All language subtitles for Det.Mest.Forbjudna.S01E01.SWEDiSH.720p.WEB-DL.AAC2.0.H.264-NORDiCUS.Swedish

–Ååh...
–Vad är det?

Nämen, hur gammal är du egentligen?

–Trettiofyra.
–Vuxen, alltså.

–Du bestämmer själv.
–Jo. Jag är bara inte så van vid...

Vill du eller vill du inte?

–Förlåt.
–Be inte om ursäkt.

"Ljug gärna, men inte för att dölja,
göra dig bättre eller komma undan."

Det är därför...

Jag kan inte ljuga,
jag har aldrig kunnat.

Men det kanske är bra.

Jag kanske KAN säga som det är.

–Hej.
–Hej.

Så...

–Är allt bra?
–Mm.

Jag skjutsar dig innan jag tar det.

Okej. Varför ska du till farmor?

–Jag tänkte lämna en inbjudan.
–Det finns post.

Jo...

MOBILSIGNAL

–Hej, morsan. Det var länge sen.
–Jag har tagit tabletter.

–Hör du?! Jag har tagit tabletter!
–Okej. Vad har du tagit?

–Såna man dör av.
–Har du pratat med nån?

–Doktorn vägrar svara.
–Ring nån väninna.

Jag talar med min läkare då jag blir
så här. Jag har ringt hundra gånger.

De bara skär ner.
Man blir inte inlagd.

Det kanske inte är det du behöver.

Jag är för gammal
att rädda livet på.

Ring Stefan eller Peter.
Jag är upptagen.

Därför gör jag det. Jag vill inte
bli en börda för mina barn. Farväl.

Morsan? Mamma?

RINGSIGNALER GÅR FRAM

Äh, vafan...

Jag är ledsen, men du får ta bussen.

Morsan?!

Mamma?!

Fyra uppslag. Chanel som inleder.

Chanel? Längtar man inte efter
nåt annat nu? Nåt...fräschare?

–Vadå?
–Beatnik.

–Ja!
–Beatnik?

Ett intellektuellt mode, ett slags
antimode. Tänk Simone de Beauvoir.

Café de Flores, Gauloises.
Jag älskar henne!

–Det låter mer som nåt för yngre.
–Varför det?

–Även de över 18 vill vara moderna.
–Jo, men som nån klok man sa...

"A beautiful woman knows her age."

Apropå män... Vet ni vad Yves Saint
Laurent sa om äldre damers klädsel?

"Det är inte passet som avgör hur
en kvinna ska klä sig, utan benen."

Jag är ledsen, jag lovade Nils-Petter
att vara hemma senast två.

Jag måste planera så att de klarar
sig där hemma. När reser jag?

Du kanske ska med? Det vore trevligt.

Jag ska inte åka,
men Tom åker nästa vecka.

Tom?

Ja...
Ja, visst. Jag behöver en assistent.

Det här kanske jag skulle ha sagt
tidigare, men... Tom reser ensam.

Nu förstår jag inte.

Jag kan inte lägga ut ett
så viktigt jobb på en jäktad mamma.

Men skisserna är som alltid utmärkta.

–Jag har gjort smörgåsar till dig.
–Vad fint. Tack.

Åh, jag har haft en hemsk dag.

–Där är du ju.
–Jag får inte åka till Paris.

–Så du åker inte bort?
–Nej.

Jag vill ogärna begränsa mig
så här tidigt i min karriär.

Kerstin Thorvall. Modetecknerska.

Torsten Grahn.
Gallerist och författare.

Det här är Maria, min väninna. Och
det här är min man. Visst är han bra?

Får jag titta lite?

Ja, visst.

–Min fru jobbar för en damtidning.
–Precis.

–Har du fler?
–Eh...

–Har du haft nån utställning?
–Jag? Nej.

Nils-Petter är familjens konstnär.
Jag är bara kommersiell.

Dumheter.

Du har en...fin linje. Mycket säker.

Tycker du? Ja, jag vet inte...
Jag funderar på att skriva i stället.

–Då kan man föra större resonemang.
–Får jag den! Den är min!

–Kan ni vara tysta?!
–Får jag den!

–Tyst, sa jag!
–Jag kan ta dem.

–Nej, nej... – Jag följer dig ut.
–Kaffet, då? Vi har chokladpudding.

En annan gång, kära du. Tack.

–Det blir inget Paris.
–Vad säger du? Inget Paris?

Men vi har ju bestämt det.
Du såg fram emot det.

Jag vet. Men jag stannar hemma,
så kan du jobba.

Din morsa skulle komma,
så jag får nåt gjort!

Det här är väl bra? Jag finns ju här.

–Vad fint, Malte.
–Det är vi.

TELEFONSIGNAL

–Hon ska inte åka.
–Jag kommer ändå.

–Det är bäst för Kerstin och barnen.
–Det har du rätt i. Du är välkommen.

Nej, det är du inte alls! Vi behöver
ingen hjälp, vi klarar oss själva!

MUSIK FRÅN RADION

HÖJER MUSIKEN

♫ Och vi sitter framför brasan
♫ vid din öppna spis

♫ Ja, visst är det underbart
♫ på sätt och vis

♫ Här finns faktiskt allt
♫ som man kan önska sej

♫ men det jag drömmer om
♫ det händer ej

♫ För, du,
♫ jag längtar inte efter kakor bara

♫ längtar inte efter flera skämt

♫ längtar inte efter visor rara

♫ Jag drömmer om nåt annat,
♫ jämt, jämt, jämt

♫ Jag drömmer om nåt annat,
♫ jämt, jämt, jämt

♫ Inte alls tv-tittning

♫ Inte alls, slopa det...

Ska vi be Maria ta barnen efter
middagen? Så kan vi ha lite trevligt?

–Är maten klar?
–Ja. Eh...

Det är mat, ungar!

Han är fyra år, han kan själv.

–Mamma, kan du ge mig mat?
–Visst.

TELEFONSIGNAL

Om Stefan kan, så kan väl Malte?
Du skämmer bort dem.

Nils-Petter.

Ett ögonblick. – Det är till dig.

Hallå, det är Kerstin.

Ni tyckte om det?

Åh, vad roligt. I morgon klockan tio?
Jo, men det ska nog gå bra.

Ja. Ja, men då säger vi så. Adjö.

–Vem ringde?
–Tidningen.

–Jag ska få börja skriva.
–Skriva?

Jag skickade in några texter på prov.
De vill att jag skriver varje vecka.

Ja, inget märkvärdigt.

–Små vardagsbetraktelser bara.
–Om vad?

–Barn.
–Barn?

Både teckningar och text.

–Lite erfarenhet måste jag väl ha?
–Om du har tid, så...

–Ska du skriva om oss, mamma?
–Skulle du tycka om det?

–Nej, jag vet inte.
–Då ska jag inte göra det.

Jag får skriva om andra barn.

–Jag ska väl jobba lite.
–Passa på, du. Vi tar hand om disken.

Mhm...

Tack.

Vet du vad? Kan du göra ett par
smörgåsar som jag kan ta med mig?

Tack.

Tack, min prins.

–Är det inte Kerstin?
–Hej.

Ja... Ja, jag stannade till
hos en god vän en stund.

Så... Du ska också till Stockholm?

Mm. Jag har...flytt.

DÖRRKNACKNING

"En familjeflickas memoarer"
av de Beauvoir, och chokladpudding.

Jag...jag brukar komma hit ibland
när jag behöver lugn och ro.

Mycket klokt. I synnerhet
om du ska börja skriva också.

Det där är nog bara dumheter.

Du är mycket vacker.

–Visst är ni förläggare också?
–Det stämmer.

Men jag kan inte hjälpa dig
att skriva en roman.

Vänta.

Ett råd för varje del av mig.

"Skriv bara om sånt som är
in i döden viktigt. Liv eller död."

Mhm...

"Om du tror att du vet hur du ska
berätta nåt, gör precis tvärtom."

–Det är för barnen jag är så ful.
–Sch...

Åh, jag känner mig som en skolflicka.
Fast ful. Tjock och ful.

En till.

Lägg dig ner.

TORSTEN SKRATTAR LITE

Mm...?

Jag har gjort nåt fruktansvärt!
Jag har varit med en man.

Jag måste prata med Nils-Petter.
Jag måste berätta.

–Vi har aldrig ljugit för varandra.
–Sch! Du väcker hela huset.

Han är uppe hos Malte som vägrade
att somna innan du kom hem.

–Jag måste prata med Nils-Petter.
–Låt honom sova.

Jag kan inte...

Han har sånt tålamod med dem,
han blir aldrig arg.

Ja, det måste man ändå säga.
Han är en fantastisk pappa.

–Jag är bara bra på att jobba.
–Dumheter.

Det är naturligt för en kvinna
att ta hand om sina barn.

–Inte för mig.
–Jo, då.

Nils-Petter kan också
bara göra en sak.

–Han tjänar inga pengar.
–Det kommer han göra.

Det kommer han ATT göra. Till dess
ska barnen äta kakor av geggamoja?

Torsten tycker att jag är vacker.

–Torsten Grahn? Det var väl inte...
–Jo.

Så DÄRFÖR såg han på dina skisser...?

Nej, så var det inte alls.

Och det hände ingenting.
Nästan ingenting.

Nej, jag ska nog gå och lägga mig.

–Barnen vaknar om bara några timmar.
–Jag vet. Det är mina barn. God natt.

Det är bara Maria.

TOALETTEN SPOLAS

–Fan, är hon kvar?
–Hon åker hem i morgon.

Ljug inte.

–Nej!
–Ja!

Kerstin! Åh, du skriver
förbannat roligt. Jag älskar det!

Det är så...kvinnobittert
– kan man säga så?

"Jag föreslår en anti-måste-göra-
kampanj för dubbelarbetande kvinnor."

Vi får slopa receptbilagan.
Det blir generalstrejk.

Jag skriver bara som det är.

Tänk, att just det blir så roligt.

Gud, så fina! De är nästan FÖR bra
för den här tidningen.

Och du tyckte om texten?

Den är jättekul. Verkligen. Stark.

Kanske lite FÖR stark.

När du skriver om
att du kommit hem från BB–

–och vill ge ungen till nån annan.

Ja?

Varenda tjej på redaktionen förstod.
Alla hade känt just den känslan.

Man älskar krypet, men får panik
vid tanken på att vara med det jämt.

Man vill inte reduceras
till ett par bröst – om du ursäktar.

Det är därför såna som Eva finns.

Som inte har några. Barn, alltså.
De vet att de inte skulle stå ut.

–De skulle bara vilja fly och jobba.
–Ja, precis.

Tyvärr kan vi inte ta in den. Vi får
hela landets äkta makar mot oss.

Att påstå
att en mamma vill ha ett liv!

Men... Man skulle kunna tänka sig
ett signerat kåseri.

Då är det inte tidningens åsikt. Då
får DU stå där när det börjar blåsa.

Klarar du det?

Ja. Det klarar jag.

TELEFONSIGNAL

–Hallå?
–De tyckte att det var urbra!

–Om din text?
–Ja. Jag får skriva i varje nummer.

Han sa att det var djärvt och modigt.

–Förlåt, hur är det med dig?
–En jävla massa. Jobb och ungar.

Jag kommer när jag betalat räkningar
och köpt stövlar till ungarna.

–Glöm inte dukarna.
–Nej. 40 x 70?

–Ja. Några 30 x 60 också.
–Jag måste prata med dig sen.

–Jag måste jobba. Jag ligger efter.
–Maria kan väl ta dem en stund?

–Mm...
–Gör det. Hon hjälper oss.

–Jag måste verkligen prata med dig.
–"Jag! Jag!" Ingen annan än Kerstin!

Jag är hemma!
Förlåt att jag är lite sen.

–Förlåt. Det var...
–Jag vet allt.

–Förlåt. Jag ska...
–Jag kan inte ha det så här längre.

–Inte jag heller. Jag ska aldrig...
–Jag har en annan.

Ja, men det är ju...jättebra.

Då är vi två.

Jag var så här nära,
och jag ångrar ihjäl mig.

Förstår du inte? Vi kan stryka ett
streck över allt. Förlåta varandra.

Vi kan börja om.

Du borde tacka henne. Utan Maria
hade jag inte stått ut så här länge.

Men det är inte rättvist mot Maria.
Jag är kär, Kerstin.

Jag älskar, till skillnad från dig.
Du knullar med min gallerist.

Det var inte så.

Jag hoppas att du skrivit på
ett avtal om utställning innan.

Din mamma är förkrossad.
Hennes dotter beter sig som en hora.

Det måste vara arvet efter din far,
sa hon.

Han har inget med det här att göra.

–Han var en sjuk jävel. Översexuell.
–Det var hon som gjorde honom sån.

Jag har ringt sjukhuset.
Du kan komma dit i kväll om du vill.

Vi behöver pengar. Man vet aldrig
hur länge du blir kvar där.

Hur mycket? Räcker 500?

Jag skriver ut en på 700.

Jag har betalat räkningarna, förutom
elräkningen. Den ligger på bordet.

Har du med dig så du kan jobba?

–Mamma!
–Fan också!

–Vart ska ni?
–Jag kommer snart, Malte.

–Mamma!
–Maria stannar hos dig.

–Mamma!
–Så, så...

–Mamma! Mamma!
–Kom, vi går in.

Mamma!

–Vad gör du här?
–Fan, morsan...!

–Jag trodde du var död.
–Ledsen att göra dig besviken.

Ingen märker att jag finns.
En ny färg kanske hjälper.

–Du hade ju tagit tabletter.
–Det har jag. Två.

Jag känner redan av dem.
Man blir trög.

Men vad gör man inte för att skydda
sina närmaste från sina depressioner.

Anna vill skiljas.

Ingen förlust. Hon begränsar dig.
Hon håller inte din nivå.

–Skitsnack. Hon är otroligt smart.
–Har du knullat runt?

–Du är precis som jag.
–Nej, så fan heller!

–Vill du att jag ska tala med henne?
–Absolut inte.

–Jag hade inte fått det utan det här.
–Jag var på väg hit när du ringde.

Du har inte talat med mig
på över ett år.

Tack för visat intresse.

–Du kan inte sova här.
–Jag skulle aldrig komma på tanken.

–Sov här, då. Bara i natt, på soffan.
–Jag ger mig iväg tidigt.

–Jag ska träffa Tilde.
–Vem är det?

–Mitt yngsta barn. Ditt barnbarn.
–Jag får ju aldrig träffa dina barn.

Ta av dig skorna.

Hej. Ja, vi ringde...

–Namn?
–Kerstin Thorvall.

–Har hon varit här förut?
–Ja.

–Är hon våldsam?
–Nej.

Då kan ni följa med här.

Klä av er allt och lägg det här.

Vad har du gjort?

Det är väl inte exkrementer?

Svara henne.

Det är chokladpudding.

DÖRRKNACKNING

Fru Thorvall har telefon. Han heter
Erik nånting, från nån tidning.

Hur vet han att jag ligger här?

–Hur länge har jag varit här?
–I sex dagar.

Jag tar det.

–Kerstin Thorvall.
–Erik Malm på Damernas Värld.

–Hur står det till?
–Bra.

Vi hörde att du var på sjukhus.

–En enkel åkomma bara.
–Det var bra.

–Det är så att vi behöver din hjälp.
–På så vis.

Du hade rätt, Kerstin. Tom har... Han
har inte lyckats fånga visningarna.

Jag har bett en fransk kollega titta
på materialet, och det håller inte.

Vad tråkigt.

Om du reser i dag, så hinner du se
några visningar och vi får med nåt.

–Fru Thorvall vill skrivas ut?
–Ja.

Men är det inte för tidigt?

–Du har en fläck.
–Va? Var?

Skriv in i journalen att jag som mor
anser att det är för tidigt.

Det ansvaret kan genast lyftas från
er. Er dotter är myndig med marginal.

Överansträng dig inte, Kerstin.
Din man har lovat...

Jag har ingen man.

Nils-Petter hjälper till.
Och hennes väninna avlastar...

Så tung är han väl inte? – Hon menar
att hon gärna ligger med min man.

Men du tycker att det är bra.
Då slipper ju jag.

Har du tagit med pojkarna?
Jag tänkte ju...

–Varsågod.
–Är den till mig? Tack.

Åh, vad fint!

Den har jag gjort.

–Och den har jag gjort.
–Tack.

Vill ni veta en hemlis? Minns ni att
jag berättat för er om staden Paris?

–Där de spelar dragspel.
–Och har fina kläder.

Vet ni vad de har mer?
De har små dragspel för barn.

Och färger att måla med, dukar
och små, små stafflin.

Och vet ni vad det bästa är?
Jag ska resa dit.

–Om en liten stund.
–Vad?!

–Gissa vad jag tar med hem?
–Dragspel!

Du kan inte resa nu.
Du är inte frisk.

Nu kommer bussen.

Till flygplatsen, tack.

Jag rensade ur bokhyllan. Ta det,
jag vill inte ha en massa som står.

–Hej. Jag är Karolina Sarabi.
–Jaha.

–Vi skulle ses kl. 9.
–Varför?

–En intervju för Dagens Nyheter.
–Ska du intervjua mig?

–Det var jag som ringde.
–Ja... Jag trodde du var sekreterare.

Kerstin Ekman intervjuades
av Arne Ruth. Har han slutat?

–Nej, han är kvar.
–Då, så.

Be honom komma om en halvtimme,
så gör jag mig i ordning.

Hej. Är du redan här?
Ska du inte vara i plugget?

Jag ska bara
ta hand om detta. Kan du hjälpa mig?

MOBILSIGNAL

Tack.

Kan du svara?

–Ja.
–Jag måste prata med Malte.

–Han är upptagen.
–Jag måste. Min plånbok är stulen.

Han måste komma. Säg till honom det.
Nån har tagit mina pengar.

–Och de vägrar att skicka Arne Ruth.
–Okej...

Åk till din morsa. – Jag sa det.

–Kommer han, då?
–Nej.

MOBILSIGNAL

♫ Dance with me, come on

♫ 'Cause we are standing
♫ at the very end

♫ Tell me a story about yourself

♫ I'm just a breath away from you,
♫ you know

♫ And life
♫ is just a risk we have to take

♫ While doubt, oh, doubt
♫ is a parasite of our minds

DÖRRKNACKNING

TELEFONSIGNAL

–Hos Thorvalls.
–Det är jag.

–Jag har gjort nåt fruktansvärt.
–Vad har hänt?

Du måste förlåta mig.
Jag ska aldrig mer göra så.

–Du har väl inte...
–Jo.

–Men Kerstin...
–Jag sa ju att jag var ledsen.

–Varför? Varför?
–Jag sa ju det! Jag sa förlåt!

Varför ska du återuppliva
den kåta kärringen?

Det kan jag bjuda på. Nu när jag
är frigid och inte alls vill längre.

Gammal, 75 år och ska dö snart.

–Jag vill se.
–Men jag vill inte.

Det står "Förlåt, Malte" i den.

Alla karlar tittar på mig.
Jag tänker: "Nåt måste vara fel."

Som när jag var tonåring.
"Har blixtlåset gått sönder?"

"Sitter bh-bandet fel? Eller har nåt
fastnat här när jag varit på toa?"

–Jag vill träffa henne.
–Jag ska beställa en Coca-Cola.

Alla fortsätter att titta på mig,
och jag tänker: "Vad konstigt."

Och sen, andra dagen, vet jag att
de tittar för att jag är underbar.

Alla vill ligga med mig.

Textning: Barbro Garneij Hansson
Svensk Medietext för SVT