Original subtitles

-Följer de fortfarande efter oss? -Ja.

-Kråkindianer? -Ja.

Hur många?

-Fyra. -Hur länge dröjer det tror du?

-Ungefär trettio sekunder. -Jaha?

Det är dags att ta sig en tår.

Så blir svartfötterna desto törstigare.

Här kommer de.

Här får du, din mordiska, röda jävel.

Smaka på det här i stället.

Här får du också, hövding.

Många västliga nybyggarområden kunde bara nås via indianområden från 1850.

Regeringen slöt avtal med stammar för det skulle ske utan fara.

Det fanns tyvärr skrupellösa män som utnyttjade detta.

Det ledde till konflikter mellan indianer och vita.

Vissa har nedtecknats, som jakten på hövding Joseph och Nez Perce.

Men många av de andra konflikterna har fallit i glömska.

De var likväl lika skrämmande eller dödliga för de inblandade.

-Hur mycket får vi för hästarna? -Upp emot hundra.

Det är dags.

Det är alltid nån...

Vi sticker härifrån!

Är du galen? Dödar du en av dem, är det ute med oss.

De vill bara ha vagnen och hästarna.

Ni är nykomlingar här, så kom ihåg vad jag berättar för er.

En sak till. Kämpar ni mot indianer, så var på er vakt. De är listiga.

Det finns gråhökar och blåhökar.

Blåhökar väsnas och beter sig som de flesta indianer.

Men gråhökar har som vana att smyga sig på folk.

Man ligger där ute och iakttar och väntar...

Man vet att de är där för ens hår reser sig i nacken.

Man väntar, och plötsligt hör man någon andas.

Helt plötsligt har man en kniv mellan revbenen och en skalp mindre.

Och för att göra det ännu värre, tar de...

Säg att jag strax är där.

Absolut.

Det skulle inte förvåna mig om det där uppfanns av en sjöman.

Alla hökar han talar om - gråa och blåa - det finns inga såna.

Sergeant Tripp är den enda hök jag känner till.

Hans roll... Det är svårt att säga nu.

-Överste... -Jag har ett jobb åt dig, Zeb.

-Det här är löjtnant Ayeless. -Vi har träffats.

Bra. Ledig, löjtnant.

Det är Two Bears. Han rånar lastvagnar i Colburn.

Jag vill säga honom att han ligger illa till om han inte slutar.

Two Bears är klok nog att förstå att om han rånar lastvagnar-

-kommer det bara gå ut över hans folk.

Folk eller inte - han gör det. Ett halvt dussin vagnar på några veckor.

Vi slöt ett avtal med indianerna 1855 om fri lejd till Colburn.

Men vi har missbrukat det avtalet.

Jag vet att vi har talat om det här förr. Vi bär skulden som vanligt.

Men jag har mina order.

För att nå Colburn måste vi ta oss igenom svartfot-land.

De har inte inneburit några problem än så länge...

Det är för att de hållit sig för sig själva.

Men tro mig - de biter ifrån sig hårdare än de flesta andra.

Överste... Vem hade du tänkt skulle leda denna expedition?

Löjtnant Ayeless.

Han är ny i området, men har goda vitsord.

-Han var nummer ett på West Point. -Hur långt västerut är West Point?

Macahan. West Point-studenter som löjtnant Ayeless-

-vet kanske inte allt om hur man kämpar mot indianer-

-men jag behöver inte upplysa dig om vilket gott anseende West Point har.

Och på senare år har många studenter fått specialutbildning...

-...1 krigföring mot indianer. -Det kryllar väl av indianer här?

Macahan, jag förväntar mig att jobbet utförs som jag sa.

Löjtnant Ayeless var bäst i sin klass.

Ja, sir.

Bege er i gryningen och ta med er fem män.

-Ja, sir. -Vänta lite...

Fem män och Sam Tripp.

-Tripp? -Tripp.

Du har rätt. Sam Tripp.

Lycka till, Ayeless. Gryningen.

Ja, sir.

Ber om tillåtelse att få ställa en fråga.

- -Beviljas. -Är Macahan nödvändig för uppdraget?

Det står i pappren att general Stapp lät förflytta dig hit-

-på grund av din starka önskan att kämpa mot indianer. Stämmer det?

-Ja, sir. -Låt mig säga så här.

Innan vi började anlita folk som Macahan-

-upptäckte vi att vissa av de våra inte hittade tillbaka till fortet-

-och än mindre hittade några indianer.

-Var det svar nog? -Ja, sir.

Något mer, löjtnant?

Bara en sak, sir.

Mr Macahan är civilist.

-Lyder han ändå under mitt kommando? -Det är mer komplicerat.

Tekniskt sett, eftersom han jobbar för armén-

-lyder han, enligt regelverket, under ditt kommando. Men...

Hans tolkning av den regeln kan skilja sig lite från din egen.

Ja, sir.

-Och Ayeless... -Ja, sir?

Det här är din första patrullering här.

Jag förväntar mig att den blir framgångsrik.

Ja, sir.

Tänk inte på detta. Att bli skalperad är inte det värsta som kan hända en.

De tar bara en bit från här på pannan till huvudets bakdel.

Jag känner flera som överlevt det. Så snygg blir man inte.

Jag känner till ett undantag. Det var vid Wind River.

Jack hette han. Han blev snyggare efter det. Han var...

...den fulaste karl ni nånsin sett.

Du! Zeb!

-Vart ska vi? -Vi?

Du kan inte göra något utan mig.

Jag vet inte om du kan följa med nu.

-Varför inte? -Du har blivit ett för stort mål.

Det är ju problemet. Jag måste ut och röra på mig.

Att sitta här och berätta historier är inte bra för mig.

-Vart ska vi? -Bara en liten ridtur till Colburn.

Genom svartfot-land? Vem för befälet?

-Löjtnant Ayeless. -Ayeless?

Hoppas du vet hur man ber.

Ptro!

Vet vi fortfarande inte var vi är, mamma?

Vi hittar nog någon som kan tala om för oss var fortet ligger.

Men hästarna är väldigt trötta.

Vi måste göra vagnen lättare. Susan och Jeff, räck mig stolarna.

Vad händer om vi inte hittar rätt väg, mamma?

Vi kommer att hitta rätt väg. Kan ni räcka mig stolarna?

-Harpan väger mer, mamma. -Harpan ska vara kvar. Stolarna!

Indianer, mamma!

Herregud! Hämta pappas gevär!

Kom och ta en titt på det här.

Är det något ni vet om så vill jag att ni berättar det.

Indianponnyer passerade här för 3-4 timmar sen.

De har försökt dölja spåret. Och de hade en stor vagn.

-Kråkindianer? -Kråk eller svartfot.

Vi bör hur som helst viska från och med nu.

Våra röster kan höras på flera kilometers avstånd.

Nu fortsätter vi, löjtnant.

Kommer de döda oss, mamma?

Nej, självklart inte.

Var inte rädda.

Kan du spela för oss, mamma?

Gå din väg! Ut härifrån!

Sluta! Ut härifrån.

Jag varnar dig - ut härifrån.

Nej, Jeff! Kom tillbaka, Jeff!

Jeff!

Sluta!

Nej!

Sluta med det!

Snälla! Släpp mig!

Snälla, sluta! Släpp mig!

Snälla, sluta!

Nej, nej!

Stirra du bara!

Ditt avskyvärda, vidriga...

Ni är riktiga vildar. Vildar!

Du - gå till vagn - stanna där!

Nu!

Kråkindianer. Bara ynglingar.

Jag ska berätta nåt annat, Sam.

Det där är inte Two Bears. Det är Vargtass - hans son.

Han är inte lika smart som sin far. Titta - inga vakter.

Det är sant...

Det är svartfot-land. Han ber om bråk.

Ynglingarna kommer bjuda på motstånd.

-Har det nånsin varit ett problem? -Alltid.

Jag får sticka ner och informera Ayeless.

Gör du det, kommer han få dig att avlägga rapport.

Det blir tonvis av pappersarbete.

Han var ju bäst i sin klass också.

Skicka hit honom, så han får se vad vi har hittat.

Sergeant, om du i framtiden har information till mig-

-så gör du honnör innan du lämnar den till mig. Uppfattat?

Visst, Ayeless, men...

Jag är trött på att varna dig, menige Tripp.

-Macahan. -Löjtnant.

Det är åtta kråkindianer i ravinen, ledda av Vargtass, Two Bears son.

De känner sig visst säkra. Jag tror...

Jag går och tar en titt.

Han kommer inte förstå vad han tittar på.

Pil och båge och spjut.

Jag tycker vi anfaller på flanken norrifrån.

Har du försökt organisera nåt sånt?

Vi måste prata lite.

Anfaller vi mitt på ljusa dagen, som nu-

-får indianerna tid att sätta sig på hästarna. Då kan de göra motstånd.

Pilbågar mot gevär? Har de nån chans?

Chans?

Nu ska du få höra något.

Kråk- och sioux-indianerna är det bästa kavalleri man tänka sig kan.

Ditt snack om flanker innebär att många kommer att bli skadade.

Jag har några idéer om hur vi ska förhindra att någon blir skadad.

-Har du ett annat förslag? -Ja.

Dagen är snart slut. Vi väntar under natten-

-och i gryningen går Sam och jag ner till dem-

-och jagar bort hästarna.

En kråkindian utan häst är som en fågel utan vingar.

Det låter som ett utmärkt tillvägagångssätt. Det kan funka.

Ingen vaktar hästarna. Two Bears skulle visa vad han tyckte om det.

Jag vill inte starta ett krig, Sam.

Döda ingen om du absolut inte måste göra det.

-Mamma? -Tyst.

Sam, säg till löjtnanten att vi begav oss för att samla in ponnyerna.

Det är soldater, barn. Vi är räddade.

Löjtnant!

Herregud...

-Hur länge har ni varit här, frun? -Sedan i går.

-De överföll vår vagn. -Är du och barnen oskadda?

Ja, tack vare er.

Tänk om ni inte hade kommit.

Allt är bra. Det är ingen fara längre.

Men stanna i vagnen tills jag tagit itu med indianerna.

Ja. Självklart.

-Förstår någon av vildarna engelska? -Alla förstår lite grann.

-Vem är Vargtass? -Han här, framför mig.

Var är din far - Two Bears?

Var är Two Bears, frågade jag.

-Är du säker på att han förstår? -Ja, det kan du lita på.

Se på det på det här sättet.

Tänk om han var ute efter din far. Hade du svarat då?

Berätta för honom på hans eget språk att om han inte svarar...

-...så får han ta konsekvenserna. -Det behövs inte. Han förstår.

Var är Two Bears?

Tala om det nu!

Okej...

Ställ männen på en linje, med sina gevär.

-Exekutionspluton? -Ja.

Nu när du förstår, kan du kanske förklara för honom. På hans språk.

Vargtass...

-Är han beredd att dö? -Får du inte in det i ditt huvud...

...att han hellre dör än säger var hans far är. Hans krigare likaså.

Säg åt honom att hans krigare dör först.

Allihopa om så krävs.

Berätta det!

Vargtass...

Han säger att...

Om han måste dö, så dör han.

-Det är så det är, löjtnant. -Okej.

Ställ dem framför vagnen, två och två.

-Du kan inte... -Sätt i gång!

Du och du. Ta två åt gången.

Ställ upp er och gör er klara att skjuta.

Du har ingen rätt att göra nåt sånt här.

Vänta och se.

För sista gången...

Var är Two Bears?

Gör er redo!

-Lägg an! -Löjtnant...

Sikta!

Stoppa det ni håller på med!

Sänk ned vapnen!

-Vad är det som pågår? -Ayeless vill utplåna kråkindianerna.

Gör er redo att skjuta.

Ger du den ordern, så sprättar jag upp dig.

Gör du det, kommer de hänga dig i USA:s armés största galge.

Fan ta armén och fan ta galgarna.

Det kommer ni från West Point aldrig att förstå.

Jag uttrycker mig så här: Inga indianer dör här i dag.

Översten sa att jag inte fick återvända utan Two Bears.

De här indianerna ska berätta för mig var han är.

Du begår ett misstag. Two Bears vet väl inte ens vad som händer här.

Vargtass. Vet din far nåt om det här?

-Two Bears inte vet. -Och det tror du på?

Det kan du ge dig på.

Han respekterar sin far för mycket för att ljuga.

De litar inte en sekund på den vite mannen på grund av allt svek.

Dör Vargtass bränner Two Bears ner alla nybyggarområden i närheten.

Efter det kommer översten kräva det som är kvar av ditt huvud på ett fat.

Okej. Vi återvänder till fortet.

Men jag ska se till att de ställs inför rätta och sedan hängs.

För att ha plundrat lastvagnar?

För att ha fört bort en vit kvinna och hennes barn.

Tripp! Jag vill att ni binder dessa vildar.

Du tror väl inte att Vargtass och de andra skulle behandla en kvinna illa?

-Det tror jag inte. -Det kan jag inte tänka mig.

Det måste ha varit en jobbig upplevelse för er och barnen, fru...

Baxter. Elizabeth Baxter.

-Min dotter Susan och son Jeff. -Hej.

- Jag är löjtnant Ayeless. Är ni säker på att ni mår bra”?

Ja, nu. Men de var väldigt hårdhänta med oss.

Ett tag trodde jag att de skulle döda min son.

-Det var fruktansvärt. -Det tvivlar jag inte på.

Men frun, en kvinna som reser omkring ensam här...

Jag fick dåliga råd, löjtnant.

Jag lämnade Livingston Falls i tron att vi på en dag skulle ta oss-

-till vagnskolonnen till St Joe. Men stigen delade sig på många ställen...

Det är lätt att tappa orienteringen.

Jag borde ha återvänt, men jag chansade på att vi var på rätt väg.

Vi är på fortet om några dagar. Ni har bara förlorat lite tid.

Vad händer med indianerna, löjtnant?

För plundring av lastvagnar döms de till fängelsestraff.

Men du kan vara säker på, att när vi kommer till fortet-

-så ska jag se till att dessa vildar hängs för vad de utsatte er för.

Vargtass.

Du tog kvinnan och barnen. Varför?

-Hon är oskadd. -Det var inte det jag frågade om.

Soldaterna kommer tro det värsta. Låt dem göra det.

Stanna!

Frun, ni kan sträcka lite på benen. Vi stannar här några minuter.

-Håll er i närheten, barn. -Ja, mamma.

Låt mig hjälpa dig...

Jag tror inte jag hört din son tala.

Han slutade. För två år sedan.

När min man drunknade i floden.

Åh, nej... Såg pojken det hända?

Hans pappa skulle reparera en bro, och han tog Jeff med sig.

Av någon anledning gav bron efter...

Senare, när Susan och jag kom dit, var min man borta-

-och Jeff klängde sig fast i resterna av bron.

Det var som om det han hade sett hade bränt sig in i hans ansikte.

Det tog en evighet att få ned honom.

Och vad vi än försökt har han inte sagt ett ljud sen dess.

Det var tråkigt att höra.

Men jag kan inte låta bli att undra-

-vad en välutbildad och fin dam som ni gjorde här ute.

-Varför begav ni er hit? -Jag hade inte något val.

-Ayeless. -Mina herrar.

Jag vill ta med sergeant Tripp och rekognoscera.

Du har min tillåtelse att ta med dig menige Tripp.

Men vi ska snart bege oss så ni får komma ikapp oss.

Det var vad vi hade tänkt, löjtnant. Men när ni ger er av-

-gör det så tyst som möjligt.

Vi får tala mer senare, frun.

Var fick du tag i det?

Tog du det från en lastvagn?

Eller tog du det från en vit kvinna?

Säg var du fick bandet ifrån!

Nej, skjut inte!

-Armé-Colt. -Det måste vara Ayeless.

-Vad håller du på med? -Lägg dig inte i.

Får han hänga så där i några timmar lugnar han nog ner sig.

-Var det du som sköt? -En skallerorm skrämde min häst.

-Jag försökte hindra det. -Vilden angrep mig!

-Han försökte rädda livhanken på oss. -Livhanken? Jag förstår inte.

Vi har 3-4 timmar på oss innan det kryllar av svartfötter här.

Det är fullt med tecken på fara.

-Vi är inte i krig med svartfötterna. -Men det är kråkindianerna.

Varför tror du han ville hindra att du sköt?

För han är son till en kråkindianhöv- ding. De är instängda i svartfotland!

-Du kunde ha berättat det. -Det verkade inte nödvändigt.

Det stamkriget är ett av de som har pågått längst.

Lärde du dig inte det på West Point?

Sam, be männen att ha vapnen redo och hålla utkik åt alla håll samtidigt.

Men ingen skjuter innan jag säger till.

Vi fortsätter.

Sa du inte 2-3 timmar, Macahan?

Det har gått en halv dag sen mitt beryktade skott.

Var är dina farliga svartfotindianer?

De är sena, men de har anledning till det.

De kommer dyka upp och då bör du hålla huvudet kallt.

Vi får se.

Här är de, mr Ayeless. Svartfötter.

De är de enda förutom apacherna som aldrig vikt sig för den vite mannen.

Inte bara det - i likhet med apacherna kan de göra saker-

-som kan få en man att önska att han aldrig blivit född.

-Heter han Red Kettle? -Det är han, ja.

Han har fått oss där han vill ha oss. Du är i en besvärlig situation.

Du måste skydda de här indianerna från de där indianerna.

Ingen skottlossning förrän vi vet vad han är på för humör.

Ingen rör sitt vapen så länge vi inte blir beskjutna.

Det är ingen fara, barn.

Är det några hundra meter till där vi kan betäckning där borta, Sam?

Med dem där uppe är det snarare några hundra kilometer.

-Tripp, du tar ansvar för vagnen. -Bra idé, löjtnant.

-Jag ska hålla er sällskap. -Gå bak, Susan.

Nu rör vi oss lugnt och försiktigt framåt, löjtnant.

Sätt fart nu!

Hövding Red Kettle har visst på sig stridsmunderingen.

Lugnt och fint, löjtnant. Ingen gör något förrän jag säger till.

-Se till att kråkindianerna ej flyr. -De har mer att frukta än vi har.

-Vad heter hästen? -Strawking.

Håll dig fast i något.

Gör er redo, löjtnant.

Hoppla!

Mamma!

Går det bra, frun? Håll dig fast!

Ta betäckning!

Ta betäckning, allesammans!

Redo!

Ni kastar bort tiden. De kommer inte.

Spar kulorna till senare.

-Varför angriper de inte? -Jag vet inte.

Ingen skjuter!

-Ja! De försvinner! -Vänta! De är inte klara med oss.

-Men de drar sig tillbaka! -Det betyder ingenting.

Krigföring är ett spel för indianerna.

Reglerna är baserade på heder. Han leker kanske katt och råtta med oss.

De struntar i oss. Det är kråkindianerna som är problemet.

-Men de red i väg! -Jag förstår det inte heller.

Men tills jag gör det vill jag att ni ligger lågt.

-Jag och Tripp ska speja. -Lysande idé.

Du har min tillåtelse att ta med menige Tripp.

Kom med, Sam.

-Kan du sluta att göra mig frivillig? -Vem av oss ska lära sig att be?

Jeff, Susan, ni kan komma ned. Det är säkert.

Så där, ja.

Så där, ja.

Ni är väl inte vana vid att fly från indianer, va?

Vi var inte så rädda. - Eller hur, Jeff?

Ni var väldigt modiga, båda två.

Lika modiga som mina soldater.

Jag var nog lite rädd.

Du kan kalla mig Colin om du vill. Det finns inget att vara rädd för nu.

Kom ihåg det.

Så det var det som fick dem att dra. De hittade nåt att leka med.

-Har du några idéer? -Inget som inte leder till vår död.

Jag ser inte det roliga i det längre.

Men vi kan inte bara lämna dem där.

-Minns du Dry Wells? -Minns?

Pilspetsen i mitt ben påminner mig ständigt om det.

Men du har skalpen i behåll.

Bege dig till Ayeless och säg att vi behöver tre snabba hästar.

Och fort ska det gå. Vi har inte hela dagen på oss.

De har visst inte bråttom...

Hur stor är chansen att vi överlever nästa anfall?

-Vad håller du på med, Tally? -28. Jag räknar. Vad ser det ut som?

Har du mist förståndet? Våra liv står på spel och du räknar flaskor?!

-Här kommer de! -Dit bort med dig, Tally!

Skynda på, Tally!

Soldaterna kommer!

Ptro. Ptro.

-Ska jag blåsa lite mer? -Jag vill inte tappa hörseln jag har.

-Jag tycker ändå jag gjorde det bra. -Trots vadå?

Jag blåste ju inte direkt som ängeln Gabriel till att börja med.

Hoppla!

Hoppla!

Ptro.

-Vi har ingen tid att förlora. -Var är vagnen?

-Vi har ingen. -Hur får vi med det här?

Får Red Kettle tag i dig, är det ditt minsta problem.

Red Kettle är arméns problem. Jag vill få sakerna till gruvlägret.

-Jag har investerat alla mina pengar. -Pengar hjälper dig inte...

...när Red Kettle får veta vad det var som låg bakom allt damm.

Mer armé än oss två blir det inte.

-Är det bara ni två? -Ja. Hästarna drar grenar.

-Kommer ni eller inte? -Okej, jag kommer.

-Kom, Tally! -Hoppa upp.

Ptro! Titta där!

Jag ser honom.

Med lite tur har vi uppsökt skydd innan han talar med Red Kettle.

De borde vara tillbaka nu.

Jag skulle aldrig låtit dem ge sig av.

Hur länge har ni bott här ute, frun?

Snart åtta år nu.

Min man Derek och jag hade ett underbart hem i Boston.

Allt verkade så perfekt då.

Vad fick er att flytta västerut.

Min mans hälsa.

Läkarna sa att Derek behövde ett varmt och torrt klimat.

Derek vägrade först, för han visste hur mycket jag tyckte om Boston-

-och vårt liv där.

Men så blev han sämre, och...

Till sist insisterade jag på att vi skulle flytta västerut.

Det känns som det var så länge sedan...

Susan var knappt ett år då.

Hon är ett underbart barn.

Hon kommer bli lika underbar som sin mor.

Det var fint sagt, löjtnant.

-Colin går bra. -Colin.

Du verkar glädja dig åt att bo på östkusten igen.

Ja... Men det blir inte lätt.

Jag lämnade vår gård och allt vi äger är i vagnen.

Har du inga släktingar i Boston?

Inte nu längre.

-Hur ska du livnära dig? -Det vet jag inte, löjtnant.

Men mina barn kommer i alla fall växa upp i en civiliserad miljö.

Och kanske, bara kanske-

-kan jag hitta en läkare som kan hjälpa min son.

Du är en väldigt modig kvinna.

Jag såg när du lugnade mina barn. När du tröstade dem.

Du har visst bra handlag med barn.

Jag älskar barn.

Vi hade tänkt ha en stor familj.

Det måste vara svårt att uppfostra barn på egen hand.

Det har inte varit lätt. Som tur är har de varit fantastiska.

Du då, mr Ayeless?

Du ville ha en stor familj. Då är du väl gift?

Nej.

Min fru är död.

-Jag har inga barn. -Herregud... Jag beklagar!

-Löjtnant! -Ursäkta mig.

Här kommer indianerna.

Skjut inte förrän jag ger signal.

Ptro!

Lugn, allihopa!

Välj en plats och stanna där.

Han har stängt in oss här. Det blir inte lätt att komma ut.

-Du hörde löjtnanten. Skjut inte. -Jag är ingen soldat.

Är du under mitt beskydd, så följer du mina order. Förstått?

Lugn nu, general. Vi förstår såna saker väldigt bra.

Eller hur, pojkar?

-De ger sig av! -De försvinner inte långt bort.

Jag vill tacka dig. Dig också, sergeant.

Jag heter Jobe Pender. Tack för att ni räddade vårt skinn.

Utan er hade vi varit döda.

Så sant som det är sagt. - Sam?

-Vilka är indianerna? -De är mina fångar.

-De ska till Fort Ellis. -Varför inte bara skjuta dem?

Det måste du fråga mr Macahan om.

De kanske drog sig tillbaka helt.

Nej, de är där ute, löjtnant.

Vildar! Vi borde lämna kråkindianerna här och låta dem ha ihjäl varandra.

Hatar du alla indianer, löjtnant?

Ja. Jag hatar dem.

Har du nån viss anledning?

Först blev jag stationerad på Fort Smith.

Min fru skulle komma efter, så hon gav mig den här flaskan med konjak.

"Till min make. Din för evigt. - Jane."

Jag öppnade den aldrig. Jag ville att vi skulle njuta av den tillsammans.

Efter ett år var hon på väg till mig.

Diligensen blev attackerad och hon mördades.

Av vildar.

Era ädla indianer, mr Macahan.

De tog min fru, så som dessa indianer tog fru Baxter.

Den enda skillnaden var att hon hade mer tur än Jane.

För vi slog till mot dem innan de kunde göra med henne...

Jag är ledsen, löjtnant.

Vi kan inte stanna här för alltid, eller hur?

Vi ger oss av i gryningen.

Det ser ut som vi får sällskap igen, löjtnant.

Vi får se om vi kan snacka oss ur det.

-Vad gör de där ute? -Har en diskussion om något.

Jag ser det! Vad diskuterar de?

Minnen från gamla slag till exempel.

-Känner de varandra? -Känner varandra?!

Han som sitter där med Red Kettle känner alla indianer i bergen.

Han är nästan en själv.

Kommer Red Kettle överens med Zeb Macahan-

-kommer denna historia föras vidare från far till son i all framtid.

-Nå? -Som så mycket annat är det enkelt.

Vi får fri lejd om han får Vargtass och kråkindianerna.

Ge upp våra fångar?

Det är allt vi måste göra. Vad säger du?

Nej. Jag bryr mig inte om de där indianerna-

-men ingen indian får ge order åt USA:s armé.

Vänta lite nu, general.

Som Tally skulle säga: ingen bra affär.

-Våra liv mot några indianers. -Som ändå borde dö.

-Det låter inte vettigt. -Beslutet är taget. Fångarna stannar.

Ni hörde löjtnanten. Det är slutdiskuterat.

-Macahan? -Ibland överraskar du, löjtnant.

Jag ska prova en sak.

Vad gör Macahan? Det var inget fel på den mannen tidigare.

Jag vet inte, men jag tror jag börjar förstå.

Sir, jag tror gamle sergeant... menige Tripp har en plan.

Det funkar. Det börjar hetta till för Red Kettle.

Men vad är det som händer?

Macahan vill visa Red Kettle att vi har en idiot bland oss.

Inget illa ment, löjtnant.

När en indian ser och känner av något konstigt hos någon-

-tror han att denne är förhäxad. Besatt av Djävulen kan man säga.

Han tror det kan smitta till honom.

Och då börjar han skälla åt skuggor.

-Det gjorde du bra. -Såvida ingen iakttagit där uppifrån.

Hade de sett något så skulle vi hålla på att strida nu.

Vi köpte oss lite tid, men det är bara en timme med dagsljus kvar.

Vi kan inte korsa floden i mörker.

Jag förstår mig inte på någon av er.

Jag vet kanske inte allt om indiansk krigföring-

-men jag vet att det är grundläggande militärstrategi-

-att det är en fördel att anfalla i mörker.

Det stämmer. Men vi är omringade av indianer som följer minsta rörelse.

Ser de oss smita iväg, tror de att vi försöker lura dem.

Vår enda chans är att slå läger vid floden-

-och sen på morgonen röra oss som vi inte hade något alls att frukta.

Men vi är minst en dagsritt från fortet.

Det stämmer. Vi har en möjlighet-

-men känn dig inte alltför säker.

-Vi ger oss av. -Hoppla!

-Varför följer du henne med blicken? -Jag har nåt att hämta där.

Jag förstår inte er oro, mr Macahan.

Red Kettle drog sig tillbaka p-g.a. vår "idiot".

Varför skulle han angripa oss nu?

Red Kettle är en bra hövding, men indianer är vidskepliga.

Han tror att om han skadar någon som inte är helt klar i huvudet-

-så kommer det bringa olycka både för honom och hans stam.

Ja... Därför har vi inget att bekymra oss över.

När Spotted Elk spelade galen tog vidskepelsen över.

Men han är också mycket intelligent.

Så nu sitter han garanterat och funderar på om vi lurade honom.

-Så vi är inte säkra? -Långt ifrån.

Vill du ha mitt råd, så är det att släppa indianerna fria.

Ge tillbaka vapnen till dem. Vi kommer behöva all hjälp vi kan få.

-Släppa dem fria? -De vill också klara livhanken.

Alla har rätt att få ett ord med i laget när så mycket står på spel.

Zeb har rätt. Är de bara vi mot dem kommer skalperna att flyga.

Jag har väl inget annat val än att lita på ert omdöme.

Ge dem deras vapen, Tripp.

Det verkar som om löjtnanten till slut tog sitt förnuft till fånga.

Jag kände igen dig på parfymen.

Den drev mig till vanvett i saloonen i Cripple Creek. Du minns väl?

Jag fick köpa drinkar hela kvällen innan vi gick uppför trappan.

-Snälla... -Men det var värt det.

-Var snäll och sluta! -Spela inte fin nu.

Vi känner varann bättre än så.

Jag spelar inte fin. Lämna mig ifred.

-Så de vet inget? -Nej.

Det kan jag förstå, när barnen är här och så.

Men ingen behöver få veta något om vår hemlighet-

-så länge vi kommer bra överens...

Vad är det du hetsar upp dig för?

Den lilla godbiten här ska få vad hon vill ha.

-Finns ingen anledning till detta. -Har du en önskan att dö?

Vi är gamla vänner från hennes tid på saloonen.

Hädanefter får du och dina män inte vistas i närheten av vagnen.

Om du så mycket som kastar en blick hitåt ser jag till att du skjuts.

Är det uppfattat?

Ja.

Mr Macahan. Är ni fortfarande vaken?

Det var något jag ville säga till er.

Jag har lagt märke till att när någon inte håller måttet i dina ögon-

-så stöter du dem ifrån dig.

Som fröken Baxter.

Hon kanske inte är perfekt, men vem är det?

Varken du eller jag.

Ett förstående ord vid vagnen hade hjälp mycket.

Tänk på det.

Upp på fötter, allihopa.

-Jag trodde han tänkte döda mig. -Då hade du varit död.

Svartfötter. Två - en av dem kom undan.

Vilken kupp om de hade tagit en skalp mitt i vårt läger.

Men jag tror inte det var det de försökte den här gången.

De ville ta en titt på vår "galne indian".

Jag är rädd att Red Kettle fick veta det han ville nu.

Jag tar en titt längs floden, löjtnant.

Jag ska leta efter en plats där vi kan ta oss över obemärkt.

Okej. Men ta inga onödiga risker.

Bekymra dig inte för mig, löjtnant.

Var tyst nu, general.

Väldigt tyst...

Stå kvar där ni är, allihopa.

Ni indianer, jag ska ge er ett val.

Ni kan dö här, eller där ute.

-Vad väljer ni? -För guds skull...

-Ge dem åtminstone vapnen tillbaka. -Så de kan anfalla oss bakifrån?

-När de på fortet får veta hängs ni. -Det tror jag inte. Du förstår...

...vi ska rädda era liv, och damens och barnens.

Hängs vi för det får ni mer problem med nybyggarna än indianerna.

Det vore inte så klokt.

När kråkindianerna är borta kan vi säkert bege oss till fortet.

Är inte det bättre än alternativet?

Det beror på. Stå still.

Du tittar in i ett gevär.

Det ville så gärna tömmas. Släpp vapnen.

-Jag försöker bara rädda allas skinn. -Släpp dem, sa jag!

Ta vapnen.

-Försvinn härifrån nu. -Det är svartfötter där ute!

Vi har inte en chans!

Bättre chans än indianerna du tänkte skicka till en säker död.

Plocka upp vapnen och försvinn!

Annars säger jag till svartfötterna att ni är lovligt byte.

Ett bra beslut, mr Macahan.

Dessvärre tillåter inte reglerna att vi gör så.

Att vända andra kinden till kan kosta en livet.

Är vår vän Red Kettle fortfarande vid floden?

Ja, och han hämtar förstärkning.

Så vi måste ta oss över i gryningen.

Ja, det måste vi.

Öppna eld!

Susan och Jeff!

Kom, lilla flicka. Jag har dig.

Jeff...

Hjälp Jeff, någon!

-Macahan! -Jag är här, Elizabeth. Kom!

Fort! Hoppa upp!

Upp på hästen. Det är ingen fara med barnen. Snabbt!

Kom här, pojken!

Ta betäckning!

De drar sig tillbaka! Omgruppera!

Eld upphör!

Eld upphör!

Han gråter. Herregud... Han gråter.

Tack!

Tack!

Tack, båda två.

Ta skydd, nu.

-De kommer när de omgrupperat. -Måste vi rida ifrån dem?

Då måste vi lämna kvar de skadade.

Den snabbaste vägen hade varit rakt på.

-Det är längre över slätten, men... -Där är vi ju helt oskyddade!

Precis - och det kommer inte gå upp för honom på en gång.

Tripp och jag kan hålla honom på avstånd så länge som möjligt.

Men det kommer inte ta lång tid för Red Kettle att genomskåda det.

När han gör det, är det upp till Gud och hästarna.

Du har rätt igen. Lycka till, mr Macahan.

Till dig också, sergeant.

Dags att bege sig!

Tråkigt att din vagn gick förlorad.

Jag fick något mer värdefullt - min son grät!

Är det inte ett mirakel? Han grät.

Det finns en läkare på fortet. Han kanske kan hjälpa.

Kanske...

Jag...

Jag är ledsen. Det är jag verkligen.

I stället för att visa förståelse vände jag dig ryggen.

-Du hade rätt att göra det. -Rätt?

Efter min mans död hade jag ingen inkomst.

Jag förlorade gården.

Mina barn grät av hunger.

-Det enda jobbet för en kvinna var... -Elizabeth...

Du behöver inte förklara för mig.

-Det är viktigt att du förstår. -Jag tror jag har förstått.

Jag hoppas bara att du en dag kan förlåta mig.

Det finns inget att förlåta.

Du var visst tvungen att anmäla mig som frivillig igen...

Det är inget att beklaga sig över. Du fick tillbaka din gradbeteckning.

Du måste nog snart göra dig förtjänt av den.

Ptro!

-Roligt att se er igen. -Vi har visst haft turen på vår sida.

-Var det ingen som följde efter er? -Jo då. De är där ute.

De är nog strax efter oss om Red Kettle fick syn på oss.

Han kan även vänta på oss längre fram. Det är inte långt till fortet.

Nu beger vi oss!

Tänk att jag kämpar ihop med indianer.

Tillbringar man tid med indianer förstår man att de är som alla andra.

-De har bara en önskan. -Vad då?

Att man lyssnar på dem. Två saker kanske...

Att man lyssnar och förstår.

Där är fortet.

Stopp!

Jag hade nog blivit besviken om han hade gått på det.

-Jag borde ha vetat bättre. -Det blir nog kapplöpning.

Vi ska göra vårt bästa för att vinna.

Vi måste smita förbi dem. Men var inte rädda.

Vi kommer ta oss förbi dem. Håll fast dig i din mamma, Jeff.

-Macahan? -De tror inte vi har en chans.

-Vad tror du? -Jag håller med dem.

-Det finns en annan lösning. -Vad då?

Han är villig att med sina krigare få svartfötterna att följa efter dem.

-Det är självmord! -Antagligen. Men vi överlever.

Nej. De stannar. Alla ska ta sig till fortet eller så gör vi det inte alls.

Jag vet inte vad det beror på, men vi tänker mer och mer på samma sätt.

Gör er redo! På min signal!

Sätt fart!

Kom här!

Upp med dig!

Varför stannar de?

-De visar dig sin aktning, löjtnant. -Visar aktning?

För att du vände om efter Vargtass.

Red Kettle anser det vara hjältemodigt. Han respekterar det.

Hälsa tillbaka, löjtnant.

Visa samma hövlighet som inom militären.

-Vad sa läkaren? -Jeff är fortfarande hos honom.

Det verkar lovande. Kan han gråta, finns det hopp.

-Så du blir kvar ett tag? -Ja.

-Får jag besöka dig? -Det ser jag fram emot.

Elizabeth...

Ja?

Det är något jag velat fråga sen första gången jag såg dig.

Ja?

Jag...

Jag är inte så bra på sånt här.

-Mina herrar. -Goddag, löjtnant.

Den unga damen har väl inte åkt tillbaka till Boston än?

Jag drar lärdom av er, som man säger.

-Hur då? -Jag tänker över situationen...

...och tar chansen om tillfälle ges.

Önska dem lycka till.

På väg hem till sin ledare.

Det är nog första gången någonsin-

-som indianer skickas tillbaka för att bestraffas av sin egen hövding.

Tack vare dina väl valda ord under utfrågningen, sir.

Du kallade mig "sir" för första gången sen vi träffades.

Jag vet inte hur du kunnat undvika det, men det är första gången.

-Det stämmer nog, sir. -Jag bjuder på något att dricka.

Nej.

Den här rundan betalar jag, mr Macahan.

Sergeant, det strider kanske mot reglementet...

-...men vill ni göra oss sällskap? -Ja, sir!

Översättning: Fredrik Nygren www.broadcasttext.com