All language subtitles for vetenskapens-varld.hundarnas-ursprung-8f7c2eb-svtplay

Vetenskapens värld
handlar i dag om hundar...

...och hur de blev våra kompanjoner.

Ja, inget annat djur har gjort
en liknande succé i vår historia.

Vi har förstått oss på den,
och den på oss.

Men om vi backar till
när vår vänskap började...

Varför var det vargen vi närmade oss?

Varför inte ekorren, eller björnen?

Vi träffar några av världens främsta
hundforskare när de gör experiment.

Då klarnar bilden av vår bästa vän.

Dessutom får vi veta
varför inte alla är hundmänniskor.

Det finns en miljard hundar.

Men för tiotusentals år sen, innan
människan kom, fanns de inte alls.

Nakna, skäggiga,
prickiga eller långhåriga.

Stora eller pyttesmå,
ömtåliga eller robusta.

I dag finns det hundar överallt.

Vakthundar, jakthundar,
kapplöpningsmaskiner, sällskapsdjur–

–kinesiska, amerikanska
eller arktiska.

Nu är de en så stor del av samhället
att de har blivit oumbärliga.

De har till och med lärt sig
att kommunicera med oss.

Hur kunde pudlar, afghaner
och chihuahuor erövra världen?

Det undrar zooarkeologer, biologer,
beteendevetare och genetiker.

Fortfarande finns det mycket
som vi inte vet om hundarna.

För tiotusentals år sen, långt innan
hundarna blev en del av vår vardag–

–utvecklade vi en speciell relation
till deras förfäder, vargarna.

För att förstå hur det gick till
studerar forskare skallar och käkar.

Några av dem är 15 000 år gamla.

Forskaren Jean-Denis Vigne
är pionjär inom zooarkeologi–

–och specialist på samspelet
mellan människa och djur.

Kanske började det med valpar.
De bör ha varit lätta att tämja.

Mötet mellan våra två arter
påverkade vargens kroppsbyggnad.

Det finns mycket som vi inte vet
om hur vargen domesticerades.

Var och när började det?

För att besvara frågan
har paleogenetikern Greger Larson–

–inlett ett vetenskapligt samarbete
med forskare från hela världen.

Hundens historia hänger tätt ihop
med människans.

Ju mer vi lär oss om den,
desto bättre förstår vi vår egen.

Mer än 200 personer arbetar
för att försöka bestämma–

–när vargen började domesticeras.

Målet är att bygga upp en databas
och sekvensera dna–

–från 1 600 hundar och vargar
från forntid fram till i dag–

–för att sätta ihop ett släktträd.

Forskarna har jämfört gener
från hundar och vargar–

–från 15 000 år tillbaka till i dag,
och resultatet blev en överraskning.

Tre domesticeringsregioner
framträdde:

En i västra Europa
för 15 000 år sen–

–en i Sibirien och norra Kina
för 12 500 år sen–

–och en i Mellanöstern.
Men vad hände sen?

Under äldre stenåldern
var människorna jägare och samlare.

De följde årstiderna och sökte sig
till platser med mycket vilt.

Men hur såg förhållandet ut mellan
de första hundarna och nomaderna?

Det finns bara 15 hundben kvar
från äldre stenåldern.

Kvarlevor av en 14 300 år gammal valp
har påträffats i tyska Oberkassel.

Veterinären och arkeologen Luc
Janssens har kartlagt hans historia.

Nån gång för 14 000–15 000 år sen
blev hunden människans följeslagare.

Därefter har våra vägar
aldrig skilts åt.

Senare blev människan bofast
och byggde byar.

I Herxheim i Tyskland har man hittat
gravar från yngre stenåldern.

För 7 000 år sen
begravde Europas första bönder–

–flera hundra människor och hundar
vid den här rondellen.

Det finns massor av märken
på ben och skallar.

Märkena på hundbenen visar att hundar
behandlades likadant som människor.

För arkeologen Andrea Zeeb-Lanz
gav upptäckten ny förståelse–

–för förhållandet
mellan människa och hund.

Ibland gjorde hundarna människorna
sällskap i livet efter detta.

Men vad spelade de mer för roll i
dessa samhällen av bönder och herdar?

Stefan Ziegler och Jörg Ewersen
i Hamburg undersöker den frågan.

Mer än 3 000 fynd av hunddjursben
har analyserats.

De är från utgrävningsplatser
från Danmark till Schweiz.

Några är över 6 000 år gamla.

Vad kan de berätta om förhållandet
mellan hund och människa då?

Det var inte alltid så lätt att leva
i närheten av de första bönderna.

Trots att hundar var trogna kamrater
som vaktade bostaden och djuren–

–drog man sig inte för att slakta dem
i tider av svält eller kyla.

Ändå fortsatte hunden erövra världen,
även på de mest ogästvänliga platser.

Ben av hundar begravda för 2 000 år
sen har hittats nära polcirkeln.

Hur såg hundar från så kalla platser
ut och varför levde de med människan?

I över fem år har Robert Losey
arbetat på Ust-Poluj-utgrävningen.

Fynden får inte lämna Ryssland–

–så han skannar dem för att senare
studera dem på hemmaplan i Kanada.

I sitt labb kan han ta fram en exakt
kopia av hundskallen från Arktis–

–med hjälp av skannerdata
och en 3d-skrivare.

Urhundarna, med en mankhöjd på 50 cm,
liknade dagens siberian husky–

–med svart och vit päls.

Men hur lyckades människan göra
vargen till slädhund och kamrat?

Finns det ett recept
för domesticering?

Ett projekt har pågått i Ryssland
sen slutet av 1950-talet.

Då ville Sovjetunionen lära sig
massproducera päls från silverräven.

Det blev ett lyckokast för genetikern
Dmitrij Beljajev och hans forskare.

Genom att föda upp rävar
i fångenskap i generationer–

–fick han möjlighet att studera
en uppskruvad tämjningsprocess.

Beljajevs rävar förvandlades helt
på mindre än 50 år.

Efter några generationer
hade utseendet förändrats.

Pälsen hade vita partier och öronen
blev hängande som på många hundraser.

Vargen kan ha blivit hund på
ett liknande sätt, fast långsammare.

Men hur kunde ett köttätande rovdjur
anpassa sig till ett liv som bofast–

–och en kost av sädesslag?

I närheten av våra allätande förfäder
tvingades hunden förändras.

Erik Axelsson vid Uppsala universitet
studerar de mutationer–

–som gjort det möjligt för hunden
att leva sida vid sida med oss.

Först jämfördes tolv vargar
med 60 moderna hundar av olika raser.

För att säkra resultatet studerades
ytterligare hundratals hundar.

Den genetiska anpassningen
var avgörande.

Den gjorde att enzymer i saliven
och från bukspottkörteln–

–kunde göra stärkelse till glukos–

–en enkel sockerart
som blev bränsle i cellerna.

De hundar som kunde leva på
människans matrester gynnades.

Människan valde ut
och korsade hundar–

–utifrån prestanda, kroppsbyggnad
och beteende.

På så sätt uppstod
alltmer specialiserade raser.

Människan har tagit fram
en speciell ras för varje uppgift.

Den mångfalden i storlek och utseende
finns inte hos nån annan djurart.

I dag räknar man
till närmare 400 hundraser.

Paris naturhistoriska nationalmuseum
har en stor samling ben och skelett.

För Cécile Callou, som har forskat
om domesticeringsprocessen i tio år–

–är det en värdefull resurs.

En del moderna raser har en kropps-
byggnad som ligger nära vargens.

Canis lupus, vargen,
och canis lupus familiaris, hunden–

–verkar inte ha mycket
med varann att göra.

Trots det tillhör de samma art
och har 99 % av generna gemensamt.

Storleksskillnaden gör det svårt–

–men i teorin kan en chihuahua och
en chow-chow para sig med en varg.

Men hunden har förändrat
sitt beteende.

På Wolf Science Center utanför Wien
bedrivs unik forskning.

Zsófia Virányi har i experiment
jämfört hundens förmåga med vargens.

Vargarna träffade
inga andra människor än forskarna.

I det första experimentet
gömdes godis under en behållare.

Det blir en lätt match.

En efter en går hundar och vargar
för att hämta sin belöning.

Nästa steg blir svårare.

Nu sitter behållaren fast i en skiva.

Djuren får tre minuter på sig.

För att överleva i naturen
räknar vargen med sin flock.

Samarbetat har utvecklats under många
tusen år utan mänsklig inblandning.

Domesticeringen lade grunden
för ett alternativt samarbete–

–nu mellan hund och människa. Hunden
har lärt sig att kommunicera med oss–

–och vi har lärt oss att tolka
hundens kroppsspråk, blick och skall.

Vi tycks tro att vi kan förstå hundar
och tvärtom. Men stämmer det?

Vad händer i skallen på en hund?

Det försöker forskare på Eötvös
Loránd-universitetet ta reda på.

Attila Andics använder ett instrument
som brukar reserveras för människor:

Magnetkameran.

Den här border collien har fått
lära sig att ligga stilla i kameran.

Med experimentet kan Attila Andics
analysera hundhjärnans reaktioner.

Border collien reagerar på skall,
mänskliga röster och andra ljud.

En del är positiva, andra negativa.

Avsikten är att jämföra hundens
hjärnaktivitet med människans.

Resultatet är en överraskning.

Hundar, precis som människor,
läser av satsmelodin.

Efter flera tusen år ihop med oss har
hunden sidor som inte finns hos varg.

Zsófia Virányi försöker identifiera
andra förmågor–

–som kan förklara
hundens unika kontakt med oss.

I det här experimentet tar hon
kontakt med både blick och gester.

Hunden fattar direkt
vilken mugg det finns godis i.

När hon gör samma sak med slutna ögon
och neutral uppsyn misslyckas hunden.

Den här hunden belönas
när han identifierar leende ansikten.

När han lärt sig det, får han bara se
övre delen av ansiktet – bara ögonen.

Men återigen skiljer han utan problem
på allvarliga och leende ansikten.

Hundens förmåga att tolka känslolägen
kan förklara bandet till människan.

Men vad bottnar kärleken i? Kan den
bero på vårt sätt att se på varann?

Det kan låta märkligt,
men en ny upptäckt tyder på det.

När människa och hund ser varann
i ögonen, stiger nivån av oxytocin–

–med 30 procent hos båda.

Oxytocin utsöndras av hypotalamus–

–och stärker det känslomässiga bandet
mellan mor och barn vid ögonkontakt.

Kan den hormonreaktionen ha gjort–

–att människan haft lättare
att ta till sig hunden?

Anna Kis studerar
hur oxytocin påverkar hundar.

Några får en hormondusch i nosen
och några får placebo.

Hunden måste först lära sig att det
ligger godis i skålen till vänster–

–medan skålen till höger är tom.
Det tar inte lång stund.

Ställer Anna Kis bara fram en skål,
till höger, är hunden inte angelägen.

När skålen till vänster ställs fram
får den bråttom. Där fanns ju godis!

Sen placerar hon skålen i mitten.

Svårt – det är lika långt
från det negativa som det positiva.

Nu mäts tiden som hunden tar på sig.

I nästa experiment kan hunden inte se
personen som sätter fram skålen.

Nu jämför man hur lång tid det tar
att nå platsen i mitten–

–jämfört med den positiva
respektive negativa.

Oxytocinet gav hunden självförtroende
på samma sätt som mänsklig kontakt.

Uppmärksamhet och prat stimulerar
också oxytocinproduktionen.

Enbart ögonkontakt kan alltså få
en hund att lita på oss.

Utrustad med alla de här egenskaperna
blir hunden snabbt oumbärlig för oss.

Människor har tagit fram
högt specialiserade hundraser.

Hunden i våra drömmar.
Hunden som objekt.

När vi experimenterar med naturen kan
resultatet bli allvarliga mutationer–

–med oavsiktliga konsekvenser.

I urvalsprocessen gynnar man ofta
det utseendemässiga–

–utan att se till djurets välmående.

Jakten på den perfekta rasen,
med för stark betoning på vissa drag–

–kan leda till allvarliga sjukdomar
och grava beteendestörningar.

Vi har avlat fram raser
som inte kan ta hand om sig själva.

Hundar som är helt beroende av oss.

Etologen Caroline Gilbert undervisar
i djurens beteende.

Kanske har somliga människor alltför
mycket blivit ett med sina hundar.

Hundarna har blivit beroende av dem,
och de själva beroende av hundarna.

Tove Fall är professor
i molekylär epidemiologi i Uppsala.

Hon studerar hundars betydelse
för vår hälsa.

Det är ingen slump
att en del av oss har hund.

Våra gener spelar stor roll
för om vi lever med eller utan hund.

Forskarna analyserade data
från 35 000 svenska tvillingar.

Man jämförde enäggs-
och tvåäggstvillingar–

–och kunde bestämma skillnaden
i påverkan mellan arv och miljö.

Resultatet är överraskande:
en persons genetiska sammansättning–

–påverkar starkt
om man kommer att ha hund eller inte.

De förfäder som levde ihop med hundar
skulle alltså ha gynnats av det.

Forskarna hoppas att nya studier
avslöjar ännu mer–

–om förhållandet mellan människa och
varg som inleddes för 15 000 år sen.

Under de åren har hunden bidragit
mer till vårt samhälles utveckling–

–än nåt annat domesticerat djur.

Vårt förhållande har gett upphov
till "människa/hund-samhället".

Kommer våra livsstilsförändringar att
krossa vårt förhållande till hunden?

I dag finns det en miljard hundar.

De fortsätter sitt segertåg över
världen med ett oslagbart vapen:

Hundvalpen.

Textning: Rickard Sjöberg
Svensk Medietext för SVT

För den som inte fått nog
finns mer hundforskning på vår webb:

svt.se/vetenskap

Filmen finns så klart på SVT Play.

Där finns den att se ända fram
till mitten av maj nästa år.

Nu en blick ut i vetenskapsvärlden.
Här kommer några korta nyheter.

Kan nässprej skydda mot covid–19?

Amerikanska forskare har lyckats
med det i försök på smittade illrar.

Det är en ganska ny teknik. Vissa
fetter och proteiner från sprejen–

–skyddar cellerna så att viruset
inte kan tränga in och infektera.

Den nya sprejen imponerar på
svenske professorn Niklas Arnberg–

–bland annat för att skyddet
på cellerna ligger kvar så stabilt.

Tekniken bygger på en typ av molekyl–

–som sätter sig i membranet
på våra celler–

–och väntar på
att viruset ska komma dit–

–och blockerar sen viruset från att
komma in i våra celler. Innovativt!

Så kallad periodisk fasta, när man
bara äter mellan vissa klockslag–

–verkar inte fungera
för viktnedgång.

I en amerikansk studie testades
hårt kontrollerad periodisk fasta.

Under tolv veckor åt deltagarna
samma hälsosamma mat varje dag.

Hälften av deltagarna åt enbart
under en begränsad tid av dygnet–

–framför allt före klockan 13. Den
andra hälften åt mer som vanligt:

Morgon, middag och kväll.
Resultatet överraskade forskarna.

Båda grupperna förlorade lika mycket
vikt och fick sänkt blodtryck–

–oavsett när de åt.

I ett globalt forskningsprojekt har
man studerat 363 fågelarters gener.

Hundratals ornitologer, genforskare,
datavetare och museer har bidragit.

Man har kartlagt arvsmassan–

–hos allt ifrån hönor till strutsar,
kolibrier och kejsarpingviner.

Det här kan hjälpa till
att rädda hotade fågelarter.

När vi jämför de här fågelarterna kan
vi identifiera delar av arvsmassan–

–som verkar viktiga för överlevnaden.

Om vi ser mutationer i de delarna
hos hotade arter–

–kan de bära på genetiska sjukdomar.

Med kartläggningen kan man välja ut
dem som inte är så sjuka av inavel–

–när hotade arter ska räddas.

Nästa måndag
kommer en gastkramande historia.

Vi ska till den brutala massaker
som inträffade på Öland på 400-talet.

Arkeologerna upptäckte att allt
ligger kvar – skelett och skatter –

–precis där de lämnades
för drygt 1 500 år sen.

Och nu leder spåren till romarriket.

Romarriket dominerar totalt. Det
var en koloss, och svårt att styra.

Kaoset är grejen för ölänningarna.

De åker ner i stora grupper om
hundratals personer och tar värvning.

När Västrom brakade ihop 476
förlorade de sina arbetskontakter.

En massa krigare fick åka hem för
gott. Vilka skulle de bråka då med?

Jo, varandra.