All language subtitles for Als.Hitler.das.rosa.Kaninchen.stahl.2019.1080p.DTS.x264-iFT.sv

BERLIN, FEBRUARI 1933

Det kan du, va? Du är fena på
att skrämma små kinesiska flickor.

Vad gör du under bordet?

- Nazisterna är efter mig.
- Nazisterna?

Hej, Max. Är du inte för gammal
för att leka Zorro?

- Det är en kostym, din är inte det!
- Du får tycka vad du vill.

- Ge mig min kanin!
- Fånga!

Max, ge honom! Klå honom!

Max, gör slut på honom!

WHEN HITLER STOLE PINK RABBIT

- Vi ger inget.
- Ha medlidande med ett tiggarbarn!

- Och en hungrig Zorro.
- Gå inte in i vardagsrummet!

- Ta av de blöta kläderna.
- Max slog dem allihop.

Cowboyerna, indianerna.
Och nazisterna.

- Det var toppen, Max.
- Vad bra att ni hade roligt.

- Äter inte mamma med oss?
- Hur blev ni så plaskblöta?

Vi kanade nerför kälkbacken.

Ta på nåt varmt.
Jag har lagt fram allt på sängen.

- Du har sankt bernhardshund-kinder.
- Tack så mycket.

- Har doktorn varit här igen?
- Din far är sängbunden i tre dar till.

Han måste vila.
Han får inte arbeta eller gå på teatern.

- Vad gör du? Korvarna får ingen luft.
- Deras liv är till ända.

Erich och Otto var inte alls utklädda.
De kom bara som nazister.

- De är lika dumma som sina föräldrar.
- Anna, var inte så oförskämd.

- Hur var karnevalen?
- Bra.

- Varför äter ni i köket?
- Det är mysigt här med Heimpi.

- Ska du på konsert igen?
- Ja.

Fröken Fischer sjunger Schubert-
sånger i kväll. Hon hämtar mig strax.

Max, ditt gloshäfte ligger orört
på skrivbordet. Läxor efter maten.

- Annuntio vobis gaudium: Habemus papam.
- Vad betyder det?

-'Vi har en påve.'
-Du är knäpp.

Dorothea Kemper.

Ja, det är jag.

- Mamma?
- Vem pratar jag med?

Håll tyst och ät upp ditt potatisberg.

Silentium. Favete linguis.

För att bekämpa judarna
måste vi förjaga judarna!

Är du galen?
Vi är socialister, inte nazister.

- Och vi är själva judar.
- Då måste du utrotas!

- Stick. Jag måste göra läxor.
- Du är så tråkig.

Heimpi?

Ni har inte rätt att...

- Mamma, du är ju inte...
- Gå ut!

- Jag ville bara...
- Gå ut nu!

Kom tillbaka sen, vännen.

Jag tror att mamma grät.

Mamma gråter aldrig.
Hon har kanske skalat lök.

Säkert...!
Vår mamma. I aftonklänning.

Kom upp nu, Anna.
Vattnet måste vara kallt.

Ondskan har många ansikten
i litteraturen och på teatern.

- Sover du, pappa?
- Kom hit, min älskling.

Han visade sig vara den ryslige
vålnaden för den aningslöse...

- Inte för nära. Jag smittar.
- Mefisto var en gentleman.

Han kom själv
och bad artigt om Fausts själ.

Nu sänder djävulen sin tjänare.

Fördärvad och korrupt,
med blodbesudlade händer-

-utmanar han Tysklands själ
i brölande meningar.

- Är det du i radion?
- Ja. Du behöver inte viska.

Jag vet vad jag sa.
Hur var karnevalen?

Det var jätteroligt.
Jag var tiggarflicka.

Det var väldigt spännande.
Kakorna smakar bättre när man är fattig.

Det är sant.
Vad har du där?

- En fartygsolycka.
- En fartygsolycka?

- Fru Funk bad mig rita nåt fint.
- Vill du rita nåt fint?

Det är som en förbannelse.
Jag kan bara tänka på katastrofer.

Det är den bästa fartygsolyckan
någonsin. Det är ett fint arbete.

Är det inte fel
att bara rita sorgliga saker?

Om du vill rita olyckor så gör du det.

Det är meningslöst att rita det
som andra vill ha. Det duger inte.

Max hittade den här på festen.

Förr i tiden var hakkorset
en tursymbol.

Nu har det blivit en symbol för dumhet.
Kasta den.

Anna, du blir bara sjuk.

- Jag är så rädd ibland.
- Är du?

- För vad då?
- För dimman och för rockmärkena.

Och mamma grät nyss.

- Du blir smittad, min älskling.
- Nej, jag blir aldrig sjuk.

Heimpi tar hand om mig.
Och när man är sjuk behöver man kärlek.

Kärlek är världens bästa medicin.

Halleluja. Du är en väldigt
dramatisk liten människa.

- Jäklar. All snön är borta.
- Pappa?

Pappa!

Heimpi!

- Var är pappa?
- Anna?

- Är pappa död?
- Nej då.

Max, kom.
Jag har nåt mycket viktigt att berätta.

I går blev vi uppringda av en polis
som varnade er pappa.

- Därför gick du inte på konserten.
- Just det.

Det finns många nazister i poliskåren,
men den här mannen är inte en av dem.

Han känner pappa och tycker om honom
för hans artiklar och hans böcker.

Han ringde för att berätta
att pappa står på en lista.

Om Hitler vinner valet om tio dar kommer
han att försöka tysta sina motståndare.

Mannen sa
att de ska dra in pappas pass-

-och att han borde lämna Tyskland nu
medan tid är.

- Men vi bor ju här.
- Och pappa har influensa.

Han mådde mycket bättre i morse.

Pappa tog mannens varning
på stort allvar.

Så i morse åkte han till Prag
i Tjeckoslovakien.

- Hur vet Hitler att han är hatad?
- Det vet alla.

Pappa uttrycker tydligt sina åsikter
i tidningen. Och i radio.

- Och nu då?
- Vi väntar till valet.

Om Hitler vinner,
då... åker vi till Prag och till pappa.

Och om han förlorar
kommer pappa hem igen.

- Men jag vill inte resa härifrån.
- Det vill inte jag heller.

Men hör på...

Ingen, absolut ingen kan få veta
att pappa har lämnat Tyskland.

Det är mycket viktigt.
Ni får inte säga det till någon.

- Inte ens Gunther och Oli?
- Och Elsbeth?

Herregud. Ingen!

Jag är också jude.

- Sen när då?
- Sen alltid.

- Det visste jag inte.
- Inte jag heller.

Men din näsa är inte...

Anna?
Säg mig, är din far fortfarande sjuk?

- Ja, han har influensa.
- Han har varit sjuk länge.

Det är konstigt, inte sant?
Hur hög feber har han?

Jag måste hem nu.
Mamma väntar på mig.

- Hälsa honom från mig.
- Ja.

Säg att jag saknar
hans ilskna artiklar i tidningen.

Mamma!
Fru Lambeck var på gatan...

- Hej, älskling.
- Hej.

- Onkel Julius!
- Anna.

- Vad gör du här? Måste du inte arbeta?
- Nej, inte i dag.

- Äter du med oss?
- Tyvärr. Jag skulle prata med din mor.

Titta. Den är till dig.

Vad fin den är. Tack.

- Hur har elefanterna det på zoo?
- Bra. De bryr sig inte om Hitler.

De är bara glada att våren är här
så att de får komma ut igen.

Anna, din kappa.

Vi måste snart besöka ungen igen.
Den har säkert blivit stor.

Blås på den.

Tack.

Kan Gunther äta med oss?

Nej, pappa behöver absolut lugn.
- Tyvärr, Gunther.

- Ingen fara. - Vi ses i morgon.
- Ja, vi ses.

Pappa har kommit fram till Prag.
Onkel Julius mötte honom där.

Han vill inte att vi stannar här.

- Vi möter pappa i Schweiz i morgon.
- I morgon?

Heimpi? Kan ni använda den här?

- Men...
- Jag kan ju inte ta med allt.

- Det går inte.
- Självklart går det.

Han är rädd att de ska ta våra pass.
Vi är hans familj och vi är judar.

- Men inte riktiga judar.
- Just det.

- Och skolan?
- Och Heimpi.

Jag tar hand om huset
tills vi vet vad som ska hända.

Och om nazisterna vinner
så kommer du direkt till oss.

Ni packar i onödan. Om ett par veckor
så kan vi alla gå på zoo igen.

Julius, det här är förstautgåvor.
Kan du ta dem?

- Jag ska vårda dem som en guldskatt.
- Tack.

- När kommer vi tillbaka?
- Det vet vi inte, det vet ingen.

- En månad, två, tre...
- Tre månader?

- Ingen skola på tre månader?
- Jag vet ingenting!

Huvudsaken är att vi inte grälar.

Och vi måste packa.
Två böcker och en leksak. Inte mer.

Och se till att inte bli sjuka.
Vi berättar inte för nån om våra planer.

Ni måste bevara vår hemlighet.
Det är något som är väldigt vuxet.

Det är svårt. Jag älskar er alla.

Om jag tar Terri blir kaninen ledsen.

Och tar jag med kaninen
blir Terri ledsen.

Det är kramdjur.
De har inga känslor.

Synd att vi inte kan ta spelsetet.
Jag fick det i julklapp.

Och jag fick Terri i julklapp.

- Ta med den då.
- Men jag har haft kaninen så länge.

Du är för gammal för kramdjur.
Glöm färgpennorna och ta med båda.

Det går då rakt inte.

Så, Anna, mitt barn. Släck nu.

Jag kan inte välja, Heimpi.
Jag älskar dem bägge två.

De förstår inte om jag lämnar en.

Jag ska säga dig en sak.

Jag packar en extra resväska
när ni har åkt.

Jag lägger i kaninen och några böcker
tillsammans med spelsetet.

När jag vet var ni är skickar jag
väskan till er. Blir det bra?

Eller så kan du bara ta med den
när du kommer.

Säg det, Heimpi.

God natt, kära Anna.
- God natt, käre Max.

Och sov gott och dröm sött.
Så ses vi i morgon bitti.

- Vi ses, Heimpi.
- Vi ses, Heimpi.

Det är orättvist
att du får ta med hela din opera-

-när vi bara får ta med en leksak.

Det är inte alls orättvist.
Jag har arbetat med operan i två år.

Klä på dig nu.

Adjö, kontoret.

Adjö, runda matbord.

Adjö, stora flygel!

Adjö, Heimpis kök.

- Adjö, du fina, gamla hus.
- Max? Max!

Var är han? - Heimpi, är ni snäll
och tittar där inne?

Tack.

God morgon. Ska ni ut och resa?
Så tidigt på morgonen?

Ja, min man är så sjuk
att jag skickar barnen till släkten.

Oj då.
Då kan han ju inte rösta på söndag.

Nej. Det tror jag inte.

- God morgon, fru Lambeck.
- God morgon, Max.

- Var har du varit?
- Jag sa hej då till Gunther.

Otroligt! Kliv in och sätt dig.

Vi ses snart igen, fröken Heimpel.

Vi ses snart, fru Kemper.

Sköt om dig. In med dig nu.

Till när du ska somna...

- Heimpi.
- Anna. - Max.

143, 144-

-145, 146, 147...

- Vad räknar du?
- Elstolparna.

149...
Sen Leipzig har det varit 150.

Kunde du inte hitta på nåt knasigare?

Jag har inte mer att läsa.
Jag har läst allt.

'Berömda personligheter'.

Ni måste vara knäpptysta
vid schweiziska gränsen.

- Varför?
- Lovar ni det?

Om nån frågar
så är vi på en kort semester.

- Men...
- Inga men!

Jag mår konstigt.

Var inte rädd. Var bara tyst.

Alla berömda människor verkar
ha haft en jättesvår barndom.

- Vi blir nog aldrig berömda.
- Vänta och se.

Pappa!

Allt är bra.
Vi är snart vid gränsen.

God morgon. Pass, tack.

- Max. - God morgon.
- Vart ska ni?

Till Zürich.
Vi ska besöka bekanta.

- Mitt i terminen?
- Ett dödsfall.

Kemper?

Kemper...?

Det namnet säger mig nåt.
Var har jag hört det förut?

Det vet jag inte.
Det är inte ovanligt.

Jo då. Jag kommer
att grunna på det hela dan.

Trevlig resa, frun.

Adjö.

Max, kan du ge mig en handduk?

- God morgon.
- God morgon.

Tack så mycket.

Unga fröken...
Får jag titta på ditt ansikte?

- Du ser sjuk ut.
- Jag är förkyld.

Här säger man 'snuvig'.

- Välkommen till Schweiz, frun.
- Tack.

Pappa. Pappa!

- Du är skållhet.
- Arthur!

- Jag var så rädd.
- Jag vet.

Max...

Hotell Gyllene Svanen. God dag.

- God dag. Det här är min fru.
- Välkommen, fru Kemper.

Max, titta.
Det kan vi skicka till Heimpi.

- Mamma? Jag är så törstig.
- Älskling?

- Anna?
- Vad är det?

Unga fröken... Hör du mig?

Det ser inte bra ut.
Hon har över 40 graders feber.

Det kan leda
till hjärnhinneinflammation.

- Var kan jag få tag på det?
- Det finns ett nattöppet apotek.

- Är det långt dit?
- Nej.

Arthur...

Heimpi ska komma.

Ja, Anna, mitt barn.
Vad är det med dig?

Heimpi...

Blås på den, Anna.

Hej, lilleman. Är du vaken?

Jag har ont i halsen.

Nationalsocialisterna fick 288 mandat.

Som sagt, 43,9 %.

Hitler ska bilda en koalition.

- Tyskarna har blivit galna.
- Vad gör vi nu då?

Kan vi inte åka hem till Berlin?

Det är på tok för kallt!

Anna...

Du är tillbaka!

Jag är hungrig.

Du får precis vad du vill.
Precis vad som helst.

Min älskling.

Nu är jag glad att du inte dog.

Var det en elefant i rummet förut?

Ja, det var det.
Den satt i fåtöljen och läste för dig.

Minns du inte det?

Konstigt. Det kändes så verkligt.

Är du stark nog för en liten resa?

Vart ska vi nu åka?

- Hotellet är för dyrt.
- Så vi ska alltså inte hem?

Nej.

Hitler vann inte valet, men han har
samlat en majoritet bakom sig.

- Vi kan inte åka hem än.
- Vi ska ut på landet.

Mamma, mamma, de kommer!
De kommer!

- Välkomna till Gasthof Zwirn!
- Hej.

Hej. Jag heter Franz.

Jag heter Vreneli.
Och det här är min lillasyster Trudi.

Här är tomt nu, men på sommaren
sitter alla gästerna ute.

Och då är lamporna tända.

- I sommar ska jag simma.
- Du måste lära dig först, dummer.

Och du följer med mig
till skolan i morgon, va?

Max följer med Franz
till gymnasiet i Silz.

- Försiktigt. Det är varmt.
- Mums.

Har ni allt som ni vill ha?

Potatis, öl, gurka? Smaklig spis.

- Det stinker gamla strumpor.
- Sluta gnälla. Ät din mat nu.

- Heimpi skulle...
- Heimpi är inte här.

Vi är i Schweiz.

Om ni bara drömmer om Tyskland
så missar ni många otroliga saker.

Titta, mamma tycker det är gott.

Mamma älskar det.

Det var dumt att jag tog med hunden.

- Jag saknar min kanin.
- Vi har större problem än det.

- Har vi det? Som vad då?
- Ibland är du så omogen.

I Berlin var jag bättre i skolan än dig.

'Än du'.
Din sjukdom kostade oss multum.

- Vi bodde på lyxhotellet i tre veckor.
- Var jag sjuk i tre veckor?

Ja. Och läkaren var också dyr.

Vad är det för dag i dag?

- Vad ska det där föreställa?
- Jag kryssar för tills vi åker hem.

- Det blir roligt.
- Tre månader, sa mamma.

Om pappa inte kan sälja artiklar
så hamnar du på barnhem.

Du ljuger!

Jag hoppas att de har annat att äta
än smält ost.

Det här är Anna från Tyskland.
Flyktingen. Hon ska gå i vår klass.

Hjärtligt välkommen, Anna.
Hör på nu.

Anna är från Tyskland
och förstår inte vårt språk.

Vi måste alla tala mycket långsamt
och tydligt.

Jag är herr Graupe från Rapperswil.

- Och varifrån kommer du?
- God dag. Berlin.

Anna.
Du kan sätta dig bredvid Rösli.

Tyst i klassen!
Hur skulle hon kunna veta det?

Är ni klara att joddla igen?

Vad gjorde jag för fel?

Pojkarna ska gå i mittgången
och flickorna längs sidorna.

Arthur! Arthur!

Akta!

Inte så fort.

- Det är rena barnleken.
- Det är allt när man kan det.

- Hemma kunde pappa allt.
- Den tiden är förbi.

Onkel Julius? Onkel Julius!

Vad gör du här?

Jag var i Bozen på kongress
och tänkte besöka er!

De kom dagen efter valet,
som du förutspådde.

De skulle dra in era pass.

Men Heimpi sa att hon inte visste
var ni var och skickade iväg dem.

- Goda, gamla Heimpi.
- Är allt bra med henne?

- Ja. Hon bad mig hjälpa henne.
- Med vad?

I tisdags kom de
och hämtade alla era saker.

- Flygeln också?
- De konfiskerade allt.

- Den bruna resväskan också?
- De tog med sig allt.

De magasinerar det tills ni är tillbaka.

- Jag har bara förstautgåvorna.
- Åtminstone det. Men det är bra.

- Jag kan sälja dem åt dig.
- Det kommer inte på fråga. Aldrig.

Kan du inte hämta den bruna resväskan?

- Våra leksaker är i den.
- Det här handlar inte om leksaker.

- Min kanin låg i resväskan.
- De brände dina böcker också.

Jag tar det som en komplimang
att svinen har bränt mina böcker.

- Vill du ha en bit?
- Gärna.

Jag tycker om Terri.

Han är mycket finare
än den gamla kaninen.

Kanske spelar Hitler kvarnspelet
i mitt spelset just nu.

Bara han är snäll mot min kanin.

Tucholsky har varit tyst sen bokbålen.
Jag tror att han har gått i exil.

Nazisterna tog hans medborgarskap.
Han kommer inte tillbaka.

- Kan du skriva här?
- Ja, det är inte det som är problemet.

- Det är svårt att få nåt utgivet.
- Varför?

Schweiz tror att kritik av nazister kan
leda till att de förlorar sin neutralitet.

Och jag tror att de är rädda också.

De tycker att deras lilla land
har för många judiska intellektuella.

Har ni pengar så ni klarar er?

Jag ska försöka påverka förläggarna.

- Får jag klappa henne?
- Hon är rädd för främlingar.

Försiktigt.
Inga snabba rörelser.

Ni är i säkerhet här.
Det är huvudsaken.

Jag vet inte. Jag borde kanske
ha stannat och gett Tyskland en röst.

Skojar du?

Minns du professor Teitelbaum?

De körde honom från universitetet
direkt till koncentrationslägret.

De svinen kedjade fast honom
i en hundkoja.

Han fick krypa på alla fyra
och äta ur en matskål.

Han sov fastkedjad vid golvet
i en trähytta.

Han skulle skälla varje gång
som nån gick in eller ut ur lägret.

Annars blev han slagen med käppar.

Kedjan var så kort
att han inte kunde stå rakt.

Efter två månader tog han sitt liv.

Anna!

Det brinner ett varmt litet ljus
i ditt hjärta, Anna.

Skydda det.

Låt ingen eller något släcka det.

Vi måste tro på det goda.
Det är viktigt.

Det goda segrar alltid till slut.

Kan du blåsa upp den här igen?

Jag tror inte på det längre.
Du trycker på knappen.

Oj. Jag måste åka.

Julius. Var rädd om dig.

Anna? I säng med dig nu.

Tack.

Sov gott och dröm sött.
Så ses vi i morgon bitti.

God natt.

God natt.

Michel, vad var det jag sa?

- Vad tittar du på?
- Inget särskilt.

Titta.
Reto kan inte alls göra det.

- Kan inte vad?
- Hjula. Jag gör det bättre.

- Än sen?
- De pojkarna är ändå så dumma.

Du behöver mer fart.
Och du måste sträcka på benen.

- Förstår du?
- Ja.

Det är mycket enkelt.
Du kan, bara du tänker på benen.

'Du behöver mer fart!'

Så ja.

- Vad är det, Vreneli?
- Det vet du mycket väl.

Nej, säg det nu.

Hur som helst...

Alla såg hur som helst dina trosor.

Nu är det ni som är dumma.

De kommer!

Vad var det?

Kom, så går vi.

Vad gör ni?

Anna, sluta.

Kom, Anna.

Jag varnar dig.
Om du kastar alla de där...

Hjälp!

- Hjälp!
- Hjälp!

Mamma! Mamma, hjälp!

- Mamma!
- Vad är det?

Vad händer?
Reto. Vad gör ni?

Nej! Reto! Jag släpper dig inte
förrän du berättar det för mig.

Säg det nu!

- Det är bara så vi gör.
- Kastar sten på folk?

Vi älskar henne.
Vi gjorde det för att vi älskar henne.

För att de älskar dig.

När de tycker om nån
så kastar de saker på dem.

Egentligen borde du känna dig hedrad.

- Då så.
- Om det är så man gör här...

Se upp! Nåt kommer flygande!

- Tack, Vreneli.
- För vad?

För att du är min vän.

Vi är glada att du föddes
och att du fyller år i dag

Vi älskar dig och ger dig god mat
och roliga lekar

Vi är glada att du föddes
och att du fyller år i dag

'Min kära Anna. Theodor och jag
önskar dig en härlig och solig dag.'

'Elefantungen är ingen unge mer,
snarare en grundskolelev som du.'

'Hälsa tant Alice.
Hälsningar, onkel Julius.'

- Vem är tant Alice?
- Han menar nog mig.

Han skrev inte mitt namn
på grund av nazisterna.

Tack! Den är jättefin.
Jag ställer den bredvid Julius elefant.

Jag fick en cykel när jag fyllde tio.

Det kommer bättre tider.

Vi ska på tur med ångfärjan
i eftermiddag.

Verkligen?

Det är organiserat
av Schweiz litteratursällskap.

- Kommer det andra barn?
- Säkert inte.

Det kommer redaktörer och förläggare.
Det är viktigt för oss.

Anna, kom fort!
Det är telefon till dig från Tyskland.

- Till mig?
- Ja.

Ja?

- Anna, är det du?
- Heimpi!

Jag gratulerar dig av hela mitt hjärta
på din födelsedag.

Jag fyller tio!

Jag vet, min flicka.
Det är helt otroligt.

- Men du behöver inte skriva.
- Jag är inte din lilla Anna mer.

Nej. Nu är du tio.

Har ni det bra?

- Ut med er.
- Ja, vi äter tårta.

- Fråga hur hon fick tag på numret.
- Pappa gav mig en gems.

- En gems? Har ni trädgård?
- Var fick du numret ifrån?

Från herr Julius. Han gav mig det.

Schweiz är jättefint!
Du måste komma snart.

Det kan jag inte, mitt kära barn.

Jag har hittat nytt arbete
hos en familj.

Var nu rädda om er, inte sant?

Heimpi, säg nåt.

- Pengarna är nästan slut.
- Vi ska ut på sjön på en ångfärja.

- God dag, fru Heimpel.
- Vi hälsar!

- Jag får prata med Heimpi.
- Har din mor lärt sig laga mat?

Flickor och pojkar hålls åtskilda
i skolan. Inget är som i Berlin.

Även om du har fyllt tio
så ska du alltid vara min lilla flicka.

Jag glömmer aldrig dig och Max...

Nu är hon borta.

Hon har hittat en ny familj.

Ni har bjudit in mig
att tala som författare-

-men jag måste dela några
politiska synpunkter med er.

Man går inte i landsflykt
för nöjes skull.

Man älskar landet man växte upp i,
man älskar folket och språket.

Det är absurt att vara kritiker
om man bara kan kritisera.

För ett år sen blomstrade tysk teater.
Den var mångfaldig och rik.

I dag är den torftig,
en vrångbild, en intighet.

Det är mitt yrke att bedöma det,
även här från min plats i exilen.

Mina radioprogram och skriverier
väcker hat i Tyskland.

Men jag kan inte sluta tänka.

Det är den tråkigaste födelsedagen
som du nånsin har firat, va?

I Berlin hade väninnorna kommit.

Och Heimpi hade gjort jordgubbstårta.

Har du åtminstone sålt en artikel?

Det går inte så fort, Anna.
Men jag hade bra, viktiga samtal.

Vet du vad?
Egentligen är du inte tio än.

Varför inte?

Du föddes kl. 18.05 den 14 juni 1923
på Charlottenburgs sjukhus.

Jag satt på värdshuset där bredvid
med din bror Max och åt köttbullar.

Vi var båda mycket nervösa.

Ett värdshus? Då var Max bara tre.

Då kunde jag inte föreställa mig
att din tioårsdag skulle firas i Schweiz.

Är det inte farligt att kritisera Hitler?

Nazisterna kan hitta oss här också.

Jag vill inte vara rädd, Anna.

Dessutom är vi redan på flykt.

Har du inget emot att vara flykting?

Jo. Men jag tycker också
att det är mycket intressant.

Vem vet var vi är på din elvaårsdag.
Eller tolvårsdag.

Hemma?

Jag kan inte tjäna pengar här.
Schweizarna ger mig inga jobb.

Jag tror att vi måste fara vidare.

- Vart?
- Kanske Paris.

Jag kan skriva i en judisk tidning där.

Paris?
Då måste Max och jag lära oss franska.

Och? Det sitter ett klokt huvud
på dina axlar.

Jag tror inte att jag har vant mig vid
att vara flykting.

Är jag tio nu?

Ja. Hon är prick 18.05.

Det bästa är att Max
och jag kan bli berömda en dag.

Nu får vi verkligen en svår barndom.

Inget dåligt
som inte för nåt gott med sig.

- Klarar ni er ensamma i tio dar?
- Visst. - Inte sant, lilleman?

Om vi hittar en lägenhet i Paris
kommer vi kanske tillbaka tidigare.

I kväll ska vi äta rösti med korv.

Ni gör som fru Zwirn säger.
Hon kommer och säger god natt.

Och inga dumheter. Förstått?

Jag skickar ett vykort varje dag.

Tack så mycket.

När mamma och jag är i Paris
är ni familjens företrädare i Schweiz.

- Det är ett mycket stort ansvar.
- Varför?

För att judarna lever utspridda
över hela världen-

-och nazisterna berättar
förskräckliga lögner om oss.

Därför är det viktigt att folk som vi
försöker bevisa att de har fel.

- Hur gör vi det då?
- Genom att vara ärligare än andra.

Flitigare, generösare, artigare. Vi
måste visa att det är bra att vara jude.

Och när vi kommer blir jag stolt över
hur bra ni har företrätt oss här.

- Ta väl hand om min hatt.
- Ja.

Och du, Max...
Ta väl hand om Anna.

Vi ses.

- Kommer ni säkert tillbaka?
- Naturligtvis!

Glöm inte att komma och hämta oss!
Glöm oss inte!

Är du galen, Anna?
Jag glömmer aldrig mina barn!

Ät inte så mycket Du är så tung.

Jag blir yr om jag inte äter.

- Vi är snart uppe, Vali.
- Du klarar det.

Slåss inte!

Du, Anna.
I dag var din far i tidningen.

Har han äntligen sålt en artikel?

Nej, det var inte det.
Det stod att han är efterlyst.

Adolf Hitler har även satt ett pris
på hans huvud. 1 000 riksmark.

Men oroa dig inte.
Hitler kan inte röra honom här.

I Schweiz är han säker.

Är du nervös för den nya skolan?

Säkert mer för språket.
Men jag förstod ju dig.

- Jag talar ju tyska.
- Nåja...

De två där borta är också från Tyskland.

Jag vet. Men de leker inte med mig.

De är nazister.

Är det dåligt
att du inte kan leka med dem?

Nej.

Det dåliga är att de kan åka hem
till Berlin och att jag inte kan det.

- Vakna!
- Vad är det?

Nu är det tomt.
Nu luktar det inget alls.

Nej, Anna, jag beklagar.
Det kom inget vykort i dag.

- Ingenting.
- Det kommer säkert tre i morgon.

Skriv om din vandring.
Det hade de tyckt om.

- Vad är ett pris på ett huvud?
- Va?

Herr Graupe sa att Hitler hade
satt ett pris på pappas huvud.

Det betyder att man utfäster
en belöning för att hitta en person.

Men vi visste ju
att Hitler letar efter pappa.

Jag önskar att pappa var här.

God morgon. Jag hoppas
att ni får en fantastisk dag.

Tack ska du ha.

Kom.

Det var modigt. Undrar om de vet
att du drev med dem.

Det gjorde jag inte.
Jag försökte bara vara extra artig.

Segla runt.

Kom nu. Du kan inte ta mig.

Jo, det kan jag visst.
Hjälp! Tjuven seglar för fort.

Pappa!
Jag har varit så orolig för ditt huvud.

- Mitt huvud?
- Hitler satte ett pris på det.

- Det oroade mig också.
- Verkligen?

Ja. 1 000 mark är rätt billigt
för ett huvud som mitt, inte sant?

Jag har stor lust att skriva
och klaga för Hitler.

- Var är mamma?
- Hon inreder vår lägenhet i Paris.

- Vår lägenhet?
- Ja. Med balkong och kök.

Jag tar den. Den är för tung.

Det är en hel ost i den.
Och korv, bröd och hårdkokta ägg.

- Och nåt att dricka på resan.
- Tack.

Barn! Ner därifrån!

Var rädda om er.
Ni är alltid välkomna hit.

Tack, fru Zwirn. För allt. - Adjö.

- Franz. Adjö.
- Var är Anna?

- Anna!
- Anna!

Jag är ledsen att du ska åka.
Du är min bästa vän.

Är inte du också ledsen?

Jo. Men som flykting
måste man jämt ta farväl.

- Det är en del av min svåra barndom.
- Anna, kom! Vi måste åka!

Se vad jag har tränat på.

Bravo, Vreneli!

Adjö, ni trånga gator.

Adjö, du stora sten.

Adjö, du gamla tråg.

Adjö, din dummer.

Adjö, Anna.

Titta där. - Max.

Det är Eiffeltornet.

Mannen som byggde det hette inte Eiffel,
utan Bönickhausen.

Men fransoserna kunde inte uttala det
och kallade honom Eiffel-

-för att han kom från Eiffel.
Det kan de inte heller uttala.

- Jag trodde att det skulle vara gult.
- Varför trodde du det?

- Pappa sa att det fanns balkong.
- Varför skulle det vara gult då?

Eller nån annan fin färg.

Tryck på knappen.

- God kväll, professorn.
- God kväll.

- Är det era barn?
- Ja. Det här är Max och Anna.

De är söta. - God kväll, barn.

Jag har köpt karameller till er.
- Kom, Fifi.

- Tack.
- Varsågoda.

Vänta lite.
Skriv på här, är ni snäll.

- Vad är det?
- Tillståndet.

- Vilket tillstånd?
- Mitt så klart.

Allt måste vara i sin ordning.
Perfekt.

- Finns det hiss?
- Är det för att vi är rika?

Kom.

- Mina älsklingar!
- Mamma!

- Äntligen är ni här.
- Jag har saknat dig så.

Fru Zwirn skickade med oss
en hel chokladtårta.

- God dag.
- God dag, herrn.

- Kom in.
- Jag är spänd på att se det.

Det där är ert rum, det gula rummet.

Gult är en så fin och glad färg.

- Varför är det så mörkt?
- Ni har ju den här lilla lampan.

- Det är inte så farligt.
- Följ med till vardagsrummet.

- Det finns kök också.
- Fint.

- Kallar du det för balkong?
- Ja, för mig är det en balkong.

- Vilka bodde här förut?
- Tjänstefolket.

Här är mysigt.

- Är det här ditt rum, pappa?
- Ja.

- Det är mitt arbetsrum.
- Var är badrummet?

Toaletten är ute i trappan.
Vi delar den med grannen.

Om ni ska tvätta er
får ni en balja varmvatten.

- Vem är grannen?
- Hon heter Grete.

En ung flicka från Österrike.

Hon är här för att studera franska.

Hon är lite udda, men hon talar tyska.

- Är hon också jude?
- Min potatis!

Det tror jag inte.

- Var ska ni sova?
- Kom, så ska jag visa er en sak.

Hjälp mig, Max. Dra med mig.
Kom. Simsalabim!

- En magisk soffa.
- Akta. Så.

- Jag brände vid maten.
- Det gör inget.

Vi har ett rum mer
än hos familjen Zwirn.

Jag trodde att det var finare.

Jag med.

Jag försökte verkligen,
men gaslågan här är svår att reglera.

Äggröran smakar bra.
Men potatisarna är lite mörka.

Brända.

- Det gör inget.
- Smaka här.

Man kan leva på ost, baguette och vin.

- Baguette?
- Det betyder 'käpp' på franska.

Ge hit.

Inte så mycket.

Jag tror att den är för gammal.

- Den möglar redan.
- Det är getmjölksost rullad i aska.

Alltid när vi kommer nånstans
så finns där gammal ost.

Ja.

Skål för vår familj
och för vår framtid här i stan.

- Skål.
- Det lät mycket flytande.

- Skål.
- Skål.

- Kan man bada i floden?
- Ja, men inte här.

Floden heter Seine.

Kom.

Seine. Goddag. Skål.
Jag kan redan tre franska ord.

Vi kan inte låta kritiken gå ut
över emigrerade tyska konstnärer.

Våra recensioner är seriösa,
men inte dräpande.

Vi ber er att vara taktfull.
Ni var Berlins mest fruktade kritiker.

Jag har inget intresse av
att göra livet surt för mina landsmän.

Jag ger mycket hellre ros än ris.

Vill ni skriva om Paris teaterscen
för oss en gång i veckan?

- Jag vill skriva mer.
- Vi har inte råd med det.

Kultur har blivit lyx.

- Hur gick det?
- Bra. Pappa fick arbete.

- Verkligen?
- Den är min.

Kan jag också få en?

- Ska vi äta här? Jag är hungrig.
- En artikel i veckan. 60 franc per månad.

- Vad får det lov att vara?
- Hur ska vi leva på det?

Nej tack. Vi ska gå.

Max, låt din syster dricka lite.

- Hemma har vi bara bröd och...
- Ost.

- Vi köper smör och ägg.
- Ägg igen?

- Ja. Ägg igen.
- Kom, så går vi.

Här. Jag sparade halva till dig.

- Max?
- Jag behöver en ny väska.

- Och långbyxor.
- Hur var de andra pojkarna?

Ingen aning.
Jag förstår inte ett ord.

Hur ska jag få nya vänner när jag
inte förstår det dumma språket?

Bästa sättet att lära sig
främmande språk är genom musik.

Sluta. Det är pinsamt.

Kom nu.

Kom, Anna!

- Kan du hålla dig på din sida?
- Vad ska du med all plats till?

Jag kan inte koncentrera mig
när jag hör ditt krafsande.

- Du kan rita på golvet.
- Max.

Det är orättvist
att Max får gå i skolan.

- En privatskola är dyrt nog.
- Då kan jag gå i en folkskola.

- Där går enkla människors barn.
- Vi är enkla människor nu.

Ja, men där man lär sig inte latin.

Vi är måhända fattiga,
men utbildning är viktigt.

Jag måste koncentrera mig!

- Jag önskar att jag hade en syster.
- Jag önskar att jag inte hade nån.

- Väsnas jag också?
- Ingen fara.

- Får jag vara här inne?
- Har ni bråkat nu igen?

Hur går det med dina katastrofer?

- Dör alla i lavinen?
- Jag är rädd för det.

Hinner du gå ner och hämta posten?

- Anna, hörde du vad jag sa?
- Ja, ja.

Jag vågar inte gå ut i trappan.

Jaså?

Den här gången följer jag med.
Men i morgon gör du det själv.

Kom.

- God dag, fröken Grete.
- God dag.

Varför är hon så konstig?

Jag vet inte och jag bryr mig inte.

Har ni hittat ett bra arbete,
professor Kemper?

Ja, fru Prune. Jag skriver för
en tidning. Oroa er inte för hyran.

Det låter bra.

Är det en av immigranttidningarna?
Vill ni ha en oliv?

- Många judar arbetar där.
- Det hoppas jag. - Kom, Anna.

Glöm nu inte
att hyran ska betalas varje vecka!

- På fredagar.
- Ja.

'Kära Anna. Den här fina haren
påminde mig om din rosa kanin.'

'Hur är det i vackra Paris?
Har du ätit sniglar med vitlökssmör?'

'Tant Alice gav mig för en tid sen
ett klokt råd.'

'Ibland tänker jag att jag borde
ha följ det. Kram, onkel Julius.'

- Vad var det för råd?
- Kan man verkligen äta sniglar?

Han skulle inte ha åkt tillbaka
till Tyskland.

Jag sa det flera gånger.

Jag ser förskräcklig ut.

Mitt hår...!

Vart ska du?

Arthur! Nej!

Det är alldeles för dyrt!

Jag vill inte ha nåt.
- Arthur, kom ut nu.

Sluta.

- Färdig!
- Verkligen? Är alla uppgifter färdiga?

- Ja, ja.
- Jag kommer strax.

Formidabelt.

- God dag. Hur kan jag hjälpa er?
- God dag, frun.

Blyertspenna.

Jag tror att 'madame' betyder 'frun'.

Just det.

Tack.

Blyertspenna.

- Tack!
- Varsågod. - Två franc.

Tack så mycket. Och... adjö.

Adjö.

Mamma sa att vi fick behålla resten.

- Spelar ingen roll. Kom nu.
- Nej!

Billig, billig...

Billig. Har ni en billig blyertspenna?

Tack.

Ja, ja. Jag har förstått.

- Tack.
- Varsågoda.

Nu har vi 20 centimes.
Tänk vad vi kan köpa.

Säkert inte så mycket.

Adjö, frun!

Max, titta på nötknäpparen!

Det luktar som i skogen hemma.

- Jag hoppas att vi får en julgran.
- Så klart.

Kära vän. Dina vykort är ljusglimtar
på en i övrigt mycket mörk horisont.

Du är den enda hemifrån
som hör av sig till oss.

Hauptmann, Einstein, Olden...
Var är de nu?

Hade de struntat i att svara
på mina brev förr i tiden?

Säkert inte.

Jag trodde aldrig
att jag skulle skriva det-

-men jag måste tyvärr be dig
att få sälja några förstautgåvor.

Jag har fråntagits
mitt tyska medborgarskap.

Nu är jag bara en sak: jude.

Vi tillhör åtminstone inte
den vilseledda nazistpöbeln.

Judar är erfarna emigranter.
Och även om det smärtar-

-så är jag glad att tillhöra ett folk
med ett så rikt kulturarv.

Pappa?
Jag tror att jag måste vara där uppe.

Nej, du får sitta här nere.

Herr Kemper?

Herr Kemper? Ursäkta.
Kommer ni inte ihåg mig?

- Nej, tyvärr.
- Robert Stein.

- Från teatern?
- Ja. Det är jag.

- God dag. Så ni är också i Paris?
- Min fru har släkt här.

Det fanns inget arbete för mig
i Berlin. Vi kom för ett år sen.

Det här är min dotter Anna.

- God dag, Anna.
- God dag.

Om ni har vägarna förbi
så bor vi i 7:e arrondissementet.

Ni och familjen kanske kan
komma hem till oss på te?

Berlin var för evigheter sen. Ni skulle
glädja mig med ert intelligenta sällskap.

Tack.

- Jag hör av mig. Adjö.
- Adjö.

- Adjö, Anna.
- Adjö.

- Pappa, tycker du inte om honom?
- Jag har inga skäl att inte göra det.

Men jag trodde inte
att han tyckte om mig.

Vi träffade Robert Stein i synagogan.

Robert Stein?

- Du sågade honom rejält några gånger.
- Han är en talanglös regissör.

- Hans produktioner var pinsamt dåliga.
- Han verkade trevlig.

Det var inte mitt arbete
att lära känna honom. Han var dålig.

- Och du har så klart helt rätt.
- Just precis.

Du är väldigt arrogant.

- Han verkade inte särskilt bitter.
- Var inte hans fru pianist?

Han bjöd in oss på te.
De bor i en fin stadsdel.

Tio vilda hästar kan inte
släpa mig till den dilettanten.

- Tack, mamma!
- Varsågod.

- Den är fin.
- De har faktiskt blivit till tröjor.

- Tvivlade du nånsin?
- Kom. Jag har en present till er.

- Den är jättefin.
- Jag får se.

Du måste använda tummen.

Otroligt. Hur har du gjort det?
- Max, titta.

Snyggt, lilleman.

Jag ville inte ge er fler katastrofer.

- Är det en skolväska?
- Mamma hittade en folkskola till dig.

- Är inte folkskola för dåligt för oss?
- Vem har sagt nåt så dumt?

Det kan jag inte föreställa mig.

Den här är också fin.
Hur har du...?

Jag har i alla fall inte stulit dem.

Dorothea?

Jag har nåt till dig.

Så att du inte glömmer
vem du verkligen är.

- God jul.
- Tack.

En ballong.

'Kära Anna. Med hjärtliga hälsningar
önskar jag dig en riktigt god jul.'

'När du släpper ballongen
från Eiffeltornets topp'-

-'för västanvinden den ända fram
till min ytterdörr i Berlin.'

'Det skulle glädja mig.
Jag hoppas mycket på det nya året.'

'Det kan bara bli bättre.
Varma hälsningar, onkel Julius.'

- God jul, fröken Grete!
- God kväll.

Varför firar vi egentligen jul
när vi är judar?

För mig var julen alltid mindre
en kristen och mer en tysk högtid.

Den påminner mig om fina familjefester
när jag var lika gammal som du.

Tror du på Gud?

Nej, tyvärr inte.

Jag tror på tacksamhet.

Människor som inte är tacksamma
förlorar alltid.

Jag är mycket tacksam just nu.
Särskilt för min skolväska.

Det är bra.

Varifrån kommer du?
Hur länge stannar du?

Din kjol är för kort.

Har du din lillasysters kappa på dig?

Du ska ha en uniform.
Kom, så ska jag visa dig.

Napoleons segrar: 1800 - Marengo-

-1805 - Austerlitz, 1806 - Jena-

-1807 - Friedland, 1809 - Wagram.

Utmärkt. Du kan gå och sätta dig.

Hans sista nederlag
var vid Waterloo 1815.

Sa lärarinnan inte mer om Napoleon?
Det finns så många intressanta saker.

Hela lektionen fick vi traggla årtal.

Hej, pappa. - Hej, lilleman.
Hur gick det?

- Bra. Jag fick min uniform i dag.
- Förstår du nånting?

- Nej, men räkning är enkelt.
- Det är ju i alla fall nåt.

- Du ser ut som en fransos.
- Är det bra?

- Ingen aning.
- Hej.

Potatissoppa igen?
Är det åtminstone med kött?

- Du frågar detsamma varje dag.
- Jag får väl inte gå på bio?

Alla ska med. Det är första gången
de frågar mig, men det går väl inte?

Bestäm själv! Antingen får vi varm mat
i morgon eller så går du på bio!

Antingen det ena eller det andra.
Nå, hur gör vi?

Måste det alltid vara så här?

- Nu är de här. Nazisterna.
- Knäppgök.

Det är bara glödlampan.

Max. Vi två ska ut och gå en sväng.

Ännu en franc.

- Är du fortfarande hungrig?
- Jag är alltid hungrig.

Vänta här.

- Skulle vi inte köpa en glödlampa?
- Smaka nu. Det är gott.

- Varsågod.
- Tack.

Hälsa er far att hyran skulle
ha varit betald för två dar sen.

Var er far berömd i Tyskland?

- Är ni judar?
- Ja, vi är judar.

Ni är inte i Tyskland.
Ni är i Paris. Förstår ni?

Typiskt.

Konstiga judar... som de snokar runt.
Inte sant, Fifi?

Djupt är det inte.

Men svinkallt.

- Vad gör du?
- Jag kliver i.

- Det är förbjudet.
- De flesta av dem är helt gröna.

Det är vansinnigt, Anna.

Glo inte så dumt.
Hjälp mig nu.

- God dag, fru Batier.
- God dag, barn.

Självklart var Napoleon
en normal människa.

Ljus!

Ingen kunde ha föreställt sig
vad han skulle bli.

- Var fick ni pengarna ifrån?
- Napoleon ville ha erkännande.

- Det var en iskall affär.
- Men hans mor tog honom inte på allvar.

Han var duktig i skolan
och blev härförare i ung ålder.

Han vann seger efter seger
och kröntes som kejsare.

Men hans mor sa alltid:
'Vi får väl se hur länge det varar.'

Och det slutade inte bra.

Hade det gått annorlunda
om hon hade varit stolt över honom?

Det finns så mycket intressant
att berätta om Napoleon.

Han föll alltid för kvinnor
som liknade hans mor.

Men hans mor tyckte inte om
nån av kvinnorna.

- Hur vet du allt det?
- Jag har precis läst om det.

- Jag ska skriva om hans barndom.
- Till en film?

Om nån köper manuskriptet
så kan det sluta som en film.

God natt.

God natt.

- God natt.
- Vet du också nåt om Napoleon?

Ja. Han var helt omusikalisk.

Han tyckte bara om trummor
och trumpeter.

Men det fanns en korsikansk barnvisa
som han aldrig kunde glömma.

- Max, pappa har mardrömmar igen.
- Låt mig sova.

Men jag är rädd.

Kan du inte sova?

Är Grete nazist?

Kanske.

Hon tycker kanske bara inte om judar.

Som fru Prune.

- Får vi nåt att äta?
- Säkert. Men behärska er.

Och uppför er ordentligt, förstått?

Då så.

- Fru Kemper, vad trevligt!
- Fru Stein, stort tack för inbjudan.

För all del. Stig in.
Jag blev så glad när ni ringde.

- Dagarna kan vara så långrandiga.
- Kom.

Hannah, Gustav, våra gäster är här!

Vi behöver inte uppföra oss
lika barnsligt som våra män.

Absolut inte.

Jag är så glad över
att få besök från Berlin.

Min man menade det inte personligt.
Han älskar teatern så mycket att han...

Robert blev mycket sårad
av er mans kritik-

-men i slutändan hjälpte det honom
att utvecklas.

- Vad arbetar er man med nu?
- Han skriver ett manuskript om Napoleon.

- Han har fått lite tid över.
- Napoleon? Intressant.

- När ni är klara får ni gå från bordet.
- Tack så mycket.

Kom och titta på mitt rum.

- Vill ni ha en likör?
- Gärna.

- Den kan jag ha på golfbanan.
- Bra idé.

Du ser ut som en smörblomma
och får en fjärilssvärm efter dig.

Och du, käraste,
du ser ut som en lampskärm.

- Ta vad ni vill ha.
- Det ska bara ges till behövande.

Men vi är ju behövande.

Vi har också lite tyska böcker
som vi har läst ut.

- Ni kan väl läsa, eller?
- Läsa...?

Vad menar du?
Våra föräldrar tror inte på utbildning.

Ni lämnar tillbaka allting!
Mina barn behöver inga allmosor!

Vi är inga tiggare!

Vet du vad dina barn behöver?

De behöver mat och kläder
och allt möjligt.

Och jag struntar i varifrån det kommer.

Du är inte längre en berömd kritiker
från Grunewald. Den tiden är förbi.

Kläderna skulle ges till nödlidande
barn. Varför inte till våra barn då?

- Jag tar inte av mig byxorna.
- Det ska du inte göra heller.

Är vi nödlidande?

- Bra, Manon.
- Tack.

Anna, 147 fel.

Du måste öva lite mer. Annars
flyttas du inte upp till nästa årskurs.

Förstår du?

- Rosalie. Bra.
- Du har fina skor.

- Catherine, mycket bra.
- Tack.

Isabelle, tänk på komman.

Han blev av med jobbet på museet
för ett år sen.

Det visste jag inte.

Hej.

Det här är Anna, vår dotter.
Julius var hennes gudfar.

Anna, det här är Heinz Rosenfeld,
en av Julius vänner.

- Från Berlin.
- God dag.

Du är alltså Anna?

Julius ville inte att ni skulle oroa er.

Fortsätt berätta.

Det gick bra för honom ett tag.

Han gick på zoo varje dag
och besökte sina djur.

Två dar i veckan jobbade han
som hantlangare på en cigarrfabrik.

Julius visste att jag skulle
åka till Paris. Jag har släkt här.

Är han död?

Han blev ledsen
när de stängde honom ute från zoo.

- Han lämnade aldrig mer sitt rum.
- Var Julius jude?

Hans mormor var det.
Det räcker tydligen för dem.

Han var trött.
Han ville inte leva mer.

Men det var viktigt för honom
att ni fick det här.

Ni kan välja mellan dessa två ämnen.
'En resa'-

-och 'En dag på stranden'.

Ni kan börja.

Arthur, det är inte lönt.

Hon kommer tillbaka i morgon.

I morgon har jag kanske pengar.

- Vi är inte här. Tänd inga lampor.
- Var skulle vi annars vara?

- Det är kanske bara Grete.
- Bara Grete? Hon...

Herr Kemper?

Sluta med de här dumheterna!
Öppna dörren!

Jag vet att ni är där.

Det är sånt som händer när de
släpper in såna som ni. Lögnare.

Jag håller ett öga på er.
Ni slipper inte betala.

- Smutsiga jude.
- Det där är kränkande.

14, 15, 16, 17, 18.

Tack.

Varför ligger det pengar vid mitt prov?

Just det. Det hade jag helt glömt.

Anna kom hit för bara ett år sen
och kunde då inte ett ord franska.

Hon måste fortfarande öva
på att stava rätt-

-men hennes uppsats
vann skolans tävling.

Herr Moulin har tilldelat henne tio franc
för hennes resehistoria. Vad säger vi då?

Anna, kom fram
och läs din historia för oss.

'En resa' av Anna Kemper.

'Det var en kall februarinatt.'

'Arthur hade en svår förkylning.
Han skulle stanna i sängen.'

'Då ringde telefonen: Jag är en vän,
sa en främmande röst.'

'Jag måste varna er.'

I syslöjd fick jag underkänt, men det
kunde jag uppväga på gymnastiken.

Vi skulle stå på ett ben i två minuter.
Det var lätt.

Så för att du kan stå på ett ben
spelar det ingen roll hur du syr?

Sånt förekommer bara
på en flickskola.

Vem skriver till pappa från England?

- God dag, fröken Grete.
- Gick det bra?

- Ja. Jag är bäst i min klass.
- Härligt.

Anna fick guldmedalj
för att stå på ett ben.

- Jag vann pengar.
- För vad?

- Jag skrev om vår resa.
- Jag får se.

Judarna måste alltid vara bäst, va?

- Du har fått brev från England.
- Tack.

- Ska jag läsa min uppsats, mamma?
- Ja, gärna det.

Matematiken var svår,
men jag fick 18 poäng.

Det var bara jag och en pojke
i årskurs 7 som fick det.

Jag har de klokaste barnen.

'En resa' av Anna Kemper.

De vill köpa 'Napoleon'.
Britterna vill köpa mitt manuskript.

De betalar bra för det.

Så fint!

Man blir helt yr.

Försiktigt.

Kära ballong, flyg till Berlin.
Lycka till.

- Tror du att den kommer till Berlin?
- Det behöver den kanske inte göra.

Jag tror att Julius är mycket nära.

Titta. Den är redan över Invaliddomen,
Napoleons grav.

För Julius, min vän.

- Nu?
- Ja.

Vi har funderat på att flytta till
London. Här finns för lite arbete.

Det menar ni väl inte?
Jag har precis börjat trivas här.

Och med manuskriptet...

Vi kan åka dit och hitta en lägenhet.

- Ni kan bo på skolan i två veckor.
- Nej, det kan vi inte!

- Ni kan inte lämna oss i Paris!
- Men, Anna...

Föräldrar lämnar ibland sina barn
ensamma en kort tid.

- I England bor många barn på skolan.
- De har ett hem, det har inte vi!

Om man inte har ett hem måste man
hålla ihop. Annars irrar man bort sig.

- Jag håller med, lilleman.
- Jag är varken liten eller en man!

Kan vi aldrig åka hem igen?

Jag vet inte.
Kanske en vacker dag.

Men inte än.

Jag vet inte om vi kan
komma hem till en plats.

Kanske snarare
till flera olika platser.

- Det kan ju också vara trevligt. Eller?
- Nja...

Ursäkta.

Adjö, grå hus.
Adjö, Rue de la Victoire.

Ge mig den.
Jag lägger den där bak.

God dag, Arthur.

Jag vill säga er en sak.

Adjö.

- Vad sa du till fru Prune?
- Det stannar mellan henne och mig.

Emily! Kom hit bort. Det är iskallt.

- Emily, kom hit! Lyssna på mamma!
- Jag kommer!

- Det är engelska. Förstår du nåt?
- Inte ett ord.

Nu börjar allt om från början igen.
Vi känner ingen och förstår inget.

Och jag undrar vad engelsmännen
har för konstiga seder.

Jag ser redan fram emot
en bit gammal ost i London i kväll.

Jag förstår inte ett ord,
men det gör ingenting.

För snart förstår jag allting.

1935 emigrerade Judith Kerr
med sin familj till England.

Efter kriget studerade hon konst och
jobbade sen som barnboksillustratör.

Hennes bror Michael läste juridik-

-och blev den första utlandsfödda
domaren i Englands högsta domstol.

'När Hitler stal den rosa kaninen'
översattes till 20 språk-

-och gjorde Judith Kerr världsberömd.

Judith Kerr dog i maj 2019,
95 år gammal, i London.

Där hade hon hittat det hem
som hon hade längtat efter.

Alfred och Judith Kerr, cirka 1934

Text: Thomas Jansson
Oneliner