All language subtitles for Introducing.Selma.Blair.2021.1080p.WEBRip.x265-RARBG5_Swedish

Det här...

En tjej kan behöva lite smink.
Var är turbanen när man behöver en?

Herregud.

Vänta, vänta.

Det här ser inte bra ut.
Jag ser inte mentalt frisk ut.

Titta, Kim Kardashian skickade smink.

Jag ska göra reklam,
för ingen vet vem hon är.

Jag försöker ge tjejen lite stöd.

Titta. Kim Kardashian!

Det här är tydligen "Nude",
men inte min "Nude".

Det här är kulturell appropriering.

Nån annans "Nude". Mer är mer.

Särskilt när man saknar ögonfransar.

Låt din galna flagga vaja.

Den här är inte heller min färg-

-men titta hur vi kulturellt
approprierar ett par kindben.

Man ser på sminkningen att jag
inte är nån YouTube-sensation.

Jag vill få till en käklinje.
Titta här. Jag ser ut som Cruella.

Men jag är nöjd med mitt val.

Alla som är sminkexperter
undrar vad fan jag håller på med.

Men jag tycker att jag har
fångat Norman Desmond rätt bra.

Herregud.

Herregud, jag hade de här i en film.

Och till och med då anklagades jag-

-för att kulturellt appropriera...
funktionshindrade.

Jag tänkte...

"Om ditt handikapp
är att du har små gummihänder..."

Jag bara...

Jag är funktionshindrad! Jag bryr mig
inte, för jag har inte gummihänder.

Men om man har handproteser-

-är de inte så här små,
för man vill kunna använda dem.

Det är lustigt.

Funktionshindrade gillar också
att ha kul.

Herregud, titta.

Okej. Vi går hit
och hittar ett lämpligt rum.

Herregud.

Jag trodde att jag var med
i en dokusåpa, innan de uppfanns.

Jag trodde att jag var
med i en dokumentär-

-men bara Gud såg den,
och ogillade det.

Men nu hoppas jag att jag är...

Jag ska bli en bättre människa.

Jag hoppas att jag blir en bättre
människa när jag mår bättre.

Det är allt jag bryr mig om nu.

När nåt så enkelt som att använda
käpp, vilket jag inte hade nåt emot-

-för den är användbar och cool...

När jag hörde på Instagram,
för det är så man kommunicerar i dag-

-sa många:
"Du har gjort så mycket för mig."

"Nu kan jag använda den
utan att skämmas."

Jag sa: "Vänta, skaffa ingen käpp."

Googla åtminstone chica käppar-

-för man kan
få en för 20 dollar på Amazon-

-som är utsmyckad och ser bra ut.

Det finns ett bra sätt.
Jag vill vara deras modeguru.

Jag säger det så ofta att det
är irriterande. Det är mitt motto.

Vi är döda länge, och jag försökte
ta livet av mig länge-

-eller bedöva mig själv, eller lista
ut hur jag skulle leva halvdöd.

Och nu vill jag bara hjälpa andra
att må bättre.

Och om jag på nåt sätt representerar
människor med en sjukdom-

-eller talfel
eller rörelsesvårigheter-

-får man mer...

Utan min trösthund-

-blir jag trött.

Och sen...

Och sen...

Det är...

Sen...

Det här är vad som händer...
Det här är vad som händer-

-och jag vill inte
att nån ska se det.

När jag känner mig riktigt obekväm...

Men jag känner mig inte obekväm
med er.

Det är...min MS.

Det är det folk inte förstår.

Och jag mår bättre om de tar in mig.

Sen...

Och sen...

Jag måste skratta.

Titta hur jag är klädd.

Jag tar bort mina stimulus,
så jag blundar.

Det finns en gräns för hur mycket-

-och det går så fort.

Och jag tror-

-att allt inom mig
bär på en skam just nu.

I början när jag fick MS
var det så här hela tiden.

Jag har inget mer.

JUNI 2019
LOS ANGELES

Jag bryr mig inte om jag ramlar.

I augusti 2018
fick Selma Blair diagnosen MS.

MS är en autoimmun sjukdom
som angriper ryggraden och hjärnan.

Symptomen är inte desamma för alla.

Jag har inte varit här på ett år.

Det är jättefint.

Det är jättefint.

Jag gör mitt bästa för att skriva.

Juni 2018. Selmas mobildagbok
(1 år tidigare)

"Kära Troy."

Jag har...

...förslitningar...

...på...

...mina ligament.

Jag kan inte skriva och inte sms:a.

JUNI 2019
LOS ANGELES

Det var första gången jag tänkte:

"Jag måste kolla upp muskelspasmer
från ridning"-

-"för det är hemskt."

Och när jag var med
på Christian Sirianos modevisning-

-började mitt vänstra ben
stampa som en häst.

Som en överdriven 80-tals...

Jag bad Christian om ursäkt-

-och ansträngde mig
för att se normal ut.

Sen min son föddes-

-har jag aldrig mått bra.

Där ammar jag honom i en park
i Michigan.

Ser jag okej ut? Jag är helt borta.

Jag var så rädd att inte räcka till.

Mamma sa alltid:
"Du ska inte vara mamma."

"Du ska inte vara gift."

Det etsar sig fast.

Men jag var olycklig
när han föddes.

Det var början på MS, vilket är
ett symptom på en ohälsosam person-

-att dess immunförsvar
är utom kontroll.

Citera mig inte. Jo, gör det.

Hej.

Jag kan tyvärr inte prata nu.

Vi filmar mitt livs sista dagar.

Ja. Okej, Carrie, vi hörs senare.

Det var Carrie Fisher.
Hon hälsar så gott.

"Kära dagbok, jag älskar Brad."

"Det är jobbigt i skolan."

"Jag börjar tro
att jag är en idiot. Varför?"

Vivian Kensington, är det acceptabelt
att miss Woods inte är förberedd?

Nej...

...det är det inte.

Stödjer du mitt beslut
att be henne lämna lektionen-

-och återvända när hon är redo?

Absolut.

Jag ville bli författare
och jag avgudade min engelsklärare.

Efter ett uppträdande sa han:
"Du ska bli skådespelerska."

Jag blev förkrossad-

-för när ens lärare,
som vet att man vill bli författare-

-säger att man ska
bli skådespelerska...

...betyder det att han vet
att jag suger på att skriva.

Jag var medveten om
att jag var en birollsinnehavare.

Allt jag gjorde var
att stötta stjärnan.

För första gången i mitt liv...
är jag inte rädd.

Jag var glad att det inte var
så svårt, så det var okej.

Vi försöker igen. Men den här
gången stoppar jag tungan i din mun.

Jag vill
att du masserar min tunga med din.

Det är det första steget.

-Okej.
-Blunda.

"En djävulsk romans" var
min första studiofilm.

Mamma såg den och jag sa:
"Vad tyckte du?"

Hon sa: "Var du tvungen
att kyssas så där?"

Det var allt.

Det var allt hon sa.

Det var hennes kritiska natur.

Det här är för mina systrar.

Selma!

Elizabeth! Katherine!

Det är er mamma!

I oktober 2018 avslöjade
Selma sin diagnos på Instagram

"Jag är funktionshindrad.
Jag ramlar ibland."

"Jag tappar saker.
Mitt minne är suddigt."

"Min vänstra sida ber om
vägbeskrivning från en trasig GPS."

"Men jag hoppas kunna ge andra hopp."

"Även mig själv."

"Det kan vara överväldigande
i början."

"Man vill sova. Man vill alltid
sova."

"Jag har inga svar.
Jag vill bara sova."

"Jag har MS och jag är okej."

"Men om du ser mig tappa saker,
hjälp mig ta upp det."

"Det tar hela dagen för mig."

Hon började skriva om det
för att ligga steget före.

Om nån ser henne halta,
tror de att hon är full då?

Tror de att hon har problem?

På sätt och vis förekom hon det
genom att ta upp det.

Hon är inte Reese Witherspoon,
som alltid blir fotograferad.

Det finns folk som måste leva med
att blir fotograferade hela tiden.

Selma är inte så känd,
men tillräckligt känd-

-för att få fel sorts uppmärksamhet
vid fel tillfälle.

Selmas karriär är inte nödvändigtvis
präglad av Emmy-nomineringar-

-och Oscarsstatyetter
och stora kampanjer.

Men folk var alltid intresserade
av henne.

Hon utstrålar gammal
Hollywoodglamour, men pratar mycket-

-och har en märklig maskulinitet
som är fängslande.

Men samtidigt
har hon en feminin charm.

Skådespelerskan Selma Blair
är tillbaka på röda mattan.

Selma avslöjade sin MS-diagnos
i oktober förra året.

När man ser kamerorna
skriker alla på en.

Det är en skrämmande upplevelse.

De är både vänner och fiender.

När Selma började gå-

-och insåg sin egen fysiska svaghet-

-lade fotograferna ner sina kameror-

-och slutade ta det de ville ha,
en ohälsosam person på andra sidan.

Det varade inte länge, men det
var ett rörande, äkta ögonblick.

Ingen är lika vacker som du
när de gråter.

Det var otroligt
att se hur det påverkade henne.

"Jag har ägnat mitt liv
åt det här i 20 år."

"Och jag har mina framgångar."

Det är en styrka att kunna göra det-

-att gå på den festen.

Det är skrämmande
och överväldigande-

-och sen göra det när man är sjuk.

Den kvällen var en stor grej för
henne. Hon kunde vara sig själv.

Folk sa: "Du är så modig."

Hon sa: "Jag bara..."

"Jag går bara. Jag pratar bara."

"Det är så här jag går
och så här jag pratar."

Klänningen var vacker, men jag hade
nog inte haft den utan käppen.

Det var en fin ära. Tack.
Det hjälpte mig att klara av det.

Det här kunde jag inte göra
för ett par månader sen.

Det här är mirakulöst.

Jag kan hålla i en jordgubbe
och skära av en bit.

Det här är min dag.

Det här är givande.

Det känns
som om jag leder Sherotoppmötet.

Oroa er inte. Alla ni som tittar på
det här en dag, jag vet vad jag gör.

Arthur? Jag behöver hjälp!

Vart ska du?

Nej, det är över.
Allt jag har levt för.

Det var hela dagen.

Först visste jag att jag inte
mådde bra. Jag gick till läkaren.

Men de sa: "Du är bara ledsen."

"Du är mamma, du är överväldigad."

Jag sa: "Jag får inte ihop det."

"Jag hatar mig själv.
Jag kan inte göra nåt."

Sen blev jag deprimerad
och gick inte upp.

Jag har varit fast i huset
i nästan ett år-

-för det blir värre när jag går ut.

Sanningen är att diagnosen
gav en viss lindring-

-för då kunde jag vidta åtgärder.

Men när det började gå bakåt
blev jag frustrerad.

Medicinerna fick mig att må sämre.

Alternativen tog slut.

En stamcellstransplantation
är det enda som kan hjälpa mig.

Jag gjorde misstaget att säga
till nån att jag ville göra det.

Han sa: "Du klarar det inte."

"Du lurar dig själv.
Du klarar inte det."

Okej, vi ses Nibs.

Jag sa: "Det är därför man
inte berättar. Påverka mig inte."

Om nåt händer mig får du honom.

Inget kommer att hända dig.
Du blir bättre.

Jag är säker.

Men om nåt händer mig
tar du väl hand om honom?

Oroa dig inte för honom.

Hemma verkar hon må bättre.

Hon kan gå lite bättre, hennes tal
är normalt, för hon är lugn.

Så fort hon går ut
ser hon flygplan-

-och bilar som kör förbi-

All stimulus förvärrar symptomen.

Det är så...jobbigt...

...att bara ta av sig kläderna.

DECEMBER 2018
SELMAS MOBILDAGBOK

Jag ligger hopkurad i sängen.

Allt är så suddigt.

Det går över.

Det går över.
Och sen är det som att ha influensa.

Jag ska krypa ihop och sen sova...

...tills min son kommer hem
från skolan.

Jennifer Gray kom hem till henne.
Hon sa: "Jag har en vän, John."

"Hans bror blev botad
från en autoimmun sjukdom"-

"-genom att genomgå
en stamcellstransplantation."

Min första tanke var:
"Vem är den här John?"

Selma var illa däran.
Hon kunde inte gå eller prata.

Hon kunde knappt hålla sig vaken.
Hon var hjälplös.

Vi var på en konsultation i Chicago.

Hon behandlades där,
och det funkade.

När vi åkte därifrån nästa dag
mådde hon mycket bättre.

En andra behandling här i L.A.
dämpade inflammationen.

Dr Burt sa: "Det här är så aggressivt
att om vi inte lugnar ner det"-

-"får du permanenta hjärnskador
trots behandling."

Vi åkte tillbaka.

Det är en behandlingsperiod
på två månader.

Målet är att Selma
ska kunna rida inom ett år-

-springa, hoppa.

Bete dig som en galning.

Jag hoppas att det här är botemedlet.

JUNI 2019

Selmas son ska bo hos sin far

medan Selma påbörjar
stamcellsbehandling i Chicago.

Jag åker i morgon,
men min son ska bo hos sin pappa.

Det är det sorgligaste för mig.

Det är det sorgligaste för mig.

Vi är aldrig i från varandra.

Förutom när han tittar
på bajsvideor i sitt rum.

Vi hämtar Arthur.

Hjälp mig! Jag ramlar! Hjälp mig!

Du är så dum.

Stäng av, Arthur.
Jag vill umgås med dig i tio minuter.

Arthur, ibland känns det
som om jag pratar med mig själv.

Arthur, vill du spela spökboll?

Du får slå mig om du vill. Ja!

Jag fångade den nästan.

Alexa?

Man kan inte twerka med MS.

Försök träffa mig.

Jag träffade dig.

Arthur. Jag älskar dig.

Det var jättejobbigt.

Han vet hur han ska hantera det.

-Har du dina grejer?
-Vi hämtar dina strumpor.

Vi hämtar dina strumpor.

Arthur, det vore toppen om du ringde.

Men jag fattar om du inte gör det.

Ha det så kul. Vi ses senare.

-Vad?
-Hej då, tomatskalle.

Hej då, tomatskalle.

Jag gillar dig!

Även om han ser
att jag inte är helt frisk-

-känner han sig inte ansvarig.

Han kan ha kul med sin pappa.

Och han kanske bara
för ett ögonblick tänker:

"Jag undrar om mamma sover nu."

Vad ska jag göra nu?

Det är så jag bryter mönstret.

Mamma band fast mig vid ett mörker-

-och bara mitt lidande kunde
tillfredsställa henne.

Mitt hus är lite rustikt. Jag har
inte gjort så mycket åt trädgården.

Det här är Studio Citys version
av "Grey Gardens".

Först hoppar jag i bubbelpoolen.
Det känns så bra.

Det värsta är
när vattnet når skrevet.

Selma Blair ber om ursäkt i dag
efter en bisarr flygplanshändelse.

På det här fotot
verkar hon vara helt borta.

Hon tas om hand
om två sköterskor i första klass.

Selma har nu sagt-

-att hon svimmade av en blandning
av sprit och tabletter.

Jag åkte på en resa
med Arthur och hans pappa.

Det var första gången
jag hade Jason med mig-

-efter en tumultartad tid.

Det fanns en bar i rummet.

När Arthur var i sin pappas rum
drack jag bara.

Arthur visste
att mamma betedde sig konstigt-

-och jag har sagt att jag drack.

Det var därför jag låg i sängen
och var barnslig och omogen.

Det är det värsta jag har gjort
som förälder.

Tack och lov att ingen skadades
och att jag hade vett-

-att vara en sån självdestruktiv dåre
när hans far fanns till hands.

Men jag åt inget den veckan.
Jag lämnade inte mitt rum.

Jag satte mig på planet och åkte hem,
och på planet fick jag en blackout.

Arthur sov med hörlurar på sig.

Jag hade fullt utvecklad MS då-

-för jag hade så ont, vilket delvis
var skälet till att jag drack.

Jag var förvirrad och rädd.

Ett symptom på MS som jag hade
i många år, men som nu är borta-

-var att det kändes
som om jag brann.

Nån rapporterade till nyheterna
att jag sa:

"Jag brinner.
Mina privata delar brinner."

Det var förödmjukande saker,
men tack och lov sov min son.

Jag kunde ha dött,
och det hade min son vetat.

Sen började jag tro på Gud igen,
för miraklet hade skett.

Jag skulle aldrig dricka igen.

Jag bad om ursäkt direkt,
för jag störde dem på planet.

Jag måste ha skrämt Jason.

Men jag var så tacksam att han inte
försökte ta vårt barn i från mig.

Han visste att jag var en bra mamma-

-trots att det var
den mörkaste stunden i mitt liv.

Det är kallt.

MORGONEN DÄRPÅ

Tro inte att jag inte tar med den,
för den får mig att skratta.

Den får mina bröst att se större ut.

Det ser helt oproportionerligt ut.

Det får mina läppar att se större ut.

Jag lägger undan den här-

-för även en flygvärdinna
behöver ett skratt.

Gud ska veta
att jag har gett dem några.

Jag ska till North Western-

-och genomgå
en stamcellstransplantation.

Jag är rädd för att prata om det,
för jag vet inte vad som väntar.

Jag har sagt till folk
att jag ska göra det här.

Men jag vet inte om det blir
mycket lättare än jag tror-

-eller om det blir ett mörker
jag inte är beredd på.

Eller gud förbjude, vilket jag
inte tror, att jag skulle dö-

-och inte komma tillbaka
till huset, min son eller min hund.

Det kan hända vem som helst,
så det är inte...

Jag pratade med en kvinna
som fick fantastiska resultat-

-men hon sa
att en kvinna dog av det.

Hon fick en svampinfektion.

Och hon hade barn
och var i min ålder, kanske yngre-

-och inom två dagar dog hon.

Hon sa att kvinnan hade gett upp,
för det var för smärtsamt.

Hon ville inte gå vidare längre.

Jag hoppas inte
att jag kommer att tänka så.

Jag kan inte ens använda tandtråd där
på grund av blodplättar.

Sen hörde jag tandköttet
drar ihop sig-

-så jag får kanske
äntligen stora tänder.

Jag har alltid velat ha stora tänder.

Jag ska köpa en mundusch
och använda som bidé.

Okej, det var opassande.
Det klipper vi bort.

Okej.

Jag vill inte säga hej då till dig.

Jag kommer tillbaka. Ha det så kul.
Esther leker med dig.

Du med, Soops.

Är du svartsjuk?

Ge mig en puss. Vad vill du säga?

Jag vet. Okej.

-Jag älskar dig.
-Jag älskar dig också.

JUNI 2019
CHICAGO

STEG 1: PRELIMINÄR
CELLGIFTSBEHANDLING

Det är min första
cellgiftsbehandling, och det är kul.

När jag gör så här lossnar håret.

Jag vill att det ska vara
lika dramatiskt som jag.

MORGONEN DÄRPÅ

Grön begravning.

Jag blev tillsagd
att planera för min död.

Inte för att jag har MS, utan för att
jag ska behandlas med stamceller.

Det finns risker,
och jag kanske inte är så frisk.

Jag tänkte inte på riskerna
förrän cellgifterna.

Och nu är jag döende.

Men jag måste planera.

De gröna begravningsalternativen
är så dyra.

Jag kommer inte att ha råd
att bo på hotell när jag dör.

Särskilt inte Ritz-Carlton,
där alla kan komma och besöka mig-

-vilket jag inte ens vill-

-för när jag mår dåligt
vill jag inte ens träffa nån.

Det ser dystert ut.

Jag vet inte om jag vill ha
en judisk ceremoni.

Judarna har aldrig gillat mig.

Jag är delvis jude.

Jag har levt så-

-men de kanske inte vill ha mig.

Jag vet inte hur jag ska leva nu,
för det är bara mamma som bryr sig.

Är det okej om jag...
för jag var helt...

Selmas 81-åriga mamma,
som är sjuk.

Mamma, oroa dig inte.
Du gjorde rätt.

Men släpp inte ut småkrypen.

Men det är det
och sen allt det andra.

Här är en som ser ut precis som...

Gillade du mig som bebis?

Du älskade väl mig?

Jag undrade om jag var
så rädd för dig-

-eftersom jag inte hade fött barn
på så länge.

-Det är hårt arbete.
-Var det två dagar?

Det är svårt att ha barn
när man jobbar så mycket.

Det är svårt att få barn
när man är 50-60 år.

Nej, det tänker jag inte göra.

Här är den här idioten som...

Vi hörde det
från en rätt pålitlig källa.

Ja...

Jag älskar dig, mamma.

Jag vet precis vad hon menar.

Mina systrar förstår henne inte
och det är en börda för dem...

...att ta ta hand om henne.
Det är omöjligt.

Men jag förstår henne.

Jag vet inte om det är för att
min hjärna också blir kapad ibland.

Jag fattar,
och rappakaljan är inte viktig.

Det är bara en ersättning.

Det försöker bara ersätta orden
hon inte kan hitta.

Mina systrar hakar upp sig
på de ologiska orden.

Men det handlar inte om det,
utan om vad hon försöker säga.

Jag önskar att mamma...

...inte ska vara rädd,
att hon ska vara helt tillfreds.

Det önskar jag mamma
mer än nåt annat.

Min mamma är så rasande-

-och underbar,
och jag avgudade henne, men...

...ilskan, som jag har ärvt-

-har förvandlats till sorg.

Allt handlar om min mamma.

Inget duger,
och det kommer det aldrig att göra.

Jag vill göra mig av
med allt jag har ärvt.

Jag vill bli av med all bekant ilska-

-för den kan ge solen bränsle.

I går kväll pratade vi mycket om
hur hemskt det skulle bli.

Inte håravfallet
eller de små sakerna-

-utan att vara så sjuk
i så många dagar.

Och osäkerheten.

Även om prognosen är god
finns det så många risker.

Det är fruktansvärt läskigt.

Jag vill inte
att min lillasyster ska ha så ont-

-eller riskera att dö
av en svampinfektion-

-eller nåt dumt som inte skulle
skada nån annan. Det är skrämmande.

Selma gör det här
för att hon ska överleva.

Hon vill vara med sin son.

Hon vill njuta av varje dag.

Hennes själ är så stark
och hon har tåga som ingen annan.

Hon är en kämpe
och hon tar det som kan bli hennes.

Utan Arthur skulle
hon nog ha ett annat perspektiv.

Men hon tänker inte missa den
ungens liv och att umgås med honom.

Selmas plan är att göra
en stamcellstransplantation-

-och ligga lågt så länge hon behöver,
och jag tror att hon klarar det.

Mamma brukade bli arg på mig-

-för i förskolan hade jag växtvärk,
eller MS.

Jag släpade benet efter mig.
"Det gör ont."

Jag har blivit retad för det
hela livet.

Och nu släpar jag samma ben
efter mig.

Jag sa: "Där ser ni. Det är MS.
Vem ljuger nu, bitch?"

Det låter lite fientligt.
Bara en aning fientligt.

Säg det inte, gör det inte. Nej.

-Vi bryr oss inte om vänner längre.
-Familjehemligheter.

-Jag älskar dig.
-Jag älskar dig.

-Arthur, kan vi kramas?
-Vad?

-Jag älskar dig, lilla apa. Hej då.
-Hej då.

Hej då, Bear.

Innan jag kom till Chicago
sa jag till Arthur:

"Är det nånting som gör dig orolig
när det gäller det här?"

Han sa: "Jag vill inte
att du tappar håret."

Jag sa: "Då får du klippa det,
så att det inte blir så dramatiskt."

"Coolt", sa han.

Det gör inget att håret är borta.

Men han bryr sig.

Jag älskar att beställa från Amazon.

Jag hoppas
att det är min massageapparat-

-för jag vill använda den
på grund av steroiderna-

-för man man samlar på sig vätska
av cellgiftsbehandlingen.

Jag vill massera ansiktet.

"Passion bortom fantasin".

-Vet du?
-Pappa vet inte vad det betyder.

Bekvämt.

Jag trodde att det var...

Jag har aldrig använt...en vibrator.

Det här är andra gången. Jag gick in
på Sharp Image på flygplatsen-

-för jag har ont i nacken hela tiden.
Jag sa till killen:

"Jag vill ha nåt
att hålla mot nacken."

Han sa att folk verkade gilla den.

Sen använder jag den på flyget
och det är så tydligt en liten penis.

Men det är inte så jag tänker.

Nu har jag köpt en penis igen
för att massera mig.

Det var en olyckshändelse.

Jag ska se om den har laddats.

Den är perfekt för mitt ansikte.

Det är som en liten lymfmassage.

Tror du att sköterskorna kommer
att skratta?

Tips för käkledssjukdomar
av Selma Blair, tack.

Är den här på? Typiskt mig.

Jag älskar er. Vi ses i morgon.

Arthur, här är din mjölk.

Före en stamcellstransplantation
genomgår patienten en utvärdering

för att avgöra om de uppfyller
kriterierna för ingreppet.

Behandlingen kan bara utföras
om patienten inte tar MS-medicin

och sjukdomsförloppet
inte har gått för långt.

Jag har varit här
en vecka för olika tester-

-och har fått klartecken
för behandling.

En skitstövel till läkare var här
som jag helst vill glömma.

Men han var rörelsespecialist
och sa att det inte stämde med MS.

"Jag är ingen MS-läkare,
men dina rörelser..."

Det är jobbigt att prata om,
men han sa:

"Jag tvivlar inte på att du har MS,
men du fungerar med det."

Jag sa: "Fungerar jag?"
Bonny tittade på mig.

Jag sa:
"Tror du att jag inbillar mig?"

Jag skämdes när han sa det.

"Kan jag vara så galen
att det bara är ångest?"

Jag mådde skit i tre dagar.
Jag pratade inte om det.

Jag blev sårad.
Jag pratade med en psykolog.

Jag sa:
"Jag vill inte missa stamcellerna."

Det kändes
som om jag vädjade till honom.

Dag fem med tester
fick jag äntligen träffa MS-läkaren.

Han sa:
"Nej, det sitter inte i huvudet."

"Vi måste bara se
hur mycket du klarar av."

Han visade mig beviset, som resten
av världen skulle vara nöjd med.

Jag sa: "Varför skulle jag träffa
honom när du vet att han gör så?"

Men man måste vara beslutsam.

Det var ett hårt slag.

Immuncellerna är din poliskår.
De är där för att skydda dig.

Vid autoimmuna sjukdomar
attackerar de kroppen.

När det gäller MS attackerar de
det centrala nervsystemet-

-din ryggrad och hjärna.

Standardbehandlingen är läkemedel.

De saktar ner sjukdomen-

-men en stamcellstransplantation
gör dig bättre.

Man behöver en definition, och det
finns ingen biologisk markör för MS-

-så den bästa definitionen
är nog NEDA.

"Inga tecken på sjukdom", alltså
inga återfall, ingen utveckling-

-och inga nya skador
eller förstorade skador. Det är NEDA.

Det visar sig att de bästa läkemedlen
ger ett till två år med 40-50 %-

-jämfört med transplantationer,
som är 60-85 % för patienter.

Det är stor skillnad,
och det är utan några mediciner.

MS är en obotlig sjukdom
som berövar en ens identitet-

-och man kan bara sakta ner förloppet
med dyra mediciner med biverkningar.

Transplantationsstudier har förändrat
några av dessa autoimmuna sjukdomar.

Man ser tidigare okända resultat
och fördelar.

Jag tvekar
att använda ordet "botemedel"-

-men när det har gått fem år
utan återfall-

-och de blir bättre utan mediciner,
börjar man undra.

Men jag använder aldrig det ordet.

Sen 1995 har över 3 000 patienter
med autoimmuna sjukdomar behandlats

med stamcellstransplantationer.

83 % av MS-patienterna hade NEDA
två år efter behandlingen.

67 % av MS-patienterna hade NEDA
fem år efter behandlingen.

I början av studien
låg dödligheten på 7,3 %.

Om inget
av de här läkemedlen botar MS-

-flyttas man ner på listan.

Den här läkaren stödjer
ett läkemedel, en annan ett annat.

Det andra läkemedlet på listan gjorde
att hon förlorade medvetandet.

Sjukvårdarna fick rädda henne.

Medicinerna hjälper bara
mot symptomen.

Man tar en tills den slutar funka,
sen tar man nästa.

Det är en evighetsprocess,
men inget gör en bättre.

Om hon kan hindra
att sjukdomsförloppet förvärras-

-gör hon en stamcellsbehandling.

När testerna är klara
är det dags för mobilisering.

Tanken är att flytta stamcellerna
till blodomloppet.

Cyklofosfamid är läkemedlet
vi använder.

Efter mobiliseringen
skrivs de ut nästa dag.

Sen börjar de ta injektioner,
ett tillväxthormon.

"Vänta 30 minuter." Det har
jag gjort. "Förbered för injektion."

"Titta noga på sprutan."
Den här bilden får mig att skratta.

Den processen hjälper patienten
att bilda stamceller i blodomloppet-

-så att vi kan skörda stamceller.

Tio dagar senare är de redo
att skördas.

Stamceller ersätter celler och vävnad
som har skadats av sjukdomar.

Stamceller förvandlas
till immunceller vid brist i kroppen.

BEHANDLING STEG 4:
SKÖRD AV STAMCELLER

Vi borde vara klara kl. 16.30
eller tidigare.

Sen kommer de och räknar cellerna.

Det tar en och en halv timme
att räkna cellerna.

Runt. kl. 17.30 skickar de en sida-

-och talar om hur många.

Just nu känner jag mig
illamående och pirrig.

KL. 23.30

Jag råkade ut för en komplikation.

Plötsligt kände jag en
fruktansvärd smärta i hjärtat och...

Sen kände jag ingenting.

Jag var som förlamad
och jag förlorade synen.

Det skakade om min tro.
Jag kastades bakåt.

Jag blev så stressad-

-och jag har känt mig så svag-

-och sårbar.

Jag kunde inte säga
att jag inte kunde andas.

Sen svimmade jag
och såg allt kaos från ovan.

Personerna i rummet som försökte
lista ut vad som var fel.

Jag var inte rädd, men jag visste
att jag kunde dö när som helst.

Sen tänkte jag på Arthur, och
konstigt nog kände jag ingen sorg-

-att jag måste stanna för hans skull.

Lite till och jag hade dött.

Det här var inte stort nog
för att jag skulle dö.

När jag vaknade gjorde det så ont.

4 juli 2019

Ja, jag går!

Vad vill du säga till mig?

Jag ska titta på det här.

Jag ska titta på det
när jag inte mår bra.

Är det vad du vill säga?

-Är det vad du vill säga?
-Jag älskar dig, mamma.

Jag älskar dig så mycket.

-Okej.
-Hej då. Älskar dig.

Älskar dig, mamma.

STEG 5: 5 DAGAR INTENSIV
CELLGIFTSBEHANDLING

Selmas isolering på sjukhuset börjar.

DAVID LYONS
SELMAS FÖRE DETTA POJKVÄN

Hon ska vara på sjukhuset i två och
en halv vecka och leva i en bubbla.

Cellgifterna gör att immunförsvaret
går ner till 1 %-

-så att det kan återställas helt.

De sätter tillbaka stamcellerna-

-och målet är att stamcellerna
ska bygga ett nytt immunförsvar-

-som inte attackerar sig själv.

Patienterna blir neutropena.

Det innebär att immunförsvaret
blir försvagat-

-så av säkerhetsskäl kollar
vi värdena var fjärde timme.

Vi kollar att hon inte har feber
eller nån infektion.

Om hon får en infektion
ger vi antibiotika direkt.

-Jag älskar dig.
-Okej.

Jag har väldigt ont.

DAG 2
AV CELLGIFTSBEHANDLINGEN

Jag vet inte
om man kan göra nåt åt det.

Jag har kramp i halsen
och ländryggen...

...eftersom...

Jag pratade med en vän och han sa:
"Ta Palladon eller nåt."

Men det är inte motiverat.
Det är bara kroppssmärtor.

Ibland måste man bara känna det.

Och...

Det gör så ont att svälja.
Jag är törstig, men det gör så ont.

Herregud, vad larvig jag är!

Nu gnäller jag igen.

Jag mår riktigt dåligt.

DAG 4
AV CELLGIFTSBEHANDLINGEN

Syret...

...blodtrycket, och nu har jag feber.

Jag mår inte så bra.
Jag ska ta bort det här.

Det är en dålig dag.

Transplantationsdag i morgon.

Det är det jag har förberett mig för.

I morgon fyller min nya kropp år.

Grattis på födelsedagen.

STEG 6:
STAMCELLSTRANSPLANTATION

Jag vill ha en nystart.
Jag vill ha en friskare kropp-

och att stamcellerna ska börja växa
och älska den här 47-åriga kroppen-

-som de nu måste multiplicera sig i.

Jag vill ändra mitt tankemönster-

-för väldigt länge
tänkte jag bara på döden-

-som det ultimata målet i livet.

Och nu vill jag bara tänka på livet-

-som min vardagliga uppskattning,
som nåt enkelt.

Jag vet inte varför jag drabbades-

-men jag hoppas på det motsatta
med de här cellerna.

Man kan se att de är frysta.

Det tar bara en minut eller två
att tina upp dem till flytande magi.

-Tack.
-Det är ett nöje.

Det här är dagen
som Herren har skapat.

Låt oss glädjas åt det.

Barmhärtige Gud, livets skapare-

-vi står inför dig i dag,
ödmjuka inför din stora gåva.

Din oändliga kärlek
du har planterat i cellerna-

-som har kraften att läka och förnya-

-och för att forskare, läkare,
sjuksköterskor och teknologi-

-har fått kunskapen att använda dem
för vår hälsa tackar vi dig.

Vi tackar dig för att Blair
får uppleva den här dagen.

Du känner Blair utan och innan-

-och därför förstår du orden
i bönen från hennes hjärta.

Vi ber dig att släppa ut all
genetisk negativitet ur hennes liv.

Vi ber att du hjälper hennes mor
att släppa taget.

I dag ber vi att du välsignar Blair
när hon tar emot dessa celler-

-att hon inte bara litar
på deras läkekraft-

-utan på din inbjudan
till ett nytt liv och en ny födsel.

Blair är hoppfull
när hon väntar på en förnyelse-

-av kropp, sinne och själ.

Vi ska nu välsigna stamcellerna.

Skicka nu din ande till dessa celler-

-välsigna dem med din kärlek
och helande kraft.

I Ditt heliga namn ber vi dig. Amen.

Deras immunförsvar reduceras
till noll på grund av cellgifterna.

Stamcellerna hjälper till
att stärka immunförsvaret.

Det kallas införlivning.

Immunförsvaret måste återhämta sig
innan vi kan skriva ut dem.

1 DAG EFTER TRANSPLANTATIONEN

Jag har en smak av smutsiga trosor
i munnen. Allt smakar illa.

Det känns som en filminspelning-

-som har övergivits. Alla har gett
sig av för att jobba nån annanstans.

Det är så tomt här.

Det är det här jag pysslar med
medan jag ligger här.

Min högra hand funkar bra.

Min vänstra hand behöver mer övning.

Knack, knack. Vem där?

Den leken är inte lika kul
när man är själv.

Har ni sett min kropp?
Jag ser ut att ha fött barn.

-Du är verkligen svullen.
-Ja, mina fötter, allting.

Mina armar, min hals.
Det är därför tandvärken förvärras.

Det trycker på nerverna.

Men med kläderna på ser du inte...

Bra ut.

Låt oss inse det.

9 DAGAR
EFTER TRANSPLANTATIONEN

Rätt bra.

Det känns som en Tom Hanks-film
där han är strandsatt på en ö.

Och jag äter Wilson.

Min vän.

"När kan tanden lagas?
När kan hon börja använda tandtråd?"

"Hur länge ska man bära munskydd?
När hon kan få ansiktsbehandling?"

"Är färsk frukt och grönsaker okej?"

Det är frågor från Bonny.

Efter 19 dagars isolering
på sjukhuset skrivs Selma ut.

JULIE DE SANTO
SELMAS VÄN

Det var så skönt att vara ute,
men när jag kom till dörren-

-kändes det så jobbigt.

Jag insåg inte
att det kunde kännas så.

Jag trodde att jag var botad.

Stimulansen, rörelserna och solen-

-blev för mycket.

När man inte är döende säger man:

"Herregud, jag dör."

Men när det verkligen känns
som om man ska dö-

-är allt jag kan säga
att det känns jobbigt.

AUGUSTI 2019
LOS ANGELES

Minns du mig?

Jag tål inte dina rumpbaciller.

Dina rumpbaciller kan döda mig.
Vore inte det hemskt?

Vi går upp.

Jag trodde att jag skulle gå
när jag kom hem.

Jag ville
att återhämtningen skulle gå snabbt.

Jag vill bara träffa Arthur. Jag är
rädd att jag ska skrämma honom.

Jag är en positiv person,
men det har varit jobbiga dagar.

En väldigt positiv person.

Jag är glad att se min son.

Nu vet jag
att han kan bo med sin pappa.

Jag behöver inte hålla fast
vid nåt längre.

Inte om jag inte mår bättre.

Förlåt.

Jag visste inte hur jag skulle
klara av att vara hemma.

Dr Burt säger inte så mycket om
vad jag kan vänta mig-

-för alla är olika
och han vill inte påverka mig.

"Du kommer att känna så här."

Men jag vill vara realistisk-

-så att jag kan anpassa mig
och inte känna mig misslyckad.

Jag förstår inte hjärnan
och jag lovade mig själv-

-att inte bedöma processen,
men det gör jag.

Läkaren sa att jag hade
fått en andra chans i livet.

Allt vackert som jag har känt,
som jag har uppmuntrat andra till-

-undrar jag om det
också kommer att gälla mig-

-för jag...

På vissa sätt
är jag mer...närvarande-

-även om jag har mått sämre
de senaste dagarna.

Men det är också svårare att prata.

Jag...känner att jag inte kan-

-som om jag håller på
att tappa talförmågan.

För att få ut det till dig-

-om jag pratar om nåt
som jag måste fokusera på.

Om jag inte behöver fokusera,
om jag läser nåt, är det okej.

Men om det handlar om mig eller nåt
som har med mig att göra-

-är det nästan outhärdligt.

Det är mycket
som min hjärna måste vänja sig vid.

11 VECKOR
EFTER TRANSPLANTATIONEN

De flesta känner nog igen mig-

-på grund av det här omslaget.

Det här är det sämsta omslaget
till Seventeen jag nånsin har sett.

Vet du vad mamma sa?
"Selma, du ser så oviktig ut."

Jag vet.

Hjälp. Jag visste
att jag inte skulle bli filmstjärna.

Jag passade inte in
i en kommersiell vision.

Men nu går vi vidare till framgång.

Steven Meisel, italienska Vogue.

Jag ser ut som min mamma här.
Hon hade sån här frisyr.

Det kändes bra för självförtroendet-

-att veta att nån såg en bättre sida
av en än man själv.

Jag kände tacksamhet,
för jag har känt mig mindre värd.

"Det var kyssen
i "En djävulsk romans" 1999"-

-"som gjorde Selma till en av de
mest intressanta skådespelerskorna."

Jag är inte stor nog.

Jag är obetydlig
och ingen märkte det.

Mitt ben saknades, men jag
förstod inte varför jag var oviktig.

Nu inser jag
att det inte är mitt fel.

De gjorde mig för liten.

Det är också mitt fel,
för de skulle inte ha gjort det-

-om det inte var vad jag utstrålade.

Ingen framställer Nicole för liten.

Det är hemskt,
men jag suktade aldrig efter-

-att bli en så bra skådis
som möjligt.

Nu skulle jag det.

Tror du att du går tillbaka?

Nej.

Jag vet inte.

Jag kan inte föreställa mig...
att vara...

Jag vet inte
vem som skulle tro på mig.

Hur mår du, Lizzie?

Du försvinner,
för jag ska till stallet. Är du där?

Är det din första dag tillbaka?

Jag har varit där förut,
men det här är första lektionen.

En kort lektion,
så att jag inte ska bli utmattad.

-Vad spännande! Det gläder mig.
-Tack. Jag är också glad.

Jag måste lära mig att rida igen
och bygga upp min uthållighet.

Förhoppningsvis kan jag bli bättre
än jag var.

Det hade jag inte kunnat göra
för ett tag sen.

Så där ja. Det ser bra ut.

Lite längre fram
och försök svanka lite mer.

-Så där ja. Toppen.
-Jag gör galna saker.

Nej, det ser bra ut.
Försök hålla benen stilla.

Jag vet att det är jobbigt.

Bra!

Skänkla på honom lite grand.

-Du är jätteduktig.
-Mitt vänstra ben är borta.

-Jag klarar knappt tio sekunder.
-Men det är ju toppen.

Tänk på hur länge sen det var
du klarade av det.

Det är otroligt.

-Kan jag galoppera hitåt?
-Absolut.

Kom ihåg fattningen.

Bra, och sen sporren.

Så där ja. Bra.

Bra. Sänk höger axel.

Så där ja.

Snyggt. Bra.
Nu kan du bryta av till skritt.

Det är en fantastisk början.

-Det är det verkligen.
-Det är bara början.

Jag älskar dig.

NEW YORK
2 VECKOR SENARE

Jag ska göra en magnetröntgen
i morgon-

-för att se om några nya skador
har uppstått.

Jag tänkte att det kanske inte
funkade, för jag kan få spasmer.

"Det kanske inte funkade för mig."

"Hur klantade jag till det?"

Jag har inte varit
så stolt över mig själv.

Och läkaren idag sa:
"Ingen mår bättre."

"Det tar nio månader
för antikropparna att bildas."

Han sa att det tar tid,
femton månader.

Sen träffade jag Robin Roberts,
och efter hennes transplantation-

-tog det två år
innan hon var sig själv igen.

I dag var första gången
jag hörde det.

Det var stort, för jag tänkte:

"Det här är bara baslinjen,
eller inte alls."

Jag trodde aldrig att jag skulle
kunna hjälpa andra funktionshindrade.

De såg hopp. "Jag behöver
inte gömma mig och skämmas."

Det gav mitt liv mening.

Han vet inte
att jag tävlar mot honom.

Jag vann.

Jag trodde inte
att jag skulle bestiga berg igen-

-men...det är inte...

Det är nåt att bevisa,
och jag ska göra det.

Jag sa att mitt liv skulle vara
en framgång om jag kunde dö lycklig.

Jag sa det för flera år sen.

Det var så omöjligt
och pinsamt att vilja det.

Jag visste inte var lyckan fanns.
"Efter den filmen blir jag lycklig."

"Om jag tjänar så mycket,
om jag har den killen."

Jag har alltid varit väldigt obekväm
här på jorden.

OKTOBER 2019
CHICAGO

Gå mot dörren.

Bra. Vänd dig om och gå tillbaka.

Slappna av.

Kan du gå så här?
Som en polis skulle be dig göra.

Det är bara det vänstra benet.

Det är fortfarande konstigt,
men resten går bra.

-Ja, jag kan gå på tå.
-Bra.

Det är svårt med såna skor,
men kan du gå på hälarna?

Det är bra. Vi ser inga nya skador.

Inget nytt, så det är bra.

Du kommer att bli bättre.
Det har bara gått tre månader.

Det brukar dröja två år,
så du kommer att bli allt bättre.

-Är det normalt att känna sig dimmig.
-Ja.

Jag vet att jag är mycket bättre.

Men jag är fortfarande yr
och har svårt att fokusera.

-Jag vill inte det.
-Det har bara gått tre månader.

Men om du kan slappna av mer
och stressa mindre...

Jag kommer inte att jobba på länge.
Jag klarar inte det än.

Men när du är redo
kan arbete vara terapeutiskt.

-Okej.
-Inga nya skador.

Det är första gången sen jag fick
veta att jag hade MS. Tack, dr Burt.

-Tack.
-Varsågod.

Jag började gråta
när jag såg ärren på min hjärna.

När jag såg de stora vita fläckarna.

Men som han påpekade
måste hjärnan få slappna av-

-och fri att hitta
och bygga nya vägar-

-där ärrvävnaden är.

Jag måste flyga igen i morgon.

Det tar kål på mig.

Jag är i Chicago, så det vore galet
att inte åka hem till Detroit.

Jag ska hälsa på mamma,
eftersom jag är så nära.

Jag vet inte
om jag klarar mig tillbaka.

Jag är inte arg längre,
och jag är inte arg på mamma.

Jag ska hälsa på henne-

-och jag kan inte ens uppbåda
nån form av förbittring.

Inte för att hon är döende,
utan för att jag kände mig död.

Jag kan inte! Jag kan inte!

Jag ville verkligen det.
Jag ville verkligen det!

Jag kunde inte.
Jag fick inte runt resten.

Ja. Att hjula är ingenting.

Men det är ingenting jag måste.

"Dr Burt, jag kan inte hjula längre."

Jag försöker spela död
för ett dramatiskt slut.

MARS 2020
LOS ANGELES

Jag är sjuk i dag.

Coronaviruset är bara ett
av sju Coronavirus-

-som kan smitta människor.

De är kända som Sars och Mers
för att de har dödat många.

Frustrerad av sina symtom
och trötthet

gick Selma till en ny läkare
i Los Angeles.

Dr Regina Berkovich sa
att Selma har skador i hjärnbarken

som andra läkare inte hade påpekat.

Hjärnbarken påverkar muskelkontroll,
minne, känslor och tal.

Jag är lite sur-

-och förvirrad över att jag
inte återhämtade mig mirakulöst.

Jag trodde att jag skulle vakna tre
månader efter behandlingen och säga:

"Herregud,
det är så här alla andra hard et."

Det gick inte som jag trodde-

-för min fysiska hälsa
är fortfarande en stor utmaning.

Nu ser jag min pool.
Jag vet vad jag har att göra med.

Och det där är fortfarande min hjärna
och mina tankar-

-och det här är möjligheterna.

Jag gör den till mamma.

Jag vill säga att jag levde vid
en damm. Det var så vi lyckades.

Vi skulle dö på en vacker plats-

-och bo på en vacker plats
vid vattnet.

Men det lev inte så
för mig och mamma.

Min mamma är död.

Det känns hemskt
att hon inte kan begravas.

Jag trodde aldrig
att jag inte skulle vara där-

-när mamma dog-

-eller med mina systrar.

På grund av Coronaviruset
fick vi stanna hemma.

Hon är i...ett kalejdoskop.

Som ett rör man skakar på.
Man behöver inte röra vid den.

Mamma ville verkligen begravas.

Jag tror att hon uppskattade
konceptet med aska till aska.

Jag vet inte hur jag ska ta farväl-

-som en person
som beundrar henne så mycket.

När en mamma inte räcker till-

-känner vi att vi har förlorat
chansen att vara en god människa.

Att vara den bästa personen,
en välanpassad person.

Jag skyllde på mamma
för att jag inte hade rätt verktyg-

-och jag känner mig så småaktig
för det nu.

Jag ringer mamma
för hennes favoriter.

Det är Molly, lämna ett meddelande
efter tonen. Tack.

Mamma! Herregud, det är du!
Jag är döende!

Mamma, du kallade mig gråtmild förut.

Det här är bara början. Du är död!

Hon hade gapskrattat
om hon hade fått höra det.

Då skulle hon ryta och be mig
att inte göra det. Hon skulle skrika.

"Sluta! Fortsätt.
Jag behöver en drink."

Sen var det cigaretten och drinken.
"Niagarafallen!"

Bara det kunde få bort skräcken
i hennes tankar-

-om jag gjorde henne obekväm.

När folk frågar hur jag mår...

...säger jag att jag mår bra.

Men om de insisterar-

-säger jag: "Ge mig ditt nummer,
så skickar jag videor."

Jag är inte obekväm med sjukdomar,
bara permanenta sjukdomar.

Jag kan de enkla knepen.

Om jag kan känna mina kroppsdelar
kan jag fortsätta.

Men när jag är i en ny miljö
blir det kaos igen.

Och när jag är ute i världen kan
jag bli "Ringaren av Notre Dame".

Det är väldigt dramatiskt.

Jag kan inte göra det längre.
Jag tror att jag blir en enstöring.

Jag är deprimerad. Jag kämpar-

-men samtidigt inser jag
att alla är det.

Vi kallade den "Merlinklänningen".

Hon sa alltid
att jag kunde få den när hon dog.

Jag har alltid gillat smaragder.
De verkade så stora och glamorösa.

De är diskreta, diskreta och söta.

Men när jag var liten
var de imponerande.

Alla systrarna ville ha det,
men jag tog den.

Det påminde mig
om Plåtmannens hjärta.

Jag tog det för många år sen. Jag har
haft den sen jag flyttade till L.A.

Det här är hennes klänning
från Yves Saint Laurent.

Jag fick vänta på den tills hon dog.

Hon lät mig inte ens prova den
när hon levde.

Hon gjorde det av snällhet, för
att det skulle vara betydelsefullt.

Alla hoppar i vattnet på slutet.
Det är alltid det stora steget.

Jag ser det aldrig som dystert.

Jag ser det inte som att ge upp.

Man ger sig ner
i nåt helt fantastiskt.

Jag försökte alltid hitta
skälet till att jag var olycklig.

Och min mor band ett mörker till mig-

-för hon ville inte uppmuntra-

-hjälplösheten inom mig.

Hon ville nog att jag skulle inse
att alla är hjälplösa.

"Gör nåt, du är inte speciell."

Jag vet inte hur jag ska säga det.

Jag skäms för att säga
att jag mår bra.

Ibland är gör jag inte det,
men överlag har jag funnit frid.

Jag hoppas
att jag kan göra mer för folk-

-men man måste själv
sätta på sig syrgasmasken-

-och jag har tagit lång tid på mig.

Innan jag dör, hoppas jag
att jag har gjort en insats-

-för dem vi bor med.

Översättning: Karolina Gustafsson
Iyuno-SDI Group

\h