All language subtitles for THE CO-ED KILLER.SWEED.

Downloaded from
YTS.MX

Som barn fantiserade jag om
att svälja en ögonglob.

Official YIFY movies site:
YTS.MX

Som nån slags konstig tripp.

Men jag tröttnade på att fantisera,
och ville göra det på riktigt.

Det är inte svårt
att hugga av nåns huvud.

När jag väl hade gjort det
tänkte jag: "Skit samma."

"Hon är söt.
Undrar om hon smakar lika sött?"

Det var då jag insåg
att jag var en galen mördare.

Åsynen av Edmund Emil Kemper III
är i sig själv en hemsk upplevelse.

Han är 2,06 meter lång,
och väger cirka 127 kilo.

Men brotten han står åtalad för
är ännu hemskare.

Min pappa var den första psykiatern
som talade med Kemper.

Jag har kvar originalinspelningarna-

-som gjordes när han intervjuade
Kemper i häktet innan rättegången-

-när försvarsadvokaten bad honom-

-att avgöra om han var galen eller ej
när han begick sina brott.

Jag tror inte att nån har lyssnat
på banden sen 1973.

Jag blev så förbannad på samhället.

"Åt helvete med allt. Jag ska
förstöra vad samhället gillar mest."

Det här är gamla dokument
som har arkiverats i flera årtionden.

Och högst upp är min pappas
vittnesmål från rättegången.

När jag var liten satt jag jämte
artisten som ritade illustrationerna.

Jag heter Monty Lunde, och jag är
Donald T. Lundes äldste son.

En psykiater som kallades in
för Ed Kempers rättegång.

Det här är ett foto av pappa i sitt
kontor, omgiven av oss fem barn-

-runt samma tid som han arbetade
på Kemper-fallet.

Det här är ett foto
av mig och min pappa.

Det togs i 1973.
Han ser väldigt ung ut.

Jag tror inte han hade ett enda grått
hårstrå fram till dagen han dog.

Han var 1,73 m lång.
Inte speciellt vördnadsbjudande-

-såvida man inte sa emot honom.

Jag lärde mig tidigt att inte hamna
i en diskussion med honom.

Jag tror han var den yngste docenten
vid Stanford University.

På den tiden tog han med mig till
häktet när han intervjuade Kemper.

Det var en stor upplevelse för mig.

HÄKTET I SAN MATEO

Jag fick vänta i ett väntrum,
men jag kunde se in i fängelset.

Och jag kunde höra allt.

Det var högljutt, skramlet
från galler och folk som skrek.

Det var en mycket kaotisk miljö.

Min pappa gick in och intervjuade
Ed Kemper i nästan två timmar.

- Det är väldigt högljutt här.
- Ja.

Vad har du där?
Ett litet passerkort?

Ja, man får ett när man kommer in.
Annars släpps man inte ut igen.

Men jag fick fel sort.
Jag fick ett för advokater.

Läkarkorten är nog slut.

Min pappa har torr humor.

Och jag hör en gnutta av det
när han pratar om passerkortet.

"De trodde kanske
att jag var advokat."

Han var avväpnande på det viset-

-och pratade till dem
som vanliga personer.

Han ville få dem att lita på honom.

Jag måste ställa vissa
specifika frågor om varje offer-

-och saker som relaterar
till ditt sinnestillstånd.

Tanken dyker bara upp
helt plötsligt.

Hur det skulle kännas
att döda någon.

Små tillbakablickar
som drev mig till vansinne.

Det började i maj förra året,
i Santa Cruz.

Jag tittar på två foton av mig.

Jisses, har jag verkligen
varit så ung?

Jag heter Luita Spangler, och jag tog
min kandidatexamen vid UC Santa Cruz.

Jag gick i deras universitet i 1971.

Universitet hade bara varit öppet
i sex år.

Det kändes
som ett helt nytt universum.

Jag var ung och frisk
och allt kändes möjligt.

Vi gjorde revolt mot värderingarna
från 1950-talet som sa:

"Kvinnor går till college
för att ta en hustru-examen."

Det var det som var skämtet.

Vi tog inte en kandidatexamen
utan en hustru-examen.

Och kvinnor som gick i universitetet
kallades för "co-eds"-

-vilket var en förkortning
av "co-educational".

Det betydde att universitetet
tog emot både män och kvinnor.

Men bara kvinnor kallades för
"co-eds", vilket var sexualiserande.

Jag vet inte hur många porrfilmer
som innehöll ordet "co-eds".

"Co-eds i sängen", "Co-eds kör hårt".

Det var den slags värld
som vi ville krossa.

Själva campus låg uppe på en kulle.

Något som vi ofta pratade om
var "staden på kullen".

Och den låg en bit utanför city.

Vi fick resa. Många av oss jobbade,
och vi hade inte råd med bilar.

Det fanns bussar, men de gick inte
så ofta, så vi liftade.

-Hej!
-Hoppa in.

Det var intressant. Man träffade folk
och det kostade ingenting.

Och som nyblivna
självständiga kvinnor-

-som bestämde för oss själva,
så liftade vi.

7 MAJ 1972

En sak som jag gillade med Santa
Cruz var alla tjejer som liftade.

De var min måltavla.

Vad var ditt första mord?
Jag har inte all kronologi än.

Den första gången
var det två tjejer.

Jag talade förståndigt.

Det var mitt konstlade tal.
Du vet, min fasad.

Jag måste ge sken av
att vara förståndig.

Den första flickan hade väldigt
stora och vackra ljusblå ögon.

De fick mig att tända.

Jag heter Michael Aluffi,
men kallas för Mickey-

-ett smeknamn som min mamma gav mig
för många år sen.

Jag föddes och växte upp
här i Santa Cruz.

Sommaren 1972 fick jag min tjänst
hos kriminalpolisen.

De typiska brotten då i Santa Cruz
var stölder, inbrott-

-ungdomsbrott och liknande.

Men i 1972 brakade helvetet löst.

Jag tog dem till Hayward Hills.

I början kändes det otäckt
att göra nåt sånt-

- eftersom det var så riskfyllt.

Okej, och hur dödade du dem?

Med en kniv,
vilket var väldigt söligt.

Jag dumpade dem i Santa Cruz County
uppe i bergen.

Just nu befinner vi oss
i Loma Prieta-bergen.

Och i 1972
gick några fotvandrare här-

-och de fann ett mänskligt kranium
vid sidan av vägen. Här.

Det var så förvittrat
att det inte gick att identifiera.

Vi visste inte
om det var manligt eller kvinnligt.

Det är en chockerande upptäckt
att finna ett huvud utan kropp.

Vilket slags monster kan göra
nåt sånt mot en annan människa?

Vi sökte igenom området
för kvarlevor, men vi fann inga.

Vi hittade inget
som hjälpte oss med identifieringen.

Ingen person var anmäld försvunnen.

Vi var så begränsade.
Det var inte mycket att göra.

Jag kastade bort många bevis
och lite andra saker.

Blodiga trasor
och gamla blodiga tidningspapper.

Saker som snuten kunde använda
som ledtrådar.

Jag vill inte ge dem
några ledtrådar.

Ett fingeravtryck, så var jag fast.

Personen som gjorde det
är fortfarande på fri fot.

Så vi visste inte exakt
vad som väntade.

Men det var början på en mardröm
för Santa Cruz County.

Min syster hälsade på mig igår,
eller i förrgår.

Bor din lillasyster i Santa Cruz nu?

Vi var riktigt tajta när jag var
liten. Hon var min bästa vän.

Jag har ett annat band här
med Allyn Burke, Kempers lillasyster.

Min pappa tyckte alltid att det var
bra med bestyrkande information.

Så han kontaktade
Kempers lillasyster-

-för att förstå vem han är,
eller vem han var.

Han bad om en intervju,
och hon accepterade.

Du är Eds lillasyster, eller hur?

- Hur många år yngre?
- Två år.

- Hur gammal är du?
- 22 år.

Vi börjar med familjebakgrunden.

Kommer du ihåg nåt
från när ni bodde hos er far?

Han var inte känslomässigt
närvarande till oss barn.

Han avvisade oss ofta.
Han ville inte krama om oss.

Och vi satte oss i hans knä
sa han att vi var för tunga.

Min mamma sa att hon märkte
en förändring hos min bror-

-i tvåårsåldern
på grund av att han avvisades.

Jag är doktor Katherine Ramsland
och jag undervisar i rättspsykiatri.

I 25 år har jag skrivit om
massmördare och seriemördare.

Jag studerade Ed Kemper,
och en kort tid brevväxlade vi också.

Edmund Kemper föddes den 18 december
1948 i Burbank, Kalifornien.

Han hade en syster som var fem år
äldre och Allyn som var två år yngre.

Så han var mellanbarnet.

Hans far, Edmund Junior,
var tydligen en svag man-

-och hans mamma Clarnell
var den dominanta kraften.

Hans far var en krigsveteran
från andra världskriget-

-som blev elektriker
vid Pacific Proving Grounds-

-och jobbade med kärnenergi.
Och han gjorde det berömda citatet:

"Att jobba med kärnenergi var att
föredra än att umgås med Clarnell."

Jag kommer ihåg
att mamma och pappa ofta bråkade.

De kom inte överens. De grälade.

Mamma sa vissa saker
som att han slösade bort pengar-

-var oansvarig,
och gick ut och söp sig full.

Kommer du ihåg vad han tyckte om
din bror och hur de kom överens?

Jag minns inte
att de ens hade en relation.

En far och son relation.

Både Clarnell och hennes make
upprätthöll en sträng disciplin-

-och visade inte mycket ömhet-

-vilket inte var så ovanligt på
1950-talet, men det påverkade barnen.

I Ed Kempers fall förlorade han sin
självkänsla och sitt självförtroende.

Och det blev sen ännu värre
när pappan skilde sig från mamman.

Det förstärkte bara känslan
av att känna sig utstött.

Santa Cruz i början av 1970-talet
var en plats för fred och kärlek.

Det var Vattumannens tidsålder.

Folk kände sig fria och lyckliga.

Och för en 24-åring som jag
var det mycket som var roligt.

Jag heter Tom Honig, en reporter för
Santa Cruz Sentinel på 1970-talet.

Jag var en oerfaren journalist,
anställd att bevaka lokala brott-

-vilket var polisen och rättegångar.

Föga anade jag att det skulle leda
till tidningens största nyhet nånsin-

-för helt plötsligt hittade man
en skalle i bergen nära Loma Prieta.

På den tiden fick polisen
knappt in några mord alls.

Så vi hade ingen större erfarenhet
att hantera såna här saker.

KRIMINAINSPEKTÖR M ALUFFI

Jag var den nye kriminalinspektören,
så det blev mitt fall.

Ibland står man inför en utmaning.
I mitt kontor...

Det fanns en dator i polisstationen,
och den stod i källaren.

Det var ett föråldrat system,
men jag kunde göra en förfrågan.

Jag kunde logga in och hitta en
persons straffregister och liknande.

Bevis från våldsbrott,
som det här blodiga plagget-

-granskas av en expert
från labbets hår- och fiberenhet.

På den tiden hade man inte DNA.

Och många gånger kallar vi den tiden
för den kriminaltekniska guldåldern.

Av den anledning att vi använde
alla möjliga andra tekniker-

-för att utföra vårt arbete.

Mikroskop, fingeravtryck
och såna saker.

Via kraniet gör man en rekonstruktion
hur personen har sett ut.

Men Santa Cruz är en kuststad.

Där är varmt på sommaren,
så saker vittrar sönder fortare.

Så inom sex veckor till några månader
har det mesta köttet försvunnit.

Men via kraniet
kan man fastställa ålder-

-och om det är en man eller kvinna.
Men tänderna är det allra viktigaste.

Vi kommer åt alla filer för personer
som är anmälda försvunna.

I dem finns även tandkorten,
och vi jämför dem med dem i skallen.

Och kraniet tillhörde Mary Anne Pesce
som var en student vid Fresno.

När de identifierade henne
såg jag bara ett foto av henne-

-och hon var en mycket
attraktiv ung kvinna.

Och man tänker: "Hur i hela världen
kan nåt sånt här hända?"

AVHUGGET HUVUD
TILLHÖRDE EN KVINNA

Jag heter Terry Medina,
och min kollega var Mickey Aluffi.

Vi delade kontor
och vi var goda vänner.

Vi jobbade ihop på många fall.

Mary Ann Pesce anmäldes försvunnen
ihop med bästa vännen Anita Luchessa.

Båda två försvann i Alameda County.
Båda två var studenter.

Polisen i Alameda sa att en person
hade sett dem gå in i en bil.

Och längre än så kom vi inte då
med de två fallen.

Det gör mig väldigt deprimerad.

- Att prata om det?
- Japp.

- Okej, vad hände sen?
- Det tredje offret.

Det var en lång resa till kusten.

"Jisses,
undrar vad hon skulle tänka"-

-"om hon visste att om 8-10 timmar
ligger hon död i någons baklucka."

Och nästa dag i flera bitar.

GRINDEN ÄR ÖPPEN
VÄLKOMMEN TILL MONTANA

I 1957 fick Clarnell ett jobb
i Helena, Montana.

Hon skulle uppfostra barnen
som ensamstående mamma.

Och nu måste barnen anpassa sig-

-till en helt ny plats där de ska bo.

Och Ed börjar hitta på
nya bisarra lekar som de ska leka.

Vissa av lekarna nämndes
i Lundes intervjuer-

-med lillasystern Allyn.

Jag kommer ihåg många konstiga saker
som hände när vi var små.

Mina farföräldrar skickade mig
en docka i en liten ask-

-med handsydda kläder
och lite annat.

Och en dag när jag skulle leka med
den, så var hennes händer avsågade.

Han hade sågat av hennes händer,
vilket var konstigt.

Han har börjat tänka på dödshistorier
och dödsbilder.

Var du medveten om han hade
några fantasier eller drömmar?

Jag kommer ihåg
att han pratade om gaskammare.

Han skulle till gaskammaren,
och jag var gaskammarmannen.

Det var skrämmande.

Att hans fantasier blev fantasier
om döden är inte överraskande.

Det är egentligen en fantasi
om total kontroll över andra.

Vi hade en katt,
och en dag blev han arg på den.

Så han högg huvudet av den
med en bajonett.

Han virade in kattdelarna i sin
badrock och la den i en resväska.

- Vem fann den?
- Min mamma.

Vi ser grymhet mot djur
hos många seriemördare.

Speciellt om seriemördare går vidare
till att döda kvinnor eller flickor.

Det här är en minneslåda
till minne av Aiko.

Det är ett utklipp från en artikel
när vi uppträdde på FN-dagen-

-vid Lake Merritt i Oakland.

Jag träffade Aiko
när jag var cirka tolv år gammal.

Jag träffade henne via vår
koreanska dansklass i San Francisco.

Vi var båda enda barnet och hade
uppfostrats av en ensamstående mamma.

Vi var nästan som systrar.

Och som alla 12-åriga flickor
pratade vi nonstop.

Vi pratade hela tiden.

Det här är en dagbok
som jag skrev som tonåring.

Och det är första gången
som jag delar den med någon.

Jag har faktiskt inte läst i dagboken
på väldigt många år.

"Idag ringde Aiko mig."

"Vi gick upp till Berkeley UC campus
för att mata ekorrarna."

"Igår kväll åt vi fudge
och gjorde ett droppljus."

"Den 11 mars 1972."

"Träffade Aiko.
Hon har verkligen förändrats."

Det är sista inlägget om Aiko
i min dagbok.

Sista gången som jag såg Aiko
stod jag och väntade på bussen.

Och tvärsöver gatan såg jag Aiko.

Jag blev jätteglad, eftersom jag
inte hade sett henne på länge.

Och när jag tittade på henne
satte hon upp tummen.

Hon tänkte lifta.

Och jag fick en riktig chock.

Vi var bara 15 år gamla.
Du store tid!

Jag vinkade
för att få hennes uppmärksamhet.

Hon såg mig inte för alla bilar,
det var en trafikerad gata.

Och då kommer min buss...

Och jag stiger på bussen.

14 SEPTEMBER 1972

TVÅ MÅNADER EFTER MAN HITTADE
MARY ANN PESCES SKALLE

Den tredje
var den där Aiko Koo-flickan.

- Var plockade du upp henne?
- I Berkeley.

Vad pratade ni om?

Vi pratade
i cirka två och en halv timme.

Vad hon gjorde i skolan, vad mina
problem var och ditten och datten.

Jag låtsades
att jag ville begå självmord.

Jag sa till henne
att hon var kidnappad.

Hon var väldigt medgörlig.
Jag bad henne inte om nåt sexuellt.

Jag rörde henne aldrig
förrän jag tejpade för hennes mun.

FÖRSVUNNEN FLICKA
POLISEN LETAR EFTER LEDTRÅDAR

Jag hörde från Berkeley polisstation
om en försvunnen asiatisk skolflicka.

De hade gjort samma sak som vi gjorde
om en person anmäldes försvunnen.

Det hade utretts som en kidnappning
om man hade hittat fler bevis.

Men just då trodde man bara att det
var en ung person som rymt hemifrån.

Det var så många unga rymlingar
som anmäldes av sina föräldrar.

De försvann inte alltid
under mystiska omständigheter.

Föräldrarna sa bara:
"Min unge har försvunnit."

Men skillnaden med Aiko Koo-

-är att hennes mamma visste
att hon borde vara i dansstudion-

-och visste vilken buss
hon brukade ta.

Hon kom aldrig till dansstudion.

Och hennes minne falnade
i filerna av försvunna personer.

FÖRSVUNNEN - AIKO KOO

Mrs Koo satte upp affischer
för att få folk att leta efter Aiko.

"Har ni sett henne?
Har ni varit i kontakt med henne?"

Aiko var allt hon...
Hon var hela hennes liv.

Och jag kan bara tänka mig
att hennes hjärta gick itu-

-när hon försökte finna ut
vad som hade hänt hennes tös.

FÖRSVUNNEN - AIKO KOO

Jag tog med henne till min lägenhet.

Jag fotograferade henne
efter hon var död.

Jag poserade henne vackert
och tog några bilder.

Jag tröttnade på henne snabbt.

UNG DANSÖS FÖRSVUNNEN

Jag läste tidningsartikeln följande
vecka och såg ett foto av Aiko.

Och jag tänkte: "Herregud, Hazel."

"Du kanske bara
borde ha missat din buss."

"Du kanske borde ha sprungit över
och försökt att prata med henne."

Hur gjorde du dig av med kroppen?

Jag dissekerade
och styckade kroppen i badkaret.

Sen rengjorde jag det väl.
Man kunde inte se vad som hade hänt.

Hon var en lysande talang.
Hon skulle bli någon.

Hon skulle göra saker.

Och hon var sannerligen
en helt underbar person.

När Clarnell flyttade till Montana
med barnen fick de paxa om sovrummen.

Hon gav döttrarna egna sovrum,
och det fanns ett rum i källaren-

-som hon uppenbarligen tyckte
var passande åt en nioårig pojke.

Han började tycka att han hade blivit
förvisad till nån slags fängelsehåla-

-och grottliknande plats.

Var tanken att sätta honom ensam
i det här skrämmande rummet-

- att göra en man av honom?

Han var rätt så liten,
men det var otäckt för honom.

Och det var mörkt.

Man kunde inte tända
förrän man var därnere.

Och han var verkligen rädd
och hade ofta mardrömmar.

Kommer du ihåg
om han var skräckslagen eller rädd?

Ibland skrek han i sömnen.

- Var han en sängvätare?
- Ja.

Och det var då som jag la märke till
att han var rädd för folk.

Den här unge pojken
växer upp med en känsla av-

-att han är det bortstötta barnet,
det oönskade barnet.

Och hans ilska börjar sjuda.

Du sa att det var då som du
började få underliga funderingar?

Ja, konstiga drömmar och fantasier
om min mamma.

- Som vilka då?
- Det växte ett agg inom mig.

En stor hatkärlek
trappades upp mellan oss.

Vilka slags fantasier hade du?

Det var då jag började fantisera om-

-att döda hela världen
om jag bara bad ofta nog.

Jag tyckte att jag hade
en bra dialog med Gud.

Om jag bad honom riktigt innerligt,
så skulle alla dö.

AUGUSTI 1963

Ed ville inte bo hos
sin mamma längre, så hösten 1963-

-satte han sig på en buss till
Kalifornien för att hitta sin pappa.

Hans pappa hade
en ny glamorös fru, Elfriede.

Och Elfriede tyckte att Ed var otäck.

Hon var en vacker tysk kvinna.
Jag fantiserade om henne.

Det gjorde henne spänd
om jag satt och stirrade på henne.

Det sägs att han en gång smygtittade
när hon klädde av sig i sovrummet.

Och efter det ville hon bara
ha ut honom ur huset.

Min bror hörde min pappa
prata om honom.

Han sa att han bara
ställde till problem i hans nya liv.

Min bror grät och allting...

Friede tänkte inte tolerera
att pojken skulle bo hos dem.

Så Eds pappa beslutar
under julhelgen-

-att ta med Ed till sina föräldrar.

NORTH FORK, KALIFORNIEN

De bodde på en isolerad gård
i North Fork, Kalifornien-

-cirka 400 kilometer bort.

Han sa att de skulle hälsa på dem
över julhelgen.

Men när pappa åkte hem,
så lämnade han sin son med dem.

Han hade lurat honom.

Han lurade med honom dit,
och Ed kunde inte ta sig därifrån.

Han lever nu
ett isolerat och ensamt liv-

-utan en aning om vad han ska göra,
eller vart han är på väg.

Jag har nog plockat upp cirka
200 tjejer de sista två-tre åren.

- Men du dödade inte alla 200?
- Nej.

Jag plockade upp
några riktigt fina tjejer.

Men det var för många bilar runt oss
och för många som såg dem gå in-

-som kanske
kommer ihåg det nästa dag.

- Så du lät dem gå?
- Ja. Jag körde dem dit de ville.

Jag gjorde aldrig nåt
såvida jag inte var helt säker.

Vi pratade med många som liftade-

-förklarade riskerna,
och uppmuntrade dem att inte lifta.

Folk var givetvis rädda.

Men vi fick inte
så mycket information av polisen-

-förutom det vanliga "lifta inte".

"Gå inte i skogen.
Gå inte på ödsliga ställen."

Vi fick en lista av "Gör Inte!".
Och det funkade inte.

KALIFORNIEN
LIFTARNAS FÖRENING

Folk ignorerade våra råd.

Det är rena trakasserierna
att få oss att sluta lifta.

De ville bara inte göra
vad polisen sa åt dem att göra.

Vi litade inte på polisen,
och de litade inte på oss heller.

Vi hade fullt upp med att organisera
demonstrationer mot kriget i Vietnam.

Så misstänksamheten var ömsesidig.

Lokalbefolkningen trodde att det var
nån utifrån eller nån slags sekt-

-som invaderade delstaten.

Nån bohemisk hippiesekt
som hade nåt med morden att göra.

Men med tiden övergav vi den idén.

Vi tänkte att förövaren måste känna
till området väl, inklusive skogen.

Så vi tänkte att det var nån
som bodde lokalt.

Vi letade alltid efter
ett genombrott i fallet.

Jag var säker på
att vi skulle få ett.

Jag bad bara till Gud att det skulle
ske innan fler personer mördades.

NORTH FORK, KALIFORNIEN

Jag var cirka 14 år när en ny unge
flyttade in jämte oss.

Han hette Ed Kemper.

Jag bodde ett tag i det här huset.
Det var i lite bättre skick då.

Men då bodde jag i huset på kullen.

Ed bodde med sin farmor Maude
och sin farfar i det här huset.

Farmor skrev barnböcker
och farfar var pensionerad.

Han fick inte ta hem några vänner
eller delta i några skolaktiviteter.

De gav honom en bössa och en hund
att jaga kindpåsråttor med.

Han fick inte titta på tecknat
eller läsa serietidningar.

Så han hade ett tufft liv däruppe.

- Sa han till dig att de var stränga?
- Han ville inte bo kvar där.

Men han sa inget till nån.
Han höll mycket inom sig.

Det var nog bara mig
som han berättade saker för.

Jag och Ed gick i samma klass.

Vi var båda förstaårselever
i den lokala skolan.

Då jag var kortast,
och han antagligen längst-

-skämtade jag alltid och sa:
"Om ni går på mig får ni Ed på er."

Vi skojade ofta om såna saker.
Han kom bra överens med folk.

Han var tystlåten
och ovan vid lantlivet-

-vilket är en stor omställning
för de flesta.

- Råkade du i trubbel ofta i skolan?
- Ja, jag hatade alltid skolan.

Jag blev alltid retad
för min längd.

Många av tjejerna brukade fnissa
om min längd.

Jag trodde att de skrattade åt mig
istället för nåt konstruktivt.

Så jag brukade fantisera om
att skjuta ihjäl dem med mitt gevär.

Bara så allt blir rätt...

Dina farföräldrar,
kommer du ihåg vilket datum det var?

Ja, den 27 augusti 1964.

Eds farfar var ute och handlade mat.

Ed var i köket med sin farmor-

-som arbetade på ett korrektur
på en av sina böcker.

Han tog fram sin bössa, ropade på
hunden och sa att han skulle gå ut.

Och hon ropade efter honom:
"Skjut inga fåglar!"

Det knackade på dörren,
och det var Kip Herring, vår sheriff.

Och han frågade
var familjen Kemper bodde.

Och jag kommer ihåg att jag tänkte
hur nervös han såg ut.

Han rökte en cigarett
och verkade oerhört nervös.

Vi hade ingen aning,
men det verkade väldigt allvarligt-

-om självaste sheriffen
var på väg dit.

Jag sköt henne två gånger i huvudet
och en gång i ryggen.

Men hon dog efter första skottet.

Han nämnde senare att han liksom
förlorade kontrollen över sin kropp.

Att han fick en blackout.

Och sen hörde han sin farfar
ta ut matvarorna ur sin bil.

Så han beslutade, i samma ögonblick,
att även döda sin farfar.

- Så du sköt båda två?
- Ja, med ett .22 kaliber gevär.

FARFAR LOG MOT MIG...
JAG VILL INTE ATT HAN SKULLE SE

- Kändes det bra när du gjorde det?
- Ja.

Det var en lättnad att straffa
de personer som hade sårat mig mest.

Jag bara "Vad?"
Jag kunde knappt tro det.

Andra ungar i skolan
kunde hellre ha blivit mördare-

-men inte honom.

Han insåg antagligen inte
det enorma i vad han hade gjort.

En 15-åring som har begått
ett dubbelmord.

Men han förstod med all säkerhet
att hans värld skulle förändras.

Han visste att det här
var en vändpunkt.

SANTA CRUZ
JANUARI 1973

Lokalbefolkningen
är förståeligt nog uppskrämda.

De ställer frågan:
"Är mördaren kvar i vårt område?"

För bara sex månader sen fann man
ett kranium i bergen nära oss.

Och detaljer om det mordet
är fortfarande ett mysterium.

Varför högg du av deras huvuden?

Jag antar att det är riddaren
i sin skinande rustning-

-som dödar sina offer, halshugger
dem och håller upp deras huvuden.

Hon blir en trofé. Huvudet är den
vackraste delen av en kvinnas kropp.

Min pappa intervjuade Kemper
i flera månader.

Och varje gång han gick dit
växte deras relation en liten bit.

På den tiden
fanns det ingen kategori-

-för den typ av mördare
som Ed Kemper var.

Han ville verkligen tränga sig in
i mördarens huvud-

-och lista ut vilka faktorer
som triggade honom-

-att gå från en normal människa
till en sociopatisk mördare.

Lokalbefolkningen tror inte att
Santa Cruz är mordens huvudstad.

Men folk är oroliga över
att mördaren fortfarande går fri.

Ohyggliga detaljer. "Skalle hittad
i ödsliga Loma Prieta."

SLAKTADE OFFER ÄR FÖRSVUNNA
KVINNLIGA STUDENTER

Det här är tidningsartiklar
från när det hände.

Det här är min lokala historia.
Santa Cruz historia.

Morden förändrade Santa Cruz.

KVINNOKROPPAR HITTADE

Det påverkade så många av oss
som bodde här.

Och det var något
som vi ofta pratade om i vår familj.

Ed Kemper var mitt monster.
Han var hela familjens monster.

Det gick så många rykten om
vad Kemper gjorde och inte gjorde.

Så många sanslösa historier.

Det är intressant att gå till botten
med allt och se vad som är sanning.

ATASCADERO SJUKHUS
491

Varsågoda att gå in.

Efter Kempers mord på farföräldrarna
skickades han till Atascadero-

-vilket är ett mentalsjukhus
för vuxna.

Varsågoda och sitt ner.

Så, här har vi en 15-årig pojke...
Han är enorm, men han är bara 15 år-

-i samma anläggning
som vuxna personer.

Det fanns 1 600 intagna.
24 mördare och 800 sexförbrytare.

Jag måste säga att det är
ett riktigt ruskigt ställe.

Fel ord på fel plats kunde lätt
ha fått mig mördad i Atascadero.

Under den formativa tonårstiden fick
han växa upp i det här sällskapet.

Och jag tror att det var
de andra intagna som lärde honom...

"Om du våldtar nån,
så måste du döda dem."

"Gör dig av med alla bevis.
Låt ingen överleva."

Han fick genomgå en rad tester
och han fick diagnosen-

-antisocial personlighetsstörning.

Och att han var
en passiv-aggressiv personlighetstyp.

Kemper upprätthöll en fasad av
att vara artig och samarbetsvillig-

-eftersom det tidigare
hade fungerat för honom.

Han låtsades vara normal,
behaglig och höll alltid en god ton.

Samtidigt som han hade aggressiva,
vidriga fantasier om att döda folk.

Ingen anade att jag närde fientliga
och extremt våldsamma fantasier.

Atascadero visste ingenting
om mina fantasier.

Berättade du nånsin det för nån
på Atascadero?

Nej, eftersom jag ville komma ut
var jag tvungen att göra allt rätt.

Minsta lilla misstag
hade förstört precis allt.

Eftersom hans IQ
visade sig tillhöra det övre skiktet-

-tänkte hans psykiater att det kanske
var bra att ge honom mer ansvar.

Så när han ville hjälpa dem
med de psykologiska testerna-

-tyckte de att det var en bra idé.

- Vem arbetar du för?
- Alla psykiatrer i sjukhuset.

Vad gör du?

När jag var 17 år
fick jag vässa pennor-

-och när jag var 19 fick jag
dela ut provresultat och arkivera.

Kempers geni var manipulering.

Att få psykologer och psykiatrer
att tillåta honom-

-att se innehållet i testerna,
så han kunde memorera dem-

-och få ett godkänt testresultat,
så han kunde komma därifrån.

Du lärde dig olika tester
i Atascadero när du jobbade där.

Alla tester. Jag var perfekt.

Jag blev friskriven med goda vitsord
och fick min journal spärrad.

En spärrad journal innebär att den
finns kvar, men ingen kan läsa den.

Framtida arbetsgivare kan inte se
om han har straffats i ungdomen.

Edmund Kemper
släpptes från Atascadero i 1969.

Han var botad och skulle bli en
laglydig medborgare för all framtid.

När Kemper släpptes ut
från Atascadero-

-såg han en annan värld
än den han hade lämnat.

Mellan 1964 och 1969
hade världen förändrats.

Det var hippierevolutionen
och Summer of Love i 1967.

Kvinnor gick i college
och var självständiga.

Kemper var en konservativ man.
Han var traditionell.

Han klädde sig vanligt och passade
inte in med långhåriga hippies.

Han började anse
att de var värdelösa människor.

Men det som fångade
hans uppmärksamhet var alla kvinnor-

-som liftade helt ensamma.

De skyltade med sin självständighet.

Och det var inte okej,
så de måste straffas.

Den ohyggliga berättelsen
har sin början i den här bukten.

En flickas överkropp
har spolats upp på stranden-

-cirka tre kilometer
norr om piren vid Santa Cruz.

En hand hittades två dagar senare
av en surfare nära Capitola-

- cirka 11 km sydost om kusten.

En trafikpolis fann kroppsdelar
på en klippa vid Carmel-

-som ligger cirka 40 km bort
på andra sidan bukten.

Och cirka sju dagar senare spolades
en torso upp här mitt i Santa Cruz.

Bålen och de andra kroppsdelarna
matchades ihop med röntgenplåtar.

De tog fingeravtryck och bekräftade
att det var Cynthia Schall-

-som hade anmälts försvunnen
här i Santa Cruz.

- Var plockade du upp henne?
- På vägen.

Den värsta biten var alltid innan.

När de var riktigt rädda satte jag
på handfängsel eller band dem.

Jag hade köpt mig en helt ny
.22 kalibrig automatpistol.

Jag hade precis hämtat den
från butiken.

Jag bara siktade på henne
med pistolen och fortsatte köra-

-istället för att släppa av henne
vid Cabrillo College.

Det här är nog ett av mina
favoritfoton av Forrest och Cynthia.

Hon har ett sådant sött ansikte
och ett underbart lynne...

Det är bedårande.

Cynthia var 18 år och gick i
Cabrillo College i Santa Cruz.

Hon bodde hos en familj och passade
barnen när hon inte gick i skolan.

Hon längtade efter
att köpa sig en bil.

Det var något hon och hennes mamma
grälade om. Min mamma också.

Hon hade ingen bil,
så hon liftade istället.

Min mamma ringde och sa
att Cynthia var försvunnen.

Föräldrarna i hemmet
där Cynthia bodde sa till min mamma-

-att hon inte hade kommit hem
på tre dagar.

När Cynthia försvann
och vi inte hörde något...

Jag ville inte dra
några förhastade slutsatser-

-men jag kände på mig
att något var allvarligt fel.

Och till slut var vi äntligen framme
i bergen i Santa Cruz.

Jag fick in henne i bakluckan
och blåste ut skallen på henne.

Det var första gången
som jag sköt nån med en .22-

-och hennes ögon höll sig öppna.
De var vidöppna.

Jag hörde på nyheterna i tv
att hon hade mördats.

Hela familjen var helt förkrossad.

Hela familjen samlades
för att vara hos min mamma-

-och vi hade en minnesstund
för Cynthia.

Där är ett fint foto
av Candy och Cynthia.

Candy var min andra syster.
Hon blev aldrig densamma igen.

Hon började missbruka droger
och dog när hon var cirka 33 år.

Så det här förstörde hela vår familj.

Jag förlorade min bästa vän.
Och jag saknar henne än idag.

När Cynthia Schall försvann
och det stod om det i tidningen-

-frågade Kempers syster honom:
"Du har väl inget med det att göra?"

Så hon misstänkte något.

Jag läste om det i tidningarna.

Av nån anledning
störde det mig verkligen.

Och helt plötsligt fick jag upp
en minnesbild av vår katt.

När han högg huvudet av den.
Jag tänkte: "Herregud!"

Så en kväll,
för att stilla min egen nyfikenhet-

-åkte jag hem till honom
och hade för avsikt att fråga honom.

Jag gick in i sovrummet.
Han satt alltid och tittade på tv.

Jag sa: "Bara mellan dig och mig."

"Du hade väl inget
med de där morden att göra?"

Och han satte sig upp och sa:
"Jag visste att du skulle fråga."

"Jag tänkte att du skulle bli
misstänksam. Mamma är det också."

"Hon nämnde det,
så prata inte med henne om det."

"Då blir allt bara jobbigt igen."

Där är hon med dig.
Jag vet inte vad hon har i munnen.

Min farbror tog hand
om Cynthias kropp-

-eftersom han var
en begravningsentreprenör.

Han berättade inget för oss.

Det var ett så hiskeligt sätt
att dö på.

Jag hade glömt bort den här dikten.

"De enkla sångerna om svunna år
besökte mig idag"

"Och påminde mig om
alla lyckliga dagar jag fått"

"Visorna jag sjöng som ung
när livet var ljust och nytt"

"Melodierna som fick mig att gråta
när jag kände mig nedstämd"

"Cindy Schall, 1972."

Folk är definitivt förtegna.

De vet inte exakt vad som springer
löst här, och de är mycket oroliga.

Varför sker alla mord just här?

En anledning är att vi har
en galen mördare på fri fot.

Jag besökte polisstationen
och sheriffen i Santa Cruz dagligen.

"Vad fan händer egentligen?"

Och polisen svarade:
"Vi vet inte, vi har inga ledtrådar."

På den tiden var Santa Cruz litet,
och hade en begränsad poliskår.

De flesta poliser var lokala barn
som hade vuxit upp där.

De hade ingen träning
i stora brottsutredningar.

Det diskuterades mycket om
varför kropparna hade styckats.

Finns det nån här
som vet hur man styckar?

Kan det vara en före detta slaktare?

En läkare? Eller nån liknande?

Så vår diskussion
om mordfallen i sin helhet-

-började fokusera på en person
som måste vara mycket smart.

Vi tror inte längre att det är
en galen monstermördare-

-som slumpmässigt dödar folk
av en impuls.

Det här är någon
som planerar vad de gör.

Han blev bara en allt bättre mördare.

Han hade sin så kallade mördarbil,
och sina mördarkläder som var mörka.

Om de fick blodstänk på sig,
så såg ingen det.

Hans bildörr hade ett handtag,
och om han sträckte ut armen-

-och la ett cerat i dörren, så gick
den inte att öppna från insidan.

Han visste hur man begick brott
som var svåra att upptäcka.

Det var samma gamla problem
med olika distrikt i olika delstater-

-och olika poliskårer, och Kemper
var smart. Han visste om det.

Han plockade upp dem här,
dödade dem här och dumpade dem här.

Han massakrerade deras kroppar
bortom all igenkännlighet-

-så de blev nästintill omöjliga
att identifiera.

Det var nog därför många inom polisen
ansåg att han var ett geni.

APTOS, KALIFORNIEN

Min mamma bor i Aptos,
ett bostadsområde nära Santa Cruz.

Vi var omgivna av hus.

I Atascadero sa de
att när han släpptes ut-

-fick inte hans mamma
vara hans förmyndare.

Hans mamma var en stor faktor
för mycket av hans ilska.

Men i sin oändliga vishet
beslutade myndigheterna att Kemper-

-skulle släppas
i sin mammas förmyndarskap.

Jag bodde hos min mamma gratis,
så det blev mitt nya mål.

Så jag tog jobb på bensinstationer
och liknade skitjobb.

Jag heter Jim Connor.

Det här är jag på 70-talet.
Och ni kan se hur stilig jag är.

Innan jag blev polis
jobbade jag i den lokala däckbutiken.

Jag körde runt däck
till mindre butiker i Santa Cruz.

Och en av dem var bensinstationen
där Ed jobbade.

Mitt första intryck av honom var:
"Jisses, han är ju en jätte."

Han hade en härlig personlighet
och var lätt att prata med.

Han var en av oss killar.

Så länge som jag kan minnas
ville jag alltid bli polis.

Och jag blev
färdigutbildad polis i 1970.

En av de första sakerna jag gjorde
var att ta min polisbil-

-och köra till Ed
för att visa upp den.

Han kom ut, och jag kommer ihåg
hur stolt jag var.

Jag pratade mycket med honom
om att bli en polisman.

"Du är storvuxen.
Du hade blivit en jättebra polis."

Och han sa:
"Nej, jag skulle inte bli antagen."

Och han hade god anledning
att säga det.

Men jag visste inte
vad han pratade om.

Jag tänkte bara att det
inte var hans grej helt enkelt.

Jag var 21 år.
Sexuellt var jag fortfarande 15 år-

- vilket var rätt så spännande.

- Hade du aldrig haft samlag med nån?
- Jag hade aldrig varit på en dejt.

Så jag började känna mig osäker-

-på grund av min oerfarenhet
och bristande expertis med tjejer.

Sen trodde jag att jag var steril,
eller vad säger man?

- Impotent?
- Då kan man väl inte få stånd?

Jag fick stånd, men inget kom ut.
Jag gav upp för snabbt.

Jag blev besviken
och höll inne allt.

Den här platsen ligger ett stenkast
från Santa Cruz campus.

Och inte långt härifrån,
för bara en vecka sen-

-upptäcktes ytterligare fyra kroppar
i en serie av olösta mord i området.

I januari 1973
hade vi 13 separata mordutredningar-

-vilket är enormt högt
för Santa Cruz.

De flesta morden var skjutningar.

Folk från alternativa motkulturer
och lite sådant.

Vissa var liftare.
Det var bara helt galet.

Vi vacklade under pressen
av enbart mängden brott.

En kvinna och hennes två små söner
hittades mördade i sin lilla stuga.

Och om det kunde bli
ännu mer bisarrt, så blev det så.

Mordet på en katolsk präst
hittad i biktstolen i sin kyrka-

-knivhuggen till döds.

Antalet mord var överväldigande.

Man tittar på varje fall
och försöker pussla ihop alla bitar.

Har fallen en koppling?
Vad är mitt nästa steg?

Och då sker ett mord till.
De blev bara fler och fler.

Jag tänker: "Är det en person,
eller är det två personer?"

"Är det ännu fler? Vad händer?"

Jag vet inte
om jag klarar mycket mer.

FEBRUARI 1973

Gröna vackra kullar
för fotvandring, camping och fiske.

Helt enkelt en vacker plats
att besöka.

Den finns fortfarande kvar,
men täcks nu av en mörk skugga.

För det är också platsen där 13 mord
har begåtts de sista sex veckorna.

Santa Cruz är den perfekta platsen
för såna här brott.

Det är ovanligt med en stad
där man inom tio minuter-

-kan vara mitt ute i skogen
utan nån i närheten.

Det är ödsligt
och väldigt isolerat på sina ställen.

Så för folk som vill gömma
eller dumpa en kropp-

-är det den perfekta platsen
att göra det på.

Till slut började de kvinnliga
eleverna vid Santa Cruz och Cabrillo-

-att ta budskapet "Lifta Inte!"
på fullaste allvar.

Och vi började se en förändring.

-Liftar du?
-Bara om det är helt nödvändigt.

Och bara ihop med andra tjejer.

-Varför?
-Jag är rädd.

Varför slutade du?

På grund av allt
som har hänt här med...

...alla våldtäkter
och styckade kroppar och sånt.

Vi jobbade 6-7 dagar i veckan,
12-14 timmar om dagen-

-för att försöka få ett grepp
om situationen.

Vid den tidpunkten
hade vi inga ledtrådar-

-och rätt så länge
hade vi inte heller någon misstänkt.

Den här mannen var mycket duktig på
att sopa igen spåren efter sig.

Du åkte hem igen till din mamma.
Vad hette din mamma?

Clarnell Strandberg.

- Arbetade hon på universitetet?
- Ja.

Ja, hon var administrativ assistent
till en av rektorerna.

Jag heter Isebill Gruhn.
Jag började jobba för USSC i 1960.

Jag arbetade med Clarnell Strandberg
på Stevenson College.

Jag var medlem i fakulteten,
hon var rektorernas administratör.

Mitt första intryck av Clarnell-

-var att hon var blyg.

Ibland när jag gick förbi hennes dörr
och hon inte verkade upptagen-

-brukade jag hälsa
och fråga hur hon mådde.

Hon var inte så pratsam och brukade
svara: "Livet är inte så lätt."

En dag såg jag
en mycket lång ung man-

-som hämtade henne i en bil.
Nån slags sedan.

Många av oss på den tiden
hade folkvagnar och små bilar-

-men det var en rätt stor bil.

Så jag frågade henne:
"Är det din släkting?"

Och hon svarade:
"Ja, det är min son."

Han var en lång ung man
som inte klädde sig-

-eller såg mer annorlunda ut
än de andra studenttyperna.

Han såg inte misstänkt
eller läskig ut.

Men en sak är säker,
jag såg aldrig nåt samspel-

-som en kram eller att nån la sin arm
runt den andre på något vis.

Tror jag att hon tyngdes av något?
Ja, det gör jag.

Var han ömsint mot din mamma,
eller mot dig för den delen?

Pussade han henne nån gång?

Han gav henne en puss godnatt.
Eller nåt sånt.

Donald Lunde, i ett försök
att lära känna Kemper-

-intervjuade även
Kempers lillasyster.

Han pratade med Allyn
och fick ut mer av henne-

-när det kom till att bekräfta fakta
och familjeperspektivet.

Hon gav oss skuldkänslor
på sitt eget unika vis.

Hon sa alltid "du älskar inte mig",
och liknande saker.

Hon kunde vara väldigt hård
när hon var spänd eller arg.

Hon var skärande vass,
och var det ofta mot min bror.

Hon gick på honom och sa:
"Du är precis som din far."

Hon pratade alldeles för mycket
när hon borde ha varit tyst.

Det finns en gräns
som man inte korsar med folk.

Och hon gick alltid över gränsen.

På sätt och vis återskapar han
pappans relation med henne.

Hans pappa hade redan
satt ribban för det.

"Så här handskas man med Clarnell.
Man skäller på henne."

Du borde ha träffat min mamma.

Hon gillade att dra i folks trådar
och se hur de nystades upp.

"Du ödslar bort ditt liv
framför tv:n hela dagen."

Hennes populäraste fras var:

"När du blir 52 år
så kan du se för dig själv."

Min mamma ville ha en kärnfamilj,
men min pappa förstörde allt.

Han knullade runt hela tiden.

Det jag gillade med honom
var att han var en perfektionist.

Jag antar att jag föddes likadan.

Jag gillar perfektion.
Saker ska göras helt rätt.

Jag strävade alltid efter
att bli bäst.

Kemper har nu blivit sin far-

-och har samma bittra relation
till sin mamma som pappan hade.

Drack din mamma?

Hon började dricka vodka och whisky
när hon var deprimerad.

Hon behöll med nöd och näppe
sitt jobb på universitetet.

Och hon och min bror
hade stora problem.

Det var då de började bråka.
När båda var fulla.

Kemper och Clarnell var grava
alkoholister. Båda drack mycket.

Ingen av dem var rädda
att säga sin åsikt.

Ett av deras värsta gräl
var om han skulle borsta tänderna.

Banala ämnen som bara exploderade.

Ju mer agg jag kände, desto mer
fientlighet och hat kom ut.

Jag började falla tillbaka
i mina gamla fantasier.

Jag tyckte illa om snygga,
smarta och rika tjejer.

Det gjorde mig spänd, eftersom jag
inte kunde prata med dem.

Jag kunde inte mäta mig
med stans rikemansgossar.

Jag hade mindervärdeskomplex
som jag aldrig kom över.

Jag var överlägsen
när jag hade kontroll.

Jag får nog säga
att hela samhället var på helspänn.

Och utan några misstänkta...

De ville att polisen gjorde mer-

-eftersom de kände
att de kunde stå på tur.

Varje polisstation
hade sin egen lokala bar.

Vår var The Jury Room.

Vi pratade om fallen
som vi jobbade på just då.

En plats dit polismännen gick
efter jobbet för att varva ner.

Jag brukade gå dit och ta
några drinkar innan jag åkte hem.

Poliser från Santa Cruz-polisen
och trafikpolisen kom dit.

Samt åklagare, utredare
och liknande.

Ed kom dit ibland
och tog en öl med oss.

Du brukade hänga med polismännen
i baren Jury Room.

Ja, de drack där efter jobbet.

Jag ogillade att vara ensam.

När jag var ensam kände jag mig
bara mer och mer spänd.

Speciellt efter allt
som jag hade gjort.

- Så du gillade poliser...
- Jag ville bli en.

Han var rätt så tystlåten.

Han bara satt där
och deltog inte i konversationen.

Han mest satt där och drack sin öl.

Jag satt där och drack fem-sex öl
följt av sju tequilas på raken.

Jag spelade idioten.

Jag spelade alltid den knasige
lille grabben när jag var där.

Ingen trodde att Ed
kunde göra så hemska saker.

Jag kunde inte gå nånstans
utan att nån frågade om fallet-

-om uppdateringar om morden,
eller hur nära vi var att gripa nån.

Vi hade ingen aning om då
vem mördaren kunde vara.

Vi hade inga som helst ledtrådar.

Snuten letade efter en riktigt
smart typ, och det var inte jag.

Ed är en tjockskalle.
Han är snäll, men han gör inget.

Ibland kändes det riktigt bra
att veta att jag lurade precis alla.

Ibland var det bara sorgligt
när de snackade skit-

- om vilka slags tjejer som liftade-

-och äcklet som dödade dem.
Och jag visste vem det var.

Jag visste vem det var.

Jag tror att en överlevnadsteknik
för Ed Kemper-

-är att vara den han behöver vara
i olika omständigheter.

Vissa saker som vi vet
om en psykopats hjärna-

-är att de inte har någon djupare
anknytning till en identitet.

De är vem de än behöver vara,
eftersom sanningen är oväsentlig.

Det betyder att de ändrar sin
berättelse om du inte tror på dem.

De ändrar sin berättelse.
De bryr sig inte.

Trodde du nånsin
att han skulle döda dig?

En gång när vi var barn och han
rengjorde min pappas gevär...

Jag antar att det var min brors,
eftersom pappa inte bodde kvar.

Vi var ensamma i vardagsrummet
när ett skott avfyrades.

Och han siktade på mig.

Men jag flyttade på mig cirka 2 cm,
så kulan träffade bokhyllan.

Jag frågade honom aldrig
om det var avsiktligt eller ej.

Han sa bara: "Jösses. Hoppsan!"

FEBRUARI 1973

Jag träffade
och lärde känna Rosalind-

-när vi båda pluggade
feministiska studier.

Vi var även lesbiska båda två
och umgicks i samma cirklar.

Och hon gjorde otroligt goda pajer.

Alla blev otroligt glada
när hon dök upp med en av sina pajer.

Om man tänker på en lesbisk feminist
som var hundra procent amerikan-

-så var det Ros.

Jag kan lova att ingen placerar
sina händer varligt runt er hals.

De försöker strypa er,
och trycker ner er på marken.

Det här är Alice.
Vi gick i samma karateklass.

Ingen av oss var duktiga.
Vi var nybörjare, men hon gav allt.

Hon var duktig på att sparka,
och hon var väldigt vig.

Det var inte självförsvar,
eftersom behovet inte fanns.

Vi var odödliga.

Och i februari försvann båda två.

- Vad hände efter Cynthia Schall?
- Rosalind Thorpe och Alice Liu.

- Plockade du upp dem ihop?
- Ja, efter varandra.

Liu hade inte åkt med mig annars.

Hon såg ut
som en mycket försiktig liftare.

Hon väntade tills hon såg personen
i bilen innan hon stack upp tummen.

- Satt Rosalind redan i bilen?
- Ja.

I framsätet, vi såg ut som ett par.

Dessutom hade jag mitt A-tillstånd,
så jag får parkera var jag vill.

- Hur fick du det?
- Via min mamma.

Hon gav honom ett A-kort-

-vilket är ett parkeringstillstånd
inne på universitetsområdet.

Han sa att han ville gå
till biblioteket.

Så alla liftare såg hans A-tillstånd
och trodde att han var en student-

-eller nån lärare på universitetet
och antog att det var säkert.

Det fanns även vakter utanför
ingången till UC Santa Cruz.

Hade man ett tillstånd
fick man köra rakt in.

Polisen var inte speciellt proaktiva.

Deras första reaktion
varje gång en kvinna försvann var:

"Ni vet hur tjejer är i den åldern.
De rymmer, men de kommer tillbaka."

Det här var inga tjejer
som rymde hemifrån.

Ros flydde inte från sin rumskompis.

Det här var personer
som redan levde självständiga liv.

De hade inget att fly från.

Deras föräldrar sa till dem
att inte lifta.

De åkte inte med främlingar,
och sågs sist på campus.

De liftade inte nånstans
utanför campus.

Så ja, vi fokuserade på studenterna
och fakulteten-

-och försökte hitta nåt slags motiv.

Och sen dök det upp en annan teori.

Om de inte sätter sig i bilar
med män, så kanske det är en kvinna.

Så det kanske är
nån slags lesbisk sak.

Vid ett tillfälle, vilket är rätt
så intressant, intervjuade de mig-

-och ställde frågor
som gällde den lesbiska gemenskapen.

Och det gjorde mig väldigt upprörd.

Tony, du och de andra sprider ut er,
så ni täcker hela slätten.

När flickorna försvann
organiserades en stor skallgång-

-av hela campusområdet
där flickorna hade setts sist.

Kontakta mig via högkvarteret
och använd...

Jag deltog
i den organiserade skallgången.

De delade upp oss i grupper
beroende på hur svår terräng det var.

Vi sökte igenom bergen i Santa Cruz.

Jag var vältränad,
så jag hamnade i gruppen-

-som sökte igenom
den tuffa terrängen.

Vi gick på rad
med två meters mellanrum.

Och jag kommer ihåg
att medans jag gick-

-och granskade området
på båda sidor omkring mig-

-så hörde jag Ros röst inom mig.

Jag hörde tenorstämman i hennes röst.

Och jag tror att det var mitt sätt
att hålla henne levande på.

Men det blev allt klarare för mig
att jag inte letade efter någon-

-som hade brutit sitt ben,
eller liknande.

Vi letade efter en kropp.

Alice Liu och Rosalind Thorpe
sågs sist den 5 februari.

Deras kroppar hittades
öster om Castro Valley.

Båda flickor hade blivit halshuggna-

-och händerna på en kropp
var avhuggna.

Vi såg på kläderna
att det var Rosalind och Alice.

Båda hade skjutits till döds.

Så fort informationen kom fram
spreds den i hela vår grupp.

Var och en av oss
hade vår egen privata reaktion-

-på något som var så ohyggligt.

Nivån på den mardrömmen-

-var bortom alla våra fantasier.

13 FEBRUARI 1973

Samtidigt som upptäckten
av våra sista offer-

-fick vi det största genombrottet
som vi hade haft hittills.

Det pågick en skottlossning
i Santa Cruz city.

En beskrivning
skickades ut på fordonet.

Fordonet stoppades några kilometer
längre bort och personen greps.

En 25-årig person från Felton
har gripits anklagad för flera mord.

Myndigheterna tror att morden
är kopplade till droger.

Gerbert Mullin, 25 år,
har tidigare stått åtalad-

-för morden på medlemmar
i Gianera-familjen-

-Francis-familjen och Fred Perez.

Vi började pussla ihop hans liv.

Folk kände honom som Herbie.

Han tog hallucinogena droger,
LSD och rökte mycket hasch.

Herbert Mullin dödade folk
av galna orsaker.

Han hade en udda teori
att om han dödade någon-

-så minskade chansen
av en dödlig jordbävning.

Han matchade beskrivningen av
en person som setts vid andra mord.

Vilka mord då? Vi hade ingen aning.

Vi hoppades bara på
att han låg bakom alla mord.

Så vi började må lite bättre
om oss själva.

När polisen grep Mullin
drog hela staden en suck av lättnad.

De trodde att mardrömmen var över.
Seriemördaren hade gripits.

Vi visste
att han hade dödat tio personer.

Det är tio av alla andra mord
som vi har.

Herbert Mullin anklagas för 10 av
de 15 mord som skett i kuststaden.

Men Mullins tillvägagångssätt
är inte att stycka sina offer.

Vi visste att Mullin var skyldig
till många av morden.

Men bara de offer som hade skjutits.

Det var fortfarande oklart om offren
som hade styckats.

Det var rätt så tydligt för oss
att det finns en person till därute-

-som dödar på ett annat sätt
och av andra anledningar.

Vårt jobb var inte klart än.

Vet du om din bror hade några
pistoler eller vapen i sin ägo?

- Han hade pistoler.
- Visste du att det var olagligt?

Jag tyckte att det var konstigt.

Han frågade
om jag ville se hans nya pistol.

"Vill du se den?" Jag sa okej.

Och sen
satte han på mig handfängsel.

Jag sa:
"De är fina. Kan du ta av dem nu?"

Han sa:
"Jag vill visa dig fler saker."

Jag sa: "Ta av dem!" Jag blev arg
och började stampa med foten.

"Ta av dem!" Då låste han upp dem
och tog av dem.

Han sa: "Jag demonstrerade ju bara."

Och sen köpte jag en Magnum.
En fin liten sak med 30 cm pipa.

- Köpte du dem lagligt?
- Ja.

Jag började bli paranoid.

Om nån nämnde det,
så skulle polisen leta efter mig.

I april 1973 försökte vi fortfarande
pussla ihop alla bitar i morden.

Och jag fick en signal
från enheten för vapenlicenser-

-att ett handvapen hade köpts
av en Edmund Emil Kemper III.

Det är en stor pistol. En .44 Magnum.

Samma pistol som Dirty Harry
använder i sina filmer.

Som jag sa,
det är ett kraftfullt vapen.

Och när jag matchade försäljningen
med personen i fråga-

-upptäckte jag att han dömdes
för ett dubbelmord några år tidigare.

Och att hans ungdomsjournal
var spärrad.

Det belyste frågan
om hans tidigare straff-

-inte kunde användas mot honom?

Vi visste inte det, så vi beslutade
att beslagta handvapnet-

-tills vi hade fått
ett domstolsbeslut.

Det här fyrfamiljshuset till vänster
är 609AB.

Och precis här har vi 609A,
vilket var Kempers hem.

När jag och min partner går mot huset
kommer det en bil.

Jag sa:
"Vänta, så pratar vi lite med honom."

Så jag går fram och säger:
"Ursäkta, kan vi prata lite?"

Och sen identifierade jag mig.
Han sa "visst" och steg ut ur bilen.

Och sen steg han ut ur bilen,
och steg ut ur bilen...

Han var nämligen enorm.

Vi förklarade situationen för honom
och han var mycket samarbetsvillig.

Han sa: "Den ligger i bakluckan."

När han tog fram bilnyckeln
och satte den i låset-

-ställde jag och min partner oss
på varsin sida av bilen.

Han backade. Jag öppnade bakluckan
och där låg pistolen.

Så jag konfiskerade den
och gav honom ett kvitto.

Han sa efteråt att hade vi inte delat
på oss när han låste upp skuffen-

-så hade han övervägt
att döda oss båda.

Det kanske bara är jag
som är paranoid.

Men efter de tog min pistol ville
jag bara skjuta nån och fly min väg.

Men helt plötsligt så finns bara
tanken där. Att döda min mamma.

Jag heter Don Smarto
och jag är pastor i Dallas.

Jag har besökt olika fängelser
i över 40 år-

-och jag tror fundamentalt
att folk kan ändra sig.

Jag går in i fängelserna och predikar
och lyssnar på de intagna.

Vi filmar även deras vittnesbörd
när de finner Gud och blir kristna.

Den 10 februari 1993 är ett datum
som jag antagligen aldrig glömmer.

KRIMINALVÅRDSANSTALTEN
I VACAVILLE

Vi filmade i fängelser i Kalifornien
och sista anstalten var Vacaville.

Jag hade redan filmat två intagna
när den tredje kom in i rummet.

Han är 2,06 m lång och väger 160 kg.
Jag reagerade på hans storlek-

-men visste inte vem han var
eller vad han har gjort.

Tack för att du talar med oss idag.

- Hur länge har du suttit i fängelse?
- 17 år.

Du fann Jesus på ett oväntat ställe.
Var nånstans?

I isoleringscellen
när jag hamnade där.

Jag kunde antingen ödsla bort
mitt liv och dö tyst i ett hörn.

Eller börja leva mitt liv.

Jag var där i flera månader,
och det var väldigt hemskt.

Det är den värsta och bästa platsen
som jag har bott i.

För under mina tre månader där
tog jag tag i mig själv-

-mina känslor och vem jag var.

Jag blev en människa för första
gången istället för en karikatyr.

Under pausen kom vakten över
och viskar i mitt öra.

"Du vet väl vem du talar med?"

Jag svarade: "Jag har ingen aning."

"Det är Ed Kemper.
Han är Co-ed-mördaren.

Jag vann hans respekt
och det slutade med-

-att vi skrev till varandra
i fyra år.

Jag höll dem för mig själv i 27 år
och har aldrig visat dem för nån.

I det första brevet var han formell
och kallade mig för mr Smarto.

Efter det blev jag snabbt Don.

Jag kände att efter varje brev
så utvecklades vår relation.

I mina brev till Ed
tvekade jag aldrig att ställa frågor.

Jag ville veta om hans
spirituella resa var på riktigt-

-och om det verkligen fanns
en människa bakom "monstret".

Frågan som jag verkligen ville ställa
var om hans mamma.

Så han skriver i sitt brev:
"Kära Don."

"Du frågade i ditt brev
om jag älskade min mamma."

"Det är en svår fråga.
Instinktivt borde svaret vara ja."

"Men jag kände aldrig den kärleken."

"Kommer jag ihåg den ödesdigra
kvällen för cirka 20 år sen?"

"Givetvis. De lämnar mig aldrig.
Minnen etsade i stål i mitt huvud."

Du sa i början
att du hade sovit dåligt-

-eftersom du hade tänkt mycket på
vad du hade gjort.

Det får mig att svettas. Jag har
svettiga handflator nu också.

Kan jag få en cigarett till? Mina
tar slut när jag pratar så mycket.

Min pappa gjorde cirka sex intervjuer
med Ed Kemper.

Och till slut började Kemper beskriva
detaljer om sin mammas mord.

Det är ett avskyvärt brott.

Och vad han gjorde med sin mamma sen
är ännu mer avskyvärt.

Om vi återgår till ämnet,
vilket var din mamma...

Vad hände på långfredagen?

Jag gick till hennes sovrum.
Hon hade läst klart en bok.

Hon skulle precis släcka
när hon såg mig titta in.

När jag gick in sa hon: "Jag antar
att du vill prata hela natten nu?"

Jag svarade:
"Nej, vi kan prata imorgon."

Så jag gick tillbaka till mitt rum
och väntade och rökte i en timme.

Ed berättade
att han gick tillbaka till sitt rum.

Hans ena personlighet
bråkade med den andra.

Vilken än godhet eller ondska
som fanns inom honom-

-diskuterade i flera timmar.
"Ska jag döda henne?"

"Ska jag inte döda henne?
Döda? Inte döda?"

Och till slut vinner hans mörka sida.

Jag gick tillbaka in
och hon låg och sov.

Jag gick fram och tittade
på henne länge. I två-tre minuter.

Jag började känna mig
väldigt nervös. Väldigt arg.

Det här var min barndomsfantasi
sen många år. Nu skulle det ske.

Jag hade en kniv i ena handen
och en hammare i den andra.

Den var extremt vass.

Han går in med en klohammare
och slår ihjäl henne i sömnen.

Och sen som om det inte var nog,
så halshugger han henne.

Jag la ner hammaren, tar fram kniven
och skär halsen av henne.

Jag skär av hela huvudet.

Sen skär han ut hennes tunga, vilket
är instrumentet som vi talar med.

Sen skär han ut stämbanden
och trycker ner dem i avfallskvarnen.

Luftstrupen hängde ut. Så jag
tryckte ner den i avfallskvarnen.

Det var poetisk rättvisa.

Sen berättar han att han stoppade in
sin penis i mammans mun.

Och bokstavligen...har sex
med sin mammas huvud.

Hade du oralsex med huvudet?

Det en av mina frustrerade
sjuka drömmar i barndomen.

Kempers mord på mamman är nåt
av det värsta en människa kan göra.

Att mörda sin egen mamma säger
verkligen allt om deras relation.

Jag tror att min pappa sammanfattade
att källan till alla Kempers problem-

-var hans relation till mamman.

I ett av breven skriver han:

"Jag skrek på hennes livlösa huvud
tills min röst smärtade av heshet."

"Mörbultad och utmattad,
men tillfredsställd."

"Ja, tillfredsställd."

Han använde ordet "utmattad".
Det var över nu.

Hans ultimata mål
var att frigöra sig från...

...den enda personen som drev honom
till bristningsgränsen.

- Vad gjorde du sen?
- Jag körde runt.

Jag lämnade min bil
med alla vapen i sig.

Jag köpte mer öl och söp mig full.

Jag lämnade stan nästa morgon
vid tiotiden. Jag bara stack.

- Visste du vart du var på väg?
- Österut.

Jag körde 28 timmar i sträck.

Jag knaprade NoDoz hela tiden.
Fyra-fem stycken. De höll mig vaken.

Så fort de började förlora effekten
tog jag bara några till.

Vad hade hänt om polisen
hade stoppat dig?

Jag hade ett gevär och en pistol
med mig. Jag var välutrustad.

Jag hade över 200 patroner
allt som allt.

Det hade blivit skottlossning.

Det var påsken 1973.

En tid för begrundan och familjen.

Att vara lite ledig och varva ner.

Och då spricker bubblan.

Jag körde tills jag bokstavligen
inte kunde köra mer.

Jag visste inte att Colorado var
så ödsligt på den västra sidan.

Jag tror att det påverkade
varför jag bara gav upp.

Jag ringde snuten
och bad dem hämta mig.

Efter att ha kört upp
för de höga bergen-

-började jag fundera på
att överlämna mig själv.

Jag jobbade på polisstationen
från midnatt till åtta på morgonen.

Det så kallade hundpasset.

Man dricker kaffe.
Det är dött, inget händer.

Men helt plötsligt ringer telefonen.

Och Andy som skötte radion
pratar med nån på telefon.

Han sa nåt i stil med:
"Jag tänker inte väcka honom."

"Ring tillbaka imorgon."
Klick. Han la på.

Jag fattade inte
att inte nån hade märkt nåt.

Det var tisdag morgon och ännu
visste ingen vad som hade hänt.

Telefonen ringer igen.

Och Andy säger nåt i stil med:

"Ed, jag har redan sagt
att jag inte väcker kommissarien."

Och då sa jag: "Vem pratar du med?"
Han sa: "Med Ed Kemper."

Jag tog luren och sa:
"Hej, Ed. Det är Connor. Hur mår du?"

Han sa: "Jag känner er.
Och ni vet att det är jag."

"Och jag vet att ni tänker döda mig."

Jag sa: "Ed, jag har ingen aning om
vad du pratar om."

Han sa: "Jag dödade min mamma,
och jag vill överlämna mig själv."

"Var är du?"
"I Pueblo, Colorado."

Nu täckte jag över luren
och sa till min kollega:

"Ring polisen i Pueblo och be dem
gripa den här mannen."

Jag får tag i Micky Aluffi.
Jag väcker honom.

Jag svarar i telefon
och det är Jim Connor.

Han sa: "Känner du en man
vid namn Ed Kemper?"

Jag sa: "Ja, jag beslagtog en pistol
från honom för en vecka sen."

"Han är nu i Pueblo, Colorado,
och vill överlämna sig för två mord."

"Han sa att vi skulle ringa dig,
eftersom du vet exakt var han bor."

Så, klockan fem på morgon
står jag i kalsongerna och pratar-

-och jag känner bokstavligen
hur blodet lämnar huvudet.

Jag blev iskall i hela kroppen.

Jag måste hem till honom.

24 APRIL 1973
KLOCKAN 05.20

Samma morgon det hände,
så parkerade jag exakt här.

Jag satt här och tittade på huset.

Det är som om det var förra veckan,
inte för 50 år sen.

Jag och polismannen i tjänst
den dagen rekade grannskapet-

-och frågade om nån hade sett
eller hört nåt misstänkt.

Personerna som bodde
på andra våningen sa att de tyckte-

-att de hade känt en konstig lukt
de sista två dagarna.

Vi går den här vägen.

Vi gick till husets baksida och slog
sönder ett fönster för att ta oss in.

Ja, där är staketet och grinden
med fönstret på andra sidan.

När jag gick in
slogs jag direkt av lukten.

Om man känt liklukt, så glömmer man
den aldrig. Och det var samma lukt.

Så vi gjorde en snabb genomsökning
av lägenheten.

Inne i mammans sovrum öppnade
vi garderobsdörren och såg ett lakan.

Jag glömmer det aldrig.

När vi drog lite i lakanet
såg man hud, hår och blod.

Och det bekräftade
det absolut allra värsta scenariot.

Jag väntade tills teknikerna kom dit
och fler befäl och polismän.

När vi kom till sovrummet
och drog ut sängen från väggen...

Och från var kuddarna låg och ner
till golvet var det bara blod.

Och i mitten av allt blod på golvet-

-låg ett papper,
ett halvt blad som det här.

Jag kommer ihåg det.
Vi fann hans erkännande.

"Inte sölig och inkompetent.
Bara tidsbrist. Har saker att göra."

"Cirka 05.15 på lördagen."

"Nu behöver hon inte lida längre."

Japp, det var hans meddelande
till oss.

Vi gick längre in i garderoben
och drog ut skokartonger.

Och vi fann kroppsdelar.

Armar, händer, fötter, ben.

Jag gick in och lyfte upp en handduk
och ett ansikte stirrade rakt på mig.

Och det var hans mammas
avhuggna huvud.

Det var bara så häpnadsväckande.

Det var många saker som jag inte
ville se och aldrig vill se igen.

Och det var då
som vi gick ut på utsidan.

Vad vi inte visste då var
att det fanns en kropp till i huset-

-som vi inte hittade omedelbart.

Det var hennes bästa väninna-

-som hittades död
i garderoben i hallen.

Och hon såg ihjälslagen ut.

- Varför Sally Hallet?
- Hon var mitt alibi för mamma.

Jag tänkte att antingen åker jag
och hoppas att ingen märker nåt-

- eller så bjuder jag hem hennes vän.

Mamma åkte ofta bort över dagen
eller en hel helg.

Hon och en vän
åkte till stan och shoppade.

Hon kunde vara borta med Sally hela
påsken utan att väcka misstankar.

Jag tog ett struptag på henne
och höll upp henne i luften.

Hon var död fem minuter
efter hon kom in genom dörren.

I de här fotona ser det ut
som om vi hittade en blodig bh.

Vi fann även id-kort och andra saker
från de andra offren.

Och när vi fann de sakerna började vi
inse att han var Co-ed-mördaren.

Mickey Aluffi och en av hans kollegor
åkte till Eds hus.

Nu har vi äntligen en chans
att lösa några av morden vi haft.

Jag väntar på att polisen
från Pueblo ska komma.

Jag sa:
"Du får ge mig några minuter, Ed."

Vi pratar, och han berättar lite om
hur han dödade sin mamma.

Rätt så snart sa han:
"Skit också. Snuten är här."

Han släppte luren
och jag hör skrik i bakgrunden.

Saker som: "Ner på knäna!"
Och liknande saker.

Jag var tillbaka i sheriffens kontor-

-och talade med polisen i Pueblo
när Peter Chang kom in.

Han frågade mig: "Känner du honom?
Har ni en bra relation?"

Jag sa: "Jag tror det."

Han sa: "Packa en väska
och åk till Colorado."

När vi kom till Pueblo, Colorado
åkte vi till polisstationen-

-och de förde in Kemper.

Han tittade på mig och sa:
"Hej, Mickey! Hur mår du?"

Det sa mig omedelbart
att vi hade bra kontakt.

Han kände igen mig
och han var villig att prata med mig.

Och därefter flödade informationen.

Vi pratade med honom
i säkert fyra, fem, sex timmar.

Och han berättade om alla offer.

Och platserna
där han dumpade kropparna.

Och saker som vi aldrig ens
hade kunnat drömma om.

I Aptos, endast några km
söder om Santa Cruz-

-hittade polisen i morse kl. 05.30
två kvinnokroppar.

En var halshuggen
med höger hand avsågad.

Allmänne åklagaren Peter Chang
var tillbaka i Santa Cruz-

-efter att ha talat med jätten
Edmund Kemper i häktet i Pueblo.

Men Chang var väldigt fåordig
om Kemper.

Beroende på vilken rutt
de tar tillbaka-

-är de här nån gång
mellan fredag och måndag.

På måndag har vi för avsikt att
åtala honom för mordet på sin mamma-

-och som andra åtalspunkt
för mordet på hennes vän.

Efter vi hade förhört honom
beslutade vi-

-att han måste tillbaka
till Kalifornien så fort som möjligt.

Jag kommer ihåg att vi stannade vid
en mack så han kunde gå på toaletten.

Och eftersom fallet var så ökänt,
när vi kom ut ur toaletten-

-hade det samlats en hel del folk,
och han struttade fram och tillbaka-

-så alla kunde se honom.
Han gillade verkligen det.

Jag satt i baksätet med honom.
Han till höger, jag till vänster.

I tre dagar. Och han var
väldigt gladlynt och charmig.

Det jag kommer ihåg från förhören
och tiden vi tillbringade ihop-

-var att han var så oerhört saklig.

Han mindes precis allt,
och han kände absolut ingen ånger.

De tre sakerna är nog mitt starkaste
minne från hela upplevelsen.

Det finns en stor chans att Kemper
kommer att föras hit-

-till bergen i Santa Cruz
nån gång den här helgen.

Tillbaka i Santa Cruz frågade vi om
han ville visa oss var kropparna låg-

-eftersom det inte räcker
med en beskrivning.

Nån måste säga: "Där är den."

Han gick med på det, eftersom
familjerna behövde få sitt avslut.

Jag var där
och lyckades hitta en arm-

-som han hade huggit av
från Aiko Koo.

Och det var första gången som vi
visste vad som hade hänt henne.

Jag fick veta vad som hade hänt Aiko
i en tidningsartikel om Ed Kemper.

Att han var ansvarig för
att ha tagit Aikos liv. Och...

...när jag läste den artikeln...

...så bröt jag ihop och bara grät.
Jag kunde inte tro att det var sant.

Och det var väldigt svårt för mig
att försöka förstå-

-vad som hade hänt min vän.

En del av mig återupplevde smärtan
att förlora henne.

Men jag måste också säga
att det finns en glädje-

-att återigen minnas
en sådan underbar vänskap-

-och en sådan underbar upplevelse-

-som jag hade med Aiko
under de åren.

APTOS, KALIFORNIEN

Å ena sidan var det otroligt att
han gjorde det här så nära sitt hem.

Med ett av sina offer,
hade han begravt hennes skalle-

-i sin mammas trädgård.

Och han sa till mig
att han skar av ansiktet på skallen-

-begravde skallen
och la ansiktet överst.

Jag frågade honom
varför han gjorde så.

Han sa att han ville veta
att hon alltid såg upp till honom.

Vems huvud låg begravt i trädgården?

Det var Schall.
Den fjärde studentskan.

Jag kommer ihåg
att jag tittade ner i hålet-

-och jag visste att...

Det var en gång en vacker ung dam
som jag hade sett foton av...

Och hon gick den mest
fruktansvärda död till mötes.

Det var en mycket svår dag.

Jag tänkte på alla personer
som han hade dödat.

Och jag tänkte att om en domare
beordrade mig att ta honom-

-till floden bakom domstolen och
skjuta honom, så hade jag klarat det.

Det påverkade mig så mycket.

Det här är en väntans dag
i Santa Cruz.

Invånarna bevakar noggrant
när sheriffens utredare-

-och åklagaren Peter Chang bygger
sitt mål mot Edmund Kemper III.

Om det här var en roman, så hade
ingen misstänkt Edmund Kemper-

-eftersom inget hos honom
var annorlunda eller intressant.

Han var tystlåten och den mest
försynte två meter långa mannen-

-som nånsin har funnits.

Folk som kände honom
fick det inte att gå ihop.

En annan sak är
att om man lyssnar på honom-

-så är han extremt intelligent,
har bra ordförråd-

-och är extremt belevad. Han har
inget skurkaktig alls över sig.

Vi hämtade honom tidigt på morgonen,
körde honom till Santa Cruz-

-träffade hans advokater,
tillbringade hela dagen i domstolen-

-träffade hans advokater,
och sen tillbaka till San Mateo.

Och han...
Vi fick vara mycket försiktiga.

Vi fick inte inleda honom i samtal.

Men han är en pratsam person.
Han är en social person.

Han pratade med oss hela tiden.

Jag kommer ihåg en kvinna
som körde i filen jämte oss.

Hon hade sitt huvud
utanför bilfönstret-

-så hennes hår torkade
samtidigt som vi körde.

Och det gjorde Ed Kemper
väldigt upprörd.

"Hon är inte uppmärksam på
sin körning. Hon borde få böter."

"Hur tänker hon egentligen?"

Och jag tänkte:
"Vilken underlig kommentar"-

-"att tänka att hon borde få böter.
Han har dödat åtta personer."

Vad är logiken i det?

Jag bevakade rättegången
och alla förhör.

Och det är som allt annat.
Man går till jobbet-

-och vissa dagar är tuffare än andra.

Och en dag vände jag mig om
när de gick igenom bevisen-

-och jag såg pappan
till ett av offren.

Jag tror det var
Rosalind Thorpes pappa.

Och uttrycket i hans ansikte...
var bara så plågat

Det tog mig hårt, och jag började...

Jag satt i domstolen och började
gråta och jag kunde inte sluta.

Det var inte speciellt proffsigt
av en hårdhudad nyhetsreporter-

-så jag försökte dölja det,
men jag kunde inte sluta.

När jag var i domstolen-

-skrek folk "döda den jäveln",
och liknande saker.

Ed Kemper erkände alla sina brott.

Ingen ifrågasatte hans skuld,
men man ifrågasatte hans förstånd.

Hans försvar antydde
att han var galen-

-och inte visste vad han gjorde.

De försökte bevisa
att han var mentalt sjuk.

De tror att du är sjuk.
Tror du att du är galen?

Absolut, vilket är tragiskt.

Min pappa intervjuade Kemper
flera gånger.

Försvaret bad honom att göra det
för att avgöra hans mentala hälsa-

-när han begick sina brott.

Att intervjua Kemper
och studera hans familjehistoria-

-var bara ett steg närmare
att försöka förstå-

-vilken slags mördare Kemper var,
vilket var mycket ovanligt.

Men det fanns en sak
som han aldrig var riktigt säker på.

Om han var ärlig mot min pappa
och sa vad han verkligen tänkte.

Han ville veta om det fanns
några bortträngda minnen-

-begravda i hans undermedvetna.

Så han gav honom amobarbital,
vilket var ett sanningsserum-

-för att ta sig in djupare
i Kempers undermedvetna-

-och se om det fanns nåt mer
som inte kom fram under förhören.

DOMINICAN SJUKHUS
SANTA CRUZ

Jag sprutar in vätskan långsamt
medan du säger hur du mår.

Den arbetar sig
långsamt upp för armen.

Jag får en pirrande känsla i näsan.

- Jag var väldigt spänd när jag kom.
- Ja.

Jag var rädd för vad jag skulle
säga, nu är jag inte alls rädd.

För att få lov att ge amobarbital-

-fick Lunde be om tillstånd
av det lokala sjukhuset.

Det är en av sju
olika barbituratpreparat-

-som militären har testat-

-för att se om det kringgår
den kognitiva förmågan-

-och gör en person så avslappnad
att de avslöjar mer.

Idag känns allt annorlunda.

Allt är annorlunda. All fasad
och allt skitsnack är borta.

Jag har dödat människor.

Jag kunde inte behärska mig.

Vad tvingade dig?

Koo-flickan. Hon var snäll.
Men om jag släppte henne fri-

-hade hon antagligen skvallrat,
och då var det kört.

Eftersom jag redan hade mördat.

Men jag ville ta foton av henne,
så det inte skulle hända igen.

Då tittade jag bara på fotona.

Hon hade många danser att gå till
och en ljus framtid.

Jag ville inte skada henne,
men jag hade redan bestämt mig.

Och jag har tuffa regler
som jag alltid måste följa.

Hon var den enda
som jag absolut inte ville skada.

På grund av hennes personlighet.

Det finns en viss skuld blandat
med ett bisarrt behov att...

...döda någon, döda en kvinna.

Det finns en nivå
där han tycks förstå-

-att vad han gör är en hemsk sak.

Men det låter som om han
inte kan låta bli. Han bara måste.

Jag åt kropparna.
Vissa bitar av låren.

- Direkt efter morden?
- Nej, jag skar av bitar.

Jag behöll dem länge
innan jag åt dem.

På samma vis
som jag inte ville döda nån mer.

Sen tinade jag upp småbitar
och åt dem.

Åt du döda kroppsdelar
för att tillfredsställa...

Det var erotiskt.
Det var mycket erotiskt.

Det triggade många känslor
och väckte många tankar.

Var det ditt sätt
att inte döda någon mer-

-genom att behålla kroppsdelar
och äta dem?

Det var bara en köttbit.

Att höra honom erkänna kannibalism.
Hans behov av att äga någon.

Han ska inte bara döda henne
och stycka henne i bitar.

Han ska äta bitar av henne,
så han fylls av henne.

Så han kan återuppleva upplevelsen
när han hade kontroll över henne-

-och att hon nu tillhör honom.

Jag behövde inte vara ärlig.
Det är sant.

Det är lätt att ljuga.
Men jag vill inte ljuga.

Jag har en känsla av
att det här är slutet på min resa.

SLUTPLÄDERINGAR
I KEMPERS RÄTTEGÅNG

Efter intervjuerna ombads pappa
att avlägga rapport till försvaret-

-om han trodde att Kemper
var mentalt frisk eller ej.

Och min fars dilemma var
att rent juridiskt sett-

-gjorde Kemper saker
som förnuftiga människor gör.

Han dolde sina brott,
han aktade sig för polisen.

Han planerade
hur han skulle utföra sina brott.

Eftersom han förstod vad han gjorde
var det svårt rent juridiskt-

-att säga att han var mentalt sjuk.

Men rent psykologiskt ansåg min pappa
att han var galen.

Delstaten Kaliforniens
rättspsykiatriska undersökning-

-gjordes enligt den
så kallade M'Naghten Rules.

Alla psykiatrer som intervjuade honom
sa att han visste vad han gjorde-

-och att han visste att det var fel,
och därmed var han inte mentalt sjuk.

KEMPER MENTALT FRISK
ENLIGT PSYKIATRER

I Santa Cruz, Kalifornien, fälldes
Edmund Kemper för åtta mord-

-på hans mamma
och sju andra personer.

I slutet av rättegången fälldes
Kemper för mord på åtta personer-

-och dömdes till sju livstidsstraff
som ska löpa samtidigt-

-vilket innebär att han kommer att
sitta i fängelse för resten av livet.

Rättegången är slut och han fälldes,
vilket är en stor lättnad.

Jag kan inte beskriva
hur lättade alla är.

Åklagarna hade ett tufft jobb,
eftersom de tog in expertvittnen-

-som vittnade om galenskap
och förminskad tillräknelighet.

Och vi kände alla
att rättvisa hade skipats.

Vi antog att han skulle få
dödsstraff, men så blev det aldrig.

Kemper dömdes till dödsstraff.

Men efter han dömdes till döden
av domaren Harry Brauer-

-ändrades lagen och helt plötsligt
var det olagligt med dödsstraff.

Så hans straff blev istället
livstids fängelse utan benådning.

Det är nog en rättvis bedömning
att säga-

-att Edmund Emil Kemper III
lurade många människor.

Det kan ha varit psykiatern
i Atascadero eller poliskåren.

Det kan ha varit hans mamma
eller hans vänner.

Men tyvärr var det även hans offer.
Och det är den tragiska biten.

Lurade han dig, Mickey?

Jag...

Jag måste ge ett ärligt svar,
eller hur?

Ja, han slank definitivt
igenom nätet.

Kemper avtjänar en livstidsdom
i en kriminalvårdsanstalt-

- i Vacaville i Kalifornien.

Han hålls i en avskild enhet
ihop med ett fåtal intagna.

Under alla de här åren
har han suttit i samma fängelse.

Det har gått nästan 50 år.

Han är 73 år gammal
och svag efter en allvarlig stroke.

Han har stängt av
och talar inte med nån.

Varken reportrar,
media eller skribenter.

Han har bestämt sig för
att vara en enstöring.

Så när jag filmade Ed Kemper-

-kanske jag fick den sista intervjun
som han gav-

-till en person eller till världen.

Som du vet
så har det skrivits mycket om dig.

När du först kom hit beskrevs du
som ett monster, en galning.

Hur annorlunda är den Ed Kemper
som står framför kameran idag?

Jag är en stor person. 2,06 m lång.
Man kan tro att en så stor person-

-är benägen till våld och ilska
och en överlägsen personlighet-

-men jag går åt andra hållet.

Så skillnaden från 16-17 år sen
när jag ansågs vara snäll och vänlig-

-vilket var en fasad,
är idag på riktigt.

Ed Kemper
är en mycket komplex person.

Han inser att hela hans liv
har han haft en inre strid-

-med både den gode Ed Kemper
och den onde Ed Kemper.

Men nu har han funnit
en inre frid hos Gud.

Han sa att om han nånsin blev benådad
ville han bli en missionär.

Han skulle besöka interner som dog
av AIDS och ge dem sista nattvarden.

Och jag tror
att han på sitt eget vis-

-försökte säga till världen:
"Det finns godhet inom mig."

"Jag tycker om att hjälpa andra."

"Att besöka sjuka fångar
ger mig tröst."

"Om jag så bara ger dem
en smula tröst."

"Är det självförsoning?
Är jag bara en välgörare?"

"Jag måste tro att det finns nåt
inom mig som går att rädda."

Med vänlig hälsning,
Ed Kemper

Frågan som jag tror att folk
kommer att ställa i framtiden är:

"Tror du att du kommer
att träffa Ed i himlen?"

Och mitt svar är ja.

Jag kan inte se in i någons hjärta,
bara Gud kan det.

Men baserat på vad jag har sett...

...så tror jag att vi ses i himlen,
vilket kommer att förarga många.

Jag tror inte att botgöring
är möjligt. Jag har hört det ofta.

Jag tror att det är deras sätt
att intala sig själva-

-att de är förändrade.
Men det är de inte.

Oavsett vad han gör,
och han kanske har funnit sinnesro.

Om han har det,
så får det inte mig att må så bra.

Jag vill inte att han har sinnesro.
Jag har inte det.

De kommer aldrig att få sinnesro.

Vem kan gottgöra Ros?
Vem kan gottgöra Alice?

De är döda.
Inget kan få tillbaka dem.

Jag tror att om nån mordutredare
säger att det inte påverkar dem-

-så är de nog inte ärliga.
För på nån nivå...

...så finns det inom en.
Det sitter inne i mitt huvud.

Jag tänker inte på det hela tiden,
men ibland dyker det bara upp.

Vad de här kvinnorna fick genomlida.
Jag kan bara inte sluta tänka på det.

Det finns saker
som aldrig försvinner.

Och ibland dyker det bara upp.
Men man lär sig att leva med det.

Den inverkan som morden hade
på Santa Cruz County-

-är något som aldrig borde ha hänt.

Men jag är glad att säga
att vi alla tog oss igenom det.

Men det är en tid i vår historia
som vi aldrig glömmer.

Ed Kemper måste sona sina brott.

Och jag måste erkänna att varje gång
som jag kör förbi Vacaville fängelse-

-så skänker jag honom en tanke,
sen fortsätter jag att köra.

Jag har alltid levt
i en fantasivärld.

Tjejer var den enda saken
som jag inte klarade av.

De anade inte
att jag var Co-ed-mördaren-

- förrän de själva blev mördade.

Jag hade nog hoppats på
att det skulle vara lite längre.

Mitt lilla äventyr
att döda studentskor.

Jag ser att din film börjar ta slut.

Text: Eva-Marie Evans
Iyuno-SDI Group

\h