All language subtitles for How.The.West.Was.Won.S01E01.DVDRip.x264.AAC-SMiX.swe

FAMILJEN MACAHAN

1860-talet var ett decennium-

-då ett av historiens våldsammaste
inbördeskrig skulle börja... och sluta.

Men fjärran från slagfältens blod
ägde förändringar rum-

-som skulle förvandla
den amerikanska västern.

Telegrafer spann sina nät
över de stora vidderna-

-och järnvägar trängde in
I vildmarkernas hjärta.

Längs dessa bröts nya vägar
och växte nya städer upp över natten.

Tiotusentals bosättare drog
västerut och satte plogen-

-I indianens nedärvda jord.

Två diametralt motsatta kulturer,
indianernas och de vitas-

-kolliderade med varandra.

De vita krävde sin deklarerade rätt
att ta sig det land de önskade.

Armén inledde kuvandet
av de röda med en brutalitet-

-som kastade nationen
Ini en rad indiankrig-

-som skulle pågå I över ett kvartssekel.

-Hur många?
-Kanske 30.

Jag meddelar dem
att ni är här för att tala.

-Det är inte därför jag är här.
-Utan för vad?

Min order är att gå till attack.

Åt helvete med den, överste.
Indianerna där nere svälter.

Med sina kvinnor och barn
kapitulerar de direkt.

General Connors order lyder:
"Döda varje fiende över 12 år."

-Ni ljög för mig, Caine.
-Jag hade inget val.

-Annars hade ni inte visat vägen.
-Lyder ni ordern, pepprar jag er full.

Stoppa honom!

-Slå ner honom!
-Ska han dödas?

Skjut!

Fanfar!

Framåt!

Spärra vägen till hästarna!

Ta inga fångar!

Sergeant... nån närmar sig
huvudgrinden till fots.

De har inte fått mat på två dagar.

Ge dem nåt att äta.

Ge dem mat!

-Har Caines enhet kommit in?
-Bara de sårade, sir.

-Och Caine?
-Han var en av dem.

Ni får inte...

-Var är överste Caine?
-Zeb?

-Jag vill ha den slaktarns skalp!
-Han fick en arapaho-pil i halsen.

Han är död, Zeb.

Soldater har deserterat, ofta inte
av feghet, sen tidernas morgon.

Även från amerikanska arméer.

Under inbördeskriget deserterade
200000 bara från unionisterna.

Av dem infångades över 67000.

Vanligtvis fortsatte arméprofosser
jakten på dem efter krigsslutet.

Några var hyggliga, hängivna män-

-för andra var jakten
enbart upptakten till mord.

-Micah Sloane!
-Vem är ni?

Dåligt minne har du, Sloane.
Men tänk dig mig i uniform.

-Katen Grey!
-Av med revolverbältet!

-Tänker ni döda mig?
-Helst såg jag dig hängd.

Men jag sparar tid på att
begrava dig här. Välj själv.

Får man hämta sin hatt och rock?

Gör det.

-Farbror Zeb?
-På tiden att nån kom på benen här.

Solen gick upp för över en timme sen.

Farbror Zeb! Vi har väntat på dig
ända sen kriget tog slut.

Lugn, Luke. Jag är lite hopsydd,
men inte helt läkt.

-Vad har hänt?
-Det är en lång historia.

När kom du tillbaks?
Var inte du på rymmen?

Ingen var efter mig, så mor tyckte
jag kunde komma hem.

-Nu har jag varit här ett tag.
-Men ta dig i akt. Och din mor?

Hon ser fortfarande
sysslolöshet som en dödssynd.

-Det lönar sig tydligen.
-Vänta lite.. Jag hämtar henne.

-Mor, kom får du se en sak.
-Jag är upptagen, Luke.

-Du måste!
-Jag kommer strax.

Så du vill inte se björnen
som härjar i grönsakslandet.

En björn?!

Zeb!

-Kate.. .Kate!
-Hur är det med dig?

-Du ser trött ut.
-Vägen är lång från Fort Kearny.

Sen har man ju stannat till
på salooner och glädjehus.

Och överallt igenkänd, va?

Här har ni det allt bra.

Om jag sagt så tidigare,
hade det blivit ett jävla liv.

-Tänk på ditt språk, när du är här.
-Farbror Zeb, farbror Zeb!

Sluta nu, han är trött efter färden.
In med er och klä på er.

-Vi pratar mer sen.
-Det gör vi på frukosten.

-Josh!
-Okej, mamma.

-Du har fått fason på stället.
-Vad är det, Zeb? Är du skadad?

-Ingen fara alls.
-Zeb?

-Jag träffades i en skärmytsling.
-Var då?

Vid Black River. Fältskärn fick ut kulan
men stygnen har inte läkt.

-Och så har du ridit från Kearny?
-Armén och jag umgås ogärna numera.

Jag har fått nog av deras gästfrihet.

Kom med in nu, så får du mat.
Sen får du lägga dig ner och vila.

-Det låter bra.
-Lika bestämd som vanligt.

Vilka duktiga barn!
Vi gick till fots nästan 10 mil.

Och genom djup snö, eftersom enda
vägen till fortet går över bergen.

Nätterna var svinkalla och de sista
två dagarna hade vi ingenting att äta.

Men ingen av dem gav upp.

De minsta grät av hunger, men de andra...

Det var ingen som ens klagade.

Och vad händer med barnen?

Ja, de placeras väl i nåt reservat.

-Döda alla över 12, vem kan säga så?
-Brigadgeneral Patrick E. Connor.

-Och hur skulle de små överleva?
-Det struntade de väl i.

Man skäms över att vara vit.
Indianerna hade aldrig gjort så.

De har ju krigat med varandra
långt innan nån av oss kom hit.

-Men de har sina hedersregler.
-Som att ta skalper?

I några nordliga stammar
förekom rituell skalpering-

-men de vita lärde indianen
skalpering som livsstil.

Vi borde inse vilken tur vi har haft.
Ska vi inte läsa en tacksägelsebön?

Fader vår som är i himlen, vi tackar
dig ur djupet av vårt hjärta-

-för att du skänkt oss
denna dag av frid och kärlek. Amen.

Mamma, du har ju alltid sagt-

-att när farbror Zeb och Luke
är tillbaka, drar vi alla till Oregon.

Ja, vi lämnade inte Virginia
för att bosätta oss här.

Det var er fars dröm
att fortsätta till Oregon.

När alla var samlade, skulle det ske.
Och det är vi väl nu?

Nå, vad tycker du?

Det är långt till Oregon
och den svåraste biten har vi kvar.

Långt har det alltid varit, och varför
skulle det gå lättare på slutet?

Nej, det gör det nog inte.
Som Josh säger, nu är vi samlade.

Så då ger vi oss av?

-Kate?
-Till Oregon!

62... 63... 64... 65 cent.
Ni är hård i affärer, mrs Macahan.

Ni har fått två fina suggor, mr Jones,
och får snart en till.

-När bär det av?
-Snart.

Lycka till på färden.
- Adjö med er, pojkar. Och lycklig resa.

-Hur gick det? Vad fick du?
-11 dollar och 65 cent.

-Halleluja.
-Vi behöver vartenda dugg.

Mamma.. Där kommer visst
en kund till.

God morgon, frun.
Ni måste vara mrs Macahan.

-Det stämmer.
-En fin dag.

22 år gammal, drygt 1.80, du är väl
Luke Macahan? Av med revolverbältet.

Vad nu då?

Beklagar, frun.
Er son är arresterad för desertering.

Ni inkräktar på vår mark.
I väg härifrån.

Slaget vid Shiloh, den 7 april 1862.

Mitt namn är Grey, kapten Grey.

Jag representerar USA:s armé.
- Av med revolverbältet, pojk.

Du hörde vad jag sa!

En sak ska du ha klar för dig,
du ska inför rätta.

-Krånglar du, begraver jag dig.
-Rör ni er, blir det er begravning.

Vem ni än är, så hindrar ni lagen.

Jag är Zebulon Macahan, hans farbror.

-Släpp bössan, jag ska tömma sadeln.
-Att hjälpa en desertör är olagligt.

-Nå? - Eller vill ni bita i gräset?
-Så hjälper du inte Luke.

Kate, han är en ökänd prisjägare.
Föga bättre än en lejd mördare.

Släng vapnet!

Och sitt av!
På den här sidan!

Av med revolverbältet!

Än en gång, Macahan-

-ni hindrar en arméofficer
i hans tjänsteutövning.

Jag saknar ord för vad jag anser
om er armé och vad den står för.

Er son får fängelse som det är, men
fortsätter det här, kan han bli hängd.

Zeb...

Låter du honom ta Luke,
ser du inte din son i livet igen.

Det är knappa 25 km till stan
åt det hållet, mister. Börja gå!

-Och om inte?
-Knäpper jag er på fläcken.

-Ni blir hängd, Macahan.
-Jag räknar till tre.

-Ett...
-Zeb, han är lagens arm.

-Två...
-Zeb!

-Tre.
-Nej, Zeb!

Låt bli, farbror Zeb!

Släng bort kniven!
Hörde du mig?

Inget dödande på min gård!
- Försvinn, mr Grey.

Och var glad att ni lever.
Så ja, i väg med er nu.

Vi kommer att ses igen, Macahan.

Släpp mig, pojk.

-Du är en idiot, Kate.
-Så du tänkte döda honom?

-Det kan du ge dig fan på!
-Och det skulle jag gå med på?

Nu fick han en ny chans att döda
din son. Tror du att han ger sig?

-Han är en mördare och ska stoppas!
-Trots att han är officer?

Än sen? Tror du Luke
skulle ge sig utan motstånd?

Vad han hade gjort
vet varken du eller jag!

För fan, han är ju en Macahan!

-Ger du dig av, Luke?
-Ja, farbror.

-Men jag väntar till i kväll.
-Klokt.

Grey är nog inte här igen förrän
armen är justerad. Men vem vet?

Ju förr du kommer i väg
desto säkrare är du.

Här får du.

Jag hade gärna följt med,
men bör nog stanna hos familjen.

Särskilt efter det här.

-Jag kan nog ta vara på mig själv.
-Bara du vet vem du har emot dig.

Sätt dig.

Grey är en blodhund, han ger inte upp
spåret, förrän helvetet fryst till is.

Honom slipper du bara om du drar
upp i bergen och aldrig stannar till.

På så vis har du ett försprång,
tills jag hinner fundera ut nåt.

-Hur lång tid tror du det kan ta?
-Det är svårt att säga.

För evigt blir det ju inte, och så länge
du är på flykt, stannar din mor här.

-Tack, jag dricker just inte.
-Då är du ingen Macahan, pojk.

Jag har aldrig.. Fått smak på sånt.

Din far skulle vända sig i graven
om han hörde dig. Din farfar med.

Båda hade kunnat dricka mig under bordet.

-Pappa?
-Visst.

Innan han gifte sig, var han
den störste bråkstaken i sju counties.

Han brukade ta med mig när jag var 14-15.

Din farfar klådde honom ofta
för att han förde mig på villovägar.

-Tänk att han var sån.
-Han betydde mycket för många.

För mig var han en god bror,
för er barn var han en god far-

-och för Kate en god make.

Jag har en fråga till dig.

Din mor har berättat
att du var hos Tim när han dog.

Men hon har aldrig sagt
hur du fann honom?

Det var av en slump.

Jag letade efter honom i Tennessee,
när slaget vid Shiloh började.

Några yankees bakom fronten
grep mig och satte uniform på mig.

-Jag stöder ingen sida i kriget.
-I krig är ingen neutral.

-Vad heter du?
-Macahan, Luke Macahan.

Håller du på slaveriet, Macahan?

-Nej, sir, men jag...
-Du är du inte neutral.

-Inte än i alla fall.
-Jag tror inte på krig heller.

Samma här.
- Ungefär i Biltings storlek, va?

Jag stred nästan hela den dagen
och hela nästa dag.

Sen blev jag sårad... och hamnade
på ett fältsjukhus.

Sjukhus, ja.
Där fanns varken läkare eller medicin.

Bara en hop sönderskjutna män
och några rullar bandage.

Jag vet inte hur länge jag varit där -

-när jag såg dem släpa dit en ny man.

Far?

Far?

-Vad gör du här?
-Jag letar efter dig, pappa.

Din mor... .din mor?

Hon mår bra, far.

Alla har det bra.

Han är död.

Jag begravde honom där, under ett träd.

Sen lämnade jag kriget.
Därför är Grey ute efter mig.

Det var ett jävla sätt
att dö på för en god människa.

Tack för att du berättade det.

Armén hade ingen anledning
att skicka nån efter dig.

Du var inte frivillig
och inte rekryterad.

Du tvingades på en död mans uniform.

Din mor gjorde fel som hindrade mig
från att döda den jäveln.

Jag har tänkt mycket på det du sa...

Att man måste döda såna
som är ute efter en.

Men var slutar det?

Hade du dödat Grey,
hade de bara skickat en ny.

-Kanske en ännu värre.
-Han är värst. Så menade jag.

Det måste du inse, om du vill leva.
I tre år nu har du undgått lagen.

Men efter vad som hände i dag
blir det mycket värre.

Det blir en svår och ensam tid,
men det klarar du nog.

Ja, farbror Zeb.

Luke.. Det blir inte så illa.

Du kommer att vistas på höglandet
och får uppleva något få känner till.

Vi brukade kalla det
för "de strålande dagarna".

Där händer det något med en
som förändrar en för alltid.

Dag ut och dag in rider du ensam
i ett skrämmande stort landskap.

Så en morgon kommer du upp
på en topp, och där ligger det!

Ett berg, en dalgång eller en äng
som ingen vit man någonsin skådat.

Och du känner hur du tappar andan.

Bergen har fått dig i sin hand.

Snön smälter i floder ner i sjöar
så blå att ögonen tåras.

Blommor, vilda blommor, och snår
som går över i skogar.

Du blir en del av något så starkt
att inga ord kan beskriva det.

-Har du varit med om det?
-Alla som färdas i bergen har det.

Det är därför vi alla ständigt
återvänder till ensamheten där uppe.

Luke, en sak till.
Lita aldrig på någon.

Ditt huvud har ett pris nu. Du vet inte
vad somliga gör för en spottstyver.

Och så, håll krutet torrt.

Vad tyst det är här inne.

Jessie, det passar sig inte nu.

Jo, fortsätt, Jessie.
Det är nog just vad vi behöver nu.

-Du vet att jag inte vill ge mig av.
-Ingen av oss vill att du gör det.

Förstår du inte att det är enda utvägen?

Farbror Zeb har rätt,
Grey kommer tillbaka.

Och när han gör det,
dödar farbror Zeb honom, eller jag!

Jaså? Det tycks ha blivit så lätt
att tala om att döda.

Luke.. Skulle du kunna
döda en människa”?

Om det gäller mitt liv, mor, ja.

Här ute är det annorlunda,
vi är inte hemma i Virginia nu.

-Nu låter du som din farbror.
-Nej.

Det insåg jag redan i Missouri-

-när jag nästan lynchades
för en stöld jag inte begått.

-Skillnaden är att du inte försökte.
-Jo, det gjorde jag.

Jag var bara så vettskrämd
att jag missade.

Gör inte det här svårare än det redan är.

Jag kan inte stanna kvar utan
att förvärra situationen. Det vet du!

Oj, vad det var hett!

Ska vi inte ta oss ett dopp
så vi blir lite avkylda?

Mor nackar oss,
om vi inte blir färdiga här.

Förresten har nog ingen lust
att bada, farbror Zeb.

Hettan får mig att tänka
på höglandet om hösten...

...när snön silar ner genom träden.

Särskilt minns jag en gång uppe
i Montana. Det var brittsommar-

-och det hade frusit till rejält.
- Ni hör väl på, flickor?

Den kom så plötsligt, frostknäppen.
Och så var där en liten sjö-

-helt täckt med änder
som övernattat på sin väg söderut.

Jag tänkte då att en sån
skulle smaka till frukost.

Så jag siktade och sköt.
Och ni anar inte.. Vad som då hände.

- -Nej, vad då”
-Anderna lyfte... och tog sjön med sig.

-Tog de med sig sjön?
-Ja. Frosten kom så snabbt.

Så isen la sig runt fötterna på dem,
och när de lyfte, ryckte de upp sjön-

-och flög med den till nästa county.

Nu räcker det.
Inte ett leende här på tre dagar!

Skulle vi le, när Luke flyr för livet?

Vad hjälper vår självömkan Luke?
Vi måste göra nåt.

-Jaha?
-Vi ger oss i väg mot Oregon.

Ska barnen sitta här och ruttna
för att han är på flykt?

Nej, än en gång! Hur trist det än är,
stannar vi här. Luke kan behöva oss.

-Nån envisare än du finns inte.
-Kom inte och säg vad vi ska göra!

Hur har du hjälpt oss efter Virginia?
Du vänslas bara med indianer i bergen!

-Medan vi slitit för brödfödan.
-Nej, jordbrukare är jag inte.

Inte mer än min broder Timothy.
Honom band du vid plogen i 20 år-

-fast du visste
hur han längtade västerut.

Våga inte säga så! Du vet inte
vad ett kärleksfullt äktenskap är!

Det enda du vet om är djurisk lusta
på buffelstigar med nån squaw!

Frun ska veta att alla, även hon, har
mer av den varan än hon vill tillstå!

Mor, mor, mor!

Farbror Zeb sadlar hästen i stallet!
Han ger sig av, säger han.

Vi överlever utan honom.

Nej, han ska söka rätt på Luke
och ta hem honom.

Plöj färdigt, du.

Det här fattar jag inte.
Det är ju farligt för Luke här.

Det är det överallt,
så länge Grey är efter honom.

Utom kanske just nu.

Först har den flyende alltid försprång,
men till slut tröttnar man på att fly.

Det kan ta veckor, månader.

När det händer, blir man vårdslös.
Det vet Grey.

Han jagar vidare och hinner i kapp.
Det blir närkamp och Grey dödar Luke.

-Vad kan vi göra?
-En sak.

Jag har tänkt på det länge,
men vi rök ihop, så jag sa aldrig nåt.

Jag tar hem Luke,
och sen drar vi till Oregon ihop.

-Hittar du honom?
-Ja då.

Och jag vet hur vi kan få
en veckas försprång.

-Så när Grey kommer, är vi väck.
-Och om han hinner upp oss?

. -Då får du hålla dig undan.
-Än en gång, döda eller dödas?

Alla kan döda, Kat"e. Det handlar
om överlevnad. Även för dig.

Gällde det ett av dina barn,
skulle även du döda.

Du har fel. Det finns andra sätt.

En dag kommer du att ändra åsikt.

Pilgrimsfäderna korsade havet och
bosatte sig här för sin religions skull.

Andra religiösa sekter kom efter.

Kväkare, shakers, bryaniter,
dunkers, calvinister och hugenotter-

-alla sökte de en fristad. Men en
av historiens tragiska ironier är-

-att detta goda och fridfulla släkte
ofta inte fann den frihet de sökte-

-utan förföljdes lika grymt här
som i länderna de flytt ifrån.

Nu har vi ett gäng svartrockar
på gaffeln... Se på dem bara!

Farbror Jacob!

Titta, vad vi har här!

Kvinna, här är en annan
jag vill du ska träffa.

-Jag ska inte göra dig illa.
-Inte så mycket.

Nej, Joshua... Vi får inte.

-Ingen ska göra dig illa.
-Jag vill inte vara med er.

-Hon har aldrig känt en man.
-Tror jag det, såna som ni är.

Har du nåt hår under mössan.
Det vill jag se.

En kvinna får inte visa sitt hår
utanför hemmet.

-Tyst nu!
-Ta av mössan, annars gör jag det!

-Det får jag inte.
-Men jag får.

-Bort med tassarna!
-Gör det nu!

Ut med håret!

-Tvinga henne inte!
-Tyst! Vill du ha en kula i munnen!

Min far... sa ju
att det inte är tillåtet!

-Jo, jag ska allt visa dig.
-Nej, nej, låt bli!

Kom hit och ta av mig min hatt!

Hela huvudet ryker,
om ni inte försvinner, mister!

Ni gör ett stort misstag.

Ta era hästar och försvinn!

Försvinn!

Lyft upp flickan i vagnen, sir.

- Och ni släpper vapnen!
- Nu!

-Försvinn!
-Men Willy då?

Han kommer inte att sakna er.
Försvinn, sa jag!

Han är död.

Vi måste ta kroppen till sheriffen.
Följ med och berätta vad som hände.

-Jag kan inte.
-Jag förstår inte.

Berätta själv för sheriffen,
han klandrar er säkert inte.

-Döda en man och bara rida vidare?
-Jag måste göra det.

Förlåt mig.

Erika, åk med din bror
tillbaka till Bruderhof:

-Vi tar hand om det här.
-Ja, far.

-Gud vare med dig, far.
-Och med dig, mitt barn.

Fullträff!
Han föll av hästen!

Nu drar vi, innan nån kommer!

-Erika, det är han!
-Nej, Joshua, du stannar här.

Vad har hänt?

De där busarna red bort. Jag borde
ha tänkt på deras sadelvapen.

Ni kan ju förblöda.

Skulle ni vilja göra en sak för mig?

Mitt namn är Macahan, Luke Macahan.

Min mor heter Kate.
Hon bor utanför Sharp's Town .

Skicka bud till henne
och berätta vad som har hänt.

Om jag är död... så berätta det.

Snälla ni, tala inte mera.
Jag gör det där, om det behövs.

-Men- först måste ni till Bruderhof.
-Är inte det onödigt, miss?

Det avgör Gud, inte ni.
- Joshua, hjälp mig!

Biskop Benjamin? Broder Elias?
Kan någon hjälpa mig?

Moder Tice!

-Erika, vem är mannen?
-Han låg på vägen, biskopen.

-Han heter Macahan.
-Han är skjuten.

Vi måste hjälpa honom.
Enligt vår lag.

Erika, hämta moder Tice.

Hon ska ta med en tång, till kulan.

Och ni bär in honom.

Kulan gick rakt igenom,
men han har förlorat mycket blod.

-Jag vet inte om han överlever.
-Vi får be till Gud om det.

-Moder Tice, tar ni hand om honom?
-Så gott det går.

Men jag är mitt uppe i mrs Brands
förlossning, den stackarn.

-Då gör jag det.
-Prat, du är ju ogift.

Det blir nog bra med det, moder Tice.

-Såg du inte efter om han var död?
-Det kom nån och ingen fick se oss.

Ljuger ni inte? Ni kanske bara smet
helt fegt, sen han dödat Willy!

Vid Willys grav! Jag knäppte honom
så han föll av hästen!

-Visst, Jake?
-Jo, far, sen låg han där i dammet.

-Var är hans kropp då?
-Nån måste ha tagit den.

Vem då? Sheriffen har den inte!
Ingen har sett den!

Finns det samlare här
som staplar lik mot husväggen?

Är det så, Charlie?

-Hörde du vad jag sa?
-Nej, inte så far!

Nej, för han är inte död.
Nån har anledning att gömma honom.

Vänta nu, svartrockarna har hittat honom!

Omöjligt, far.
De tog Willys kropp till sheriffen.

Om de hittat honom, hade de sagt det.

Ja, far. Man vet ju
hur de är med vapen och sånt.

De rörde ju inte ett fena
när vi höll på med flickan.

I så fall finns bara en förklaring.

Han har krupit i väg nånstans
för att slicka sina sår.

Och då lär han inte ha kommit långt.

Försvinn nu och genomsök varje koja-

-och varje ruckel,
tills ni hittar er brors mördare!

Vi ska hitta honom, far.

Är han död, vill jag få veta det!

Men om han lever...
Det vore väl inte så dumt, va?

Finns det änglar i helvetet?
Eller är jag inte död?

Ni kommer att bli bra igen.

Med tanke på att jag inte är död,
är det väl så.

I två dagar trodde vi inte
ni skulle överleva-

-men i två dagar nu
har ni sovit som ett lamm.

-Har jag varit borta i fyra dagar?
-I torsdags åt ni lite soppa.

-Minns ni inte det?
-Nej.

Men jag minns er.

Jag heter Erika, men ni måste
kalla mig miss Hanks.

Ja, miss Hanks.

Jag ska hämta lite mat åt er.

-Var är mitt gevär?
-Jag vet inte. Vi såg bara den här.

De vet att jag inte är död.
De är ute efter mig.

Hit kommer de inte...
Det här är ett Bruderhof.

-Vad är det?
-Egentligen är det inte det än.

Vi stannade här i den obebodda stan
för att vi hade så många sjuka.

-Och ni blir kvar här?
-Det är inte bestämt än.

Men vi bygger en kyrka nu och sen
ska vi bygga en mur mot omvärlden.

-Så gör simoniter.
-Kallar ni er det?

Ja, efter Simon Petrus.
Har ni läst Nya testamentet?

Min mor brukade läsa Bibeln varje kväll.

-Mr Macahan, De äldstes råd...
-Hur vet ni vad jag heter?

När jag fann er, bad ni mig sända
dödsbudet till er mor.

-Gjorde ni det?
-Nej, ni dog inte, Gud ske pris.

Ja, Gud ske pris.
Vad tänkte ni säga om De äldste?

De har hållit rådslag om-

-ifall en man som brukar våld
kan stanna hos oss.

-Jag är ingen våldsman.
-Ni dödade en man.

Ja, för att han försökte döda mig.
Och jag gör det igen om det upprepas.

Ni förstår inte. Varför ni sköt saknar
betydelse. Bara att ni gjorde det.

Vi godtar inte våld i någon form.
Vi slåss inte, vi gör inte motstånd.

-Vad som än händer?
-Just det.

-Som de två simoniterna på vägen?
-Min far Elam och hans bror Jacob.

Så de skulle lugnt ha sett på
och låtit de där typerna...

...ge sig på er?

Ja.

-Och vad känner ni inför det?
-Jag tycker som de.

Hur kan en man bara låta sånt hända?

Sådana är vi.
Guds lag är vår lag.

Skriften säger:

"Vill någon gå till rätta med dig
för att ta din livklädnad"-

- "så låt honom få manteln också."

-Vi tar Gud på orden, mr Macahan.
-Med fara för livet, miss Hanks.

Värre saker än så kan människan göra.

Vore alla som ni, vem skulle då
stå för lag och ordning?

Om alla handlade så, behövde
ingen stå för lag och ordning.

Ni har inte sagt än
vad De äldste beslutade.

Det visste de på en gång.
När ni blivit bra, måste ni i väg.

Hoppas bara att de där inte
söker mig här dessförinnan.

Det gör jag också, mr Macahan.

I generationer såg amerikaner indianen
antingen som den ädle röde mannen-

-ett oskyldigt naturbarn, lika entydig
som ödemarken han bebor -

-eller som en halvnaken barbar,
vars grymhet är gränslös.

Ingetdera är sant. Indianen är liksom
alla människor en sammansatt natur.

Innan hans land och folk decimerades
var han det vite mannens trogne vän.

Pilgrimsfäderna överlevde vinterns
svält tack vare indianens vänskap.

När Lewis och Clark var döende
räddades de av Nez Perce.

Men sen den vite svek indianen
kan inte dennes visade vänskap-

-gentemot bosättaren
längre tas för vad den synes vara.

-Du sköna, vi vill vattna hästar.
-Ni är alltid välkomna hit.

-Var är er man, sköna fru?
-Ute på jakt, hövding.

-Han syns aldrig här.
-Han är oftast borta.

-Gillar han inte jordbruk?
-Som shoshonen är han jägare.

Man ska inte lämna sin kvinna
och sina barn ensamma här i landet.

Ni behöver en man, sköna kvinna.

Arapaho är nära, vi kan inte alltid
vaka över er som örnen i skyn.

Ni behöver en man.

Det här är Långa Berget, god krigare,
god jägare, god man, riktig man.

-Jag vet, hövding, men jag...
-Rid, så vackra frun får se!

Se själv, god krigare, god man.
Många barn.

-Ja, hövding, men jag har en man.
-Macahan? Macahan är bra.

Macahan är fin och god och klok,
men ingen man för en kvinna.

Hans hem är där ute,
han är aldrig länge i huset.

Nej, inte Zeb. En annan "lång kniv".
En mycket god krigare.

Var är den...
goda krigaren, vackra kvinna?

Han är på väg hem nu. Han kommer
när som helst. Nästa sol.

-Kanske om två solar.
-Vi ska jaga nu.

Vi kommer tillbaka
och träffar er "långa kniv".

Farväl, vackra fru... och vackra flickor.

-Mor, tror du han trodde dig?
-Nånting måste jag ju säga.

En mycket beslutsam man!

Långa Berget såg väldigt stark ut.

Och massor med barn.

En pojk? Du vet inte hur nära
du var att få halsen avskuren?

-Vad i helvete tog det åt dig?
-Förlåt, jag jagade ett råddjur och...

Du nästan dödade min häst! Och mig
sköt du nästan av min ädlaste del!

Det var inte meningen,
det var en olyckshändelse.

Än är jag inte klar med dig.
Rör dig inte, förrän jag är det.

Så ja, hästen min. Så ja.

En sensträckning. Han blir bra igen,
men det tar en dag eller två.

Tur för dig. Om jag måst avliva honom
kunde jag frestas att ta dig också.

-Varför smyger ni omkring här?
-Här är det jag som frågar!

-Bor du i närheten?
-Hur så?

Jag måste ha ett ställe att sköta
hästen på. Mig själv med för övrigt.

Upp med dig nu, och så går vi!

Vad heter du?
Svara mig, innan du blir nertrampad!

Macahan.

Cowboys, marktvister, revolvermän ,
nästan okända ord för nybyggarna-

-på slätterna i norr, där Chisholm-
följena ännu inte börjat dra förbi.

Men av och till kom en viss sorts män -

-som levde och dog med sitt vapen,
och spreds norrut från Texas slätter.

Raska på, vi har inte hela dagen på oss.

Josh lovar oss alltid fisk,
så nästa frukost får han laga själv.

Hur kan du äta hans fiskar,
så fula som de är?

-Här är man glad åt vad man får.
-Det är inte min stil, Jessie.

Jag är född till kvinna
och det tänker jag förbli.

Jag vill inte mata grisar, äta kattfisk
och stå vid spisen dagen i ända!

-Men det nöjer du dig med.
-Jag vill ha det precis som du vill.

Men det får vänta så länge.

Förresten tycks vi ju inte ha något val.

Jessie, bössan!

Det är ju Josh!

Varför går min son till fots
framför er som ett får?

Berätta nu.

Jag är märkt mer än jag tål
av familjens skicklighet i prickskytte.

Nå, Josh?

Jag jagade ett råddjur i skogen
och tyckte jag såg det röra sig...

-Så du nästan sköt mannen här?
-Det var mer än nästan, frun.

Det var av misstag, mor. Förlåt mig.

Jag fick en skråma bara,
men hästen blev halt.

-Ställ hästarna i stallet, Josh.
-Vänta lite!

Jag litar inte på honom.
Han frågar för mycket.

Det var inte illa ment, frun.

Om så vore, hade pojken varit kvar
där uppe och samlat myror.

-Jag beklagar bössan.
-Det var klokt av er... Anderson.

-Vad glor du på.
-Vilken karl.

-Ursäkta Josh. Han är en bra pojke.
-Ja, han är ju er son.

Snuddade kulan vid er?

Den första var som en kyss,
men den andra bet bättre.

-Ska jag ha på lite salva?
-Vi är inte nog bekanta för det.

Vi har medikamenter i huset.
Ni kan smörja på salvan själv.

Ni kan stanna här i dag, mr Anderson.
Varken hästen eller ni är ju i form.

Man tackar.

-Hej, Louie. Så mat får du?
-Lever, ja. Jag avskyr ju lever!

Och det vet de, sheriffen.
Det gör så med flit.

Nej, du, det är nog deras sätt
att hålla dig borta härifrån.

-Du är ju faktiskt mer här än jag.
-Ja, och borde behandlas bättre.

-Det här är ett grymt straff!
-Kom nu, Louie.

Jo, det var nån här och frågade
efter er. En god vän.

Vem då?

Han sa vad han hette
men jag har glömt namnet.

En lång drasut på två meter,
klädd i hjortskinn med fransar på.

-Zeb Macahan?
-Just det, det var det.

Längre karl har jag aldrig sett.
Han sa det var viktigt.

Var är han?

Det var det värsta jag har hört!

Det är så sant som det är sagt.
Mormon-Jack kom fram till kurvan-

-glad åt att ha klarat sig. Så vänder
han sig om och där står björnen.

Mitt på stigen stod den och flinade
och vinkade åt Jack att komma fram.

En äkta arapaho-skalp, bartendern.

Vi tog ett gäng nere vid Black River.

Och Jack, han trodde björnen
hade fallit pladask för honom.

Zeb, kan vi inte gå nånstans,
där vi får vara ensamma?

-Visst, men alla andra damer då?
-Det ordnar sig, vi följer med.

Det låter bra.

Skalpen här är värd fyra flaskor,
men ni får den för två.

Vi handlar inte med skalper
har jag sagt! Och den som gör det...

-Hur sa?
-Är död!

Har man sett, är det inte
indianälskarn, mr Macahan?

Er trodde jag vi fixade vid Black River.

-Tog ni den skalpen?
-Hon den satt på behövde den ju inte.

Jag hade velat ha den överstens
skalp, mister, och hämnas arapaho.

Men er får väl duga.

Förlåt, Zeb, men jag kunde inte
låta dig göra det.

Mamma, kan du inte be mr Andersson
att bli din man?

-Den man du talade med Claw om.
-Ja, be honom stanna här ett tag.

Det kan man inte be en främling om.

Laura skulle kunna det.
Hon tycker han är snygg.

Ni får inte berätta för mr Anderson
om Claw och hans krigare.

Josh, säg åt mr Anderson
att det är mat... Josh!

Ja...

Mrs Macahan, så gott har jag inte
ätit på jag vet inte hur länge.

Salt fläsk och uppstekta bönor är
vad jag fått nöja mig med hittills.

-Så roligt att ni tyckte om det.
-Mr Anderson, varifrån kommer ni?

-Ingen särskild stans... jag ambulerar.
-Vad har ni för sorts jobb?

Vad som helst som jag kommer på.

Jag jagar och prospekterar.

Jag kan mjölka kor
och rykta hästar om så krävs.

Faktum är att det här var
den fridfullaste kväll jag nånsin haft.

Och trevligt var det...
väldigt trevligt.

Och... det är svårt att säga det...

-Men man måste väl dra vidare.
-Hästarna är inte bra än, säger Josh.

Och inte ni själv heller.

Jag vet inte vad jag ska säga...
men jag har redan stannat för länge.

Ni får gärna sova i ladan, mr Anderson.

Jag ber om ursäkt
för Joshs dåliga uppförande.

Han är stolt bara. Utan stolthet
är man värdelös. Jag menar...

Vi förstår, mr Anderson.

Duka av, ni.
Jag visar mr Anderson var ladan är.

Ska jag inte hämta en filt
åt mr Anderson?

Nej... det gör jag.

Om jag vetat att jag skulle få det
så bra bara för en kulas skull-

-hade jag låtit skjuta mig frivilligt.

Vilken fin natt.

Jag har faktiskt sovit
många nätter under bar himmel.

Tänk, stjärnorna märker man aldrig
när man är ensam.

Jag vet.

Mrs Macahan, vem är Claw?

Hur kan ni känna till honom?

Jag har hört
era flickors tissel och tassel.

Claw är en shoshone-hövding
och en mycket god vän.

Han anser att jag måste ha en man
som skydd, helst en av hans krigare.

Ja, mrs Macahan,
man vill ju inte skrämmas...

Han kan ju vara mån om er välfärd-

-men kan också tänkas vilja
knappa in på arapahos revir.

Arapaho ser er mark som sin egen.
Men får shoshonerna in en bofast här-

-så är de redan inne på arapahos
revir. Ni måste vara försiktig.

Jag stannade gärna här ett tag,
och inte bara för matens skull.

-Jag skulle vilja, men kan inte.
-Så ni är på flykt?

-Eller har väldigt bråttom.
-Jag känner igen blicken.

Min äldste son, Luke, är på flykt.
Det har gett honom en helt ny blick.

Ja, man får den där blicken.

Jag stöter ofta ihop med skjutglada
män, och ibland kan nån bli skadad.

Varför berättar ni det för mig?

Så ni vet hur illa jag ligger till,
innan jag kysser er.

Jag är änka sen tre år, mr Anderson-

-och inlåter mig inte med
första bästa karl som kommer förbi.

Och jag ber aldrig om ursäkt
för att ha gjort det rätta.

-God natt, mr Anderson.
-God natt, frun.

Sov gott.

-Ska du aldrig lägga dig?
-Kanske inte.

-Inte förrän han är borta.
-Vad du tjatar om det.

Han är en främling!
Vi känner honom inte!

Ni tar in honom, ger honom mat
och skrattar åt alla hans skämt.

-Det är ju ditt fel att han är här.
-Att han inte sover här inne också!

Det är väl inget fel på honom?
Det är trevligt med honom här.

-Det har gjort Laura gott.
-Och som han och mor såg på varann!

Än sen?
Det är ju ensamt för henne här.

Hon kan väl få glädja sig
så länge han är kvar?

Det är roligt att se henne skratta.
Så glad har hon inte varit sen far...

Hon börjar leva upp igen, Josh.
Så lägg dig inte i det här.

-Så vackert.
-Vad gör ni uppe, tänk på stygnen.

Jag tröttnade på sängen.
Det är mycket vackrare här ute.

Men det är för tidigt.
Vad envis ni är, mr Macahan.

-Varför kallar ni mig inte Luke?
-Det är inte tillåtet.

-Är nånting tillåtet hos er?
-Ja, vanlig alldaglighet.

Då borde ni vara förbjuden.
Ni är sannerligen inte alldaglig.

-Mr Macahan, säg inte såna saker.
-Det är ju bara rena sanningen.

Kunde ni ta er hit av er själv,
så kan ni nog snart rida vidare också.

-Säkert, men jag vill inte längre.
-Varför inte det?

Nej, för ju mer jag ser av er här,
desto mer tror jag att ni tänker rätt.

-Vi lever fridsamt, och med Gud.
-Och det är inget fel i det.

-Värre kan man ha det än här.
-Somliga skulle nog tröttna.

Inte jag. Jag växte upp
på en farm, inte så olik den här.

-Bara där fann jag lugn och ro.
-Varför lämnade ni den då?

Vi beslöt att dra västerut.
Det var kriget.

Vi var rädda för det skulle hinna
I fatt oss. Vi skulle till Oregon då.

Efter sju veckors färd från Virginia
befann vi oss i Nebraska-territoriet-

-när vi mötte en kavalleristyrka.

-Major Anderson, från Fort Randall.
-Zeb Macahan, major. Med familj.

Jaha? Spejare hos överste Hyatt
i Fort Laramie? Så långt österut?

-Just vad jag tänkte fråga er.
-Vi ska tillbaka till general McDowell.

-Kriget rasar. Varifrån kommer ni?
-Virginia.

-Då hann ni i väg i sista stund.
-Hur då, major?

Unionisterna är inne i Virginia och
McDowell har 30000 man i Manassas.

Beauregard är på väg upp
söderifrån med 20000 man.

-Och Bull Run ligger mitt emellan.
-Bull Run?

Det är därifrån vi kommer...
Vi har släkt kvar där.

Jag beklagar verkligen. Men lycka till.
- Macahan.

Vi ses, major.

Ja... och när majoren gett sig av
hade vi nog alla samma tanke.

Vi kunde bara inte lämna släkten
mitt ute på slagfältet.

Så du rider tillbaka?

Laura, packa lite skorpor
och salt kött åt mig...

Josh.. Hämta ammunition åt mig.

-Jag återvänder, du blir med familjen.
-Ett hårt land, men du klarar det.

-Familjen behöver dig mer än mig.
-Lång väg om du ska slå rebellerna.

-Det ska nog gå på tre veckor.
-Det är långt till Bull Run.

-Och om de inte vill åka därifrån?
-Det får vi se då.

-Pappa.. Lycka till.
-Zeb ville ju rida tillbaka.

Din familj är här, tänk om du inte
kommer tillbaka. Låt Zeb göra det.

Ni har mer nytta av Zeb här ute.
Nu ska du lyssna på mig.

Här ute är jag duger jag inget till.
Zeb kan jaga och hitta vatten.

Han kan spå väder och känner
indianerna. Jag kan inget sånt!

Ensam här kan jag bli er död!
Zeb måste stanna!

Kan du inte begripa det?

Han fick sin matsäck, men lämnade
kvar hälften. Vi hade det så knappt.

-Håll ut förklädet.
-Det räcker inte åt dig!

Jo då.
- Sköt om dem, Zeb. Jag hittar er säkert.

Vi tar inte ett steg till utan dig.
Och i vår drar vi till Oregon ihop.

-Men här kan du inte stanna.
-Nej, vi kan inte övervintra här.

Vi har tio dagsresor till Platte.
Där kommer vi att vänta på dig.

Där finns en stad och telegraf
är på gång. Så vi hör av oss.

Det här blir nog bra.

Vi ska vänta på dig, pappa.

Yankees satte uniform på honom,
och jag fann honom döende i Shiloh.

Det är svårt att förlora en förälder.

Man måste böja sig, mr Macahan.
Vi är alla Guds tjänare.

-Han hade tur när han valde er.
-Tack för att ni finner mig värdig.

Du är mycket mer än så, Erika.

Klockan... Jag måste gå nu.

Skönt att se att du rör på dig.
Jag trodde jag hade tagit i för hårt.

Så det var du som slog mig?

Ja, jag hade inget val. Du såg ut
att vilja döda den där sergeanten.

Jo... aj... Det får jag väl medge.
Vart tog han vägen?

Han är på väg till fältsjukhuset.
Du krossade käken på honom.

-Hur länge ska du ha mig inlåst?
-Du är ingen fånge.

-Bartendern berättade vad som hände.
-Så det blir inga moralkakor ens?

Nej, dem avstår jag från åt armén.
Den väntar på dig där ute.

Ephraim, innan jag talar med dem,
måste jag fråga dig om en sak.

Jag letar efter en ung man.
Han är 23 år och ser bra ut.

Och rätt lång. Jag tappade spåret
en 3 mil härifrån. Har han synts till?

-Drar han snabbt?
-Så där.

-Kan det vara en desertör?
-Hur så?

En av arméns profosser var här
i morse och sökte honom också.

-Vart var han på väg?
-Till en simonitby vid förra postvägen.

Varför då?

En yngling ungefär som den du beskrev
sköt en man på postvägen nyligen.

-Dog mannen.
-Ja.

Pojken försvarade en simonit-flicka
som ett gäng huliganer gett sig på.

Kan grabben kan vara i den där byn?

-Det är knappast troligt.
-Var är min häst?

-Utanför huset.
-Tack, Ephraim.

Det var så lite så, Zeb.

Zeb Macahan?
Ni är en farlig man.

Jag har fyra man som svär på
att ni försökte döda dem.

Och de försökte byta en indianskalp
mot whisky. En kvinnas dessutom.

Men mitt ärende är ett annat.
Känner ni någon Cully Madigan?

Hur så?

Han har skalperat
över 20 arikara-krigare.

-Det tror jag inte.
-Tro vad ni vill.

Jag och 50 av mina bästa soldater
jagar Madigan.

-Och vad tänker ni göra?
-Hänga honom.

Jag tror inte han gjorde det.

Men om han gjort det,
så hade han goda skäl till det.

-Så han är en vän till er?
-Mer än så.

När jag fann honom, kunde han inte
skilja på bävrar och pungråttor.

Jag kommer att hitta Madigan,
även om det kan ta tid.

Fortsätter han med sitt dödande
får vi nog ett indiankrig här.

-Kom till saken.
-Poängen är att han är er vän.

Hittar ni honom före mig, så räddar
ni några liv... och han slipper galgen.

Ingen jävel kan ta fast Madigan
mot hans vilja.

-Men ni kunde stoppa dödandet.
-Okej. Och då slutar ni sökandet?

-Nej, jag har mina order.
-Då blir det inget av.

Men en sak ska ni ha klart för er,
ni kanske tar honom till slut-

-men då har han dödat fler av
era soldater än han dödat indianer.

Okej, ni har mitt ord. Då vill jag ha
ert på att ni börjar söka Madigan nu!

Bara på att jag börjar så fort jag kan.
Nu har jag annat som brådskar.

Luke!
Vad är en militärprofoss?

-Nån sorts armépolis. Hur så?
-Det är en sån här och söker dig.

Låt honom ta mig.
Jag har ställt till det nog för er.

Nej, han är beväpnad,
så vi måste gömma dig.

Skottlossningen ägde rum för knappt
två veckor sen på vägen till stan.

-Varför tror ni han är här?
-Han försvarade ju en av era kvinnor.

-Jag tänkte ni skyddade honom.
-Han dödade ju en man.

Som ni vet förbjuder vår lag allt våld.

-Skulle vi kunna skydda en mördare?
-Kanske inte, broder.

Men jag vill leta själv.
- Ta hästen, pojk.

Flytta på er nu... så jag slipper
använda det våld ni är så emot.

Där borta.

Varför söker han efter dig?

Jag rymde från armén...
för att jag avskydde allt dödande.

Så du lämnade armén
för att du inte kunde döda?

Luke, jag har gott hopp om dig.

-Är det polisens häst?
-Ja, sir.

Och den han söker...
finns han här?

Det får man inte tala om.

Fortsättning följer...

Översättning: Lillemor Bark
Sveriges Television AB 1999