All language subtitles for Joan.Baez.I.Am.a.Noise.2023.1080p.WEB-DL.H.264-PTNK

VAR OCH EN LEVER TRE LIV: ETT OFFENTLIGT,
ETT PRIVAT OCH ETT HEMLIGT.

Och släpp taget.

Du kommer kunna resa djupare in

genom att släppa tag om
fysiska ställningar, fysiska spänningar.

Släpp taget om att försöka vara någon

för någon annans skull.
Det leder dig djupare.

Om jag kunde skriva min biografi
skulle ingen veta om jag talade sanning,

för vi minns bara det vi vill minnas.
Subs/Sync: PTNK

Oavsett hur noga
vi försöker hålla oss till fakta

får vi i slutändan oss själva att verka
mycket oskyldigare än vi egentligen var.

Förmodligen minns vi på det sätt
som besparar oss mest smärta.

KALIFORNIEN

Jag tror inte att någon som blir känd ung
anar att det någonsin kommer få ett slut.

Det kommer en tid
då man inte är vad man har varit.

Det händer alla som
någonsin varit i offentligheten,

oavsett om de låtsas om det eller inte.

Hur känns det?

Jag måste få bort vibraton från vissa,
så jag får längre tid med dem.

- Jag önskar jag kunde ta de tonerna.
- Jag tror du kan det.

- Var hittade du den?
- Jag tror den är från mitt förflutna.

Med åren blir det svårare och svårare.

Stämbanden är trots allt en muskel.

Musklerna blir sladdriga
om man inte tränar dem

och efter en viss punkt
är det inte mycket man kan göra.

Jag är emot att ha en hejdå-turné
för det blir aldrig ens sista.

Men det vore trevligt
att fira mitt 55-årsjubileum nu.

Jag har precis fyllt 79.

Och det har slagit hårdare
än jag trodde det skulle göra.

Jag vill inte hålla på för länge.
Jag vet att jag ser bra ut för min ålder.

Men det finns en gräns.

Beslutet att avsluta karriären
går att prata i all oändlighet om

men jag kan inte förutse
hur det faktiskt kommer vara.

Du pratar om muskeln
som ligger bakom din röst.

Din ton är bland de renaste
och klaraste i musikhistorien,

och så har många beskrivit dig.

Saknar du den rösten?
Har du den fortfarande?

Nej, och jag saknar den, men jag
har lärt mig att uppskatta det jag har.

Jag har fått förnya mig,
för nu har jag en ärligare röst

som återspeglar mina
60 år av uppträdanden.

Jag vet inte hur svårt det kommer vara
att ge upp all beundran och uppskattning.

Jag vet inte det än.

Är ni redo?

Tack.

Låg ögonlocken slappna av
och sjunka till den lilla punkten,

låt dig flyta bakåt i tiden

till en tid i ditt liv då du hade kontakt
med den där jippie-känslan.

Varm applåd! Bättre kan ni!
Hon är störtläcker!

Du känner upprymdheten, du känner glädjen,

känner lättheten.

Tillåt dig att känna dig närvarande där.

När du började din karriär,
visste du rent socialt,

och inte bara musikaliskt,
vad dina mål var?

Jag skulle säga att innan jag
egentligen kunde uttrycka det i ord

utvecklade jag ett socialt patos
innan jag fick min sångröst.

"Vad jag tycker" av Joanie Baez, 13 år.

"När jag tänker på Gud,
verkar världen vara pytteliten.

Sen tänker jag på mig själv,
knappt ens ett sandkorn.

Det är ingen vits
för det lilla sandkornet

att viga sitt lilla liv åt sig självt.

Istället kan det ge
de sandkorn som inte har det lika bra

chansen att få roa sig.
Det är vad jag tycker."

Det här är Albert Baez.

Som ni vet har jag burit med mig
bandspelare av olika slag.

Vi var kväkare.
Mycket fantasi, mycket givmildhet,

så mitt sociala patos
fick jag egentligen från min pappa.

Min mor var mer av en riktig pacifist
och hon sket blankt i alla lagar.

Det bekymrade min far lite grann
när vi utförde civila olydnadsaktioner

men till slut tyckte han som hon gjorde.

Han var så stilig.
Och mor var så vacker.

Pauline döptes efter mammas syster,
och jag döptes efter mamma.

Mimi var döpt efter moster Mimi
som ingen tyckte om.

Hon hade stora, vackra blå ögon.

Alla påpekade det
och Pauline och jag sa:

Stora vackra blå ögon.
Hon var så vacker.

Vi åker till Calcutta, vi ska besöka
olika vetenskapliga fakulteter.

Han var akademiker
och forskade inom fysik.

Jag minns hur pappa tog oss
till olika platser för att visa oss

att alla människor i grund och botten
är likadana. Han hade rätt.

Utanför fönstret har de rika
alltid lika stora gravkor.

Vem vet var de fattiga hamnar.

Han såg verkligen till att berätta för oss
om de som har mycket och de som har lite.

MIN SKISSBOK FRÅN BAGDAD

Allt det där om fattigdom
var rätt överväldigande för oss.

Jag var känslig som barn
och internaliserade allt.

Jag oroade mig för de fattiga, de sjuka,
jag oroade mig för djuren.

Jag visste att vissa
hade det mycket sämre ställt än jag.

Han var en bra pappa för tiden
i vilken han var pappa.

Jag är väl mörkare i sinnet än Pauline.
Jag minns det inte så rosigt.

Jag bär på för mycket konflikt
för att bara ha massa fina familjeminnen.

Jag är en känslosam person.
Ibland sitter jag bara och tänker

på livet, döden, religionen,

på om jag blir
som mina föräldrar vill

eller om jag gör dem besvikna.

Jag var väl 13, och någon kallade mig
"dum mexikan". Läraren sa:

"Du är finaste spanska ätt."

Jag sa: "Nej, jag är mexikan."
Jag försvarade det mexikanska folket.

Jag har stött på en del problem
för att jag är halvmexikan.

Jag blir väldigt solbränd på sommaren.

En gång ropade någon ur fönstret till mig:
"Tjena, vad gör du?"

Jag svarade: "Vänta tills du ser mig
när jag blir solbränd på sommaren."

Jag kände att jag var mindre värd.
Mindre än de vita och de rika ungarna.

Större delen av min tid i skolan
kände jag mig liten.

Jag gillar att sjunga.

Jag sjunger när jag är nedstämd
för att känna att livet inte är så illa.

Jag plockar upp gitarren
och så tar jag i och sjunger.

Jag började ta med ukulelen till skolan
och sjunga på lunchrasten.

När jag gick i andra ring
hade jag fått en identitet.

Jag är inget helgon. Jag är ett oljud.

Mycket av min tid går åt till att sjunga,
dansa och föra liv.

Jag älskar när jag får uppmärksamhet,
vilket är ofta, om jag får säga det själv.

Jag var full av liv
när jag målade och sjöng.

Men inte när jag kämpade i skolan.

De här panikattackerna började tidigt,
riktigt tidigt.

Jag har fått dem så länge jag kan minnas.

Jag gick och bad mamma att trösta mig

och låg där och sa:
"Säg att jag inte kommer kräkas."

Och från det blev allt med ångesten
bara värre och värre.

Jag tror att hon var lycklig som flicka,
men det var alltid något med henne.

Till den grad att

vi fortfarande aldrig fått reda på
vad det var. Hon blev hemskt sjuk.

Men jag tror att något oroade henne.

Och hon visste kanske inte själv vad.
Vi visste det inte.

När jag var runt 15 brukade jag drömma
att jag var på sjukhuset.

I drömmen behövde jag inte göra
eller säga någonting.

Jag fick tre mål mat om dagen,
jag kunde bara ligga där och vara tyst.

Jag minns när jag först
hörde ordet "psykiatriker".

En tjej jag gick högstadiet med
gick till en psykiatriker.

Det var skumt. Man behövde vara knäpp
för att göra något sånt.

VÅR UTVÄRDERING VISAR

ATT ER DOTTERS SVÅRIGHETER
FUNNITS SEDAN INNAN 8 ARS ÅLDER.

UPPVISAR TYDLIGA EMOTIONELLA
SVAÄRIGHETER...

OTILLRÄCKLIGHETSKÄNSLOR...

MINDERVÄRDESKOMPLEX...

MIN BEDÖMNING ÄR ATT JOANIES SYMPTOM

BEROR PÅ EN PSYKOLOGISK,
EMOTIONELL STÖRNING.

Mitt liv gick inte att leva.

Ångestattackerna var vad jag behövde
stå ut med för att komma till andra sidan.

Jag gick i terapi från 16 års ålder.

En bra läkare vet
om det är dags att trycka,

och han måste ha vetat
att jag inte skulle klara av

att bita upp locket på det som försiggick.

Till slut så löstes ju allt liksom upp.

JOAN BAEZ-SLUTSÅLT

Vi rullar vidare
från en konsert till en annan.

Varje teater blir utsåld.
Det är succé varje kväll.

Hela den här ridån är upplyst
under halva konserten.

Mitt kringresande teatersällskap
är nog viktigare för mig än konserterna.

De är en stor familj.

Kändislivet.

Jag klär på den.

Är Gabe här, förresten?
Jag tar hans skjorta.

Gå och hämta hans skjorta.

Bara det att jag får vara med Gabe nu,
vilket kanske inte händer,

i alla fall inte så här mycket,
när vi inte turnerar.

- Se till att kragen blir rätt.
- Jag stryker alltid kragen först.

Mormor sa att du kunde ha haft
en riktigt bra kemtvätt,

vad skulle den här
musikgrejen vara bra för?

Det är intressant att titta tillbaka på
hur stor del av mitt liv det har varit.

Det började rätt spontant.

Dessutom blev det ett sätt för oss
att reparera vår relation.

När man är ute på vägarna,
och reser runt tillsammans,

så kommer all skit man har med någon
att komma till ytan förr eller senare

så vi har behövt handskas med sånt.

Ge ett varmt välkomnande
till mitt storband.

Tack.

Nu ska jag spela ett stycke
som man alltid hör på cirkus

när hästarna skrittar runt ringen.

Och det gör väl inget
om jag rider med dem?

Hela vår familj kunde sjunga i stämmor
bara sådär.

Min far var musiker.

Och mamma hade haft en så vacker sångröst
om hon hade haft tid för det.

Jag var väldigt nära Mimi då.
Hon och jag sjöng tillsammans.

Vi var ganska lika varandra.

På den tiden lekte vi bara runt
och hade kul ihop.

Det var senare det blev komplicerat.

Det här är Harvards universitetsradio
i Cambridge.

Vi har äran att presentera Joan Baez
på vårt program ikväll.

Jag vet att ni kommer njuta av detta.

Fröken Baez, hur gick det till
när ni började spela regelrätt folk?

Jag tog min gitarr och började
härma alla på Harvard Square.

Jag var så uttråkad av skolan
att det var exakt så jag gjorde.

Club 47 var där jag lärde mig allt.
Det var motkulturens vagga.

Den första kvällen där kom ingen
förutom min familj.

Veckan efter hade det blåsts upp
till att bli fullsatt.

När hon kom hem med fickorna fulla
med hundradollarssedlar

blev pappa, som kämpade så för att tjäna
sina hundradollarssedlar, bedrövad.

Jag sa: "Titta vad jag tjänat!
Ät oss alla. Tjoho!"

Vi hade en balkong i vardagsrummet

och jag kastade ut de här pengarna
och tänkte att de skulle bli så glada.

De hatade det allihop.

Ja, pappa var arg
för att du inte jobbat ordentligt.

Han sa: "Jag arbetar för mina pengar."

Nu när vi har två flickor som arbetar
och är löntagare som jag

kan jag berätta i all hast vad jag gör.

Jag ska sätta ett röntgenteleskop
på en satellit

för att fånga upp röntgenstrålar
från avlägsna stjärnor.

Men varför bry sig om avlägsna stjärnor

när de som lyser starkast
finns mitt bland oss.

Väldigt sällan uppenbarar sig en artist

som både är en vacker människa
och en fantastisk musiker och sångerska.

En sådan är Joan Baez.

Nu får det snart räcka. Hur som helst
ska jag sjunga det jag känner för.

Jag känner för att explodera,
så jag ska explodera.

Av någon anledning
var jag rätt röst i rätt tid.

Det lyfte mig till en helt ny stratosfär.

- Hör ni, ungar.
- Var inte så hysteriska.

- Kommer du få skrivkramp?
- Nej, jag kommer få uppsvällt ego.

Vid 18 års ålder blev hon verkligen
känd över en natt.

Time Magazine skrev att en stjärna
föddes på Newportfestivalen.

När man är 18 år gammal
påverkar sånt en.

Hon blev lite knäpp av det där.

Scen ett, tagning ett, ljud ett.

Här är Joan Baez.
Jag säger bara: "jösses!"

En av världens bästa sångare,
fröken Joan Baez.

Här är hon, fröken Joan Baez.

Jag gick från att känna
att jag var otillräcklig

till att kallas Jungfru Maria.
Och vem vill inte ha Jungfru Maria?

Det var ett bättre köp.

Så jag sprang runt barfota
med långt hår som Jungfru Maria

och tänkte nog också lite
att jag var henne.

På denna sida låter jag er
höra Joanie sjunga.

Bäst bekantar ni er med henne
genom några av de sånger hon spelat in.

Det var överväldigande
att ha henne som lillasyster.

Till en början var vi mycket nära.

Men sen behövde jag gå min egen väg.

Det blev för mycket
att vara i hennes närvaro.

Pauline drog sig bara tillbaka.

All tanke på att tävla
eller delta i den där världen

var som gift för henne.
Hon gled undan.

Jag vände mig till tysta konstformer.
Jag sydde.

Jag byggde lerhus
och andra sådana grejer.

Jag flyttade till Carmel Valley,
långt ut på vischan.

Jag tänkte att om alla andra ville ha
berömmelse skulle jag vara osynlig.

Så jag blev osynligare.
Det är så jag fick stå ut med det hela.

Det är bättre än med Mimi,
för hon ville tävla.

Och det slutade ju minst lika illa.

I början försökte hon inte vara Joanie,
men hon kunde också spela,

och hon var så vacker.

Det var konstigt hur det blev,
för jösses, vilken kropp.

Den var så vacker.

Hon var inte sångerska. Hon var dansare.
Men så blev det inte.

När jag träffar dig kan jag inte undgå att
tänka på att du är syster till Joan Baez.

Det får mig att undra
hur det var för dig som flicka.

Ja, du. Som tonåring ville jag bli dansös.

Och sen kände jag mig
så överskuggad av min syster.

Att vara hennes lillasyster
hämmade mig i växten

för det fick mig att härma henne
i många år.

Jag tänkte alltid att
hon och Joanie var så nära,

men de visade sig ha så stora problem.

Det handlade alltid så mycket
om makt och svartsjuka.

Sen kom Dick och liksom
norpade iväg henne.

De har musiken.
De har gjort mycket bra musik tillsammans.

Hon ville bli sångerska.
Och frågade vad jag tyckte.

Jag sa att det kommer vara svårt
att göra detta i skuggan av din syster.

Jag tror att hon aldrig förlät det.

Mammsen, pappsen.
Jag skrev ett brev till er igår.

Sen köpte jag en bandspelare,
så ni får ett band istället. Bättre så.

Jag önskar att ni kunde höra tågvisslan.
Det är ett ensligt ljud.

Men hur som helst, vad pågår här...

Alla konserter har varit bra hittills.
Vancouver var trevligast.

Igår var vi i Portland.
Nu åker vi därifrån till San Francisco.

Vad innebär berömmelsen för dig?

Berömmelse är...

Alla gillar tanken på att bli berömda,
vad de än låtsas om.

Vad berömmelse är vet jag inte
för jag anser mig inte vara berömd.

Det är skillnad på att vara välkänd
och att vara berömd.

Jag tror att jag mest var förvirrad.

Jag var glad att få uppmärksamhet
och jag tror att det störde mig.

Jag ville inte vara privilegierad när det
fanns så många som saknade privilegier.

Det var alltid en stor konflikt.

JAG INSER ATT
JAG GÖR DET JAG VILLE UNDVIKA,

ATT SVÄVA IVÄG I KÄNDISSKAP
OCH ALDRIG RANNSAKA MIG SJÄLV.

MITT LIV ÄR RIKTNINGSLÖST PÅ MÅNGA SÄTT.

JAG BLIR INTE STOR, MAMMA.

Den stora Joan Baez.

SÅ HÄR KÄNDE JAG MIG PÅ CARNEGIE HALL

Jag var väldigt ung,
och det var verkligen så.

Herregud, vad gör jag?
Vad är det som händer omkring mig?

Var står jag i världen?
Vad betyder allt?

Jag ser den lilla röda lampan
på TV-maskinen.

Var är orkestern? Är det orkestern?

Jag klev ut på scen, och de sa:
"Ah, så fridfull hon ser ut,"

precis tvärtom
från det jag kände inombords.

SÖMNLÖSHETEN ÄR TILLBAKA.

DEN VERKAR KOMMA
NÄR OBEHAGET BÖRJAR KOMMA

SÄG ATT JAG INTE KOMMER KRÄKAS...
ÅH... JAG ÄR SÅ RÄDD...

DET ÄR KONSTIGT HUR ENA HALVAN
AV MIG VILL HÄLLA ALLT HEMLIGT

MEDAN JAG FÖRSÖKER KRAFSA FRAM
EN TILL LEDTRÅD TILL HUR LIVET BLEV SÅHÄR.

Jag var helt slut.
Fysiskt, mentalt, andligt slut.

Det var ett sammanbrott.

PARIS, FRANKRIKE

Jag var känd från ung ålder och jag
vet inte hur mitt liv annars hade sett ut.

Kanske har det splittrat mig.

Kanske är det en anledning
till min isolering.

Men vid det här laget
är jag bekväm med att vara ensam.

Jag är inte så bra på att umgås en och en.
Jag är jättebra på en och 2000.

På vissa sätt skapar vi en intim situation

utan att jag behöver handskas
med en verkligt intim relation.

Jag får en trevlig, intim kväll
med 4000 människor.

Tåget saktar ner.
Nu är det vackert.

Det är bara mörka moln
och grönt gräs och några träd.

Det finns ingen färg där ute,
bara svart och grått.

Det här är grått, och det där är svart.

Och jag kan se lite av min egen spegelbild
och den är lite ljusgrå.

Tog jag inte ledigt ett år
när jag var 22?

För att försöka se till att inte
förföras av nöjesindustrin.

Försöka bli en godare människa.

Och under den tiden träffade jag en tjej.

Jag talar tyst för jag vill inte
väcka Kimmy, klockan två på natten.

Och jag kan inte somna.

Kim kom på besök och jag insåg
att jag var väldigt attraherad av henne.

Hon var otrolig. Hon kunde dricka
mest av alla längs hela kusten

och surfa i sju timmar i sträck
och allt möjligt som jag inte gjorde.

Hon var vildare än jag.

Hon hade ingen känsla
för regler och ordningar.

Vi drog runt stan tillsammans
i boots och korta shorts

och hängslen och hårband
och konstiga frisyrer.

Vi var odågor.

Och vi blev tillsammans.

Det var en riktig vändning.

Det gav mig en ny vinkel på kärleken,
en ny vinkel på sex.

Det varade väl i ett par år.
Några bra år.

Det var rogivande, efter män.

Mammsen och pappsen,
Kimmy och jag är på tåget.

Nu ska vi till Tucson,
och sen ner i djupa södern.

Så där fanns nöjen, det roliga,

och sen hade jag också
det jag tog på allvar,

jag började ta
det jag sa och gjorde på allvar,

jag ville göra något av mitt liv.

Och börja nu marschera för friheten.

Låt oss stillsamt och ordningsamt
röra oss ut, och minnas att...

Jag har aldrig sett så mycket folk.
250000, något sådant.

Och sen var det ett tal.

Som jag aldrig kommer komma över.

Jag har en dröm

att mina fyra små barn
en dag ska leva i ett land

där de inte blir dömda
efter färgen på deras hud

utan efter deras inre karaktär.
Jag har en dröm idag!

Jag minns, på den tiden,
att något slags skifte var på väg,

som kanske närmade sig faktisk handling.

Musik och politik var självklart för mig.

Jag hade inte låtarna för det då,

och det var en av välsignelserna
med att Dylan dök upp.

Och man förstod verkligen hans texter,
även när de var helt oförståeliga.

Vi förändrade varandras liv och perspektiv
och musik och karriärer.

Jag såg honom på Gerdes Folk City
i New York.

Jag såg den där
tilltufsade lilla oredan på scen

som hävde ur sig såna ord,
och jag var helt trollbunden.

Jag minns en fest
när han precis hade skrivit "Hard Rain."

Han sjöng den som en vanlig människa
bland massa folk.

Eller ja, inte vanlig,
för vanliga människor skriver inte sånt.

Är Bobby där?

Jag var hög på hans talang.

Bobby.

Jag minns att jag körde runt,
när jag körde till mina egna konserter,

och jag bjöd upp honom på scen.

Och publiken sa: "Bu!"
och jag sa: "Lyssna på den här killen."

Det tog dem inte lång tid
att börja lyssna på killen.

Tid! De säger att allt
bara är en tidsfråga. Jag kan inte...

Jag vill tacka er. Jag älskar er.

Det var stort för Bobby.

Och han var en människa då.
En vanlig människa. En unge.

Vi hade en underbar tid ihop.

Såhär blir det. Det blir Bobby Dylan
sjunger Joan Baez, okej?

Okej.

Det var en väldigt kort period
som vi var unga ihop.

Han skrev så galet mycket.

Det liksom flyger ur skrivmaskinen
och fyller rummet.

Jag var bara där,
och red den vågen med honom.

Men han var allt för mig.
Han behövde en mamma,

någon som badade honom, sjöng för honom.

Och jag behövde vara moderlig.
Jag behövde umgås. Jag behövde intriger.

Jag behövde hans musik.
Och det var rätt tid för den.

JAG OCH BOBBY HAR PÅ ETT LYCKLIGT
OCH VACKERT SÄTT FÄSTS VID VARANDRA

HAN ÄR SÅ UNDERBAR MOT MIG.

Jag älskar henne och hon älskar er.
Här kommer tåget, hör ni?

JAG HAR MÅTT BRA SÅ MÅNGA DAGAR I RAD
ATT JAG KÄNNER MIG NORMAL OCH KÄR.

BARA ETT MAGONT HITTILLS
OCH JAG VÄNTADE UT DET.

JAG HAR UPPRIKTIGT INTE VARIT
SÅ OLYCKLIG SOM JAG BRUKADE BLI.

I förrgår hade jag
precis haft tre konserter i rad.

Tre kvällar innan var det Bobby.

Det var fantastiskt.
Det var fullsatt i gympasalen.

Vi lyfte nästan taket.

Vi ska gå fredligt och utan våld.

Låt nationen, låt världen veta
att vi är trötta.

När jag tagit steget in
i folkrättsrörelsen stannade jag där.

Icke-våldsaktioner är vad jag föddes för.

Jag visste att jag hörde hemma där.

Och jag insåg, på den tiden, att jag hade
enorm tur som fick vara med King.

Tiden är nu.
Förverkliga löftena om demokrati.

Tiden är nu för att låta rättvisan råda
för alla Guds barn.

Jag sitter på badrumsgolvet
på ett kedjemotell i Mississippi.

Jag tycker inte
att Texas riktigt är södern.

För mig är Mississippi
liksom världens ände.

Ni förväntar er väl inget
från de vita som ser på?

Nej.

Det var en farlig plats att vara på.

Och jag slogs av barnen
och deras mod.

När man står i en folkmassa och ser fem
svarta barn avsegregera en skola

så handlar det om deras mod, inte mitt.
Jag vet inte hur de gjorde det.

DEN BLODIGA SÖNDAGEN BÖRJADE HÄR
1 MARS 1965.

Jag har blivit ombedd
att flyga ner till Montgomery.

De kampanjar
om att registrera sig för att rösta

så att de svarta ska kunna rösta.

- Lever ni i ett slutet samhälle, dr King?
- Ja, onekligen.

Och vi kommer att göra det öppet.

Vi känner att det är såhär vi måste göra
för att synliggöra ondskan.

Nu marscherar de äntligen.

Det är en stor demonstration vid
delstatsparlamentet i Montgomery

för att visa att de svarta
kan göra de saker

som konstitutionen påstår att de får,
och som de nu faktiskt gör.

Där ska jag hur som helst sjunga.
Och de förväntar sig 30-40000 personer.

Titta varandra i ögonen. Sådär, perfekt.

Tack så mycket. Du rörde oss till tårar.

- Bra. Det var meningen.
- Ta bild. Så många minnen.

- Tack så mycket.
- Fotsoldat nummer tre.

Du har ingen aning om hur kraftfullt
det du sjöng här ikväll var.

Sånt här händer inte.

Och att du sjunger om ras, i synnerhet,

och om saker som gör oss så obekväma,
det var...

Och att höra det från dig
är annorlunda än från mig.

Jag vill inte gråta så jag säger inte mer,
jag vill bara säga tack.

Ännu ett av mina barn!

Det här är mamma Wimberley.

Inget av det här hade kunnat ske utan dig.

Jag var upptagen
i en och en halv månad med att tänka

och jag bestämde mig för att starta en
fredsrörelse.

Så det här är tanken jag lekt med.

Jag har skrivit tal.
Storslagna, eldiga tal.

Jag har stora visioner där jag leder
fyrahundra tusen miljoner människor.

Jag måste vara redo i allt jag gör.

Så om jag säger att jag ska marschera
utanför varuhuset en morgon,

även om ingen annan dyker upp,
så måste jag kunna göra det.

Jag tror jag kan göra det.

Jag tror att de skulle dyka upp,
men huvudsaken är

att jag skulle göra det oavsett.

Jag tror jag skulle det.

Jag vet inte hur det blir med musiken,
om jag blir arresterad.

Jag har grundat en skola som heter
Institutet för ickevåldsstudier.

Institutet för ickevåldsaktioner.

Nej, Institutet för ickevåldsstudier.

För mig handlar det om att utforska
varenda form ickevåldet kan ta:

politiskt, ekonomiskt, sociologiskt,
personligt, praktiskt, och så vidare.

Jag genomgår min lärandeprocess.

ÄNTLIGEN-EN RÖRELSE!
"RÖRELSE MOT EN VÄRLD UTAN VÅLD."

VI SKA RÄDDA VÄRLDEN.

SANNING, KÄRLEK, ICKEVÅLD

EN DAG VILL JAG VARA SOM GANDHI.

Mimis syster Joanie driver en skola.

Sen den öppnade förra augusti
har vi varit där och jobbat.

Mimi är danslärare.
Jag lagar mat.

Vi försöker få reda på om
ickevåld är ett fungerande alternativ

till det kaos vi omger oss med,
varje dag, någonstans i världen.

Låt oss tala om Dick Farina.

Mycket av den musik
som du förknippas med har han skrivit.

Jag lärde känna honom
när jag var tonåring.

Jag var väldigt ledsen då.

Han kom och livade upp mitt liv.

Så jag flyttade hemifrån
och gifte mig med honom

och bodde i en liten stuga
med honom i många år.

Vi började sjunga,
och jag hade nog blivit kvar i hans skugga

och spelat andrafiol till honom hela livet
om han hade levt vidare.

SÅ MYCKET HAR HÄNT.
TRAGEDIN MED DICKS OLYCKA PÅ MOTORCYKELN.

VILKEN HEMSK FÖRLUST FÖR MIMI.

Det var Mimis 21-årsdag
och hon var hos mig och firade.

Och Dick och hans vän Willie

åkte ut på en tur med motorcykeln.
Han kom inte tillbaka.

De var för snabba i en kurva.
Han som körde var okej,

men Dick ramlade av,
och slog i huvudet och dog.

Mimi kom aldrig över det, skulle jag säga.
Någonsin.

När Richard dog
tog hon ett par steg närmare mörkret.

Hon var helt enkelt skapt olycklig.

Mycket av det kan säkert
spåras tillbaka till hennes barndom.

Men när jag ser tillbaka på det har jag

gråtit mig till sömns, eller gråtit
när jag kommit hem, i hela mitt liv.

Jag kan inte hitta mig själv.
Kan inte hitta lyckan.

Som sagt gick vi alltid i terapi.

Mimi kände på sig
att det fanns något mörkt med det.

Men ingen av oss förstod riktigt
till fullo vad som pågick.

Hej mammsen och pappsen.

Oj, jag väckte nästan Mimi.
Hon mår inte så bra, hon behöver sova.

Hon har hoppat upp och ner för att se ut
var femte minut hela natten.

Jag är glad att hon följer med.

Vi har inte fått så mycket tid ihop
så det här är bra.

Vad mer skulle jag säga?
Var det nåt mer?

Just det, jag och Bobby ska till England.

Det ska bli världens Beatleskalas.

Jag kanske har en TV-grej
eller en konsert.

- Hur har du blivit så stor?
- Jag har verkligen ingen aning.

Jag vet inte ens om det är sant.
Jag tycker jag gör samma sak som förut.

London var mardrömmen.

När Bob började bli känd
verkade det som att han gled iväg.

På nåt sätt gled han iväg
från alla han kände.

Det skiftade väldigt fort.

Jag tror att om jag tvingat mig in

hade jag kunnat stannat
i hans innersta krets.

Men jag hade inte tålt
knarket och grabbigheten.

Jag visste inte att det skulle bli så.

Vid det laget var de på en annan planet.

Och jag var en skum liten folkare
som reste runt.

Jag passade helt enkelt inte in med dem.

Det var fruktansvärt.

Folk såg på och sa: "Varför sticker hon
inte därifrån?" men det kunde jag inte.

Det var en känsla av total demoralisering.

Jag blev totalt demoraliserad.

Det var fruktansvärt.

Hej, Bob.

Får jag fråga en sak? Många kommer
undra detta under din tid här.

Joan Baez har följt med dig hit.
Är ni bara vänner?

- Eller finns det en romantisk förbindelse?
- Vi är bara vänner.

- Träffade du henne i USA?
- Ja, jag träffar alla i USA.

Skulle du säga att ni är ihop?

Nej, jag är inte ihop med någon.
Jag har ingen bättre hälft.

Ingen enskild flicka.

Vi ses i Manchester, Bobby. Okej, hejdå.

Jag tror att Dylan krossade mitt hjärta.

Det var så förkrossande.
Det vi hade var så stort.

Det var enormt.
Musiken, politiken...

Närheten vi hade, när vi hade den.

Det kan man ändå säga.

Det medger jag.

Europa förändrade nog mitt liv.

Kom ihåg att England var ett helvete.

Så att komma tillbaka
på en ny nivå var viktigt.

Jag blev nog lite kär i Paris.
Det var så förföriskt.

Jag lät mig själv liksom
flyta med i fantasin om Paris.

Och Gaveau var modefotograf.

Han tog mig till modehuset,
och jag visste inte att såna fanns.

Jag sprang runt där hela nätterna
för det var så fängslande.

Och vackert.
Helt löjligt vackert.

Och jag blev kär i olika killar.

Det var magiskt.

Men om jag hade för mycket roligt
blev jag automatiskt sjuk.

Ett mörker föll över mig
som var hemskt.

Det var demoniskt.

KÄRA MAMMA OCH PAPPA -
KONSTIG RESA.

JAG ÖNSKAR JAG INTE LEVDE
SOM EN BERGOCHDALBANA

DET GÖR MIG SÅ TRÖTT.

TILL SLUT FALLER VUXENJAGET I BITAR

OCH BARNET STYR
MED ALL VÄRLDENS IRRATIONALITET.

Jag visste att jag skulle må jättebra
ett tag och sen kollapsa.

Och sen må jättebra,
och sen kollapsa.

Det blev ett mönster till slut.

Till den grad att
jag visste att det skulle hända

men jag fortsatte ändå.

Det som är intressant är hur jag kommer
tillbaka till den punkten. På olika sätt.

Men nu känns det väldigt likt.

Jag var i det här rummet och
av någon anledning var jag helt euforisk.

Kanske var det just
efter en vacker konsert.

Och så plötsligt förvandlades det
till värsta möjliga.

Men jag vet hur jag brukar
få sota för det. Det är kvar än idag.

Jag är helt ur balans.

Det är en desorienterande känsla.

Jag är inte i min

kropp än,
antar jag att man kan säga.

Jag vet inte vad vi ska göra härnäst.
Jag kan inte ens börja tänka på det.

Och allt det här kommer på natten,
när jag försöker sova.

Mina tankar blir mörka.
De blir mörka väldigt fort.

Om jag inte tar det i tid
kommer den där motreaktionen.

Och när man är där nere kan man inte ens
föreställa sig hur det var

när man var glad och lycklig
och öppen och i ljuset.

Man glömmer vad "upp" är.

Det finns bara en sak att prata om
egentligen, och det är Vietnam.

Hur kan de släppa bomber över en by,

och köra genom den med maskingevär
och napalmbomber

och säga att de tar med sig demokratin
på tillbakavägen.

När man pratar om det i sådana bilder
verkar folk förstå.

Vad vill du se att vi gör i Vietnam?

Åk därifrån. Slut bomba barn.

Jag gör inget för att bevisa nåt.

Jag agerar
när det inte finns nåt annat val.

Och nu var det dags att bli arresterad.

Vi lever i ett samhälle
som inte bara blivit synonymt

med att sätta folk bakom galler.

Vi lever i ett samhälle
som bortom alla sådana saker

har blivit synonymt med döden själv.

Jag tror att David Harris
besökte mig i häktet

för att vi stod bakom
motståndet mot värnplikten

som han var en ledare för.

Han hade cowboyhatt
och var charmig och snitsig.

Han var gullig
och jag beundrade deras arbete.

Alla förhållanden var politiska då.

Var man emot kriget
gifte man sig inte med nån som var för,

man bodde inte ihop och man dejtade inte.
Det var uppdelat så.

Vi är här för att säga att
de liv som ansamlats här idag

är det tegel
som vi ska bygga ett nytt hem med.

Ett hem där vi inte behöver leva
på andras ryggar.

Jag sjöng och han höll tal.

Det var som
när jag och Dylan möttes i musikvärlden.

Nu möttes jag och David
i politikens värld.

När börjar mötet?

Han kanske blir sen
för han skriver och skriver.

Vi flyttade.
Struggle Mountain var ett ruckel.

Och vi visste att David
skulle bli arresterad förr eller senare.

Låt dem komma och plocka in mig för det
jag gör. Det blir en fin tavla.

Då lämnar jag min gravida fru ensam.

Det minsta de som arresterar mig kan göra
är att bevittna det.

Är det värt det,
för dig som är nygift och havande?

Jag har väntat i 27 år
på någon som är värd det

och jag var beredd på det här
när vi gifte oss.

Jag tror att om vi fortsätter
delta i revolutionen, vilket vi ska,

kommer vi båda hamna i fängelse,
så det är jag beredd på.

När jag sjunger den här minns jag
sista gången jag såg David

när de körde iväg med honom i handfängsel,

med ett stort
"Vägra värnplikt" -klistermärke på bilen,

som motståndsrörelsen satte dit
medan han blev gripen.

DAVID,
MÅNEN ÄR FULL. DU SER DET INTE

MEN DEN SKINER PÅ DIG OCH DE DINA.
VÄRT BARN SPARKAR.

VI ÄR ONEKLIGEN ETT, DU OCH JAG.
DIN JOANIE.

KONSERTEN ÄR UTSÅLD.

VI SKA SJUNGA SÅ BRA ATT DU KÄNNER AV DET.

VI SKA UTSTRÅLA REVOLT OCH KÄRLEK.

JAG ÄLSKAR DIG,
HOPPAS ATT DU TRIVS I DITT NYA HEM!

Det är en liten grej
som sprattlar runt i mig

och när den kommer ut blir vi en familj.
Hur låter det?

DU ÄR SÅDAN ÖMHET, KÄRLEK,
STYRKA OCH SJÄL.

INGENTING ÄR BEGRIPLIGT
FÖRUTOM DU, JAG OCH REVOLUTIONEN.

Tack och godnatt.

Såsom jag mådde
var allt dömt att misslyckas. Allt.

Oavsett hur bra människa det var,
hur de hade det. Oavsett vad.

Jag kunde inte ha ett långvarigt
förhållande med någon

och det visste jag inte än.

DAVID, JAG VILLE VERKLIGEN
VARA EN PERFEKT FRU TILL DIG

MEN JAG BÖRJAR KÄNNA MIG FÖRBITTRAD.

KÄNNER MIG NERE.
ALLA ÅREN SOM FORMAT MIG.

JAG KAN INTE TÄNKA PÅ
DEN LJUVA, VRICKADE TIDEN.

SÅ ISOLERAD, SÅ INÅTRIKTAD.

Det finns en stor ilska
precis bakom mitt leende,

och det är svårt att få grepp om den

så jag kan vrida ur den
och vädra den.

Jag kan inte hjälpa att jag är neurotisk.

JAG HAR VÅRDATS I ÅRATAL.
VARFÖR SKA DET HJÄLPA NU?

FÖR ATT...

Jag var så glad att få ett barn.
Verkligen.

Och att försöka vara en bra mamma.

Det är en utmaning.
Allt hade handlat om mig innan det.

Och...

Men han var en
änglalik liten närvaro i mitt liv.

Kom hit med honom. Han är underbar.

Den här är till Gabriels pappa.

Att försöka vara en mamma, samtidigt
som man bryter samman på insidan.

Jag vill inte vara här.
Jag kan inte, jag kan inte.

Det är mina intimitetsproblem.

Om man inte kan hantera den där närheten
vill man bara fly.

Min plan är att
komma tillbaka på fötterna.

Man tillbringar inte
20 månader bakom betong

för att komma ut till allt det här
som om det var igår.

Det var svårt för honom, för han var inte
van vid neuros.

Jag valde inte den bästa personen
att hantera ångest och panikattacker.

Jag tror att han försökte vara snäll.

Jag vet inte ens nu
om jag älskade David,

eller hur mycket, eller hur man skulle
mäta det, för jag var så galen då.

David var 22 och borde inte ha varit gift.

Och det var inte det.

Det var inte att David var för ung.

Ja, han var för ung,
och jag var för galen.

Jag spar på mig själv
mer än jag kunde förut.

Ibland vill jag
umgås med alla jag känner

men jag vet att jag måste sova,
så jag går och lägger mig.

Det största problemet
för min kropp just nu är bussen.

Jag har ont i nacken, ont i ryggen.

Jag hålls ihop
av olika armband och piller mot åksjuka

och sen min vanliga medicin på det.
Så jag är helt stenad på bussen.

Och nu känner jag nog av det mer.

Jag är mer medveten om det.

Min röst är rätt tilltufsad.
Inte på ett sätt som stör mig.

Jag jobbar rätt hårt
för att den ska låta som jag vill.

Jösses. Så blir det
om man inte har spelat på en månad.

Jag måste hitta på nåt annat ikväll.

Med den här
måste man anstränga fingrarna mer.

Folk samlas från flera mils avstånd
och vi sjunger allsång.

Var det fint? Fick ni med det?
Det är guld.

Det kändes inte som att vi skulle
lägga ner innan den här turnén.

Känslan överrumplade mig.
Har jag fattat ett dumt beslut?

Ska jag verkligen sluta
turnera med min familj

såsom jag gjort
i en tredjedel av mitt liv?

Jag försöker känna in vad jag känner
istället för att sopa det under en matta.

Det kommer alltid att finnas ånger,
oavsett när jag slutar.

Jag kan inte låtsas som om
vi kommer sjunga bort det.

Tack.

Tack.

Jag hoppade lite fram och tillbaka
mellan allt jag ville vara.

Ett tag ville jag vara
den husmoderliga mamman

och då tyckte jag
att jag klarade det rätt bra.

Och sen, mitt motstånd mot kriget.

Och min musikkarriär.

Jag hade alltid folk omkring mig
som tog hand om mig och ville mitt bästa.

Men inte med en förälders närhet.

Jag var ofta ensam.

Det var som att jag levde
i en annan värld än mina vänner.

Vi har båda behövt hantera hur
hennes frånvaro påverkade min barndom.

Men hon hade sina egna problem
som jag inte känner att jag kan berätta om

som gjorde det omöjligt för henne
att vara närvarande för mig.

Och hon hade fullt upp
med att rädda världen.

Och det kan inget barn förstå.

Men Joan Baez,
USA: s kändaste folkartist och pacifist,

marscherar vidare. Den här gången
för flyktingarna i Kambodja.

Jag var beroende av aktivismen.

Det var jobbigt för mig
när den inte fanns där.

Efter Vietnamkriget var jag,
som de flesta som var politiskt aktiva då,

lite vilsen.

Det är ute med ballader
och kriget är slut. Vad ska du göra nu?

Då och då måste jag fundera
på vad jag gör på den här planeten.

På vad jag gör med gåvan som är min röst,
vad jag borde göra.

Jag tycker faktiskt om att sjunga.
Jag gillar publiken.

Sedan många år
tycker jag om att underhålla.

Allt det sammantaget
är ett rätt okej leverne.

Jag bestämde mig för att Diamonds and Rust
inte skulle vara en politisk skiva.

Jag ville fokusera på musiken.

Och jag tror att det är den bästa skivan
jag gjort. Det borde jag dra lärdom av.

Att jag gillar hur det blir
när jag lägger möda på musiken.

Ingen anade att "Diamonds and Rust"
skulle bli min hit.

Det var fantastiskt.
Jag hamnade på kartan igen som musiker,

tjänade pengar
och fick massor av uppmärksamhet.

Jag red väl på känslan: "Jag är
världens drottning, jag klarar allt."

Jag sparkade min manager och åkte iväg
med min snygga turnéledare

som knarkade hela tiden
och inte visste vad han höll på med.

Jag gillade känslan
av att vara fräck och häftig.

Och av att bli mer berömd,
men det var väldigt tillfälligt.

Jag tror kanske det var
Dylan själv som ringde.

"Vill du hänga med
på den här galna cirkusen?"

Jag var väldigt nervös inför att tacka ja.

Men det var inte total fokus på Bob
den här gången.

Det var massa folk i olika konstellationer
man kunde umgås med,

och det lät kul.
Och det blev kul.

God morgon, Joan.

All makt åt folket.
Inte för att jag tror på det.

- Hur var resan?
- Var det en resa? Det var trevligt.

Jag gillar de sena nätterna.

Man sover tungt och man festar tungt.

Direkt därefter kom jag på tanken
att jag kan göra vad för skiva jag vill.

När jag gjorde skivan efter
tog jag massa sömnpiller.

Vi skulle göra omslaget
och de hade en jättebra bild på mig.

Jag såg tuff ut.

Jag sa att jag var coolare än så och
tog på mig glasögon och den dumma mössan.

Och det blev det sämsta,
fulaste skivomslaget,

inte bara i min karriär,
utan i många andras också.

Och jag visste det inte.
Jag förstod inte vad jag själv tyckte.

Det var för mycket sömnpiller helt enkelt.

Det var min drog i åtta års tid.

Metakvalonet gjorde att jag kunde
släppa alla hämningar, en efter en.

Allt började krascha emot mig.

Och sen, när aulorna inte längre blir
slutsålda, vill man skylla på alla andra.

Min karriär störtdök.

Jag var riktningslös efter det.

Jag letade. Jag kallade det "så länge."
Jag sa det till publiken.

Att jag kände att allt det här är
"så länge" för oss alla.

Det var definitivt det för mig.

Jag visste inte var Amnestykonserten
skulle vara och bussen åkte utan mig.

Hallå!

Och sen "hoppsan," så fick de
komma tillbaka och hämta mig.

Jösses, så fruktansvärt.

Jag har varit viktig för Amnesty men
sånt spelar ingen roll i nöjesbranschen.

Vilken dumbom!

Jag trodde också att jag skulle kunna
ta med mig min politik in där.

Vilket inte riktigt var möjligt.

DET ÄR LÖRDAG,
FÖRSTA DAGEN HEMMA EFTER TURNÉN.

MIN HJÄRNA DRAR ÅT HUNDRA OLIKA HÅLL.

"OLYCKLIG" ÄR INTE RÄTT ORD.
JAG ÄR BARA VILSE.

Det är under de här stillsamma åren
som jag behöver tålamod.

Och jag måste också förbereda mig på att

jag kanske inte kommer göra
något storslaget igen i mitt liv.

Letandet är görandet.
Man kommer kanske inte hela vägen fram.

Men att leta...

Det är vad mitt liv går ut på just nu.

JAG KÄMPAR.

MEN NÄR MAN FÖRSÖKER FÖRMÖRKA SANNINGEN

KOMMER DEN UT SOM MARDRÖMMAR
OCH PANIKATTACKER.

Allt var ur balans.
Mina relationer, min nattsömn...

Jag tänkte att det måste finnas andra
sätt att leva, samtidigt som jag visste

att jag hade ett vidunder inom mig
som jag skulle behöva leva med.

Jag kallade det ett korn,
ett korn i mig

som behövde poppas
eller knäckas eller något.

EN BILD PÅ OSS TRE -
MEST HJÄRTSKÄRANDE ATT SE VAR MIMI.

HON SÅG SÅ GLAD UT.
JAG HATAR ATT DET TAGITS IFRÅN HENNE.

JAG ÖNSKAR ATT VÅR FAMILJ
SLAPP ALL DENNA SMÄRTA.

Klockan var halv sex och jag hade precis
stigit upp och insett att jag var arg.

Arg, arg, arg.

Jag började slå min kudde mot väggarna.

Sen la jag mig ner och grät en stund.

Jag är sönder.

Släppt taget nu.

Du har tid att röra dig in,

till platsen inuti dig,
och njuta av dess rikedom,

som du precis har börjat upptäcka.

"Jag har alltid tänkt att alternativet
till svartvitt är grått.

För att inte leva ett tråkigt liv
har jag tänkt i svartvitt.

Inte bara i bra och dåligt,
utan i perfekt och vedervärdigt,

begåvad och värdelös,
änglalik och demonisk.

När jag var ett halvsekel gammal
slängde jag mig ut i ett minnenas hav

och dök blint
mot mitt djupaste väsens märg.

Mörkt, mörkt, mörkt.

Jag sprattlade, greppade efter ledtrådar,
spelade in mina drömmar,

kämpade för livet. Och en dag kom jag
upp till ytan och kunde se flisor av färg.

Sakta började jag se, och förstå,
som mitt begravna förflutna rullades upp

som ett söndrigt och blodstänkt standar
framför mina ögon,

att jag inte hade överlevt
att se det tidigare."

Mimi ringde en dag och frågade om

jag var intresserad av terapi,
för någon form av övergrepp.

Hon nämnde min far.

Mimi har ett tydligt minne

av vår far som ställer sig
bakom henne när hon hänger tvätt,

vänder henne om, kysser henne,
och sticker in sin tunga i hennes mun.

Hon konfronterade pappa till slut.

Självklart sa han:
"Vad pratar du om?

Jag skulle aldrig ha gjort något sånt."

Hon sa att hon var ute vid tvättlinan
och jag kom fram till henne,

och det hon sa var att
jag kysste henne på munnen.

Och det var...

Det var nog mitt livs största chock.

Det hon sa var att hon
hängde upp tvätten när Al kom ut

från att ha studerat i huset
och såg henne.

Och i min hjärna tänker jag
att han inte hade onda avsikter

utan bara blev så tagen
av känslan av kärlek

för att hon var vacker,
på en vacker dag.

Han gick fram och kramade henne
och kysste henne.

Hon sa att det var med tunga
och hon frös till.

Och kanske är han helt oskyldig
till det här.

Exakt vad jag tror.

Men hon upplevde det annorlunda.

Mitt enda liknande minne
är vagare,

då låg jag med min far i sängen
på eftermiddagen för en tupplur.

Jag kommer ihåg att hans ansikte
var nära mitt

och att han sa: "Titta inte på mig."
Förmanande. Det är allt.

Jag minns platsen, rummet.

Och det är det.
Det är det jag medvetet kommer ihåg.

Vissa minns sin barndom.
De minns vad de gått igenom.

Men jag tror att de flesta begraver det
som är för jobbigt för att minnas.

Vi diskuterade hypnos.

Han tänkte att om jag gick på djupet
på något sätt skulle jag komma på saker.

Det var en chock, det var en chock
om dagen. Terapi tre gånger i veckan,

För att dra fram det här.

Förflytta dig till din innersta mitt.

Till den platsen djupt i ditt inre

som fortsätter att färdas
genom tid och rymd.

Minnen kommer, minnen går.
Känslor kommer, känslor går.

Låg ögonlocken slappna av
till den lilla punkten,

känn hur avslappningen flödar
från dina ögonlock.

En spänning, som en svart vätska,
strömmar ur dina tåspetsar.

Kom till stillheten.

Kom till tystnaden.

Eller kom till den där trädgården,
som finns inom dig, var som helst.

Jag var ute och gick i naturen

och tittade i diket och såg en stor padda.

Jag sa: "hej paddan" eller nåt sånt,
och den vecklade ut sig och blev en bebis.

Och bebisen var Diamond Joan.
Det är min skapelseberättelse.

Det var en ömtålig liten helgedom
som jag...

Det man gör i sinnet, det jag skulle göra,
är att plocka upp den.

Man plockar upp den och försöker
ta hand om den och skydda den.

Min kreativitet exploderade
under tiden som jag hittade alla de här.

Och jag ritade alltihop.

Djuren stod på något sätt tydligast ut.

Vargen var argsint men skyddade mig.

Magar, ugglan, var den vise,
alkemisten.

Han gjorde outhärdliga saker uthärdliga.

Watush styr över allt som är vackert.

Hon är musiken och skönheten.

Jag vet att det här är svårt för folk,
jag försöker säga det

så att folk ska kunna
förstå vad jag pratar om.

Jag identifierade mig med MPD,
multipel personlighetsstörning.

Många personer med sina små berättelser
kom till ytan, och varje berättelse

var en del av mitt liv
som hade utgjort ett hinder.

Och när de kunde komma till ytan
och prata om det och förklara

så kunde jag läka lite.

Jag gillade det
för jag gillade personerna.

Jag gillade att förstå mig själv bättre,
jag gillade hur annorlunda det var.

Det var en till
intressant aspekt av mitt liv.

Det var jätteintressant
och är fortfarande det.

Men det uppstod i mitt helvete.

DEN DYSFUNKTIONELLA
FAMILJESAGAN FORTSÄTTER.

JOANIE UPPVISAR "GENIETS MÖRKA SIDA."

PERSONLIGHETSKLYVNINGEN ÄR I FULL BLOM.

HON VERKAR EMOTIONELLT SJUK.

HON HAR LÄMNAT DE VANLIGAS VÄRLD.

Fokus måste ligga på dig nu.

Alla andra har haft sin tur.
Nu är det din tur.

Varje dag går jag runt

som en personlig liten tidsinställd bomb.

De här grejerna vill komma ut.

Du kan återta kontrollen.

Är jag inte galen?

Det som är galet är att vi har en kvinna
som inte fått njuta av sitt liv

och frukterna av sitt hårda arbete.

Vi har tid för en person till.

Kan du hitta en av de som bär på ilskan?

Kanske någon som du håller instängd.

Min minnesprocess var kroppslig.

Min kropp rörde sig,
gjorde saker, sa saker.

Jag fick inte minnesblixtar
såsom vissa får i terapin.

De ser det väldigt tydligt.
Det gör inte jag.

Det är liksom inget påtagligt.
Det är bara känslor, obehagliga känslor,

utmattande känslor.

Och min far hade något med det att göra.

Och mamma... Jag vet bara
att hon inte kunde skydda oss.

DET GÖR ONT

DU GJORDE ILLA MIG

DU GJORDE ILLA MIG
TILLS JAG INTE KUNDE PRATA

MAMMA OCH PAPPA,

DET ÄR DAGS ATT JAG TALAR MIN SANNING.

ATT JAG SÄGER ER DET JAG ALDRIG SAGT.

SOM BARN BLEV JAG HEMSKT BEHANDLAD,
INTE BARA AV ER, SOM JAG ÄLSKAR,

UTAN AV MÅNGA JAG INTE ÄLSKAR.

JAG VET DETTA PÅ GRUND AV MINNESTERAPI,

OCH DET FÖRKROSSANDE ARBETE
SOM ÄR ATT MINNAS.

Jag vill också banda det.
Jag vill ha det på band.

Annars...
Vi minns det vi vill minnas, eller hur?

Vi försöker fortfarande förstå hur du
inte kunde märka att vi led som vi gjorde.

- Vad var det du missade? Vet du?
- Självfallet inte.

Hur ska jag kunna veta?
Vi pratar om saker jag missat

och inte varit medveten om, eller hur?

Vad var det du inte såg?
Du vet inte ens vad de pratar om.

Självfallet inte.

Det som hände oss är inte rationellt.

Det är inte...

Det är i fantasin.
Så de flesta tror inte på det.

DET FINNS INGA BELÄGG FÖR ANKLAGELSERNA -
BARA EN FORMLÖS "KÄNSLA."

VI BORDE FÅ GÖRA ETT LÖGNDETEKTORTEST.
DET HELA ÄR SÅ HEMSKT OSANT.

MER OCH MER PEKAR PÅ ATT VISSA
PSYKIATRIKER HAR "HJÄLPT" SINA PATIENTER

ATT "MINNAS" SAKER SOM INTE HAR HÄNT.

DET KALLAS "FALSKT MINNESSYNDROM."

Mina föräldrar trodde
att min psykiatriker hittat på allt.

Och att Mimi hade hittat på allt.

Pauline trodde aldrig på nåt av det här.

Hon ställde sig bakom våra föräldrar.

Man kan aldrig veta säkert,

det kommer aldrig vara del
av minnesterapin,

man kan aldrig minnas
exakt vad som hänt.

Jag är smart nog att förstå
att en del av det är vaga intryck.

Vissa saker har hänt,
vissa har delvis hänt.

Vissa är bara en känsla jag har känt.
Det är jag öppen för.

Om 20960 av det jag minns är sant,
så skulle det räcka

för att ge de skador jag har fått.
Jag kan inte bevisa någonting.

Jag fann så mycket glädje
i att se dem växa upp och bli

lyckliga, underbara barn.
Och nu är de där de är,

och känner sig så desperata på grund
av ditt och datt, och det är så hemskt.

FÖR MIG ÄR DET EN TRAGEDI,
ETT MYSTERIUM SOM ALDRIG KOMMER LÖSAS,

HEMSKT ATT TÄNKA PÅ
OCH OMÖJLIGT ATT INTE TÄNKA PÅ.

Hej Joanie, det är pappsen.

Jag fick ditt meddelande
på telefonsvararen.

Det krossade mitt hjärta
att höra dig gråta, Joanie.

Jag vill så gärna bli sams.

Och jag önskar att vi var närmare
varann bokstavligt och bildligt.

Ta hand om dig, Joanie.
Jag älskar dig. Hej då.

Jag hade ingen kontakt
med min pappa på länge.

Varför försöka få honom att förstå?

Det är meningslöst. Det kommer inte hända.

Och jag tror på att de inte minns.
Att föräldrarna inte minns.

Jag tror verkligen det.
Det tog mig 50 år och jag ville minnas.

De vill inte minnas.

Jag ville förlåta dem
så snart som det var möjligt.

Mörkrets ljusa sida var budskapen
om förlåtelse och omtanke

och alla de bra grejerna
från Bibeln och kväkarna.

Det var lätt att förlåta mamma, för vi
hade varit så nära, och hon var skör.

Hon var väldigt sjuk
och närmade sig döden.

Vi fick alla förlika oss med
att vi helt enkelt skulle hjälpa henne.

Hjälpa henne på vägen.

Inte mer?

KOM IHÅG MIG SÅHÄR!
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN 1995 ÖNSKAR MAMMA

ALBERT BAEZ
KASSETTBAND LJUD + BILD

JAG ACCEPTERAR MIG SJÄLV

Det här är Mimis.

Hon ritade det här under minnesterapin.

Jag önskar att hon hade kunnat
övervinna den här skiten.

Hon verkade alltid som att hon
inte riktigt var närvarande.

Jag vet känslan,
för det hände med mig också då och då

men för det mesta klarade jag mig, liksom.

Vad som följer är undertecknad vid pianot.

Nu växlar jag till en molltonart.

Jag skrev detta stycke på 40-talet
när jag undervisade vid Wagner College.

Jag är sist kvar.
Det känns också konstigt.

Ja.

Mina två systrar dog i cancer.

Pauline blev 77 och Mimi 50-nånting.

Men med Mimi var det väldigt invecklat,

under barndomen och vidare,
när vi tävlade, alltid.

När Mimi var sjuk och döende,
stötte hon bort mig så mycket

att det var svårt för mig
att känna så mycket.

Kärleken fanns där,
men den var inte åtkomlig.

Jag har det i mig
att hålla tillbaka mina känslor.

Jag vet inte vad som lät mig
känna känslor när Pauline dog.

Men jag är glad att jag kunde det,
för med henne var alla borta.

Det är konstigt att de alla är borta.
Jag har ingen att relatera till,

om de erfarenheter som vi alla delade.

Då och då kunde jag drömma om min far
på ett sätt som berörde sorgen inom mig.

Bara något litet om honom
och hans sorg över att vara ensam

en så stor del av sin sista tid.

Då tänker jag: "Varför tog vi inte hand
om honom såsom vi tog hand om mamma?"

Demonerna kommer och går på sätt
och vis fortfarande, men inte som förut.

Jag antar att jag bedömer det utifrån
mina minskande fobier och ångestattacker.

Jag är närvarande nu
på ett sätt jag aldrig kunnat förr.

Jag har hamnat där jag vill vara,
vilket jag aldrig kunnat föreställa mig.

Jag skulle säga att jag känner mig hel.

SISTA KONSERTEN, NEW YORK

Ska man ta ett bloss
och hålla andan, eller?

Du får om du vill.
Det kommer inte leda dig nånvart.

Förr kände jag att jag ville
träffa alla i världen

och ta dem i hand

och berätta om det senaste sättet
jag skulle rädda världen på.

Men att få sjunga

och känna mig fri,
även om jag inte är så fri tonalt,

inte kan ta lika många toner
som jag kunnat.

Men jag bär inte världens tyngd
på mina axlar, såsom jag gjorde så länge.

Men jag tror att jag väntade
till rätt tidpunkt.

Jag var inte redo för ett år sen,
eller ett och ett halvt.

Tack. Gracias.

Det här är en bra tid i mitt liv.

Någon frågade mig
vilket som var mitt favoritårtionde

och jag tänkte inte ens efter.
Jag sa: "det här":

KALIFORNIEN

Tåget saktar ner. Det är vackert där ute.

Det är bara mörka moln och grönt gräs
och några träd.

Jag tittar genom fönstret på månen.
Så fin, så fin.

Åh, mitt hus. Mitt hus är så vackert.

De har satt upp ett träd
på den högsta punkten på mitt hus.

Det är väldigt fridfullt där uppe.

Komsi.

Duktig tjej. Mamma ska dansa.
Hon ska dansa.

Mina vänner,
skogarna är ljuvligt dova,

men jag har saker jag har lovat,
och mil att resa för att få sova.

Och mil att resa för att få sova. O