Original subtitles

Då och då träffas fyra gamla vänner, alla fantastiska skådespelerskor,

på den engelska landsbygden för att skvallra, minnas och skratta.

Den här gången fick kamerorna vara med.

Hej, Joan. - Hej, kära du.

Ska jag sitta här? - Ja tack.

Men för guds skull, låt mig vara.

Kan du ta ett steg åt vänster..?

Till vänster? - Ja.

Jag heter Mark, trevligt att träffas. - Hej.

Det är nog bäst innan vi slår rot.

Och så måste vi ta några där ni liksom...

Ja, vi ser verkligen varma ut.

Det där är en hemsk vinkel, Mark.

Ja, verkligen.

Inte snällt mot gamla damer.

Ni ser underbara ut. Nej, varför gör du så här?

Ja, varför gör du det?

Man måste ju börja nånstans.

Är det ditt första jobb?

Har du aldrig gjort det tidigare?

Jag tror inte det. Låt honom få en paus.

Ser ni hur Jude gör?

Så vackert. - Jag gör så där eller så där.

Du är inte min vän, Mark.

Jag pratar inte mer med dig.

Jag vill aldrig se dig igen.

Bli inte tjurig nu.

Hon är inte tjurig, hon är som en stjärna.

Är vi klara nu?

Det är vi nog. - Det är vi.

Inget är som en Dame

Scenskylten.

Kanske någon av damerna vill lägga sig ett tag?

Jag är här, kära du.

Hur långt borta?

Inte alls långt.

Runt hörnet? - Precis runt hörnet.- Bra.

Jag vill börja med när ni första gången träffades.

Judi, vill du börja? - Å gud.

Ja, men... minns någon det?

Lämad ensam... jösses.

Ja, jag tror jag träffade dig, Mags ungefär 1958.

Jag tror det.

Och vi gjorde The Double-Dealer och for till festivalen i Edinburgh

och blev övertalade av Miles Malleson.

Var det i Edinburgh?

Ja, på festivalen, minns du väl? - Nej.

Jo, och du och jag måste gömma oss.- Jag minns inte.

Vi gömde oss mellan föreställningarna på grund av Miles Malleson.

Jag visste inte att vi var i Edinburgh.

Var vi bra?

Nej, det tror jag inte.

För länge sedan.

Jag minns att du sa, Mags, att du blivit

upptäckt och återupptäckt.

Ja, jag får fortfarande höra det.

Vem såg Share My Lasses Joan, såg du Share My Lasses?

Ja, jag sa det nyss, men du lyssnade inte.

Jag var deprimerad då och vännerna sa

Vi ska ta med dig ut till ett ställe där du blir jätteglad.

Det är Kenneth Williams, han är väldigt kul som du vet,

och så den där nya flickan.

Sluta nu. - Och det där var den nya flickan.

Tycker du att Kenneth har påverkat dig mycket.

Enormt mycket.

Jag lånar från honom hela tiden.

Kan du ge nåt exempel?

Ja, i Black Comedy, gör jag precis som Kenneth, och det är ju skandalöst.

Om han såg det skulle han bli rosenrasande.

Och så den där hemska Mrs Punnett som

visslar så där, det är Ken, rakt upp och ner.

Så ja.

Eileen, kan du berätta lite om den lilla Eileen?

En zigenare sa åt min mamma att jag skulle bli dansös,

och hon lät mig ta danslektioner

och jag skrek och sa att jag ville hem igen, från treårsåldern.

Och vid fem, var jag fast där.

Och en där dansskolan kallades The KY School

och det stod på alla våra kläder... KY - Stiligt.

Min bror spelade trumma där och på trummorna stod det KY.

Vi fattade inte varför folk smålog eller tittade bort.

Och jag dansade på herrklubbar några gånger i veckan.

tills skollärarna sa att hon somnar hela tiden.

För att du var uppe sent och gjorde det där? - Ja.

Ja, det var nästan pedofili.

Vi var ju bara småflickor.

Så du bestämde dig bara för att sluta med det?

Jag spelade första gången när jag var tio,

och efter det tjatade jag på mamma hela tiden

att jag inte ville dansa. Jag ville göra annat.

Vi trodde alla att vi skulle bli skådespeleskor.

Ja. - Ja.

Började du med ljus och makeup?

Ja, fem och nio.

Fem och nio var männens makeup.

Nej, jag hade Dark Egyptian en gång.

Peter Pan

Men fem och nio var väl männens makeup, eller hur?

Men man la till lite tre eller två och en halv, om man var flicka.

Och en stor röd fläck i ögonvrån.

Just det.

Ja, röda fläckar på ögonen. - Stor röd fläck.

Crimson Lake om du var äldre.

Ja, linjer av Crimson Lake.

Dom som gick ut från teaterskola för länge sedan

ville börja på Bristol Old Vic

eller Oxford eller andra ställen med bra repetitioner.

Det var nåt visst med att gå till till repetitionerna,

och slutade upp med rackartyg,

som att om inte värdinnan var snäll, eller inte gjorde något

så satte man fast en böckling under bordet innan man gick.

Ja, det stämmer.

Tim West kom hem en kväll till ett nedsläckt hus,

och gick in i köket från baksidan.

och värdinnan

hade sex med en man på bordet.

Hon låg där, och när han öppnade dörren såg hon honom

sa hon 'Å, Mr West, du måste tro att jag är en riktig flörtis.

På bordet? - På bordet.

Omedveten om att det satt en böckling under det.

Böcklingen.

Så vidrigt.

Kom in här.

Jag kom direkt från the Vic

för att göra Körsbärsträdgården

tillsammans med...

Det var en fantastisk uppsättning. - ...Michel Saint-Denis

och Peggy och Sir John.

Vem var regissör? - Det var väl Michel Saint-Denis?

Och han var verkligen ovänlig.

Han kom vid slutet av första akten och gjorde påpekanden

påpekade både det och det och det,

och när han kom till mig så gjorde han så här.

Så hemskt.

Och jag minns att Peggy sa till mig

Det var nära att jag gifte mig med den mannen.

Och sen sa hon, Låt honom aldrig se att du gråter.

Visa aldrig att du gråter.

Och så en dag kom vi till slutet av första akten

och det var då han brukade påpeka saker,

och Sir John sa 'Om man skulle göra så med mig

skulle jag bli förtjust,' sa han.

Och det förändrade allt för mig.

Det... förändrade hela mitt liv vad gäller, ni vet

skräcken för regissörer, för ju räddare man blir

när nån beter sig på det sättet desto mindre kan man göra.

Det kan inte repareras.

Godnatt farbror.

Gud vare med dig lilla Anya

Jag var på the Old Vic teaterskola,

som drevs av Judis vän Michel Saint-Denis.

Och George Devine

Och det var George som bad mig börja i sällskapet för...

det kallades English Stage Company

men blev känt som the Royal Court.

Michel Saint-Denis hade hört

att man bett mig börja i sällskapet

och Michel hade sagt...

'Men hon kan inte spela drottningar '

Och George hade sagt

'Det sista vi vill ha på en teater för nutida författare

är flickor födda att spela drottningar.

Stanna där.

Jag trodde vi skulle sjunga.

Det är jätteblött. - Ja, då så.

Ska vi sitta under bordet?

Timothy är under bordet

på orden håll full koll

Timothy är under bordet så se åt annat håll

Kittlas och kramas så mycket du vill

men se opp med vad du gör

för Timothy är under bordet

som mammas rapportör.

Varför kommer jag ihåg det där?

Vad är det där?

En musikal vi var med i "Lyssna till fisen"

vinden... den heter lyssna på vinden.

En förfärlig titel. - Ja verkligen.

Det var Ronnie som kallade den Lyssna till fisen.

Hur kom vi egentligen in på det?

Kleopatra...

Maggie, berätta lite om...

Jag tänker inte prata om Kleopatra.

- Ja.

Judi, börja du.

Du.

Nä. - Av vilken anledning?

Ingen...

Jag är färdig med den.

Fortsätt du.

Vad menar du med det? - Pratar du om Kleopatra?

Jag har avstått fyra gånger för jag tyckte inte att jag var snygg nog.

Så gick det med min Kleopatra.

Och vad ska vi tycka om det?

Vad sa du?

Och vad ska vi tycka om det?

Jo att... - 'Å, Eileen, så dumt av dig´.

Så dumt. Nej...

Inte vacker, det är ett löjligt ord Jag vet inte.

Nej, jag saknade mod.

Så det var att du inte hade modet?

Inte jag heller, det var därför jag spelade i Kanada.

Men du gjorde det. - Ja, du gjorde det.

Ja, jag hade inte mod till det, när Jonathan Miller bad mig.

Jag sa att jag omöjligen skulle göra det på the National

För i mitt huvud var det inte förstavalet.

Hälften av dem skulle säga, 'Herre gud,

hon borde absolut inte spela Kleopatra.

Kleopatra var ju en skönhet '

Det är ju första stoppklossen, eller hur?

Men du sa en fantastisk sak, Judi

när du fick frågan om att göra Kleopatra...

Om man verkligen vill... så är det bara att köra på.

Vad då? Det minns jag inte.

Jag minns bara att folk skrattade ohämmat.

Men jag föredrar det du sa. När jag sa att jag skulle spela den

och det blev känt, skrattade folk åt mig.

Men du sa till Peter Hall, tror jag det var, som var chef?

Vill du verkligen att jag säger det?

Ja då. - 'en menopausdvärg´

Så var det. - Väldigt lustigt.

Vill du verkligen ha en menopausdvärg i den här rollen?

Helt sant.

Det var ju det hon var. - Just det.

Och som jag spelade. - Det stämmer.

Var är gossen? - Hälften vågar inte komma

Gå, gå.

Kom hit, sir.

Ers majestät, Herodes av Judeen törs ej se på dig,

utom då du är på gott humör.

Herodes huvud skall jag ha.

Men hur, då Antonius är borta.

Vem skall jag beordra att göra det?

Dom förmodar, ja, kritikerna alltså,

att vi alla tycker att vi känner oss hedrade, och sugna

på att ta dom där rollerna.

Dom inser inte att vi är jättenervösa inombords, eller hur?

Det stämmer precis för två av oss

hade inte mod nog att göra det

och Maggie som med stor vånda gjorde det i ett annat land

och Judi som gjorde det darrande i hela kroppen.

Och Tony Hopkins, uppe i the Monument, brukade säga

Jag går och vilar en stund medan ni gär femte akten

Så sa han.

Men det är mycket vila innan femte akten.

Det är lite vila med Pompejus och alla dom där.

Tillräckligt länge för att tappa tråden.

Vi brukade vara på the Monument om det höll på länge,

och Miranda Foster och Helen Fitzgerald brukade säga till mig

Vad skulle du helst vilja äta nu?

Och jag svarade Jag vill ha ett glas champagne och en hummersallad.

Och den allra sista kvällen,

var vi på the Monument

och dom sa Vad vill du ha?

sa jag Hummersallad och...

Då blinkade dom med lyset,

och där stod den.

Och vi åt den.

Det känns svårt att säga Till the Monument

för det är väl som en T-banestation, va?

Det var inte så bra, va?

Till the Monument' nej tack, tyvärr.

Jag borde nog inte säga det.

Men var det inte, Mags, den käre Mags Tyzack som sa

som aldrig kunde lära sig säga 'Jag beger mig till Argos.'

Vad gjorde hon?

Hon...

Du kan inte, va?

Det är fånigt.

Jag har aldrig hört någon Antonius klaga

för dom har redan insett att det är Kleopatras afton

mer än Antonius.

Jag tycker att Kleopatra är en bättre roll än Antonius.

Och jag tror att karlarna inte fattar det förrän dom redan är mitt i.

Jag förstår.

Det var Alan Bates som berättade det.

Han sa, efter halva pjäsen fattade jag.

Det var för att han ville spela Kleopatra

Det ligger absolut nånting i det.

Man blir aldrig nöjd.

Kan ni tala lite mer om rädslan?

På väg till teatern

tänker jag alltid...

Skulle du vilja bli överkörd nu,

eller i en allvarlig bilolycka?

Och det är med stor tvekan jag kommer fram till ett nej.

Eller ibland, vet jag tillfällen då svaret kunde blivit ja.

Jag minns när jag var med i The Importance och spelade Cecily

och jag hade ett litet stycke som var så här.

Det är alltid svårt att skiljas från människor

som man bara känt en kort tid.

Avsaknaden av gamla vänner kan man ta med jämnmod,

men bara en kort separation från någon som

man just träffat, är nästan outhärdlig.

Men jag kunde inte komma ihåg det.

Men nu gör du det. - Jag mindes inte alls.

Första kvällen berättade jag det och Alec McCowen sa därefter

Så jag sa till honom, Det där hjälper inte Alec.

Han sa Det var en fluga som flög förbi.

Det var elakt.

Och varför skulle jag komma ihåg det nu?

För att du lagt ner mycket tid att lära dig det.

Att försöka lära mig.

Allt jag minns är såna saker.

Kan ni tala lite om naturlighet?

Var folk större i sitt framträdande då ni började?

Jag tyckte jag gjorde ett mycket naturligt uppträdande

i The Duchess of Malfi i TV, och så för ett par år sedan

var jag på the Globe, och dom gjorde the Duchess of Malfi

på en av dom andra teatrarna

och en av skådespelarna kom fram till mig och sa

Ja vi har sett din gamla TV-version av Malfi

Det var förstås bra på din tid, men vi ska göra det naturligt.

Varför skall blott jag, av alla de andra prinsarna i världen

behandlas som en helig relik?

Jag är ung och har en viss skönhet.

Det finns också jungfrur som är häxor.

Det naturliga ändrar skepnad från gång till gång, eller hur?

Varje generation tror dom hittat det naturliga sättet att göra nånting.

Ni kommer inte att finna min dotter

bland skvallret hos de flesta styvmödrar

med ont öga till dig.

Du är min fånge, men du...

just det, du är min fånge, men fångvaktaren kommer att ge dig

nycklarna till din återhållsamhet.

Du klarade det.

Det var perfekt.

Det var helt perfekt.

Det kommer aldrig att hända igen. - Jo då, kära du.

Det är alltid svårt för mig att höra Shakespeare

göras på ett haturligt sätt.

med pauser när man tycker det passar och, 'Uh, uh, uh.'

“Um...”

För att det ska ge intrycket av att de kommer på det just då.

Men, Shakespeare är ju poesi.

och det har en viss rytm och det...

Och det finns ett sätt att använda poesin och samtidigt vara naturlig.

Och jag kan tänka mig, att om man gör det och saker ändras

och bryts upp, så tror jag att den andra varianten blir förlorare.

Ja, exakt.

Köpmannen i Venedig, 1970

Kärlekens nåd är inte onaturlig.

Den faller som ett ljuvt regn från himlen på vår jord.

Den är dubbelt prisad.

Det prisar honom som ger och honom som tar.

Det är som att förminska det till dig och din storlek,

i stället för att sträcka sig upp

mot nånting som är lite...

Jag tror det skulle vara underligt

om vi alla gjorde som man gjorde förr.

Det är före Laurence jag talar om.

Nog skulle det verka gammaldags?

Man måste följa med tiden.

Det skulle för oss låta som ihåliga hemska ljud.

Ja, det låter inte ofta på det viset nuförtiden.

Men det finns en... medelväg.

Det finns en medelväg.

En midsommarnattsdröm, 1968.

Varför är du därute?

Kommen från avlägsna stäpper i Indien

men den, i sanning, livliga amazonen

din stövelklädda älskarinna och krigarkärlek

med Theseus måste gifta sig

och du skall ge deras säng glädje och välgång.

Det meddelades att Larry skulle bli regissör på National Theatre,

och att han blivit godtagen.

Jag hade en känsla av att gå nästan varje vecka.

Så det var lika spännande för andra skådespelare

som för dem i teatersällskapet.

Ja, och Maggie, du flyttade ju in där

trots din rädsla för kritikerna. - Ja,det gjorde jag.

Och jag var nog mer nervös för Laurence än för kritikerna.

Vad sa du?

Jag var mer nervös för din man än för kritikerna.

Det måste jag medge.

Jag tror inte...

Som allihop var, Joan.

Men ni visade det aldrig. - Nej, men alla var det.

Vi var skräckslagna.

Och ditt namn, min kära?

Wilful, Jack Wilful, till er tjänst.

Från Kentish Wilfuls eller dom från Staffordshire?

Eh Mm. fir, mm.

Jag är släkt med alla Wilfuls i Europa.

Och familjens överhuvud för närvarande.

Bor ni i det här landet, sir? - Jag bor där jag står.

Jag har ingen bostad utom platsen jag står på.

Vad är ni, sir? - En rucklare.

I armén förmodar jag?

Nej, men jag tänker genast anmäla mig.

Nej, han skrämde mig inte hela tiden.

Nej, du skrämde honom.

Jag skrämde nog vettet ur honom emellanåt.

Ett muntert krig då?

Ett muntert krig, för jag vet, för jag minns att du sa

att han kom in och sa att du var för långsam och att du

tråkade ut honom.

Ah, inga pengar och inget bagage.

Inte enda sak.

Allt annat struntar jag i.

Jag är här och jag bryr mig inte.

Därför gillar jag dig.

Bara därför? - Nej.

Inte bara därför.

Du gick kvällen därpå,

och du gick så snabbt att han blev alldeles förvirrad

Jag vet.

Jag gick så fort så han inte visste om det var onsdag eller jul.

Han kunde ha blivit Richard III utan problem.

Jag gjorde honom riktigt skakis.

Sa han aldrig att dina vokaler inte var rätt?

Jo, men... - Och vad sa du till honom?

Jag brukade sätta på hans ögonfransar.

Nej, han förklarade mina vokaler, som fortfarande är lite konstiga.

Bindan har lossnat igen.

Låt mig binda den hårt, och på en timme är det bra.

Så jag hjälpte honom med ögonfransarna.

Och han satt mitt i all bråte och sa 'How now, brown cow?'

Och han sa bara...Det var bättre, sa han.

Men han blev arg på mig

för att jag inte ville göra the Skin of our teeth.

Ja.

Ja.

'Ut, djävul,' säger han.

Men han knockade mig.

Inte riktigt va? - Jo, det gjorde han.

Galen! - Varför, ljuvlige Othello.

Satan!

Han träffade mig.

Ut djävul.

Och jag fick blåmärken i halva ansiktet.

Kära nån.

Men jag sa att det var enda gången jag sett stjärnor på National Theatre.

Det var tider det.

Och så ökade dom ljuset när han gjorde entré.

Ja just det.

Man kunde... Om man vred sig så här, blev man van vid det.

Men man måste...

Men man måste se till att akta skallen.

Älskade Frank Finlay.

Han kom av sig en kväll

och han flög till rätt hörn

och började klösa sig i ögonen.

Jag blev jätterädd och undrade Vad har hänt?

Och han använde...

och hade inte använt dem tidigare. Han hade kontaktlinser.

Just det.

Och han sa Jag har nyss sett Sir Laurence

och vill aldrig se honom igen!

Han kunde inte ta ut dem.

Kan ni tänka er?

Han kunde inte se handen framför sig eller hur, Frank?

Stackars man.

Nu tror jag vi är klara, va?

Tunneln. - Tunneln.

Vi skaffade huset som en slags mellanstation

mellan Brighton och Chichester

när Larry drev Chichester Theatre

för det tog så lång tid att komma ut ur Brighton på sommaren,

med alla dessa besökare.

Och så ville vi ha lite lantluft och frihet.

När vi först kom hit,

fanns bara den mittre delen, en liten stuga

fortfarande med några Elizabethanska stenar i väggen.

Och stugan var helt omgiven av nässlor.

Bara nässlor häromkring, och på ängarna.

En del av dem var manshöga.

Ska vi ta en i slutet?

Jag tycker om hur du märkte vad som stod skrivet på dynan

Ja, men du sa ju...

O, vad vi ser naturliga ut.

Vi ?

Kära nån.

När har vi nånsin suttit så här?

När har vi nånsin suttit så här?

Inte ens i nån pjäs. - Känns det hemskt?

Nej då. Det går bra. - Det känns liksom..

Det är ett stöd. - Bra, ett stöd.

Jag tror det är ur The Three Sisters.

Ja det är det.

Från The Three Sisters,eller hur? - Ja.

Roll the keel, roll the keel

Roll the keel, roll the...

Se så uttråkade dom se ut.

Är de första dagarna fortfarande skrämmande?

På filminspelningar, eller annat?

Alla dagar är skrämmande.

Nej, det är sant.

Absolut.

Jag förstår inte folk som tror att det finns nåt annat sätt.

Det är bara...

Det är hemskt, och det är det varje dag på film, eller hur?

Tystnad, tagning.

Okej, börja.

Det är så alla dagar på en filminspelning, för man har inte gjort det tidigare..

Jag vet.

Film är skrämmande för att det är så många människor inblandade.

Men det är... alla liksom väntar andäktigt.

Så förfärligt.

Och vem har gjort det?

Det kan jag inte säga.

Det skulle förstöra allt för er.

Men ingen av oss kommer att se det.

Och om man gör fel, blir det alldeles tyst...

Och man tittar.

Men ser på varandra och ögonen rullar och det blir lite...

Tunga andetag.

Ska vi verkligen göra om det?

Jag fick faktiskt inte gå på bio.

Dom tillät inte det.

Jag fick klaustrofobi.

Den hemska lukten och mjuka mattorna.

Jag tror jag såg Hamlet när jag gick i skolan.

Ja, och Henry V. - Ja.

Det fick vi göra.

Vi blev väl tvingade? - Ja, det stämmer.

Vi var tvungna, för att kämpa för fosterlandet.

Jag hade en gammelfaster, Sarah tror jag. Jag träffade henne bara en gång.

Hon bodde i Dublin och hon var som en liten fågel.

Och... en gång sa hon.. Jag går aldrig...

Jag går aldrig på bio mer, för stolarna är för trånga.

Och hon visste inte att du hade fällt ner sitsen,

så hon satt på den där lilla biten. - Jag tror dig inte, Judi.

Så hon satt på den? - Det är sant

Det gjorde vi alla som barn.

Satt högt.

Grannarna tog med mig för att se,

och det är skrämmande,

Jazzsångaren.

Al Jolson?

Nej det var inte Al Jolson.

Nära, men det var

Det var Larry, inte Olivier Larry Parks.

Den var lång och tråkig och jag gillade den inte alls.

Men när jag kom hem var pappa mycket arg.

Var den inte passande?

Nej, men det var söndag och det var, du vet...

Ja.

Och då fick man inte göra såna saker.

Så det minskade intresset.

Och efter det var Hamlet det första jag såg.

Och den var lika ruskig.

Ruskig.

Jag tror aldrig att jag sett pappa så arg som den dagen.

Vad tyckte dina föräldrar om att du började med det här jobbet?

Vad dom tyckte om mitt jobb?

Dom var nog lite förbryllade.

Hur började du med teater? Spelade du i skolan?

Det första steget var när jag fortfarande gick i skolan.

Dom hade en riktigt bra sak, att när man slutade

den vanliga skolan

var det cirka två veckor i slutet av terminen, som var en sorts dödtid.

Och jag stack omedelbart iväg till the Oxford Playhouse.

I The Letter, jag tror det var The Letter,

Jag spelade... kinespojke.

En kinespojke i en opiumhåla.

Så klart du gjorde. - Ja, naturligtvis.

Och precis i början av the Letter

var jag malajkvinnan.

Och du var... en kines.

Och en...kinespojke.

Kan du föreställa dig hur jag var sminkad?

Du behöver inte anstränga dig för dem, de kommer av sig själva.

Men vi vet var pengarna finns

Dom påstår att dom är här, men jobbarna har dem.

Okej, då ska dom få som dom vill.

Om dom vill ha enstaviga ord ska dom få det.

Om dom vill bli tredje klassens människor, så ska dom få det.

Vad som helst duger åt dom för dom begär inte annat

Hela den stinkande kommersiella världen förolämpar oss och vi struntar i det.

Det är rätt åt oss. Det är vårt eget fel.

Vi vill vara tredje klassens människor och har blivit det.

Det har vi.

Roots, Beatie

En sån där huvudroll som knappt finns nånstans.

Ni förstår, Beatie är huvudpersonen i handlingen

i stället för att vara mer som en dekoration på sidan om.

stödet

Kvinnan är den absoluta medelpunkten i den.

Och den där känslan av förtjusning,

upprymdhet

när du känner att du bestämmer.

Ja.

Gör inget du inte vill, å nej, jag är för hederlig för att begära det.

Kan vi inte glömma allt vad heder heter?

Ah.

Vi tillhör ju inte de största skönheterna i världen.

Det var min mor som skickade mig till the Old Vic teaterskola.

Och hon sa, Okej, nu är du på väg dit.

Du är inte direkt nån oljemålning flicka,

men du har gnistan.

Du har uttrycksfulla ögon och tack och lov mina ben och inte pappas.

Madam, Jag vill träffa er.

Det kändes bra att höra att din mamma sa så till dig.

Det var skolläraren som uppmuntrade mig att söka till teatern

och han bjöd in en skådespelare för att få höra hans åsikt.

och av en händelse hörde jag honom säga,

Jag vet inte vad jag ska göra med henne.

Jag tror hon är en väldigt bra skådespelerska,

eller skulle kunna bli

men jag oroar mig för hennes utseende,

för hon är inte direkt nån skönhet

Jag lyssnade på det där,

med viss glädje, faktiskt

och han svarade, till min glädje

något som har hållit mig igång genom hela min karriär.

Nej, hon är inte traditionellt vacker

men vet du,

hon är sexig.

Jag har ägnat två dagar åt att försöka minnas Andre Previn.

Jag kunde inte komma på hans namn.

Är det inte alltid så?

All min tid går åt att komma ihåg vad jag gjorde förra helgen.

Lucy brukade låna av en dam som hade krokodilskor och galoscher.

och såna där plastregnrockar och en ganska snuskig man,

som hon bara använde på söndagarna.

Varför minns jag saker...

Var dommer det där ifrån?

Från en av Oxford-revyerna

Och en ganska glåmig man som hon bara använde på söndagarna,

när hon satt vid tekannan och inbillade kyrkoherden saker.

Jag vet inte.

Var kommer allt ifrån?

Jag har skallen full av en massa skräp.

Det är svårt.

Har nån sagt gå? - Ja.

Gå - Ja.

Vilken pjäs? Vilken roll?

Kommer du ihåg första gången du kom till det här huset?

Det var med små människor, små barn.

Och jag skymtade Joan som försvann in i ett rum på bottenvåningen.

och den där underbara allén där ute var så här hög.

men den är förvuxen nu.

Så det var när Richard och Chris var små.

Småbarn. - Massor av småbarn.

Jag kan berätta en historia om Richard när han var barn.

I hallen fanns en mathiss

och Richard som var liten

brukade skicka ner vilken post som helst

till den som råkade vara därnere.

Och en jul, minns jag hur Larry stod böjd över honom,

för han hade...

Larry bönföll barnet och hans...

för han hittade inte nycklarna till baren

som stod i änden av...

han såg att Richard såg hemlighetsfull ut

och han böjde sig över honom och sa

Var är nycklarna till pappas nam-nam?

Vi tyckte det var härligt att denne fantastiske skådespelare förminskades

till att säga nam-nam

Var är nycklarna till pappas nam-nam?

Jag tror han skickade ner dem i den där eländiga saken.

Det var det allt handlade om vid den tiden.

Barnen.

Små människor som sprang omkring.

Varför så solbränd, är det Cornwall?

Cornwall.

Det händer aldrig mig.

Mamma tror jag lever i ett kloster.

Ett ödsligt litet kloster i södra Frankrike.

Mamma har inte minsta aning.

att jag jobbar på en nattklubb i ett par blanka byxor.

Så...

Please don´t

If you run into my mama

Don't reveal my indiscretion

Give a working girl a chance

Hur gammal kan jag ha varit på 60-talet?

34, 44... 26 i början.

Jag tror jag tyckte att det berodde på att vara på teatern

och att det var kul och saker hände.

Jag vet inte. - Vi kanske var ute i svängen för tidigt.

Det gjorde vi nog. - Tror du det?

Ja, åtminstone du och jag.

Det är jag ganska säker på.

Jag var ute i svängen redan i slutet på 50-talet

Vi uppförde oss ganska illa, Judi.

Du och jag behövde nog inte 60-talet.

Pröva mitt mod i en kamp, om du törs.

Och du skall finna att jag överträffar mitt kön.

Besluta dig.

Du skall bli lyckosam om du låter mig bli din kamrat i striden.

Kom med oss nu.

Jäkla snut.

Jäkla, förbannade snut.

Jag satt på Trafalgar Square med Vanessa.

Jag också.

Och så blev Vanessa arresterad och kom på att hon hade en matiné.

Jag satt ner. Det var nog vid samma tillfälle.

Julian sa...

Jag var gift med Julian Glover då, och vi satt ner allihop.

Först blev John Osbourne bortförd.

och sedan fördes Vanessa bort - och du var troligen...

Tog dom dig? - Nej jag gömde mig.

Du gömde dig

Julian stack och jag tänkte Jag har fått nog av det här,

och reste mig och gick hem.

och jag minns att jag köpte några muffins på hemvägen.

Och Julian var jättearg på mig, för han hade tillbringat natten i finkan,

och kom hem nästa dag och sa, Vad hände med dig?

och jag sa

och jag sa, Jag kände plötsligt att jag ville gå hem.

Ibland tilläts vi inte hemma

att prata om politik eller religion.

När du var ung? - Ja.

Ingen pratade om sånt hemma hos oss.

Inte mycket.

Jag minns inte att det diskuterades i skolan heller.

Du skickades bort till nån skola,va?

Jag gick på internatskola i York, som är min hemstad.

Men jag måste ändå stanna där...

Kväkarna. - Jag älskade det.

Jag minns att jag frågade dig, ganska uppnosigt

och du sa, jag tycker det är bra att varje vecka

kunna samla sig

och få lite frid

Att bli lugn.

Ja, det är mycket lugnande.

Det är ungefär som att få massage.

Jag berättade om Maggie och mig på The Marigold Hotel.

Vi var i Udaipur och ville ha huvudmassage.

En indisk huvudmassage.

Naturligtvis, den är ju känd.

Det skulle jag tycka om.

Vi tänkte att det här blir underbart.

Hon masserade våra huvuden och vi var i samma rum

mycket tyst och försiktigt och doftade underbart

Och så fort hon var klar så ...

Jag bara...

Allt väl?

Jag vill bara ha ett glas vatten.

Det där var gin och tonic.

Jag vet det nu.

Jösses.

Det är från York Film Archive och det är ett av mysteriepjäserna.

Det är inget ljud, men vi tror...

Vilket år?? - 51 eller -52

Om det är -51... Oj, vänta lite

Är det du? - Nej.

Vänta nu.

Kan jag hålla den närmare? - Ja.

Vem är det där? - Jag önskar jag kunde se det.

Jag stoppar filmen

Ja, det där är bra.

Vi undrade om det där var du.

Det undrar jag också. - Får jag kika närmare?

Jag kan inte se.

Får jag fråga om du hade bröst redan då?

Ja, den där personen har det.

För du har väldigt fina bröst där.

Jag tror inte jag hade dom så där.

Hur gammal var du då? Du är liten där.

1952... - Då var du 18.

Ja, ja det är Judi

Spela fram en liten bit till. - Du har en hemsk peruk..

Alla hade såna där guldperuker.

Och där är alla på väg in för att se det.

Så det här är - 52, - Ja - St Mary's Abbey.

Min far spelade översteprästen Annas.

Mamma gjorde dräkterna. - Se på dem.

Och så finns det många fler scener.

Jag minns när jag klättrade upp där,

och vi höll till i dom där valvbågarna.

Vilken färg hade din klänning?

Helvit med guldkrage och guldperuker.

Och är det där du?

Jag vet inte, det verkar vara stökigt där.

Nån sorts kostymbyte. - Ja, kostymbyte.

Å, där alla djävlarna.

Alla djävlarna.

Är det åska?

Ja, det är åskan.

Å, tack. - Å, titta.

Där var vi, och det där är jag.

Det var bara för att en ollonborre flög upp i min ärm.

En ollonborre?

Jättefint, tack.

David Charles brukade säga

Med all klokhet vi besitter skall vi dyrka din vilja,

den store guden som är grunden för all nåd.

med ståndaktig sång skall vi förbli här

för att leva av synen av ditt anlete.

En underbar man som hette Alfred Bristow.

Han brukade säga När har din gud som äger allt

hunger eller törst då gud är du.

Delar av det kommer jag ihåg.

Men titta

såna fina bilder

Trevliga att ha.

Ny närmar vi oss trappsteget.

Och här är dörren.

Ska jag hålla din hand mot dörrkarmen?

Ja. - Toppen.

Jag håller i dig.

Jag sov inget i natt.

Det är hemskt när det blir så.

Det snurrade i skallen på mig av allt vi pratat om

Vem av er blev dame först?

Joan, blev du dame först?

Nej, det blev jag inte.

Jude var först.

Jag rullade ut röda mattan för alla mina vänner.

Du ringde mig när jag blev det.

Och du sa att det gör ingen skillnad, du får fortfarande svära.

Ja.

Minns du? - Man kan svära mer, faktiskt.

Just det

Försök bara göra det diskret.

Jag gör det inte nu.

I Amerika kallar dom dig väl Dame Plowright?

Och Dame Smith och Dame Atkins?

Mrs Dame.

Mrs Dame?

Med John Standing, när han åkte till nån flygplats

och dom höll på med passet.

så sa dom till honom. “Ha en bra dag, Baron "

för han är baron.

Ha en bra dag, Baron. Jag sa, vad handlade det där om?

Vad ska man säga till en baron? Jag vet inte...

Ha en bra dag, kanske.

Övervägde nån av er att inte bli Dame när ni fick frågan.

Ja.

Brevet kom bort i posten.

Och jag fick plötsligt ett telefonsamtal Vill du eller inte?

Hur lyder ditt svar? Vi har inte fått det.

Och så berättade hon i telefon

och jag sa 'Oj,oj, jag...

jag vet inte hur jag ska göra.

Jag vet inte vad jag ska säga

Och hon sa, Jag minns att hon sa

Å, svara ja.

Säg ja.

Men sedan bad jag om lite betänketid.

Jag vet inte.

Och jag är jätteglad att jag gjorde det.

Den högsta orden i det brittiska imperiet.

till Dame Commander Civil Division.

Dame Eileen Atkins, för sin gärning inom teatern.

Jag kände en spänning som om min far levde.

Men det är väl det som är meningen? - Ja.

Det är för andra människor som har hjälpt dig

och gjort dig till den du är.

Det är egentligen inte dig.

Till ordern the Companions of Honour

att bli medlem

Dame Maggie Smith, för sina insatser för teatern.

Jag tycker det var trevligare att vara en Lady

som jag var innan jag blev Dame.

Ja du, det är knepigt när man har två titlar.

Folk vet inte vilken dom ska använda.

Man får brottas med det, Joan.

Det känns bättre att vara Lady nånting i stället för Dame.

Är det så?

Jag vet inte vad jag ska tycka om titlar över huvud taget.

Det är väl ungefär som ryssarnas "folkets artist"

Men du accepterade det.

Ja, för att alla andra gjorde det.

Kände du dig utanför?

Det är ju ett slags erkännande av det arbete jag gjort.

Dame Joan Plowright för sina insatser inom teatern.

Jag minns Joan säga i Te med Mussolini

och dom sa nåt om Dames

och Joanie sa Nej, en Lady, två Dames.

Jag minns det så väl.

Gick på Roms gator och letade efter ett hotell.

Det glömmer jag aldrig.

Det var härligt.

Ni kom in på hotellet, och visades till era rum.

Och någon visade mig till mitt rum.

Det kan inte stämma.

Och när jag kom till mitt rum dök du upp,

och sa Vi stannar inte här det är en bordell.

Ja, en bordell.

Det var halv ett på natten. Det glömmer jag aldrig.

Och vi bodde aldrig där.

Och till slut hamnade vi tillsammans.

Ja, vi...... du och jag gick till Grand, och jag sa...

Du gick runt i hela Rom.

Nej, men Joan frågade... vi frågade på Grand...

Har ni några rum?

Och han svarade madam, vi har 150 rum

Ja, det gjorde vi.

Vi gick till Eden

Minns du baren högst upp,

där man inte fick äta?

Vi gick dit för en drink, och drack en hel flaska prosecco.

Ja, och sen hittade vi inte till rummen.

Vi borde nog inte tala om det.

Nej, det ska vi tala tyst om.

Recensioner?

Dom läser man inte.

Nej, man läser dom inte.

Det är alltid nån som berättar. - O ja.

Särskilt om dom är dåliga.

För mång år sedan kom Caryl Brahms...

Jag skulle just säga Caryl Brahms.

...fram till mig på ett party, när jag var i 20-årsåldern

och sa Lesen att jag måste vara så grym mot dig.

Och jag hade inte fått reda på det, så jag visste inte vad hon talade om.

Det var förstås det vänligaste sättet att svara..

Det var ju ändå en knuff bakåt

så jag sa, förlåt men jag vet inte vad du talar om.

Men det var ju så. Jag visste inte vad hon talade om.

Och efter det tänkte jag

Du måste ha koll på vad som sägs om dig.

Jag tror inte det är så klokt.

Madam, jag är här

Vad är er önskan?

När jag spelade Julia

sa hon, Ett bra försök

men Rosalind lden skulle ha spelat rollen.

Oj, vilket övertramp.

Vem sa det? - Caryl Brahms.

Konstigt va, det var på 1960-talet

Lustigt att du minns det än.

Du minns de dåliga...

Ja, bäst att inte läsa dem.

Man vet ändå.

Tala gärna om att bli gammal, om ni vill.

Ni verkar förfärligt unga. - Jag trodde vi spelade bra.

Skit på dig, Roger

Men ärligt

säger jag att det är ett bra jobb.

Jag har hörapparat och jag kan höra vad du säger

Jag också.

Upp med handen, alla som inte har hörapparat.

Du måste skaffa en.

Du måste skaffa dig en, Jude!

Och så vad det det där med sämre syn.

Bra gjort.

Vi kan ju prata mellan tre ögon.

Men jag sa nåt i stil med...

jag skickar runt det här så ni kan läsa.

Nej, Roger sa det, och jag sa Finns det ingen här som kan läsa?

Som kan läsa.

Judi sa att hon måste ha en stor kopia

Jag har den största.

Har du nånsin tänkt...

Det här tycker jag verkligen inte om?

Att folk efter en viss ålder inte kan...

Jag menar...

Om jag inte kan göra det, säger jag det.

Varna gärna för trappsteg och sånt där, men ni vet..

Men det är en hårfin skillnad, för om du behöver hjälp

så behöver du hjälp.

Som när jag blev stucken i ändan av en bålgeting i fjol

och det var hemskt... - Ja, berätta.

Och nån, en sjukvårdare kom in i rummet

han var runt 17

och sa Vad heter du?

Så jag sa...

Judi, jag heter Judi

Han sa, Har du nån vårdare?

Och jag blev jättearg.

Fly förbannad.

Jag tappade tyvärr besinningen.

Jag skulle kunna säga vad jag sa.

Man ska inte säga så, men jag sa Far åt helvete.

Ja sa Jag har jobbat åtta veckor med The Winter's Tale

på Garrick Theatre!

Jag var så arg.

Såna saker.

Har vi nått nånstans?

Vad heter vi? - Jag vet.

Sånt ändras inte, eller hur?

Det förändrar inte nån. Vad heter du?

Om man vill att nån ska säga det, så säger man, jag vet.

man skickar inte in en person som är...

en osynlig person som står bredvid en.

Jag tycker inte om när folk frågar om jag har ordnat med min begravning.

Jösses.

Minns du att, Miriam frågade dig det?

Miriam Margolyes? - Hon har mycket att ordna upp.

För hon hade ordnat allt

och vet precis vad som ska göras.

Och sen sa hon Har du, Jude?

Och du sa Nej, det har jag inte Och hon sa Varför det?

Då sa du, För att jag inte ska dö.

Och det stämmer ju. - Patetiskt, eller hur?

Det var ett isande ögonblick.

Men hon hade ordnat det, och det är det många som gör.

Men inte vi. - Ska vi tala om nåt roligare?

Prata om... - Ja.

Jag tror det.

Okej, här är nåt roligare.

Kan ni arbeta tillsammans med era män på jobbet?

Oj, så tyst det blev.

Jag försöker bara tänka ut vilken av dem.

Vilken av dem.

Ja, min var nog den svåraste.

Vi tyckte också han var knepig. - Ja.

Det var inte bara du, Joan

Ni var inte i samma situation. - Nej.

George Bean sa, vi vill att du ska spela Jean Rice.

Naturligtvis lockade hans namn

men jag visste ju att man inte kunde göra en show ensam

Och rollen var inte särskilt märkvärdig.

men jag fick stå på scenen med nån

som alla tittade på, och inte på mig.

Men frestelsen att finnas

på samma sida i programmet, var fantastisk.

Det skulle väl vara fint. Vad sägs?

Jag vill att du berättar en sak. - Ja.

Vad skulle du tycka

om att en man i min ålder

gifter sig med en flicka

i din ålder?

Men pappa.

Du menar väl inte allvar?

Det var ett viktigt ögonblick...

Världen ödelades för mig.

En mycket konstig upplevelse.

Men ändå ett privilegium att få ta del av hans liv,

liksom det kunde vara som en mardröm ibland.

Du gifte dig med Sir Laurence Olivier

strax innan han startade National Theatre

och du har sedan varit knuten till the National Theatre - Ja.

Känner du att du på grund av det och äktenskapet

har missat möjligheter du annars skulle fått

med andra teaterformer?

Det är en...

Det är svårt att svara på, Sheridan

för

du vet...

Bördan av att fortsätta, med vetskapen om att

dom som inte tycker du är intressant

kommer att säga, Ja, du vet väl

att det är hennes man som ordnade jobbet.

Det var en börda jag bar.

Det var goda nyheter

De bästa du gett mig.

Det gläder mig att du tycker så.

Jag minns inte att ni jobbade... - Jo då.

Det gick bra att jobba med min första man

och min andre var inte skådespelare, så...

Så sprack det.

Hur var det att arbeta med Robert, Maggie?

Ja, det var knepigt.

Många gånger gick det bra, men sen blev det svårt.

för han var inte frisk, och det var svårt

för man visste inte om nån skulle komma in på scenen

och om det blev så, vilket skick han var i.

Vill du ha en cocktail?

Jag har två här.

Det finns två här också.

Vi tar mina två först.

Ska vi supa oss redlösa?

Det hjälper nog inte.

Vi har prövat det förut, med nedslående resultat.

Det var ljuvligt till en början.

Omoraliska minnen, Amanda.

Skål.

Mycket av det var jättekul och trevligt.

Det är så jag vill komma ihåg det.

Ja, för att ni var ett lyckosamt par.

Vi var ett lyckosamt par. - Det var ni.

Kom tillbaka Jean, jag behöver dig.

Judi, kan du säga något om hur det var att jobba med Michael?

Ja...

Hur länge spelade du The Fine Romance och såna saker,

Hur länge höll det på?

I evigheter.

Det här är A fine romance

Förlåt mig, förlåt mig.

Det var mitt huvud.

Att jobba med Mike var...

det var en härlig tid, men han brukade skratta.

Mikey var hemsk.

Jag är dålig på att busa på scenen, men Mikey var riktigt dålig.

Vi spelade en pjäs som hette A Pack Of Lies

Det var en lång scen, där Richard Vernon skulle säga..

Har du sett Vauxhall-bilen?

registreringsnummer AWV 129

Och så sa han en dag...

Har ni sett en Vauxhall-bil?

Registreringsnummer...

RU 12, (Är du också en)

Vi måste nästan avbryta.

Tänker ni jobba för alltid?

Jag kanske inte kan, men jag vill.

Jag skulle jobba för evigt om nån bad mig.

Om nån frågar oss.

Om nån frågar oss. - Vad?

Vi jobbar nog för evigt om nån frågar oss.

Men dom ber dig först, om du ursäktar att jag säger det.

Vänd dig inte mot mig. - Jag vänder mig mot dig nu.

Nu kommer allt ut.

En av hörapparaterna strejkar.

Vad var det vi pratade om?

Vill du ha en av mina? - Vad?

Vill du ha en av mina?

Nej, den passar inte.

Det sista som sades?

Ska vi jobba för evigt Joan?

Å, var det det?

Och så sa jag att Jude får alla roller först,

Ja, det vill jag lova.

Min agent i Amerika sa, när han fick veta

att jag inte kunde göra så mycket på grund av synen,

han sa, om du vill komma över igen

ska vi leta fram en liten karaktärsroll

som Judi Dench inte lagt beslag på.

Så elakt.

Det är inte alls elakt. - Det är väldigt elakt.

Men det är Amerika. Det är så dom talar.

Varför måste man varje dag slåss med en Amerikan?

Det som var jobbigast var att bära dom där hattarna.

Världens tyngsta saker.

Jag hade en hatt,

som var som Albert Hall,

Enormt stor och tung.

och jag sa, Snälla, ta av den.

Hur många episoder blev det?

Jag menar hur många serier?

Tre? Jag minns inte.

Jag tror det var mer.

Jag vet inte. Jag har inte sett den.

Jag har inte sett den ännu.

Men jag fick boxen.

Vad? - Dom gav mig en box med skivorna.

Men jag har inte haft tid.

Jag måste skynda mig, för jag har nog inte

så lång tid kvar så jag hinner se den förbaskade saken.

Var Mrs Brown din första drottning, på film?

Mrs Brown, var nog första gången jag spelade drottning, ja.

Jag reser till Deeside - Drottningen förbjuder det.

Och det ändrade fasktiskt min karriär.

Mrs Brown?

Ja, för jag blev aldrig tillfrågad om att göra film.

Jag hade gjort några filmer tidigare, men väldigt få.

Och nu tar det aldrig slut.

Utan dig finner jag inte styrkan

att vara den jag måste vara.

Snälla.

Kan ni tala lite om hur det är att vara med i stora filmer?

Riktigt stora inspelningar.

Som Bond-filmerna och Harry Potter?

Och vad beträffar er två

hoppas jag ni inser vilken tur ni haft.

Inte många förstaklassare

kan ta sig an ett fullvuxet bergstroll med livet i behåll.

Alan Rickman och jag fick slut på olika miner.

För dom filmar alltid barnen först, så klart.

och så vänder dom sig och vi...

Eller lyssnar, och det är helt fantastiskt.

Vem är det här?

Jag blev förvånad.

Jag trodde det var nåt ur Harry Potter.

Han gjorde det bra.

Är du kameraman?

Ni har setts tidigare. - Jag vet.

Vi träffades igår.

Men du är ju alltid med vid tagningarna.

Vill du sitta här?

Jag fick känslan av att du är där

mer än nån annan.

Ska jag flytta mig?

Det vore toppen.

Du har ju tagit en förskräcklig massa bilder.

Ja, det har jag.

Det är hans jobb.

Jag vet det, men...

Han blir väl inte ledsen nu? - Nej, inte alls.

Se på honom, han har stått där i evigheter.

Han ska röra sig runt här.

Vi har väl nog som det är?

Men herre gud,

Ur vägen

Känner ni inte igen bilen? - Madam.

Berätta om Bond.

Jag vill höra om alla smycken du hade.

Jag var aldrig täckt av smycken.

Efteråt var du det.

Sa du efteråt?

Det var Michael som sa...

för när jag fick frågan att göra den blev jag alldeles tagen

och Michael sa, Jag längtar efter att leva med en Bondbrud

Jag längtar efter det, så du måste göra det.

Mina söner gick på en förberedande skola

inte så långt härifrån,

där Kim Philby var den kändaste eleven.

Michaels hjälte.

Kim Philby?

Har du sett den där filmsnutten

där han misstänks för att vara förrädare

och bjuder in pressen i sitt hus?

Om det fanns en tredje man

var det i så fall du?

Nej, det var det inte.

Tror du det fanns en?

Ingen kommentar.

Varje skådespelare borde se det där.

Jag vet.

För...

För man kan inte för ett ögonblick tro

att han ljuger. - Jag vet.

Det var väl i hans mors lägenhet?

Det tror jag. - Mamman var där,

och hörde alla lögnerna

Och man tänker förstås

Naturligtvis är han inte bedräglig på nåt vis.

Bra skådespeleri.

Bra spionerande.

Rädsla har varit ett stort hot de senaste två dagarna.

Rädsla.

Rädsla är bränsle. - Det är betalningen.

Rädslan är bränsle - Ja.

Tala om det. - Rädsla.

Vad är rädsla?

Rädslan är bränsle, eller hur?

Rädsla, skapar så mycket energi

att vara rädd. - Ja.

Men om man på nåt sätt kan styra den, kan den vara till hjälp.

Mycket bra.

Okej, nån annan?

Ursäkta, men vi är väldigt trötta

Du vet, dom har väl berättat hur gamla vi är?

Jag har fått veta det.

Ingen har sagt hur gamla. -Jag berättar det inte för nån.

Ska vi inte ha oss ett glas champagne den här gången?

Ja. - Det är för mycket.

Det är alldeles för sent.

Varför kom ingen på det för några timmar sedan?

Dame Ede hade tal-tänder och ät-tänder.

Och hon brukade gå hem i sina tal-tänder

och sa till Diggy

Du måste gå hem och hämta mina tänder för jag är hungrig.

Hade hon glömt dem i logen?

Ja, så Diggy fick hämta dem i logen.

Tänder? Sa du tänder?

Hon hade prat-tänder och ät-tänder.

Och vi tycker att vi har jobbigt.

Tänk dig, två omgångar tänder. - Jag vet.

En handväska?

Hon sa alltid Jag är så ensam.

Jag vet hur det känns.

Gör inte ni det? - Jo.

Ja. - Men jag...

Men nu, kan jag säga det hemska...

Jag tänkte hemska saker om Dame Ede.

Ja, men inte nu..

Jösses.

Gör vi nånting?

Vi dricker champagne.

Det känns oroligt med alla killarna, så håll koll på dem

när dom smyger sig på dig. - Titta.

Vi måste smaka på.

Talar vi?

Vad vill du prata om?

Nej, jag menade om dom fortfarande filmar?

Vi väntar på att Roger skriker... - Är vi fortfarande igång?

Ja dom slutar aldrig.

Å. dom slutar aldrig?

Skål för oss. - Tack.

För er allihop.

Va, ska inte du ha något?

Vem? - Vi dricker vår champagne, Joan.

Okej då.

Vad skulle ni ge för råd till er själva som unga?

Å... herre gud.

Jag skulle nog säga..

Prova på yoga eller mindfulness när du är ung.

Och lär dig om hjärnan

och vilket inflytande den har på kroppen.

Allt det där som jag intresserat mig för senare i livet

och som jag kunde ha gjort tidigare.

Och jag tror att Joans ledmärken...

är snarlika mina, om än inte

så argsinta och konfronterande.

Och mer lyssnande.

Är det jag nu? - Ja.

Ärligt talat så vet jag inte,

för jag skulle troligen inte lyssna.

Men jag skull säga, när du tvekar, gör inte det.

Det var bra.

Jag tror jag skulle det.

Det borde bli ett motto.

Jag önskar jag kunde det på latin.

Hur var det? - När du tvekar, gör inte det.

Jude.

Jag skulle säga, försök att inte vara så mottaglig för att bli kär.

Så patetiskt.

Jude!

Nej, bli mer mottaglig

Nej.

Mindre mottaglig.

Hursomhelst

är det för sent.

Och mer då?

Nån sa att det är för sent. - Jag sa att det är för sent.

Det är aldrig för sent.

Men sluta nu, Joan.

Det vet du att det är. - Det är aldrig för sent att bli kär.

Var kommer det där ifrån?

The Boyfriend? - The Salad Days, eller hur?

Eller är det The Boyfriend ? - Jag vet inte.

Jag tror det är ur Boyfriend, eller...?

Å, förlåt.

Du skrev kritiska saker om Laurence...

När man gick i skolan, tänkte man inte mycket på hans...

Jag hade skrivit till mina föräldrar, ja.

Han var Hamlet och...

ja, jag hade sett Michael Redgrave först.

Jag skrev och sa att Laurence Olivier spelade över lite.

Ja. - Buskisaktör.

Berättade du det för honom?

Nej, faktiskt inte.

Nej, för när man är plågad av kärlek

och helt betagen, gör man inte det. - Jag menade senare, Joan.

Inte senare heller, tror jag.

Nej, det är jag säker på.

Såg du honom som Henry V?

Jag minns att jag fick följa med till Plymouth för att se den.

Jag älskade den. Jag minns den tydligt.

Jag skrev nog till honom

och Tamsin hittade en av mina skolflicks-dagböcker

där det stod, Fick brevsvar från L.O.

Det var ju det jag menade.

Så det var det du menade, inte skriva till mina föräldrar.

Nej.

Ja.

Det stod förstås hur mycket jag tyckte om det.

Har du kvar brevet? - Så det var ett beundrarbrev?

Ja, ett beundrarbrev, och jag fick brevet tillbaka

som jag nu vet, var från Dorothy Welford.

Sekreteraren.

Med frimärke på.

Som massor av skolflickor fick.

Jag vet att Maggie hade det kämpigt med honom ibland.

Det vet vi. - Nej då.

Inte kämpigare än många andra skådespelare.

Nej, du var också, ...

mina barn ringde dig när jag var borta

då han plötsligt blivit sjuk igen.

Du kom dit och höll hans hand

Ja.. - Utan att jag var där.

Den här handen höll i handen.

Ja.

Jag minns att han sa till mig, tänk om jag hade ett tvåvåningshus

där jag kunde gå av scenen, springa upp och ner igen

och gå in på scenen.

Och han sa till mig, Du är allltid en aning sen

Och jag sa, Ja, det är den tid det tar för mig.

Jag gör det så fort jag kan att springa uppför trappan

utanför dörren, och ner igen.

Och han sa, Kära du, det är en illusion.

Du måste inte springa uppför trappan.

En gång skulle jag se en pjäs i New York,

med en engelsk skådespelare

eftersom man skrivit mycket om ett högt skrik

som han utstötte i slutet av andra akten eller nåt,

och kvällen vi var där skedde det inte,

och vi gick för att träffa honom och sa, vart tog det vägen?

Då sa han Jag kände att jag inte skulle klara det

och jag ville inte ljuga för publiken.

Men då sa jag till honom

Allt från början till slutet är en lögn.

Till och med Hamlet stiger upp vid inropningen.

Så det blev mycket diskussion om det.

Men du kanske skull försökt skrika

vare sig du var på humör eller inte.

Svaret är att man ska vara på humör. - Det är det som är skådespeleri.

Man kommer på det. - Ja.

så att det verkar spontant.

Och det är skillnaden mellan sanning och illusion.

Ingen säger nåt.

Jag är stum. - Jag har inget mer att säga.

Vårt festande är nu slut.

Dessa våra skådespelare som jag förutspådde er

var de bara andar som försvann i tomma luften?

I den tunna luften?

Och likt den ogrundade uppbyggnaden av denna uppenbarelse

de molnbeslöjade tornen

de underbara palatsen, de högtidliga templen

och själva jorden.

Ni alla som ärver det, skall upplösas.

Och liksom denna obetydliga, urblekta parad,

och lämna inget efter er.

Vi är gjorda av sådant som drömmar består av

och vårt korta liv omges av sömnen.

Hoppas du får dom andra också att göra det här.

Ja då. - Roger.

Jag lovar dig.

Svär du på det?

Jag svär. - Svär du?

Jag svär.

Dame Judi Dench, Dame Judi Dench

Dame Judi Dench, Dame Judi Dench Dame Judi Dench.

Dame Judi Dench, Dame Judi Dench Dame Judi Dench.

Dame Judi Dench, Dame Judi Dench Jane Doobie Dench.

Jag gillar Jane Doobie Jench.

Svensk text: Myrsveden