Original subtitles

DETTA HAR HÄNT

- Håll i er! - Disa!

Ett eldberg vaknade.

Markens skakningar...

De spred sig genom jordens ben,

och förstörde våra solschakt,

vår förmåga att odla grödor.

Nej, nej, nej.

Ringarna kommer gå utöver all makt som nånsin skapats

av dvärg eller människa.

De ska bli Maktens ringar.

Mäktiga nog att återställa ert berg.

Att ge din far ett sätt att rädda sitt kungadöme,

kan vara hur du återfår hans aktning.

Kanske till och med din arvsrätt.

Smädade du just min far?

Tala illa om drottningen igen, och det blir du som blir ofärdig.

Är jag tydlig nog?

Lögnardrottning!

En olämplig härskare!

Kungen talade till mig på dödsbädden

och sa att det var från denna... hon sökte vägledning.

Denna alvsten är er drottning!

- Tystnad! - Palantír är min. Vi behöver den.

Dråpare!

Svartkonst!

Pharazôn! Pharazôn! Pharazôn!

Högste drotten anser dvärgarna vara ovärdiga denna makt.

Han har faktiskt förbjudit smidandet av fler ringar.

Vi har inte tid med ordslöseri för att förmå honom se vem som förtjänar hjälp.

Vad gör du?

Berättar att jag stänger smedjan.

Skulle du ljuga för din kung?

Vi skulle få spelrum att fullborda vårt verk.

Jag litar inte på makten i Eregion.

Du sa en gång

att alvernas öde avgörs av klokare sinnen än våra egna.

Att försöka ändra det, att lura döden,

kan leda till än större förödelse.

Jag kan inte sluta undra...

Tänk om du hade rätt?

En legion orker har tågat in på alvisk mark.

Det spåret.

Jag tror det leder...

Till Eregion, min herre.

Kungen måste underrättas innan vår här seglar mot Mordor.

Där borta.

Bege dig till Lindon. Jag uppehåller dem så länge.

Ta den.

Ta den, Elrond.

En stjärna lyser under stunden för vårt möte...

Fru Galadriel.

SAGAN OM RINGEN: MAKTENS RINGAR

Den här vägen.

Som ni kan se försöker vi gräva ett nytt instegsschakt,

för att försöka nå solljuset.

Men hittills har våra mödor bara gjort berget mer ostadigt.

Kom. Ta den där hackan. Sätt hackan här.

Om du drar i hackan... så, är du redo?

Jag vill inte ödsla tid här.

Så där!

Nåt på tok, ers nåd?

Nej.

Nej, allt blir snart bra.

Japp.

Gräv här.

Fader. Det är en bärande vägg.

- Riv den... - Förklarar du grävhantverk för mig?

Det är här vi ska gräva. Gör som jag säger.

Ge mig din yxa.

- Far... - Yxan!

Narvi!

Skiftet är över!

Gå. Gå hem!

- Det är bra. - Säg inte om det.

Är vi klara?

Fader, är det inte bäst att du tar en nypa luft?

Det är inte luft vi behöver, det är ljus.

Fader! Gör det inte!

Far, nej!

Nästa gång jag befaller dig att gräva,

gör du det.

Här.

Så. Ett, två, tre, fyr. Gräv.

Tyck synd om dem som bor där ovan.

Slavar åt solen.

Kedjade vid den ständiga växlingen mellan vaka och sömn.

I Khazad-dûm är vi fria från dess förtryck.

Här för vi solen till oss.

Äntligen dagas det åter

i vårt berg!

Khazad...

Dûm!

Dvärgar och alver som verkar samman.

Det sas vara omöjligt.

Men våra samlade mödor har bragt till stånd detta underverk.

Och idag tar vi oss an en ny dröm,

att föreviga vår vänskap i sten.

Narvi?

Narvis ögonblick.

Skåda...

Durins portar.

Den nya västporten till vårt berg.

Omöjlig att bryta igenom. Synlig endast i månsken.

Och skyddad av ett lösenord, känt enbart av vänner.

Hör på, smeder,

ge noga akt på Narvi medan han är här.

Han är inte bara en mästerlig konstnär.

Svårsmält.

Han är också en ökänd tjuv. Låt inga ädelstenar försvinna.

Ja, försök granska de fickorna.

För en varaktig vänskap...

mellan alver och dvärgar.

Gästfriheten uppskattas.

För mycket? Mitt tal.

Jag uppmanade dig att hålla det kort.

Jag minns inte att du sa det.

Ja, du lyssnar inte alltid.

När du väl fått ett hugskott.

Jag borde ha talat längre.

Och hyllat din hjälp.

Förlåt mig.

Jag finner det svårt att fira,

när de som drabbats mest av Mordors framfart ännu lider.

Ringar åt människor?

Jag sa inget om ringar.

Det är en lek du leker, inte sant?

Att så frön i andras sinnen för att sen förvissa dem om

att frukten har de själva tänkt ut.

Jag trodde att våra sinnen var enade i det här.

Har ditt skiftat?

Det här är en natt för dvärgar. Kom. Imorgon ska vi tala om människor.

Jag talar hellre om dem nu.

Många av människornas kval beror på dem själva.

Jag har fått veta att människorna i Söderlanden,

från början hjälpte Adar i underkuvandet.

Några av dem.

Många av de andra har redan skänkts nya hem,

av de sina, från Númenor.

Har du nånsin varit i Númenor?

Nej.

Det är förunderligt.

Men kluvet.

Ständigt vacklande mellan strålglans och förfall.

Jag fruktar Númenor.

Mer än nåt av Midgårds länder.

Jag hade hoppats att ringarna skulle stadga henne.

Vi kan inte ge ringar till människorna.

Risken för fördärv är helt enkelt för stor.

De bekymmer vi kan lösa bleknar

gentemot dem vi kan skapa.

Ja.

Du har rätt.

Givetvis. Människor kan vara mycket svaga.

Men när mörkret faller,

finns det alltid somliga som stiger fram och strålar.

Earendil, Tuor,

Beren, son av Barahir.

Vad är det du föreslår?

Vi hittar människor vi kan lita på.

De klokaste, de ädlaste, de vars hjärtan är renast.

Från Númenor till Rhûn urskiljer vi nio ringbärare

från de nio största människorikena.

Nio?

De tres fulländning.

Trefalt fulländade.

I vårt tredje smide, gör vi nio.

Vi har fått till stånd stora saker, min vän.

Låt oss inte utmana ödet...

genom att gapa efter för mycket.

Jag beklagar. Mitt svar är nej.

Maktens ringar är fulltaliga.

Givetvis.

Du behöver inte beklaga. Nåväl.

Jag ska själv göra de nio.

Har du nånsin sett det? Över vårt västerhav.

Det vita tornet i Eressea...

De Odödliga landens själva port.

Det har jag inte.

Bara det skarpaste öga kan det.

Och bara från Meneltarmas krön.

Jag tror att alverna valde läget med flit.

Så att varje solsättning påminner om att våra dagar måste ta slut,

medan deras inte gör det.

Att oavsett hur högt vi klättrar,

kommer vissa saker aldrig att falla i våra händer.

Spiran är nu i dina, far.

Är det inte högt nog?

Hela mitt liv trodde jag att det var det.

Spiran är vad du gör den till.

Människornas tidsålder är här, far. Låt oss ta den i vårt grepp.

Låt oss bygga det Númenor som du alltid sett i ditt sinne.

En gång, när du låg vid hennes bröst,

siade din mor att du skulle möta ett olyckligt slut.

Min mor?

Vad sa hon?

Förtjäna min aktning med den uppgift jag ska ålägga dig,

så ska jag förtälja.

Misslyckas du, måste jag hitta andra sätt att dra nytta av dig.

Pharazôn! Pharazôn! Pharazôn!

Lyssna på dem.

Det finns andra röster där ute.

Valandil säger att i gamla stan

ber man för dig, dag som natt.

För deras drottning.

Vår drottning.

Befall oss så kan vi ställa allt till rätta.

- Sjövakten är ännu trofast. - Elendil...

- Tillsammans kan vi strida. - Elendil.

Det var du som öppnade mitt hjärta igen för de trognas väg.

Vi svor att fortsätta tjäna.

Nu vill du vara stilla...

medan vargarna slickar vaggan?

Vad såg du? I palantíren?

Jag såg mig själv.

Vilse.

Jag red från staden till...

Jag vet inte vart.

Då såg du det inte.

- Såg vad? - Det har kanske ändrats.

Vad menar du?

Inte alla strider måste utkämpas för att vinnas.

Ibland är den största segern att bevara hjärtats stillhet,

den största trosgärningen man kan utföra.

Jag förstår inte.

I åratal har palantíren

bara visat mig vår ös förfall.

Men när du rörde vid den försvann den synen.

Vägen ändrades.

Pharazôns kungamakt är en del av den vägen.

Och det är du med.

Du har bett om min befallning.

Nu har den givits.

Hur hårt de än ansätter dig, vad de än försöker ta,

får du inte äventyra Númenors nya öde.

Du måste förbli lugnet i stormens öga.

Återvänd nu till ditt skepp, kapten.

- Lämnar du det frivilligt? - Ja.

Du är inte längre sjövakt. Gå nu. Nästa.

Rada upp er.

Andrabefäl.

Så. Den här vägen.

Vad betyder allt detta?

Alla som anses trogna drottningregenten har förlorat sin rang.

Enligt vems påbud?

Mitt.

Förlåt. Jag ville berätta tidigare.

Herr Belzagar ville ställa er alla till svars för förräderi.

Och ändå har störtandet av en drottning främjat din ställning.

Förminskar du min sorg till tarvlig äregirighet?

Min bror är död för att Míriel gluttade in i en alvsten.

Du hånar det som är helgat.

Jag hånar det som är befängt.

Ar-Pharazôn är din kung.

Godta det, far. Jag ber dig.

Du vandrar på en förrädisk väg.

Och din är gjord av havsvatten.

Håll fötterna under dig, för det är långt till bottnen.

- Är du redo? - Är allt där?

- Ja. - Nästa.

Vänta lite. De här är från samma skepp. Bocka av honom.

- Skriv ner det. - Ska bli.

Vi gör en lista att ha kvar.

Kapten lämnar däck!

Han är ingens kapten nu.

Han har rätt.

Det är jag inte.

Kapten.

- Tack, kapten. - Valar bevare dig.

Det räcker.

- Tack, kapten. - Tack, kapten.

- Valar välsigne dig, kapten. - Kapten, tack.

- Valar välsigne dig. - Tack.

Tack, kapten.

Det räcker.

- Tack, kapten. - Tack, kapten.

Hur tror ni att det här slutar? Tystnad!

- Tack, kapten. Tack. - Välsigne dig, kapten. Välsigne dig.

- Kapten Elendil. - Valar välsigne dig.

Valandil.

Jag kanske kan ta bort dig från listan.

Jag talar med kungen.

För min skull?

Du är en av mina äldsta vänner.

Du har visat tydligt nog vilka dina vänner är.

Ädlaste högste drott.

Jag skriver för att förmedla min djupa glädje

över att höra om ringarnas framgång i Lindon.

Som begärt, är smedjan mörk och verkstaden tom.

Ett dyrbart lugn har lagt sig över staden, och jag förutser ljusare dar.

Jag hoppas att du kan gästa mig snart.

Tills dess förblir jag som alltid

din trogne tjänare, herr Celebrimbor.

Vår flotta är redo att segla. Vad väntar vi på?

Allt är väl i Eregion.

Brevet bevisar att Galadriel hade fel.

Och medan vi tvekar, växer sig Adars här starkare för var dag.

Om vi ska anfalla, måste vi ge oss av nu.

Vår fiende finns i Mordor.

Är du verkligen beredd att satsa Midgårds framtid

på bara ringens viskningar?

- Du yrkade på det här. - Jag vet.

- Från början. - Jag vet. Det gjorde jag. Jag vet.

Men att lära sig höra berget är en gåva från Aule,

en som finslipas och förädlas under en livstid.

Och det här...

Det känns som att fuska.

Han är Durin den tredje.

Jag tror att han vet ett och annat om att bruka makt.

Den sortens makt skulle pröva även de dygdigaste dvärgar.

Hoppas att din far förblir sann.

Den är fulländad.

Tvåhundra för den.

Tvåhundra? För en förbaskad sten?

Det är en stämkristall.

Om det så vore en vagn och sex hästar, betalar jag inte.

Skyll på kungens nya lag.

För varje utpungat mynt går ett till kronan.

Ringgärd, kallar han det.

Ringgärd?

Herrn, den är till vår lillflickas födelsedag nästa vecka.

Avstå lite för hennes skull? Vi ger dig 100.

- Etthundra? - Etthundra.

Hur låter det?

Som ett rövarpris.

Hundrafemtio?

- Försiktigt. - Vid Aule, ursäkta.

- Försiktigt. - Den rullar.

Du har visst sparkat den.

Ber så hemskt mycket om ursäkt.

Jag har den, jag har den. Aj! Nej, det har jag inte.

Nu då...

Var är du, din lilla...

Vad?

Vad är det här?

Där är du.

Sändebud från de sju dvärgrikena,

jag har samlat er alla här idag för att Midgård är statt i förändring.

Dess lemmar sträcker på sig.

Dess ben knarrar.

En mörk kraft hotar alla våra kungariken.

Men genom Aules gunst, så har mitt folk klarat prövningen.

Och snart ska era också klara den.

Och samfällt resa oss för en ny tidsålder för vårt släkte

med hjälp av en makt som kommer att ändra allt.

Sju ringar.

Sju herrar.

Och innesluten i var och en... makt.

Makt över jord.

Makt över sten.

Makt att forma alla dvärgars öden för alltid.

Ringarna är inte åt er, utan åt era herrar.

Återvänd och berätta för dem. Varenda en av er får ta del av denna skatt.

Men den har ett pris.

Khazad-dûm ska aldrig mer sakna nåt.

Det finns guld rakt under oss.

Vi borde gräva mycket djupare.

Men vem satte dessa begränsningar?

Det gjorde ni, herre. För årtionden sen.

Upphäv dem då.

Upphäv... Men...

Upphäv dem, grävmästare, annars hittar jag dem...

- Var är den? - Ni tog av den.

Var? Vad gjorde ni med den?

Den är där, ers nåd. Ni... Ni tog av den.

Ni sa att er hand kändes tung.

Det var den.

Börja gräva vid de punkter jag märkt ut.

Ers nåd.

Sluta!

Det finns nåt under gruvorna.

Disa hörde det själv.

En namnlös ondska, uråldrig och mäktig.

Du får inte gräva.

Du har dina påbud, grävmästare.

Narvi, jag ber dig.

Grävmästare, du har dina påbud.

Stensångare talar om att höra berget.

- Vad? - Med den här ringen kan jag se det.

Varje schakt, varje malm, varje ädelsten.

Under tusentals år

har vi knappt tagit en fingerborg ur havet av hennes rikedomar.

Disa har fel.

Det finns ingen fara.

- Min herre! - Vad är det?

Jag vet inte.

Mår du bra?

Lurar mina ögon mig?

Nej.

Vi göt en ny form för en ring.

Mirdania försökte ändra storleken när...

Var är hon?

- Se upp! - Mästare!

Backa!

Stanna.

Andas.

Vad hände?

Jag var på en sån här plats,

men höljd i dimma och mörker, och...

Jag såg... Jag...

Först trodde jag att det var ässjan som brann.

Men det var det inte.

Vad var det?

Den var högrest...

och dess hud var gjord av flammor.

Den kom emot mig, andades, stank av död,

och jag såg... Jag...

Jag såg dess ögon.

Skoningslösa och oändliga.

Jag tror att den varit här.

Jag tror att den varit här ibland oss hela tiden!

Du är hos oss nu.

Det finns inget att frukta.

Se dig omkring.

Allt är väl.

Vad gjorde ni annorlunda den här gången?

Gåvornas herre delade din oro att människor lätt fördärvas.

Vi försökte förstärka blandningen med mer mithril.

Nej!

Om ni ville göra det, borde ni ha...

Ni...

Det skulle bespara oss oräkneliga timmars möda

om du ville ge oss detta enda vägledande ord.

- Min herre, Celebrimbor. - Ni...

Förlåt mig, min herre, men Durin den yngre har anlänt från Khazad-dûm.

Nej, be honom vänta.

Han säger att det brådskar. Nåt om ringarna.

Jag ska se vad han vill.

Nej.

Nej. Jag går.

"Förändrats", hur då?

Som vore han kallare. Snabbare till vrede.

Nu säger man att han vägrar dela ut de andra ringarna

om inte de andra dvärgherrarna lovar honom hälften av sina gruvor!

Girighet är inte hans sätt. Det har det aldrig varit.

Jag...

Är det möjligt att ringen han bär...

Nej.

Vi tillverkade den på samma sätt,

med samma råämnen, och samma verktyg som för de tre.

Det kan helt enkelt inte finnas nåt fel i era ringar.

Då kanske felet ligger hos ringmakaren.

Vad menar du?

Hur mycket vet du egentligen om Annatar?

Du är väldigt modig.

Vissa som skådar den osynliga världen finner sig aldrig mer tillrätta här.

Har du sett den?

Ja.

I dess ljus, framstår saker som de verkligen är.

Varelser av olika dagrar...

Och dess skuggor.

Det gör mig ont att säga det,

jag ville inte att nån av er fick se det du såg,

tills jag hade hjälpt honom läka.

Du... Du talar om... herr Celebrimbor?

Ja.

Det som verket utkrävt av honom,

när han framställt de tre och de sju, har försvagat honom.

Blottat honom för skuggan.

Så, det jag såg...

Lova mig att du inte berättar det för nån.

Däribland honom.

Jag lovar.

Så konstigt.

När ditt hår glänste i ljuset,

såg du för en stund ut just som hon.

Vem då?

Fru Galadriel, givetvis.

Själarna hos dem vi har förlorat längtar efter frid.

Ikväll ska vi hjälpa dem att finna den.

Tills vi möts igen i det gröna landet i fjärran

under en hastig soluppgång.

Denna helgedom fördöms på befallning av kungen.

Vänd åter till era hem.

Min son, det är Númenors äldsta helgedom.

Nya vattenledningen ska gå här.

Gå självmant eller bli tvingade.

Kungen beklagar.

Hur känns det med en dotter som skäms över en?

Kämpa inte emot.

Du hörde honom, gamling. Ut!

Ta hans armar.

Vänta!

Jag följer honom ut.

Om hon inte bevaras, är själarna hon gråter över förlorade.

Ge honom reliken.

Ge den till honom, pojk.

Du kanske inte vet, men jag har upphöjts till...

Håll honom.

Helgedomen är för de trogna. Kungens män är inte välkomna här.

Jag ser dig inte be.

- Må valar förlåta mig. - För vad?

Sluta! Nej!

Tillbaka, pojk.

Valandil!

Nej! Valandil!

Nej!

Nej! Valandil, lägg ner den!

Lägg ner den, son.

Det är en befallning.

Ja, kapten.

Nej.

Nej, nej, nej.

Nej. Min son.

Nej.

Underrätta fångvaktaren att det var han som började upploppet.

Nej! Nej, jag säger dig att det är nåt fel med dvärgringarna!

Eller så missbrukar kung Durin sin ring och försöker skylla ifrån sig.

Nej!

Nej, det tror jag inte på.

Som en som så händigt verkar i metaller,

se till att ingen har sin verkan på dig.

Du ser dolkar där inga finns.

Och du blundar för dem, tills du har dem vid strupen.

Nej. Det räcker.

Har du...

på nåt sätt...

ändrat dvärgringarna? Ja eller nej?

Nej.

Vi gjorde det.

Vad talar du om?

Det handlar om anda, lika mycket som hantverk.

Och den här gången la vi in svek i verket.

Svek?

Vilket slags svek kan man...

Brevet.

Nej.

Nej, det var...

Du ljög.

Det var ingen lögn. Jag...

Din högste drott gav samtycke till de tre.

Men de sju smiddes höljda i svek.

Du måste bege dig till Lindon

och tillstå allt för högste drotten.

Annars blir allt värre.

Nej, i så fall skulle han...

Han skulle aldrig tillåta mig att smida nåt igen.

Det är antingen det,

eller att dyka...

än djupare ner i malströmmen.

Far, jag har varit i Eregion.

Jag säger dig att nåt djävulskt smugit sig in i ringarna.

Vi får inte bruka dem längre.

Tid och tyngd kan forma en dvärg,

lika visst som de kan forma en sten.

Jag hoppades att vår osämja skulle hjälpa till att forma dig, min son.

Men jag förväntade mig inte hur mycket den skulle forma mig.

- Far... - Jag är stolt över dig.

- Nej. - Jag är stolt över dig.

Din önskan att slå dig ihop med alverna har räddat vårt kungadöme.

Det är därför jag nu, mer än nånsin,

behöver dig.

Jag behöver din yxa vid min sida.

Prins Durin.

Durin?

Durin, vad sa han? Sa han...

Jag försökte.

- Men... - Durin, nej.

Jag försökte berätta.

Durin...

Svär.

Svär på att du aldrig kommer att bära en av de där ringarna.

Jag svär.

Det finns en otrolig kraft i hjärtat av sten och malm.

Även när ett verk ännu gryr inom konstnären, börjar det...

visa olydnad.

Vi har brustit, var och en av oss.

Ritningarna följdes i minsta enskildhet, min herre.

Jaså?

Var vartenda hammarslag fullkomligt?

Eller dämpade övermod och lättja er vakenhet?

Vi måste sona våra misstag på det enda sätt vi förmår,

genom att gemensamt fullborda ringarna.

De nio måste göra mycket mer än att hjälpa människorna,

de måste ge hela verket jämvikt.

De måste hämta styrka ur de tre.

Och på nåt vis...

förlösa de sju.

De måste förlösa oss alla.

Vi ska slita natt och dag.

Nya ritningar, nya blandningar. En ny bearbetning.

Jag kommer vara med er hela tiden.

Och den av er som ger så mycket som en hårsmån mindre

än sitt yttersta, är...

inte längre en Eregion-smed.

Är det tydligt nog?

Ja, min herre.

Det börjar nu.

Vad har farit i honom?

Mina vänner. Tappa inte modet.

Er herre kan tyckas vrångsint.

Hans krav är omåttliga, till och med omöjliga.

Men det är bara för att han vet hur mycket som beror på er framgång.

Men jag vet att ni inte gör honom besviken.

Eller mig.

Jag är viss om

att vi fullbordar Maktens ringar.

Ja.

Ska vi börja?

Ja, givetvis, min herre.

Gåvornas herre.

Låt oss sätta igång.

Högste drott!

Högste drott, orkerna är inte i Mordor.

En legion av dem är på väg mot Eregion.

Galadriel hade rätt.

Du måste skicka hären till Eregion på en gång.

Det är inte möjligt.

Jag har skäl att tro att Sauron är den som ligger bakom det här.

Högste drott, Eregion är själva ädelstenen i alvriket.

Skulle det falla vore det ett dödligt slag för hela Midgård.

Du måste skicka hjälp!

Våra härar kan inte besegra både Adar och Sauron.

Inte ensamma.

Kom nu!

Tillbaka!

De kväljer mig.

Se så.

- Se upp för henne. - Det går bra.

Ja.

Jag förde dig hit,

inte som fånge...

Utan som möjlig bundsförvant.

För vi har en gemensam fiende.

Undertexter: Sara Ritzén Awunor

Kreativ ledare Kerstin Teglof