Original subtitles

–Jag har tagit över dina skulder. –Jag är i en förfärlig knipa, Gustaf.

Jag lider av leukemi.

–Jag vill bli vårdad i hemmet. –Jag heter Yusuf.

Åh! Vad gullig du är.

–Hör upp! –Det kommer att ge stora problem.

Polismästaren kräver en ursäkt.

Carl-Otto Levins inskränkta attityd till homosexualitet är en skandal!

–Christina? –Mamma, titta.

Jag vill inte att vi träffas igen.

I slutet av maj håller Världsbanken möte i Folkets hus.

Vi tänker bränna ner lokalen.

–Var är Moa-Li?! –Hon uppfostras av andra kamrater.

Kan du ta reda på var hon finns?

Han har förfalskat min namnteckning och tömt kontot.

Du kan räkna med fängelse.

Utpressning?

Eller så har Vinge sålt sina fordringar till Mirko Kostelic.

Om du vill sälja, så är jag beredd att lägga ett generöst bud på Nina's.

Vi måste kunna resonera, även om vi inte har alla fakta.

–Herr Roos var en mångårig anställd. –Ja.

Betrodd som ekonomiskt ansvarig.

Jag behöver lite respit, så att jag kan få en överblick.

Varsågod. En överblick över er sammanlagda skuld.

–Namn? –Bengt-Allan Roos.

Det är inte vad jag har hört.

Jag har hört att han inte är död, utan har stuckit till Schweiz.

Vad tror du leveransproblemen beror på? Restaurangen är bankrutt.

Vad håller ni på med? Har ni inget bättre för er än att skvallra?

–Visa lite respekt. –Carmen började.

Fortsätt arbeta.

–Hur är det? –Bra.

–Hur gick det på banken? –Inte så bra.

Jag bad vår bankkamrer att fara åt helvete.

Jag kommer inte att klara skulden.

–Jag måste sälja, eller stänga. –Det är inte säkert.

Mirko Kostelic har gett mig ett bra erbjudande.

Jag borde ta det.

Jag har talat med leverantörerna. Mer än hälften ger oss krita en månad.

Hur lyckades du med det?

Kontakter. Gentjänster. Oemotståndlig charm.

–Vi kan förenkla menyn. –Då fattar personalen att nåt är fel.

Jag tar hand om personalen.

En dag i taget, eller hur?

Ska du inte äta?

Nej.

Kom.

–Hur länge ska det här hålla på? –Så länge som det krävs.

–Jag måste få träffa Moa-Li! –Du måste ingenting.

Det var gott.

Jag har bara så svårt med aptiten.

HON KRÄKS

Så ja, låt det komma.

TELEFONSIGNAL

–Löwander. –Det gäller en Bengt-Allan Roos.

–Hallå? –Roos, ja. Ursäkta. Vad gäller det?

Politikerna blundar för verkligheten. Barn på daghem lär sig inte normer.

Vad säger Margareta Nilsson?

Vad är det för verklighet ni talar om?

Forskningen visar att de här barnen blir rotlösa och...

–Vilken forskning? –Låt mig få ställa en fråga.

Vems ansvar är barnen? Samhällets eller föräldrarnas?

Jag är själv mor. Och jag tycker att det är min rätt att fostra mina barn–

–i bäst lämpad miljö, i hemmet inom äktenskapet.

Jag är också mor. Jag var ogift och ensamstående när jag fick min son.

Jag önskar att vi hade haft rätt till daghem, för det hade han mått bra av.

Jag med, som yrkesarbetande.

Jag är trött på gräsrotspolitik. Jag vill förändra inifrån.

–Partipolitik? –Nej. Eller... Jag vet inte. Kanske.

–Jag har funderat på det ett tag. –Jaha.

Det var flera år sen som jag var aktiv.

–Ring Britt. –Britt?

Hon är civilminister, hon kan väl hjälpa till.

–Jag kan inte be Britt om en tjänst. –Varför inte?

Nämen! Än sen? Det var flera år sen.

–Hur länge ska jag vara här? –Så länge det behövs.

Behövs för vad?

Behövs för vad?!

–Hur länge ska hon vara inlåst? –Vi har viktigare saker att tänka på.

–Här ligger en matta som vi ska... –Ska vi ta ut det här, eller?

Om Kicki tar dem, så tar jag de där. Och... Nej, det blir bra.

...att de inte skvalpar.

Satan! Du stannar där!

Hon rymmer! Kom igen!

Stanna!

–Christina! –Stanna!

Stanna där! Stanna där!

–Kom igen då, för helvete! –Tror ni att hon går till polisen?

–Tack för liften. –Du klarar dig nu? Är du säker?

Uno.

Hämta bensin, så att vi får i gång elden. Vart fan ska ni?!

Jävla fegisar.

Skynda på!

–Jag hämtar de sista grejerna. –Hjälp till!

Fan!

–Var är John? –Din lilla jävla förrädare!

–Var är John? –Jag vet inte. Vet du?

Har du kollat övervåningen?

Fan också!

Övervåld! Jag ska anmäla er!

Vad har ni på oss? Inte ett jävla skit!

In i bilen!

–Här. Folkets hus. –Ladan är full av bensinbomber.

–Snyggt jobbat. –Jag säkrar.

Du... Allt är bra, du är hemma. Jag är här.

–Är det varje natt nu? –Nästan.

Det kommer att gå över.

Och om det inte gör det?

Så det där är...?

Han hade angett mig som närmsta anhörig.

Du får ta den, Peter. Jag kan inte komma hem med den här till Astrid.

–Han hette Bengt-Allan. Visste du? –Nej.

Bengt-Allan Roos.

–Varför berättade han aldrig det? –Han föredrog väl Bellan.

–Man tror att man känner nån... –Bellan sa inte allt.

–Han var spelmissbrukare. –Jag vet. Men jag svek honom.

Det är Mirkos fel, som pressade honom. Totalt skrupelfri, som alltid.

–Och nu vill han köpa Nina's. –Va?

–Han har lagt ett bud. –Vad har hon svarat?

–Jag orkar inte bry mig om... –Men andra kanske gör det!

Helvete!

Vad fan...?!

Tänker du sälja till Mirko?

Ska du sälja vår familjerestaurang?

–Vår? Du menar min och Gustafs. –Svara på frågan!

Ja, jag har fått ett bud. Jag kanske måste ta det efter vad Bellan gjorde.

Och vad gjorde du själv? Va?

Du märkte inte vad Bellan höll på med. En anställd som länsar kontona.

Det är vårt familjearv som du slarvar bort.

Hur känns det? Efter att du lurat till dig det från mamma.

Du ska inte tala till mig om att luras.

Kom ihåg en sak. Om Kostelic tar över det som tillhört familjen–

–så var det du som släppte in honom. Ingen annan.

Undrar vad mamma hade tyckt om det.

Christina?

–Vad har hänt? –Vi har tagit in alla på gården.

Och Moa-Li?

Vi vet inte än.

Var är John?

Han var inte där.

Jag kan inte stanna här. Tänk om han har hämtat henne.

Om du fortsätter uppför trappan där, så...

–Christina. Christina! –Backa!

–Var är hon?! –Christina, ta det lugnt.

Ta det lugnt.

Åk hem och sov några timmar nu. Okej?

Har du pratat med Nina?

–Hej. –Hej.

Älskling.

USA, ut ur Vietnam! USA, ut ur Vietnam!

USA, ut ur Vietnam! USA, ut ur Vietnam!

Vad håller ni på med? Här får ni inte stå.

Åk hem till Kina!

Margareta Nilsson? Ni skulle träffa civilministern.

Hon ligger efter i schemat. Går det bra att vänta?

–Absolut. –Tack.

–Vi kommer att servera färre rätter. –Ingen turre eller kalvlever?

Nej. Vi satsar på lite lättare rätter som soppor och sallader.

Varför det?

Och en del husmanskost, som ni ser.

Varför säger ni inte som det är? Stället är bankrutt.

Det skulle jag göra, om det var så.

Vi har valt en enklare meny, bara. Det var allt.

–Vad ska jag göra nu? –Du kanske får sparken. Hoppas det.

Kan inte du bara vara tyst?

–Går det dåligt, får de sparka folk. –Då får vi hoppas att det blir du.

Du hade rätt om honom.

Försök att inte tänka på honom. Vi måste fokusera på Moa-Li.

Det har gått flera timmar.

Jag förstår att det är olidligt. Men det kommer att gå bra.

Du måste också ha haft det svårt när jag var liten och bodde hos pappa.

Visst vet du att jag älskar dig, mamma?

Och jag älskar dig.

Jag vet inget om nåt attentat. De skulle aldrig inviga mig i nån plan.

–Vilka? –John, Torsten och Kicki.

Jag var aldrig med på såna möten. Vad skulle jag ha tillfört?

Du tror mig inte?

Jag vet inget om attentatet eller Moa-Li.

Men du var med på att hon skulle flyttas från gården?

Och att barn bör uppfostras med goda förebilder.

Det är ingen orimlig tanke. Tvärtom.

Om föräldrarna överför sina förlegade borgerliga värderingar...

–Då kan det skada barnet? –Ja.

Så Moa-Li har det bra där hon är nu?

Jag sa inget om Moa-Li.

Nej. Vi är inte intresserade av era uppfostringsmetoder.

Du är medskyldig till kidnappning. Och du vet var hon finns.

Ge oss en adress nu!

Det blir svårt. Eftersom jag inte vet, som sagt.

Margareta. Civilministern tar emot.

Jaha. Tack.

–Hej. –Hej.

–Det var inte i går. –Nej.

–Vad snällt att du kunde ta dig tid. –Mm.

Ja? Vad kan jag göra för Maggan?

Jag undrar om det finns nån öppning – nåt jobb eller uppdrag för partiet.

–Oj. –Jag...

–Jag saknar det mer än jag trodde. –Och då kommer du till mig?

Jag tänkte om du känner till nåt. Om du hör nåt, så ha det i bakhuvudet.

Som jag minns det, var du emot väntjänster inom politiken.

Det är inte som att jag inte har meriter. Hoppas jag.

Det är sant, det har du.

Och jag är bra på det jag gör.

Det är du, det vet jag mycket väl.

Jag önskar att jag kunde hjälpa dig.

Men Palme ska ombilda regeringen. Det är en enda röra här just nu.

Jag förstår.

Kanske när det är klart. Jag kan inte lova nåt.

Gör inte det, då.

Nej.

Mm.

–Tack för att du tog dig tid. –Ingen orsak.

Och sköt om dig.

Hälsa Svante.

Palme?

Jag kommer.

–Låt mig få prata med henne. –Nej, det går inte.

–Vi behöver bara lite mer tid. –Vi kanske inte har mer tid.

Gunilla vet var hon finns, om jag bara får försöka.

Okej. Kom.

De kommer inte att tacka dig.

Tror du att de bryr sig om dig? De skulle sälja ut dig på en sekund.

Gunilla...

Kampen måste gå först.

Moa-Li är ett barn, hon har inte valt allt det här.

–Hej, hej. Allt bra? –Ja.

–Du måste gå nu. –Inte förrän du säger var hon är!

Hon behöver sin mamma! Jag behöver henne.

Christina, du måste verkligen gå nu.

Christina!

Söder Mälarstrand.

Det finns en husbåt som heter Pelikan.

Moa-Li!

Hon är inte här.

Kom nu, då! Skynda er lite.

Moa-Li!

Lilla älskling!

–Åh, vad fint. –Och så får vi nåt att skåla med.

–Så. –Tack.

Och så får vi var sin sån.

–Vill du följa med mormor och rita? –Mm.

Bra. Du kan sätta dig där.

Skål.

–Skål. –Vi ska rita en tvilling med rosa.

Vad ska vi rita för nånting?

Nu är vi trötta.

–Vad är det för nåt? –Ben.

–Ska den inte ha nån mage eller nåt? –Jo. Ben.

–Så. Varsågod. –Tack.

Det är kvavt här inne.

–Var det bättre? –Tack, det var skönt.

Ät lite.

Astrid. Du måste äta lite om du ska orka med behandlingen i morgon.

–Jag ville prata med dig om det. –Jag skjutsar dig dit som vanligt.

Jag vill inte fortsätta.

Jag vill inte ha fler behandlingar. Jag orkar inte.

–Du måste kämpa. –Men om jag inte vill kämpa?

Du måste.

Finns det minsta lilla chans, så tar man den.

Förlåt.

Jag vet. Du har rätt.

Du måste fortsätta, Astrid.

Jag borde inte ha lyssnat på dig. Vad skulle jag till Britt att göra?

Jag visste att hon inte skulle vilja hjälpa mig. Det var förnedrande.

Jag kände mig så otroligt dum. Hon ville inte lyssna.

Jag är så trött på att ingen lyssnar ordentligt.

–God dag. Olof Palme här. –Tjena. Gunnar Sträng heter jag.

En jävla busringare också.

TELEFONSIGNAL

–Nilsson. –Margareta Nilsson?

Regeringskansliet. Statsminister Olof Palme försöker komma fram.

–Kan jag koppla fram statsministern? –Absolut.

–Det är Palme! –Va? Vem? Olof Palme?

–Margareta? –Ja, det är jag.

–Förlåt, det blev så konstigt förut. –Har du tid?

Nej!

–Åh! 1–0 till Italien! –Vänta bara.

–Vad har hänt med ens kondis? –Snacka för dig själv.

Ett ögonblick, jag måste dricka.

–Ah, vilken fin gamling du är. –Bra match.

–Stämmer ryktena om Nina's? –Ja. Eller...

Det kanske ordnar sig. Det är inte första gången som stället är hotat.

–Nej. Det är en hård bransch. –Ja. Som du har lyckats i.

Tre egna krogar. Det är otroligt.

–Du, då? –Vad då?

Du skulle ju bli köksmästare på din egen gourmetkrog.

–Ja, jag skulle ju det. –Vad hände?

Jag vet inte. Jag la väl planerna på hyllan, och så blev de liggande där.

–Vad gör du om Nina's går omkull? –Jag har inte tänkt så långt.

Jag tänker öppna en ny krog. Ingen pizzeria. En trattoria.

Och jag behöver en partner.

Den bästa naturligtvis.

Det är du.

–Som köksmästare? –Och delägare.

–Skojar du? –Aldrig om affärer, eller fotboll.

Tänk på det, gamling. Jag menar allvar.

–Varsågod. –Tack.

Like the stars above us

are the Milky Way

She lights up the skies and

blow my troubles away

There's a fire within me

and it burns so pure

My poor heart is aching

all I want is more

She is all that I care for

she is all that I need

Please send her my lovin'

bring her back home to me...

–Hallå. –Hej.

–Vad vill du? –Prata.

Jag tror att jag först nu förstår–

–hur tungt det har varit och hur mycket jag oroat mig för Christina.

Men det ska bli lättare nu.

Jag förstår att vi har en mängd problem med restaurangen.

Men jag ska ta tag i dem, och det kommer att gå bra.

För vi ska göra det här tillsammans.

Du och jag.

För jag klarar mig inte utan dig.

–Nisse, rödingen? –Carbonara kommer här.

Röding och carbonara i luckan.

–Carmen: Jag ser ingenting! –Nisse: Hämta en ficklampa.

Jag vet inte var ficklamporna ligger, Nisse!

Ethel: Ta det bara lugnt, det ordnar sig snart.

–Var är Calle? –Jag är här.

Här kan du lysa.

Det är ingen idé. Jag tror att de har stängt av elen.

–Du tror det? –Jag har inte betalat räkningen.

Jag fick prioritera. Jag trodde bara inte att de skulle stänga av så fort.

Jaha. Vad gör vi?

Du behöver inte oroa dig. Jag vill bara prata.

Kan jag komma in?

–Om det är Ester som skickat dig... –Detta gäller affärer, inget annat.

Du vet att jag vill köpa Nina's.

Jag hörde det. Tro mig, jag kommer att göra allt för att hindra dig.

Varför köper vi det inte ihop?

–Du och jag? –Ja.

Du får restaurangen tillbaka, jag får ett renommé. Vi vinner båda.

Vad säger du?

Man klarar sig som ensamstående också, eller hur?

–Varför undrar du det? –Nej, jag vet inte.

Det blir vad det blir.

Du hade fått en påminnelse.

Ja, men vi behöver väl inte prata om det nu.

Vi kanske borde ha temakvällar. En gång i veckan.

Bara stearinljus och plockmat.

–Tack för i kväll. –Tack. Vi ses.

–Ta hand om dig. –Du med.