Original subtitles

DETTA HAR HÄNT

Hårfotarna, var finns de?

Jag hoppades hitta mina vänner.

Det finns det man söker

och så finns det ju det man finner.

Den här... trolldomen.

Kan du lära mig hur man brukar en stav?

Den är redan din att bruka, om du visar dig värdig den.

Valandil säger att i gamla stan

ber man för dig, dag som natt.

Det var du som öppnade mitt hjärta igen för de trognas väg.

Men tillsammans kan vi strida.

Inte alla strider måste utkämpas för att vinnas.

Underrätta fångvaktaren att det var han som började upploppet.

Stensångare talar om att höra berget.

Med den här ringen kan jag se det.

Vi har knappt tagit en fingerborg ur havet av hennes rikedomar.

Han har förändrats.

Girighet är inte hans sätt. Det har det aldrig varit.

Är det möjligt att ringen han bär...

Nej. Det kan helt enkelt inte finnas något fel i era ringar.

Då kanske felet ligger hos ringmakaren.

Hur mycket vet du egentligen om Annatar?

Har du ändrat dvärgringarna? Ja, eller nej?

Nej.

Vi gjorde det.

Vi måste sona våra misstag genom att gemensamt fullborda ringarna.

De nio måste förlösa de sju.

De måste förlösa oss alla.

Orkerna är inte i Mordor.

En legion av dem är på väg mot Eregion.

Galadriel hade rätt. Du måste sända hären till Eregion i detta ögonblick!

Jag förde dig hit,

inte som fånge...

...utan som möjlig bundsförvant.

För vi har en gemensam fiende.

RINGARNAS HERRE: MAKTENS RINGAR

Håll klaffen.

De kallar oss smitare.

Jag struntar i vad de kallar oss.

Allt är bättre än att dö för att hjälpa Adar jaga ett spöke.

Ni människoringar, varför gäckar ni mig än?

Ni som inte lever, inte andas,

som varken har sinne eller vilja?

Vilket högmod är så invävt i ert innersta väsen,

att ni motstår min hand?

Igen.

Mer silver.

Mer mithril.

Det finns ingen mer mithril.

Dvärgarna är senfärdiga med sändningarna.

Så skynda på dem.

Vi har försökt, min herre. Alla budkavlar förblir obesvarade.

Måste jag göra allt själv?

Vi sliter så mycket vi kan.

Vissa av oss har märkt att du verkar...

...särdeles stingslig på sistone, min herre.

Hur var ditt namn nu igen, smed?

Minns du inte?

Givetvis minns jag.

Det är bara... Ge mig en stund.

- Herr Celebrimbor. - Ge mig en stund, sa jag!

Alla vilar en stund.

Mirdania. Hon heter Mirdania.

Du kan inte förväntas minnas allt.

Nej, fast det är till och med småsaker.

Förut kunde jag ha svurit på att jag lämnade min hammare här, och...

Den där hammaren?

Ja.

Jag blir visst tokig av grubblandet.

Eller så försjunker du så djupt i det,

att det blivit mödosamt att ta sig ur det.

Så djupt.

Jag tänker mig att du ibland måste vara frestad

att helt enkelt bli kvar där ett tag,

få lite klarhet.

Jag mår bra.

Jag är bara uttröttad.

Tyvärr ogillar du då nog budskapet jag bringar.

Ditt folk kräver ett möte.

Nej.

Du är herre av Eregion. Du har skyldigheter.

Ja, och min största skyldighet är gentemot ringarna.

Tills de nio är färdiga, är allt annat oviktigt.

Nåväl.

Som du önskar.

Det är nåt mer.

Dvärgarna är sena med vår mithril.

Kan du ta hand om det?

Genast.

Den störste alvsmeden är uppfylld av sitt verk.

Han ber mig att ta hand om alla ärenden i hans ställe.

Så vad är det som står på?

Visa honom.

Visa mig vad?

Den här porten är vanligtvis fullt med hantverkare och köpmän

som reser in i staden.

Det upphörde konstigt nog i går kväll.

Vi skickade spejare över floden

för att se om det fanns nåt hinder på vägen.

Men bara en av dem återvände.

Var är han?

Han sköljdes upp i morse. Han verkar ha haft med sig ett meddelande.

Begrav honom.

Låt ingen se det.

Ska jag underrätta herr Celebrimbor?

Nej.

Han har bett mig se till att ingen stör honom.

Inte ens smederna.

Har han fråntagit oss våra plikter?

Jag är rädd för det.

Vad var det där med att han glömde mitt namn?

Jag var tvär mot honom, men...

Han är inte sig själv, Mirdania.

För tillfället kan vi bara lämna honom i fred.

Ge honom tid. Och be.

Be att han fullbordar verket innan det förbrukar honom.

Kan jag lita på att du

ser till så att de andra också hörsammar hans önskningar?

Givetvis, min herre.

Min herre, ristningen. På kroppen.

Vad stod det?

"Var är han?"

Under min korta tid i din fångenskap,

tycktes du fast besluten att finna Sauron.

Man kan till och med säga, att du var besatt av det,

på det sätt man alltid är,

när han väl krälat sig in i ens sinne.

Du vet inget om mitt sinne.

Du gav vika för honom.

Jag gjorde motstånd.

Ett tag, kanske.

Men förr eller senare ser han en.

Inte bara den man är, utan den man vill vara.

Hans öga borrar ett hål och resten slingrar sig in.

Och ett tag får han en att tro att hans makt har blivit ens egen.

Oemotståndlig makt...

...som får varje önskans fullbordan att verka oundviklig.

Ett hav av färg,

mot vilket allt annat sen för alltid känns...

Dystert grått.

Vad lovade han dig?

En här.

Vill du veta vad han lovade mig?

Jag bryr mig inte.

Barn.

Då verkar det som om han gav oss båda vad vi önskade.

Du förstår,

det är inte hans lögner som måste utplånas.

Det är han.

Jag kan hjälpa dig med det.

Jag kan hjälpa dig förgöra Sauron.

Vilken hjälp kan du ge, ork?

Morgoths krona. Man sa mig...

Många är berättelserna om vad som hände,

efter att silmarillerna bändes ur sina infattningar.

Men jag var där då Sauron smidde om den till sig själv.

Jag var där när han knäböjde för att bli krönt.

Och det var jag som nyttjade dess makt, för att dräpa honom.

Om det du säger är sant,

varför återvände han?

För jag hade ännu inte hittat dig.

Vad är min del i det här?

Det sägs att de tre alvringarna räddade ditt släkte från att förblekna.

Är det sant?

Stämmer det, så kan kanske tillsammans,

kronan och era ringar bli mäktiga nog

att verkligen förgöra Sauron för alltid.

Bedragaren tror ännu att jag inte kan skada honom.

Men jag vet att han gömmer sig i Eregion.

Och jag misstänker att du med säkerhet vet...

...att Halbrand är Sauron.

Är han inte det?

Stadens öde

beror nu på din förmåga att lägga ditt högmod åt sidan.

Jag föreslår att du finner viljan till det.

Om du kan.

Vi talas vid igen.

Laglöshet.

Anstiftan till en våldsam skärmytsling som ledde till förlust av liv.

Och till sist, men mest förhatligt,

det brott som kallas högförräderi.

Sammantaget kräver dessa hemska lagbrott en dödsdom.

- Ja! - Då blir det slut på det.

- Han förtjänar inte att avrättas. - Nå, kanske.

Emellertid,

med tanke på de många år han troget tjänat riket,

beslutar domstolen att den anklagade ska friges.

Friges...

Friges, givetvis förutsatt att han tar avstånd från sina brott

och svär trohet till Númenors sanna härskare.

Elendil, son av Amandil, tar du avstånd från dina brott?

Det gör jag.

Och godtar du Ar-Pharazôn som Númenors sanna kung?

Det gör jag inte.

Tala högre, Elendil,

så att de samlade kan höra dig.

Det gör jag inte!

För Númenors sanna härskare är nu, och för resten av hennes dagar,

Míriel, dotter till Tar-Palantír!

Och den enda förrädaren här är du!

Vad ska vi göra med honom nu?

Du har gjort nog, pojk.

Vi kanske borde låta valar avgöra hans öde.

Om de trogna vill leva enligt de gamla sederna,

borde de också dö enligt dem.

Nori.

Snarkar? Vem snarkar?

Ingen.

Jag... Jag såg nåt.

Den hemliga elden viskar till oss, om vi har öron att höra med.

Den berättar saker. Visar dem till och med.

Visar den oss sånt som ska ske? Eller som bara kanske ska ske?

Den visar morgondagens moln lika klart som gårdagens solsken.

Hur lär jag mig att bemästra dess kraft? Att kämpa emot mörkret?

Vad ska den hemliga elden göra med dig som mästare?

Om jag inte kan bemästra den, hur ska jag då bruka den?

Varje prövning som du mött hittills, har du kommit till korta med.

Gå bet på prövningen framför dig nu,

och det blir ingen mer.

Säg vad jag måste göra.

Följ gamle Tom, för han kommer att visa dig.

Varför ger ni er inte av?

Bort från dem. Smiter.

Och vart ska vi ta vägen?

Vad... vart ni än vill.

Hårfotar hittar ett nytt ställe att bo på, varje månad.

Den här smugan grävde min mor och hennes föräldrar åt mig.

Jag föddes i den.

Jag har vårdat trädet sen jag var stor nog att hålla en räfsa.

Jag gifte mig med min Bramgar i dess skugga.

Och förra våren, när han gick bort,

begravde jag honom där.

En dag ska jag begravas bredvid honom.

Alla dessa smugor har en sån historia.

Det här stället är inte bara där vi bor.

Det är vårt hem.

Det är jag.

- Nori... - Nej, jag försatte er i knipan.

Det kanske är mitt ansvar att få er härifrån.

Överlämnar jag mig själv nu,

så kanske jag kan få ut Vallmo också.

Jag har velat fråga, varför kallas du Ingen?

Mina föräldrar är lite veliga. Det dröjde innan de kom överens om ett namn.

Nå, hur länge?

Ett eller två år.

Det är inte så länge.

För ett eller två år sen.

Vid det laget hade Ingen fastnat.

Varför tittar du på mig så?

Jag tänkte fråga, nu när vi alla

kanske kommer att bli dräpta,

om du ville gå...

Sluta prata.

- Merimac. - Vallmo.

Åt du ödla till kvällsvard?

Varför frågar du?

Hon har rätt, Nor.

Storfolket är efter oss för att komma åt Främlingen.

Om du överlämnar dig kan du försätta hela världen i fara.

Inte bara stoorer, utan hårfotar också.

Din mamma och pappa. Dilly.

Hur många gånger sa du att han är viktig?

Några fler än ett kanindussin, antar jag.

Saken är den, förr eller senare, om du tjatar nog,

börjar jag tro på dig.

Låt oss kämpa för det.

Den Mörke trollkarlen fann sin stav.

Och nu är det dags för dig att finna din.

Vilken är det?

Du hittar din sanna stav, först när ditt hjärtas innersta

enbart tjänar den hemliga elden.

Men det finns så många.

Man kan leta där ute i månader.

Du har all tid du behöver.

Om det inte finns nån annanstans du vill vara.

Jag såg henne. Nori.

Hon var...

På nåt sätt vet jag, att om jag inte hittar henne snart, så dör hon.

Båda två kommer att dö.

Många som dör förtjänar att leva.

Vissa som lever förtjänar att dö.

Vem är du att ge den dem?

När jag vet att hon är trygg kan jag återvända till dig.

Nej. Det kan du inte.

Det finns stunder när en väg blir två, och man måste välja.

Viker du av nu, kan du aldrig återvända till den här vägen.

Finns det inget annat sätt?

Sauron stiger i väster.

Den Mörke trollkarlen i öster.

Varje väsen i Midgård är i fara.

Tänker du lämna dem åt sitt öde?

Hon är min vän.

Din vän eller ditt öde?

Valet är ditt.

Kom igen, ta i allt ni kan.

Ers nåd.

Kallade du på mig, far?

Nej.

Han gjorde det.

Jag ser att de sju tjänar er väl, prins Durin.

De tjänar nån väl. Det håller jag med om.

Saker och ting har förändrats.

Jag har precis fått veta att Eregion hotas av angrepp.

Utan mithril kanske de sista ringarna aldrig fullbordas.

Vi behöver mer.

Och vi behöver det nu.

Hur mycket ska jag erbjuda er?

Det finns inget du kan...

Hur mycket av vad?

Jag förstår att ni utvidgar er gruvdrift.

Vi kan förse er med en stadig tillförsel av timmer

för att bygga stommar och gruvschakt.

Eller Khazad-dûm kanske skulle föredra nåt,

mer värdefullt?

Far, det kanske vore klokt att tala om det här i enrum först?

Det finns inget att tala om.

Jag har redan bestämt mig.

Och?

Svaret är nej.

Vänligen framför mitt beklagande till herr Celebrimbor.

Kung Durin.

Prins. Farväl.

Tack gode Aule.

För en stund var jag rädd att du tappat vettet.

Tvärtom.

Jag har aldrig varit mer klartänkt.

Men oroa dig inte, min son.

De kommer igen.

Igen?

Du hörde honom.

Kriget kommer till Midgård.

Och hären vars vapen och rustning smitts av mithril,

är så gott som oövervinnerlig.

Vi kan själva sätta vårt pris.

Har du blivit galen?

Hela världen har blivit galen, min son.

Och det ankommer på oss att göra det mesta möjliga av det.

Säg åt Narvi att tvåfaldiga sina arbetslag. Vi ska gräva mer.

Far.

Ta av ringen.

Det gör jag inte.

Den är min.

Den tillhör mig.

Nej.

Du tillhör den.

Är det på annat sätt, visa det.

Ta av den.

Jag behöver inte bevisa nåt för dig, pojk.

Då har han inte gett oss nåt val.

Vi lägger ner våra egna kroppar framför gruvan om vi måste.

Då kallar han på hela sin här.

Låt honom!

Är han så underkastad ringen att han tar till vapen mot sin son

visar det varje dvärg i Khazad-dûm att han inte längre är lämplig att styra.

De tar hans krona.

Hur kan du säga så om honom?

Durin.

Du pratar om att förnedra honom.

Om att förgöra honom.

Jag älskar honom lika mycket som du.

Aule ska veta, att han varit dubbelt så mycket far åt mig som min egen.

Men dvärgen på tronen är inte din far.

Så länge han bär ringen är han döv för alla andra röster, till och med våra.

Och bergets alla dvärgar svävar i fara!

Durin!

Durin?

Durin, ska du...

Jag klarar det inte.

Jag klarar det inte, Disa.

Jag ser på honom, och i hans ögon...

Ser jag ännu min far.

Vilse och långt borta, men han är ännu där.

Du har alltid sett ljuset i slutet av grottan, min älskade.

Kom.

Om vi inte handlar nu, så når vi det aldrig.

Han kommer att förgöra sig själv och dra kungariket med sig.

I gryningen ska du kastas i havet för att prövas av bråddjupet.

De kallar på sjöormen just nu.

Jag talade med Ar-Pharazôn.

Han vill inte förarga de trogna ännu mer.

Hans löfte om nåd kvarstår om du svär...

Svär honom trohet?

Det är knappast nåd att be en man kasta bort sin redbarhet.

Efter allt vår familj har förlorat, kan jag inte förlora dig med.

Jag ber dig, far.

Jag ber dig.

Svälj din stolthet.

Om du bara ser stolthet efter allt det här...

Då har vi ingenting mer att säga varandra.

Kungen sa att du skulle säga så.

Att ditt hat mot honom har blivit hat mot mig,

och att du för alltid slutat höra mig.

Så jag knäböjde för honom,

och bad,

med böjd nacke, om en möjlighet att gå till henne.

Hoppas jag inte hade fel.

Du borde inte vara här.

Böj dig för Pharazôn.

Jag befaller det.

Om Númenor ska bestå, behöver det män som du.

Män som kommer att värna om allt som är värdefullt. Trogna män.

Tro är inte tro om den inte efterlevs.

Och i mitt hjärta vet jag att du är det här rikets sanna arvinge.

Jag kan inte förneka den vetskapen.

Gjorde jag det, vore jag inte längre den man du vill rädda.

Tänk om du har fel?

Då dör jag hellre med ett helt hjärta,

än lever med ett fördärvat av feghet.

Mitt hjärta då?

Om valar vill att mitt liv ska skonas...

...så skonas det.

Tänk om det inte skonas?

"Havet har alltid rätt."

Steg!

Disa?

Disa, vi är här på order av kungen.

Så flytta på dig,

annars måste jag tyvärr göra det åt dig.

Jag beklagar.

Skulle det där skrämma bort oss?

Nej.

De ska det.

Jag älskar dig.

Älska mig senare.

Det här är bara början.

De kommer tillbaka. Och mångfalt fler.

Då är vi redo.

Ger du upp all jordisk makt och godtar valars dom?

Jag godtar deras dom.

Kasta i honom.

Släpp honom!

Eftersom hans brott begicks i mitt namn,

har jag rätt att möta valars dom i hans ställe.

- Det borde vara han. Ta honom. - Nej. Nej!

Min drottning?

Hon har rätt. Det står där. Du måste.

Är det sant?

Enligt lagen, ja.

Så må det bli.

Nej, ta mig.

Ta mig.

Míriel, du får inte...

Om vi ska följa de trognas väg,

måste det bli jag som tar det första steget.

- Den är här! Titta! - Vid himlaranden.

Ja, den kommer nu.

Valar har funnit henne...

- Där är hon! - Oskyldig!

Min drottning.

Hell Tar-Míriel, havets drottning!

Hell drottning Míriel! Hell drottning Míriel!

- Hell drottning Míriel. - Hell havets drottning.

Hell drottning Míriel.

Ja. Halbrand är Sauron.

I Eregion smider han ringar som låter honom styra mitt släkte.

- Och ditt. - Alla Midgårds släkten.

Men han flyr inte förrän uppgiften är fullbordad.

Och det ger oss en tillfällig fördel.

Oss?

Lås upp bojorna.

Just nu hastar Elrond från Lindon med en här av alver.

Och Nenya, min ring.

Jag förstår.

När han väl nått fram kommer han att omringa staden,

frigöra Celebrimbor ur Saurons grepp, och sen tillsammans,

uruk,

ska du och jag utplåna alla spår av Sauron från den här världen.

Aldrig ska han återkomma.

Och sen då?

Alla ringar som han vidrört måste förgöras.

Jag menade, vad händer sen för uruk?

Kommer er kung att låta oss återvända hem i fred?

Eller framhärdar han med sina avsikter att anfalla Mordor?

Skuggan har inte övermannat bara dig, utan allt alviskt.

Till slut,

kommer din iver att bevisa din dygd att spela Sauron i händerna.

Du talar osanning.

Du hoppas att jag ska röja nåt.

Du har redan röjt

allt jag hoppades att du skulle göra, och mer därtill.

Seså.

Det är dags!

Hela Eregion kan mycket väl vara under Saurons styre nu.

Det krävs mer än en legion av dina barn för att belägra det.

Trodde du verkligen att jag skulle försöka utmana Saurons makt

med en enda legion?

Nu när du har bekräftat bortom alla tvivel vem han är,

och berättat vem som bär din ring,

kommer Eregion att falla.

Och med det Sauron.

Nej.

Det här måste vara vad han vill.

Sauron har ingen egen här,

så han har lurat hit din istället.

Han vill att du anfaller Eregion.

Bind henne. Hon kan komma till nytta senare.

- Jag ber dig. Var inte en dåre. - Kom ner hit.

Gör inte detta. Svälj inte hans bete.

Jag ska kväva honom med det.

Nej!

Det får du inte. Det här är det han vill!

Det här är vad Sauron vill!

Det här är det han vill!

Den här vägen. Kom.

Tryck på! Skynda!

Tryck på!

Ring i klockorna.

Vi blir anfallna!

Stäng portarna! Dra upp vindbryggan!

Hur går det för dig?

Hörde du inte det där?

Där utanför. Det lät som en varning om belägring.

Jag försäkrar dig att staden är i goda händer.

Det ska jag själv avgöra.

Det är här inne du hör hemma.

Jag har fått nog av att du talar om var jag hör hemma!

Släpp mig, vän.

Lämna det här tornet nu,

och när Midgårds män faller, svär jag,

att alla i den synliga eller osynliga världen

kommer att veta att det var du som orsakade deras fall.

Vi har ännu nio ringar att smida!

Den bästa hästen.

- Visst. - Det är en häst.

I århundraden,

försökte jag skapa ting med stor makt.

Men jag gick bet.

Sanningen är,

att jag kom till Eregion, inte för att valar behövde dig...

...jag gjorde det.

Jag...

Jag kan inte smida fler ringar.

Och utan mithril, så...

Var lugn.

Jag har varit i Khazad-dûm.

Mithril-malm.

Förädlad till ett fint stoft av Narvi själv.

Den renaste fyndighet de hittat.

En niondels andel per ring.

Det borde räcka.

Vi är nära nu, Celebrimbor.

Så nära att uppnå det vi ville göra.

Jag svär vid min odödlighet

att när denna tidsålders historia skrivs, kommer silmarillerna...

Ja...

De kommer knappt vara mer än en viskning.

Men dina ringar,

Maktens ringar,

kommer att betraktas som de mest dyrbara skapelserna i hela Midgård.

Ja.

Vänd inte om nu, när du står med stöveln på tröskeln.

Bruka den, min vän.

Överträffa Feanor.

Och dig själv.

En sista gång.

Jag skrev en dikt, men din skönhet

överskuggar alltjämt allt jag förmår skriva.

Kom, barn!

Ja!

Ta er dit bort. Kom igen!

Släpp!

Undertexter: Sara Ritzén Awunor

Kreativ ledare Kerstin Teglof