All language subtitles for The.River.Runner.2021.1080p.NF.WEBRip.DDP2.0.x264-T4H

Världen bryter alla

och efteråt är många starka
på de brutna ställena.

Ernest Hemingway

När man står ovanför en fors...

är allt teoretiskt.

Man föreställer sig varje rörelse.

Varje ström.

Varje paddeltag.

Ändå vet man mycket väl

att trots allt arbete man har lagt ner
för att förbereda för denna enda stund

kan allt ändå gå fel.

När jag slutade forspaddla tänkte jag...

ta tre månaders paus
och sen vara tillbaka igen.

Jag hade inte
tänkt sluta paddla för gott.

Men när jag väl fattat vilken operation
jag skulle genomgå fanns inga garantier.

Jag har paddlat
världens farligaste floder.

Men nu var det annorlunda.

Då visste jag att jag var på väg nedför
världens farligaste fors.

I min skalle.

Today med David Bloom.

-God morgon, killar. Grattis.
-Tack.

Scott, du är
en forspaddlare i världsklass,

men till och med du tänkte:
"Jag fattar inte att jag gör det här."

Varför kallas den
flodernas Mount Everest?

I äventyrskrönikan:
Denna förstapaddling

blir ihågkommen som en av de mest
fulländade expeditionerna i vår tid.

Scott, vad händer nu? Du är 30 nu.
Vad blir nästa stora äventyr?

Det finns en plats i västra Tibet,
Kailashberget.

Fyra floder rinner ned från toppen
åt fyra olika väderstreck.

I så fall skulle jag paddla
de fyra största floderna i Himalaya.

Det här är inget du rekommenderar
för nybörjare. Det är en rejäl utmaning.

Nej, det här är nåt
för den som är helfokuserad

och satsar på att paddla stora floder.

KALIFORNIEN

Mitt tidigaste minne är nog av en båt.

Pappa höll på med dragracing.

När han startade båten skakade hela huset.

Pappa var vild på den tiden.

Vi levde varken nära bergen eller havet.

Vi växte upp på varma ställen.
San Bernardino, Fresno, Sacramento.

Vi var äkta kalifornienbor.

Pojkarna... Jag pratar om båda två.

De hör liksom ihop.

Bröderna stod varandra väldigt nära.

Jag ansåg att friska barn
var aktiva barn,

och man slapp sjukhusräkningar.
De hade kul när de var små.

Sen skildes deras pappa och jag.

Jag ångrade det i många år.

Vi borde ha hållit ihop.

Men det blev inte så.
Det var inte meningen.

Mamma hade precis blivit av med jobbet
och tänkte börja plugga igen.

Vi levde på studielån.

Pappa var kringresande säljare.
Han var inte närvarande.

Vi bodde i San Bernardino
och växte upp i ett tufft område.

Vårt hem var tryggt,
men gick man utanför dörren

och gick två kvarter,
så var man i en annan värld.

Det stod prostituerade i gathörnen,
knarklangare,

barn hade med vapen till skolan.

För oss fanns det bara ett sätt
att vinna respekt.

Det var genom fysiskt våld. Hamna
i slagsmål för att visa vad man gick för.

Om nån utmanade oss
drog vi av oss tröjan och började slåss.

Vi blev retade, i synnerhet jag.

En gång, på väg hem från en kompis,

hamnade jag i slagsmål
och ett av barnen knivhögg mig i axeln.

Lyckligtvis var jag snabbare än dem,
så jag sprang ifrån dem.

Jag rusade in och sa till min bror
att jag hade blivit knivhuggen.

Vi diskuterade
hur vi skulle kunna dölja det för mamma.

Han ville inte att jag skulle säga nåt.

Ju mindre vi berättade för våra föräldrar,
desto mindre stressade blev de.

Vi bestämde oss för att glömma det
och aldrig mer prata om det.

Under vår barndom hände saker.

Vi blev avstängda från skolan,
Scott greps av polisen för småsaker.

Det hade en negativ inverkan
på vår karaktär.

Vi blev av med huset.
Jag hade inga pengar.

En sån situation. Det var illa.

Det var dags att få ut Scott och Dustin
ur San Bernardino.

Mamma slutade på college och vi flyttade
till Sacramento Valley och Rocklinområdet.

Då började saker lugna ner sig.

Vi bodde granne med en familj
som hette Stanley.

De bodde nära Mary och pojkarna
och fick dem intresserade av forsränning.

Så fort skoldagen var slut
drog vi till floden eller bergen.

Scott och jag hade aldrig upplevt sånt.
Vi såg det som en möjlighet.

Doug, som var äldst,
utbildade guider i forsränning.

Han visade oss att livet var mer

än att bara festa, hamna i slagsmål
och hålla på med olagligheter.

Både Dustin och Scott
utbildade sig till forsränningsguider.

De arbetade som det på somrarna.

Det var då jag insåg att det verkligen
slog an en sträng hos mig.

Som guide
är man ansvarig för människors liv.

Det gav både mig och min bror
en helt ny syn på livet.

Vi gick från slynglar

till friluftsmänniskor
med enormt ansvar.

Jag ville att de skulle följa sina drömmar
och göra det de ville göra.

Jag visste
att de var bra på det de gjorde.

Men jag såg honom bara sova i en sovsäck
vid flodstranden. Vad var det för framtid?

Jag såg inget yrke i det.

Inte förrän jag följde med honom
till Coloradofloden.

Det var otroligt.

Det var en fantastisk resa.

Då förstod jag.

Floden berörde både min bror och mig.

Vi fick utlopp för en energi
som vi hade inom oss

och hade använt på ett negativt sätt.
Nu blev den nåt positivt.

Då fanns inget jag hellre ville göra
än att paddla nedför en flod.

Jag var helsåld.

Jag kom i kontakt med kajakpaddling
genom forsränningen.

En kompis beskrev det så här:

"Forsränning är ungefär
som att köra en buss.

Att paddla kajak
är som att köra en sportbil.

Du vill köra sportbilen."
Jag bara: "Ja, det vill jag."

Vet man inte nånting om forspaddling...

Forsarna i en flod
består av vågor, hål,

stenar och strömmar.

Om man inte undviker en del av det
kan man fastna eller vändas upp och ner.

Om man inte kan rulla
måste man simma.

Då är man utlämnad till floden.

I en kajak kan man ta sig nedför en flod

som i ingen annan farkost.

Första gången jag satte mig i en kajak
hade jag lite problem.

Det var första längre perioden i en kajak.
Efteråt fick jag fatta ett beslut.

Skulle jag börja plugga?

Eller börja jobba som flodguide
och paddla kajak?

Jag valde det senare.

När jag var klar med utbildningen packade
jag min kajak och körde till Banks, Idaho.

Plötsligt paddlade jag
North Fork Payette varje dag.

Det var stället att paddla då.
Det var där jag träffade Charlie Munsey.

Charlie var kungen av North Fork.

"North Fork Payette."
Det stod på mitt körkort.

Jag paddlade nog nedför North Fork
700-800 gånger, från olika nivåer.

Scott Lindgren dök upp i Idaho.
Han kom körande i en sliten gammal Toyota.

Han verkade ha en del att bevisa.

Han var väldigt motiverad att paddla.

Charlie och jag fann varandra direkt.

Vi passade ihop. Jag var fyra, fem
år äldre. Han var en naturbegåvning.

Jag kände mig alltid trygg med Scott
och visste att jag kunde räkna med honom.

På tidigt 90-tal reste jag till Nepal
och paddlade nio, tio floder.

-Jag övertalade Scott att följa med.
-Han behövde inte säga mer.

Jag sparade allt jag tjänade
så att vi kunde åka till Asien.

Han hade knappt slutat skolan när han
åkte dit. Det var svårt att släppa honom.

Han var så fokuserad.

Det blev hans liv.

Då fattade jag att forspaddling inte bara
var nåt man gjorde i Idaho och i USA.

Det var nåt
folk över hela världen höll på med.

Jag var fortfarande så ung, bara 20 år.

Ett barn.

Vi försökte göra sånt ingen annan hade
gjort. Det tillförde en extra dimension.

Jag hade hört talas om
ett heligt berg, Kailash.

Kailash ligger långt västerut i Tibet.

I över 5 000 år har folk skrivit om

att de fyra stora floderna
i Himalaya och Karakoram

rinner från deras glaciärer.

När vi lärde oss mer
om mytologin kring Kailash

blev det för mig
väldigt tydligt vad vi skulle göra.

Jag släpper allt annat

och kämpar för att komma i så bra form som
möjligt för att göra alla fyra floderna.

Det var där vår dröm började.

När jag återvände
efter det första året i Nepal...

Det var den sortens äventyrspaddling

som blev det vi strävade efter
i Kalifornien.

Följande vår köpte jag med en billig
liten åttamillimeterskamera.

Det var då jag träffade John och Willie
Kern, och Chuck, för första gången.

Du måste inte paddla. Om ditt sanna jag
börjar nära eller i en flod

finns en given anspråkslöshet,
en känsla av tillhörighet. Kamratskap.

På den tiden
var det inte så många som höll på.

Man blev entusiastisk.

Kom man till en flod med andra paddlare
var det som att möta sin familj.

När vi träffade Scott...
Vi körde vår grej, han körde sin grej.

Han är en naturlig ledare, helt klart.

Scott gav tillbaka med sin idé om att ha
en kamera mellan benen nedför floden.

Johnnie hade en vanlig kamera,
men Chuck började med nåt nytt.

Chuck var den som stack ut.

Han var den som drev på oss andra.

Han var bäst i världen då.

Vi hängde liksom bara med.

Ni får honom inte att skratta.

Forspaddling med Willie och Johnnie...

De är mina bästa kompisar. Att paddla
med dem är ett av mina mål i livet.

Det ökar energinivån direkt.

Man mår bättre när man befinner sig
ovanför en fors och ser sina bröder le.

Jag var den som inte hade en kamera.
Min roll var att tänka på vår säkerhet.

Så var och en hade sin plats
när vi forspaddlade.

Vi började komma nånstans, som ett team.

Det var en eklektisk grupp
med ungdomar från hela världen.

Av nån anledning
såg vi allt det här samtidigt.

Det fanns en grundkunskap,
men det fanns mycket mer att hämta.

Det blev vändpunkten för
vad som var möjligt inom forspaddling

på grund av utrustningen
och min brors filmer.

Vi tittade på det de hade filmat.
Ingen hade dokumenterat sånt förut.

Så vi sa: "Vi startar ett produktionsbolag
och ser vad som händer."

Vi såg möjligheter överallt.

För första gången
i forspaddlingens historia

fanns en grupp människor vars enda fokus
var paddlingen. Det var allt.

Jag minns att jag tänkte:
"Hur kan man tjäna pengar på sånt här?"

Vi hade sett andra extremkajakfilmer.

Men det fanns inte så mycket.
Southern Fried Creekin'.

Vad gör man i en sån här situation?

Just det! Man kan börja göra kajakfilmer!

Filmskapandet började med
Good 2 the Last Drop. Jävligt grym film.

Jävlar, vad bra den var. - Såg ni den?

De första filmerna var töntiga, men de var
nåt helt nytt i forspaddlingsvärlden.

Och det var så
Driftwood Productions började.

Jag gick från flodguide
till att filma kajakfilmer åt min bror.

När han blev bättre på att filma
och vann sin Emmy fick han större budget.

-Och det ledde till större resor.
-Det var spännande att vara deras mamma.

De började bli kända.

Rätt plats, rätt tillfälle och rätt grej.

Forspaddling började bli jättestort.

Kom igen!

-Ja!
-Såg du? Det var sjukt.

Det var en bra tid. Allt stod rätt till
med världen. Allt var möjligt.

-Hur var det?
-Helt sjukt.

Min bästa forspaddling. Du då, Scotty?

-Vart ska ni nu?
-Jag ska till Colorado och paddla där.

Den sommaren hörde vi talas om
Black Canyon of the Gunnison.

Det är en nationalpark,
en extremt djup kanjon i Coloradoplatån.

Vi valde att hålla oss nära vattnet
för att kunna hitta en ny väg igenom.

En massa vatten bara försvann, så
man måste vara säker på att kunna paddla.

Chuck var den som skulle testa.

Han paddlar in i en flat sten
under vattnet och fastnar rätt snabbt.

Han står till midjan i vatten
och försvinner.

Jag tittade på honom, vände mig om för att
titta uppåt floden och tittade tillbaka.

Då hade Chuck övermannats av vattnet,
av strömmarna.

Det var flödet i det ögonblicket.
Vad det än var...

Det var där.

Det band som fanns mellan Chuck och Scott

liknade det band som fanns
mellan mig och Chuck. Vi var bröder.

De växte runt den relationen.
Det gjorde vi alla.

Han var den sjunde personen
som drunknade det året.

Fyra, fem av dem umgicks i våra kretsar.

Det var så brutalt.

"Vad fan håller vi på med?"

När Chuck dog
blev allt på större allvar för Scott.

Det fick honom att gå ännu längre.

Jag fastnade i min ilska.
Jag blev så arg.

Om du var i dålig form,
mentalt oförberedd

eller visade minsta känslomässiga svaghet,

var du ett hot mot allas säkerhet
och frystes ut direkt.

Istället för att komma fram
och fråga hur nån mådde

sa vi bara: "Skärp dig, för fan.

Om du inte fixar det,
ta dina grejer och stick."

Det är standardförfarande.
Visa vördnad.

Rentvår pastorn mig från alla synder?

Vi hade inga djupa samtal om
hur folk mådde.

Vi hanterade upplevelser på vårt sätt.

Genom att öppna en flaska whiskey,
dricka och minnas.

Men vi lärde oss inget om oss själva.

Under de där första åren berättade han
att han hade haft en tuff uppväxt.

Det gjorde att han kände
att han hade mycket att bevisa

och tvingade honom att finna ett sätt
att skydda sig själv.

Och det gjorde han
genom att vara tuff mot andra.

Jag hade förlorat för många vänner.
Jag hade förlorat för många.

Det var lätt att bete sig som ett svin.

Liksom: "Du fixar inte det här. Stick."

Ingen av oss kunde hantera det.

När saker blev jobbiga
drog jag till floden.

Man förlorar en kompis och man vill...

få honom tillbaka. Hitta honom.
Om man inte paddlar hittar man honom inte.

Bästa sättet att känna hans närvaro
var att ge sig ut på floden igen.

Vi måste återupptäcka det vi älskade med
paddling, det som började i Kalifornien,

men på ett mycket större område.

För Scott började det ange tonen
för de fyra floderna-äventyret.

Första gången vi så att säga satte oss upp
på den hästen igen, var övre Karnali.

KARNALI
DEN FÖRSTA AV DE FYRA FLODERNA

Filmar du?

Kailashberget är väldigt speciellt
för forspaddlare.

Hinduerna tror
att när det regnar vid Kailash topp

rinner det ner under mark
och rinner sju varv runt berget.

Sen rinner det ut åt fyra väderstreck
genom Shivas lockar.

Västerut rinner Sutlej,
norrut rinner Indus,

österut rinner Zangbo
och söderut rinner Karnali.

Vi börjar vår resa med Karnalifloden.

Att resa till Kailash för att paddla
de fyra floderna som utgår därifrån...

För mig är det
det största man kan göra inom sporten.

Vi har tagit oss nedför Karnalifloden.

Nu väntar den första forsen i övre
Karnalis djupa klyftor. Dag ett av 20.

När vi kom dit tog det sju dagar
att navigera källfloden.

Den första kanjonen gick inte att undvika,
med sina ca 2 000 meter höga bergsväggar.

Du befinner dig i en kanjon
mitt i ingenstans.

Enda vägen därifrån är nedför floden.
Du är helt utlämnad.

-Läget, Scott?
-Det regnar lite.

Är du orolig?

Det hjälper inte.

När vi nådde hjärtat av Karnali
rannsakade alla sig själva.

Kanske framför allt Charlie.

Han kände väldigt starkt
att vi kanske hade gått för långt.

Det här är en djup kanjon.

Han var illa till mods.

Det kändes som om jag befann mig i krig.
Det rör till det i huvudet.

De var bättre paddlare än jag.
Det knäckte mig. Det var väldigt jobbigt.

Jag har sett många människor
i den stund de väljer att ge upp.

Det här varar inte för evigt.
Man måste ha ett inre driv.

Det är när man förlorar fokus
som det blir farligt.

Vi tog oss ur klyftan.

Nästa dag bestämde han
att han inte ville följa med oss längre.

Jag fattade nog inte
att det betydde för gott.

Det var ett avgörande ögonblick för oss.
Det var sista gången vi paddlade ihop.

Charlie förstod bakgrunden.

Det var lika mycket Charlies dröm
att paddla de fyra floderna.

-Hej då.
-Ta hand om er.

-Detsamma.
-Vi ses.

Jag såg mig som Scotts mentor.

Men han hade mer talang.
Han hade en riktig chans att klara det.

Det var uppenbart
att vi höll en annan nivå.

Det krossade mitt hjärta.

Vi paddlade resten av floden.
Då var det

en av de resor som hade påverkat mig mest.

Kort efter det träffade jag Mikey och
Allan när vi skulle ta oss nedför Sutlej.

Scott berättade om sin dröm att paddla
de fyra floderna när vi var på Sutlej.

Om man jämför med en annan sport...

Det är väl som att klättra fyra sidor
av ett av världens högsta berg.

En speciell sak med Sutlej är en 900 meter
hög klippväg med floden längst ner.

Det var första gången
jag paddlade med Scott.

Vi var nog lite för långsamma för honom.
Han var van att kasta sig in i saker.

Mot slutet gjorde vi också det.

Ibland kan lutningen vara skrämmande,
med klippväggar på tusentals meter.

Men man tar en dag i taget. Den resan
insåg jag för första gången

att de floder
som vi hade paddlat i Himalaya

rann ner mot en damm
som kom att förstöra floden.

Nu är den delen, en av de häftigaste och
djupaste vitvattendelarna, översvämmad.

Fantastiskt vitvatten.

Det står en massa människor och väntar på
att få fira med oss här i Rampur.

Vi var riktigt uppeldade efter Sutlej,

framför allt för att vi pratade om Zangbo
varje kväll.

Zangbo, logistiskt sett,
var på en helt ny nivå. Det var en best.

Jag kontaktade Charlie och sa:
"Jag tänker verkligen satsa på Zangbo.

Jag vill att du följer med."

Jag hade börjat satsa på fotograferingen,
jag var äldre och paddlade inte så mycket.

Det kändes inte så viktig
att försöka paddla de fyra floderna.

Min framtid låg i
att fotografera nästa generation.

Charlie och jag var som besatta av Zangbo.

Det är världens djupaste pass.

På ena sidan har man
7 500 meter höga Gyala Peri

och lika höga Namcha Barwa på den andra.

Och klyftan är 25 mil lång.

Det är en nedstigning på 3 500 meter

genom vatten som kastar sig nedför
Tibetplatån i astronomisk hastighet.

Det var ett annat gäng där samtidigt,
Whitwalker-gänget.

Jag började bli rädd
att de skulle göra det först.

De dök upp och satte i. Det dröjde inte
länge innan Doug Gordon missade ett tag,

drogs till mitten av floden och försvann.

Det var tragiskt, men vi insåg
att vi måste ta god tid på oss.

Det var så mycket förberedelser.

Vi stirrade på satellitkartor i månader
och var livrädda.

Lägg till de politiska hindren
så blir det snabbt ohanterligt stort.

KINA

Det var så mycket att tänka på.

Planeringen av den expeditionen
ledde till många sömnlösa nätter.

Jag sålde min själ
på så många olika nivåer.

För att fixa det
fick jag ta hjälp av de allra bästa.

Det är en historisk dag.

Scott Lindgren,
Johnnie Kern, Willie Kern,

Dustin Knapp, Mike Abbott,
Allan Ellard och Steve Fisher

ska paddla Yarlung Zangbo-floden.

Det blir full fart.
Det är en riktigt stort flod.

Han mötte en strömvirvel.

Han välte upp igen. Den välte upp honom.
Det är ett farligt ställe.

Jag vet inte om Dustin fick med det,
men jag fick spö.

Jag hamnade i ett hål
och trodde att det var kört.

En lång dag.

Vi befinner oss en mil
ovanför Regnbågsfallet.

Den här forsen
är ingången till en jätteklyfta

som har varit ett problem på kartorna.

Det var uthålligheten,
de långa sträckorna och lidandet.

Inget går upp mot att lida.

Jag drogs till det. Jag gillade det.

Jag sitter ovanför
en av de mäktigaste platserna på jorden.

Regnbågsfallet,
ett 20 meter högt vattenfall.

Det följs av ett 35 meter högt vattenfall
där det mäktiga Himalaya får utlopp.

Nu tar vår resa en annan väg.

Vi måste vandra över ett pass.
Ett stort hinder under vår expedition.

Det var en av de mest maxade sträckorna.

Ett felsteg så faller man 500 meter,
ner i floden.

Ingen sa att vi skulle bestiga
Namcha Barwa på vägen.

Jag hoppas att alla tar sig ner
med livet i behåll.

Den här nedstigningen blir otäck.

Man lär sig hur folk fungerar rätt snabbt
när man gör saker som inte är enkla.

Livet under lupp.

Vi hade vandrat över
ett 3 500 meter högt pass.

Då sa bärarna:
"Om vi inte får dubbelt så mycket pengar

som ni hade tänkt betala
lämnar vi er här uppe."

De hotade att bli våldsamma.

-Vad är numret?
-De tänker stjäla allt och skada oss.

Sluta prata pengar, för fan! Fattar du?

Scott orkade inte mer.

Då såg jag en ny sida hos honom,
en råhet.

Eller spändhet.

Fan!

Jaså? Vad tänker ni göra?

Det överraskade mig. Var det stress?

Eller var det nåt annat?
Nåt i huvudet på honom.

-Vi är redan körda.
-Nej, men vi har problem.

Men vi är inte helt körda.

Vårt enda alternativ
är att betala det de vill ha.

När man börjar närma sig dag 25-30
börjar dynamiken ändras.

Allt blir känsligt
och jag hade inte haft en enda paus.

Det här var första gången
under de tio år jag har rest till Himalaya

som jag hölls som gisslan och blev rånad
av våra 43 bärare.

Vi ska till Payu, vilket är bra.

Alla vill härifrån.

Vi borde ha misslyckats
tusen gånger om.

Varje dag hände nåt
som hotade expeditionen.

Att vi klarade det... Än i dag
tycker jag att det är helt otroligt.

När jag kom hem efter Zangbo var jag
känslomässigt och fysiskt helt slut.

-God morgon, killar. Grattis.
-Tack.

Scott, du är en forspaddlare i världsklass
och till och med du tänkte: "Hjälp!"

Zangbo tog musten ur oss alla,

men det var nog värst för Scott.

Det ändrade allt.

Den här sporten,
vad gäller mentalt fokus...

Man är helfokuserad
dag efter dag efter dag,

så när det är över är man så slut

att vi bara kunde få utlopp för det
genom att supa.

Att komma tillbaka är bland det jobbigaste
med att åka till såna här platser.

Här kommer ännu en öl!

Det är det enda jag har!

Hur kan jag ta till mig det här
och använda det till nåt gott

och inte bara känna:
"Jag önskar att jag var kvar"?

Så man fastnar i ett mönster.

Man kör på i hundra
och är helt inne i det i flera dagar.

Sen super man, gör sig i ordning
och ger sig ut igen.

Och det här bara upprepas.

Det är ett sjukt sätt att leva på.

När man har avslutat en stor expedition
som får stor uppmärksamhet

frågar alla vad man ska göra härnäst.

Det var det här du ville göra. Du är 30.
Vad blir nästa stora äventyr?

Jag hade börjat titta på Indus,
den fjärde och sista floden.

Jag har gjort Sutlej, Karnali
och Zangbo. Då återstår Indus.

Pakistan var helt stängt för turism.

Jag ville bara vara ledig
och hinna andas lite.

Jag fick ju aldrig vara ledig.

Vi har gjort en lyckad turné runt USA.
Jag hoppas att ni gillade showen.

Jag flög över hela landet
för att närvara vid premiärer av filmen

och jag hade ett tv-program att leverera.

Jag var inte van och kunde inte
hantera det. Det blev mig övermäktigt.

Förr handlade allt om forspaddling.

Men helt plötsligt
handlade allt om produktionen.

Det var en omställning för honom.

Med större budget ökar resultatkraven.
Man måste prestera.

Folk har helt andra förväntningar.

Det började bli som ett heltidsjobb.

Det handlade mer om att driva bolag,

jobba med större sponsorer
och hantera mer pengar.

Det blev en vändpunkt för alla

i hur vi umgicks med Scott
och åkte på resor med honom.

Jag minns speciellt ett samtal vi hade.

Han sa: "Jag bryr mig inte om
att paddla nedför den floden.

Jag vill bara få mina bilder
så att jag kan betala mitt huslån."

Jag hade aldrig hört Scott prata
på det viset.

Det är motsatsen till vad vi vill göra.
Vi är ju där för att paddla nedför floden.

Under åren som följde
började jag resa till Afrika.

VITA NILEN
UGANDA

Fysiskt och mentalt
var jag nog inte i så bra form,

men vi var på väg till Murchisonfallen.

Vad gäller flodresor
är det bland det otäckaste jag har gjort.

På flodens högra sida
höll Herrens motståndsarmé till.

Sjukt stora forsar.

Här finns fler krokodiler och flodhästar
än nån annanstans i världen.

Man måste ha stor respekt för platsen.

Om nåt går fel i ett vitvatten
kan nån vänta på en efter forsen.

Jag har bara gjort den sortens flod
en gång och jag tänker inte göra om det.

Jag visste att nåt var fel med min bror
under den resan.

Han kände sig fysiskt svag.

Han visste att han var tvungen
att trycka undan rädslan.

Han fick inte dra ner gruppen.
Han kunde reglerna.

Det första jag märkte var
att han inte paddlade som han brukar.

Det som hände...

När jag välte...

tappade jag rumsuppfattningen.

Jag fick inte blackout,
men jag visste inte var jag var.

Jag hade svårt att rulla.

Det här var den sista plats man ville
ha svårt att rulla och fastna upp och ner.

När Scott pressade andra i gruppen...

Om nån inte paddlade okej så sa han det.
"Du får hoppa över den här turen."

När vi paddlade Murch var han för
första gången den som behövde ett peptalk.

När jag kom hem efter den resan

valde jag att ta ledigt i tre månader
för att ta reda på vad som var fel.

Jag kunde inte sätta fingret på det.
Jag gick till läkare några gånger.

Alla prover såg bra ut.

"Jag kanske bara börjar bli gammal.
Det har varit en fantastisk tid."

Men jag kände intuitivt
att det var nåt annat.

Man kan inte hålla den nivån för evigt.

Det är givet. Man kan försöka.

Det fanns en enda sak

som jag höll fast vid, och det var Indus.

Det var som ett hål i min själ.

Jag visste att jag förlorade det
när jag slutade.

Och...

Jag slutade.

Att se den förvandlingen i Scotty,

från proffs till:

"Jag vet inte om jag älskar
det jag älskade.

Jag paddlar inte länge, jag är inte frisk.
Jag paddlar inte, för jag är sjuk."

Det kan bli en väldigt jobbig
nedåtgående spiral.

Han gick ut. Han drog allt för långt.

Jag tog allt. Jag sa "mer, tack".
Vad som helst som fick mig att må bättre.

Det som hände var att alla,
sakta men säkert,

en efter en, började försvinna.

Det var för jävligt.

För jag var så ensam.

Tre månaders paus från forspaddlingen
blev åtta långa år.

Jag var ensam hemma

när jag fick huvudvärk.

Jag började se dubbelt
och allt rörde på sig.

Sen förlorade jag medvetandet.

Jag låg bara där.

När jag vaknade kändes det
som om huvudet hade gått i två bitar.

Nåt var fel. Jag var tvungen
att ta reda på vad det var.

Jag gick till läkare

och berättade vad som hade hänt.
Han ville skanna min hjärna.

Det var där allt började.

Telefonen ringde, sent på kvällen.

Han sa: "Jag har en hjärntumör
stor som en liten baseboll

i bakhuvudet."

Jag föll ner på knä.

Det var nog den värsta stunden i mitt liv.

Scott har hypofysadenom.
De brukar upptäckas på ett par olika sätt.

Folk får svår huvudvärk,
vi gör magnetröntgen och ser den.

Den största oron är nedsatt syn
och att tumören ska börja blöda.

När de blöder...
Tumören växer inte snabbt,

men den totala volymen ökar,
för att blödningen fyller håligheten

och trycker på synnerverna.

Så när nån kommer in
med den värsta huvudvärk de har upplevt

i kombination med nedsatt syn
är det akut.

När man kommer till akuten
blir man normalt opererad inom ett dygn.

Hans tumör var väldigt stor,
tryckte på synnerven

och behövde opereras.

Jag visste att 8-10 timmars
hjärnoperation väntade.

Och det fanns inga garantier.

Tumören slingrade sig runt halspulsådern,
vilket komplicerade operationen.

Man kan skada halspulsådern
när man opererar.

Om han skulle bli totalförlamad,
vad skulle det bli för liv för honom?

Och i värsta fall kan han dö.

Jag gick längs korridoren med min familj,
Johnnie och Willie.

Det var världens längsta korridor.

Vi kom fram till dörren
till operationssalen.

Sjuksköterskan vände sig mot mig
och sa: "Nu får ni ta farväl."

Jag har ett kort av honom
på intensiven efter operationen.

Det var läskigt att se Scott så där.

Ingen är oövervinnelig.
Det insåg jag när Chuck dog.

Men att se en kompis
kopplad till maskiner

var en intressant vändpunkt för oss.
"Vad händer nu?"

När vi opererade bort tumören
tog vi bort allt från synnerverna

och allt som hade fyllt
den sadelliknande gropen.

Det fanns bara
en knappt jordnötsstor tumörbit kvar.

Den kan börja växa igen,

för det på utsidan av halspulsådern
var alldeles för riskabelt att ta bort.

En månad passerade och jag kände mig
klar i huvudet. Öronen fungerade.

Jag mindes sånt jag inte visste fanns där
för att de hade varit borta så länge.

När man mår bra fysiskt
mår man bättre mentalt också.

Men jag pratade inte med nån om det

och föll tillbaka i samma mönster.

Det var som när han blev knivhuggen
som liten. Han gömde det.

Det var väldigt viktigt
att ingen fick veta.

Det enklaste sättet att slippa hantera nåt
är att trycka ner det och blockera det.

Då hanterar man inget.
Man absorberar det bara.

Jag såg min tumör som en svaghet.

Jag hade ägnat hela livet åt
att inte vara svag.

Det är skrämmande att vara sårbar när man
alltid har kämpat för att vara stark.

Ju friskare jag blev fysiskt,

desto sämre blev jag mentalt.

En hypofystumör trycker på hypofysen.

Den körteln påverkar
hur man mår till vardags.

Hormonerna återhämtar sig inte så snabbt,
ibland inte alls.

Jag varnar mina patienter
att de kan känna sig slöa och deprimerade.

Det tar månader för kroppen
att ställa om sig.

Scott väntade på röntgen i ett år

och fick höra: "Det dröjer sex månader.
Du får ta det lugnt."

Sättet han hanterade det på
var inte det bästa för hans tumör.

Det är svårt att som kompis fråga:
"Är det här för jobbigt för dig?

Denna långa långsamma nedförsbacke
efter dina stora äventyr?"

Hur tar man in det?

Jag ropade på hjälp
men kunde inte be om det.

Vändpunkten för Scott kom...

Jag har aldrig sagt det här.

När han nådde botten
och åkte fast för rattfylla

och jag hämtade honom i häktet...

När vi körde hem då
började det nog sjunka in.

Rattfyllan räddade hans liv.

Jag tror att det finns skäl till
att universum för samman människor.

Jag minns första gången
vi träffades.

Scott och jag sammanfördes
av en gemensam vän.

Vi träffades i en slalombacke
på en blinddejt. Det fanns absolut kemi.

Jag träffade först den hårda Scott
som höll på att läka efter sin hjärntumör.

Hon var intuitiv

och kunde kommunicera med mig.

Jag blev kär i henne direkt.

Till min ljuva Patricia:
Jag älskar dig så mycket.

Vi hade en stark, otrolig kärlek.

Han var som en skyddande bubbla
av styrka.

Det stod klart att vi båda
byggde lager efter lager

av historia tillsammans.

Men det fanns ändå ett hav emellan oss.

Jag kände mig fångad
i mitt livs kärlek

med nån som inte kunde släppa in mig.

Jag förstod inte
varför jag inte kom närmare.

Jag tror att den inställning
han behövde på floden

smittade av sig på relationen
och gjorde att han stängde av.

Om jag hade en dålig dag hemma eller grät
sa han bara: "Skärp dig för fan, Trish!"

Hon närmade sig mig och liksom:
"Jag orkar inte längre.

Du är fullständigt
känslomässigt otillgänglig."

Jag kände att vi behövde hitta
ett annat språk att kommunicera på.

Så jag uppmuntrade honom

att gå i terapi för att utforska
de negativa mönstren i vår relation

och hur och varför
vi beter oss här i världen.

Vem går i terapi?

I nästan hela min ungdom
drev jag med det där larvet.

Han hade inte
hanterat saker i sin barndom.

Det var uppenbart att det fanns mycket
som behövde läka i hans relationer.

Jag hade börjat acceptera
att jag skulle ge upp.

Vid det tillfället...

lyssnade jag på
vad hon hade att säga och...

bad om hjälp.

Långsamt började jag samtala.

Ju mer jag pratade om det,

desto mer började jag läka.

Jag kände att sårbarhet var en styrka.
Det var inte svaghet.

Sårbarhet var vägen framåt.

Han började med yoga och meditation.

Han läste.
Och äntligen kunde han förstå

att han kunde leda med sitt hjärta
och samtidigt vara en stark idrottare.

Han kunde inte leva bakom
den ridån längre.

Han såg fördelarna med att stiga fram
och tänka på sig själv.

Inte det han hade gjort tidigare. Inte
prestationerna eller fjädrarna i hatten,

utan: "Vem är jag nu?
Vad är min sanning?"

Nu började jag läka, inte bara fysiskt,
utan även mentalt och själsligt.

Han ville försöka börja paddla igen.

Jag insåg nog inte helt och fullt
hur stort det var för honom.

Det enda som återstod för honom
var att sitta upp på hästen igen

och bli den idrottare han var.

Jag tänkte bara:
"Gå upp ur sängen och åk.

Tänk inte på nåt annat.

Koncentrera dig inte på nåt annat
än att sätta dig i kajaken. Tvinga dig."

Så jag började långsamt paddla igen.

Den första månaden var förödmjukande.

Jag hamnade i vattnet.

Jag missade många tag.

Floden spöade skiten ur mig.

Det var som att börja om från noll.

Men så började jag må bättre.

Det började kännas naturligt.

Jag började känna kärleken till det igen,

att floden fanns i mitt liv igen.

Jag läkte.

Jag var tvungen att återvända
till Payette.

Det var där allt började
och den platsen betyder så mycket för mig.

Jag satte mig i bilden för att köra dit

och en grabb kom fram.
Jag hade träffat Aniol.

Jag visste att han var
en av världens bästa forspaddlare.

Han frågade om jag skulle upp till floden.
"Ja."

Han frågade om han fick åka med.
Jag sa: "Inga problem, hämta dina grejer."

Han var min idol på den tiden.

Man såg upp till honom.

Jag fick höra mycket under bilturen.

Vi pratade om att han verkligen
ville paddla de fyra floderna.

Han frågade vilken den fjärde floden var.

Och jag skulle till Pakistan det året.

Han bjöd med mig till Indus.

Jag fick rysningar.

"Jag tror det inte förrän jag åker,
men ja, vi kör."

Det Aniol gjorde för mig...

Jag hade aldrig gjort det för nån
i min situation.

Han tog hand om mig och lät mig
lära mig nåt jag hade förlorat, på nytt.

I början var han mest en idol.

Den store Scott,
den store forspaddlaren, legenden.

Men med tiden har han blivit
en riktigt god vän.

Under större delen
av min forspaddlingskarriär

har jag tryckt undan all form av svaghet.

Men när jag var den klart svagaste länken

blev jag inte utfrusen
av mina paddlingsvänner.

20 ÅR EFTER HANS FÖRSTAPADDLING

Jag accepterar att om jag blir skadad var
det inte meningen, och dör jag så dör jag.

Det var då mitt arbete
började ge utdelning.

Det där var helt sjukt.
Jag är så tacksam! Jäklar!

Jag förlitade mig på att ett gäng killar
i 20-årsåldern skulle få mig i form igen

så att jag kunde paddla Indus.

Och så ska jag in på magnetröntgen.

Det här gör jag en gång om året.

De skannar mig

och talar om
ifall tumören är stabil eller inte.

Doktor Jian ringde och sa:

"Det är dags för strålbehandling.
Tumören växer."

De förklarade
vad han skulle behöva gå igenom.

Strålbehandling och andra behandlingar.

Jag minns det så väl.
Scott sa bara: "Jag skiter i det."

Så jag ställde in alla läkartider.

Jag ville inte veta.
Jag brydde mig fan inte.

Det enda jag fokuserade på var
att mentalt förbereda mig för Indus.

Jag sket i allt annat.

Pakistan blev en spricka i vår relation.

Tack för att jag får åka. Herregud.

Mig eller Gud?

Allt. Du, Gud, min kropp.

Min hjärna, min tumör. Allt.
Det är så bra.

Han hade bara bestämt sig för

att ingen och inget
skulle hindra honom att paddla Indus.

För mig...

Det räckte inte med att min pojkvän
hade en hjärntumör.

Han skulle dessutom riskera livet
på ett annat sätt.

Hur kan man bara luta sig tillbaka
och vänta på hur det ska sluta?

Vi hade ett val.

Ska vi fortsätta vara tillsammans

eller lyssnar vi på vår inre röst
och separerar?

Vi valde oss själva.

För Scott var det att paddla.

Mina damer och herrar,
tack för att ni flyger med oss.

Hur det här ska sluta
är världens största frågetecken.

Jag är livrädd för strålbehandling
och jag är livrädd för en ny operation.

Jag är en kämpe, jag kommer att kämpa,
men det kan besegra mig.

Indus är tveklöst
den svåraste flod jag har paddlat.

Inte bara för de många forsarna -
det finns över 200 klass fem-forsar.

INDUS-FLODEN
DEN SISTA AV DE FYRA FLODERNA

Den är lång. Man måste i varje dag, man
pressar sig och är instängd i en klyfta.

Det känns overkligt att vara här.

Efter allt jag har glömt och det jag
har gått igenom trodde jag det aldrig.

Jag hade gett upp.

Operationen är det i mitt liv
som har gjort mig mest ödmjuk.

Att sen få höra att tumören växer igen

får en också att tänka efter.

Jag har åtta till tio dagar på mig
att få ihop allt.

Jag är så välsignad och så tacksam.

Det är jättekul att ha Scott med.

Det är kulmen av ett livsverk.
Att få dela det med honom,

med en människa jag beundrar så mycket,
är en unik upplevelse.

Jag hade aldrig träffat Scott
innan vi kom hit till Pakistan i går.

Jag visste inget om hans sjukdom eller
de problem han har haft de senaste åren.

Han hade varit borta så länge, så jag
undrade om han fortfarande klarade av det.

"Klarar han av att paddla Indus?"

Det här är inte vad som helst.
Indus är det svåraste man kan göra.

Att han efter den här resan
ska hem och se om hans tumör har växt...

Han kanske inte kommer att leva
så länge som vi alla hoppas.

Nu kör vi.

Det är mitt ansvar att guida gänget,

hjälpa dem med vägen
och veta vart vi ska.

Jag har koll på de viktigaste delarna,

men vi snackar ett par hundra forsar.

Flera kommer efter varandra,

så om man simmar i den första
åker man i nästa också.

Det gör att man aldrig känner sig trygg.

Man befinner sig ständigt på gränsen.
Pressen är stor.

Man kan inte bara paddla på.

Herregud! Jävlar!

Ta tag i mig.

Håll i!

Jag får inte över dig här. Ledsen. Gå upp.

När Aniol hamnade i vattnet
insåg vi nog alla...

Om han kan åka i, kan vem som helst åka i.

Det ändrade känslan för mig.

Ingen av oss
orkar bli knockade så här just nu.

Vi vill bli varma, få en god natts sömn

och fortsätta igen i morgon.

Jag känner ingen press att göra mer
än vad jag känner mig bekväm med.

Jag tänker bara lyssna till mitt hjärta.

Jag hoppas att jag tar mig nedför
hela floden i ett stycke.

Jag behöver inte vara pionjär längre.

Jag är bara tacksam att jag är tillbaka.

Jag känner mig väldigt liten.

Hallå!

Fan!

Forsarna är långa och komplexa.

Det är som att långsamt lägga
ett stort pussel.

Det är en massa olika rörelser
och enorma hål

som lätt kastar ur en om man fastnar.

Inom alla sporter finns tidigare
generationer som har satt exempel.

Som tar nåt och driver det
så långt de kan.

Tills nåt nytt kommer.
Nån yngre och mer kreativ

som från unga år
har studerat det du har gjort.

Nu paddlar jag med de här ungdomarna

som har fört sporten
till en ny, otrolig nivå.

Jag känner att jag växer,
och jag lär mig igen.

Varje person på den här expeditionen
har varit helt otrolig.

Det var inte alls som när jag var
i deras ålder. Det fanns inga egon.

Så jävla grymt!

Det har varit den mest
stöttande expedition jag har deltagit i.

Att kunna ta till sig det
och uppmuntra det beteendet

och vara en del av det
är en stor ära så här dags i livet.

Att se Benny och Aniol
fullständigt krossa den där floden...

Jag var helt golvad.

Jag har rest till många platser
och älskar dem alla,

men den här platsen är speciell.
Den är unik. Jag känner mig hemma här.

Floderna, bergen och folket

gör det till en plats
man gärna vill besöka och upptäcka.

Den här platsen liknar ingen annan.

-Skål.
-Tack.

-Salud, amigo.
-Det här är jäkligt gott.

Den sträcka vi ska ta oss an nu
är flodens svåraste.

Man känner helt klart en viss anspänning.
Det är lite nervöst.

Här nedanför väntar en fors
som jag har varit lite nervös inför.

Den kallas "Need for Speed".
Den injagar fruktan.

Jag försökte styra allting i mitt liv.

När jag insåg att jag inte
hade nån kontroll över min tumör

överlämnade jag mig till livets gång.

Jag försöker inte längre styra
hur saker ska bli.

Jag bara är.

Det har gett mig en sån frihet.

FLODERNA INDUS OCH GILGITS SAMMANFLÖDE

Grabben!

-Vi gjorde det.
-Tack.

-Den fjärde. Grymt! Jag är så glad.
-Tack så mycket.

Jag såg i ögonvrån hur Scott...

Han satt med nedböjt huvud,
Jag såg hur mycket det betydde

att äntligen kunna bocka av
den fjärde floden. Det har tagit 20 år.

Så jävla bra.

Jag trodde aldrig
att jag skulle klara det.

Vi gjorde det.

Det är sant.

När jag hade paddlat Indus
väntade min magnetröntgen.

Jag var säker på att tumören hade växt.
Helt säker.

När en tumör väl börjar växa
slutar den inte.

Jag åkte in för magnetröntgen

och väntade oroligt på att få höra
hur mycket den hade växt.

Jag fick ett samtal från doktor Jian.

"Jag ville bara berätta...

att tumören inte har växt."

Jag kunde knappt tro det.

Jag fattar inte att forspaddling

och att öppna sig för människor runt en

kan påverka tumörtillväxt,
eller nånting alls.

Tänka sig.

Från början såg jag det som...

en svaghet som hade knäckt mig.

Men när jag ser på det nu...

är det det bästa som har hänt mig.

Och jag lever och kan berätta om det.

Scott ingår i en studie
som undersöker hur hans friluftslivsstil

och terapi
kan ha påverkat hans tumörtillväxt.

Han berättar sin historia om
att läka med andra över hela världen.

Kampen mot tumören fortsätter,

men hans läkare tror att han kan leva
ett långt och friskt liv.

Han forspaddlar fortfarande året runt.

Vilken fantastisk kille.

Mycket bra!

Okej. Bra.

Undertexter: Rosanna Lithgow