Original subtitles

En bebis kan inte bara försvinna. Kalla in alla tillgängliga poliser.

Låt uniformerade poliser knacka dörr. Vad har grannarna hört och sett?

Chefen. - Spärra av utgående vägar. Stoppa alla med en bebis i bilen.

Okej? Då sätter vi i gång.

Kontakta lokaltidningen. Vi ger dem en bild så fort som möjligt.

Hundförare? Hon har alltså inte dykt upp än?

Hon kidnappades i spjälsängen på övervåningen mitt på dagen.

-Vad heter bebisen? -Faith Groves, två månader gammal.

Dotter till Stephen och Frances Groves.

Han är en 43-årig bankchef. Hon är 40 och gör ingenting.

-Kan vi inte säga "fru och mamma"? -Om du vill, så.

-Har de inga fler barn? -Nej, hon är det enda.

Mamman är tydligen hysterisk. Det kan man förstå.

Vet du varifrån ordet "hysterisk" kommer? Jag läste om det.

Jag trodde att det var nåt i stil med Tommy Cooper. Han är hysteriskt kul.

Men det är visst det latinska ordet för livmoder.

-Det säger en del om kvinnor. -Det är grekiska.

Ja, de hade ju lite koll, de gamla grekerna.

Jag måste förresten hämta Leigh Ann vid två, om det går bra.

Det tar bara en timme. Lisa ska resa bort i helgen, med en ny kille igen.

Jag tror att det är allvar den här gången. Kvinnor...

-Hej. -Det är huset här borta.

Mr och mrs Groves? Sitt kvar. Jag är polisinspektör Gently.

Min kollega, polisassistent Bacchus. Var vänliga och berätta vad ni vet.

Det är mitt fel. Jag borde ha hört något.

Frances åkte för att handla. Jag ville jobba lite i trädgården.

Jag gick ut och in i huset. Båda dörrarna stod vidöppna ett tag.

Jag tittade in vid kvart över tolv. Då låg hon och sov.

-Hon såg ut som en ängel. -Stephen...

-Får jag ta med mig ett fotografi? -Visst, ta det ni behöver.

-Vi vill prata med lokaltidningarna. -Visst, visst...

Vi måste ha nåt med hennes lukt till hundarna. Ett plagg eller en filt.

-Jag ska hämta det. -Ta den rosa tröjan.

Jag vill helst följa med, mr Groves.

Har ni någon som kan vara hos er? En vän eller en granne? En kollega?

Er man verkar må väldigt dåligt.

Ibland vet man inte vad man har förrän man mister det.

Ursäkta mig.

-Vilket fint rum. -Det är Frances som har inrett det.

-Allt skulle vara perfekt. -Låg Faith här då hon blev bortrövad?

Ja.

Låt bli, är ni snäll. Jag tar det.

Ge den här till hundföraren. Be honom börja i skogen bakom huset.

Har något stulits? Kläder? Leksaker?

Jag vet faktiskt inte.

Ni fick Faith ganska sent i livet, eller hur?

Vi försökte länge utan att lyckas. Kan detta ha varit planerat?

-Vad innebär "utan att lyckas"? -Faith är adopterad. Sa de inte det?

Har ni sett någon gå omkring här de senaste dagarna?

Nej. Jag kan inte minnas någon. Tror ni att det här var planerat?

Ja. Det hade varit annorlunda om hon legat i barnvagnen utanför en affär.

-En infertil kvinna går förbi... -Vad vet ni om det?

Vad vet ni om infertila kvinnor?

-Förlåt mig. Jag menade bara... -Vad var det ni menade?

-Jag menade bara... -Får jag berätta en sak?

Jag gjorde det nästan själv. Två gånger.

Efter det tredje missfallet tänkte jag: "Det blir inget."

"Du är barnlös. Vänj dig vid det."

Men så ser man en 17-åring gå omkring med barnvagn.

"Hon ville inte ha det barnet. Då kan väl jag få det."

Då kunde jag känna en stark och nästan övermäktig vilja att ta det.

Jag ville följa efter henne hem, invänta rätt tillfälle och så ta det.

Och så ville jag slå henne, förstås.

-Därför att hon hade fått barn? -Ja, därför att hon hade fått barn.

Till slut gjorde de en hysterektomi på mig. Vet ni vad det är?

Ja. Det är ett grekiskt ord.

Ja. Så fint att våra poliser får en klassisk utbildning.

Men så heter ni ju Bacchus också...

Vi har varit tillsammans sedan vi var unga. Vi gifte oss 1946...

-...när jag kom hem från Burma. -Det militära?

Signaltrupperna. Jag hade tur och hörde till dem som kom hem oskadda.

Jag hade ett bra jobb och en bra kvinna som väntade.

"Här är det härliga livet. Du förtjänar det. Kom och lev det."

Vi saknade bara ett barn.

Vi fick vänta i tjugo år och sedan blev vi genast av med det.

Ni får troligen tillbaka henne snart. Sådant här brukar sluta bra.

Kan någon av dem ha gjort sig av med barnet?

-Troligen inte. -Inte hon.

Han var ensam med barnet. Varför grät han så mycket?

-Han kanske kände sig hysterisk. -Du vet vad jag menar...

Vem vill ha en pappa som gråter?

När farfar öppnar säger vi: "Nu blev du allt överraskad!" Men lite högre.

Le fint nu. Få se. Jättebra.

Är du beredd?

Där. - Nu blev du allt överraskad!

-Hej! Skulle inte ni komma i morgon? -Jag frågade vad hon ville göra.

Pappa måste jobba. Det är väldigt viktigt. - Och du sa:

"Jag vill åka till farfar!"

Att dumpa henne hos farsgubben är inte att vara en pappa.

En bebis saknas, pappa.

Vad har du tagit med dig? Få se.

-En byggsats? Hon är ju tjej! -Det sa jag också, farfar.

Jag tänkte att du kunde prova något nytt. Du kan göra en barnvagn.

Pojkar bygger och slåss. Flickor leker med dockor och pratar.

Hur många behåar du än bränner kan du inte ändra på människans natur.

Jag har ingen behå.

-Kom, så går vi in. -Ha det så roligt med den här.

Jag ska försöka snabba mig och hämtar henne så fort jag kan.

Du var inte mycket till son, men du är en fantastiskt värdelös pappa.

Vad gör de?

En nalle som blir bortadopterad med barnet.

När barnet blir äldre inser det att det blev bortadopterat av kärlek.

Jag förstår. Är det alltid så här lugnt här?

Idag ska mrs Dunwoody berätta vilka barn som har fått familj.

De har alltså valts ut för adoption.

-Beklagar. Men nu är jag tillbaka. -Jag ska se om mrs Dunwoody är ledig.

-Vem var det? Han såg allvarlig ut. -Det kanske är hans flickvän.

-Var är alla barn? -De sover mellan två och fyra.

Då vaknar de glada och redo för nästa måltid.

Men alla barn är inte tillräckligt smarta för att kunna läsa reglerna.

Jag kan väl få ta upp honom en liten stund?

Jag lovar att det är bäst för honom om han kommer in i en rutin.

Fortsätt nu med hans nalle.

Vill ni ha en bebis var? Man kan få tre till priset av två denna vecka.

Om man har kupong...

Lilla Faith... Stackars människor.

Vi behöver information om den biologiska mamman.

Hon heter Susan Faulkner.

En underbar flicka. Det är de flesta - underbara flickor.

De begår bara ett misstag, och det får de lida för.

Det vet min kollega allt om.

-Ja. Min fru begick ett misstag. -Det begick ni tillsammans.

-Men ni stod vid hennes sida? -Och nu är vi skilda. Ska vi börja?

Det krävs ju två. De här tjejerna blir vanligtvis lämnade.

-Men inte er fru. Vad heter hon? -Det har ingen betydelse.

-Lisa. -Gud välsigne henne. Och barnet?

-Skulle vi kunna... Leigh Ann. -En liten flicka. Underbart.

-Mrs Dunwoody... -Jag ska säga en sak.

Här lär de sig självdisciplin. Ingen flicka har varit här två gånger.

Bortsett från Hazel... Hazel Joyce, som visade er in.

Hon kom hit gravid för fyra år sedan och nu är hon min assistent.

Susan Faulkner... Vad kan jag hjälpa till med?

Det kan ha varit chocken över att få tvillingar som fick Susan att sticka.

Faith och brodern Thomas. Jag tror att mrs Groves ville ha båda två.

De tittade på många barn. Han tycktes säga nej hela tiden.

-Vad hände med Thomas? -Susan tog honom med sig.

Vi vet inte vart. Hon stack sent en kväll när Faith hade bortadopterats.

Klockan är fyra. Nu ska barnen få mat.

Susan ville adoptera bort Faith. Det var jag som hittade paret Groves.

-Susan träffade dem aldrig. -Har mamman inget att säga till om?

Nej. Men vi lyckas inte adoptera bort alla barn.

Ingen vill ha ett befläckat barn.

Det är svårt med handikappade barn-

-eller barn som har avlats genom incest.

Hur kan föräldrarna veta om barnet har avlats på det sättet?

-Det vet de bara om de frågar. -Och om de inte frågar?

-"På köparens ansvar." -Vad var problemet med Hazels barn?

Det har inte ni med att göra.

Kan ni hämta registret över de intagna? Vi måste låna det ett tag.

Hur är det? Väntar du på att någon ska komma och hämta dig?

Eller kan jag göra något? Ska jag hämta mrs Dunwoody?

När man har lämnat ifrån sig barnet slängs man ut. De behöver sängen.

Jag gav bort mitt i morse. Han är borta.

-De är väl snälla mot honom? -Det är de säkert.

Jag är ledsen om det känns jobbigt, men kände du Susan Faulkner?

Vi delade rum i en vecka. Vad är det som har hänt?

Vi måste prata med henne. Sa hon vart hon skulle?

Hon bara försvann. Jag måste gå till bussen.

Lycka till med allt.

Susan ringde sin mamma dagen efter det att hon hade lämnat hemmet.

Hon skulle inte komma hem och vägrade säga var hon var.

Hittar du något i registret?

Det var 23 mödrar på Dunwoody"s när Susan var där.

Det finns olika tecken bredvid mödrarnas och barnens namn.

-Vad är det för slags tecken? -De står för olika kännetecken.

Bebisarna definieras utifrån social klass, hårfärg...

-Hudfärg? -Ja.

Sov- och matvanor, vikt, handikapp och vilken typ av handikapp.

Vid mödrarna anges ålder, renlighet, intelligens, hur de blev gravida...

Jag trodde att det bara fanns ett sätt.

Mrs Dunwoody verkar vara en sån som gärna utvärderar folk noggrant.

Det är lite obehagligt och för tankarna till rashygien.

Var det 23 mammor inklusive Susan? Bodde någon av dem vid havet?

Hur så?

Mamman sa att hon hörde måsar i bakgrunden.

Nej, ingen bodde vid havet. Måsar håller till vid soptippar också.

De behöver inte kollas. Assistenten Hazel hade tydligen problem där.

Går registret tillbaka till 1964? Hazel Joyce.

Här är hon. Hazel Joyce. 19 år gammal, student, intelligent.

"Hon hjälper de andra flickorna. Barnet blev inte bortadopterat."

Bingo.

Där är en med barnvagn.

Susan? Spring inte, Susan.

Låt henne vara i fred! Hon har inte gjort något fel!

Han är polis!

Det är ingen fara, Susan. Vi har inte kommit för att ta ifrån dig Thomas.

-Vi vill bara prata med dig om Faith. -Faith?

-Hurdana är de? -Paret Groves?

-Menar du att du inte vet nåt, Susan? -Hur skulle jag kunna veta något?

Du kan ha spionerat på dem för att hitta ett sätt att få tillbaka Faith.

Vad dumt! De måtte vara dumma som lämnar ett barn där nån kan ta det.

Det är mitt barn. Min lilla Faith.

Varför lämnade du hemmet på det sättet?

-Jag ville inte mista ett barn till. -Varför kände du dig tvungen?

Mrs Dunwoody hade hittat ett par åt Thomas.

Du kunde väl ha sagt nej?

Ja. Du kan ju försöka säga nej till mrs Dunwoody.

Hon berättar hur fruktansvärt livet blir när man är en ogift mamma.

Om skammen som man måste bära med sig hela livet-

-och att man kan göra ett gift par så lyckligt.

Mest pratar hon om att det är bäst för barnet.

Man ger det till människor som kan ge allt som man inte själv kan ge.

"Livets gåva."

Har paret Groves mycket pengar?

De klarar sig bra, ja. På sätt och vis har mrs Dunwoody rätt.

Jag mötte ingen på hemmet som inte älskade sitt barn-

-och som inte ville ge det ett bra liv.

Varför kan vi inte få hjälp i stället för att man tar våra barn ifrån oss?

Så du påstår att du inte har den ringaste aning om var Faith kan vara?

Faith var sex veckor gammal när jag sist såg henne.

Dunwoody säger att det känns bättre när det har gått en tid.

Men det blir bara värre.

-Du tycker väl att jag är hemsk? -Nej, det tycker jag inte.

Varför sa du inte bara att du ville ha tillbaka henne?

-Vad menar du? -Man har tre månader på sig.

Du kunde ha sagt till Esther Dunwoody att du hade ändrat dig.

Vad är det för regel?

Jag måste ställa några frågor angående pappan till tvillingarna.

Varför det?

Kan han ha fått reda på vilka som hade adopterat Faith?

-Han visste inte att jag var gravid. -Berättade du det inte?

Han kan ha fått veta det och beslutat sig för att ta tillbaka sin dotter.

Han är inte tillräckligt smart, och han vet inte att han är pappa.

Jag måste få veta vem han är för att kunna utesluta honom.

-Då får han veta att han har barn. -Har han inte rätt att få veta det?

"Rätt"? Han är patetisk.

Om vi hade gift oss skulle jag ha fått sköta om honom.

Har inte han ett ansvar?

Vad är det för mening med att säga till en imbecill att han har ansvar?

Är ni helt galna? Jag tänker inte bli fast med honom resten av livet.

Låt bli att gräva i mitt liv! Och hitta Faith.

Gör det ni har betalt för och sluta djävlas med mig.

-Får jag gå nu? -Ja.

Hon har helt rätt. Faith har varit försvunnen i sju timmar.

Vi har inte hittat någonting. Vi sviker den här lilla flickan.

Stephen Groves bad er komma. Han berättade inte varför.

Frågade du? Du får faktiskt göra ditt jobb.

-Jag gör faktiskt mitt jobb. -Då kanske du kan göra det bättre?

-Förlåt. Det är så frustrerande. -Du kanske vill se det här?

Jag är ledsen.

BEBIS RÖVAS BORT MITT PÅ DAGEN Vardagshjälte håller hoppet vid liv

Chefen? Titta här. Jag visste att jag hade sett honom förr.

-"Vardagshjälte"? -Han stoppade ett rån på sin bank.

Han bankade skiten ur de där killarna med strumpor över huvudet.

-Han ser inte ut att vara den typen. -Hur går det med telefonerna?

-Satt hon på en cykel? -Det är tionde gången i dag.

-Vilken färg var det på bilen, sir? -Och hon satt på en cykel?

-Höll hon barnet i den lediga armen? -Skulle zigenare ha tagit henne?

Bult. Tack.

Mutter. Tack, vännen.

Går det bra här?

-Vad är det för något? -Det är en gruvnedgång, John.

Med hiss.

Det var värst. Jag visste inte att jag hade köpt ett gruvset.

-Man kan göra vad som helst. -Det var nog jättekul att bygga den.

Skruvmejsel.

-Där är den. -Tack.

Du kan dra upp den igen. Närmare än så kommer väl inte du hårt arbete...

Tack för att du var barnvakt. Vill du ha en kopp te innan vi går?

-Pappa! -Gärna det.

-Jag har jobbat hårt hela dagen. -I kostym och slips?

Visst, ja.

Det räknas bara om man har bar överkropp och händer som blöder.

Försiktigt.

-Har ni kommit någonvart? -Jag är ledsen.

Hon är alltså verkligen borta? Sju timmar känns som ett helt liv.

Ni får inte förlora hoppet än. Inte än på länge. Det menar jag.

Jag känner knappt de här människorna, trots att vi bor så nära varandra.

Jag tror att de vill vara snälla. Man får nästan känslan av...

...att någon hade dött.

Hur är det med dig, Frances?

Det är säkert inget viktigt. Det är ju sällan det.

Vi fick en sådan här nalle när vi adopterade Faith.

Ja, jag såg när de sydde dem i eftermiddags. Det är lite bisarrt.

Det är vidrigt. "Ett barn är livets största gåva."

Jag förstod inte vad hon pratade om. Vi kastade bort Faiths nalle.

-Kärlek kan visas på andra sätt. -Håll fast vid den kärleken.

-Har ni barn, mr Gently? -Det är till dig, Frances.

Han sa inte vem han var.

Du får inte ringa mig hit. Det har jag sagt åt dig.

Den här tidningsartikeln om att jag skulle vara vardagshjälte...

-Den väcker minnen. -Om vadå?

Jag fick ett slag i huvudet vid rånet och det ledde till hjärnskakning.

Den påverkade mitt minne. Jag minns inte allting direkt.

Nej tack. Är det något ni minns nu som ni vill berätta för mig?

Det har stått en bil parkerad där ute i ungefär en vecka.

-Alltid på samma ställe? -Nej, men alltid i närheten av huset.

-Kan ni beskriva den? -Liten. Jag tror att den var blå.

-Föraren, då? -Det var en ung man.

En liten blå bil med en ung förare. Vad gjorde han?

Ingenting. Han bara satt där som om han väntade på något.

-Har ni berättat detta för någon? -Nej.

-Inte för er fru heller? -Nej. Varför skulle jag det?

Det är väl knappast till så stor hjälp?

Var är hon? Ursäkta mig.

Hallå?

De har henne! De har Faith! De vill ha 10 000 pund.

-Har ni hittat barnet? -De kräver lösensumma.

-Hur mycket? -Hur så? Vill du vara med och bidra?

-Det börjar bli sent. Vi ska nog... -Du tar mina skämt för allvarligt.

Gör det inte inför Leigh Ann. Hon kan tappa respekten för mig.

-John. -Pappa...

När du blev polis blev jag så...

-Jag var så stolt! -Ja, mamma berättade det.

Och nu säger jag det.

Det är i senaste laget, pappa.

Vad sa du?

Hade Leigh Ann det trevligt hos sin farfar?

Jadå, hon hade jättekul.

Varför kan jag aldrig göra något rätt? Han försökte prata med mig.

Jag tror att han försökte... Ser du den blå bilen?

-Den passerar cyklisten nu. -Jag ser den.

En blå bil närmar sig leveransplatsen.

Varför stannar han nu?

-Han kissar. -Han kanske är nervös.

Alla enheter: Vänta tills han kommer fram. Avvakta mina order.

Han blev rädd för nåt. Vi tar honom.

Ta upp jakten, alla enheter!

Akta cyklisten.

Han körde ju i motsatt riktning när vi stod där uppe.

Han har väskan. Det är inte den blå bilen, det är cyklisten!

Håll i dig.

Han fick tio pund för att hämta väskan, och tio till vid leverans.

Det var en kille utanför en pub, säger han.

Var skulle du leverera den? Jag har inte tid med det här.

Du får den här om du säger det. Annars blir det fängelse. Du väljer.

-Ut ur bilen. -Var är hon?

-Jag lovar att... -John.

Jag frågar dig en gång till.

Berätta var hon är, annars säger vi att du råkade ut för en olycka.

-Jag har henne inte. -Är det här din adress?

Jag har henne inte!

Är det här mannen i den blå bilen, Stephen?

-Stephen? -Nej. Kan vi prata på tu man hand?

Varför det?

Vi går ut en stund.

Jag känner igen honom, men inte från den blå bilen. Han var yngre.

Varifrån känner du igen honom, då?

Frances kan inte få veta det här. Kan ni garantera det?

Nej, det kan jag inte.

Nå?

Efter artikeln om att jag övermannade rånaren...

-...fick jag mycket uppmärksamhet. -Han utsågs till Årets medborgare.

Jag slapp plötsligt betala för dryck på Konservativa föreningen.

Det var samma sak på golfklubben.

Folk verkar reagera annorlunda på mig. Det gäller även kvinnor.

Jag träffade paret Fleming i jobbet. Sally Fleming.

Hon kände igen mig och ville veta allt om den där händelsen.

-Hon är en väldigt vacker kvinna. -Blev du smickrad?

Frances och jag hade haft det jobbigt ett tag.

Det skrämde henne att inse...

-Hon skulle inte kunna föda barn. -Hon hade genomgått hysterektomi.

Ja.

Det är fruktansvärt för en kvinna i hennes ålder.

Så du visade din sympati genom att sätta på mrs Fleming?

Efter sex månader insåg jag att det måste ta slut.

Men Sally hann före. Hon berättade att hennes man hade fått veta det.

Jag är inte stolt över det. De gick skilda vägar en kort tid efteråt.

De hade barn. Jag hörde att skilsmässan var ganska...

...svår. Det var jobbigt för barnen.

-Det var jobbigt för alla. -Utom för dig.

Det som var värst för honom var att hans barn hamnade hos en annan man.

Hon gifte om sig.

Frances får inte höra det här. Det skulle knäcka henne - och oss.

Jag ber er...

"Det är ett härligt liv. Kom och lev det."

Varför sa du det där om "härligt liv"?

Jag knöt an till något han sa i går-

-om att komma hem till kvinnan han älskade efter kriget.

Allt kändes möjligt. De hade haft så många drömmar när de var unga.

Tänk om Stephen inte ville ha barn. Det kanske sabbade allt för honom.

Han har en fin fru, fint hus, fint jobb, fin bil... Han är hjälte.

Damerna kastar sig om halsen på honom....av någon anledning.

Vem vill byta bort det mot bajsblöjor och sömnbrist?

Föräldrar har ingen ångerrätt.

De har barnen livet ut, oavsett om de gillar det eller inte.

-Vart vill du komma? -Jag vet inte...

Allt det där gråtandet... Det känns falskt. Det är som ett skådespel.

Stephen kanske inte ville ha barnet.

Han sa nej så länge han orkade, men så gick det inte längre.

Han kanske gjorde sig av med Faith för att kunna behålla sitt fina liv?

Skulle han mörda ett barn?

Han var den siste som såg henne.

Du trodde själv att det var nån i området. Det kanske var en av de två.

Ta in Frances.

Hur var det mellan dig och Stephen när Faith äntligen kom hem till er?

-Varför frågar ni det? -Ni hade varit ensamma i tjugo år.

Ja...

Det var självklart en stor omställning för oss när Faith kom.

De flesta föräldrar har nio månader på sig att vänja sig vid tanken.

Vi hade bara några få veckor.

Ville du adoptera Faiths bror Thomas också?

-Ja. -I stället för eller också?

Ville inte Stephen ha en son?

Han...

Han ville inte spela fotboll och pumpa cykeldäck när han var femtio.

Men en flicka... Hon skulle ju mest ha varit med mig.

Mindre bråk och stök.

Han gillar rutiner.

Han vill ha lugn och ro när han kommer hem.

-Grät Faith mycket? -Varför undrar ni det?

-Alla bebisar gråter mycket. -Inte vår. Men vissa gör det.

Barn kan driva vuxna män till vansinne. Jag har sett män slå barn.

-Min pappa slog mig. -Stephen skulle aldrig skada Faith.

Är det dit ni vill komma?

Vad var det som fick Stephen att äntligen gå med på att adoptera?

Varför säger ni "äntligen"?

Esther Dunwoody sa att han sa nej till många barn.

Han...

Han insåg till slut hur mycket det betydde för mig att få barn.

Jag undrar om inte orsaken kan ha varit en annan.

-Vad skulle det ha varit? -Skuldkänslor.

Skuldkänslor? För vadå?

Mannen som har försökt pressa er på pengar...

Ja?

Stephen hade en affär med hans fru. Det förstörde deras äktenskap.

Det var för ungefär ett år sedan.

-Jag tror er inte. -Han har berättat det. Jag beklagar.

Nej.

Stephen skulle aldrig göra så mot mig.

Tror du verkligen innerst inne att Stephen ville adoptera ett barn?

Varför skulle han annars ha offrat så mycket för det?

När vi valde Faith fick vi veta-

-att eftersom vi hade velat, så hade hon nu tingats av ett annat par.

Stephen betalade en stor summa pengar för att vi skulle få henne.

-Vem fick pengarna? -Mrs Dunwoody.

Hon sa till det andra paret att den biologiska mamman hade ångrat sig.

Det var lögn. Den biologiska mamman visste ingenting om det.

Det andra paret, då? Brydde du dig inte om dem?

Vi hade letat länge för att hitta rätt barn till vår familj.

-Faith var det barnet. -De kanske också hade letat länge.

Ni gav ett högre bud. Så gör man när man köper hus!

Jag hade fått missfall fem gånger. Jag hade inte längre någon livmoder.

Varför kan inte män förstå det? Varför kan ni inte förstå det?

Jag ville ha barn. Utan barn var mitt liv helt meningslöst!

Om man inte har barn... Vad är man då?

Vad går livet ut på?

Sa du allt det här till Stephen?

Han gick ut och köpte ett barn åt dig för att få slut på tjatet.

I går morse när Faith blev bortrövad, var befann sig Stephen då?

-Han arbetade ute i trädgården. -Exakt vad gjorde han?

Han grävde vid rabatterna.

Mr Gently...

Ni har helt fel när det gäller min man.

Sir?

Ta bort jorden.

Var försiktig.

Det är en hund.

Lägg tillbaka den.

Vi vet vad barnen har för bakgrund och att de är friska.

Adoptivföräldrarna ska få så mycket information som möjligt inför valet.

Berätta vad det är ni letar efter, så kan ni börja välja sedan.

Var inte blyga. Är det de biologiska mödrarna som ni tänker på?

Ni är rädda att de mår dåligt. Gud välsigne er för det. - Hazel?

Se det som en enkel transaktion. Vi levererar, och ni köper.

Ni kan välja efter ögonfärg, hudfärg, tjock, smal...

-Eller efter föräldrarna. -Var inte respektlös.

Det ska jag inte vara. Man kan välja det sätt på vilket barnet avlades.

I baksätet på en bil, en snabbis på en busshållplats...

-Sluta. Vad har det tagit åt dig? -En fyllenatt med en främling...

-Sluta nu. - Vi går till kontoret. -Låt oss ta mitt barn, till exempel.

Det avlades när min morbror våldtog mig på min kusins bröllop.

Det var under andra terminen på universitetet.

Det var väl därför mrs Dunwoody skrev att jag var "intelligent" i sin bok.

Och det är jag, om man jämför med henne.

Vi går till kontoret. Ni vill säkert ställa några...

-Kan någon öppna dörren?! -Jag tar det, mrs Dunwoody.

Hur mycket betalade Stephen Groves för lilla Faith?

-"Betalade"? -Ja.

Ni menar donationen till hemmet! Jag ska se hur mycket det var.

De flesta adoptivföräldrar donerar pengar till oss av ren tacksamhet.

De här transaktionerna skulle kunna ses som att ni köper och säljer barn.

Bara av dem som inte förstår vad vi gör-

-eller som har okristliga avsikter.

Visste paret som först valde Faith att ni gav henne till högstbjudande?

Jag sa att Faiths mor ville behålla henne.

Det var ju inte sant.

Jag kunde adoptera bort två barn i stället för ett. Båda fick fina hem.

Målet är att ge barnen ett bättre liv.

-Inte att ni ska tjäna pengar? -Jag tjänar inga pengar.

Vi skulle få lägga ner utan donationerna. Allt går till barnen.

Det andra paret kunde få pojken i stället, och de gick med på det.

-De hade inget val. -Det finns alltid ett val.

Papperen på Faith var nästan klara, men vi hade bara börjat med broderns.

-Och så försvann Susan med honom. -Så det första paret fick inget barn?

-Vad hette paret? -Det kan jag inte säga.

Ge mig namnet!

De kanske upptäckte att ni lät någon som la ett högre bud få barnet-

-och så kanske de tog tillbaka det som de anser tillhör dem!

Med hysteri kommer ni ingenvart! De kan omöjligt ha fått veta det.

Jag vet vad de heter. Jag kollade upp det.

Ta fram namnet, Hazel, och sedan kan du åka hem.

Du är uppsagd.

Vill du att jag följer med? Det är årsdagen för min mammas död.

Jag brukar köra pappa till graven. Vi gör det varje år och...

Nej då, jag tar ett snack med honom. Vi kan ta det en annan gång.

Åk till din pappa, du.

Jag är ledsen. Jag vet att det är ont om tid.

En bonde i Witton Gilbert tror att nån sover med en bebis i ett uthus.

-Är du i närheten? -Jag är där om två minuter.

-Har ingen sett eller hört något? -Nej.

Vi åt på puben i går kväll. På vägen dit passerade vi en parkerad bil.

Det satt ingen i den, så vi funderade inte mer på det.

Jag tror att det var en Vitesse. Den var ljusblå.

-Det var mörkt. Är ni säker? -Ja, för jag hade lamporna på.

Jag stängde dörren i går kväll, men i morse stod den på glänt.

-Där borta. -Just det.

-Minns ni registreringsnumret? -Inte en enda bokstav.

Får jag komma och besöka dig när du dör?

Skulle du vilja göra det?

Det skulle jag gärna vilja.

Hur var farmor?

Hon var väldigt snäll och väldigt skärpt.

Och väldigt rolig. En påsk, när jag var i din ålder-

-fick jag ett jättestort chokladägg. Jag trodde inte mina ögon.

Jag tog försiktigt bort folien. Jag ville inte att det skulle gå sönder.

Sedan ställde jag det på köksbordet för att titta på det.

Det var det bästa jag någonsin hade sett. Det var mjukt och stort.

Massor av choklad.

Jag bara stirrade på det. Då kom din farmor in för att titta på det.

Hon lutade sig fram... Och så krossade hon det med sin hand.

-Det skulle bara vara ett skämt. -Vad gjorde du då?

Jag har för mig att jag grät.

Farfar är klar.

Kan du ta den här åt mig? Tack.

-Hur hade hon det i dag? -Du vet hur kvinnor är. De pratar.

-Frågade hon något om mig? -Dig?

Nej, dig nämnde hon aldrig.

Vad gör du här?

Vi övervakar ladan, men kidnapparen lär inte komma tillbaka dit.

-Hur var det med din pappa? -Han och mamma pratade lite.

Skönt att han får en syl i vädret nu. Det fick han inte när hon levde.

-Har vi uteslutit Stephen? -Det kändes inte så troligt.

Paret som först skulle få Faith, då?

Det har visat sig att båda jobbar inom polisen.

De skulle inte behöva sova i en lada. Kidnapparen är visst inte härifrån.

-Vi kommer visst ingenvart. -Jo. Faith Groves levde i går kväll.

Någon tar hand om henne, ger henne mat, byter blöjor...

-Personen vill ha något för henne. -Varför vänta, om det är pengar?

-Det måste väl handla om utpressning? -Leta efter en blå Vitesse.

Föraren är en yngre man.

En yngre man som parkerar utanför huset...

-Jag tror att även hon vänstrar. -Tror du verkligen det?

Herregud. Det är rena såpoperan.

-Är de där nu? -Jag ringde och gav dem senaste nytt.

Är det något du vill berätta om mrs Fleming?

-Det trodde jag inte om Gently. -Det trodde jag inte om dig.

Nu vet du att jag inte är nån hjälte. Jag är en helt vanlig man.

En vanlig, fåfäng, egoistisk, och medelålders man.

-Jag ville inte ha Faith. -Jag vet.

Det här är mitt straff för att jag inte ville ha henne.

Jag var för egoistisk för att släppa in det du allra helst ville ha.

Jag är så ledsen för det.

Jag tvingade på dig något som du inte ville ha...

Jag ville ha barn när vi var yngre och de skulle vara våra egna.

-Så är det bara. -Det vet jag.

Om jag får en ny chans att bli pappa till Faith, så ska jag ta den.

Kom ihåg det här ögonblicket i framtiden.

Oavsett vad som händer måste du komma ihåg det jag säger nu.

Jag älskar dig, Stephen. Du måste lova att du kommer ihåg det.

Jag lovar. Men...

Nej. Det kommer att sluta ringa.

-Jag måste gå ut en sväng. -Är det den unge mannen i bilen?

Förlåt mig.

-Där. Jag tar honom. -Vänta.

Vart skulle hon?

Vem är mannen i bilen?

De åker till höger vid Shields Road.

Ser du allt det där? Det var en tropisk lagun förut.

För 260 miljoner år sedan.

När man tänker på alla varelser som har levt och dött här...

Människor också.

Tänk på alla spöken.

-Spöken? -Elizabeth Gibbon, till exempel.

Hon kastade sig ut här uppifrån. Hennes älskare hade dumpat henne.

Hon valde döden. Mannen fortsatte att leva lycklig med sin fru.

Hon spökar här om natten. Visst är det orättvist?

-Hur vet du det? -Jag har pluggat historia.

-Det visste jag inte. -Nej.

Det är mycket du inte vet. Men det vill du väl inte veta...mrs Groves?

Gareth... Jag kan inte ge dig det du vill ha.

Jag kan inte vara den du vill att jag ska vara.

Jag har försökt förklara det. Jag är ledsen att du inte förstår.

-Det här måste ta slut. -På grund av honom?

Jag avskyr honom. Jag vill bara göra honom illa.

Det har du gjort, tro mig.

-Hur länge har de varit där? -I tio minuter.

-Har du sett till bebisen? -Nej. Hon är inte i bilen heller.

-Vad tänker du göra? -Ingenting.

Du är så vacker.

-Det är jag inte alls. -Jo.

Det här måste upphöra i dag.

Jag vill att du kör i väg och aldrig ser tillbaka.

Du måste hitta en fin ung kvinna.

Ge dig hän åt henne och skapa ett liv.

Du måste glömma mig.

Precis som jag tänker glömma dig.

Låt mig ställa dig en fråga:

Älskar du mig?

Självklart gör jag det.

-Vad tycker du att det ser ut som? -Slutet på förhållandet.

-Tror du att han är kidnapparen? -Annars hade hon inte varit här.

Hon tvingar sin man att köpa en unge, och så ligger hon med den här.

Kvinnor...

Gareth...

Älskade du...

Om du känner så för mig som du säger-

-så är det här den finaste gåva du kan ge mig.

Det är det enda som jag verkligen vill.

Är det allt du vill ha?

Inte mig?

Jag vill ha Faith. Jag ber dig...

Snälla Gareth, ta mig till Faith.

-Nej... -Det här är polisen.

Var är barnet?

-Var är hon? -Han andas inte.

-Är det han som har barnet? -Han skulle ta mig till henne.

Han sa inte var, bara att hon var på det sista stället jag hade velat.

Jag ville bara be om ursäkt. Jag vet att jag slog honom för hårt.

Jag blev bara så arg.

Jag blir faktiskt arg ganska ofta. Jag vet inte varför.

Vet ni inte det?

De tror inte att han överlever natten.

-Vill du sätta dig? -Förlåt mig.

Han ville nog inte skada Faith.

Vi ska hitta henne.

Din man vet bara att vi skulle gripa kidnapparen-

-och att han blev skadad.

Han vet ingenting om ditt förhållande till den mannen.

Då är det på tiden att han får veta det.

Varför gjorde du det?

-För att såra dig. -Mig?

Mannen i den blå bilen, han som alltid satt och tittade på huset...

-Väntade han på dig? -Nej, han väntade på dig.

-Väntade han på att jag skulle åka? -Nej.

Han ville prata med dig. Jag sa åt honom att han inte fick det.

Jag sa att han aldrig skulle få prata med dig.

Du lovade att komma hem med dubbelt så mycket kärlek i ditt hjärta.

Minns du det?

Ja, det minns jag.

Jag hade aldrig sett något så vackert som du den där dagen.

Vad hände med vårt härliga liv, Frances?

Du lämnade mig...

...med ett barn i magen.

Du gick in i den där djungeln och kom aldrig tillbaka.

Jag trodde att du var död. Jag var sjutton år gammal.

Jag var ogift och jag födde ett barn.

En son.

Din son.

-Vad hände med honom? -Jag hade inget att säga till om.

De var väldigt tydliga på mor och barn-hemmet.

Jag gjorde det lika mycket för hans skull som för min egen. Och så...

Ett år senare, när jag fick höra att du skulle komma hem...

Det där brevet, du vet... "Nu ska vi leva det härliga livet."

Hur skulle det kunna rymma vetskapen om ett barn du aldrig skulle få möta?

Hur länge har du träffat honom?

Under ett års tid. Han dök plötsligt upp-

-precis när vi letade efter ett barn att adoptera.

Han sa att han ville bli en del av våra liv.

Han har inte haft det lätt här i livet, Stephen.

Han är faktiskt väldigt skör.

Vet du hur det känns att inte ha någon som tar hand om en?

Att inte ha nån som liknar en och som har samma bakgrund...

Vet du hur det känns att gå genom livet och undra vem man är?

Jag har undrat om jag var så lite värd att någon ville ge bort mig?

Ingenting har förändrats. Jag är fortfarande inte värd någonting.

Jag avvisade honom och trodde inte att vi skulle ses igen.

Men i högen av leksaker och kort som folk har lämnat till Faith-

-hittade jag nallen som jag hade gjort till honom på hemmet.

Nallen som hade följt med honom i hans nya liv.

Vad döpte du honom till?

Jag döpte honom till Gareth.

Ja, det är din pappas namn.

Mrs Groves.

Vad hette hemmet som ni födde Gareth på?

Det är det som nu heter Dunwoody"s.

Klockan är 23.30 och ett av barnen gråter.

Har någon tänkt göra något åt saken?!

Nej, lille vän. Om du väntar på att Esther Dunwoody ska lyfta upp dig-

-så får du vänta länge. Gråt på, du. Jag kan vänta.

Fortsätt, du.

Lungor av läder.

John, om han dör blir det en utredning.

Men jag tycker inte att du handlade fel. Jag ska stötta dig helhjärtat.

Tack, chefen.

Chefen.

Är det lilla Faith som har kommit tillbaka till oss?

Vi har aldrig fått tillbaka någon förr.

Barnet behöver mat...och sin mamma.

Jag hade en son.

Du har fortfarande en dotter.

Det känns som om det var helt nyligen som Leigh Ann var så liten.

Ge henne till mig.

Det är onaturligt att män gråter.

Såja, såja.

Här är den.

Såja.

Vet mamman att hon är i säkerhet?

När var det som paret Groves adopterade Faith?

-För tre veckor sedan. -Då har det inte gått tre månader.

-Vad pratar ni om? -Det som flickorna inte får veta.

Det stämmer, rent tekniskt.

Mamman måste få veta att hon är i säkerhet.

Susie? Kom hit.

Blev hon glad?

Hur tog de det?

De blev förkrossade.

Vi återställde bara sakernas ordning. Susan blev bestulen på sitt barn.

-Vem tillhör barnet? -Ingen. Man kan inte äga ett barn.

Man bara tar hand om dem ett tag. De tillhör sig själva.

Men jag är ju ingen expert...

Det finns ingen lag som säger att man måste komma överens med sin pappa.

Det är säkert samma sak för honom.

Han undrar nog hur det skulle vara-

-att inte ha en sarkastisk besserwisser till son.

Du får väl fråga honom.

Ja.

-Så det är alltså här du jobbar? -Ja.

Mr Gently sa att du var nere. Har du haft en dålig dag på jobbet?

Jag har dödat en människa.

-Kom här, vännen. -Nej, det är lugnt.

Kom här.

Översättning: Marie Ekenstav Iyuno