All language subtitles for shuttlecock.sv-SE

Under kriget var
min pappa spion.

Han brukade släppas ner i
det ockuperade Frankrike

och liera sig med motståndsmän.

Hålla koll på tyska befästningar
och hjälpa till att spränga dem.

Han skrev en bok om sina
bedrifter i början av 60-talet

och under några år var han välkänd.
Han var en av krigshjältarna.

Han är inte så välkänd nu.
Hans bok har länge varit slut.

Men om man nämner hans namn för folk
i en viss ålder, vet de vem man menar.

Pappa var inblandad i en rad vågade
operationer i Frankrike

som nådde höjdpunkten under den
intensiva perioden mellan Dagen D

och de allierades
invasion av Tyskland.

Det var under den här
tiden han tillfångatogs...torterad

och så småningom flydde
från Gestapo.

I dag tar han sin plats vid sidan av
andra, som vilar på denna heliga mark.

På denna plats tillägnad
erkännandet och minnet.

Män, liksom min far...bidragit
så mycket till vårt lands bästa.

Mr Prentis, mina kondoleanser. Din far
var en verkligt anmärkningsvärd man.

Tack, det var en vacker begravning.

Tack för att du kom.

-Du ser ut att må bra.
-Det gör du också.

Tack.

-Martin, glad att du kunde komma.
-Självklart.

Eleanor.

-Mamma, jag är rädd att vi måste gå.
-Det här är en familjeangelägenhet.

-Jag vet.
-Gör en insats då. Var med.

-Mrs Prentis?
-Tack för att du kom, tack.

Snälla, Martin, din bror kunde inte
komma. Han är inte ens i landet.

Okej, mamma. Okej.

Hej, chefen.

Major.

-Det här är Fizz.
-Ja, självklart. Hej, Allyse.

Ska vi?

-Det var trevligt att ses.
-Detsamma.

Tack.

-Åh, förlåt.
-Ska vi?

-Visst var det en fin gudstjänst?
-Underbar.

Jag har inte varit här sedan jag var 12.

Jag får en märklig känsla av att vara här.

Hej där, gamle gosse.
Trevligt att träffas igen.

-Martin.
-Det vet jag.

-Och det här är din far.
-Hur är det, Fizz.

-Och hans underbara fru?
-Trevligt att träffas igen.

-Det här är Eleanor.
-Vad trevligt.

Och...det här är
Allyse, min flickvän.

-Bonjour.
-Enchanté, Allyse.

-Mycket välkommen.
-Tack.

Vilken sorglig dag...
men vi får inte vara morbida.

Majoren hade inte gillat det.

Det finns en kran bakom baren.
Var inte blygsamma bara.

William, champagne till alla.
Klubbens policy. Helt rätt.

Det här kommer
att bli en livlig dag.

-Majoren.
-Majoren.

-Majoren.
-Majoren.

Martin, kan jag få ett ord med dig?

Jag vet att det här är svårt för oss båda...

-Jag har inte tid.
-En halvtimme bara...du och jag.

-Vart ska vi?
-Hit upp.

Där farfar förvarade sina grejer.

Din farfar ville nog du skulle ha den här.

-Far, jag kan inte.
-Det är klart du kan.

Han sa att du var den bästa av oss.
Den är din.

Tack.

Finns det något annat du vill ha?

Undrar du nånsin över
min Portugalresa?

Du och mamma
besökte mig. Du var 12.

Ibland.

Saker och ting har inte varit bra
mellan oss sen dess.

-Har farfar nånsin pratat med dig om det?
-Nej.

Jag vet att det här kan
verka lite sent påkommet, men...

Jag menade aldrig att skada dig,
att stänga dig ute.

-Du gjorde båda delarna bra.
-Vår relation fick lida av nåt jag gjorde.

Är jag här för att du ska rena samvetet?
Vårt förhållande led...

Det var för att kunna skydda farfar.

Han är älskad och han är saknad,
men han är död.

Jag skulle kunna berätta sanningen,
om du låter mig göra det.

-Sanningen?
-Mm.

Här är mina anteckningar. Jag förvarade
dem åt dig ifall något skulle hända mig

och vi inte fick chansen att prata.

-Minns du morfars bok?
-Ja.

När den kom ut väckte den en del
uppståndelse. Viktoriakorset med mera.

Efter kriget flyttade
din farfar till Portugal.

En fascistisk stat
ledd av general Salazar.

Ingen av oss
förstod riktigt varför...

Salazar stödde Mussolini
och han stödde Franco.

Din morfar hade uppenbarligen
kontakter på hög nivå.

Vad jag inte visste
då var att din farfar

förmodligen led av
nån typ av stressyndrom.

När man upplever extrem fara kan man
bli beroende av adrenalinkicken.

Det är därför jag tror han flyttade dit,
för att känna sig levande igen.

Att vara den man han var. Inte för
att han nånsin skulle erkänna det.

När boken kom ut blev han en stjärna.
En sorts verklig James Bond.

Vi blev alla inbjudna till Lissabon,
men jag var den enda som ville gå.

-John!
-Hej, pappa.

Gamle gosse.

-Var är Marian?
-Hon kunde inte komma.

-Jag skickade biljetterna.
-Jag vet att. Det var jobbet.

Hon kunde inte komma ifrån.
Ringde hon dig inte?

-Hon skulle ringa dig.
-Nej, hon ringde inte.

-Jag fick tillbaka biljettpengarna.
-Det är inte pengarna.

-Nej, jag vet.
-Åh...

-Du är här i alla fall!
-Ja.

Sanningen är att det var det sista
din mamma ville. De kom aldrig överens.

-Hur mår mitt barnbarn?
-Åh, Martin mår bra.

-Och Peter också?
-Både två hälsar. Marian också förstås.

Alla pratar om boken.

Om man ville bo i Portugal på den tiden,
var man tvungen att bli inbjuden.

Och att bli inbjuden var ett privilegium.

Det var utegångsförbud och
man kunde inte röra sig fritt.

Det var innan regimbytet
och alla började köpa hus i Algarve.

-Får vi se era papper, tack.
-Jag tror inte det är nödvändigt.

Tala med er överordnade General Botelmo.

-Varför skulle de bjuda in honom?
-Det sa han aldrig.

När din mormor dog sålde han av allt
och gav sig av.

Han stod inte ut med
vädret längre, sa han.

Kände han några där från kriget?

Det var en flyktväg ut ur Europa,
så han måste ha gjort det.

Grejen är att han medvetet
avlägsnade från familjen.

Tillvaron där hade ingenting
med oss att göra.

Jag hade inte insett
det helt förrän på festen.

Hej.

-John.
-Det går bra, eller hur?

-Ja, det gör det.
-Bra.

Tidigare sociala tillställningar hade
känslan av motvillig idoldyrkan.

Men det här var annorlunda...
Det här var ingen litterär lansering.

Det här var en uppvisning av makt.

Alla hade sina skäl att vara där, och
det hade ingenting med boken att göra.

-Vilken trevlig fest.
-Tack. Din engelska är väldigt bra.

Det var konstigt att
se din farfar så här.

Hans tidigare bedrifter
verkade inte betyda nåt

Det var som när de väl blivit tryckta
tillhörde nån annan.

Quinn.

Nu också författare...

-Väldig trevligt av dig att komma.
-Nåt sånt här kan man inte missa.

-Det här är...
-Verkligen mycket bra av dig.

Pennan och svärdet.

Shuttlecock.

Ja.

-Precis som jag föreställt mig det.
-Verkligen?

Bättre. Ja, bättre.

Åh, dessa läckra bacalhaus.

Torskbollar.

-General.
-Major.

Vad trevligt, och dina kollegor också.
Du måste få en drink.

Vi klarar av presentationerna senare.
Om ni ursäktar oss.

Ursäkta, den var tom.

-Jaha... Så du är sonen?
-Ja.

Quinn... Gammal vän till din far.

Jag var där när han fick sin...
militära utmärkelse.

Verkligen?

Så vad håller du på med?
Din far nämnde inte ditt jobb?

Nej, jag antar att han inte gjort det.

Jag fixar lite mer champagne.

Quinn var en läkare som
din farfar bjöd ner till Portugal.

Jag gillade honom aldrig.
Han hade också flyttat utomlands

och levde ett utsvävande liv,
men till vilket pris?

Redan då visste jag
att allt hade ett pris.

Hallå?

Pappa?

Pappa?

Pappa?

Hej, dr Quinn.

-Han borde inte vara här.
-Din far kan inte vara i bättre händer.

Självklart är jag tacksam för all hjälp.

Du måste komma ihåg...
att vi är hans vänner.

Hur kunde han bara sitta där?
Vad hände?

Vi tar reda på allt här.

Han har inte sagt ett ord, förutom...

-Förutom?
-Att han inte visste nåt.

Försök att ta det lite lugnt.
Res tillbaka till England.

När det sker en utveckling...
tar jag kontakt med dig.

Vi hade ingen aning om
han kunde förstå vad vi sa

eller om han ens kände igen nån.

-Varför stannade du inte?
-Jag var tvungen att resa hem.

-Varför?
-För er allas skull.

Martin, oavsett vad du tror,
så försökte jag verkligen.

Jag vet... Jag försökte ta reda
på det när det hände.

-Har mamma sett dessa?
-Lite grann...i början.

Sen var hon inte intresserad.

Kan man klandra henne för det?

"Marian hyste aldrig nån sympati
för pappa... De var aldrig vänner."

"Pappa visade aldrig
nån tillgivenhet för Marian"

"inte ens uppmärksamheten
man ger en svärdotter..."

"...vilket alltid irriterade mig."

Hej, älskling.

Är det så dåligt?

Jag vill att vi går ut.

-Hej!
-Hallå där! Vi är tillbaka.

-Hej!
-Hej, Eddie. Hej, Jenny.

-Har de varit jobbiga?
-Nej då. De har sovit i två timmar nu.

De har varit jättebra.

Som barn tjatade jag inte om att
min far var en berömd spion.

Jag var 13 när jag beslutade mig
för att inte imponeras.

Som ett resultat av det
ignorerade pappa mig.

Han slutade intressera sig,
eftersom jag slutade intressera mig.

Pappa gav mig en kopia av sin bok,
signerad och allt.

Jag låtsades att jag
inte hade tid att läsa den.

Efter det har jag
gjort lite annat.

Det är konstigt att han
aldrig skriver om sina känslor

som om de var skilda
från skeendena.

Ju mer jag läste,
ju mer fjär tenderar han bli.

Men på nåt sätt känner jag att
det finns ledtrådar till hans tystnad där.

Nån sorts spår.
Har jag modet att följa dem

kommer de i slutändan
att leda till pappa.

En annan som var märklig...
Han dedikerade boken till mig.

Varför inte till Martin?

Jag var ju lite av en besvikelse.
En arkivarie hos polisen.

-Vad gjorde du egentligen?
-Inte mycket.

Vi analyserade kalla fall.

Mitt jobb var att extrahera och sortera
all information som var värd att bevara.

En sorts standarddetektiv.

-Godmorgon, John.
-Godmorgon, Adrian.

Först tyckte jag det var spännande.
Men det var tröttsamt.

Mr Prentis, en till dig.
Håll tillgodo.

Jag var tilltänkt att bli chef,
men det var inte viktigt längre.

Jag befann mig nån annanstans.

Allt jag kunde tänka på var pappa.

Min pappa hatade mitt jobb... Han var
helt ointresserad av vad jag gjorde.

Jag var en villfaren son,
som bar agg.

-Min pappa har haft ett sammanbrott.
-Oj, jag beklagar.

Jag har ingen aning om varför.

Han av alla människor.

-Vad vet du om Portugal?
-Ingenting.

Varför skulle en motståndsman i kriget
välja att leva i en fasciststat?

-Vill du ta en öl?
-Varför inte?

Jag fattar inte. Minns du senaste
gången vi träffade din pappa?

Vi gick till hans klubb.
Din fars klubb.

Vart ska ni ta vägen?
Ni kan inte komma in här i de kläderna.

-Ursäkta mig. Ni har inte rätt klädsel.
-Jag skulle kunna säga detsamma om er.

Vi är gäster till min far,
major Prentis.

Hej killar! Martin.
Hej Eddie, kul att träffas igen.

Skaffa honom lite persedlar Horace.
Slips, kavaj.

-Självklart, sir.
-Vi är i baren.

-Då så.
-Scotch?

Jag saknar det här stället, John.

Hit ska vi.

Mitt barnbarn, om ingen har nåt emot det?

Kul att se dig igen, major.
På genomresa?

-Har du slut på skjortkragar, James?
-Fizz. Ja, nåt liknande.

-Nu, champagne.
-Champagne, sir.

Du måste vara stolt över morfar?
Har han berättat några historier?

-Han har fått Viktoriakorset.
-Det vet jag att han har.

Utmärkande tapperhet,
för att rädda folk i minfältet.

-Innan han var spion för SAS.
-Innan han fick dubbla personligheter.

-Du borde skriva ner allt.
-Och vem skulle köpa en sån?

Det skulle inte intressera nån.
Ingen skulle läsa nåt sånt nu.

Nu ska vi prata om dig.
Ah, Eddie, där är du ju.

De har snyggat till dig riktigt
bra - en klubbslips. Skål.

-En till, tack.
-En till.

-Kan jag köra?
-Nej.

-Det är Eddies bil. Jag kan köra den.
-Han är bra. Jag har lärt honom.

-Inte här.
-Okej, kör på, grabben.

Tack. - Kom igen, morfar.

Okej, där är tändningen.

Det är min bil!

Jag är övertygad nu om
att pappa är med i boken

inte nån annan man
med kodnamnet "Shuttlecock."

Boken är pappa.

Det är mer pappa än
personen på sjukhuset.

När jag läser den,
har jag tillgång till pappa.

Jag håller om honom, trots att han
har försvunnit in i tystnaden.

Tiden har gått sedan jag
senast spelade in nåt.

Jag vet inte vart det leder mig,
men jag känner att jag måste fortsätta.

Nåt vi gör på jobbet ibland.
Spelar in fall.

I dag visade Marian de
första tecknen på förbittring.

Hon säger att jag håller på
att bli besatt.

I går kväll sa hon att
jag ropade i sömnen.

-Gillar du verkligen musiken?
-Ja.

Jag gör inte det.

Vet du hur många
hudlager vi har?

-Sju.
-Snälla, Martin, jag försöker jobba.

Vad är det här?

Sluta var på allt.
Du borde gå ut nu, Martin,

-Kom igen, gå nu.
-Nej, vänta, jag...

-Det här är pappas rum.
-Vad gör du?

Vad är allt det här?
Vad händer?

-Pappas rum?
-Jag försöker faktiskt läsa.

Han brydde sig inte det minsta om dig.

Ditt jobb tråkade ut honom.
Jag tråkade ut honom.

Det har varit ett helvete för mig
att leva i skuggan. Nu får du...

Ge mig den. Han torterades.

Jag har sett ärren.

2 maj...1944.

Sex veckor före Dagen D.
En varm natt...fläckiga moln.

En blek måne.

Vårt mål...en ammunitionsfabrik
av vital betydelse för invasionen.

Mina föraningar om vad som väntar var
konstigt nog som en civil lagbrytare

Som om jag fruktade polisens
upptäckt, snarare än fienden.

Jag har ibland undrat om det var
en känsla agenter känner.

Utan uniformen...känner man sig mer
som en brottsling än som en spion.

I hans roll förväxlas
krig och fred.

Finns civiliserade
instinkter kvar i krig...

eller döljer det civiliserade livet
krigsinstinkterna?

Det vet jag inte.

Beatrice!

Hur var det att spränga
järnvägar, befinna sig i ständig fara,

att se sina kamrater
slaktas och brännas levande?

Hur var det egentligen?

Jag kunde märkligt nog ha frågat
honom de här sakerna.

Det gjorde jag aldrig, som om
jag inte var intresserad av sanningen.

Det var därför jag återvände
för att vara med honom.

För att på nåt sätt låta honom
veta att jag brydde mig.

Hej, pappa. Jag tänkte kika
förbi och se hur du mår.

Jag har redan träffat pappa.

-Så du bestämde dig för att komma hit?
-Han verkar inte vara så plågad.

-Om du ursäktar mig en stund.
-Jag skulle vilja se hans journal.

-Hans journal?
-Hans medicinska journal.

-Anteckningar om hans fall.
-Ja, naturligtvis.

-Nu.
-Jag är rädd för att det inte är möjligt.

Jag tar fram dem till ditt nästa besök.
När kan vi vänta dig?

Jag kommer tillbaka imorgon.

-Hur länge stannar du i Portugal?
-Jag vet inte.

Nu måste du verkligen ursäkta mig.

Hej, gamle gosse.

Kom in.

Jag går bara igenom
några av mina...dokument.

En spions plikt...
är att inte berätta nånting.

-Är det här vad som fanns här?
-I princip, ja.

Jag fick aldrig komma i närheten.
Ingen rörde pappas saker.

Jag slår vad om att du
är stolt över din morfar.

Jag slår vad om att han
berättar bra historier, va?

-Och vad sa pappa till dig?
-Ingenting, enligt hans princip.

Jag får inte prata om det, gamle gosse.

Har han nånsin nämnt nåt för dig?

-Pratade han nånsin om kriget?
-Nej.

-Nämnde han aldrig nåt?
-Han var bra mot mig. Vi kom överens.

-Åh, Martin, snälla.
-Du var aldrig i närheten, du stack.

-Jag flyttade ut.
-Du skilde dig och lämnade oss.

Nej, din mamma lämnade mig,
Hon stack med en annan.

-Jag var sjuk!
-Sjuk, på vilket sätt?

Du var sjuk i Portugal, och du kom
tillbaka sen. Berätta hur det är möjligt.

Hur kan du känna så mycket för din pappa
och inget för dina söner?

Jag vet vad du tycker om mig.
Jag vet vad vi betyder för varandra.

-Eller vad vi inte betytt.
-Du valde ditt liv. Det var din rätt.

Du fanns inte där för mig.
Det gjorde han.

Han pratade aldrig om kriget.
Han sa att allt stod i boken.

Det gjorde det inte.

Nåt djupare.
Nåt mörkare var på gång.

Det är vad som händer när
man leker med Gestapo.

Inget mer förakt för mitt arbete...
Inget nedlåtande beteende mot Marian.

En tom blick.

Jag tänkte att jag kanske kunde med rätt
frågor och ord skaka fram det.

Att jag kanske kunde säga saker till
honom, jag aldrig kunde tidigare.

Jag respekterar dig, pappa.
Jag älskar dig, pappa.

Jag såg upp till dig.
Det har jag alltid gjort...

...även om jag
aldrig visade det.

Varför kom du till Portugal, pappa?
Jag har aldrig riktigt förstått det.

Det verkade bara så långt ifrån allt.

Jag börjar tränga igenom.
Jag menar... Förstår du inte?

Selektiv mutism.
Ett extremt val, mr Prentis.

Total tystnad.

Jag tror att det var nåt
med nakenheten att göra.

Hans journaler.
Kan jag få dem nu?

-Mr Prentis.
-Hej.

Vad gör du här?

-Pojkarna är inte här, eller hur?
-Bara Martin. Peter är med Brian.

-Var är han?
-I trädgården.

Han sa att han var tvungen att följa med.

Vid det här laget var
generalen väldigt virrig.

Jag trodde jag förstod.

Men jag hade fel.

Är du okej, mr Prentis?

Jag funderar på om de här besöken
inte sätter stor press på dig.

Du behöver inte känna dig tvungen
att besöka oss hela tiden.

Mamma kommer snart.

Sitt ner.

Vill du ha en Cola?
- Señor, en Coca-Cola och en...

-Vad håller du på med, pappa?
-Håller på med... Jaha.

Om du skulle vilja manipulera en akt...

-Vad?
-Tja, du förstår vad jag menar...

Ändra nåt...utan att nån vet.
Vad skulle du använda?

-Och vilken typ av akt?
-Vilken akt som helst.

Det finns en saxar, tipp-ex,
osynligt bläck...

neg-minskningar,
mikrofilmsskrivare.

I journalen nämns ett experiment...
men det finns inga detaljer.

Det fanns inget att rapportera.
Det var ett misslyckande.

Ett misslyckande?
Vad var det för experiment?

-Hypnos.
-Hypnos?

-Och det fungerade inte?
-Nej.

-Ingenting?
-Nej, hur så?

Det är bara det att jag trodde att
det kanske saknades några sidor.

-Åh, menar du sidnumren?
-Det stämmer, de har ändrats.

Åh, det var bara ett skrivfel.
Vilket misstänksamt sinne, mr Prentis.

Jo...

Det är ju mitt jobb.

Sammanfattning av frågor och svar
när han var i ett hypnotiskt tillstånd.

Återkallelseperiod oktober 1962.
Carnots död.

Carnot.

-Johnny?
-Carnot.

Johnny! Berätta vad som händer?

Var är boken...?
Pappas bok, den är borta.

Den är borta!

Martin!

-Martin, har du sett min bok?
-Vilken bok?

-Spela inte dum nu. Farfars bok?
-Jag har inte sett den.

-Sluta, älskling, för guds skull.
-Jag vet ingenting om det.

-Lögnare!
-Jag ljuger inte!

Okej. Jag ska berätta för dig.

Jag slängde den i soptunnan.

-Vad sa du?
-John, har du blivit helt galen?

Sluta! Sluta.

Det är min son! Sluta!

Jag slängde den aldrig.
Jag ville läsa den.

Jag ville se vad det handlade om.

-Den där jävla boken.
-Jag vet, Martin.

Men det var allt jag hade. Pappa
hade lämnat några ledtrådar i boken.

Små antydningar, och jag var övertygad
om att de var budskap till mig.

Polisen undersöker fallet med en kvinna
som hittats död i Graça, Lissabon.

Trots den allvarliga skada som
orsakades av spårvagnskollisionen

har identiteten kunnat
fastställas - Beatrice...

Carnot.

Det var natten
din farfar tystnade.

När Beatrice Carnot
dödades av en spårvagn.

Det var den första riktiga
ledtråden jag nånsin haft.

I boken var Carnots
din farfars närmaste vänner.

Två bröder och en syster.

Alla motståndskämpar.

Min mamma har alltid
trott att han älskade henne.

Han trodde att de alla
hade dödats i kriget.

Beatrice.

Systern.

Jag visste att jag var
tvungen att hämta filen.

I min besatthet var
det kristallklart för mig

att vara inne i pappas huvud var
enda sättet att befria honom.

För första gången kände
jag mig som min pappa.

Jag hade stigit
ner i farfars helvete.

Jag såg hans kamrater dödas...
och resten drogs iväg för förhör.

Chateau Martin var
inget vanligt fängelse...

Det fanns inga torn, ingen taggtråd.

Det var här SS höll
prioriterade fångar.

Den brittiska agenten
var ett riktigt pris för dem.

Första steget mot att bryta
en spions motstånd

är att förvirra och
desorientera honom.

Depravering, isolering...svält.

Liksom spionernas ovetande
om tillfångatagarens nästa drag.

Mitt minne blir till en serie drömlika,
ständigt återkommande sekvenser.

Och tystnaden i cellen avbröts
av stöveltramp, rop

rasslande av lås och dörrar
som slår igen.

Resan...

Av alla förnedringar
och grymheter...

Inget kan vara mer demoraliserande,
mer skrämmande än denna nakenhet.

I boken sa han att han rymt
i en tapper heroisk operation

som anstår en handlingens man.

Att han tog sig till fots till de
allierade som skulle befria Paris.

Men vad som hände till slut
var nåt inte ens jag kunde acceptera.

-Blev du förföljd?
-Vad hände?

-Var nån annan där när jag ringde?
-Naturligtvis inte. John, snälla...

-Vet nån var du är, eller vad du gör?
-Bara Ana.

Ana.

-Vad har du gjort mot dig själv?
-Mot mig själv?

Jag är bakom fiendelinjen nu, Marian.
Det är det som händer när man...

Det är pappa.

Jag tror att det skett ett hemskt
misstag. Och de mörkar det.

Jag har bevis.
Jag hade bevis.

-Jag kom för nära. Jag blev varnad.
-Åh, älskling.

-Du tror mig inte, va?
-Jo, men följ med till huset.

Det är den första platsen
där de kommer att leta.

Du går tillbaka, samlar alla mina
papper och placera dem i banken.

Nåt hemskt har hänt pappa.

-Mrs Prentis.
-Dr Quinn.

Jag hoppas att du inte hade
nåt emot att jag ringde.

Jag blev glad när du ringde.
Jag har velat tala med dig.

Men jag visste inte
hur mycket du kände till.

John är sjuk... Jag menar,
han är under en fruktansvärd press.

Han har sagt upp sig.

Han har blivit omöjlig.
Han slog Martin.

Nu är han övertygad om att det finns
en konspiration kring hans fars sjukdom.

-En konspiration?
-Du har gjort nåt. Ett misstag.

Du mörkar det.

I går natt bröt han sig
in på sjukhuset.

Jag vet.

Jag antar att det är självplågeri.

Det blir väl så för alla i en
sån här situation?

Ena stunden är allt bra och sen...
Pang.

Kan du hjälpa oss?

Ja. Jag tror jag kan det.

Tiden.

Platsen.

Hon var vacker.

Det var hon alltid.

Vem?

Hon älskade mig.

Vad hette hon?

Jag kunde inte fatta
att det var hon som ringde.

Jag trodde att hon var död.

Beatrice...

Hon älskade mig.

Vad hände sen?

Vi kom överens...

om att träffas nånstans...

nära hotellet...

i hemlighet.

Precis som det var.

Allt kring henne...

...var detsamma.

Det var som om jag
hade fått en andra chans.

Beatrice.

Major James Prentis, Viktoriakorset.

Beatrice!

Gamla vän.

Gamla kamrat.

Hon älskade mig.

Vad var det hon sa?
Vad sa hon till dig?

Det var en olycka.

Vad sa Beatrice Carnot till dig,
major Prentis?

Hon berättade för mig...
att hon kände till sanningen.

Vilken sanning?

Hon sa att hon spårade upp mig...
när boken gavs ut.

Vilken sanning?

Fortsätt.

Hon sa att hennes bror...
Philippe Carnot...

...hade blivit skjuten för att jag talade.

För att jag förrådde honom.

Namngav honom.

För att jag skulle...

...brytas ned.

Hon sa att jag aldrig flydde.

De släppte mig...

...i utbyte mot att jag namngav honom.

Är det sant...?

Är det hon sa...sant?

Är det sant?

Är det det?

Är det sant?

Du torterades, jag såg ärren.

Lögnare!

Lögnare!

Är det sant?

Är det sant?

Är du en lögnare?

Är du en förrädare?
Är du en förrädare?

Lögnare!

Släpp mig!

Släpp mig!

Av alla förnedringar
och grymheter...

var ingen mer demoraliserande

mer skrämmande
än denna nakenhet.

De säger att man
bara minns det som var bra.

Kanske sanningen är att vissa saker
trotsar att man återberättar den.

Minnet har sin egen
tacksamma censur.

Om ett dominerande intryck
stannar kvar hos mig betyder det att...

den vardagliga människan
vet inte vad det betyder...

...att helt vara i nån annans makt.

Man känner sig helt förminskad

som den avhumaniserade
leksak man är.

En spions plikt...
är att inte berätta nånting.

Hej, John.

Mår du bättre?

Har du nånsin lagt
märke till mitt lilla handikapp?

Låt mig berätta om det.

Jag var med om lite strider också.

Jag var tvungen att ta en pluton
över en åker och in i en skog.

Tyskarna öppnade eld och på tio
sekunder var hälften av mina män döda.

Som alla andra
sprang jag som fan.

Jag utförde inte nån av
mina funktioner som ledare.

Jag lydde min instinkt.
Jag sprang för mitt liv.

Jag slutade inte.

Några sekunder senare
knockade nåt mig.

När jag vaknade var jag
på ett fältsjukhus.

Det var ett minfält.

Jag blev av med halva foten.

Din pappa räddade mig.

Ingen kan veta hur det är, John...

Inte ens för oss själva.

Hur kan vi döma andra?
Hur vågar vi göra det?

Du förstår, John...

Din far är nåt av
en hjälte för oss alla.

Så han berättade aldrig...
att hela boken var en lögn?

-Han... Han bröt ihop.
-Men om han inte behövde fly...

...och istället slöt ett avtal med
tyskarna, varför skrev han boken?

Han var tvungen att rättfärdiga hur
han tog sig ut ur slottet.

Han kunde inte säga:
"Jag kom ut, de släppte ut mig."

Hans krigsmeriter fram till
dess var anmärkningsvärda.

Det är därför han tog så lång
tid på sig att publicera memoarerna.

Har du berättat för nån?

Under hela den här tiden?

Det var priset för
att få tillbaka pappa.

Vi pratade aldrig om det igen.

Nu kör vi.

-Är du redo?
-Nej, det ska vara snyggt och rakt.

-Sådär.
-Fantastiskt.

-Major.
-Major.

-John.
-Här är vi igen.

Har precis gått igenom
några av min fars saker.

Modig man.

Dr Quinn skulle ha varit
här i dag för att visa respekt...

Tyvärr är han med majoren.
Vi stod alla väldigt nära varandra.

Din farfar var väldigt förtjust i dig.
Väldigt, väldigt förtjust i dig.

-Oman var det inte -71, SAS?
-Du är välinformerad.

-Majoren kände din chef.
-Får jag utbringa en skål?

-Till majoren.
-Majoren.

Hej då, Eleanor. Kul att se dig.

Trevligt att träffas.

-Adjö, min kära.
-Adjö.

-John.
-Fizz, ta hand om dig.

Bra man.

-Adjö, John.
-Tack för att du kom.

-Vi ses.
-Ja, ta hand om dig.

Filmen är tillägnad minnet av
Alan Bates och Sax Leader