All language subtitles for How.The.West.Was.Won.S00E01.DVDRip.x264.AAC-SMiX.swe

Det har sagts att Västern
vanns med vapen och guld-

-men den vanns av modet hos vanligt
folk som körde sina vagnar västerut-

-genom 500000 kvadratkilometer
av vildmark.

Vissa lockades av guld-

-men de flesta var familjer
som drömde om en ny början.

Det här handlar om en sådan familj
- familjen Macahan.

Katherine Macahans söner och döttrar
skulle sätta sin prägel på Västern.

Från början var den enda i familjen
vars namn redan var mytomspunnet-

-en man av samma virke
som Bridger och Jeremiah Johnson.

Hans namn var Zebulon Macahan.

Hunkpapa sioux-territoriet Mars 1861

Alla siouxer är rädda för djävulen.

Skär, fjäderskalle.
Du får bara det här.

Kan du inte säga åt de här siouxerna
att släppa mig, Macahan?

-Vem köper skalper, Dutton?
-Vad vet jag om det?

Du sålde nyligen whisky
till sioux-jägare.

Jag räknade till sex döda -
fortfarande varma. Det var ditt verk.

Ja, en kom undan uppströms
och tog skalpen med sig.

Han skickade de andra på oss.
Yates är död.

Det är Bullion och Juno också.

Jaså.

De har tydligen sparat dig till sist.

Ska du bara äta middag eller hjälpa mig?

Säg att de ändå kan få se honom dö.
De är inbjudna till hängningen.

Om de kommer till hängningen
ska de få ett dussin tjurar.

Hängning? Vi har spårat tillsammans.
Bluffar du bara?

Det är ingen bluff.
- Hämta hans häst.

Har du blivit en indianälskare nu?

Om du säger ett ord till lämnar
jag dig här. Vill du hellre det?

Att sitta inlåst...
Jag gillar inte det.

Jag vill vara ute och jaga
under bar himmel.

Vi kan fånga bäver uppe vid Bear Paw.

Vi kan rida norrut på en gång.

De var bara indianer.
De tar ju skalper.

En av dem var Haltande Hjorten.
Vi övervintrade tillsammans.

Han litade på dig, Dutton. Om inte
armén dödar dig, så gör jag det.

Nu fortsätter vi.

Ryttare!

Sätt honom i vaktstugan.

-Överste.
-Jag kommer att ta mig ut.

Och sen ska jag ta din skalp!

Jag gör det långsamt,
precis som siouxerna.

Jag har aldrig flått en vit man,
men du blir min förste, Macahan.

-Vad lovade du?
-Lugn, översten.

Du kan inte ge kött till alla vildar.

De var bara tolv som var efter Dutton.

-Varför inte låta dem döda honom?
-Jag övervägde det.

-Jag lät bli av tre orsaker.
-Tre?

Du bad mig hämta honom.
Jag avslutar det jag börjar.

Och den andra?

Crow- och blackfootindianerna
är också arga.

Det är risk för
att det bryter ut ett indiankrig.

Och den tredje orsaken?

Jag har sett indianerna flå en man,
en bit i taget.

Siouxerna är experter på det.

En stark man kan överleva i två dagar.

Inte ens Dutton förtjänar en sån död.

Riskerade du livet för nån som Dutton?

Min sergeant säger att du kan använda
din kniv på nån utan att blinka.

De brukar ge sig på mig först,
så det är annorlunda.

Jag lovade Björndans tolv stycken
tjurar. Kommer han att få dem?

Ja. Och en inbjudan till hängningen.

-Kom in.
-Ett meddelande till er, sir.

Det är från överste Collins.

Vad är det, överste?

Min far... Han har dött.

Han har skickat brev i tio år. Han
ville alltid veta när jag skulle hem.

Jag tänkte verkligen komma hem igen.

Jag var allt han hade,
och jag lät honom dö ensam.

Att gripa Dutton
kan lugna ner situationen ett tag-

-men jag oroar mig för alla nybyggarna.

Jag vill att de ska evakueras.

Ni bör nog låta nån annan
ta hand om det nu.

-Jag har inte sett familjen på 10 år.
-Anda tillbaka till Virginia?

De blir också äldre.

Du kan hamna mitt i ett krig.

Enligt rapporterna
lär det bryta ut när som helst.

Låt några av era män hjälpa Billy Joe
så tar han hand om nybyggarna.

-Är han redo för det?
-Jag har tränat upp honom.

När rider vi?

Jag ska inte med, bara du.

-Och du, då?
-Tja...

Jag ska hem till Virginia, Billy Joe.

Jag sa till översten
att du kan sköta jobbet i stället.

Se till att inte skämma ut mig nu.

Glöm inte vad jag har lärt dig:
Skjut dem där de ser störst ut.

Och låt ingen kvinna ställa till det.

-Hej då, Billy Joe.
-Hej då.

-Vi kommer aldrig att träffas mer.
-Jo då.

Han kommer tillbaka.

Nordöstra Virginia April 1861

Kom hit, Mattie.

-Titta vem som kommer.
-Far...

Zebulon.

Zebulon.

-Far.
-Hej, Zeb. Det var på tiden.

-Var är Laura, Jed?
-Jag vet inte.

Hon sitter säkert framför spegeln.

-Hämta hit henne.
-Gör det själv.

Jag är less på att säga till henne.
Jag är ingen springpojke.

Jag kan inte bara hålla efter Laura.

-Är allt som det ska, Jed?
-Jag har lagat den ordentligt, mamma.

-Nu läcker den inte på 100 år.
-Tack.

Vill du vara snäll och ta in den
och koka vatten till badet.

-Har du sett till din bror?
-Jessie frågade nyss efter Laura.

Hon skulle arbeta i majsbingen.

Du svarade mig inte var Seth är.

-Har du sett honom?
-Han gick i väg med geväret.

Laura.

Laura?

Är du där inne, Laura?

-Ja.
-Vad gör du i den där klänningen?

...-Kyrkomötet.
-Är det redan så sent?

-Hon är snart fem.
-Jag hämtar din far.

Timothy!

-Middagen är klar.
-Jag kommer strax.

Du har arbetat nog för i dag.
Vi ska till kyrkan också.

-Är det redan dags igen?
-Ja.

Det är bara en kväll i veckan.
Har du sett Seth?

Han var här för ett par timmar sen.

Du vet att han är ute med geväret
i stället för att laga taket.

Var inte för sträng, Kate.
Han är ung och rastlös.

-Du drev gården i hans ålder.
-Och jag hade både fru och barn.

Det gick väldigt snabbt.

-Timothy Macahan, din fräcking.
-Du klagar inte.

Jag vill inte prata om det nu.
Byt inte samtalsämne.

-Seth måste sköta sina sysslor.
-Han behöver bara lite frihet.

-Han vill se världen utanför gården.
-Han är som din bror.

Zeb är en bra man,
men han lär aldrig slå sig till ro.

Han är en lösdrivande spelare.
Och en hedning.

Han är en gudlös man,
och Gud vet vad mer...

Jag vill inte se Seth ta efter honom.

Det låter som om Seth kommer hem strax.

Seth! Vänta lite.

-Vad har du på dig?
-Konfederationens uniform.

Var har du hållit hus, Seth?

-Henry?
-Jag tänkte ta farväl, mrs Macahan.

-Vart ska du?
-Vi tar tåget till Richmond i kväll.

-Varför?
-För att döda nordstatare.

Men vi ligger ju inte i krig än.

Det blir krig. Vi intog Fort Sumter.
Jänkarna samlar trupper.

De säger att kriget blir kortvarigt.
Alla jänkare som når Missouri dör.

-Ta värvning innan det är över.
-Absolut inte!

-Kriget rör inte oss.
-Ska du inte med, Seth?

Tja... Striderna bryter väl snart ut.

Kaptenen säger
att de som tar värvning nu-

-får det bättre än de som inkallas.

Du måste tvätta dig, Seth.
Vi blir sena till kyrkan.

Vi ses, Henry. Lycka till.

Jag kommer tillbaka när vi har vunnit.

Gud välsigne dig, Henry.

Det verkar inte som om jag
har nåt val. Inte Jed heller.

Vad skönt att få äta ute i svalkan.

-Var är Laura?
-Hon gör sig fin.

Säg åt henne och Jed att skynda sig.
Hämta bestick också.

Tim Macahan, ta fram kruset nu!

-Det är farbror Zeb.
-Visst tusan är det han.

Det trodde jag aldrig.

-Vad vill du?
-Bara hälsa på lite.

-Se vem som är här, Kate.
-Hej, Kate.

-Vilken överraskning.
-Du ser väldigt stilig ut.

Är det Seth?
Du har blivit en riktig man.

-Jag var tolv år sist vi sågs.
-Han är lite väl lik dig.

Jed? Du var tvungen att klättra upp
på brunnen för att få nåt att dricka.

-Du har också vuxit.
-Och gör det än.

Jag hört mycket om dig, farbror Zeb.
Du är en legend häromkring.

-Det här måste vara Laura.
-Nej, det är Jessie.

-Senast hade du blöjor på dig.
-Det var ju länge sen.

-Men se på dig nu.
-Farbror Zeb!

Det här kan inte vara Laura.
Hon var ju en liten jänta.

Om hon var ännu vackrare
så hade hon varit farlig.

-Hämta farfar och farmor.
-De är på väg.

Ta hand om hästarna.
- Du kom lagom till middagen.

Berätta om Oregon och Kalifornien.

Är det alltid varmt i Kalifornien,
farbror Zeb?

Ja, det stämmer faktiskt.
Jag minns en karl som fick frossa-

-och folk strömmade till
för att se hur det såg ut.

Stämmer pratet om guld i Kalifornien?

Ja. Folk har rest dit sedan 1849.
En del har blivit förmögna.

Du var väl också rik?

Jag klarade mig hyfsat ett tag,
men sen försvann allt.

-Det finns gott om frestelser där.
-Vadå?

Strunta i det. Barnen kan ju höra.

-Det sägs att ni har indianproblem.
-Ja. Och det lär bli ännu värre.

-Varför tror du det?
-Armén flyttar trupper österut.

-Ryktena stämmer alltså?
-Ja, det lär bli strider.

Skulle du strida
om det skulle gå så långt, Zeb?

Jag vet inte. Jag hade ställt upp
vid Alamo om jag hade hunnit dit.

Men det var texasbor mot mexikaner.

Här slåss amerikaner mot varandra.

Ska man döda sina egna
på grund av slavfrågan?

Missouri och Kansas bråkar,
slaverimotståndare, abolitionister...

Jag hade aldrig hört talas om
"secession".

Jag begriper mig inte på nåt av det.

De som slåss gör oftast inte det.

Jag vill inte höra mer
av det här krigspratet.

Hur kan vi prata om unga män
som ska dö när vi äter?

-Jag vill inte höra mer.
-Sätt dig.

Kriget försvinner inte
bara för att vi inte pratar om det.

Det lär påverka många - oss också.

Det är lika bra att vi inser det.

-Vi måste till kyrkan.
-Hade du inte presenter, Zeb?

Vi fick en fredspipa och
ett halsband av fladdermuständer.

-Men hon är rädd för att ta på det.
-Farmor...

-Har du presenter?
-Jag vill inte att ni missar kyrkan.

Vi kan komma lite sent, bara i dag.

Visst är den väl fin?

Indiankvinnorna
tuggar på det för att göra det mjukt.

-Tack, farbror Zeb.
-Visst.

Här får du, Laura.
Det är en piggsvinssvans.

Shoshone-flickorna gör hårborstar
av dem och smörjer på nån salva.

Tack, den är vacker.

Den här får du, Jed. Den tillhörde en
man som hette "Hard Luck" Hayes.

-Han dräpte en puma.
-Vad hände med honom?

Tyvärr dödade puman honom också.

Nu är den din.

Låt mig se...

-Den här får du, Seth.
-Det är ju din revolver.

Ja, men du har alltid gillat den,
och jag har en ny Colt nu.

-Så du får ta den där.
-Tack, farbror Zeb.

-Vi pratade om farbror Zeb.
-Han är kvar i morgon.

Nu måste ni gå och lägga er.

Timothy?

Vad gör han där ute?
Jag bäddade ju där nere.

Han känner sig nog instängd
under ett tak.

Du avundas honom.
Han kan resa vart han vill.

En del av mig avundas honom...

...men ingenting här i livet
är gratis.

Om man vill ha nåt får man glömma annat.

Det gäller äktenskap och familjer...
Man måste betala för det.

Frihet... Som den Zeb har.

Jag tror inte att nån av oss skulle
ändra på nåt om vi fick chansen.

Men utan oss skulle du leva som Zeb?

-Nja...
-Skulle du inte det?

-Jag har familj, Kate.
-Men hela familjer flyttar västerut.

-Ja, men...
-Varför inte vi?

-Vill du att vi ska flytta västerut?
-Ja, det vill jag.

Du älskar ju det här stället.
Då måste vi börja om.

Din familj gjorde ju det...
och min också.

Att leva med en äventyrslysten man
som du kan få en att ändra sig.

Jag visste att det skulle ske
förr eller senare.

Jag såg din min när Zeb pratade.

Du har läst sönder alla hans brev.

Du har gjort allt man kan önska.
Du har gett mig mer än tjugo bra år.

-Nu är det min tur att ge dig nåt.
-Det måste finnas andra orsaker.

Det här kriget...
Nu är det mer än bara rykten.

Henry kom hit i dag i uniform. Han
var beredd att döda... eller att dö.

Alla män kan tvingas att slåss.

Jag vill inte mista nån av er,
även om vi måste flytta.

Du har alltid velat det, Timothy.
Och nu vill jag också det.

-Det är mitt i natten.
-Jag måste prata med Zeb.

-Kruset står högst upp i skåpet.
-Vad gör det där?

Pojkarna växer, det är ingen vits
att fresta dem i onödan.

Stå inte bara där och häng. Stig in.

Jag testade dig bara. Civilisationen
har inte fått dig att tappa stinget.

Jag är van att sova med ett
öra öppet. Det är svårt att låta bli.

Kul att du kom ut, Tim.
Det var länge sen vi två-

-satt runt elden
och pratade om kvinnor och hästar.

Hur länge stannar du?

Länge nog för dig att säga vad du vill.

Jag undrar en sak: Vad kostar det
för en familj att flytta västerut?

-Hur långt?
-Kalifornien, Oregon.

-Ställen som du har skrivit om.
-Du ska väl inte flytta?

Svara bara.

Runt 700-800 dollar för din familj.

Och inte bara det...
Det är för sent att dra västerut.

Det är slutet av april.

Om ni åker i morgon
är ni inte i Missouri förrän i juni.

Den sista vagnkolonnen åker mitt i maj.

Då är gräset högt nog att beta,
och marken är torr nog att åka på.

Och man måste igenom bergspassen
innan snön kommer.

Annars måste man övervintra
och börja om till våren.

Vi klarar det med din hjälp.

-Resfebern har slagit klorna i dig.
-Ja. Så har jag känt länge nu.

Du borde förstå det bäst av alla.

Jag hade lovat Kate ett riktigt hem.

Kvinnor stänger dörren
så att mannen inte flyr.

Hon tvingade mig inte att göra nåt.

Jag menade inte
att Kate var särskilt hård, Tim.

-Kvinnor är såna.
-Hon har ändrat sig.

Hon vill också flytta västerut.
Hon sa det nyss till mig.

Då måste hon ha haft en bra anledning.

Du såg henne vid middagen.
Det är kriget.

Hon är rädd
att pojkarna ska dras in i det.

Många skulle ge allt
för ett sånt här ställe.

Inte du.

Hör du, Tim...

Ingen vill resa hela den sträckan
ensam om man inte är tvingad.

Det är 500000 kvadratkilometer ödemark.

Hela vägen är kantad av gravar.

Vägrar du att ta med oss?

Nej, men det är för sent nu.
Det är för många faror inblandade.

-Jag kan ta er västerut nästa år.
-Nästa år är det för sent, Zeb.

Kriget drabbar oss just nu.

Om inte du vill, så gör vi det själva.

Men vi tänker åka.

Vänta lite. Ett ögonblick.

Det är fullt.

Du har redan tvingat oss
att lämna kvar allt som behövs-

-för att leva ett civiliserat liv.
Allt.

Klarar ni er inte utan en orgel?

Barnen ska inte växa upp utan musik.

Men du vill väl att de ska växa upp?

Chansen att klara det är 50 procent.

Om djuren inte orkar med vagnarna
har vi ingen chans alls.

Mormor tog med den här klockan
från Irland och gav den till mig.

-Jag tänker inte lämna kvar den.
-Den betyder mycket för henne.

Om du hämtar så mycket
som en fjäder till från huset-

-så sätter jag mig på hästen
och rider i väg ensam.

Jag har aldrig mött en envisare man.

Ta det lugnt nu, Kate.
Han vet vad han håller på med.

En sak är säker:
Resan kommer inte att bli tråkig.

-Ta hand om er.
-Var snäll och hjälp din mor.

Sätt er i vagnen nu, flickor.

Jessie och Laura?

Kate...

-Farfar.
-Kate.

-Är ni säkra?
-Ja. Vi tänker stanna här.

Vi har hunnit slå rot här nu.

Nu kanske vi får lite lugn och ro.

-Farmor.
-Kate.

Ni kan ge er av.
Jag hinner i fatt er.

Ta hand om dem.

De är bönder. Det är dina trakter.

Och du ska också vara försiktig.

Din far har rätt. Det är
en lång färd, så vi ska be för er.

-Ta hand om er själva.
-Jänkarna struntar i oss gamlingar.

Försök inte sköta gården
som om du var ung igen.

Håll honom i strama tyglar, mor.

Det tidiga 1860-talets pionjärer,
som kom före järnvägens genombrott-

-fick en svår och långsam resa västerut.

Klumpiga Conestoga-vagnar
som drogs av oxspann på två ton-

-kom sällan längre än 25 km per dag.

-Kom sällan längre än 25 km per dag.

En ganska lätt resa genom Virginia, Ohio-

-Indiana och Illinois
tog runt sex veckor.

Men bortom
de livliga gränsstäderna i Missouri-

-befann sig de resande i Kansas.

Där väntade de stora slättmarkerna:

Utkanten av vildmarken
och början på Oregonspåret.

-Herregud.
-De lär sig aldrig.

-De tar med en massa skräp.
-Skräp?

Titta på spegeln.
Stackars kvinna...

Kvinna?
Ser du vad som är kvar av hästen?

Den dog för att nån kvinna
släpade med sitt förflutna.

Nu fortsätter vi.

Det blir värre, vi måste in.
Sväng in här.

-Vad gör vi med hästarna?
-Släpp loss dem. De stannar.

Sätt er i vagnen.
Jag tar hand om oxarna.

-Hade du nån jaktlycka?
-Det är för sent att spåra nåt nu.

Jag orkar inte med all lort!

Jag har det i ögonen och munnen.
Håret är fullt av insekter.

-Lugn. Vi har snart passerat det här.
-Men det tar ju aldrig slut!

Vattnet räcker inte till att bada i.

-Vi äter samma sak varenda dag.
-Det finns inte mycket att jaga här.

-Jag orkar inte med det här längre!
-Du måste det. Det är lika för alla.

Ingen annan klagar på maten.
Klipp dig eller ta på dig solhatten.

Laura. Laura?

Jag trodde att du hade somnat.

Jag har aldrig höjt rösten åt henne
tidigare.

Det kanske var på tiden.

Vi har skämt bort henne.
Du vet att det är sant.

Det är förstås svårt att inte göra det.

Jag visste att hon var en skönhet
så fort hon föddes.

De innebär problem.

Jag har nämligen en del erfarenhet av
att umgås med skönheter.

Ångrar du det här?

Jag kan inte tänka mig nåt bättre.

-Var är alla?
-Zeb och Seth jagar.

Din far letar ved.
Du kan hjälpa honom.

Oroa dig inte.
Det växer ut igen i Oregon.

Du kan ta den. Jag driver ut den.

Bra skjutet. Var sköt du den från?

-Från öppningen mellan träden.
-Det var inte illa.

Matdags.

Poncaindianer. De har nog också svårt
att hitta nåt att jaga.

-Vi låter dem ta den.
-Men vi behöver köttet.

Nu struntar de kanske i oss i stället.

Vi går långsamt härifrån.

Vagnen.

De startade en brand inne i vagnen.

När vi släckte den, stal de hästarna.

-Ska vi följa efter dem?
-Det behövs inte. De kommer tillbaka.

Låt mig prata med dem.
Rikta gevären neråt.

"Endast buffeln törs färdas här ute."

Nu kommer han till saken.
Vi kan få byta till oss hästar.

-Men det är ju våra hästar.
-Vi måste köpa tillbaka dem.

Jed. Hämta mjöl, bacon och skorpor
från vagnen.

-Och om vi vägrar?
-Då dör antingen de eller vi.

Kate!

-Han gillar den.
-Han ska inte få den.

Lugna.

-Hästarna mot maten och klockan.
-Han får inget av mig.

-Det är ju våra hästar!
-Kan han ta mitt gevär i stället?

Vi behöver geväret för att överleva,
Seth.

Men vill de ha det?
- Jag kan skaffa ett nytt gevär.

Ta den och försvinn härifrån.
Försvinn!

Hämta hästarna, pojkar.

Hur vet du att de inte kommer tillbaka?

De har för mycket heder för det.

De är inte tjuvar.
De försöker bara överleva.

Hur är det med Kate?

Vi är redo att fortsätta igen, Kate.

Jag vill hem igen.

Dina brev lät som en dröm, Zeb.

Guld. Mark som vem som helst får ta.

Det lät så spännande,
men det var bara lögner.

Det är inga lögner.
Det finns gott om bra mark där.

-Men det är 160 mil kvar dit.
-Indianerna kunde ha dödat oss.

Jag sa att det fanns indianer här.

Jag chansar hellre på att åka hem.

Det här är vad Tim har drömt om.
Du hade fångat in honom.

Nu är han fri och vill förverkliga
drömmen, men då vill du ge upp.

Det är nog hans fel.
Han har skämt bort dig.

Det där biter inte på mig, Zeb.
Jag känner dig.

Jag tänker inte tiga, vad du än vill.

Det vill jag inte heller,
men tänk på honom för en gångs skull.

Och dina söner, då?
Har du glömt varför du flydde?

Det finns inget kvar där -
inte för dig, Tim eller dina söner.

Zeb Macahan...
Om jag inte var en religiös kvinna-

-hade jag kallat dig...

Nebraska Början av juli, 1861

-Major Rem från Fort Reynolds.
-Zeb Macahan.

Spejade inte du åt överste Hayes?
Vad gör du så långt österut?

-Vad gör ni själva här?
-Vi har beordrats tillbaka.

Det är krig nu. Var kommer ni ifrån?

-Virginia.
-Då hann ni precis undan.

-Hur så?
-Unionens trupper är i Virginia.

McDowell har fått 30000 man.

Beauregard har 20000 man i söder.

-Bull Run ligger mittemellan...
-Bull Run?

-Vi kom därifrån. Vi har släkt där.
-Det var tråkigt att höra.

-Lycka till. - Macahan.
-Vi ses, major.

-Du tänker vända tillbaka.
-Hämta skorpor och kött, Laura.

Gå och hämta det åt mig.

Jed! Ge mig lite ammunition.

-Jag gör det. Stanna med familjen.
-Du känner till den här vildmarken.

-Du behövs bättre här.
-Du lär inte hinna före soldaterna.

-Det tar tre veckor.
-Det är 110 mil dit.

Jag rider dit.

-Om de vill stanna, då?
-Det ordnar sig.

Lycka till, pappa.

Vad händer med barnen
om du inte kommer tillbaka?

-Låt Zeb göra det.
-Zeb kan ta hand om er bättre än jag.

-Timothy...
-Kate!

Jag är en gröngöling här ute.
Zeb kan jaga och hitta vatten.

Jag kan inget om vädret och indianerna.

Jag kan få oss alla dödade.
Det är Zeb som måste stanna.

Det måste du väl förstå?

Här, pappa.

-Håll upp förklädet.
-Det där räcker inte till dig.

Jag klarar mig.
- Ta hand om dem, Zeb. Jag hittar er.

Vi kan ju inte fortsätta utan dig.

-Vi ska till Oregon tillsammans.
-Ni kan inte stanna här.

Han har rätt.
Vi kan inte övervintra här.

Om tio dagar når vi Platte River.
Vi väntar där.

Det ligger en stad med telegraf där.
Du får höra av dig.

Det kommer att gå bra.

Vi väntar på dig, pappa.

Platte River Slutet av juli, 1861

Vi ska väl fylla på förråden.
- Följ med mig, flickor.

-Det vore gott med en öl nu.
-Ja.

Jed... Tyvärr.
Din mor skulle nog skalpera mig.

Kanske nästa gång.

-Hej. Vad får det lov att vara?
-Ett par öl.

Vi är vana med vagntåg,
inte ensamma resenärer.

-Var kommer ni ifrån?
-Virginia.

Då måste ni ha Herren med er.
Vart ska ni?

-Oregon.
-Ni hinner inte dit före vintern.

-Vi tänkte övervintra här.
-Det är hårt här.

Inte värre än där vi nyss var.

Det här är Platte, porten mot väst.

Somrarna är stekheta,
och vintrarna är iskalla.

Här finns utsvultna vargar, fientliga
indianer, bovar och banditer.

-Välkomna, mina herrar.
-Jag är rädd att han har rätt.

Bull Run, Virginia Den 21 juli, 1861

Under en dags strider vid Bull Run,
inbördeskrigets första slag-

-dog och sårades 3000.

Det var nästan ingenting jämfört med
dödstalen under senare slag-

-men under striden gavs båda sidor
prov på fiendens styrka.

De insåg
att segern inte skulle bli lättköpt.

Hjälp pojken.

Lägg huvudet i mitt knä.
Herre min Gud...

Det håller åtminstone nordanvinden ute.

Vad pratar du om, Zeb?
Ska vi stanna här?

-I skjulet?
-Det är ett torvhus.

-Det får duga.
-Menar du att vi ska bo i det?

Tja...
Nån har bott i det en gång i tiden.

-Men det är ju bara smuts och jord.
-Det kan bli riktigt trevligt.

Det finns vatten där borta.

-De hade nog djur här.
-Vänta lite.

Det kan finnas andra djur här nu.

Här har vi middagsmaten.

Den amerikanske pionjären var påhittig.

Om naturen inte hade det han behövde,
tog han något annat.

I brist på tegel och virke,
byggde han hus av block.

Det fanns knappt något trä på
slätterna, så han tog gräs och lera.

Dessa enkla material gav ett hus
som gav både svalka och värme-

-och som lätt kunde byggas ut
när familjen växte.

För att bygga torvhuset krävdes bara
pionjärens aldrig sinande energi.

De arbetade
från tidig morgon till sen kväll-

-och kunde bygga upp torvhuset
på bara ett par dagar.

Var försiktig, Zeb.
- Håll i med båda händerna, Jed.

-Skrapa det inte. - Se upp, Seth.
-Ja ja, mamma.

-Nu är ni nästan inne.
-Dörröppningen är för smal.

Ungdomarna arbetar jätteduktigt.

-De har vuxit de senaste dagarna.
-Inte bara de.

Ja... Ett tag undrade jag
om du skulle klara det.

Men Tim visste vad han gjorde
när han gifte sig med dig.

-Han har varit borta i en månad.
-Ingen fara, Tim kommer tillbaka.

Gud har en förmåga
att hjälpa såna som han.

-Du tror väl inte på Gud, Zeb?
-Jo, det gör jag faktiskt.

-På mitt eget sätt.
-Jag sa att du var gudlös.

Det kan jag gott förstå, Kate.

Jag är ju inte direkt kyrkotypen, men...

Jag tänker mest på Gud
ensam ute i naturen.

När man ser en hjort som dricker-

-ur en bergssjö när morgondiset lättar.

När jag hör foreller hoppa
i den djupa och kalla floden.

När björnen och mården äter på stranden.

Eller när jag ser en örn
sväva omkring i bergen.

Människan är tokig om han inte tror
att nån har skapat det.

Hoppas att Han hjälper oss i morgon.
Det är dags att så.

-Vad kan vi odla här ute?
-Inte mycket, tyvärr.

Så här års: morötter, rovor och kål.

Och kanske lite majs till djuren.
Men vi klarar oss, Kate.

Farbror Zeb! Det är hundratals hästar
på väg mot huset!

Hämta geväret, Jed.
- In i huset, damer.

Skräm bort dem. Skjut ovanför dem.

Vänd, annars skjuter vi ner er!

-De gör det, farbror Zeb. De vänder.
-Vänd bort härifrån!

Få undan dem!

-Vad håller ni på med?
-Skyddar vår mark.

-Ni är mellan oss och floden.
-Marken tillhör Hale Crowley.

-Hästarna ska dricka och beta.
-Inte medan vi bor här.

-Vi lånar marken. Vi ska flytta igen.
-När?

När det är dags.
- Jag vet vad du funderar på, men glöm det.

-Geväret gör ett riktigt stort hål.
-Ni ska vara borta om en halvtimme.

-Ni kan rida runt oss.
-Vi ska fram här. De är törstiga.

-Jag hinner döda ett dussin av dem.
-Du kan bygga hus var som helst.

Vi byggde här.
Rid runt - floden är stor.

Mr Crowley är inte van att möta motstånd.

Jag märker att du inte är nån
vanlig bonde. Vi rider väl runt er.

Men när Crowley hör om det,
är det bäst att ni är borta.

Vi lyckades skrämma bort dem, Zeb.

Sälj inte skinnet
förrän björnen är skjuten.

Jag tror inte att de har gett upp än.

Mamma! Jed är på väg tillbaka.

Telegrafen fungerar nu.

Men pappa har inte hört av sig än.

Farbror Zeb.
Jag mötte de där cowboyerna igen.

De vill ha bort oss inom en vecka.
Jag ville inte oroa kvinnorna.

Så här är läget, pojkar... Vi kan
hålla stånd här eller dra vidare.

Jag låter er avgöra det.

Det är vi som har brukat jorden.
Vi stannar tills pappa hör av sig.

-Va?
-Buffelspillning.

-Det är ingen fara, Laura.
-Men...

Kalla dem buffelflisor om du vill.

De brinner långsamt och värmer.

Sätt i gång. Det är värst i början.

Du blir en duktig samlare, Laura.

Han borde ha hört av sig.
Det har gått över fyra månader.

-Vad kan ha hänt?
-Vi går och tar oss ett glas.

Man kan inte bara hålla stånd där ute...

...man måste göra det här också.

Slå er ner.

-Vad vill ni ha?
-Ett par glas.

Jag kan hämta det åt dem.

Inget stinker värre än bönder.

Kanske en fårvallare, då.

De luktar ungefär lika illa.

De här två behöver ett bad.
Ska vi ta dem till hästtråget?

Vad säger du om det, dynghög?

Stick!

Gå ut och slåss i stället!

Skulle du ge oss ett bad? I med dig.

Gillar du det där?

Känns det bra?

Tur att jag aldrig behövde bada dig.

-Ni måste betala för skadorna.
-Håll käft.

Jag är stolt över
hur du tog hand om honom, Seth.

Du var tuff som en nyvaken grävling.

Du påminner mig om din far.

Vi höll på med sånt där
innan han gifte sig.

Jag minns en gång...

Jag tänker rida tillbaka...
och leta efter pappa.

-Du ska ingenstans.
-Jag vill inte...

...men att bara sitta här
och vänta...

Jag ser det på oss alla.
Mamma har det värst.

Du hade helst velat göra det själv.

-Jag tänker göra det.
-Vänta lite. Om nån ska göra det...

-Du lovade pappa.
-Din mor lär inte gilla det.

-Berättar du för henne?
-Ska du inte ens med tillbaka?

Du vet hur det blir då.

Ja, det har du rätt i.

Du får väl ge dig av, då.
Jag tar hand om din mor.

Ta det här.
Då kan du köpa allt du behöver.

Seth. Se till att ta få med din far.

Jajamänsan.

Virginia Mitten av mars, 1862

Är det du, Seth?

Henry Jethro?

Jänkarnas kanoner.

Huset tog inte så stor skada.

De vore i livet
om de hade stannat inomhus.

-Vem begravde dem?
-Jag och pappa.

Vi läste ur Bibeln.

Din far skrev namnen på gravarna.

Min far?

-När?
-Några dagar efteråt.

Jag var hemma på permission -
innan jag blev bränd.

-Vet du var han är nu, Henry?
-Jänkarna tillfångatog honom.

-Han ville inte kriga.
-Han sa det.

De sa att han måste slåss ändå.

Det blev inte som jag trodde, Seth.
Jänkarna anföll oss, och...

...jag vaknade upp så här.

-Vet du vart de förde min far?
-De var på väg till Tennessee.

Vi ses.

Rid hem igen, Seth.
Innan kriget drabbar dig också.

Gör det!

Jag fick inget kött, men lite fisk.

Zeb.

Jones.

Vad gör du i de här trakterna?

Dutton är lös.
Han rymde efter några dagar.

Han bröt sig ut och började leta
efter dig. Men du var i Virginia-

-så han letade reda på Billy Joe
i stället.

Dutton dödade honom, Zeb.
Han blev skalperad.

Han letar efter dig.

-Jag tänkte bara varna dig.
-Hur hittade du mig?

Folk vet att ni har flyttat hit. Om
jag hittade dig, kan han också det.

-Vet du var han är nu?
-Senast korsade han White River.

Han var på väg genom South Dakota.

Om han tar den vägen hit
måste han genom Pine Valley.

-Det är bara en kilometer från sjön.
-Just det.

Tack för att du tog dig ända hit.

Jag gillade Billy Joe. Jag hade tagit
hand om Dutton själv om jag kunde.

Det blir bättre om du får göra det.

Lycka till med jakten, Zeb.

Jag beklagar sorgen.
Vem var Billy Joe?

En indianpojke som rymde från reservatet.

Första gången vi sågs försökte han
stjäla min häst. Han var femton år.

Han var smutsig och mager,
men en riktig cheyenneindian.

Det gjorde det värt besväret
att rädda honom.

Jag lärde honom allt.
Han var som en son.

Jag måste hitta mannen som dödade honom.

Först Timothy, sen Seth... och nu du.

Jag lovade Tim att ta hand om er.

Dutton kommer att hitta oss.
Han är som ett vilddjur.

Han dödar för dödandets skull.

Han kan skada er för att skada mig.

Därför måste jag hitta honom först.

-Jag är tillbaka så snart jag kan.
-Jag ska göra i ordning...

Jag dödar det jag behöver.

Zeb. Hur blir det med Crowley?

Han är inte ute efter att skada nån.

Då hade han redan gjort det.

Har du sett Jed på sistone?
Han är mer man än vad du tror.

Shiloh, april 1862 Dag ett

Det blodiga slaget vid Shiloh
startade den 6 april.

Konfederationens anfall
överrumplade unionssoldaterna.

Grupper av unionssoldater var vilsna-

-i ett område som tills vidare
låg i sydstatarnas händer.

-Vem är du?
-Spelar det nån roll?

-Han är nog spion.
-Var kommer du ifrån?

-Från Virginia.
-Det gör honom inte till spion.

Han verkade vilja undvika sydstatarna.

-Ja, sir.
-Jag slåss inte för nån.

-Då har du hamnat fel.
-Jag letar efter min far.

Jag beklagar, men jag
har mist sex män och behöver folk.

-Vad heter du?
-Seth Macahan.

-Är du för slaveriet, Macahan?
-Nej, men...

-Då har du valt sida.
-Jag tror inte på krig.

Det gör inte jag heller.
- Han verkar vara i Biltings storlek.

- Ja, sir.
- Sätt fart nu, soldat.

Mamma! Det är nåt fel med Jessie.

Hon har fruktansvärt ont i magen.

-Jessie?
-Magen... gör ont...

Har du ont på fler ställen?

-Var då?
-Armarna, benen... Överallt.

-Hämta Jed, Laura.
-Vad är det?

Doktorn! Doktor Dodd!

Har ni sett till doktorn?
Jag måste hitta honom.

Doktorn är till för folket här,
inte för snyltare som ni.

-Jag måste hitta doktorn!
-Du ska ingenstans, grabben.

Vi ska lära dig vad som händer-

-om du visar dig här igen.

Det måste vara doktorn. Vakta henne.

Jed! Jed!

Vad hände? Vad hände, Jed?

-Vem är doktorn?
-Jag.

Följ med mig, doktorn.

-Är det ni som är Crowley?
-Ja.

-Jag har lust att döda er.
-Vad pratar du om?

Min son. Era män
gav honom rejält med stryk i dag.

Han letade efter en doktor.
Hans syster har kanske fått kolera.

-Var du inblandad, Voodward?
-Nej, sir. Jag var inte med.

-Polk?
-Han är en Macahan.

Lämna genast min ranch.
- Du med, Stenner.

-De skulle ju...
-Bort, inte dö.

Ni ska vara borta före solnedgången.

Jag beklagar, frun.
Jag ville bara ha bort er.

-Följ med henne, doktorn.
-Ni också, mr Crowley.

-Kolera smittar.
-Ingen stör om ni är där.

-Tror du att du får med mig?
-Det kan du lita på.

-Är det kolera?
-Jag vet inte än.

Om det är det... Om några timmar...

Shiloh, den 7 april, 1862 Dag två

Den första dagen led unionsstyrkorna
stora förluster vid Shiloh.

Men general Grant samlade sina
styrkor och gick till motangrepp-

-och vann tillbaka det som förlorats.

Men priset var enormt: 25000 döda
och sårade på två dagars strider.

Jag tog med mig friskt vatten.

Magkramperna har avtagit.
Det var dysenteri.

Hon sover lugnt nu.

-Tack, doktorn.
-Mrs Macahan.

Ni tänker ju stanna,
så jag kan göra det lättare för er.

Jag har lite virke på ranchen
som räcker till ett golv.

Då slipper ni gå på ett jordgolv.

-Vi klarar oss.
-Ni får stanna.

-Hur blir det med hästarna, då?
-Vi kan driva dem runt er i stället.

Tack.

Ja. Farväl, frun.

-Herregud, vad törstig jag är.
-Var glad att du lever.

Jag är den enda överlevande
i min pluton. De kom...

Vatten. Kom!

- Vänta lite.
- Skjut inte!

Alla vill ha vatten.
Vi kanske kan ingå vapenvila.

-Vi kan inte lita på dem.
-De säger nog detsamma om oss.

Antingen dödar vi varandra
eller så kan vi leva.

-Ni kanske lurar oss.
-Det är inget sånt.

Vi behöver vatten. Vi ingår
vapenvila, dricker och går vidare.

-Ni brukar inte dra er för bakhåll.
-Det är ni som är fega!

-Jag dricker inte efter er!
-Det är vårt vatten!

-Vänta. Tänk lite!
-Jag ska ta mig ett bad.

Vi tänker också bada - ensamma.
Inga jänkare får smutsa ner vattnet.

Hjälp mig.

Vem där?

Kom.

-Var kommer du ifrån?
-Från Shiloh.

Vi lägger honom här borta.

Våra order är att vänta här.

Du har tur. Du har mist mycket blod,
men du klarar dig nog.

Pappa?

Pappa.

Pappa.

-Seth?
-Det är jag, pappa.

-Vad gör du här?
-Jag kom för att hitta dig.

-Din mor...
-Det är ingen fara med henne.

Hon har det bra. Allt är bara bra.

Finns det ingen doktor här?

Han är död, grabben.

Vem var han?

Han var min far.

-Var du med honom?
-Ja.

Han vägrade från början.

Men snart insåg han
att det var bättre än fängelset.

Han var en jäkligt bra soldat.

Jag vet inte vad som hände.
Vi var på en ås.

Plötsligt...
började det regna granater.

De slog ner överallt
och dödade män på båda sidor.

Vi visste inte om det var våra eller
sydstatarnas kanoner som sköt.

Ge vatten till hästarna, soldat.

De bryter igenom.
Jag behöver alla som kan stå upp.

- Uppställning, ni två.
- Och ni där.

-Du också, korpral.
-Jag har fortfarande ett friskt ben.

-Uppställning, sa jag.
-Nej, sir. Jag ska ingenstans.

-Upp med dig, soldat!
-Han var min far.

Döda sydstatare för hans skull, då.

Nej.

Vägrar du att strida?

Jag tänker inte döda nån mer.

In i ledet!

Soldat!

Ett steg till så skjuter jag.

Det första jag såg i stallet
var din häst, som stals i förrgår.

Jag såg honom och hämtade sheriffen.

Du gjorde rätt i att hämta mig.
- Så det är du som är hästtjuven?

-Träffade du? Jag ser inget skottsår.
-Du träffade honom. Han är död.

-Jag hittade honom. Hästen var lös.
-Vilka tar du oss för, grabben?

Jag heter Seth Macahan.
Jag är soldat i unionsstyrkorna.

Jag kom för att leta efter min far.

-Jag är ingen hästtjuv.
-En hästtjuv och jänkare.

Vänta! Jag måste få en rättegång.

Det här är Missouri.
Här hänger vi hästtjuvar.

-Du är svår att döda, Zeb.
-Det kommer du att bli varse!

-Hur visste du att jag var här?
-Jag kände stanken.

-Tänker du föra tillbaka mig?
-Ja.

-Du får ligga över sadeln.
-Ja, jag anade det efter Billy Joe.

Kom fram, Zeb. Jag väntar på dig.

Zeb. Sätt dig ner och ät lite kanin.

-Jag kan laga god kanin.
-Nej tack.

Jag beklagar bakhållet.
Jag såg det som min bästa chans.

-Din enda chans.
-Vi brukade ju rida tillsammans.

Jag trivs här uppe. Vad som än sker.

Vad hände? När blev du ett vilddjur?

Tja... Världen förändras.

Bävern försvinner.
Det är slut på pälshandeln.

Vi har inte haft en riktig samling
sedan 1845.

Världen låg för våra fötter.
Vi kunde få allt vi ville ha.

Nu säger de att vi
måste uppföra oss "civiliserat".

Jag klarar inte det. Det går inte.

Jag avundas den där örnen.

Nåja...

Vi har åtminstone
upplevt det bästa av den.

Ja...

Vi ses, Zeb.

Seth.

Vad hände, Seth? Var har du varit?

Din far?

Han är död.

-Han kommer aldrig att få se det.
-Vad då?

Kalifornien. Oregon.

Han väntade på det i 25 år.

Farmor och farfar, då?

-De också.
-Herregud...

Mamma.

När pappa dog...
Jag var med honom då.

Du lever i alla fall.

-Var är alla?
-Zeb har ridit i väg norrut.

Han kommer tillbaka om nån dag.

Jed och flickorna är i staden
och kommer snart.

Mamma.

-Jag kan inte stanna här.
-Va?

Jag är efterlyst. Jag är en desertör.

Jag sköt en sheriff.
Jag vill förklara det, men...

Jag måste härifrån.
Jag lämnade Missouri i all hast.

Vart ska du ta vägen?

Norrut, antar jag.
Tills det lugnar ner sig.

Du behöver inte oroa dig.
Jag klarar mig.

De vet var jag kommer ifrån.

-Om nån frågar efter mig...
-Vi har inte sett till dig.

-Reser ni till Oregon?
-Inte förrän vi är tillsammans igen.

Jag kommer tillbaka.

Vi väntar här.

Familjen Macahan.

Likt tusentals andra kom de...

...såg och uthärdade det som väntade.

På ett sätt var de en vanlig familj-

-men en väldigt speciell sorts
vanliga människor.

Vi lär aldrig få skåda deras likar.

De har gett oss ett arv och ett mod
som inte bara var unikt-

-utan som har överlevt och blivit
en stolt amerikansk tradition.

Översättning: Staffan Åhman
www.broadcasttext.com