All language subtitles for Curious Case S01E04_Subtitles01.SWE

-God eftermiddag, sir.
-Hej, Mike.

En vän skickade mig
en länk till en artikel om

att jag är anklagad för
vanvård av barn.

-Stämmer det?
-Ja.

Jag vet ärligt talat inte
vad jag ska göra eller säga.

Du kan vänta på
att de hämtar dig,

då tar de dig till Indianapolis

eller så kan du anmäla dig själv
i Lafayette.

Det finns viss ansvarsskyldighet.

Mitt namn är Bob Cooper. Jag är
före detta kriminalpolis i Lafayette.

Jag hanterade allt
från ungdomsfall till mord.

I Lafayette

hade jag nog ett rykte
att vara en mycket bra utredare.

Jag kan säga att jag bryr mig om
rättvisa. Det är en klyscha.

Det jag gillade mest med
att vara kriminalare var pusslen.

En av anledningarna till
min fascination för Barnett-fallet

är att det är ett av de
svåraste jag haft.

Det är som en Rubiks kub.
Det fortsätter att förändras.

Man tror att man har löst det,
men det har man inte.

När paret Barnett adopterade Natalia
köpte de grisen i säcken.

De visste inte vad de fick.
De fick så de teg.

De gjorde sig av med henne.

Hon hamnade i en lägenhet
i Westfield.

Michael och Kristine
var nästan på allas läppar

i socialtjänstens område
i Westfield, Indiana.

Eftersom Natalia skapade fler problem
än de förväntat sig.

De försökte få ut henne
från den miljön till en miljö

där hon inte var känd
och de flyttar henne till Lafayette.

"Få ut henne ur vårt liv."
Och det fick de.

De flyttar henne en timme bort
till ett annat county.

Det finns fler trevliga områden
i Lafayette än nedgångna.

I lägenheten
där Natalia placerades ensam

finns det brott i området.
Deras mål var ur syn ur sinn.

Det kommer att försvinna.
Men det hände inte

för Lafayette var fel stad.

Jag gillar inte skitsnack.
Sån är jag.

2013.

Perimeter Institute i Waterloo,
Ontario, Kanada vill att Jacob,

som är 14 år, ska åka dit
för att ta sin masterexamen.

Så vi flyttar till Kanada.

Man får de sex kombinationerna.

Natalia hade en egen lägenhet
i ett år i Westfield, Indiana.

Natalias hyreskontrakt går ut.
En annan lägenhet måste hittas.

Kristine och hon

hittar en lägenhet
i Lafayette, Indiana.

Det bästa möjliga stället.

Jag skulle gärna promenera runt
i det grannskapet.

Det är en trevlig del av staden.

Lägenheten ligger inom två kvarter
från ett GED-center för vuxna

som hon anmälde sig till
för att ta examen.

Det är inom två kvarter
från busslinjen.

Ett center för självmordsprevention.
Frälsningsarmén.

En matbutik
som tar emot matkuponger.

Man kan inte rita en karta
och placera henne bättre

till en plats som kunde ta hand
om alla hennes behov.

Paret Barnett trodde
att problemen var lösta.

De har tagit sin hand ifrån detta.
Sen kommer mardrömmen.

Mardrömmen var
att anklagas för vanvård av barn.

Det blev faktiskt början på slutet.

-Du får inte kasta osten.
-Nej, det får du inte.

Jag heter Kyna.
Jag var Natalias granne.

Jag har nio katter.

Två hundar. Fem barn.

Jag har mina barn tatuerade på mig.
Vid adoption blir han den sjätte.

Jag fick slut på lemmar så jag
fick börja med en annan lem.

Förlåt, mitt hus är bullrigt.

Jag måste kolla hundarna
för om de springer ut...

Jag har bott i Lafayette hela livet.
Född och uppvuxen här.

Första gången jag såg Natalia
var när Michael och Kristine

flyttade Natalia
till hennes lägenhet.

Jag antog att det var de
som flyttade in i lägenheten.

Men jag såg dem aldrig igen.

Första gången jag träffade Natalia
kom hon hit

och knackade på dörren.

Jag trodde att det var ett barn.

Sen förklarade hon att hon var 22
eller att hon trodde att hon var 22.

Jag tyckte det var lite konstigt
att hon trodde att hon var 22.

Natalia sa att hon inte hade
nån mat i sin lägenhet.

Hon behövde ringa sina föräldrar
så att hon kunde få lite pengar.

Men hon visste inte
hur telefonen funkade.

Hon reagerade så här.

Då sa jag:
"Har du telefonnumret?"

"Det kan jag inte."

Så telefonen lades åt sidan.

Hon sa: "Jag är hungrig,
kan jag få en smörgås?"

Hon satte sig vid bordet
med mina barn och åt en smörgås.

Jag visste ingenting om henne,

annat än att hon frågade
om hon kunde använda telefonen.

Hon sa. "Jag tror att jag är 22.
Jag tror det."

Det var det enda konstiga
som jag först reagerade på,

som gjorde mig lite misstänksam.
Vad är det som pågår?

Det var också konstigt

att paret Barnett satte henne
i en lägenhet på andra våningen.

Att behöva gå uppför 16 trappsteg,
plus de tre eller fyra på utsidan.

Det är många
för nån som är så liten.

Hon kämpade med trappan.

Jag var förbluffad.
Och även om hon var 22

har hon funktionshinder
och särskilda behov.

Varför ge henne en lägenhet
hon inte klarar av?

Att gå nerför trapporna
är extremt farligt.

Hon kunde ha ramlat när som helst.
Och ingen hade vetat det.

Så mycket kunde ha hänt.

Tänk om hon hade bränt ner huset?
Hon skulle inte bara ha dött,

alla under henne kunde ha dött.

Det kändes som
hon lämnades åt vargarna.

Vi bodde ett kvarter
från Village Pantry.

Det fanns lösdrivare utanför

och ett härbärge för hemlösa.
Det sker många brott.

När som helst kunde nån ha fått henne
att följa med dem hem

eller plockat upp henne
och tagit henne.

Inte ett område som jag skulle låta
mina barn gå runt i obevakade.

Det har gått så långt att jag inte
bara bär vapen på mig i mitt hem,

utan även utanför hemmet,
på mig, hela tiden.

Det är en nödvändighet
att vara beväpnad.

Jag hoppas att Natalia vet
att om jag hade insett

vad som verkligen pågick,
skulle jag ha vidtagit åtgärder.

Jag hade gjort nåt
för att hjälpa henne.

Jag hoppas att hon har ett bra liv.

Och att hon får den rättvisa
som hon förtjänar.

Hon förtjänar att Kristine och
Michael dras inför rätta

och hållas ansvariga.

Hon förtjänar att ha folk omkring sig
så att hon kan känna sig trygg.

Jag kan inte ens tänka mig
hur rädd hon var.

Om hon var 22
skulle hon ändå vara rädd,

se hur liten hon var,
hur hjälplös hon var.

Oavsett hennes ålder
var hon väldigt rädd och ensam.

Den situationen borde
aldrig nånsin ha inträffat.

Sanningen är att om jag såg paret
Barnett skulle jag inte säga nåt,

bara börja slåss.

MICHAEL BARNETT

JAG FICK SKÄLL
AV NATALIAS NYA HYRESVÄRDAR.

DU GAV MIG ALDRIG
INFO OM ELEN.

HON HAR VARIT UTAN EL
I TRE DAGAR.

SLUTA FÖRSÖKA KONTROLLERA
HUR HON INTERAGERAR.

DET FUNKAR INTE.
DET BLIR ALLTID PROBLEM.

GE HENNE MATKORTET.

RADERA HENNES KONTAKTLISTA
OCH RENSA UT HENNES SAKER.

SÅ HON INTE ÅKER TILL
HAMILTON COUNTY OCH RINGER ALLA.

JAG SKA RADERA KONTAKTLISTAN,

MEN HON HAR SÄKERT
MEMORERAT ALLA NUMMER.

JAG RINGER LÄGENHETEN
I MORGON ÅT NATALIA.

JAG KOMMER ATT SITTA INNE
MED ETT HAGELGEVÄR...

Vi sammanfattar.

Paret Barnett tog en 90 cm lång,
funktionshindrad, kortväxt person

till en lägenhet på andra våningen,

där hon har en trappa

som är farliga med tanke på
hennes funktionshinder.

Det är ett område
med hög brottslighet.

Lägenheten är inte anpassad
för hennes funktionshinder.

Hon nådde inte spisen
eller tvättmaskinen.

Först tog de hennes mobiltelefon.
Det finns ingen fast telefon.

Det finns inget sätt för henne
att ringa efter hjälp vid behov.

Det ger dem problem,
så hon får tillbaka mobiltelefonen,

men de har raderat
all hennes kontaktinformation.

Ibland fanns det varken el eller mat.

Vad gör paret Barnett?
Försöker de få henne att hålla tyst?

Försöker de bli av med henne
för gott?

Jag pratade med Natalia en gång.
Det var allt.

Jag har inte sett henne
med föräldrar.

Hon var nästan alltid själv.

Jag har bott i området sen 1967.
Det har gått från dåligt till värre.

Och jag har varit i trubbel förut.

Jag har ställt till det.
Jag har suttit i fängelse.

Som jag säger till alla,
jag har begått ett sexbrott.

Jag klantade till det.
Jag avtjänade mitt straff.

Jag iakttar allt
för det är vad fängelset lärde mig.

Att vara väldigt observant
på folk, ens omgivning,

för man vill inte hamna i det igen
eller att nåt händer en.

Hon är ett litet barn.
Jag håller mig borta.

LÄSAKADEMI FÖR VUXNA

En månad efter att hon började
på läsakademin

såg jag henne inte komma hem längre.

Hon försvann.

Om man som minderårig
bor själv i den omgivningen

vet man inte
vad man ska hålla sig undan.

Ingen skyddade henne,

ingen såg till
att ingen skadar henne.

Det oroade mig. Natalia kunde ha
knackat på vilken dörr som helst

och det kunde ha varit
den sista hon knackade på.

En dag, när vi flyttade till Kanada,

ringde de från GED-centret för vuxna

som hon hade anmält sig till
och som hon skulle gå till

och frågade om vi hade hört av
eller sett Natalia.

Vi börjar ringa runt.

Vi kan inte lista ut nånting.

När Natalia försvann i Lafayette

blev Michael och Kristine
plötsligt oroliga för henne?

Var de inte tillräckligt bekymrade
för hennes säkerhet

för en lägenhet på första våningen

i ett säkert område
med telefon?

Vad är de oroliga för?

Kanske att hon pratar med
en socialarbetare eller polisen?

Några dagar senare
får vi ett till samtal:

"Oroa er inte, vi har hittat henne.
Hon är med Cynthia Mans."

Okej, det är oroande.

Varje gång Kristine hörde

att Natalia hade talat med en granne

eller interagerat med en främling
tog Kristine reda på vem det var

och gjorde allt för att stoppa det.

Så är Kristine.
Hon måste ha kontroll.

Vi försöker ringa Cynthia.
Vi har ett samtal med henne.

Hon låter oss veta:
"Hon bor med oss, allt är bra,

hon har flyttat in."

Du träffade henne
för tre dagar sen!

Kristine och jag ringer
polisen i Lafayette.

Vi ringer till socialtjänsten.

De åker ut
och utvärderar situationen.

De rapporterar tillbaka till oss.

De upptäckte att hon hade
en matkupong med 500 dollar.

De hade spenderat alla pengar
och all mat i deras hus.

Det här. Om du gillar det här,
ge oss tummen upp.

-Om inte, ge oss ett ledset ansikte.
-Ja.

De tog alla Natalias matpengar.

-Läget?
-Läget?

En vecka senare
får jag veta via post

att Natalias socialbidrag

som gick till mig
för att betala för hyran,

jag betalade hennes gasräkning
och hennes elräkning,

att de inte längre går till mig.

Efter två veckor

skrev Natalia över
socialbidraget till Cynthia.

De hyr ut lägenheten i andra hand,
mot hyreskontraktets regler.

Paret Mans tjänade pengar
på Natalias lägenhet

som vi betalade för i förskott.

Hon blev vräkt.
Det fanns inget vi kunde göra.

Mellan 2014 och 2019 utredde
flera brottsbekämpande myndigheter

aktivt Natalia Barnetts fall.

Det kulminerade 2019

när Brandon Davenport
kommer in i bilden.

När kriminalpolis Davenport

börjar undersöka hur Natalia kom
till Tippecanoe County

börjar saker falla samman
för Michael och Kristine Barnett.

22 JULI 2019

POLISINSPELNING GJORD AV
KRIMINALPOLIS DAVENPORT

-Hej, det här är Davenport.
-Det här är Cynthia.

Jag är kriminalpolis i Indiana.

Du kanske vet
varför jag försöker få tag på dig?

Ja.

Har ni försökt
eller tittat på att adoptera Natalia?

Vi tittade på förmyndarskap
och domstolen avslog det.

Hur länge har hon bott hos er?

Hon har varit hos oss sen 2014.
Så fem år.

Så hon flyttar in,
du förälskar dig i henne,

behandlar henne som ditt barn.

Ja, just det.

Föräldrarna lurade detta barn
och de var arga på henne.

De stängde av hennes el

och jag sa: "Du bor inte där
längre. Du ska bo i mitt hus."

Så vi köpte lite kyckling
och lite god mat

Vi åkte hem och jag lagade
riktigt god mat åt henne.

Vid det här laget hade Kristine
ringt henne så många gånger.

Hon var fruktansvärt rädd
för Kristine.

Och jag sa:
"Om det får dig att må bättre,

sätt på högtalaren."
Så hon satte på högtalaren.

Kristine skrek åt henne:
"Du borde vara i ditt hem,

du borde inte vara nån annanstans."
Jag blir som en beskyddande björn.

Jag sa till Kristine: "Du borde inte
prata med henne så här.

Du lämnade henne här

där hon inte kände en själ."
Och hon började svamla:

"Tyst med dig, det är min dotter.

Du måste ta henne till psyket
eftersom hon hör röster

och hon har haft sex förut
och hon har förgiftat mig."

Allt det här hon säger
som Natalia har gjort.

Jag kände att det var en farlig ton.

Om hon hade stått framför Natalia
så hade hon skadat Natalia.

Hon skrek åt mig,
så jag var tvungen att lägga på.

Det jag vill göra är

att hitta de här personerna.

Jag är villig
att ordna en husrannsakan

för att ta reda på varför de har
gjort det här. Det är misstänkt.

2014, efter åratal
av smärta och övergrepp

fick jag äntligen modet
att lämna Kristine.

Hon och pojkarna stannade i Kanada.
Jag åkte till Indiana.

Det var en mycket tuff skilsmässa.
Den var inte vänskaplig.

Vi förlorade det viktigaste
i ett äktenskap, tilliten.

MICHAEL BOR NU I INDIANA.

DEN 5 SEPTEMBER 2019 BESÖKER
DAVENPORT MICHAEL HEMMA.

Hej.

Jag heter Brandon Davenport
och är polis i Indiana.

Kan vi prata nånstans?
Är det okej?

Vi kan sitta på baksidan.

-Kan vi göra det?
-Jag är förvirrad nu.

Jag ska förklara.
Jag griper dig inte idag.

-Det är inte...
-Kan vi ta bort ordet "idag?"

-Vi griper dig inte.
-Vi går ut på baksidan.

Jag kom hit
för jag har spekulationer.

Du är en bra kille. Jag är mer
bekymrad för Kristine och vem hon är.

Kristine är en mästare på
att manipulera.

Hon kommer att göra vad som krävs
tills hon får allt.

Varför valde hon Lafayette?

Hon sa till mig:
"Lafayette är en slödderstad.

Ingen kommer att bry sig.
Ingen kommer att märka det.

Jag ska lämna henne där.
Och eftersom de människorna är..."

Jag tror att hon kallade dem slödder.

"Då kommer Natalia inte att lura
eller manipulera nån."

-Okej.
-Exakta ord.

Jag tror att Kristine tog henne dit
och övergav ett barn.

I ditt hjärta tror jag
att du vet att det var fel.

-Var ärlig mot mig.
-Ja, det har jag varit.

-Hur gammal tror du att Natalia är?
-Just nu?

-Ja.
-Om jag skulle satsa pengar, 20, 22.

Det betyder att sex år tidigare

när hon bodde i Westfield
var hon 16 enligt Michaels beräkning.

Att hon fortfarande är minderårig.
Han erkände det.

12 SEPTEMBER 2019

-God eftermiddag, sir.
-Hej, Mike.

En vän skickade mig
en länk till en artikel om

att jag är anklagad för
vanvård av barn. Stämmer det?

Ja, det stämmer.

-Vad kan jag förvänta mig härifrån?
-Det här kan du förvänta dig.

Du vet uppenbarligen
att Natalia inte var gammal nog.

Jag tror inte att Natalia är 30 år.

Jag vet ärligt talat inte
vad jag ska göra eller säga.

Okej.

Att bli anklagad för nåt sånt här

är pinsamt, fruktansvärt,
äckligt, förnedrande.

När åtalet hade lämnats in
åkte min advokat och jag

häktet i Tippecanoe County nästa dag
för att överlämna mig.

Och det fanns redan tv-kameror där.

Varför finns det tv-kameror
när jag ska överlämna mig?

De visste alltid vad som hände
innan jag gjorde det.

Mannen som anklagas för att ha lämnat
sitt adoptivbarn ensamt

i en lägenhet i Lafayette

överlämnade sig
till myndigheterna.

Fallet har byggts upp av åklagare

för att väcka åtal för vanvård.

Jag sattes ensam i en cell.

Jag skrevs in.
De tog mina fingeravtryck.

Sen var det dags för fotot.

Det kommer att låta konstigt,
men jag var inte nervös.

Jag tänker inte på den kameran.

Jag tänker på de utanför.

Michael Barnett släpptes från häktet

ungefär en timme
efter att ha överlämnat sig.

-Är det nåt du vill säga?
-Ingen kommentar.

Kristine Barnett överlämnar sig
till myndigheterna

en dag efter
att Michael överlämnat sig.

Speciellt att första gången

höra dörren till cellen
stängas bakom dig

måste vara en av de mest
förödmjukande upplevelser

en person kan uppleva.

Före det här

var paret Barnett på omslaget
av tidskrifter och tidningar.

Och nu, efter att ha gripits
och åtalats,

fotograferas de
av ett helt annat skäl.

Nästa dag har jag anställda
som får upp det på sin dator.

"Är det du?"

Jag har anställda som skickar länken
till min HR-avdelning

och undrar: "Visste ni att
det här monstret jobbar för oss?"

Plötsligt är jag universums skurk.

Men min ex-fru Kristine
var den som hade makten.

Jag hade ingen kontroll alls.

Från och med då
är det Barnett mot Barnett.

Det är krig. Och Natalia är inte
längre Michaels mål. Det är Kristine.

Han kommer inte
att ta på sig skulden själv.

Jag är definitionen av nån

som hade allt och förlorade allt.

När jag sa till Kristine: "Jag lämnar
dig, jag klarar det inte längre."

Att komma bort från all smärta,
allt lidande, all misshandel.

Jag kom bort från kontrollen.
Då hoppade jag in i den här.

Jag körde iväg
så fort jag bara kunde.

Tresiffrigt. 190 hela vägen.

Jag kunde inte komma bort
från Kristine fort nog.

Själva bilen är död,
har inte gått på ungefär ett år.

Den kommer inte att gå snart.

Den har gått ungefär 29 000 mil.
När den kom dit

bestämde den: "Jag har gjort
min plikt, jag är nöjd."

Det finns inget så renande
som att lära sig

vad som är viktigt i livet,

som att göra sig av med allt man äger
och börja om på nytt.

Det här är allt jag behöver.
Det fungerar för mig. Jag är lycklig.

På sistone har mitt liv
handlat om rättegången

om ett par månader.

Om jag kände
att jag nånsin gjorde fel

skulle jag ha dolt det.

När jag vet vad jag vet nu,

och att kunna se
hur jag manipulerades

och hur mina söner har manipulerats
efter skilsmässan,

är frågan: "Tror jag att Kristine
kunde ha manipulerat Natalia?"

Det är en enkel fråga.
Svaret är ja.

Jag blev utsatt för
så mycket mental manipulation.

Sen exploderade jag.
Allt slutade så negativt, så illa.

Hon och jag är verkligen oförmögna
att ens utbyta ett e-postmeddelande.

Hennes smeknamn är ondska.
Hon har förtjänat varje bokstav.

Hon har vridit, vänt,
ljugit offentligt och privat

upprepade gånger om och om igen,

så att hon kan behålla makt, pengar,
kontroll över allt och alla.

Jag har inte sett
mina två yngsta söner på åtta år.

De vill inte ha nåt
att göra med mig.

Vi blev alla utsatta för övergrepp

av Kristine.

Ni kommer att få veta sanningen.

Jag förvarnar er,
ni kanske inte gillar sanningen.

Men ni ska få veta den.

Kristine skyllde allt på Natalia.

Dynamiken mellan Natalia
och resten av familjen

verkade förändras tidigt.

Mamma började bråka och
försökte ta reda på vem Natalia var.

Deras relation
var definitivt fientlig.

Okej, så du berättade en del
för mig som inte var sant.

Det eskalerade snabbt.

Kristine och Natalia
var i överhängande fara.

Mina barn var ett steg under det.

Jag lovar dig,
inom fem år är nån död.

Natalia. Se på mig. Se på mig.

Hur länge har du stått
mot den här väggen?

-Jag vet inte.
-Två minuter.

Skadar två minuter dig så mycket?

Okej, du måste ändå stå mot din vägg.

Mamma är fast övertygad
att Natalia är fientlig.

Att hon inte är den hon utger sig för
att vara och att hon vill skada oss.

Kristine förhörde Natalia varje dag.

Som med en strålkastare,
berätta allt.

En gång kom jag hem från jobbet,
öppnar dörren, säger hej.

Då står Natalia i frukosthörnan

med näsan mot väggen.

Vad hade hon gjort?
Det här är vad jag fick höra.

Natalia samarbetade inte med Kristine
den här morgonen.

De grälar och Natalia är den första
att stå upp mot Kristine.

Du ska skriva dina meningar.

Men eftersom du är en stor
lortgris och du bara bråkar

måste du stå mot väggen.

Klockan tio
sätter hon näsan mot väggen.

"Du stannar där
tills du kommer till det här bordet

och skriver ner namnen på
de personer du har varit med."

Flickan står där med näsan
mot väggen, från 10.00 till 12.00.

Kristine gör lunch till alla,

tar Natalias mat,
ställer den bredvid henne.

"När kan du kan äta det här?

När du sätter dig vid bordet

och skriver namnen
på alla du har bott med

och berättar vem du är!"

När jag kom hem sa Kristine:

"Ja, hon har stått stilla

med näsan mot väggen i åtta timmar.

Hon går inte därifrån
förrän hon skriver ner namnen.

Michael, säg inte ett ord till henne.
Hjälp henne inte.

Jag har hanterat detta hela dagen.

Gör ingenting annat än att backa upp
din fru. Förstår du mig?"

"Ja."

Nu har det gått åtta timmar.

Natalia har kissat på sig.

Enligt Kristine gjorde Natalia det
för flera timmar sen

och bara för att reta upp Kristine
och göra henne upprörd.

Jag sitter i vardagsrumssoffan.

Natalia är bakom mig.

Kristine sitter i soffan.
"Vi ska njuta av vår kväll.

Vi ska titta på tv.
Vi njuter av vår kväll.

Du kan göra oss sällskap och
se på tv när du berättar vem du är."

Klockan är två på morgonen.
Hon har nu bajsat på sig.

Hon har inte rört sig.

Varje dag kom jag hem
och i bästa fall

sitter Kristine arg i soffan
och Natalia är på sitt rum.

Det är det bästa scenariot
de kommande två åren.

-Vad var det värsta scenariot?
-Jag berättade det för polisen.

Jag berättade det för polisen
när de kom till mig för tre år sen

för att prata med mig om Natalia.

Om jag är öppen, ärlig och villig nog

att berätta det för poliser
kan jag göra det.

Det var flera gånger,
tre som jag var vittne till

och jag är säker på
många fler än så,

att Kristine slog henne gul och blå.

En dag när jag kom hem,

kanske i början av 2011,
kan jag känna spänningen i luften.

Jag går in i huset,
Jag ser min fru.

Jag ska försöka vara
så exakt som möjligt.

Rikta kameran mot golvet.

Ungefär här.

För att få er att förstå.

Misshandeln liknade det här.

Hur illa såg du Natalia bli slagen?

Jag är förbluffad över att Natalias
kropp inte gick i tusen bitar.

Hon slog henne sönder och samman.

Inte med öppen hand, utan knytnävar
och armbågar. Jag är rädd.

Jag är rädd medan det pågår.
Jag flippar ur.

Vad ska jag göra?

Allt du säger låter sant.

Jag tror att Kristine
var en mästare på att manipulera.

Kriminalpolis Davenport använde
en vanlig förhörstaktik,

där han leder målet
för utredningen att tro

att han är på hans sida

för att få fram mer information.

Michael har ändrat ton.

Eter att ha hört om hur Natalia
behandlades och misshandlades,

om hon gömde knivar under sängen

undrar jag
om hon gjorde det i självförsvar.

När misshandeln sker står jag där
och vet inte vad jag ska göra.

Det enda jag kan tänka är:

"Sätt på kameran.

Sätt på bandspelaren."
Jag tar upp telefonen och gömmer den.

Och jag börjar spela in.
"Hur kunde du svika mitt förtroende?

Hur kunde du göra så?

Visa mig när du raderar allt
på den här telefonen!

Återställ telefonen, tryck okej.

Gör aldrig nåt sånt igen."

Jag gjorde mig aldrig av med den.

Jag behöll den hela tiden

ifall nån skulle kunna
rädda data från den

och få tillbaka videon.

JAG HAR EN AV DIG SOM SLÅR

NATALIA SÖNDER OCH SAMMAN
I VARDAGSRUMMET.

NÄR DU FÖRSÖKTE SLÅ
SANNINGEN UR HENNE.

DU ÄR EN BRA PERSON.

DET ÄR INTE LIKT DIG.
MEN DET GICK ÖVERSTYR.

HON FÖRTJÄNADE DET.

VISST. DU VET ATT HON VAR OND.
HON ÄR EN SOCIOPAT.

JÄMFÖR DU ATT SKRIKA ÅT MIG
MED ATT FLIPPA UR

PÅ EN BROTTSLING I MITT HEM

SOM HOTAR OCH FÖRGIFTAR FOLK

OCH LJUGER FÖR ATT MIN MAN
SKA SOVA HOS HENNE!

Ordväxlingen mellan
Michael och Kristine

är ett explosivt avslöjande.

Michael anklagar Kristine
för att ha slagit Natalia.

Hon förnekar det inte.
Det är ett tyst medgivande.

Du ger mig samtycke
att titta på telefonen?

Ja, sir. Jag tvivlar att det finns
nåt att hämta på den.

Några på FBI som kallas för nördarna

kanske kan göra nåt.

När tiden var inne

gav Michael Kristine
till polisen på ett silverfat.

Nu kan jag hjälpa till

och ge så mycket information
om Kristine som möjligt och...

Jag vet inte, jag har tittat på
för många tv-program antar jag.

Mike, jag kan inte lova nåt

och jag kan inte göra
överenskommelser med dig.

Det är åklagarens beslut.

Innan jag låter dig gå

och det här är nåt du kanske
inte är villig eller kan svara på.

När du talade med Natalia sa hon

att jag aldrig skadade henne?
Att jag försökte hindra Kristine?

-Mike, har du nånsin skadat henne?
-Nej.

Om du aldrig skadade henne
borde hon inte sagt det.

-Korrekt.
-Okej.

Jag säger inget alls.
Berättade du sanningen för mig?

-Ja.
-Okej.

Du sa sanningen om Kristine?

-Ja, det gjorde jag.
-Vi är alla på samma sida.

Du kan hjälpa till att göra skillnad.

Från mammas perspektiv
infiltrerade Natalia vår familj

och ville skada oss. Mamma förnekade
att hon skulle ha gjort nåt fel.

Om nåt skett gjorde hon det
på inrådan av terapeuter.

Jag kan försäkra att ingen terapeut
skulle rekommendera denna handling

som jag inte går in på i detalj.

Då skulle de förlora sin licens.

Andas in doften.

Det var den bästa vanliga stunden
vi alltid hade som familj,

att sitta ner och äta popcorn.

Det ger ett slags komfort.
Det finns ett slags...

Kanske lycka eller renhet,

kanske ett minne
av en bra stund här och där.

Det här var en del av våra liv.

Vi var filmmänniskor. Vi såg på film
två, tre kvällar i veckan.

Jake känner doften av popcorn,
Jake kommer.

Kolla på honom.
"Smaskigt."

Du och jag står här
och äter popcorn.

Jag trodde aldrig
att jag skulle få det här igen.

Jag kunde aldrig drömma om
att det här skulle hända igen.

2019 hade jag inte sett dig
på fem och ett halvt år.

Och jag skickade meddelanden på
Facebook för att låta dig veta:

"Om du har några frågor om varför
pappa stack är det bara att fråga."

Av de tre pojkarna var
du den som svarade.

Du bjöd in mig
att träffa dig i New Orleans.

Vad skulle jag förvänta mig?

Jag åkte dit
och det första du sa till alla var:

"Det här är min pappa."

Jag hade inte hört dig säga
ordet pappa på nästan sex år.

Det gav mig hopp.

Jag hade inget hopp
under en väldigt lång tid.

Jag var helt övertygad om
att jag aldrig skulle få se dig igen.

Jag kommer aldrig
att få se dina bröder igen.

Jag är ledsen.

Det är tydligt
att nån har gjort nån annan illa.

Det är lätt
att kategorisera människor

som goda människor
och onda människor.

Men goda människor gör onda saker
och onda gör goda saker.

Jag vill inte att skulden
ska tilldelas felaktigt.

Mamma och jag går igenom det just nu.

Nyligen hade jag en massa frågor
som rörde barndomen

så jag ringde henne.

Jag förväntade mig att hon skulle
erkänna några av de saker jag sa.

Jag var inte ute efter en ursäkt
eller så, men det fick jag inte.

Natalia, det är inte okej.
Du försöker hacka på folk.

Jag frågade henne om några saker
relaterade till Natalia,

men jag tror inte
jag är bekväm att prata om det här.

Dels skyddar jag min mamma
genom att inte vara tydlig.

Min mamma är inte helt oskyldig,

så jag befinner mig i en svår sits.

Jag vill inte såra nån.

Och jag inser
att det kanske inte är möjligt.

Du kan frikänna en liten flicka
och rätta till det som har hänt.

Ett av mina favoritordspråk:

"Försenad rättvisa
är förnekad rättvisa."

Jag behöver sova på saken.

Om du berättar det du vet för oss
är du rädd

att din mamma hamnar i fängelse?

Jag vet inte om jag vill prata mer.

Jag är klar.

Eftersom det finns så många frågor

kan det vara så att paret Barnett
hittar på för att skydda sig själva?

Och för att dölja sina spår?
Det är nåt som är väldigt fel här.

Nåt är fel.

Det luktar illa.

Nån gömmer nåt nånstans.

JACOB HAR JUST AVSLUTAT
SIN INTERVJU.

HAN INSER INTE ATT MIKROFONEN
FORTFARANDE SPELAR IN.

Jag berättade för dem om
min senaste interaktion med mamma.

Men jag antar att det moraliska
jag har kämpat med

är om det finns nåt hopp
att hon kan bli frälst.

Det är inte värt
att dra ner hennes karaktär mer.

Det har jag gjort.

Du hörde inte mitt samtal
med dem igår.

Jag berättade
den fullständiga sanningen.

Det är ett snällt sätt att säga
att jag satte två skott i ett gevär

och jag fyrade av.

Det är okej. Jag förtjänar rätten
att berätta min historia.

Jag berättade inte för dem
om att sparka nerför trappan.

Vi sa att vi inte skulle berätta om
att sparka nerför trappan.

Min plan för idag
var att inte berätta det för dem.

Vad jag förstår innebär det
en rättslig prövning.

Jag ser inte fram emot
att bli stämd.

Du var minderårig.

-Okej.
-Ett barn i...

Jag har fortfarande mikrofonen på.
Jag är en sån idiot.