All language subtitles for Midsomer.Murders.S08E08.720p.WEB.h264-DiRT

God natt, Arthur.

Kom ut.

Vad gör du i mitt hus?

MORDEN I MIDSOMER

Skallen knäckt. Arthur Leggott,
pensionerad musiklärare.

-Mycket beundrad.
-Han försvann från The Cedars.

-Vad var han ute efter här?
-Säkert samma sak som mördaren.

-De fick tydligen kämpa.
-Inga tecken på inbrott.

-Nån kanske följde honom in.
-Eller så var personen redan inne.

Auktionsförrättarna har nycklar.
Vårdhemmet också, antar jag.

-Vad fanns här som var så viktigt?
-Musik. Det betydde allt.

Han beundrades eftersom han
inspirerade så många människor.

-Inklusive Joan Alder.
-"Midsomer Rhapsody"?

-Ja. Hur vet du det?
-Min mamma var ett fan.

Hon spelade den
när hon ville ha oss ur huset.

Jag beklagar verkligen, Peggy.

Arthur ville att vi skulle
sjunga den. En av hans favoriter.

-Det här är Charlie.
-Hejsan! Grattis! Jag är ledsen...

Hälften av dem vi bjöd
har jag inte träffat än.

-Det blir ju så när det går undan.
-Han tog dig säkert med storm.

Förlåt mig.
Det här är inspektör Scott.

Vi vill gärna prata med er senare.

Vi väntar alla på att bli förhörda.

Tack. Jag skulle vilja titta
på Arthurs rum.

-Vem är Vera Lynn?
-Det är Peggy Alder, Scott.

-Joan Alders mamma?
-Just det.

Så det är hennes hem
de förvandlar till helgedom.

The Joan Alder Society
kallar det "ett levande museum".

-Känner ni familjen?
-Ja, genom Joyce.

Jag fattar inte. Hon var väl inte
direkt nån John Lennon för er?

-Hon skrev bara en sång.
-Hon skrev mycket mer än så.

Men det är "Midsomer Rhapsody"
hon är mest känd för.

Vad kunde Arthur Leggott ha haft
som var så värdefullt?

-En ny, oupptäckt rapsodi?
-Ja, kanske det.

Mrs Alder?

Tack.

Visst är hon fin? Jag blev förtjust
första gången jag såg henne.

Han hade börjat ge sig iväg,
men aldrig mitt i natten förut.

-Vi var gamla vänner.
-Jag vet det.

Därför känns det extra dumt
att vi blev osams.

Han anklagade Melody här för stöld
och gav sig inte.

Jag sa att jag aldrig skulle prata
med honom igen.

Det var gamla notpapper.
Han gav dem till Charlie.

-Brukade han få besök?
-Bara av Laura Crawford.

Hon var Joans agent.
Hon skriver en bok om henne.

Förlåt mig, men ska vi ställa in?
Förhandsvisningen? Melody sa...

Det här är Alan Thorpe, min svärson.

Vi får göra det senare, va?

Varför ska jag titta på nåt
jag bodde i för 40 år sen?

Jag lämnar er i fred.

Du sa att du ville.
Jag har ordnat allt.

Jag kan inte. Jag tittar på det sen.

Jag pratar lite med Melody.

-Fick du spisen, då?
-Ursäkta?

Mr Swinscoe sa
att han hade fått en identisk kopia.

Varför ville du hämta
en sån sjabbig liten sak?

-Folk tror att vi var fattiga.
-Det var ni ju.

Jag vet inte vad som fanns i lådan.
Jag trodde att den var Joans.

Han skickade dig alltså till sitt hus
för att hämta den?

-När var det?
-Ungefär en månad sen.

Varför bad han dig?

Jag brukade handla åt honom.
Han litade väl på mig, antar jag.

Vad har en låda
med hans död att göra?

Jag vet inte än.

-Han kommer, mr Swinscoe.
-Vi öppnar om två dagar!

-Jag fixar det. Jag kan jobba över.
-Se till att få hit din pappa!

-Det börjar bli klart, ser jag.
-Kommissarie Barnaby.

Det här är inspektör Scott.

Det förföll på 50- och 60-talen
när familjen Alder bodde här.

-Men vi gör framsteg.
-Ja, verkligen.

-Det handlar väl om mr Leggott?
-Just det.

Kom in.

Det är jättefint.

-När fick ni reda på hans önskan?
-För ett par månader sedan.

Låt oss anta att det finns nåt
mycket värdefullt i Arthurs samling.

-Vet ni vad det kan vara?
-Nej.

-Ett verk av Joan Alder?
-Vore det så väl...

Vet ni nån som skulle kunna
vara intresserad av Arthurs hus?

Michael Maybury vill kanske inte att
fruns papper hamnar i våra händer.

Han vill inte att några frågor
kring Joans död tas upp igen.

Antidepressiva tabletter och alkohol
fick Joan att somna vid ratten.

Fallet utreddes och inga åtal
väcktes. Ingen misstänktes.

Alla royalties han har fått postumt
har ju gjort honom förmögen.

Auktionsförrättarna
väntar utanför huset.

Hej, George! Kan du uppehålla dem
tills Scott är framme? Tack.

Övervaka
katalogiseringen av allt i huset.

Gå igenom varenda låda
innan de lämnar huset.

-Hur var det med Peggy?
-Hon var ledsen.

Han var en gentleman, Tom.
Det var därför jag gillade honom.

Det är så många som är tacksamma
för hans undervisning.

Och så slutade det så.

Vill du fortfarande gå på auktionen?

Det tror jag inte. Inte nu.

Han skulle vara best man.

Vi går vidare.
En pensionsgåva med inskription.

En fin liten dedikation
av Joan Alder.

Vem bjuder 1 000?

Kom igen nu. Har jag ett bud?

250.

Jag är ledsen, sir.
Vi har 1 000 bjudet här.

1 200? Tolv...fjorton...

Femton? Sexton...

För 1 600 pund...
Såld. Laura Crawford.

-Överträffar det förväntningarna?
-Underbart.

Nu har vi ett antal lådor
med diverse notpapper.

Den första. Fem pund?

Inte? Två, då? Kom igen nu.

Såld till mr Crane.

-Hur många vill ni ha?
-Jag tar rubbet.

Se där... En mans liv -
sålt till högstbjudande.

Det finns en marknad för allt.

Och våra lådor
gick för två pund styck.

Med bara skräp i.

Det där är Laura Crawford.
Hon var Joan Alders agent.

Åh, Arthur... Du är allt en pärla.

Det är Harvey Crane.
Gissa vad jag har hittat.

-Kommissarie Barnaby.
-Mr Maybury.

-Min assistent, mrs Smeeton.
-Goddag!

Valerie berättade om Arthur Leggott.
Hela byn pratar om det.

Hur väl kände ni mr Leggott?

Min första fru presenterade oss
för varandra. Han var förtjusande.

Han var här på middag ibland.
Joan avgudade honom.

Och efter er frus död?

Det som höll oss samman höll oss
även isär, antar jag. För smärtsamt.

Det verkar som om
Arthur Leggott försökte hämta nåt.

Är det möjligt att det var ett tidigt
utkast till ett av Joans verk?

Jag antar det. Det skulle nog
vara värt en del i dag.

Swinscoe köper allt han kommer åt.
I Badgers Drift tömmer man skåpen.

Om det finns ett sånt verk - skulle
ni själv vara intresserad av det?

Jag stal det inte,
om det är det ni undrar.

-Var var ni i går kväll vid midnatt?
-Här.

-Kan nån intyga det?
-Jag kan göra det.

Jag var här hela kvällen.

Kommissarie Barnaby,
det här är inspektör Scott.

-Får vi komma in?
-Självklart.

Hur kan jag hjälpa er?

Er byrå i London representerade visst
Joan Alder när hon levde.

-Nu har ni hand om hennes dödsbo.
-Det stämmer.

Ni jobbar visst även
på en biografi om henne?

Som hennes agent, vän och älskare...

...anser jag mig
vara perfekt för den rollen.

-Är det officiellt?
-Jag har inte Mayburys godkännande.

-Varför inte?
-Han vet hur skeptisk jag var.

Men han lät er sköta dödsboet.

Fågeln kanske skulle sjunga
om hon släpptes fri.

Vilken sång skulle fågeln sjunga?

-Är ni här på grund av det brottet?
-Nej, vi är här angående mr Leggott.

Jag besökte honom på The Cedars.

Hans minne av henne hade svepts in
i drömskt skimmer på ålderns höst.

Nämnde han att han hade
ett av Joans verk i sin ägo?

Nej. Men jag tror att han hade det.

Harvey Crane.
Ni missade honom precis.

Ett tidigt utkast dök upp
i en låda med skräp på auktionen.

Jag har kollat igenom
varenda en, sir.

Jag antar att han ville sälja det.
Hur mycket?

-Jag erbjöd 50 000 pund.
-Ni måste ha bra provision.

Royalties bara från "Rhapsody"
ger 250 000 dollar om året.

-Och Michael Maybury får allt.
-För tillfället.

Ska ni till invigningen av museet
i morgon? Då ses vi där.

Det blir nog intressant.

Och ni hittade verket
i en av de här lådorna?

-Är alla från auktionen?
-Ja.

-Visste ni direkt vad det var?
-Självklart.

En tidig version av "Rhapsody".
Tidigare än nån hade trott.

-Ni tog det till Laura Crawford.
-Ja, bara för att visa nån.

Jag hade inga planer på
att sälja den.

-Hur fick ni blåtiran?
-Jag gick in i ett skåp.

Ni gick in i en knytnäve.

-Vem mer visade ni verket för?
-Michael Maybury.

-Vad sa han?
-Han trodde att jag hade skrivit det.

-Kan nån ha förfalskat det?
-Självklart inte.

Jag tog det nämligen
till den som vet allt om Joan Alder:

Owen Swinscoe.

Han köpte det.
Då måste det vara äkta.

Owen Swinscoe har alltså verket nu?

Han har fått en kopia.

Han kommer att få originalet
när jag har resten av pengarna.

Hur mycket är det?

120 000 pund.

-Var får han pengarna ifrån?
-Från Leggotts arv, antar jag.

-Det får allt vänta, mr Crane.
-Va?

-Ni kan inte hindra mig att sälja.
-Jo, det kan jag.

Försäljningen skjuts upp. Det handlar
om ett bevisföremål i ett mordfall.

Var är det?

-Ge det till George Bullard.
-Ja, sir.

-Försiktigt.
-Tack.

Jag gick igenom alla lådor, sir.

Jag tror dig. Det här verket
var nog inte ens med på auktionen.

Tror ni
att Crane tog det från Arthur?

Nån tog det. På nåt vis hamnade
det sen i Harvey Cranes affär.

Vi trodde att det skrevs när hon
var i Sydamerika med Farrow.

Men det här är så prydligt skrivet,
inte som klottret de senare åren.

Handstilen är exakt identiskt
med hennes tidigare.

Det ryktades alltid om att hon
samarbetade med John Farrow.

Men ta en titt på det här. Det här
är inte John Farrows handstil.

De här fraserna är skrivna
med en annan handstil.

Här har hon införlivat de fraserna.

Hon började skriva på "Rhapsody"
medan hon fortfarande gick i skolan.

Och när hon tog lektioner
för Arthur Leggott.

Det kan ju förklara
varför han hade det.

Vem är
den mystiske mannen eller kvinnan?

Vem det än är, så kan ju personen
göra anspråk på royalties.

Jag vet att ni gärna skulle vilja
visa upp det här i morgon-

-men för tillfället får ingen
få reda på nånting om det här.

Men det här har kostat mig,
kommissarien...av mina egna pengar.

Vem är den här John Farrow?

John Farrow var äkta vara,
vad Joan anbelangade.

-Vad hände?
-Hans far la sig i.

Joan var inget helgon.
Hon begick misstag ibland.

Det största av dem
var Michael Maybury.

Hon skulle vara här i dag
om det inte vore för honom.

Hon skrev till mig
när hon låg på psykavdelningen.

-Vi är på väg till invigningen.
-Du vet att hon gjorde det.

Märkligt nog brann det brevet upp.

Skulle jag ljuga om nåt sånt?

Han skulle ha använt det
för att hålla henne kvar där.

Han fick henne inlagd
för hennes egen skull.

Michael Maybury
gjorde min dotter galen.

Kan vi snabba på?

Mina damer och herrar...

Det är en ära att kunna presentera
en speciell ung kvinna-

-som ödet har förenat oss med i dag.

Hon bestämde sig nyligen för att
ta reda på sin sanna härkomst.

Spåret ledde henne till mig-

-men med stor sorg upptäckte hon
att båda hennes föräldrar hade dött.

Hon kände en enorm stolthet när hon
fick reda på vem hennes mor var.

Mina damer och herrar...

Jag ber att få presentera
Joan Alders dotter - Sarah.

Hon kunde inte ens berätta för
flickan att hennes farmor var där.

Det verkar vara Laura Crawfords stil.

-Få publicitet...
-Skapa rabalder.

Och stackars Peggy
kunde ha dött av chocken.

-Jag tyckte att det var underbart.
-Du satt väl som klistrad.

-Olyckan var bara en tidsfråga.
-Hedge eller Joe Smeeton?

Joe. Han dricker.
Har tappat greppet helt.

-Jag träffade frun hos Maybury.
-Snart före detta frun...

Hade Joe Smeeton nånsin
en affär med Joan Alder?

När Joan kom hem från Sydamerika
fanns han vid hennes sida.

-Sydamerika?
-Hon stack dit med John Farrow.

Johns far Noah såg till
att han fick sluta på college.

Han gjorde allt för att stoppa dem.
Det han gjorde var att köra bort dem.

Vad hände?

John Farrow dog där nere.
Han blev inblandad i drogaffärer.

En bil full med ligister och vapen
dök upp en morgon.

De släpade honom till bilen
och Joan såg honom aldrig igen.

Hon lyckades ta sig tillbaka hem
utan ett öre på fickan.

Hon hade bara några notpapper
i en resväska.

Ett av dem skulle hon komma
att tjäna en förmögenhet på.

Hon var gravid när hon kom hem.

Han gick baklänges ut på uppfarten.
Ingen hade hunnit se honom.

Vad gjorde du
utanför huset den kvällen, Joe?

Jag ville tvinga Swinscoe
att betala det han är skyldig mig.

Jag har ju utgifter som väntar.

-Vad skulle det vara, Joe?
-Det är min fru.

Det var inte nog
att hon valde Maybury.

Nu vill hon skilja sig så att hon
kan gifta sig med den jäveln.

Jag byggde det jäkla konservatoriet.
Men jag kan nog förstöra det också.

Det löser nog allt.

Var var du
i onsdags kväll kring midnatt?

-Hur sa?
-Kvällen då Arthur mördades.

Cirka 50 meter från The Badgers.
Jag föll ner i ett dike.

Väldigt mysigt.
Varför kallas han Hedge?

Det är det han jobbar med.
Sköter om häckar, arbetar i skogen...

Trädgårdskonst... Vad som helst
som ger mat för dagen.

-Vet vi hans riktiga namn?
-Nej, det ska vi ta reda på.

Han var inte bara på väg förbi.
Han stod vid fönstret och tittade.

Och lyssnade.

Ni får inte. Det är mitt hem.

-Hur länge har du bott här?
-I tio-femton år.

Vad heter du egentligen, Hedge?

Jag har aldrig besvärat nån.
Jag bråkar inte.

Ditt förflutna handlar om ett
Bed and Breakfast i Badgers Drift.

Sarah... Du visste inte, eller hur?

Var det det
som fick dig att ge dig ut?

-Då dog du alltså inte i Sydamerika?
-Jag gjorde dåliga affärer.

Jag sålde vad jag kunde,
men de kom på mig.

Jag använde min far
för att förhandla om mitt liv.

Jag skrev och skrev...

Efter månader fick jag ett brev:
"Dra åt helvete".

En dag såg jag chansen
och tog den. Jag sprang i dagar.

Jag kom hem till en grav
på en kyrkogård, 15 år för sent.

Nej, jag visste inte
att hon var gravid.

Varför skaffade du en ny identitet?

Jag kunde inte
ta tillbaka mitt gamla liv.

-Kontaktade du aldrig nån?
-Nej.

Vad sägs om Arthur Leggott?

En dag såg jag honom iaktta mig.
Jag var vid hennes grav.

Jag trodde inte att nån var där.

-Insåg han vem du var?
-Han kanske gjorde det, ja.

Var det allt? Inget mer?

Han sa att han hade ett verk
som han ville att jag skulle ha.

Tror ni...
Tror ni att hon vill träffa mig?

Inte ens kärleken hindrade henne.

"Han har tänt en låga i musiken",
sa hon.

Jag har aldrig träffat nån
som var så kär.

Hon tittade på honom-

-som om hennes själ
simmade i svallen efter honom.

Och sen
fick Noah Farrow reda på det.

Nästa gång jag såg henne
kände jag inte igen henne.

Bara skinn och ben
och gravid med dig.

Det var ett mirakel,
för hon hade inget kvar.

Och jag klarade inte av
er båda två.

Vad jag försöker säga är...

...att det inte var din mor
som skickade iväg dig, Sarah.

Det var jag. Det var mitt fel.
Hon slutade aldrig leta efter dig.

-Hej, Tom!
-Peggy, Charlie...

Mitt barnbarn.

-Hej, Sarah!
-Hej!

-Vad kan jag göra för dig?
-Jag undrar vad jag kan göra för er.

Nu är du väl efterfrågad?

Ja. När släpper de ut pappa?

-Han är ute.
-Då borde han vara på The Badgers.

-Hur är det med Hedge?
-Han överlever.

Han ville inte såra nån.
Han har bara mycket att tänka på.

Han och mamma ska skiljas.

-Ja?
-Mr Noah Farrow?

Jag är kommissarie Barnaby.
Det här är inspektör Scott.

Kan vi få prata med er?
Det handlar om Arthur Leggott.

Ett våldsamt slut
på ett omoraliskt liv.

Han drev min son i armarna
på en slampa som förstörde hans liv.

-Leggotts död är en dom.
-Enligt er religion?

-Var det nåt mer?
-Ja.

Vad säger religionen om att vända
sitt eget kött och blod ryggen?

Mina hundar behöver motion.
Jag borde komma iväg.

En väldigt
bitter och dåraktig gammal man.

Varför nämnde ni inte
att sonen lever?

Det ska jag göra, när han går
att prata med. Han känner sånt hat.

Tänk hur det var för 30 år sedan
när han var kapabel till saker.

Du kan släppa av mig varsomhelst.

Får jag inte se var du bor?

Det här blir bra.

Får jag träffa dig igen?

-Vill du det?
-Självklart.

I morgon?
Låt mig bjuda dig på middag.

Nej, låt mig bjuda dig.

Joan Alder
var inte den enda kompositören.

Hela den här delen
är skriven med en annan handstil.

Det används i slutversionen,
skrivet med Joans handstil.

Några anteckningar är skrivna med
den andra handstilen. Titta här...

Sedan kommer Joans egna
anteckningar: "Ja! Tack så mycket."

Det är inte John Farrow.

Jag har jämfört handstilen
med några av hans verk från lådorna.

Varför skulle Arthur vilja
att John Farrow skulle ha det här-

-om nån annan nu har skrivit det?

Jag tycker att det med den
andra handstilen ifrågasätter allt.

Det kan medföra ett stort intresse.

Barnaby hade rätt. Vi måste hålla
hela den här soppan för oss själva.

John Farrow.

-Kan vi prata lite?
-Kom in.

Vi har försökt att få allt rätt,
som vid 1965. Är det sig likt?

Vår sekreterare - mr Alan Thorpe.
Alan - det här är John Farrow.

Du gifte dig
med Joans storasyster, Melody.

Jag var på förlovningsfesten.
Vi gav er bordstabletter.

John... Det är allt en chock,
det måste jag säga.

Jag har ett brev.

Från Joan.

Ni kanske vill köpa det...
om ni är intresserade.

Det skulle vi kunna vara. Eller hur?

-Har det inget affektionsvärde?
-Jo.

-Varför vill du sälja det, då?
-Det är min ensak.

-Hur mycket?
-200? I kontanter?

Ursäktar du oss en stund?

-Får jag ta mig en titt?
-Varsågod.

Jag kan sälja det
för tio gånger så mycket.

-Jag är inte så säker på det.
-Kom igen. Hon var galen i honom.

-Vi har inga kontanter.
-Skriv en check.

Du har gjort ett bra jobb.

Från självaste John Farrow -
det var en fin komplimang.

-Jag fick inte se var han bor.
-Det är en risig gammal husvagn.

-Jag bryr mig inte.
-Han tror kanske att du gör det.

Jag vill att vi lär känna varandra.

-Han ska bjuda mig på middag.
-Vad trevligt.

-Vem betalar?
-Det gör han.

-Vad tror du? Bröllopskostym.
-Den är fin.

Hon kommer aldrig
att märka nån skillnad.

Hon har inte precis perfekt syn.
Förblindad av kärlek.

Jag är en lycklig man.

-Ursäkta mig. Är det Peggy Alder?
-Javisst.

-Hälsa så mycket, är ni snäll.
-Det ska jag.

-Hur var namnet?
-Hedge.

Hedge från sjukhuset?
Ja, det är klart att det är du.

Du följer med mig.
Hon vill träffa dig.

Det kommer hon att få göra.
Jag måste reda ut lite saker först.

Hon kommer att döda mig
för att jag inte tog med dig.

En annan gång.

Vad sägs om nästa lördag? Bröllopet.

Du kommer. Du kommer att vara
så välkommen, gamle gosse.

Charlie Speight.
Du är nästan en del av familjen.

Ända sen det med godsvagnen
har jag hört massor om John Farrow.

Jag hörde
att du är lite av en musiker.

-Vem är det?
-Jag önskar att jag visste.

Om det var nån annan
som hjälpte henne med...

Ursäkta mig ett ögonblick.
Laura Crawford.

-Det är inte läge nu.
-Det är Joans brev till John Farrow.

-Det är panggrejer.
-Jag ringer tillbaka.

Vissa tror att agenten
är deras mamma. Var var vi?

Mr Swinscoe?

Harvey? Jag tror att det är en bluff.

Absolut inte.
Du var lika säker som jag.

Jag har ett brev
från Joan Alder till John Farrow.

Ett brev? Jag kan inte se hur...

-Om polisen ser det här brevet...
-Jag vill inte blanda in polisen.

Jag behöver träffa dig i dag, Harvey.

Jag kan inte komma i dag.
Jag ska träffa...

I morgon.
Jag kommer förbi i morgon bitti.

Jag är ledsen, men jag måste åka.
Jag har jobb att göra.

-Jag kommer i morgon.
-Okej. Tack.

Det är jag. Hör på...

Ledsen, grabben. Kom igen.

-Låt mig betala.
-Nej, jag gör det.

Det känns som om jag
står på utsidan och tittar in.

Jag önskar att jag hade nåt från
henne. Nåt hon hade skrivit, kanske.

Nåt hon värdesatte.

-Jag har ändrat mig.
-Berätta det för alla, bara...

-Verket...
-Ska du sälja det nu i stället?

Självklart inte. Hur kan jag
göra det? Polisen har det.

-Vad vet du om det?
-Inget jag kan berätta för dig.

Du kan inte leka katt och råtta
med mig.

Hej då, Swinscoe!
Bättre lycka nån annanstans.

Ursäkta mig.

Här kommer hon.
Det är Joan Alders dotter.

Kanske eller kanske inte
med John Farrow.

Håll käften, pappa.

Men känner hon Michael Maybury,
mannen hennes mor gifte sig med?

Skulle hon vilja veta om hon visste
vad han har gjort med hennes mor?

Han kommer nog undan med mord,
men inte med att stjäla min fru.

Får jag prata med er, mr Swinscoe?

Har du inte gjort tillräckligt?
Vad vill du?

Jag har ändrat mig.
Jag vill köpa tillbaka brevet.

Var ska du få 2 000 pund ifrån?
Sälja rucklet?

Den förlorade sonen återvänder.

Det räcker till bensin.

-Jag får resten i morgon, annars...
-Annars får du inte det.

Då får du vänta som alla andra
tills jobbet äntligen är klart.

Och när skulle det kunna vara?

Du är allt en smart jävel
för att vara bibliotekarie.

Låt honom vara, pappa. Kom.

Han skulle sälja sin själ
för en kvinnas underkläder-

-men han kan inte ens
betala sin skulder.

Skål!

Charlie kommer att göra Peggy
väldigt lycklig. Det förtjänar hon.

-Vad hände med hennes första man?
-Han lämnade henne.

-Han var trädgårdsmästare.
-Hos Noah Farrow?

Han stack med Noah Farrows fru.

-Vad är det med er generation?
-Det är inte min generation.

Om vi inte hämtar Peggys kläder
blir det inget bröllop.

Barnaby.

En knapp saknas,
rocken är söndersliten.

Även om han hade druckit
föll han inte i vattnet av misstag.

-Tror du att han blev knuffad?
-Det är möjligt. Han kämpade.

Han har skrubbsår på händerna och
fragment av kalksten under naglarna.

-Från en stenbro?
-Det kan det vara.

-Badgers Drift?
-Det är möjligt, ja.

Kan kroppen ha klarat sig
så här långt nedströms?

-Ja, med tanke på vädret vi har haft.
-Tack, George.

-Vad får nån att göra så mot sin son?
-Jag fick nog reda på det i morse.

Joan Alders far
stack tydligen med Noah Farrows fru.

Han var på The Badgers
med Laura Crawford, sir.

Vittnesmål från baren och matsalen.

Bullard hade rätt. Det var här
nån puttade i honom.

-Vad tycker du?
-Förtjusande. Jättefint.

-Skulle Joan ha gillat det, tror du?
-Jag är här, och jag gillar det.

Ja... Tack.

Han ringde för att erbjuda mig
ett kärleksbrev från Joan.

-Gjorde han verkligen det?
-Ett brev till John Farrow.

Men när Swinscoe kom till
restaurangen ändrade han sig.

Nåt hade skrämt honom.
Han började prata om verket.

-Visade han dig brevet?
-Nej.

Tänk om han hade fått veta,
genom att jämföra handstilarna...

-...att alltihop var en bluff?
-Det är inte möjligt. Joan skrev det.

Nån som hade förfalskat
hennes handstil skulle säga det.

Arthur Leggott ville
att John Farrow skulle ha ett utkast-

-kanske det ursprungliga
från John och Joans samarbete.

Tänk om nån stal det från Arthur
för att kopiera det?

-Varför göra sig sånt besvär?
-För att få lite ära.

Och göra anspråk
på Joan Alders dödsbo.

Swinscoe kanske trodde
att han hade en förfalskning.

Hans egna pengar bortkastade...

Om det nu är en förfalskning,
kan jag bara säga att den är bra.

Jag träffade inte Swinscoe
för att döda honom.

-Ni hade haft en bra anledning.
-En mycket bra anledning...

...om det här är en förfalskning.

Om brevet inte fanns i
Swinscoes ficka, måste det vara här.

-Var han på väg hit, tror ni?
-Jag kollar det. Hitta brevet.

Jag tog tag i honom.
Sen blev jag utslängd.

-Och sen?
-Sen gick jag hem.

-Över bron?
-Bättre än att blöta ner sig.

Väntade ni vid bron för att
ta er an Owen Swinscoe?

Och slängde honom sen i floden?

-Har han tagit sig ett dopp?
-Nej, han är död.

-Va?
-Han drunknade.

Jag såg honom inte
efter att vi hade rykt ihop på puben.

Jäkla skit.

Jag lär väl inte få mina pengar nu?

Han hade druckit några whisky
innan han åkte.

-Såg du honom med ett brev?
-Nej. Vilket brev?

-Är du säker?
-Ja, jag är säker.

-Vad gjorde han?
-Drack?

Han ringde ett privat samtal.
Han stängde dörren framför mig.

-Hörde du inte vad han sa?
-Nej.

När jag kom in
satt han och ramade in foton.

Foton?

Nej, det där.

Bingo.

Mr Barnaby! Vårstädning.

Du var på The Badgers i går kväll.
Du betalade en måltid i kontanter.

-Jag sålde ett brev till Swinscoe.
-Ett kärleksbrev från Joan?

Var det det
ni pratade om på restaurangen?

Jag ville köpa tillbaka det,
men jag visste inte hur.

Du har inte pratat
med Swinscoe igen?

-Nej. Hurså? Vad har han sagt?
-Hur mycket fick du för brevet?

Det var 200 pund.

-Var det inte svårt att sälja det?
-Det är klart. Tills jag mötte Sarah.

Hon är det enda värdefulla
jag har kvar från Joan.

-Fick du inte tillbaka brevet?
-Nej. Du får gärna titta.

Var har du gömt det i 30 år?

-Vad handlar det här om?
-Ursäkta oss en liten stund.

-Här är den.
-Öppna den, tack.

-Jag hade glömt det här.
-Får jag...?

El Paso i Texas.
Det är ett vigselbevis.

Vigselbeviset ger honom alltså lika
stor rätt till dödsboet som Maybury.

Ja, det gör det.

-Kan beviset ha legat i Arthurs hus?
-Nej, det har legat i asken i 30 år.

Det jag tror försvann
från Arthurs hus var originalverket.

Nån kopierade det för att visa
att nån annan än Farrow var delaktig.

Owen Swinscoe köpte det.

Men sen fick Owen tag
på Joans brev.

Nånting i det fick honom att ana
att utkastet var en bluff.

Förfalskaren var alltså tvungen
att få tag i brevet.

Annars var han tvungen att döda
Owen Swinscoe. Och Arthur Leggott.

Kärleksbrevet är äkta, Tom.

Joans handstil förändrades först
vid förlusten av John och adoptionen.

Jag har jämfört med det här.

-Ett alla hjärtans dag-kort?
-Alan Thorpe kom med det.

Joans syster mindes tydligen
att hon hade skrivit det.

Det här är ett mycket bra försök
att kopiera hennes tidiga handstil.

Men vissa av breven är från när Joan
var tillbaka från Sydamerika.

Det är inte skrivit tre år tidigare.
Vi har en förfalskning.

Har förfalskaren använt notpapper
från 60-70-tal?

Det kunde man ha hittat
i Arthur Leggotts hus. Tack, George.

-Behåll dem, du.
-Det var värt att vänta på.

Förfalskaren åker till Leggotts hus
för att hämta originalet.

Eller så skulle han lägga dit kopian
och blev påkommen.

-Originalet är kvar där ute nånstans.
-Förfalskaren är mördaren.

-Samtalet Owen Swinscoe ringde...
-Till Harvey Crane?

Mamma lär säga
att Michael Maybury är inblandad.

-Michael och Owen kom inte överens.
-Det är ju löjligt.

Hon anklagar ju honom för Joans död
på grund av ett virrigt brev.

-Ingen av oss får nånsin veta det.
-Vadå?

Var hon arg när hon skrev det,
eller var hon faktiskt i fara?

-Du har aldrig gillat honom.
-Han har ju levt på din syster.

Han är rik och en framgångsrik
författare av egen förtjänst.

Det var han
som vann Joans hjärta, inte du.

Alla vi killar ville vara med henne.

Jag erkände dumt nog min passion
för kvinnan jag gifte mig med.

Man berättar inte för frun hur mycket
man tyckte om hennes syster.

Scott? Hur gick det?

"Kära mamma!"

Det är en kopia av ett brev från
en kvinna som antogs vara galen.

Michael Maybury
drev henne att begå självmord.

Det är vad Joan trodde. Crane
var på väg för att hitta en köpare.

-Fick han det från Lee Smeeton?
-Det kanske var han som hittade det.

-Är det här ännu en förfalskning?
-Det finns nog en stor chans.

-Ska du nånstans?
-Ja, jag ska hämta pappa.

De ringde och sa
att han är på Parva Road.

Vi var just där,
men såg inte din pappa.

-Han har tagit ett par glas.
-Vilken överraskning.

Vad gjorde du
vid Harvey Cranes hus, Lee?

Han gav mig en tia
för några tidningar.

Jag ordnade ett nytt lås
på bakdörren åt honom också.

Det tog mig nästan en timme.
Det var en tia till.

-Var hittade du tidningarna?
-På vinden i Joan Alders hus.

När du lämnar Cranes hus
åker han iväg på motorcykel.

-Nån koppling?
-Nej. Jag vet inte vart han åkte.

Han åkte uppför Parva Road.

-Varför frågar du mig, då?
-Åk och leta upp din pappa, Lee.

Nej, Joe! Joe!

-Barnaby?
-Mr Maybury.

-Kan jag få tala med er?
-Ja, självklart. Kom in.

-Hej, mrs Smeeton!
-Det är inte Smeeton längre.

-Kan ni titta på en sak åt mig?
-Ja.

Mina glasögon är här i...

Om det är brevet
som Peggy Alder fick...

Då förstår jag
varför hon inte gillar mig.

Men om det inte är äkta...

Då kan nån ha använt Joans brev
för att göra en förfalskning.

-Varför?
-För att sätta dit er, mr Maybury?

Jag förstår. Jag vet
vad min avlidna fru gick igenom.

Jag vet hur många män hon hade,
och genomsökte de där barerna.

Jag försökte rädda henne.

Jag struntar blankt i
vad ni eller nån annan tror.

När såg ni Harvey Crane senast?

Förra veckan.
När han kom med verket.

-Ni gav väl honom en blåtira?
-Ligger han bakom det här?

-Har ni inte sett honom sen dess?
-Konstigt nog inte.

Har ni inte hört nåt i dag?

Det ringde,
men personen lade på två gånger.

-Har ni ringt 1471?
-Jag trodde att det var Joe igen.

Harvey Crane kan inte ta ert samtal
just nu. Lämna ett meddelande.

Då skulle han erbjuda mig det.

-Har ni varit här hela kvällen?
-Ja.

Vad har hänt nu?

Harvey Crane blev mördad i kväll.

Jag får inte köra taxi längre.
Är portad från The Badgers.

Håll dig borta från prästgården.
Du kommer bara att skada dig själv.

-Pappa?
-Hej, min son.

Vi ses, Joe. Ta ett bad.

Varför var Parva Road avstängd?
Du sa att Harvey åkte dit.

-Vad är det som har hänt?
-Det var en olycka.

Lee Smeeton var där i en timme. Då
hann Harvey hitta breven och ringa.

Han försökte med Maybury först.

Den som la dit brevet
väntade på honom på vägen.

-Men varför döda honom?
-Han kände till förfalskningen.

Han ringde
för att få pengarna tillbaka.

Vår mördaren tror alltså
att han kan sätta dit Maybury-

-både för mordet på Joan Alder
och för mordet på Harvey Crane.

Då kan han hävda delaktighet
i "Midsomer Rhapsody"-

-och en del av alla royalties.

-Ms Crawford, får jag tala med er?
-Det är ganska sent.

-Får vi komma in?
-Måste ni det?

Ni kan komma ut i stället
så åker vi en sväng.

Kom in, kommissarien.

-Sarah...
-Kommissarie Barnaby.

Får jag fråga... Har du nu
Laura Crawford som agent?

Det är klart att hon inte har.
Men det kan förändras.

Beroende på
hur mycket hon är värd?

Det beror på om jag gör anspråk
på det jag har rätt till.

Jag vill inte orsaka några problem.

Det är inga problem
för mig, min kära. Men...

Michael Maybury... Hävdar ni än
att han bär ansvaret för fruns död?

Ja, det gör jag.
Och nu har jag det på pränt.

Ett brev har dykt upp
som undanröjer alla tvivel.

Har ni sett brevet? Eller fick ni det
uppläst för er i telefon?

-Har ni pratat med Harvey i dag?
-Nej.

Han ringde mig vid sju.

-Och?
-Okej. Han läste upp ett brev.

-Har ni varit ute i kväll?
-Nej.

-Kan du gå i god för det, Sarah?
-Ja. Jag har varit här sen sex.

Var det det här brevet
han läste upp för dig?

Det ser ut som det.

-Vad handlar det om?
-Ni sa att ni var Joans älskare.

Vill ni även göra anspråk
på royalties från "Rhapsody"?

-Tror ni att jag har gjort allt?
-Jag utreder tre mord, ms Crawford.

Jag ber er... Lämna inte byn.

Ett litet råd till dig, Sarah,
om Michael Maybury...

-Skaffa dig en egen uppfattning.
-Hur vågar ni?

-Har de inte svarat?
-Nej, mamma.

-Förmodar vi att de inte kommer?
-Jag antar det.

Du kan inte anta det.
Ta kontakt med dem.

Tycker du inte att jag
har tillräckligt att göra?

Får jag komma med ett förslag?

Jag är säker på att Joyce
mer än gärna hjälper till.

Det är Melodys uppgift.

Det skulle vara en uppgift mindre
att oroa sig för.

Det kommer att bli gjort.

Peggy... Jag är ledsen, men...

Läs det, du.

-Är det brevet Joan skrev till dig?
-Ja.

-Du sa att du eldade upp det.
-Det kan jag ju inte ha gjort.

-Det kan vara en bluff.
-En bluff? Varför då?

Det du alltid har sagt
verkar vara sant.

Det kan orsaka stora problem
för Michael Maybury.

Många har hört brevets innehåll
lika många gånger som jag.

Jag skrynklade ihop det
och kastade det i lågorna.

-Skrynklade du ihop det?
-Ja.

Tack, Peggy.

Jag vet att det är ditt jobb, men hon
har varit så spänd på sistone.

Jag vill inte
att hon ska bli sjuk innan bröllopet.

Jag är så finkänslig jag kan vara
under omständigheterna, Charlie.

-Vad har hon sagt om Maybury?
-Tillräckligt.

Han hade mage att få nån att ringa
och fråga efter presentlistan.

Det låter allt
som en usel man, Charlie.

Peggy behövde en syndabock
och det blev Michael.

När hon väl hade börjat
kunde hon inte ge sig.

Hon behöver din hjälp, Charlie.
Hjälp henne att ta itu med det här.

Michael?
Det är nån som vill träffa dig.

Sarah Douglas, Joans dotter.

Sarah! Så underbart.

Tack...

Du har hennes ögon.
Det har du verkligen.

-Jag är glad att du ville träffa mig.
-Jag har hört så mycket om dig.

Jag ville göra min egen bedömning.

Harvey Crane får tag i ett brev
som drar in Maybury i Joans död.

Förfalskaren vet att Harvey kommer
att utöva utpressning mot Maybury.

Han tar sig till Mayburys hus.
Han väntar på motorcykeln och sen...

...gör han en Steve McQueen.

Och hoppas att vi tror att det är
Maybury, men det gör vi ju inte.

Barnaby.

Tack så mycket.

Samling.

Vem sa
att jag inte hjälpte min son?

Peggy Alder? Eller hennes dotter
när hon kom tillbaka?

Hur visste hon det?
Eller var det de som berättade...

Berättade de det
efter att de hade dödat honom?

Vad kan det annars vara?
Och spelar det nån roll?

-Vet alla?
-Nej, mr Farrow.

Det ni gjorde stannar hos mig.

-Vem...?
-Och en till.

-Vem då?
-Han dog inte, mr Farrow.

John?

Han har bott åtta kilometer ifrån dig
de senaste 15 åren.

Han lever.

Min son lever.

-Han vill inte träffa er.
-Nej, det är klart.

Har ni nån aning...

...om den kärlek
ni försökte neka honom?

Men ni förnekade dem
inte allt, mr Farrow.

Ni har ett barnbarn också.

-Ingen skulle känna igen Hedge.
-Jag hoppas inte det.

-Hur ser jag ut?
-Fantastisk.

John... Jag ber dig att ge mig
ett ögonblick av din tid.

-Vi ska iväg.
-Ja, självklart.

Jag trodde att du var död
på grund av mig.

Jag vet inte hur en far
kan göra en sån sak.

En ond, bitter man.

Det är en börda, John. Jag kan inte
be dig att befria mig från den.

Vad vill du?

-Vet du vem det här är?
-Ja.

Jag låter dig inte skada
den här generationen också.

Han är inte här för att skada nån.

Jag ville bara träffa dig.

Min fru var tvungen
att lämna bort vår dotter.

-Fru?
-Jag älskade henne.

Ja. Och nu vet jag
hur mycket hon älskade dig.

Du kanske vill ha det.

Tack ska du ha.

Vi måste gå.

-Ett bröllop.
-Ja, självklart.

Jag tycker att det blir jättefint
om vi kommer dit i din bil.

Har jag tid att klippa gräset?

-Gillar du det?
-Jättesnyggt.

Värt varenda öre.

-När det är din tur, Cully...
-Pappa.

-Nåt enklare är väl inte aktuellt?
-Nej, det är det inte.

-Fick du tag på alla?
-Ja.

Jag måste tyvärr åka iväg en stund.

-Pappa?
-Vi ses i kyrkan.

-Du får inte göra så här, pappa!
-Tom!

George! Ta en titt på det här.
Titta på pappret.

-De är identisk.
-Men den här var 35 år gammal.

Den äkta varan,
hämtad från Arthur Leggott.

-Vem har skrivit listan?
-Melody. Hon är inte vår förfalskare.

Hon tog det hon antog
bara var ännu ett papper.

-Han är redan på bröllopet.
-Kolla baksidan.

Tack ska du ha.

-Stäng av den.
-Hallå? Ja?

Vadå? Okej, tack.

-Vi har inbrott.
-Va?

Alan... Du får inte åka.

Scott?

Här har vi det -
själva huvudcentralen.

Originalverket "Midsomer Rhapsody"
av Joan Alder-

-med extramaterial av John Farrow.

Ni är nu man och hustru-

-i Faderns och Sonens
och den heliga Andens namn.

Dem som Gud har förenat
ska ingen människa skilja åt.

Du får kyssa bruden.

-Vad är det som pågår?
-Alan Thorpe.

Jag griper er för morden
på Leggott, Swinscoe och Crane.

Vi kommer båda att bli
mycket nöjda med den familj vi har.

Hennes, alltså. De i min familj
är bara en samling skurkar.

Nej, det är inte sant.
Ingen av dem har gett sig av.

I går var jag helt själv,
och i dag...

...har jag en underbar fru
och en styvdotter.

Nu har jag ett barnbarn också.
Vad mer kan man begära?

Bara att ni alla får en underbar dag.

Ha det så trevligt. Det ska jag.

Ni tog det här originalet-

-från en låda som er fru tog hem
för att ge till Arthur Leggott.

Ni begav er till Arthurs hus och
hämtade några tomma notpapper.

Sen skrev ni om Joan Alders
historia till er egen fördel.

Ni la till och med till anteckningar-

-skrivet med det ni trodde
var Joans gamla handstil.

Ni tittade på ett alla hjärtans
dag-kort hon hade skickat-

-för att kopiera handstilen.

Ni vet inte vad ni pratar om.

Men Arthur visste vem Hedge var
långt innan nån av oss gjorde det.

Ni visste inte att Arthur ville
överlämna verket till John Farrow.

Varför skulle jag åka till huset?

För att placera det
så att det skulle auktioneras ut.

Ni trodde rakt inte att han
skulle dyka upp mitt i natten.

Efter att ha dödat Arthur kunde ni
inte lämna förfalskningen där-

-utifall vi skulle ta bort den
inför auktionen.

Så ni tog den med er.

Ni löpte amok i huset för att få det
att se ut som ett inbrott.

Sen väntade ni på att få se
vem som skulle köpa lådan.

Då såg ni er chans
och smusslade in verket.

Där låg det och väntade på
att Crane skulle svälja betet.

Och det gjorde han.
Han sålde det till Owen Swinscoe.

Mina damer och herrar...

Ni förutsåg inte att Laura skulle
avslöja Joans dotter - Sarah.

Det skulle leda till att John Farrow
avslöjade sin identitet.

Ni kunde ju inte förutse att John
skulle sälja ett brev från Joan-

-så att han hade råd
att bjuda sin dotter på middag.

Men om Swinscoe nånsin
skulle jämföra brevet med verket-

-visste ni att han skulle inse att
det var en bluff. Det gjorde han.

Tror ni att de är gifta nu
eller bryr ni er inte?

Kortet ni så hjälpsamt försåg
oss med för att styrka äktheten-

-innehöll visst inte
alla alfabetets bokstäver.

En del av dem saknades,
som bokstäverna "f" och "g".

Ni chansade, men det blev fel.
Det insåg ni när ni läste brevet.

Ni var tvungen att göra nåt.

Ni väntade på Swinscoe
utanför The Badgers.

Ni såg honom lämna puben
och gå mot bron.

-Ge mig brevet, idiot!
-Jag har det inte.

Ni har mycket gemensamt
med popmusik, kommissarien.

Opolerad och enformig.

Jag borde lyssna på ett mästerverk.

Ni dödade Arthur Leggot
och Owen Swinscoe.

Sen insåg ni
att Crane visste för mycket.

Ni skrev ett nytt brev för att
locka honom till Mayburys hus.

Det skulle föra misstankarna
till Maybury.

Ni visste att Crane
inte skulle kunna motstå det-

-och det första stället han skulle
försöka på var prästgården.

Vi var bara några meter ifrån dig.

Ni hatade Michael Maybury,
eller hur?

Inte på grund av Joans död,
men hon valde honom framför er.

Ni var förtjust i henne, eller hur?

Jag förväntar mig inte
att ni förstår, kommissarien.

Men jag var Joans livs kärlek,
till och med i skolan.

Ni kan käbbla
om era "f" och era "g"-

-men det var jag
som inspirerade henne.

Det var vi som arbetade ihop
med "Rhapsody".

Jag var musikstudenten
som inte kom in på college.

Jag var inte
tillräckligt bohemisk för dem.

Men när Farrow tog med henne
till Sydamerika och drogerna där...

...var vårt bästa jobb redan gjort.

Det här bevisar det.

När hon kom hem gravid
var hon redan sjuk.

Män som Maybury
utnyttjade hennes sårbarhet.

Den bästa tiden
i Joan Alders liv...var med mig.

Ni och jag är överens
om en sak, mr Thorpe.

Jag skulle också mycket hellre
lyssna på Joans musik.

Hitta en cell, Scott.

Och åtala honom när du
har fått en vettig redogörelse.

Ja, sir.

Text: Catrine Hellberg
www.sdimedia.com