Original subtitles

Jag heter Ronald Kowalzic och är ingen skådespelare. Jag har ägt min H524...

H52...

Om jag ska minnas den här skiten, så sluta för fan att distrahera mig.

Vad händer där borta?

Titta i mikroskopet. Det här är det som händer rakt under tårna på er.

-Annonsavdelningen, det är Rachel. -Jag vill sätta in en annons.

Företagsnamn? Nähä, ni vill sätta in en privatannons.

Nej, jag vill ha en ordentlig annons. En kvartssida och bra plats på sajten.

-Ert namn? -Miles Grissom, med O-M.

-Och vad gäller annonsen? -Jag...

Jag erbjuder 30 000 dollar till den som ger mig bevis på liv efter döden-

-som ett spöke eller något som släcker alla tvivel.

30 000 för att visa ett spöke?

Då och då är det rubriker om en asteroid som kommer att döda oss allihop.

Sedan säger de: "Oj, glöm det. Den missar oss."

"Dödshotet från rymden är inställt."

Då känner man sig lättad.

Vi fortsätter med våra liv som om asteroiden inte fanns.

Det är vansinnigt, för asteroiden finns ju kvar.

Vi borde vara rädda, för det är en på väg mot oss alla.

Den kommer hundra procent garanterat att kollidera med en.

Ens värld får ett slut och vi får inte veta när.

Vi vet bara att den aldrig missar.

Du, jag vet att de flesta kommer att snacka skit-

-men i hela den här staden kanske jag hittar någon som kan bevisa det.

Att veta säkert-

-skulle förändra allt.

Det här är 100 procent äkta. 30 000 i belöning för bevis på liv efter döden.

Visa mig ett spöke, en ängel, minnen från tidigare liv.

Obestridbara bevis på att vi lever vidare. Skicka brev, en video eller en ljudfil.

-Mamma? -Jag vet att du hatar överraskningar.

-Jag vet att du vill att jag ringer... -Skönt att se dig, mamma.

-Jag hoppades att du inte skulle se den. -Den har ju blivit viral.

Sådär som galna saker blir.

-Är det för jobbets skull? -Mamma, jag menar allvar.

Gör inte den minen mot mig.

-Ska du lägga hälften av Lilys pengar... -Alltihop. Hälften gick till annonsen.

Va? Jag kan inte...

Du skulle ju skaffa professionell hjälp.

Vore det inte bättre om en liten sak räddade mig istället för tolv års terapi?

-Jag kan inte ens köra bil i Los Angeles. -Alla förlorar inte sin far på vägarna.

Jag var tre. Jag borde inte cykla längre.

Tror du verkligen att du hittar något? Titta på dig.

Du gör det, eller hur?

Det här är ingenting. Det mesta är på nätet.

Påstå inte att du inte är nyfiken.

Inte bildbevis, inte Djävulsdyrkan i tryck-

-utan bevis här, i Bibeln.

Allsmäktige Gud.

När jag får ljus i ögonen blir jag besatt av en nazistsoldat. Jag vet inte varför.

Jag har aldrig kunnat tyska.

Jag har hämtat min syster på sjukhuset för det här.

Om hon fokuserar, så kan hon spå...

Hon måste fokusera, men när hon gör det kan hon spå framtiden.

Fuskare.

Hon kommer bara när alla andra sover. Hon tycker om mig mest.

Fejkat. Definitivt.

Jag kan prata med de döda.

Så du tror inte på spöken? Det borde du, de finns överallt.

Jag kan visa dig, tror jag. Jag är med ett nu, en död dam.

Hon säger att du redan har sett henne i farfarsklockan.

Hon dog där. Om du är intresserad kanske vi ska ses? Jag har ingen telefon.

-Han hör hemma på dårhus. -Farfarsklocka?

Han hamnar i "kanske"-högen. Han är det enda svararmeddelandet från okänt nummer.

Jag lämnade inte ut numret.

Då ska vi se. Vi har fått 1 067 svar, allt som allt.

493 icke övertygande eller inkompletta. 241 om Jesus, amen.

97 fejkade, 91 spratt.

65 bettlare, 26 fullkomliga galningar.

Och 12 som vill bli min LSD-langare.

-Men tre av dem är intressanta. -Du glömde onanisterna.

Jag räknade in dem bland bettlarna. Vi har tre kandidater.

Vi har forskaren, mediet och entreprenören.

Först doktor Ben Ellison.

Vi skapar vår värld med medvetandet. Därför ser vuxna sällan spöken.

De har stängt den dörren. De har förseglat den med skepticism och ifrågasättande.

Men dörren kan öppnas igen.

Hans metod ska garantera ett övernaturligt möte. Jag gillar det vetenskapliga.

-Nummer två. Är det mediet? -Ja, Josefina.

I Englewood. Hon jobbar på familjens restaurang.

Jag kan inte visa dig ett spöke som inte vill bli sett. Det kan ingen.

Men efter en meditation med mig kan jag visa dig din egen död.

Då vet du allt jag vet.

-Jag tror på att hon tror på det. -Alla hennes referenser är övertygade.

Föredrar du de där jävla spökjägarna på tv?

-Den tredje är entreprenören. -Med den sexiga telefonrösten.

Jag tillbringade 30 år av mitt liv-

-i sökandet efter samma skatt som du.

Jag ville veta säkert och leva orädd.

Jag reste världen över och talade med mystiker och munkar.

Till slut hittade jag det jag sökte på toppen av ett berg i Tibet.

Jag betalade större delen av min förmögenhet.

När jag hade öppnat asken visste jag att den var värd vartenda öre.

Du får öppna den själv och se vad som kommer ut.

Vilket monster. Du kör säkert över saker utan att märka det.

-Ska du verkligen göra det? -Ja. Jag träffar den förste i eftermiddag.

Forskaren? Jag litar inte på honom.

Tar du bussen?

Ja.

Hoppa in. Det ligger ju nästan på vägen.

Jag kanske följer med in och ser till att du inte tar någon skit.

Jag är överlycklig över att du ringde. Jag får se vem fan som satte in annonsen.

-Är jag som du förväntade dig? -Nej.

-Vad arbetar du med? -Jag är videoredigerare. Inget speciellt.

Instruktionsfilmer, tv-shop.

Du vet vid tre på morgonen, när man vaknar och det är plastigt folk med död blick-

-som talar upphetsat om skalknivar, så att man bara vill dö? Tacka min son.

Ja, det är en väldigt gammal byggnad.

Du led alltså av bilskräck och torgskräck.

-Men förruttnelseskräck? -Ja, allt med förfall eller förruttnelse.

Eller höjder, flygplan och tåg.

Och bilar, jag hatar bilar. Det är väl egentligen samma rädsla alltihop?

Ja, du skulle helst inte vilja dö.

Jag klandrar dig inte.

Har du något hjärtfel eller problem med blodomloppet?

-Står han i kö till en berg- och dalbana? -Ja, på sätt och vis.

Jag är skyldig att se till att han är frisk och duglig. Och trovärdig.

Ni måste förstå att annonsen är ganska vag och tvetydig.

Jag skulle kunna visa dig Gud själv och du skulle kunna förneka det och gå.

Det här är ingen check utan täckning.

-Tro mig, jag vill ge den till dig. -Visa mig.

Plus utgifter, resekostnader, hyra av utrustning. Allt ingår.

Oavsett resultatet.

Okej.

Jag känner till dina rädslor, men rädsla för spöken är inte en av dem?

-Men du var rädd för spöken, som alla. -När vi var små, menar du.

Ja. Precis så. Som ett barn känner sig.

Det är portalen, det är dit du måste tillbaka. Den rädslan.

Gränserna mellan världarna börjar suddas ut när man är paralyserad av skräck.

När den gör en maktlös som ett barn, så öppnas dörren-

-och en ande kan visa sig.

-Du tänker skrämma skiten ur mig. -Ja.

-När åker vi? -Imorgon. Vart ska vi? Gjorde du läxan?

-Läxa? -Den otäckaste platsen i min barndom.

Jag skulle tänka ut en.

-Fru Grissom, vart ska vi? -Sankt Timothys skola i jävla Temecula.

Vad är det med skolan? Vad hände där?

Kieran Seville gick i sexan när jag gick i sjuan.

Han var mindre än han borde och väldigt tyst. Han höll sig för sig själv.

-Han dog. -Berätta om hans död.

Han dog inuti skåp 537.

Han försvann i juli. Han åkte iväg på cykeln och kom aldrig hem.

De hade skallgång och draggade i floden.

När de bröt upp skåpet var Kieran där inne.

Det är en liten ort. Ingen sommarskola, inga vakter.

Nån stängde in honom i hans skåp, dit ingen skulle komma förrän på hösten.

Den som gjorde det erkände aldrig och åkte aldrig fast.

Jag undrar om det fortfarande kallas "kistskåpet".

Jag har jobbat nattskiftet i 24 år och det här är det konstigaste någonsin.

Ni får en timme på er.

Okej, herr Grissom. Kan du dra upp tröjan, tack?

Ingen fara, det gör inte ont alls. Sådär, ja.

Okej. Dra ner tröjan, tack.

Ge mig handen, tack. Slicka i dig det, som innan du dricker tequila.

-Han slickar inte på något. -Det är natriumglutamat, ett salt.

En kristalliserad aminosyra som förhöjer skräckreceptorerna.

Vi har varit här hela tiden, alla tre.

Jag har inte gått in och ska inte gå in.

Jag vet inte vad fan som kommer att hända.

Mitt jobb, alla de här grejorna-

-är för att ge dig så stor chans som möjligt att se det du är här för.

Det är säkert.

Dåså. Sätt på dig de här, tack.

-Ta inte av dig dem, lova det. -Jag lovar.

Okej. Tack.

Herr Grissom, hör du mig? Bra.

Jag vill att du går till startpunkten, sluter ögonen-

-och andas.

-Var försiktig, tack. -Vet du vad? Passa dig.

Jag har en pistol i den här. Jag har licens och allt.

-Herregud. -Ge fan i att jävlas med min son.

-Är du där, herr Grissom? -Ja.

-Blundar du fortfarande? -Ja.

Okej. Öppna ögonen och börja gå.

Vem är vi här för att träffa? Säg hans namn.

Kieran.

-Vad är det? -Ljud, herr Grissom. Jag ger dig ljud.

Vad tänker du på, herr Grissom?

-Jag tänker på honom. -Kieran Seville, döende.

I en liten låda av metall, ensam. Ropa på honom.

-Kieran? -Jag hör dig inte, herr Grissom.

Kieran?

Gå till trappan.

ALLT DU KAN FANTISERA OM ÄR VERKLIGT

-Får jag ta av mig lurarna? Jag kan inte. -Jodå. Du får inte backa ur nu.

Gå till skåpet.

-Jag är framme. -Ropa på honom igen.

-Kieran? -Öppna skåpet.

-Jag kan inte, det är låst. -Är det? Prova.

Jag kan inte röra mig.

Jag kan inte röra mig. Jag kan knappt...

Öppna det.

KISTSKÅPET

-Det var helt otroligt. -Titta, du skakar ju fortfarande.

-Det tar tid. Du måste låta det sjunka in. -Nej, det var han.

Det var han. Det måste ju vara...

Det är ju bevis, men på vad? Jag begriper inte det här.

Hallå där!

Jag har fångat spöket. Jag är en spökfångare, eller vad det nu heter.

Nu åker vi bara. Vi sätter oss i bilen.

Herr Grissom?

-Pojken var en säkerhetsåtgärd. -En vadå?

Han skulle bara komma ut ur slöjdsalen om ingenting hände vid skåpet.

Det var instruktionerna, jag svär.

-Du trodde att det skulle fungera. -Det gjorde det. För mig fungerade det.

Jag... Det är bara inte idiotsäkert. Inte än.

Kör långsammare. Mamma, var försiktig! Snälla!

-Barnspärren är på. -Den har varit sönder hur länge som helst.

Jag gillar baksätet.

Det känns som när jag var liten.

Jag satt här bak och tittade mellan er.

Herregud, vad gammal den här bilen är.

Jag satt precis här och tittade mellan er.

Minns du verkligen det? Han släppte av mig vid kemtvätten på väg till fabriken.

Under hela färden låtsas-grälade vi om vem som skulle få ta med dig till jobbet.

-Ni ville ha mig båda två. -Ja, alltid. Du var en härlig unge.

Den som ljög bäst om varför de behövde dig fick ha dig den dagen.

-Jag tar bussen till mediet imorgon. -Jag ska ingenstans.

Trodde du det? Jag stannar inte för att det kommer att fungera, det gör det inte.

Det gör det inte.

-Inom dig vet du det redan. -Vad är det jag vet?

Att vi slocknar som ljus, vad skulle vi annars göra?

-Tänk om du har fel. -Om jag har fel?

-Tanken på mer är ingen lättnad för mig. -Inte?

-Hoppas du inte på något mer? -Nej.

Så du vill inte träffa pappa igen?

Allt bör få ett slut, hur bra det än är. Till slut räcker det.

Det är fult att be om mer.

Josefina? Du svarade på min annons.

Vi försökte ringa, men vi kom inte fram.

Det var inte alls meningen att skrämmas. Vi trodde att du gav oss din hemadress.

Det är det också.

På övervåningen.

Den här vägen.

Ska vi...

Ja.

Sätt er, snälla. Var snälla och sätt er.

Får jag fråga var för du blev så överraskad över att vi kom?

Det finns många som talar med andar, eller hur man nu säger.

Ja. De bra i Brentwood tar 195 dollar i timmen.

De tar säkert gärna emot 30 000 också.

-Så varför komma till mig istället? -De andra har det som yrke.

De ser det bara som en karriär.

Jaha. Jag... Jag har aldrig sett min förmåga som...

...som något med pengavärde, men så såg jag din annons.

-Ursäkta mig. Förlåt. -Det är ingen fara.

Jag är glad att du inte har nåt kontor. Alla andra säljer "död släkting"-grejen.

Jag vill inte ha några meddelanden. De känns inte som bevis.

Det kan vara intuition, men du...

Nej, han får inte stanna! - Håll käften! Inte den tonen mot mig!

Sluta! Tyst!

Vad viskade hon till dig förut?

Hon frågade om jag också såg er.

-Varför frågade hon det? -Vad tror du?

Förlåt, jag borde erbjuda er något att dricka. Te?

Sluta, vännen. Vad går du på?

-Va? Jag har inte... -Vilka droger du tar.

Nej. Jag gör inte sånt.

-Ni sa inte att ni var två. -Jag försöker bara hjälpa till.

Hon får inte vara med. En skeptiker förstör alla chanser.

-Han är också skeptiker, därför kom han! -Han vill tro. Det är hela skillnaden.

-Nej... -Hallå där!

Det är illa, de gillar inte att ni är här.

Ser du fler människor här än jag?

Många andar är bundna till mig.

Spöken. Många spöken.

-Det nämnde du inte i videon. -Jag nämner det aldrig.

Att vara hemsökt är ensamt. Ingen annan ser det man ser.

Till och med de man älskar kallar en galen.

Därför nämner jag det inte. Varför berätta något jag inte kan visa?

-Ska du visa en vision av min egen död? -Ja.

Men inte din död i det här livet, utan senaste gången du dog.

-Hur många gånger har jag dött? -Jag vet inte.

Men när jag ser på dig tror jag att det är många.

-När börjar det? -Det händer redan. Andas.

Jag för över det till dig.

Det här känns lite väl intimt.

Det du söker är intimt.

Se på mig.

-Gud, hur gick det? -Nej, inte nu!

Jag vill inte nu!

De låter mig inte göra det. De är så många.

-Okej. Jag tror att vi är klara nu. -Nej, snälla!

-Rörde hon vid dig? Vad händer? -Vi går bara.

-Det är över, vännen. Det gick inte. -Bill! Vem är Bill?

Jo, Bill. Han visar mig halsen. Han kvävs. Han ber dig att avsluta sökandet!

Pappa hette William, men han dog i en bilolycka.

Ingen kallar honom Bill. Det är inte han. Det är ingen.

-Gå inte! Vänta! -Jag hoppas att du tillfrisknar.

Vi kan träffa den tredje imorgon.

Lever världsresenären med den sexiga rösten här?

Vi är tidiga.

-Vad gör du? Den är privat. -Jag letar efter smörkolor.

Jävlar. Är det en pytteliten pistol? Har du en pytteliten pistol i den här?

Oj. Den vore nästan gullig om det inte vore en dödsbringare i mammas handväska.

Det är en handväskepistol. Vad ska jag göra? Ta skit från...

Vänta lite, mamma.

Jag kommer strax. Skjut ingen.

-Brian? -Oj, vi har inte setts sen studenten.

-Hur är det, brorsan? -Jo, det är bra. Och själv?

Jättebra. Jag jobbar fortfarande med specialeffekter.

Jag har egen firma.

-Bor du i närheten? -Nej, ibland får jag rigga nåt på riktigt.

-Menar du... -Ja, specialeffekter för att skrämmas.

Jag har hologrammen här. Snubben där inne betalar bra för riktigt galna grejor.

-Han låtsas att hans ask är tibetansk. -Det var kul att ses.

Det finns tolv kvar i kanske-kategorin. Vi går upp imorgon, gör pannkakor...

Nej. Varför fortsätta leta?

Jag menar...

Var glad.

Det var ju det här du ville upptäcka.

Eller inte upptäcka. Jag vet inte.

Om det inte finns något efter döden-

-har jag väl alltid gillat att det betyder-

-att ingen övervakar oss. Ingen har övervakat oss hela tiden.

Inget öde, inget är förutbestämt-

-inget specifikt jag skulle ha uträttat medan jag var här.

Det bästa av allt är att ingen väntar efteråt på att döma mig.

Det är det som skrämmer mig, Miles.

För...

Jag skäms för mer än jag är stolt över.

Jag vill inte bli dömd, verkligen inte. Jag är livrädd för det.

Jag vill hellre att det är ett ögonblick som inte betydde något för någon.

För jag tycker att jag har misslyckats.

Jag vet att jag svek honom.

Men någonstans längs vägen har kanske ditt hopp smittat v sig.

Det... Det vore fint att träffa honom igen.

Välkomna tillbaka. Jag är så ivrig att få visa vår senaste modell, Vacutac 86...

Jag är redo.

Så du tror inte på spöken? Det borde du, de finns överallt.

Jag kan visa dig, tror jag. Jag är med ett nu, en död dam.

Hon säger att du redan har sett henne i farfarsklockan.

Hon dog där inne.

KÖRLEKTIONER

Kom igen. Kom igen nu. Kom igen, gör inte såhär.

Gör inte såhär, Miles. Kom igen, du klarar det här.

Du klarar det här.

Kom igen!

Okej. Okej, okej, okej.

Okej.

Kom igen.

Om du är intresserad kanske vi ska ses?

Jag har ingen telefon, den här har jag lånat.

De flesta morgnar finns jag i Vista Del Mar-parken, vid LAX.

Jag promenerar där varje dag klockan 6.

Hej.

Hallå?

Man vänjer sig!

-Det har jag svårt att tro! Jobbar du här? -Ja, vid landningsbanorna.

Jag städar asfalten, byter lampor, allt som ska göras. Det har jag gjort i åratal.

Bäst att låta bli, jag är snorig.

-Ursäkta, jag heter Nelson. -Miles, det var jag som...

Nej, det var du. Berätta hur du kände till kvinnan i filmen jag klipper.

Det sa jag i meddelandet. Hon berättade det.

-Du är väl här för att du tror mig lite? -Är hon spöket du ska visa? Hon i klockan?

Nej! Henne råkade jag bara stöta på! Du kommer att förstå efteråt!

När du har sett det jag tänker visa kommer du att tillhöra den inre kretsen.

Tja, då är du öppen för det. För dem.

Som... Har du tagit syra?

-En gång. -Då förstår du. Det är lite som det.

När dörren har öppnats stängs den inte igen.

Vill du ändå se?

-Nej, jag överlever inte i fängelse. -Ta det lugnt.

Ingen ser oss. Det här är mitt område. Jag kan det utantill.

-Berätta vad som finns där borta först. -Du är rädd.

-Du verkade inte rädd i annonsen. -Jag har väl blivit det under resans gång.

Bra, det hjälper.

Tänk på din tjej, det gör jag. Jag tänker på min Alice.

Du måste bara träffa henne.

-Har du någon tjej? -Berätta vad som finns där borta, bara.

Det heter Surfridge.

På 1930-talet kom höjdarna från Hollywood och norpade åt sig det här stället.

Ett fint strandområde tills det lilla flygfältet intill började växa.

Och nu är det... Vänta...

-LAX. -Ja. Det regnade flygbränsle och dånade.

Alla packade och flyttade tillbaka till Beverly Hills eller vad det nu var.

Då blev stället värdelöst, så de byggde ett staket.

Det blev en spökstad. Husen som står kvar duger ingenting till.

Vakterna struntar i att patrullera här numera.

De lämnar det hemska i mörkret, fattar du?

Du kanske inte fattar. Kanske inte jag heller.

Sjuka jävlar som vi kanske måste snoka.

Där är det, eller hur?

Ja. Det finns något där som inte är mänskligt.

Inte ens nästan. Inte längre, i alla fall.

-Vad tänker du på? -Ärligt talat?

Att det är 68 procents risk att jag blir rånmördad och våldtagen.

Har du verkligen pengarna med dig?

Ja. Vet du vad? Om det här är något slags skumt rån-

-så ta pengarna och skippa tortyren. Jag klarar inte av sånt.

Betala vad du vill, om du vill. Efteråt.

Jag vill bara dela med mig. Jag vill ta in dig i den inre kretsen, som du vill.

Du får lite ryggrad och skaffar en tjej. Som min tjej.

Du måste träffa min tjej. Oroa dig inte för mig.

Jag har inga skjutvapen eller knivar.

Det är inte mig du är rädd för.

Du är rädd för huset och det som finns i det.

Du vet redan att det här är på riktigt.

-Är det farligt? -Det beror på vad du menar.

Det får du avgöra själv.

Håll för näsan. Det är många herrelösa djur där inne. De skiter, dör och annat.

Jag har vant mig, men det är rätt illa.

Du.

Första dörren till vänster. Det är där han är.

Öppna den.

Överraskning! Nu är vi tillsammans.

Kom igen. Sluta. Sluta. Herregud.

Andas, Miles. Andas. Andas.

Du mår bra. Du mår bra. Du mår bra.

Nej, det gör du inte.

Du ser förjävlig ut.

-Känner du en kille som heter Nelson? -Ja.

Han är i Surfridge, i ett övergivet hus, på övervåningen.

Berätta att han ligger död där inne.

Ajdå.

MAMMA

Mamma, är du...

Överraskning!

Nästa hållplats, Robertson.

Nästa hållplats, Crenshaw.

Crenshaw nästa.

Mamma! Mamma! Mamma?

Mamma?

Hej, älskling. Herregud!

Du luktar hemskt! Varför luktar du skit och förruttnelse?

-Mamma, stäng av tv:n. -Den är av.

Miles, hur kunde du köra iväg ensam? Du kan inte gå på gatan ensam!

-Jag förstår inte. -Hör på! Något hemskt har hänt.

Det slutar inte hända. Det händer nu.

-Vad är det med dina ögon? -Jag ser hemska saker när jag blinkar.

Jag försöker att inte blinka, men få mig inte att tänka på det.

-Då händer det bara. -Miles, någon har drogat dig.

Någon har drogat dig, eller hur? De fick dig att se gud vet vad-

-och nu snedtänder du. Miles, det ordnar sig.

Det gör det. Du får tvätta av dig, så går vi till en läkare.

Mina nycklar, min bil. Var är den?

-Så en man visade dig sitt eget spöke? -Nej.

Ett spöke visade mig sitt lik.

-Mannen som lämnade ett meddelande. -Det är ingen man.

-Men han ringde dig väl? -Faktiskt inte.

Det ringde aldrig, jag hade inga missade samtal. Det var bara ett meddelande.

-Det måste ha varit... -Herr Grissom.

Snälla, försök att slappna av.

Vad är det som händer? Få stopp på det.

-Det finns ingenting där. -Det är inte i blodet, ingen dålig tripp.

Jag är hemsökt! Han är kvar!

Jag tror dig! Det är inte droger, men det finns i dig. Bill var också rädd.

Bill? Pappa?

Du kallade honom det.

Vad hände honom?

Jag hittade honom hängd. Efteråt sa de att han...

...kvävdes, för att nacken inte bröts som han ville när repet gick in.

Du visste inte att din pappa alltid var rädd.

-Rädd för spöken? -För världen. Som du när det här började.

Sedan blev det höjder, bilar, folk, eld och vatten.

Världen slöt sig kring honom.

På lappen han skrev stod det att alla skulle ljuga.

Han trodde nog att om du visste så hade du väntat dig att det skulle hända.

Hon fejkade inte. Josefina var äkta.

Herregud. Det var pappa som var i rummet.

Han försökte säga något.

Han försökte varna mig.

Och du ljög.

Stanna! Stanna bussen!

-Hur långt ska du? -Englewood.

Jag vet inte riktigt. Han ser inte normal ut, direkt.

Du får åka där bak, grabben.

-Snälla, var är Josefina? -Sir, vi har stängt. Ni måste gå.

Kom.

Du, sov nu. Pappa lagar den. Du får den imorgon.

Någon klev på hans leksak och han kan inte sova. Han lagar den.

Okej?

Vi sätter oss. Sätt dig. Titta inte.

Slappna av. Du.

Du. Du är säker här.

Nej. Titta.

Ser du honom?

Ja. Han är ditt spöke nu och han går överallt dit du går.

Tänk inte på honom. Jag kan hålla honom borta ett tag.

Jag vet hur du lider.

Jag vet. Jag vet.

-Han vill döda mig. -Det sista anden vill är att döda dig.

Han avsåg inte att dö. Om du dör så dör han med dig.

Han kan inte ta över. Han kan inte döda dig.

Han är bunden till dig, så kallar jag det.

-Alla känner till det. -Inte jag.

Jo, det gör du. När mamma dog bands hon till min pappa.

Hon följde med honom som en passagerare, hon följde honom i en hel månad.

Plötsligt en dag kände han hur hon bara försvann.

Hon släppte taget och lyfte som en ballong.

Någon i varje familj har en sådan berättelse.

Men ditt spöke var en man som dog oälskad.

Han behövde en villig främling att knyta sig till.

Förde han dig till kroppen?

En fick fast mig så.

Hur får jag bort honom? Eller ut?

Hur binder jag loss honom?

-Han måste släppa taget. Det gör han inte. -Aldrig?

För honom är ljuset som eld. Han går aldrig dit.

Han kanske inte går ensam?

Vad menar du?

Han var kär i en tjej.

Han berättade om henne när vi träffades. Alice. Han visar mig henne ibland.

Jag tror att han vill att jag hittar henne.

-Vet du vad han ber dig om? -Ja.

Han vill att jag dödar henne, så att han kan ta henne med sig.

Vissa av de som bundit sig till mig vill att jag gör hemska saker.

Men om du vill ta ett liv för att rädda ditt eget-

-så är ditt liv inte värt att räddas.

När jag satte in annonsen trodde jag att jag skulle bli glad, vad jag än hittade.

Nu förstår jag bättre varför mamma bara vill somna på slutet.

Du har inte hört den ljusa sidan än.

Vad är den ljusa sidan?

Jag ska visa dig.

Spöket som hemsöker dig bevisar bara-

-vad som händer om vi är rädda för att lämna den här världen.

Men när vi väl lämnar den, det som händer då är något helt annat.

Det är som att komma hem.

En massa armar omfamnar en.

Det är som ett helt nytt minne som forsar tillbaka.

Det fanns i ens bakhuvud hela tiden.

Kom nu ihåg hur det var att dö.

Och det som kom efteråt.

Wow.

Vi får vara unga igen.

Josefina.

Varför gör du inte slut på det?

Varför gör du inte slut på det och går direkt till den bra delen?

Det skulle jag aldrig göra. Det ska inte du heller.

Lova det. Gör vi det, så missar vi hela poängen.

Vi lever inte för att ha det bekvämt eller bli nöjda.

Vi är här för äventyrets skull.

Har du nån växel?

Gud välsigne dig, jag behöver den verkligen. Har du mer?

Jag var med om en hemsk brand.

Skärp dig, grabben.

Skärp dig, grabben.

Skärp dig, grabben. Skärp dig, grabben. Skärp dig, grabben.

Skärp dig, grabben. Skärp dig, grabben.

Förlåt! Skärp dig, grabben.

-Jag hämtade din bil. -Jag ser det. Tack.

Miles.

Förlåt mig.

-Träffade du henne? -Jag träffade Josefina.

Hon såg Nelson. Mitt spöke.

-Jag vet att du inte tror mig. -Nelson Kinney jobbade på LAX.

De hittade kroppen. Det var med på nyheterna.

Han är här nu, eller hur?

Ja.

-Ser du honom? -Nej. Eller...

-Ett ögonblick trodde jag... -Det är för att du också är rädd nu.

-Du börjar tro mig. -Jag tror dig.

Jag tror dig.

Vad sa hon? Finns det något vi kan göra?

Ingenting. Det finns ingenting.

Det finns något. Ljug inte för mig.

Miles, berätta vad hon sa!

-Förlåt. -Lugn, det var bara ett ägg. Jag tar det.

Jag tar det, det är ingen fara.

Den där tjejen, Alice. Skulle du känna igen henne om...

Det räcker. Vi ska inte prata om henne, du lovade.

-Det finns bara ett val, det är inget val. -Säg inte åt mig vad jag har för val.

Jag skadar ingen med flit, men när det gäller min son finns ingen moral-

Inget rätt eller fel. Jag skulle personligen döda dussintals oskyldiga-

-om det innebar att du kunde leva och vara lycklig.

Det är det värt. Det kallar jag att vara en mor och ha en son.

En dygdig man som dör i förtid får ändå vila.

Det är inte antalet dagar som gör en ålder ärbar och åren mäter inte ett livs värde.

-Hur många ser du? -Tre, plus prästen.

Inte fyra?

Han har försökt blidka Gud, så Gud har älskat honom.

Din begravning är patetisk, Nelson. Din sorgliga jävel.

Han har hämtats. Han har burits bort så att ondskan inte kan förvrida hans själ.

Ondskans fascination förmörkar det goda-

-och en virvelvind av åtrå förvanskar ett enkelt hjärta.

Att uppnå perfektion på så kort tid, gjorde hans liv långt.

Hans själ behagade Herren.

Han räddades snabbt undan ondskan omkring honom.

Ändå inser folk inte att nåd-

-väntar Herrens utvalda och skydd hans heliga.

Må Herren välsigna och skydda dig, skina över dig och vara dig nådig.

Må Herren visa dig sitt ansikte och skänka dig frid.

Vilken fin jordfästning.

Du heter Alice. Nelson har berättat om dig.

-Jag heter Miles. Vi jobbade ihop. -Du?

Skulle du jobba på en skitig landningsbana? Verkligen?

Beskrev han mig så jävla väl att du kände igen mig?

Nej, han hade bilder.

Hade han bilder?

Den jäveln.

-Jag beklagar verkligen sorgen. -Sorgen? Jag trodde att du kände honom.

Jag brydde mig om honom för länge sedan.

Han kunde aldrig få in i skallen att jag inte kände som han.

Han fortsatte bara. Han slutade aldrig.

Han slutade aldrig med drogerna heller. När han försvann tänkte jag "överdos".

-Överdos? -Att han tog en överdos.

Du silade för mycket och stupade, din jävla idiot.

Jag är glad att han är borta. Jag borde inte säga så här.

Jag är glad att du är borta.

-Ser du honom? -Jag trodde att jag gjorde det.

-Berätta vad som händer! Nu! -Det är Nelson.

Alice. Alice, lugna dig. Titta på mig, snälla.

Nelson följer mig var jag än går. Han hemsöker mig.

Han är mitt spöke. Han kan inte skada dig.

-Men han vill det, eller hur? -Bara för att han inte ville härifrån.

Han är rädd för att gå ensam.

-Han vill att du skadar mig. -Alice, jag lovar dig.

Så länge jag lever ska jag se till att Nelson inte får som han vill.

Jag lovar att du är säker.

Du kan ta farväl av honom nu.

Och du kan mena det.

Mamma.

Vad i helvete händer nu?

Nu?

Nu lär jag mig att leva med ett spöke.

Jag kanske lär mig att sova en hel natt då och då.

Jag kanske lär mig att skilja på döda och levande på egen hand.

Måste jag släpa med mig Nelson Kinney hela livet utan att han får som han vill-

-kanske jag kan lyckas göra honom glad.

Jag tar hans promenader klockan 6 vid flygplatsen-

-så att han får höra flygplanen. Jag tror att han gillar ljudet.

Om jag gör det för honom-

-så kanske han låter mig känna mig normal då och då.

Så att jag orkar fortsätta.

Jag kanske inte blir bättre.

Och om jag inte blir bättre... Tja...

Tja...

Om du dör så dör han med dig.

Du är inte redo. Inte än. Jag stannar en tag eller två.

Mamma, kom igen nu. Jag är redo. Okej?

Jag måste försöka.

Javisst, ja. Kan du lämna av det här på vägen ut ur stan?

Ring och säg att du kom fram.

-Ursäkta, är Josefina här? -Hon kan inte träffa er idag.

Jag måste överlämna något personligen.

Josefina har det svårt med andarna idag.

Jag förstår, men...

-Det är väldigt viktigt. -Ja.

-Följ med oss. -Tack.

Letar du efter mig eller honom?

Dig. Jag hoppades att slippa se honom.

Jag har tänkt.

Jag tyckte synd om dig.

Jaså?

Du är väl den enda som vet hur det är att ha Nelson efter sig hela dagarna.

Jag har faktiskt varit där ett par gånger.

-Vid graven. -Verkligen?

Jag ville bara prata med honom.

Sluta fred.

Jag sa att han borde släppa dig. Att jag gillar dig och att du verkar hygglig.

Jag önskar att det hade hjälpt.

Har du någon tjej, Miles?

Frun.

Er besökare är tillbaka. Bill.

Han visar mig sin hals, där han hängde i repet.

Är han... Är han här?

Bill?

Jag känner honom.

Vad... Snälla, berätta vad han säger.

Att ni ska vända.

Vänd med bilen och åk tillbaka till er son!

Åk! Åk nu!

Herregud. Gud, förlåt mig!

-Jag skulle aldrig skada dig. -Jo, det skulle du.

Du fattar inte. Nelson tröttar ut en. Det är hans grej.

Till slut hade du kommit. Jag kan inte ta den risken, för fan.

Jag har en son nu. Jag har en son med en annan man.

Nelson blev så arg. Han sa att han skulle begrava mitt barn levande.

Han sa det och... Herregud.

En mor måste göra något.

Jag sa att vi kunde bli höga i spökstan, som förr i tiden.

Jag förgiftade hans dos och gav honom tre fulla sprutor.

Jag var tvungen.

Du måste ta honom härifrån för gott nu. Okej?

Jag ska.

Gud välsigne dig.

Nelson? Hör du mig där inne?

Brinn i helvetet.

Det finns inget helvete.

Miles måste följa med mig idag, han är så bra på att hitta knappar på golvet.

-Jag behöver honom på kemtvätten. -Den var bra.

Jag behöver honom, han sätter på mig knäskydden när lunchrasten är slut.

Han är lagom lång.

-Jag behöver honom, han talar spanska. -Det är ju löjligt, jag vinner.

Vi kan väl låta honom välja? Okej, Miles. Det är dags att välja.

Vill du följa med pappa idag, eller mamma?

-Vad blir det? -Mamma!

Kolla pulsen. Sådär, nu har vi honom.

Tack, gode Gud!

-Mamma, jag dog. -Men du kom tillbaka till mig, vännen.

Jag kom tillbaka ensam.

Översättning: Emil P.W.S Holmgren