All language subtitles for vetenskapens.varld.s35e10.fett-van.eller.fiende-14b1118-svtplay

Varför är det snudd på omöjligt att
gå ner i vikt genom enbart motion?

Rör man sig mer borde man väl
förbränna mer också?

Och varför är det svårt att hålla
vikten om man har tappat några kilo?

Svaren kommer här.

Det här är Hiroki.
Hans matchvikt är 250 kilo.

Han ska precis möta Yama, tvåfaldig
världsmästare i sumobrottning.

Yama är Japans tyngsta man.

Att äta upp sig ingår i hans jobb.

En genomsnittlig man äter ungefär
2 500 kalorier om dan.

Men sumobrottare kan sätta i sig
upp till 10 000 kalorier.

Ju mer man väger,
desto svårare blir man att fälla.

Sumobrottare drabbas sällan av sjuk-
domar förknippade med andra grupper.

Vad beror det på?
Är inte alla typer av fetma skadliga?

Människor har mycket fettvävnad.

Kanske kan förklaringen hittas
i evolutionen.

Ett forskarteam är i Tanzania för att
försöka förstå vad som format oss.

De har sitt läger nära hadzafolket–

–som lever ungefär som vi tror
att jägare och samlare gjorde förr.

Herman Pontzer och Brian Wood har
studerat hadzafolkets kost i tio år.

De hoppas förstå
vår tids folksjukdomar.

De har varken boskap eller odlingar,
så de måste varje dag söka efter mat.

Bahati gräver efter knölar som
innehåller fibrer och kolhydrater.

De andra kvinnorna samlar frukt
och frön från baobabträden.

Pojkarna klättrar i träden i jakt
på bikupor att ta honung ifrån.

Den mest kaloririka och svåråtkomliga
maten är kött och fett från djur.

Dofu och de andra jägarna
använder giftpilar.

Men jakten kan ta flera timmar.

Kroppen bryter ner maten
i två energikällor: glukos och fett.

Glukos ger energi direkt. Det som
blir över lagras som glykogen–

–i våra muskler och i levern.

När glykogenförrådet tar slut
börjar kroppen bränna fett.

Glykogenförrådet räcker i en dag.

Men kroppsfettet gör att vi i nödfall
kan klara oss i flera veckor.

En sorts extra energilager.

Fett har genom tiden setts
som nåt gott.

En avbildning av fetma är figurinen
från ett jägar-samlarsamhälle.

Forskarna tror att den fylliga
kroppen var ett fertilitetstecken.

Fettceller i ett mikroskop
ser ut som uppsvällda kulor.

Inuti finns triglycerider,
ett fett som kroppen kan förbränna–

–för att frigöra energi.

Fettcellerna kan lagra överskotts-
energi genom att snabbt växa.

Den som inte har nåt fettlager
får problem.

Troy Fryer har mindre än
två procents kroppsfett.

Han ser vältränad ut–

–men det är bristen på fett
som får musklerna att framträda.

Avsaknaden av fett i ansiktet
ger honom insjunkna kinder–

–och djupt liggande ögon.

När Troy föddes
var hans fettnivåer normala.

Men sex år gammal rasade han i vikt,
trots en omättlig aptit.

Vid nio var det uppenbart
att Troy var sjuk.

Läkarna förvånades över den höga
mängden fett och kolesterol i blodet–

–nåt som brukar förknippas
med övervikt.

Troy fick veta att han led av
den genetiska sjukdomen lipodystrofi.

Det var det som gjorde Troy sjuk.

Då han saknar fettvävnad ansamlades
överskottskalorierna i levern.

Det ledde till leverförstoring
och leverinflammation.

Räddningen kom när man studerade
en genförändrad mus–

–som heller inte kunde sluta äta.

Till skillnad från Troy
var musen inte smal, utan tjock.

Den hade tagits fram för att studera
gener kopplade till fetma – obesity.

Den kallades OB-mus.

Forskarna letade igenom
musens arvsmassa–

–för att identifiera
genförändringarna som gjorde den fet.

Efter tio år fann Friedmans team en
gen som bara förekommer i fettceller.

Hormonet döptes till leptin,
efter det grekiska ordet för smal.

Upptäckten har påverkat synen
på fetma och aptit–

–och förklarar bristen
på mättnadskänslor hos musen.

Sana Mahmood är uppväxt i Chicago–

–och visste inte att hennes ovanliga
hunger beror på en genförändring.

Redan som liten var Sana överviktig.

Föräldrarna trodde
att babyfettet skulle försvinna.

Men hon bara fortsatte gå upp i vikt.

För att få hjälp med övervikten
vände sig Sana till sjukvården.

Sana har en ovanlig genförändring som
gör att hon inte producerar leptin.

Det bildas normalt i fettcellerna och
skickar signaler till hypotalamus–

–den del av hjärnan
som reglerar vår aptit.

Vid höga leptinnivåer
signalerar hjärnan–

–att det finns gott om fettlager
att ta av.

Låga nivåer eller, som i Sanas fall,
avsaknad av leptin–

–signalerar att det är dags att äta.

Sana har börjat injicera leptin
och gått ner 18 kilo på tre månader.

Troy har inga fettceller,
så han kan inte heller bilda leptin.

När han får injektioner med hormonet
mår han också mycket bättre.

Leptin botar inte, men att reglera
hungern har räddat hans lever.

Leptin är inget botemedel mot fetma.

Men upptäckten lärde forskarna
mycket om hur fett fungerar.

Det är ett komplext organ, som bildar
många olika sorters hormoner.

Det gäller inte minst när vi är små.

Nyfödda människor har högst andel
kroppsfett av alla arter.

Vi är inte bara fetare än andra
primater, vi har även större hjärnor.

I förhållande till kroppen
är barns hjärnor enorma.

Fotomodeller förväntas vara smalare
än människor i allmänhet är.

Det är ett ideal som för vissa
kan leda till hälsoproblem.

Modellerna skulle under en period
se undernärda ut.

Hartje Andresen gick ner kilona
som hennes agentur bett henne göra.

Sakta insåg hon att det fick
ohälsosamma konsekvenser.

I andra änden av skalan
hittar vi sumobrottarna.

Hur kommer det sig att de,
trots sin storlek–

–inte drabbas av sjukdomar
förknippade med övervikt?

Svaret finns i
var fettet är placerat.

Istället för att lagras i buken,
bröstet och runt inre organ–

–förvaras det under huden.

Sumobrottare tränar stenhårt
upp till sju timmar om dan.

Ska vikten hållas, får man inte ta in
fler kalorier än man förbrukar.

Att gå ner i vikt
och behålla hälsofördelarna–

–handlar om mer än att äta mindre
och träna mer.

En kropp som är överviktig
kämpar aktivt mot viktnedgång.

Dokusåpan Biggest Loser, där
deltagarna ska förlora mycket vikt–

–har visat på några av problemen
med den typen av viktras.

För Danny Cahill var programmet
en chans att få hjälp med sin fetma–

–nåt han längtat länge efter.

Redan som liten var han överviktig.

När han själv blev far
hade han utvecklat fetma.

Läkarna sa
att om han inte gick ner i vikt–

–skulle han kanske inte finnas där
under barnens uppväxt.

Danny såg Biggest Loser
som en andra chans.

Han drog ner på kalorierna
och tränade 45 timmar i veckan–

–för att gå ner 1/2 kilo per dag.

Ju längre tid som gick,
desto mer fick han kämpa.

Till slut var han nere
på 800 kalorier om dan.

När han efter sju månader klev upp
på vågen hade han tappat 108 kilo.

Danny var besluten
att inte gå upp i vikt igen.

Han väntade med att börja jobba, för
att kunna träna flera timmar om dan.

Efter sin bokturné återvände han
till jobbet som lantmätare.

Men den extrema viktnedgången
blev omöjlig att bevara.

Danny gick upp nästan 50 kilo igen.
Det här är ingen ovanlig historia.

När forskare studerade medverkande i
Biggest Loser 6 år efter programmen–

–hade 13 av de 14 deltagare
som undersöktes gått upp i vikt igen.

Vissa vägde mer än tidigare.

En av förklaringarna är
att leptinnivåerna sjunker–

–när man förlorar fettvävnad.

Det gör i sin tur
att man blir hungrig.

När Danny gick upp borde leptin-
nivåerna stiga. Det gjorde de inte.

Även produktionen
av sköldkörtelhormon minskade.

Det ger minskad ämnesomsättning
– och färre kalorier förbränns.

Dannys ämnesomsättning hade sjunkit
mest av alla deltagarna i studien.

Hans kropp förbränner fortfarande
få kalorier.

Det är en anledning till att det är
svårt att förändra sin kroppsvikt.

Enäggstvillingars kroppar är ofta
lika, till formen och storleken.

Det beror på
att de har samma genuppsättning.

Tvåäggstvillingar är inte mer lika
än andra syskon.

De kommer ur var sitt ägg
och har olika genuppsättning.

För att hitta gener
kopplade till fetma–

–startades ett internationellt
samarbete.

Forskare har identifierat
över tusen gener som påverkar vikten.

De flesta spelar ingen avgörande
roll. Vissa har större betydelse.

Kartläggningen av de här generna
finns tillgänglig för alla forskare.

Ruth Loos använder databasen
för att titta närmare på vissa gener.

Åtta genvarianter har kunnat kopplas
till fetma i tidig ålder.

Andra genvarianter har mer indirekta
effekter på kroppsvikten.

En av dem påverkar
leptinsignaleringen.

Det finns också gener som verkar
skydda bärarna från viktuppgång.

Sex procent har en genvariant–

–som gör att man känner sig mätt
nästan hela tiden.

Sjukvården använder måttet BMI,
bodymass index.

Det räknas fram genom att man delar
vikten med längden upphöjt till två.

BMI över 25 klassas som övervikt,
och gränsen för fetma går vid 30.

På 80-talet ökade antalet överviktiga
drastiskt i västvärlden och USA.

I vissa stater lider över 39 procent
av befolkningen av fetma.

Fetma har blivit
ett globalt folkhälsoproblem.

På 30 år har antalet människor
som lider av fetma tredubblats.

Enligt Världshälsoorganisationen är
ett problem att vi rör oss för lite.

Kan lösningen på ohälsan som kommer
med fetma vara mer fysisk aktivitet?

Det vill Herman Pontzers och
Brian Woods forskarlag ta reda på.

De har försett personer
ur hadzafolket med aktivitetsmätare–

–för att se hur mycket de rör sig.

Kanske kan det hjälpa dem att förstå–

–varför hadzafolket sällan drabbas
av diabetes och högt blodtryck.

Aktivitetsmätaren visar att Dofu,
som är jägare, går 15 km om dan.

Kvinnorna, som är samlare,
går drygt 8 km.

Mer än den genomsnittlige amerikanen
rör sig på en vecka.

Men gör hadzafolket av med
fler kalorier per dag?

För att mäta kaloriåtgången
fick försökspersonerna dricka vatten–

–med spårbara väte-
och syremolekyler.

Genom urinprover följer forskarna hur
molekylerna bryts ner under 2 veckor.

Det ger ett mått på hur många
kalorier varje person förbränner.

En genomsnittlig hadzaman gör
av med 2 500 kalorier om dan.

En genomsnittlig kvinna 1 900.

Ungefär samma siffror
som studier i västvärlden brukar ge.

Pontzer tolkar sina resultat
som att kroppen skyddar oss–

–genom att hålla den dagliga kalori-
förbrukningen inom snäva intervall.

Därför är det svårt att uppnå vikt-
nedgång bara genom att träna mer.

Träning är ingen bra
viktminskningsmetod.

Kosten, vad och hur mycket vi äter,
har större effekt på kroppsvikten.

Daniel Lieberman studerar
hur kosten har förändrats över tid.

När vi började bruka jorden fick vi
lättare tillgång till livsmedel–

–som majs, vete och ris.

Vi har numera tillgång
till väldigt kaloririk mat.

Och den är annorlunda.

Många äter ultraprocessad mat–

–som innehåller få fibrer,
mycket fett, socker och salt.

Energirik mat med lite näring.

Sötade drycker är en hälsorisk
som kan kopplas till övervikt.

Leder den sortens livsmedel
också till att vi äter ännu mer?

Nora Volkow har med magnetkamera–

–undersökt hjärnan hos personer
med och utan fetma.

Mat aktiverar hjärnans
belöningssystem.

Dopamin, som får oss att känna
välbehag, frisätts när vi äter.

Livsmedel som aktiverar belönings-
systemet motiverar oss att äta mer.

Fett- och sockerrik mat kan
överväldiga belöningssystemet–

–och få det att frigöra
för mycket dopamin.

Hjärnan hos normalviktiga,
till vänster i bild–

–har fler röda dopaminreceptorer
än överviktiga har.

Fetma är inget enkelt problem
att lösa.

Evolutionen har gett oss hormon-
och nervsignaler–

–som ser till att vi äter
och håller vikten.

Går det att förebygga fetma
och behålla en viktnedgång länge?

Ja, med långsiktigt
och hållbart hälsofokus.

Biggest Loser visar att snabb vikt-
nedgång gör att man går upp igen.

Men deltagarna har hållit sig
10–13 % lättare sex år efter studien.

De har fått sänkt blodtryck
och lägre risk för diabetes.

Läkemedel som ger ökad
mättnadskänsla–

–kan ge tio procents viktnedgång.

För extremt överviktiga
finns ett annat alternativ.

Det valde Muriel Mena för att undvika
samma öde som sin mamma.

Muriels mamma vägde nästan 140 kilo–

–och dog av en hjärtinfarkt
vid 44 års ålder.

I puberteten fick Muriel problem
med vikten.

Vid 16 års ålder led Muriel av fetma.

Hon valde att göra en fetmaoperation–

–där man kopplar ur eller
opererar bort delar av magsäcken.

De förändrade signalerna
mellan magen och hjärnan–

–hjälper kroppen
att hålla viktbalansen.

Men hungern kan komma tillbaka.

Vikt regleras som blodtryck
och hjärtfrekvens–

–av system vi inte medvetet
kan kontrollera.

Modellen Hartje Andresen
väger i dag lite mer–

–och tycker att hon nu kan
vara en bättre förebild.

Och forskningen kring hadzafolket
har gett oss flera viktiga insikter.

Filmen sändes för första gången 2020,
men nu finns den igen på SVT Play–

–ända fram till början av hösten.

Fett studeras på alla möjliga sätt.

En studie av det ovanligare slaget
är muffins-studien.

Deltagarna fick trycka i sig minst
tre muffins per dag i sju veckor.

Några fick muffins bakade på mättat
fett och några på fleromättat fett.

Vad såg ni när folk fick äta muffins
bakade på olika sorters fett?

För deltagarna hamnade extravikten
på olika ställen på kroppen–

–beroende på typen av fett man åt.

Mättat fett hamnade i levern
och i buken, vilket är dåligt–

–jämfört med fleromättat fett.

Varför fastnar det mättade fettet
i buken och inte det fleromättade?

Det vet man inte,
men det finns olika hypoteser.

Den ena behöver inte utesluta
den andra.

En hypotes handlar om ceramider–

–som man har sett i studier
även är kopplat till fettlever.

Andra förklaringar kan vara att
fleromättat fett förbränns snabbare–

–eller att det påverkar underhuds-
fettets reglering annorlunda.

Ceramider är en typ av fett?

Ja, de ökade av mättat fett–

–men minskade av fleromättat fett.
Det kan finnas en koppling.

Grupperna ökade i vikt lika mycket–

–men det var skillnad på var
fettet hamnade?

Ja. Studien var designad så att alla
skulle gå upp i vikt lika mycket.

Hur trötta var de på muffins efteråt?

Det var lite olika, men det gick
förvånansvärt bra de här veckorna–

–för de allra flesta.

I veckan gjordes ett historiskt fynd
på havsbottnen.

År 1915 begav sig polarforskaren
Sir Ernest Shackleton–

–ut på en resa över Weddellhavet
vid Antarktis med skeppet Endurance.

Målet var att korsa hela kontinenten
men fartyget fastnade i isen.

Under dramatik lyckades besättningen
räddas men fartyget sågs aldrig mer.

Förrän nu.

Efter 107 år på havsbottnen har
Shackletons skepp återfunnits–

–3 000 meter under ytan.

Ett skepp från 1914 intakt på bottnen
ger en inblick i den tiden.

Man får en frusen tidsbild
av expeditionen, deras utrustning–

–vad som fanns ombord och hur man
organiserade sig. Det är spännande.

Vi tar oss till en annan kall plats.

Det är svårt att tro,
men här finns en värmekälla–

–som är lika kraftfull som världens
största vattenkraftverk.

Värmekällan på Grönland
kommer från smältvattnet.

Så går det till: När isen smälter
faller vatten från glaciären ner–

–i kilometerhöga sprickor i isen.

Det genererar värme. Vattnet kan bli
många gånger varmare än från början.

Värmen går att likna vid hur vatten
i dammar genererar elektricitet.

I perioder kan kraften från vattnet
ge mycket energi.

Sker samma sak i andra delar av isen
kan kraften kan vara ännu större.

Nu om grisar och deras känslor:
Forskare har studerat grisars läten–

–och sen tolkat deras känslor.

Det här med känslor är otroligt
komplext i forskarvärlden.

Det stora problemet med alla djur
är att vi inte kan fråga hur de mår.

Forskarna har följt drygt 400 grisar
i olika situationer.

Genom att studera hjärtfrekvens,
beteenden och läten–

–har de tolkat hur grisarna mår.

Grisar ger ifrån sig låga,
korta grymtningar när de mår bra–

–och att ljuden är höga och längre
när de upplever negativa känslor.

Förr har det varit mycket fokus på
djurhälsa – "Är mina djur friska?"–

–medan god djurvälfärd innefattar
att de ska må psykiskt bra.

Med hjälp av 7 000 ljudinspelningar
har forskarna utvecklat en algoritm–

–som vi kan använda för att tolka
hur grisarna känner sig.

De glada lätena gjorde grisarna
när de bl.a. fick springa fritt–

–eller förenas med en flockmedlem.

Det är viktigt med sån forskning, så
att vi kan behandla våra djur bättre.

Våren är snart här
och pandemin håller på att släppa.

Men hur ska vi se till att vi inte
drabbas lika hårt av nästa virus–

–för nya virus och coronamutationer
kommer vi att behöva vänja oss vid.

Se vårt specialprogram om framtiden
efter omikron.

Det är väldigt viktigt om vi vill
att en pandemi ska kunna stoppas–

–genom enkla insatser utan sjukvård–

–utan med en sprej
som folk kan ta själva.

Man kan aldrig säga: Risken är noll.

Det finns alltid scenarion
man inte kan förutse.

Textning: Birre Burman
Svensk Medietext för SVT