All language subtitles for Trevor.Noah.Son.of.Patricia.2018.NORDiC.1080p.WEB-DL.H.264-RAPiDCOWS.srt

EN ORIGINAL-KOMEDISPECIAL FRÅN NETFLIX

LIVE NATION PRESENTERAR TREVOR NOAH

Alla fina människor,
ge en applåd för Trevor Noah.

Hur är läget, Los Angeles?

Välkomna till showen.

Tack för att ni kom ut.
Tack för att ni är här.

Det här är så roligt. Välkomna ut.

Vilken publik!

Det här är så coolt. Jag älskar L.A.

Jag älskar allt med L.A.,
till och med det folk hatar med L.A.

Jag älskar trafiken.
Det är en av mina favoritupplevelser.

Ja, när man inte bor här är det toppen.
Helt underbart.

Man får ta del av den, men inte för evigt.
Det är som en annan persons barn.

Man får säga: "Det här är vansinne.
Du får tillbaka det." Så känns det.

Jag älskar det. Jag älskar atmosfären.
Jag älskar att köra här ute.

Och när jag är här
får jag lyssna på radion.

Ni har bra radiostationer,
för ni sitter alltid i bilen.

Radio är ingen stor grej för mig som bor
i New York. Jag cyklar eller går.

Lyssnar jag på musik, så dör jag.

Men i L.A. lyssnar jag bara på musik.

Och nuförtiden är allt man hör trap-musik.

Det är den stora grejen, trap.

Det är den nya musiken på radion.

Jag förstår inte vad de säger,
men jag gillar det.

Varenda låt är likadan.

Varje trap-låt låter som ett litet barn
som klagar om livet.

Det är allt jag hör.

Så fort en trap-låt spelas
tänker jag på min lillebror.

Han går ut, gör sig illa
och kommer hem gråtande,

och det låter som varenda trap-låt.

"Vad har hänt, Isaac?"

"Lugna ner dig" säger jag.

"Du lekte ju med dina vänner.
Vad har hänt?"

"Vännerna, de dog.

Nu har jag fått nog."

"Gå och prata med mamma,
jag vet inte vad du säger.

Prata med din mamma."

Änglarnas Stad, jag älskar varenda sekund.
Jag njuter av min tid här.

Jag kom just hem från semester,
så jag mår bra.

Ni vet när man har semestervibbarna kvar.

Man känner sig fortfarande avspänd
och avslappnad.

Jag åkte till Bali på semester.
I Indonesien.

Har ni aldrig varit där,
planera en resa dit, det är fantastiskt.

Jag åkte dit med några vänner
och lärde mig en del om mig själv.

Det viktigaste jag lärde mig är
att nån behöver skapa en TripAdvisor

särskilt för svarta.

I allmänhet finner jag
att det vita vill göra på semester

är vad svarta försöker fly från.

Inte på ett dåligt sätt.
Vi vill bara ha olika saker i livet.

Mina vita vänner bjuder till exempel
alltid med mig för att campa.

Med entusiasm.
"Trevor, vill du hänga med och campa?"

"Varför?", säger jag.

"Vad menar du?
Det är fantastiskt. Skojar du?

Inget vatten och ingen elektricitet.
Bara vi och vildmarken.

Man får skita i ett hål i marken."

"Ja, det var mitt liv", säger jag.

"Så växte jag upp.

Vet du hur hårt jag jobbat
för att slippa campa igen?"

Varje dag!

Varje dag.

Varje dag vaknar jag och tänker:
"Tack och lov att jag inte campar."

Om min familj såg bilder där jag campade
skulle de bli förkrossade.

Om min mormor såg mig ute i skogen
skulle hon säga: "Vad hände med Trevor?

Jag trodde att han var framgångsrik.

Det måste vara allt crack."

Jag vägrar campa.

Så jag åkte med mina vänner till Bali.
De planerade resan.

Innan vi åkte frågade jag min vän:
"Mitch, vad ska vi göra?

Han sa: "Fråga inte, Trevor.
Det kommer att bli fantastiskt."

"Jag vill veta vad det är
som ska bli fantastiskt", sa jag.

"Fråga inte", sa han.

Jag borde ha frågat.

För vi hade kul.

Men det var några saker som var konstiga
som jag inte hade gjort på egen hand.

Till exempel, på tredje dagen
hade vi nåt som i vår resplan kallades

"en autentisk balinesisk upplevelse".
Det är vad de kallade det.

De väckte oss kl. 05.00,

och satte oss i en liten buss,
och vi körde i tre timmar.

Vi kom fram, klev ur bussen,

mitt i vad som såg ut som
en avlägsen by,

och en liten turguide, väldigt glad,
alldeles för glad för det klockslaget, sa:

"Välkomna, allihop.
Är ni redo att ha kul?"

"Jippi..." sa jag.

Så han sa: "Jag heter Dang Basaan
och är er guide.

I dag ska ni få
en autentisk balinesisk upplevelse.

Så spännande! Följ mig!

Vi följde honom, fram till en liten dörr.

"Det är nog ett tempel
eller en grotta", tänkte jag.

Och han sa: "Välkomna, mina damer
och herrar, till det riktiga Bali."

Och han öppnade dörren,

in till nåns hus.

Det här var inget museum,
utan bara ett hus.

Nån bor där varenda dag.

Han öppnade dörren och sa:

"Här bor en balines.

Han äter här. Han sover här."

"Vet han att vi är här?", tänkte jag.

Vi knackade inte. Ingen öppnade.
Såvitt jag visste bröt vi oss in.

Som nåt konstigt balinesiskt gäng.

Och just när jag skulle fråga,
vände han sig om:

"Här borta kan ni se ägaren till huset.
Han är i hörnet."

Vi vände oss om och såg en man,
som visst suttit där hela tiden.

Som förstenad.

Jag tänkte: "Är han med på det här?
Jag vet inte om vi borde göra det här."

Och Dang Basaan började prata balinesiska
med honom.

"Okej, ni får röra vad som helst."

Så jag sa: "Jag tycker inte att vi..."

Innan jag hann avsluta meningen
sa alla i vår grupp: "Ja!

Rör allting.

Herregud. Rör allting.

Herregud, sover han här?

Är det här han äter?

Herregud, jag hade aldrig klarat det här.

Herregud.

Ursäkta mig. Tack så mycket
för att ni tar emot oss.

Herregud, jag uppskattar mitt liv
så mycket mer nu.

Tack så mycket.

Det här är fruktansvärt.
Kan vi ta en selfie?

Tack. Är du på Instagram? Jag använder
hashtaggen 'mannen'. Tack. Herregud."

Nu var jag riktigt illa till mods,

för det här var nåt jag inte borde göra,
enligt min kultur.

Som afrikan borde jag inte vara i nåns hus
och snoka i deras liv.

Så jag stod i hörnet, illa till mods.

Husägaren var väldigt tillmötesgående,
han var vänlig.

Han sa: "Ja, tack. Ha så trevligt. Tack."

Och sen vände han sig mot mig.

Och det här var ett magiskt ögonblick,
för han log mot alla andra

och hans min förändrades helt
när han vände sig om.

Han var gästvänlig: "Ja, tack. Tack...."

Och med sina ögon,

hade han sen den mest ingående
konversation med mig som jag nånsin haft.

Ögonkonversation är inget nytt. Man kan
ha det med alla man har nån relation med.

Det kan vara nån av samma ras.
ute bland folk.

Det kan vara mellan man och fru.
Fruar är bra på ögonkonversationer.

De kan verkligen sätta en på plats.

Ni är ute bland folk tillsammans
och du säger nåt dumt...

"Om ändå hon gjorde det."

Och hon: "Jag fattar inte att du sa..."

Bara med ögonen.
"Jag fattar inte att du sa det.

Vänta bara.
Vill du lufta vår smutsiga byk offentligt?

Du får se hur det här slutar. Njut av
stunden, för du vet att det är kört."

Och du: "Ja, jag borde inte
ha gjort det." Alltihop bara med ögonen.

Det är vad han gjorde mot mig,
för ena minuten log han mot alla,

och sen vände han sig mot mig.

Och bara med ögonen sa han:
"Vad gör du här?"

Så med mina ögon sa jag:

"Förlåt, jag visste inte
att det här var ditt hus.

De kallade det en autentisk upplevelse."

"Ja, autentisk för vita", sa han.

"Du har dina egna fattiga.
Åk tillbaka dit."

"Ja, jag borde inte vara här", sa jag.
"Förlåt."

Så jag gick.

Jag gick ut.

En kvart senare var alla klara
med sin fattigdomsporr,

så de kom ut till mig.

Dang Basaan följde gruppen.
Och han stortrivdes. Det såg man.

Han kom ut och sa:
"Hade alla trevligt?

Jag vet att ni gillade det. Nu är det dags
för en överraskning. Följ mig, allihop."

Och han tog oss till husets baksida,

där de hade en plats
där de verkade ha nån sorts uppträdande.

Det fanns en scen och sittplatser.

Han sa åt oss att sätta oss,
så vi satte oss.

Det var människor från hela världen där.
Jag, mina amerikanska vänner,

några britter, och en far och son
från Frankrike, som satt bredvid mig.

Jag satt i främre raden,
och Dang Basaan kom ut igen.

Och plötsligt bar han
en enorm balinesisk huvudbonad.

Jättevacker.

Han sa: "Mina damer och herrar,

är ni redo för en autentisk
balinesisk upplevelse?

En applåd för Balis ormar."

"För vad?" sa jag.

"Han sa ormar", sa jag.

"Balis orm..."

Och jag tittade, och där fanns ormar.

En grupp män samlade ihop ormar
att ta ut till oss.

Så jag sa: "Nej. Inte jag."

Nej, för ni förstår, som svart person,
kulturellt, så försöker jag att inte dö.

Så...

Jag började packa ihop mina saker.

Och fransosen vände sig till mig:

"Min vän, vart ska du? Showen börjar."

Jag sa: "Ja, men killen sa
att det kommer ormar,

så jag flyttar mig.

Jag sätter mig längst bak."

Han sa: "Flyttar du dig
på grund av ormen?"

"Ja", sa jag.

Han sa: "Varför flyttar du dig
på grund av ormen? Är du rädd för en orm?"

"Ja", sa jag.

Det är exakt vad jag är, rädd för ormar."

"En sån stor man,
men du är rädd för en orm?", sa han.

"Ja, med en stor hjärna", sa jag,
"därför är jag rädd. Det är en orm."

Du kan inte lura mig
att inte vara rädd.

Min giftiga manlighet är inte så hög
att jag säger: "Ja, kom igen, ormis."

Det är en orm.

I stället för att släppa det sa han:

"Jag fattar inte. En stor kille som du.
Jean-Pierre..."

Han vände sig till sin son.

Och grabben skrattade.

"Orm."

Och han sa: "Oui, oui, orm.
Är du rädd? Orm."

Vad är det här? Det är en orm. Orm."

Och de fortsatte i 15 sekunder nonstop.
Fram och tillbaka.

"Orm, orm, orm" hela tiden.

Han sa: "Orm. Är du rädd? Orm."

Och jag: "Ja, ja, ni förlorade
alla era krig." Sen gick jag bak.

Jag hade inte tid med det här.

Jag hade inte tid med det här,
för det fanns ormar.

Så jag gick bak, och tog med mina saker.

Jag satte mig längst upp
för jag ville se showen,

jag ville bara inte vara en del av den.

Så jag tog mina saker
och satte mig längst upp.

Jag satt där. Showen började.

Dang Basaan var riktigt uppspelt
och sa: "Mina damer och herrar,

en applåd för er första artist,
den mäktiga pytonormen."

Och en snubbe kom ut
med en jättepyton virad runt sig.

Han hade ett häftigt nummer där pytonormen
kramade honom riktigt hårt.

Så hårt att man nästan hörde
benen knäckas.

Och sen gjorde han ett läte.

Och ormen släppte.

Sen började den krama honom igen,
och han lät...

Och ormen släppte.

Den kramade honom igen
och han gjorde samma läte...

Och ormen släppte.
Jag tänkte: "Det här är coolt.

De har en samstämmig relation.
Det gillar jag."

Sen gick han med ormen.

Nästa kille kom ut
och han hade en grön mamba med sig.

Så Dang Basaan sa:

"Mina damer och herrar,
den gröna mamban."

Killen kom ut och han hade ett coolt trick
där han tog locket av korgen

och den gröna mamban kom ut
och började röra sig.

Nån spelade musik
och sen dansade ormtjusaren med ormen.

De gjorde samma rörelser, som en
Justin Timberlake-video, bara de två.

Jag tänkte: "Det var häftigt."
Ormen gled ner i korgen igen.

Och sen kom Dang Basaan ut en sista gång.

Han sa: "Nu, mina damer och herrar,
är ni redo för finalen?

En applåd för kungskobran!"

Den sista artisten kom ut med en kobra.
Han ställde ner korgen,

lyfte på locket och ormen kom ut.

Och jag vet inte vad det var
med den här ormen,

men man kunde känna
att energin förändrades.

Alla var ormar...

men den här ormen såg elak ut.

Den såg ut att hata livet.
Det var nåt med den.

Den här ormen såg ut
som om den hade huslån.

För den tittade på oss,

och fixerade sen blicken på tjusaren.

Han var cool och lugn.

Han tittade inte ens på ormen
utan på oss.

Han sa: "Mina damer och herrar,

Det sägs att kobran kan attackera
snabbare än en man kan blinka.

Men kan en man röra sig snabbare
än ormen kan tänka?"

Och jag tänkte...

"Jag vet inte vad det betyder...

men jag är med."

Det låter som ett fånigt
Instagram-citat, men jag är med."

Och killen hade det mest
fantastiska nummer. Det han gjorde var...

Han gick riktigt nära ormen,
med händerna bakom ryggen,

Sen fick han det att verka
som om han skulle kyssa ormen.

Och ormen var inte längre
än 30 cm från hans ansikte.

Och sen gjorde han pussläten.

Då försökte ormen bita honom,
och han flyttade sig. Helt makalöst.

Men han lutade sig fram och sa:
"Kom igen, orm."

"För lågt, ormen."

Försök igen.

Ingen kärlek till dig, min vän.

Kom igen, ormen."

Och alla var trollbundna.

Ingen gav ett ljud ifrån sig,
ingen rörde sig.

Och han gjorde det om och om igen.
Och sen,

för att ta det till nästa nivå,
blundade han och plutade med läpparna,

och jag antar vid det här laget,

att ormen nog tänkte:
"Jag tror att jag har luskat ut det.

Snubben kommer att göra lätet
och sen flytta sig.

Men om jag biter innan lätet...

kan jag förändra allas liv."

För det var exakt vad ormen gjorde.

Killen blundade och plutade med läpparna.

Innan han hann göra lätet
attackerade ormen honom,

och träffade honom på munnen.
Sprättade upp hans läpp, blodet sprutade.

Det borde vara slutet på historien,
den galnaste delen av historien. Nej.

Det här är mitten.

Ormen träffade honom på munnen.
Blodet sprutade.

Killen hoppade undan,

och betedde sig som om han inte
just hade blivit biten av en orm.

Vilket fick oss att tro att vi var galna,
för vi såg det. Hela publiken flämtade.

Och sen hoppade han tillbaka,
och bara ruskade av sig det.

Han gjorde så där som folk gör

när de får handen klämd i en bildörr
eller nåt.

De klämmer sig och bara...

Han gjorde det, men med en orm.

Så ormen attackerade honom,
blodet sprutade,

och han hoppade undan och...

"Oroa er inte. Vi mår bra.

Ingen fara. Allihop, vi mår bra.
Slappna av, vi mår bra."

Men vi mådde inte bra, för hans ansikte
började smälta på ena sidan.

Ansiktet började smälta,
läpparna blev blåa

och han försökte göra tricket igen,
men han kunde inte ens stå.

Och han tittade på ormen och sa:
"Okej, showen är slut. Godnatt, allihop."

Sen sprang han iväg.

Och nu tänkte vi allihop:
"Vad i helvete hände just?"

Han sprang iväg,
jag hade frågor i huvudet.

"Kommer han att klara sig?

Får vi våra pengar tillbaka?

Hur funkar det här?"

Och sen vände vi oss om och insåg...

Han hade glömt sin orm.

Och vet ni vad det värsta var?

Ormen verkade inse samma sak
på samma gång.

För ormen såg också honom gå,

och sen när vi vände oss om igen
såg vi ormen: "Jäklar."

Så nu var det bara vi...

och ormen.

Och kom ihåg, det fanns ingen barriär.

Ingen betong, inget glas, inget.

Det var en autentisk
balinesisk upplevelse.

Så alla stirrade på ormen,
ormen stirrade på oss.

Och sen beslöt ett geni
att nu vore det perfekta tillfället

att ta en Instagram-bild.

Och jag vet inte om det var kameran,
ljudet eller blixten.

Allt jag hörde var "klick",
och ormen hoppade upp och väste.

Och vi bara...

Och det blev kaos. Tumult uppstod.

Jag var längst bak,
så jag bara hoppade.

"Det räddade mig att jag är svart."

Jag flydde fältet.

Panik uppstod.

Alla hoppade upp,
folk trampade ner varandra.

Fransmannen var min favorit.
Han hoppade upp och skrek: "Sacre bleu!

Allez, Jean-Pierre, allez."

Han knuffade undan folk och skrek:
"Allez, Jean-Pierre!"

Och när han vände sig om
hade hans son inte rört sig.

Lilla Jean-Pierre stod fastklistrad,
skräckslagen.

Man såg hans ansikte
och han skrek: "Papa! Papa!"

"Allez, Jean-Pierre, allez, mon ami."

"Papa! Papa!"

Så pappan insåg att han måste gå tillbaka
och rädda sitt barn.

Men det här ett sånt där ögonblick
då man ser skillnaden

mellan mödrar och fäder.

För en mamma skulle springa in
utan att tänka och säga:

"Jag skulle dö för mitt barn.
Attackera mig nu, orm."

Såna är mammor.

Pappor räddar också sitt barn,
men i bakhuvudet tänker de:

"Jag ska rädda mitt barn.

Men jag vill inte dö. Jag menar...

Jag vill inte dö
för att den här dummern inte sprang...

när hans pappa sprang.

Finns det en orm och jag börjar springa,
varför springer du inte samtidigt?

Nu måste jag dö för dig, dummer,
vilket är ologiskt,

för jag kan göra en till av dig,
du kan inte göra en till av mig.

Jag borde göra en bror till dig
så kan vi sörja dig ihop, dummer.

Jag vet inte vad vi sysslar med."

Det är nog vad pappan tänkte,
för han gav inte riktigt allt.

Istället försökte han smyga in
bakom sin grabb.

Sen tog han tag i hans huva
och drog honom i säkerhet.

Så nu kippade lille Jean-Pierre
efter andan på marken.

Han drog honom till slut åt sidan.

En annan ormtjusar rusade ut,
tog ormen, la den i säcken,

och äntligen var faran över.
Alla var i säkerhet.

Alla var säkra, men skräckslagna.

En del grät, andra var chockade.

Jag stod vid sidan av och tittade på.
Jean-Pierre och hans pappa var tårögda.

"Desolé, mon ami."

Jag talar inte franska,

men jag vet att ungen sa:
"Skitstövel, du lämnade mig!

Jag ska berätta för mamma."

Så jag stirrade på dem,
och de måste ha känt det.

Så båda slutade samtidigt.

Och de vände sig om och såg på mig,
och jag såg på dem.

Och i den stunden insåg jag

att vi alla är människor.

Vi upplevde samma sak,
vi gick igenom samma trauma.

Oavsett vad som hänt oss tidigare
så är vi alla människor.

Jag såg i deras blickar

det de just hade upplevt,
det jag hade upplevt.

Och i den pausen böjde jag mig ner,
riktigt nära dem, och sa:

"Orm."

Det är så rasism börjar.

Men vet ni vad? Det var värt det.

Ja, det var värt det.

Jag älskar att resa
och lära mig om nya platser.

Att läsa saker och träffa nya människor.

Jag...

När jag tänker på rasismens historia...

Jag är fascinerad av rasism som koncept,

som handling,

som politik... Alltihop fascinerar mig.
Jag läser berättelser i historien.

Och en av de mest fascinerande platser
jag läste om nyligen

var en plats som heter Rochester
i New York.

Det här förbluffade mig verkligen.

Det var en stad som praktiskt taget
var avsedd att rehabilitera...

människor som hade undflytt slaveriet.

Svarta som flytt från Södern
och tagit sig norrut,

rehabiliterades här.

Frederick Douglass skrev många
av sina verk där,

suffragettrörelsen fick sin början där.
Det är en mäktig liten plats.

Det de gjorde var...

Slavar flydde från Södern,
tog sig norrut och kom till Rochester.

Den underjordiska järnvägen
tog dem dit,

och sen rehabiliterade de dem,
satte dem på båtar

och skickade dem till Kanada
så att de kunde leva fria.

Det är en fascinerande historia
av två anledningar.

Ett: den påminner om det fanns
många goda vita människor där ute.

Jag blir ofta arg på vita och sen tänker
jag: "Nej, det finns bra vita. Lugna dig."

Och den andra delen som var fantastisk

var att de övertalade svarta
att gå ombord på båtar igen. Jag tror...

att det är en av de mest
otroliga historier jag nånsin har läst.

Vet ni hur övertygande man måste vara...

för att övertyga nån
som just undflytt slaveri?

Tänk på det en sekund.
Nån har just flytt från slaveri.

De har äntligen tagit sig dit,

de vaknar upp
efter en natts sömn i frihet,

och de går ut och säger: "Jag vill bara
tacka för allt du gjort för mig."

"Vet du vad, min vän?
Ingen förtjänar att leva som du levde,

jag är glad att vi fick ut dig."

"Tack så mycket.
Jag uppskattar dig, broder."

"Tack, min vän. Allt vi behöver göra nu
är att fixa handlingar,

lite nya kläder
och sätta dig på en båt till Kanada,

sen kan du leva fri.
Allt kommer att bli bättre."

"Förlåt. Vänta lite.

Ja, kan du ta om det där?

Vad sa du?"

"Jag vet att det är krångligt,
men vi måste fixa id-handlingar."

"Nej, du sa nåt om en båt?"

"Vi sätter dig på en båt till Kanada."

"Ja. Nej, jag är inte...

Vi åker inte båt längre. Jag vet inte
om du känner till vår historia,

men jag och mitt folk tog en kryssning
en gång. Det gick inte så bra.

Så, ja, vi får hitta ett annat sätt
att komma till Kanada."

"Båt är bästa sättet
att komma dit från Rochester."

"Ja, det kanske är bästa sättet för er.

Men vi går.

Vi kan springa,
vi kan springa riktigt bra.

Vi kan springa,
men vi går inte på nån båt."

"Min vän, du måste gå på båten."

"Jag måste inte göra ett skit.

Jag blev just fri. Tänk om jag går på
båten och hamnar på samma ställe?

Vad säger de då?

'Varför gick du på båten?'
'För han var trevlig.' I helvete heller!

Ingen båt för mig!"

"Men du måste gå på båten.

Du är fri nu.
Du måste komma över det här."

"En dag, om några hundra år,

kanske en av mina ättlingar Kanye West
har kommit över det, men inte jag.

Så jag går inte på nån båt."

"Vi måste få dig på båten, för helvete."

"Jag går inte på nån båt."

Och det var dagen
då frasen "Nigger, snälla" uppfanns.

Den vita mannen vände sig om och sa:
"Nigger, snälla, du måste gå på båten."

Och den historien fördes vidare
från generation till generation,

svart person till svart person,
fri man till fri man.

"Och den vita mannen gick ner på knä
och sa: 'Nigger, snälla.'"

"Nigger, snälla?"
Jag har aldrig hört den frasen i mitt liv.

- Nigger, snälla... Nigger, snälla.
- Nigger, snälla?"

Jag vet att det nog är en fras
Barack Obama använde

åtminstone en gång i Vita huset.

Åtminstone en gång.

"Herr president, tror ni att Trump
är ert fel?

- Tror ni att ni orsakade det här?"
- "Nigger, snälla"

Bara en gång, en gång.
Jag vet att han använde den.

Jag fick faktiskt träffa president Obama
under hans tid som president.

Det är nog en av de galnaste upplevelserna
jag haft i mitt liv. Ja, jag var...

Det kom helt oväntat.

Jag jobbade på The Daily Show
och fick ett samtal från administrationen.

Och nån i andra änden sa:

"Hej, Trevor. Vill du intervjua
USA:s president i Vita huset?"

Och jag tänkte: "Ställer du dumma frågor?

Självklart vill jag träffa
USA:s president. Skojar du?"

Och dagen kom äntligen.

Jag åkte till DC med mitt tv-team,

De placerade oss i ett rum,

som bokstavligen låg
mitt emot ovala rummet.

Vi riggade alla våra kameror.

Sen väntade vi bara på presidenten.

Vi stirrade på dörren.

De ger en nämligen inte
presidentents exakta ankomsttid,

för hans säkerhet.

De ger en bara en tidsperiod,
som med kabelkillen.

Så vi väntar alla där inne,

lyssnar på varje fotsteg, varje ögonblick,

och sen poppar han bara in bakom oss
och skrämmer skiten ur alla.

Det finns en hemlig dörr,
men det berättar de inte heller.

Vi stirrar på dörren och plötsligt hör vi:
"Hej".

Men jag hade en jättetrevlig intervju
med honom.

Han var väldigt vänlig mot alla i rummet.

Sen stängde vi av kamerorna och han blev
ännu trevligare, vi konverserade bara.

Jag trodde att han skulle gå.
Han är president och har saker att göra.

Men han tog det lugnt en stund
och vi talade som människor,

och det gick jättebra
tills han vände sig mot mig och sa:

"Trevor, jag har en show

som jag ska göra om några veckor,
en liten grej,

och jag tänkte att du kanske
vill titta förbi och uppträda."

"Herr president, det vore en ära.
Säg bara när och var.

Vad är syftet med showen, sir?"

Han sa: "Jag ordnar en liten grej
för mina aides,

och tänkte att du kanske ville komma."

Jag sa: "Gärna, tack.

Förlåt, en show för vad?"

Han sa: "För mina aides, mina medarbetare.

Jag sa:

"Har du AIDS?"

Och sen...

Sen förklarade han...

vad han menade.

Och jag ville att jorden
skulle sluka mig hel.

För jag hade just tittat
på USA:s president...

och frågat om han hade AIDS.

Och det värsta är
att han var snäll mot mig också.

För han förklarade och jag sa:
"Förlåt mig. Jag menade inte det.

Jag vet inte ens varför...
Du sa 'aides', och AIDS..."

För till mitt försvar...

Jag fattar nu.

Han menar "aides",
medhjälparna på Vita huset

människorna som hjälper presidenten.
Jag fattar nu.

Men där jag kommer ifrån är AIDS
nån annan skit som inte hjälper nån.

Ingen i Afrika går runt och säger,
"Låt mig presentera dig för min AIDS."

Jag är förkrossad och säger:
"Jag är hemskt ledsen, presidenten.

Jag menade inte det. Du har inte AIDS,
och även om du hade AIDS,

så är det inget fel med det.
Inget stigma.

Jag vet inte vad jag säger. Förlåt."

"Trevor, lugna dig."

Trevor, Trevor lugna dig."

"Jag är hemskt ledsen,
jag borde inte ha sagt det.

Jag är den nog dummaste ni träffat."
"Nej, Trevor..."

"Jag är den dummaste ni nånsin träffat."

Han sa: "Nej, Trevor, det är inte sant.
Jag har träffat Trump."

Lägg av!

Så kvickt.

Men jag är van vid det i livet.

Det här händer mig ofta,
sen jag bott i USA.

Jag förstår det som en idé.
Om man flyttar till ett annat land,

så måste man nog lära sig
ett annat språk.

Jag inåg inte att det skulle hända
i USA, för jag talar engelska.

Men här talar folk amerikanska.
Liknande, men inte samma sak.

Små saker är annorlunda.

Jag accepterar det,
små saker som uttal.

Till exempel det man dricker,
jag kallar det "water".

Vatten. På amerikanska
säger ni "wadder".

Eller hur? "Wadder". Ja.

Jag säger "water"
för det finns ett T i ordet.

Glaset du tittar dig själv i varje morgon

kallar jag för "a mirror".

På amerikanska säger ni "Ameer".

"Ameer." Som inte är samma sak för mig.

"A mirror" är glaset.
Ameer är en man i Mellanöstern.

Väldigt olika upplevelser.

Det är inte samma sak.

Och det är bara uttalet.

Man måste också lära sig betydelsen
på ord man redan kunde

när man flyttade till USA.
Till exempel, där jag kommer ifrån

finns det ett plagg
som män ofta bär under sin skjorta.

Det är vitt och ärmlöst.

Där jag kommer ifrån
kallar vi det "vest".

Okej?

På amerikanska kallas det "wife beater",
hustrumisshandlare.

Ja, jag har så många frågor.

Min bästa och värsta erfarenhet
när det gäller att lära mig amerikanska

hände mig när jag först flyttade till USA.

Jag bodde i Kalifornien, i Pasadena,
när jag först kom till USA.

Skälet till att jag bodde i Pasadena är

att det var där jag kände
min första amerikanska vän,

en kille vid namn David Meyer.

Han kom till Sydafrika för att filma
en dokumentär, och vi blev goda vänner.

En dag hängde vi i Daves lägenhet.

Dave satt i sin sittsäck
och tittade på mig och sa:

"Trevor, polaren...

jag vet inte hur det är med dig
just nu,

men jag dör snart av svält."

Jag sa:

"Du menar nog att du är hungrig, Dave."

"Vad?"

"Det spelar ingen roll, vad vill du äta?"

Han sa: "Vet du vad jag är sugen på?

Jag är sugen på tacos."

Jag sa: "Det låter kul.

Vi åker till Tacos."

"Vad?"

"Är inte det restaurangen du är sugen på?
Tacos?"

"Menar du allvar just nu?

Har du aldrig ätit tacos?"

"Nej jag vet inte vad tacos är."

"Har du aldrig ätit tacos?"

"Mitt svar har inte ändrats sen nu, Dave.
Nej.

- Jag har aldrig ätit tacos."
- "Har du aldrig ätit tacos?"

Jag avskyr förresten när folk gör så.

När de frågar samma fråga
om och om igen,

för de kan inte fatta att man inte
har haft exakt samma livserfarenhet.

"Herregud, har du hört Beyoncés nya?"

- "Nej."
- "Har du inte hört Beyoncés nya?"

- "Nej, jag har inte..."
- "Har du inte hört...?"

"Jo, nu har jag det."

Nej, jag hade aldrig ätit tacos.

I Sydafrika har vi inte precis
mexikansk mat.

Vi har nämligen inga mexikaner.
De kom aldrig över, det är inte mitt fel.

Dave blev personligen förolämpad.

Jag glömmer det aldrig,
han hoppade upp och sa:

"Jag fattar inte att du har varit i USA
så länge och aldrig ätit tacos."

"Varför är det en så stor grej?"

"För att, Trevor,
inget är så amerrikanskt som tacos."

"Verkligen?", sa jag.

"Är inget så amerikanskt
som mexikansk mat?"

Det lustiga är
att jag i det ögonblicket kände

att Dave var djupsining.

Han insåg det inte ens, men det var
en djupsinnig liten guldklimp.

"Inget är så ameikanskt som tacos."

Jag har haft privilegiet att resa
överallt i det här vackra landet.

Jag har varit på platser
som Erie i Pennsylvania,

El Paso i Texas, Honolulu i Hawaii.

Jag har varit överallt,
och en sak som jag har lärt mig,

generellt i USA...

är att amerikaner...

älskar...

tacos.

Vart man än åker,

så älskar amerikaner tacos.

Älskar tacos

Till och med helt oväntade personer.
Jag såg på nyheterna en dag,

och de visade en kille på ett massmöte,

och de frågade honom om immigration
och familjer som skiljdes åt, etc.

Och den här killen, oavsett hans politik,
var en elak, främlingsfientlig rasist.

Väldigt presidentaktig.

Och journalisten frågade honom...

Journalisten frågade honom om barn,

och han svarade direkt:
"Jag ska säga dig,

jag bryr mig inte ett skit om
här jävla mexikanerna.

De kom hit. De ska inte vara här.

Det är vårt land nu, hör ni det? Just det.
Åk tillbaka dit där ni kom ifrån.

De här mexikanerna har inte gjort nåt bra.
De har inte fört med sig nåt bra till USA.

Kom, Bubba.

Det är taco-tisdag."

Stick härifrån, men lämna recepten.

Det borde finnas en regel i USA

som säger att man kan hata
invandrare hur mycket man vill,

men om man gör det,
får man inte äta deras mat.

Eller?

Det tycker jag är rättvist.

Hatar man invandrarare,
ingen invandrarmat.

Och när jag säger ingen invandrarmat,
så menar jag ingen.

Ingen mexikansk mat, ingen västindisk mat,
ingen dominikansk mat, ingen asiatisk mat.

Bara potatis.

Och jag menar inte ens smaksatt potatis.
Bara potatis som den är.

Inga kryddor.

För inga invandrare, ingen krydda.
Glöm aldrig det.

Både bildligt och bokstavligt,
ingen krydda.

Och jag vet att en del skulle ta det.
Jag vet folk som skulle säga:

"Ta dina invandrare, ta dina kryddor
och stick härifrån för fan."

Det säger du nu...

för du har aldrig levt ett liv
utan krydda.

Men glöm aldrig.

Ett liv utan kryddor var så svårt...

så svårt...

att det fick vita människor
att segla runt världen för att hitta dem.

Och alltså...

Det här var inte vanlig segling,
det var ingen Disney-kryssning.

De här personerna seglade under en tid
då de trodde att om man seglade ditåt,

så skulle man falla av jorden och dö.

Och ändå...

var det nån man där ute

som åt nån vit kvinnas mat och sa:
"Jag står inte ut med den här skiten!

Jag seglar ditåt."

"Men tänk om du dör"

"Det är åtminstone spännande."

Inga invandrare,

inga kryddor.

Och definitivt inga tacos.

Dave skulle aldrig tillåta det.
Han var så passionerad.

Han höll ett tal om tacos som om han
var arvtagare till en tacodynasti.

Till slut sa han:
"Som din vän och som amerikan,

ska jag se till att du får tacos
om det så är det sista jag gör!"

"Varför inte nu, Dave?", sa jag.
"Det funkar", sa han.

Jag älskar när nån tror
att man tänker tjafsa med dem,

men man håller med dem
och de har redan valt ilska.

För ingen bara ändrar sin ton.

Alla måste hålla kvar ilskan ett tag,
för de tror att de verkar mindra galna då.

Det händer i relationer jämt.
Man har ett bråk som inte är ett bråk.

"För helvete, Karen,
varje gång jag ber om ditt stöd,

så finns du inte där,
och det sårar mig ibland."

- "Jag är ledsen, Bob."
- "Nej, försök inte... Tack så mycket.

Jag väntade mig ingen ursäkt
så jag valde den här tonen,

och nu känner jag mig som en idiot.

Jag lämnar rummet och ställer om."

Jag tänkte inte bråka, jag ville ha tacos.

Vi åker och äter tacos, Dave.

Så vi hoppade in i bilen.

Vi körde i runt 20 minuter.

Till vad jag trodde
skulle bli en restaurang.

I stället...

stannar Dave...

på en övergiven parkeringsplats.

Han stänger av motorn, ser på mig
och säger: "Okej, kompis. Här är det."

Jag säger: "Var då? På min mordplats?"

"Nej, vi ska köpa tacos. Där borta."

Han pekar,
och i hörnet av parkeringen står en bil.

En matbil,
som jag har lärt mig är vanligt i USA.

Matbilar har en del av den bästa maten,
men just då, ni måste ursäkta mig,

var jag lite misstänksam.

Okej. Jag var inte bekväm med tanken på
att köpa mat från en inrättning

som inte skulle finnas där nästa dag.

Jag känner att beständighet medför
ett visst mått av ansvarsskyldighet.

Men Dave sa:
"Du måste äta dem från en matbil.

Då vet man att de är äkta."

"Okej, låt oss få det överstökat", sa jag.

Så jag gick fram till matbilen,
och det var definitivt en tacobil,

för det hängde en blinkade skylt över den
där det stod "Tacos".

Tacos

Tacos.

Förresten, en liten egenhet jag har:

jag hatar skyltar som blinkar
utan att byta text.

Ja, jag känner alltid

att en skylt inte borde få blinka
om den inte byter information.

Annars är det ödslad spänning.
Det borde vara olagligt.

Det fångar alltid min blick och sen
väntar jag på nåt mer. "Tacos"

och... tacos". Och vad mer? "Tacos."

Nåt mer? "Tacos."

Stanna bara på tacos!

Hur som helst, nu är jag irriterad.

Jag går fam till bilen.
En liten snubbe tittar ut.

Han var på ett helt annat humör än jag.

Det såg man. Han stack ut huvudet:
"Hej, läget? Vill ni ha tacos?"

Jag sa: "Det vore kymigt
om vi inte ville det."

Han sa: "Vad? Ja. Självklart, mannen,
men man vet aldrig.

Ni kanske vill ha nåt annat."

Jag sa: "Vad har du mer, min vän?"

Han sa: "Inget, mannen.
Det är en tacobil."

"Tack", sa jag.

"Det är en stund i mitt liv
jag aldrig får tillbaka. Tack."

Han sa: "Nej, nej, nej.
Calma-te, mannen.

Jag vill inte ödsla din tid.

Vill du ha tacos ska du få tacos.
Hur många vill du ha?"

Jag sa: "Jag vet inte.
Jag har aldrig ätit tacos."

"Har du aldrig ätit tacos?"

- "Nej", sa jag.
- "Har du aldrig... ätit tacos?"

"Du borde träffa min vän Dave", sa jag.

Jag tänker inte beställa mat
när jag inte vet vad det är.

Jag vet inget om mängderna.

Jag vet inte vad tacos är.

Vad säger man? Hur många tar man?
Jag kanske säger: 'Ge mig fem.'

Men tänk om tacos är små grisar eller nåt,
och jag säger: "Ge mig fem!"

Då går jag plötsligt hem med...

"Och det var så jag startade min farm."
Jag har ingen aning om vad de är.

Så jag säger: "Ge mig bara ett smakprov."
"Okej", säger han.

"Då räcker två tacos."

"Okej, ge mig två tacos."

"Två tacos, ska bli!"

Killen går in...

och börjar laga maten.

Jag har ingen aning om
vad som kommer ut.

Han kommer tillbaka efter en stund:
"Min vän. Dina tacos är klara."

"Tack så mycket", säger jag.

"Ja, vill du ha en napkin?"

- "Förlåt, hur sa?"
- "Vill du ha en napkin?"

Och nu, L.A.,

det är nu det blir konstigt för mig.

För ni förstår, där jag kommer ifrån...

är en "napkin" det bebisar bär...

för att hålla deras skit.

Saken man torkar munnen med
kallar vi serviette.

Men det visste inte jag,
så den här mannen hade vänt sig till mig,

erbjudit mig mat och sen sagt:

"Vill du ha en napkin?"

Jag sa: "Förlåt, jag är förvirrad.

Varför skulle jag vilja ha det?"

"Du vet, för kladdet efteråt."

Han sa kladdet.

"Hur pass snart efteråt behöver jag en?"

"Det vet man aldrig med tacos.

Ena minuten tror man att man fixar det,
och nästa åker det ut."

"Det låter som det äckligaste
jag nånsin hört."

Han sa: "Nej, det är en del
av upplevelsen. Alla gör det.

Man kladdar, man torkar av,
och sen försöker man igen."

Jag sa: "Det är en upplevelse
jag inte vill ha.

- Jag skippar det."
- "Ska du inte smaka min mat?"

"Visst, jag smakar på maten.
Men jag tar inte din napkin.

"Vad ska du göra då?"

"Om det är så galet som du säger

så äter jag bara min taco
i bilen på väg hem."

"Jaha, du tror att du är säker",
säger han.

Du kommer att köra.

Sen slirar nån så du måste tvärbromsa,
och det åker ut.

Var inte en hjälte.

Ta bara servetten."

"Jag försöker inte vara hjälte", sa jag.

"Jag är bara en vuxen jävla man. Okej?

Blir det riktigt illa, så kniper jag bara
superhårt tills jag kommer fram."

Han sa: "Det är problemet.

En del vet inte, de kniper för hårt,
och då rinner saften ut ännu mer.

Den kan stänka på byxorna och tröjan..."

"På min tröja?

"Hur fan når skiten
ända upp till min tröja?"

Studsar den upp från marken?
Vad i helvete är det i de här?"

- "Vill du ha din napkin eller inte?"
- "Jag vet inte ens med tacosarna just nu."

Så mycket stress.

Nu älskar jag tacos.

Jag älskar tacos.
Jag älskar mexikansk mat.

Jag älskar mexikanska människor.

Jag vet inte ens vad det är.
Vi har en samhörighet.

Sydafrikaner och mexikaner.

Folk från skithålsländer. Vi har en grej.

Jag kan fortfarande inte tro sakerna
Donald Trump säger.

För mig är Donald Trump
en känslomässig paradox.

Logiskt kan jag smälta honom,
känslomässigt tar det emot.

Å ena sidan vaknar jag många dagar
skräckslagen vid tanken på

att han är president
i världens mäktigaste nation.

Men jag vaknar också många dagar

och vet att han kommer att få mig
att skratta.

Det är terror och glädje,
och jag vet inte hur jag ska känna.

Vet ni hur det känns ibland?

Som om en gigantisk asteroid
är på väg mot jorden.

Men den är formad som en penis.

Jag tror att jag ska dö.

Men jag vet att jag kommer att skratta.

Bara titta på allt han gör.

Världen vi nu lever i på grund av honom.

Vi genomlever historia.

Det här händer aldrig
i vår livstid igen.

Vi lever i en tid
då vi alla lär oss om presidentskapet...

samtidigt som presidenten.
Det har aldrig hänt.

Hur galet är det konceptet?

Man vaknar varje dag och läser nyheterna
och tänker: "Oj, det visste jag inte."

Och nånstans, i exakt samma stund,

läser han samma nyheter
och tänker: "Oj, inte jag heller."

Och ingen vet vart det kommer att leda,
vad han kommer att göra.

Allt vi vet är att han vill ha sin mur.
Han vill ha sin mur.

Donald Trump vill ha sin mur.

Han behöver 25 miljarder dollar
förra gången han frågade.

Han behöver det från amerikansk
skattebetalare, för Mexiko är smarta.

Det gick i stöpet väldigt snabbt.

Minns ni hur självsäker han var
på massmötena? Folk jublade.

Han sa: "Gott folk,

vi ska bygga...

en mur.

Vi ska bygga en mur, allihop.

Vem ska betala?

Mexiko."

Mexiko sa:
"Vi betalar inte för ett skit."

Vi kanske bygger den,
men vi betalar inte för den."

Murhistorien är nog
den bästa tv-komedin.

För nu har de börjat bygga prototyper
av muren vid gränsen,

för Donald Trump vill
att de testar muren först.

Jag vet inte hur man gör det.

Ska de säga "försök igen"?

Och på grund av prototyperna har
Trump nu specifikationer för muren.

Han vill nu att muren ska byggas
av betong,

men den måste också vara genomskinlig.

Okej.

Och skälet till det är att han är rädd

att knarklangare från Mexiko
ska skjuta påsar med knark över muren,

och att de träffar
förbipasserande amerikaner i huvudet.

Så muren måste vara genomskinlig
så att amerikaner kan se drogerna komma...

och fånga dem.

Jag vet inte vad en genomskinlig mur är.

Men nu är jag bara orolig
att nån byggherre ska lura presidenten.

Att han tar honom till gränsen och säger:
"Där är den, mr Trump.

Din osynliga mur."

Och för att han ska köpa det
anlitar han mexikanska pantomimer.

"Herregud, man kommer inte igenom.

Den funkar."

Donald Trumps hjärna.

Den andra idén han hade för muren

var att USA borde bygga muren
av solpaneler.

Det är vad han sa.

Han sa att USA borde bygga muren
av solpaneler

för då skulle muren alstra elektricitet

och betala för sig själv.

Jag ska inte ljuga.

Det är en bra idé.

Det är en bra idé,

såvida inte man vet nåt om solpaneler,
solen eller murar.

Problemet med den idén är
att solen är ovanför oss.

Ja? Är vi alla eniga där?

Solen är ovanför oss, eller hur?

En solpanelsmur funkar inte,
för en mur är upprätt.

Den pekar nedåt.

Så om man inte har en riktigt schyst sol
som säger, "jag ska skina riktigt lågt",

så funkar det inte.

Det funkar bara
om du tar din gränssolpanel

och lutar den för att fånga solstrålarna,
men då har man skapat en jättelik ramp

för Mexikaner att ta sig in i USA.

"Ora le..."

Donald J. Tumps intellekt.

J:et står för Jesus.

Många vet inte det.

Det finns mycket självförakt där.

Och han är alltid ute efter nån.
Är det inte mexikaner, så är det muslimer.

Är det inte muslimer,
så är det afrikaner från skithålsländer.

Den var min personliga favorit,
för jag är afrikan,

och jag har skitit i ett hål.

Jag gillade det också
för att folk kom fram och ställde frågor.

En man kom fram efter en show
väldigt bekymrad. Han sa: "Du, Trevor,

får jag fråga en sak?"

"Ja, varsågod, min vän."

Han sa: "Trevor, jag ville bara veta,

när Donald Trump säger
alla dessa frukstansvärt rasistiska saker,

vill du ibland bara packa ihop, lämna USA,

åka tillbaka till Sydafrika
och fly från all denna rasism?"

"Min vän", sa jag,

"man åker inte till Sydafrika
för att fly från rasism.

Det är dit man åker för att fylla på."

Skojar du? Det är det enda
som påminner mig om hemma.

Rasismen här ute.

Vi har massor av rasism i Sydafrika.

Missförstå inte,
det har blivit mycket bättre.

När jag växte upp, hade vi Apartheid.

Och Apartheid var i stort sett
världens bästa rasism.

Förlåt, jag menade inte att säga det.
Nu tänker ni: "Vår rasism var bäst."

Nej, det var den inte.
Den var bra, men inte bäst.

Jag upplevde mycket rasism,
det gjorde alla.

Jag kände aldrig att det var dåligt,
mestadels på grund av min familj.

Min mamma är en svart kvinna,
en Xhosa-kvinna, min far är schweizare,

och det var olagligt för dem
att vara ett par,

och det var ett problem
att vi bodde tillsammans.

Så vi upplevde massor av rasism.

Och om ni undrar... Ja.
Xhosa är ett av språken med klicken.

Men inte som i amerikanska filmer,
bara så att ni vet.

Jag har sett filmerna
där de har afrikaner som...

Det är inget språk.

Även vi tittar på filmerna och tänker:
"Jag undrar vad de säger.

Var kommer de ifrån?"

"Jag tror att de är från Cleveland?"

Klickljuden är konsonanter.
Vi har fortfarande vokaler.

Jag växte upp i en familj
som inte kunde bo ihop.

Pappa kunde inte bo hos oss.
Det var olagligt.

Folk var jämt rasistiska mot oss,
men jag hade tur när jag växte upp,

för min mamma är nog en av de mest
hårdbarkade människor ni nånsin träffat.

Inget påverkade henne.

Inget störde henne.

Jag minns särskilt en dag,
då vi gick längs gatan tillsammans.

Och nån kille på andra sidan gatan
skrek nåt elakt itll oss.

Jag var fyra eller fem år,

och jag såg på min mamma och sa:
"Mamma,

vad gör vi om människor
gör rasismen mot oss?"

Och mamma sa: "Vet du vad vi gör
om nån är rasistisk?

Vi tar deras rasism,

och skakar om den
med Jesus kärlek.

Och sen skickar vi tillbaka den."

Och jag sa: "Vad?

"Kvinnan är galen", tänkte jag.

Hon var galen,

men hon hade också rätt.

Jag insåg inte hur rätt hon hade
förrän årtionden senare.

Vilket jag känner alltid händer
med ens föräldrar.

De är galna, och sen når man deras ålder
och tänker:

"Det är vad det betyder."

Jag lärde mig läxan min mamma
försökte lära mig först som vuxen man.

Jag gick på gatorna i Chicago.

Jag skötte mig själv.

Nån kille körde förbi i en pickup
och kallade mig N-ordet.

Och jag ska inte ljuga.
Jag blev besviken.

Mestadels för att han körde en pickup.

Jag känner bara
att det var en onödig stereotyp

som han inte behövde vidmakthålla.

Om du ska vara rasist, gör nåt annorlunda.

Tänk utanför ramarna.

Kör en Prius.

Ja.

Det är bättre för miljön, och den är tyst.
Du kan smyga dig på mig. Vi vinner båda.

Men nej, killen körde en pickup,

kallade mig N-ordet och...

För att ge er hela historien,
så gick jag mot röd gubbe.

Det rättfärdigar inte det han gjorde,

jag vill bara att ni ska veta
att jag inte är nån ängel. Okej?

Jag korsade gatan
och sen blev det rött ljus,

men jag beslöt att gå ändå
för jag ser inte färg.

Och den här mannen...

Den här mannen blev så förolämpad
av det jag hade gjort

att han körde sin pickup runt mig,
rullade ner rutan, mötte min blick

och sa: "Ur vägen, nigger."

Och man såg att han ville såra mig.

Vi höll kvar varandras blickar
och man såg

att han väntade på att jag skulle...

Men han visste inte...

var jag kom ifrån.

Ännu viktigare,

han visste inte...

vem min mamma var.

För han trodde att det bara skulle bli
en vanlig rasistisk dag.

Han trodde att han skulle slänga ur sig
N-ordet och gå vidare.

Han insåg inte att det var Patricias son
som klev ut på gatan.

Och det hände på ett ögonblick,

men varade en livstid.

För jag tänkte inte ens.
Han skrek ordet och min kropp bara...

Jag tänkte: "Jäklar, nu händer det!"

Och låt mig säga er, L.A.,

det var så fantastiskt
för jag planerade det inte.

Jag tänkte inte på det.
Jag klev ut på gatan,

han körde sin pickup runt mig,
rullade ner rutan och såg på mig:

"Ur vägen, nigger."

Och jag vände mig om och sa:
"Yo, min nigga."

Och han kraschade nästan och dog.

Jag har aldrig sett nån
ifrågasätta sig själv

så många gånger under en bråkdels sekund.

För jag log och jag såg att han tänkte:
"Känner jag dig?"

"Liknar jag nån du känner?"

Och jag vet inte varför han gjorde
det här, men han såg på sina händer.

Han såg på sina händer som om de
på nåt magiskt vis hade blivit svarta.

Som om jag hade kastat en förbannelse.
Jag vet inte vad han tänkte.

Jag tyckte faktiskt synd om honom.

För jag har blivit kallad det ordet förut
men det var hans första gång.

Man glömmer aldrig sin första gång.

Förlåt, men är det vad han vill?

Vill han kalla mig det
och förstöra min dag?

Han kallar mig "nigger"
och jag ska gnälla om det?

Jag har inte tid för det.
Min mamma sa alltid

att man inte kan kontrollera
vad folk gör,

men man kan kontrollera
hur man reagerar.

Så jag lovade mig själv.

"En rasistisk person ska aldrig få nöjet
i att se min smärta."

Det må vara smärtsamt,

men jag ger dem inte nöjet
att se min smärta.

Säger nån nåt rasistiskt,

så tar jag rasismen, skakar om den
med Jesus kärlek och kastar tillbaka den.

Det är inte alltid lätt.

Inte alla kan göra det.
Inte alla borde det.

Jag förstår också
att det är lite annorlunda för mig.

Jag kommer från ett land

där ordet "nigger" aldrig användes
för att förtrycka nån.

Vi hade ett annat ord,

för vi hade den bästa rasismen.
Kom igen. Men inte det ordet.

Ordet vi hade var ordet "kaffir".

Så ett annat ord, men samma sak.
Det verkar galet för mig ibland.

Samma rasism, annat ord.

Och här betyder det inget, eller hur?
"Kaffir"? Inget.

En del undrar: "Är det nån probiotika?
Är det vad det är?"

Ja, probiotikan av min smärta.

Vi har inte det i våra stormarknader,
av uppenbara skäl.

Ingen varnade mig i USA.

Jag går där bland mjölkprodukterna
och tänker: "Yoghurt, glass...

Den här laktosen är intolerant."

Så det är olika runtom i världen.
Jag fattar det.

Det är ett privilegium jag har
när det gäller att hantera N-ordet.

I Sydafrika kallades ingen för "nigger".

Över hela Afrika blev ingen förtryckt
med det ordet.

Så det ordet har ingen makt.

Vart man än går.
"Nigger, nigger, nigger..." Inget.

Medan jag nu kan känna spänningen
här i rummet.

En del tänker: "För helvete,
var det sju gånger? Jag fattar, Trevor.

Det är min årskvot. Kom igen."

Jag fattar.

Det fick mig att tänka
att vi kanske kan använda det.

Vi kan använda det
för att hjälpa varandra

och skapa ett program där ni skickar
alla era rasister till Afrika

bara en gång om året.

För afrikaner kommer att gå hårt åt dem.

Det bästa är att man inte ens
behöver vänta. Det finns svarta överallt.

Hoppa bara rakt in och skrik: "Nigger!"

Eftersom Afrika drivs och ägs av svarta,
så är de inte rädda för vita.

De kommer bara att säga:
"Jimbo, han är tillbaka. Nigger-mannen.

Hur mår du, nigger?"

"För helvete, det är du som är niggern."

"Men det är du som alltid säger det,
nigger-mannen.

Ja, din nigger.

Ta på lite solskyddskräm
innan du dör, nigger. Nu festar vi."

Det vore annorlunda.
Det är allt jag säger.

Det är alltid konstigt för mig,

för trots att ingen använt ordet
på ett nedsättande sätt

så existerar ordet "nigger" i Sydafrika.

Men på mammas språk, Xhosa,

betyder ordet "nigga" "att ge".

Det är vad "nigga" betyder på Xhosa.

Det är så man använder det.

Så inte nog med att ordet inte sårar mig,
när rasister använder det mot mig,

så framkallar det bara
fina barndomsminnen.

Jag får minnesbilder av när jag var barn.

Jag lekte med min kusin
och hans leksaksbilar.

Jag stal alltid hans. Jag hade inga.

Han började skrika...

Mamma kom springande och sa:
"Vad händer här?"

Och min kusin sa:

"Moster..."

"Hördu!

Prata ordentligt. Jag hör dig inte.
Vad hände?"

"Trevor stal mina leksaker."

Och mamma sa: "Trevor, stal du
din kusins leksaker?"

Jag sa: "Nej, mamma, jag stal inte.
Jag lovar.

"Trevor... Ljug inte för mig?
Stal du leksakerna?"

"Nej, jag stal inget", sa jag.

"Vad som hände var att hans bilar
stod olagligt parkerade.

Så jag fick bogsera dem för man kan inte
leva i ett samhälle utan lagar.

Jag är bara en ödmjuk tjänsteman
när allt kommer omkring.

Utan lagar blir det kaos, mamma.
Det är allt som håller oss uppe.

Som en civilisation är det det enda
som håller oss..."

"Hördu!", sa hon.

"Kom inte här och var fräck.

Ge tillbaka leksakerna."

"Mamma, snälla. Jag vill bara leka..."

"Ge tillbaka leksakerna."

- "Mamma..."
- "Hördu! Nigga!"

Och min kusin satt där:
"Nigga, snälla."

L.A., ni var verkligen kul i kväll.

Tack så mycket för att ni kom hit.

Jag uppskattar er alla så mycket.

Ha en bra kväll, allihop.