Original subtitles

Vetenskapens värld handlar i dag om hundar...

...och hur de blev våra kompanjoner.

Ja, inget annat djur har gjort en liknande succé i vår historia.

Vi har förstått oss på den, och den på oss.

Men om vi backar till när vår vänskap började...

Varför var det vargen vi närmade oss?

Varför inte ekorren, eller björnen?

Vi träffar några av världens främsta hundforskare när de gör experiment.

Då klarnar bilden av vår bästa vän.

Dessutom får vi veta varför inte alla är hundmänniskor.

Det finns en miljard hundar.

Men för tiotusentals år sen, innan människan kom, fanns de inte alls.

Nakna, skäggiga, prickiga eller långhåriga.

Stora eller pyttesmå, ömtåliga eller robusta.

I dag finns det hundar överallt.

Vakthundar, jakthundar, kapplöpningsmaskiner, sällskapsdjur–

–kinesiska, amerikanska eller arktiska.

Nu är de en så stor del av samhället att de har blivit oumbärliga.

De har till och med lärt sig att kommunicera med oss.

Hur kunde pudlar, afghaner och chihuahuor erövra världen?

Det undrar zooarkeologer, biologer, beteendevetare och genetiker.

Fortfarande finns det mycket som vi inte vet om hundarna.

För tiotusentals år sen, långt innan hundarna blev en del av vår vardag–

–utvecklade vi en speciell relation till deras förfäder, vargarna.

För att förstå hur det gick till studerar forskare skallar och käkar.

Några av dem är 15 000 år gamla.

Forskaren Jean-Denis Vigne är pionjär inom zooarkeologi–

–och specialist på samspelet mellan människa och djur.

Kanske började det med valpar. De bör ha varit lätta att tämja.

Mötet mellan våra två arter påverkade vargens kroppsbyggnad.

Det finns mycket som vi inte vet om hur vargen domesticerades.

Var och när började det?

För att besvara frågan har paleogenetikern Greger Larson–

–inlett ett vetenskapligt samarbete med forskare från hela världen.

Hundens historia hänger tätt ihop med människans.

Ju mer vi lär oss om den, desto bättre förstår vi vår egen.

Mer än 200 personer arbetar för att försöka bestämma–

–när vargen började domesticeras.

Målet är att bygga upp en databas och sekvensera dna–

–från 1 600 hundar och vargar från forntid fram till i dag–

–för att sätta ihop ett släktträd.

Forskarna har jämfört gener från hundar och vargar–

–från 15 000 år tillbaka till i dag, och resultatet blev en överraskning.

Tre domesticeringsregioner framträdde:

En i västra Europa för 15 000 år sen–

–en i Sibirien och norra Kina för 12 500 år sen–

–och en i Mellanöstern. Men vad hände sen?

Under äldre stenåldern var människorna jägare och samlare.

De följde årstiderna och sökte sig till platser med mycket vilt.

Men hur såg förhållandet ut mellan de första hundarna och nomaderna?

Det finns bara 15 hundben kvar från äldre stenåldern.

Kvarlevor av en 14 300 år gammal valp har påträffats i tyska Oberkassel.

Veterinären och arkeologen Luc Janssens har kartlagt hans historia.

Nån gång för 14 000–15 000 år sen blev hunden människans följeslagare.

Därefter har våra vägar aldrig skilts åt.

Senare blev människan bofast och byggde byar.

I Herxheim i Tyskland har man hittat gravar från yngre stenåldern.

För 7 000 år sen begravde Europas första bönder–

–flera hundra människor och hundar vid den här rondellen.

Det finns massor av märken på ben och skallar.

Märkena på hundbenen visar att hundar behandlades likadant som människor.

För arkeologen Andrea Zeeb-Lanz gav upptäckten ny förståelse–

–för förhållandet mellan människa och hund.

Ibland gjorde hundarna människorna sällskap i livet efter detta.

Men vad spelade de mer för roll i dessa samhällen av bönder och herdar?

Stefan Ziegler och Jörg Ewersen i Hamburg undersöker den frågan.

Mer än 3 000 fynd av hunddjursben har analyserats.

De är från utgrävningsplatser från Danmark till Schweiz.

Några är över 6 000 år gamla.

Vad kan de berätta om förhållandet mellan hund och människa då?

Det var inte alltid så lätt att leva i närheten av de första bönderna.

Trots att hundar var trogna kamrater som vaktade bostaden och djuren–

–drog man sig inte för att slakta dem i tider av svält eller kyla.

Ändå fortsatte hunden erövra världen, även på de mest ogästvänliga platser.

Ben av hundar begravda för 2 000 år sen har hittats nära polcirkeln.

Hur såg hundar från så kalla platser ut och varför levde de med människan?

I över fem år har Robert Losey arbetat på Ust-Poluj-utgrävningen.

Fynden får inte lämna Ryssland–

–så han skannar dem för att senare studera dem på hemmaplan i Kanada.

I sitt labb kan han ta fram en exakt kopia av hundskallen från Arktis–

–med hjälp av skannerdata och en 3d-skrivare.

Urhundarna, med en mankhöjd på 50 cm, liknade dagens siberian husky–

–med svart och vit päls.

Men hur lyckades människan göra vargen till slädhund och kamrat?

Finns det ett recept för domesticering?

Ett projekt har pågått i Ryssland sen slutet av 1950-talet.

Då ville Sovjetunionen lära sig massproducera päls från silverräven.

Det blev ett lyckokast för genetikern Dmitrij Beljajev och hans forskare.

Genom att föda upp rävar i fångenskap i generationer–

–fick han möjlighet att studera en uppskruvad tämjningsprocess.

Beljajevs rävar förvandlades helt på mindre än 50 år.

Efter några generationer hade utseendet förändrats.

Pälsen hade vita partier och öronen blev hängande som på många hundraser.

Vargen kan ha blivit hund på ett liknande sätt, fast långsammare.

Men hur kunde ett köttätande rovdjur anpassa sig till ett liv som bofast–

–och en kost av sädesslag?

I närheten av våra allätande förfäder tvingades hunden förändras.

Erik Axelsson vid Uppsala universitet studerar de mutationer–

–som gjort det möjligt för hunden att leva sida vid sida med oss.

Först jämfördes tolv vargar med 60 moderna hundar av olika raser.

För att säkra resultatet studerades ytterligare hundratals hundar.

Den genetiska anpassningen var avgörande.

Den gjorde att enzymer i saliven och från bukspottkörteln–

–kunde göra stärkelse till glukos–

–en enkel sockerart som blev bränsle i cellerna.

De hundar som kunde leva på människans matrester gynnades.

Människan valde ut och korsade hundar–

–utifrån prestanda, kroppsbyggnad och beteende.

På så sätt uppstod alltmer specialiserade raser.

Människan har tagit fram en speciell ras för varje uppgift.

Den mångfalden i storlek och utseende finns inte hos nån annan djurart.

I dag räknar man till närmare 400 hundraser.

Paris naturhistoriska nationalmuseum har en stor samling ben och skelett.

För Cécile Callou, som har forskat om domesticeringsprocessen i tio år–

–är det en värdefull resurs.

En del moderna raser har en kropps- byggnad som ligger nära vargens.

Canis lupus, vargen, och canis lupus familiaris, hunden–

–verkar inte ha mycket med varann att göra.

Trots det tillhör de samma art och har 99 % av generna gemensamt.

Storleksskillnaden gör det svårt–

–men i teorin kan en chihuahua och en chow-chow para sig med en varg.

Men hunden har förändrat sitt beteende.

På Wolf Science Center utanför Wien bedrivs unik forskning.

Zsófia Virányi har i experiment jämfört hundens förmåga med vargens.

Vargarna träffade inga andra människor än forskarna.

I det första experimentet gömdes godis under en behållare.

Det blir en lätt match.

En efter en går hundar och vargar för att hämta sin belöning.

Nästa steg blir svårare.

Nu sitter behållaren fast i en skiva.

Djuren får tre minuter på sig.

För att överleva i naturen räknar vargen med sin flock.

Samarbetat har utvecklats under många tusen år utan mänsklig inblandning.

Domesticeringen lade grunden för ett alternativt samarbete–

–nu mellan hund och människa. Hunden har lärt sig att kommunicera med oss–

–och vi har lärt oss att tolka hundens kroppsspråk, blick och skall.

Vi tycks tro att vi kan förstå hundar och tvärtom. Men stämmer det?

Vad händer i skallen på en hund?

Det försöker forskare på Eötvös Loránd-universitetet ta reda på.

Attila Andics använder ett instrument som brukar reserveras för människor:

Magnetkameran.

Den här border collien har fått lära sig att ligga stilla i kameran.

Med experimentet kan Attila Andics analysera hundhjärnans reaktioner.

Border collien reagerar på skall, mänskliga röster och andra ljud.

En del är positiva, andra negativa.

Avsikten är att jämföra hundens hjärnaktivitet med människans.

Resultatet är en överraskning.

Hundar, precis som människor, läser av satsmelodin.

Efter flera tusen år ihop med oss har hunden sidor som inte finns hos varg.

Zsófia Virányi försöker identifiera andra förmågor–

–som kan förklara hundens unika kontakt med oss.

I det här experimentet tar hon kontakt med både blick och gester.

Hunden fattar direkt vilken mugg det finns godis i.

När hon gör samma sak med slutna ögon och neutral uppsyn misslyckas hunden.

Den här hunden belönas när han identifierar leende ansikten.

När han lärt sig det, får han bara se övre delen av ansiktet – bara ögonen.

Men återigen skiljer han utan problem på allvarliga och leende ansikten.

Hundens förmåga att tolka känslolägen kan förklara bandet till människan.

Men vad bottnar kärleken i? Kan den bero på vårt sätt att se på varann?

Det kan låta märkligt, men en ny upptäckt tyder på det.

När människa och hund ser varann i ögonen, stiger nivån av oxytocin–

–med 30 procent hos båda.

Oxytocin utsöndras av hypotalamus–

–och stärker det känslomässiga bandet mellan mor och barn vid ögonkontakt.

Kan den hormonreaktionen ha gjort–

–att människan haft lättare att ta till sig hunden?

Anna Kis studerar hur oxytocin påverkar hundar.

Några får en hormondusch i nosen och några får placebo.

Hunden måste först lära sig att det ligger godis i skålen till vänster–

–medan skålen till höger är tom. Det tar inte lång stund.

Ställer Anna Kis bara fram en skål, till höger, är hunden inte angelägen.

När skålen till vänster ställs fram får den bråttom. Där fanns ju godis!

Sen placerar hon skålen i mitten.

Svårt – det är lika långt från det negativa som det positiva.

Nu mäts tiden som hunden tar på sig.

I nästa experiment kan hunden inte se personen som sätter fram skålen.

Nu jämför man hur lång tid det tar att nå platsen i mitten–

–jämfört med den positiva respektive negativa.

Oxytocinet gav hunden självförtroende på samma sätt som mänsklig kontakt.

Uppmärksamhet och prat stimulerar också oxytocinproduktionen.

Enbart ögonkontakt kan alltså få en hund att lita på oss.

Utrustad med alla de här egenskaperna blir hunden snabbt oumbärlig för oss.

Människor har tagit fram högt specialiserade hundraser.

Hunden i våra drömmar. Hunden som objekt.

När vi experimenterar med naturen kan resultatet bli allvarliga mutationer–

–med oavsiktliga konsekvenser.

I urvalsprocessen gynnar man ofta det utseendemässiga–

–utan att se till djurets välmående.

Jakten på den perfekta rasen, med för stark betoning på vissa drag–

–kan leda till allvarliga sjukdomar och grava beteendestörningar.

Vi har avlat fram raser som inte kan ta hand om sig själva.

Hundar som är helt beroende av oss.

Etologen Caroline Gilbert undervisar i djurens beteende.

Kanske har somliga människor alltför mycket blivit ett med sina hundar.

Hundarna har blivit beroende av dem, och de själva beroende av hundarna.

Tove Fall är professor i molekylär epidemiologi i Uppsala.

Hon studerar hundars betydelse för vår hälsa.

Det är ingen slump att en del av oss har hund.

Våra gener spelar stor roll för om vi lever med eller utan hund.

Forskarna analyserade data från 35 000 svenska tvillingar.

Man jämförde enäggs- och tvåäggstvillingar–

–och kunde bestämma skillnaden i påverkan mellan arv och miljö.

Resultatet är överraskande: en persons genetiska sammansättning–

–påverkar starkt om man kommer att ha hund eller inte.

De förfäder som levde ihop med hundar skulle alltså ha gynnats av det.

Forskarna hoppas att nya studier avslöjar ännu mer–

–om förhållandet mellan människa och varg som inleddes för 15 000 år sen.

Under de åren har hunden bidragit mer till vårt samhälles utveckling–

–än nåt annat domesticerat djur.

Vårt förhållande har gett upphov till "människa/hund-samhället".

Kommer våra livsstilsförändringar att krossa vårt förhållande till hunden?

I dag finns det en miljard hundar.

De fortsätter sitt segertåg över världen med ett oslagbart vapen:

Hundvalpen.

Textning: Rickard Sjöberg Svensk Medietext för SVT

För den som inte fått nog finns mer hundforskning på vår webb:

svt.se/vetenskap

Filmen finns så klart på SVT Play.

Där finns den att se ända fram till mitten av maj nästa år.

Nu en blick ut i vetenskapsvärlden. Här kommer några korta nyheter.

Kan nässprej skydda mot covid–19?

Amerikanska forskare har lyckats med det i försök på smittade illrar.

Det är en ganska ny teknik. Vissa fetter och proteiner från sprejen–

–skyddar cellerna så att viruset inte kan tränga in och infektera.

Den nya sprejen imponerar på svenske professorn Niklas Arnberg–

–bland annat för att skyddet på cellerna ligger kvar så stabilt.

Tekniken bygger på en typ av molekyl–

–som sätter sig i membranet på våra celler–

–och väntar på att viruset ska komma dit–

–och blockerar sen viruset från att komma in i våra celler. Innovativt!

Så kallad periodisk fasta, när man bara äter mellan vissa klockslag–

–verkar inte fungera för viktnedgång.

I en amerikansk studie testades hårt kontrollerad periodisk fasta.

Under tolv veckor åt deltagarna samma hälsosamma mat varje dag.

Hälften av deltagarna åt enbart under en begränsad tid av dygnet–

–framför allt före klockan 13. Den andra hälften åt mer som vanligt:

Morgon, middag och kväll. Resultatet överraskade forskarna.

Båda grupperna förlorade lika mycket vikt och fick sänkt blodtryck–

–oavsett när de åt.

I ett globalt forskningsprojekt har man studerat 363 fågelarters gener.

Hundratals ornitologer, genforskare, datavetare och museer har bidragit.

Man har kartlagt arvsmassan–

–hos allt ifrån hönor till strutsar, kolibrier och kejsarpingviner.

Det här kan hjälpa till att rädda hotade fågelarter.

När vi jämför de här fågelarterna kan vi identifiera delar av arvsmassan–

–som verkar viktiga för överlevnaden.

Om vi ser mutationer i de delarna hos hotade arter–

–kan de bära på genetiska sjukdomar.

Med kartläggningen kan man välja ut dem som inte är så sjuka av inavel–

–när hotade arter ska räddas.

Nästa måndag kommer en gastkramande historia.

Vi ska till den brutala massaker som inträffade på Öland på 400-talet.

Arkeologerna upptäckte att allt ligger kvar – skelett och skatter –

–precis där de lämnades för drygt 1 500 år sen.

Och nu leder spåren till romarriket.

Romarriket dominerar totalt. Det var en koloss, och svårt att styra.

Kaoset är grejen för ölänningarna.

De åker ner i stora grupper om hundratals personer och tar värvning.

När Västrom brakade ihop 476 förlorade de sina arbetskontakter.

En massa krigare fick åka hem för gott. Vilka skulle de bråka då med?

Jo, varandra.