Original subtitles

What do you want to do?

Det är ju ett stycke kulturhistoria som inte har skrivits ännu.

Men det intressanta är varför den återstår att skrivas.

Många har försökt, men det har mynnat ut i ingenting.

Det finns så pass många exempel att man inte kan undgå att misstänka–

–att det ligger i musiken eller scenen själv–

–att den liksom är svårfångad och kanske inte låter sig berättas.

What do you want to do?

Den motsätter sig att låta sig bli representerad.

Representation är en förutsättning för att kunna bli kommersialiserad.

Väldigt undflyende, undanglidande.

Svår terräng. Vi har inte vågat gå in ännu.

Festivalen är där borta, så vi har gått i motsatt riktning.

Folk ville köpa biljetter, och så visade det sig vara en privat fest.

Man kan inte köpa biljetter.

Så vi ska spela på en privat fest. Det har vi aldrig gjort innan.

Vi har konstant tackat nej till privata fester och dylikt.

Det kommer att gå fruktansvärt dåligt, men jag är på nolläge nu.

Så allting, en promille över noll, är jag nöjd med.

Uppladdningen var toppen.

Vi körde på grusväg och körde fel och drack vodka i bilen, så att...

Nu är vi på gång. Vi drar.

Nu är det ingen här ens.

Förnedring.

Okej, nu börjar vi konserten.

–Är ni redo? –Ja.

I don't know how, but I keep it

I don't know why, but I need it

"Två killar som sjunger till förinspelad musik, tydligt drogpåverkade..."

Det var en väldigt experimentell tid.

Det var nånting i vattnet i Göteborg.

Det hade inte kunnat växa fram i en stad som Stockholm.

Embassy är scenens gudfäder.

De drog ut sladdarna, ringde polisen.

Det var jättestort. Embassy, Tough Alliance...

Huliganromantik som samtidigt var lite bögig.

–Så kaotiskt, nästan performancekonst. –"Jag tror att jag hatar Embassy."

Halloj. Då tar jag en stor öl, tack.

–På flaska eller på fat? –Jag tar fat.

Tjena. Vodka tonic, har du det? Eller ta bara en sexa vodka.

Ingen is, tack. Har du ett större glas, förresten?

Det är perfekt. Tack så mycket.

–Gott. –Jag fick ett shotglas först.

Embassys första singel, där Hurt var första spåret, kom ut 2001.

Det bästa jag hade hört på evigheter.

And if I'd been a bit clearer

You took the right words out of my mouth

Oh, hurt

Jag tror att det var Fredrik Lindsons röst som fångade mig.

Den är så skev och smörig. Alltså, den halkar fram genom ljudlandskapet–

–som i sig är fantastiskt med de nästan lite blodlösa trummorna–

–som nån gammal Sarah Records-trummaskin från –88.

Jag tycker fortfarande att det är den bästa svenska debutsingeln någonsin.

Den satte verkligen en ljudbild, en värld, en stämning–

–som Embassy konsekvent har återvänt till.

So much that I couldn't see

Det har aldrig funnits nån framtid.

Efter den senaste konserten är det alltid ödelagt.

Det finns aldrig några nya konserter bokade.

Efter London har vi bara Paris. Sen har vi inget mer.

Då finns inte Embassy mer.

Jag kan vara väldigt stolt över vårt band eller det vi gör–

–samtidigt som det är jobbigt att prata om det.

I vanliga sammanhang, om nån frågar om bandet, blir jag pressad–

–och jag vill bara backa ut ur samtalet. Jag vet inte varför.

Antingen är det för nära, eller så vet jag inte vad jag ska säga om det.

Vi är som bröder.

När vi gör musik så... Vi harvar inte när vi gör musik.

Torbjörn är digital och jag analog, vilket stämmer med hur vi gör musik.

Jag gör musik ganska intuitivt, på gitarr, och använder min röst.

Torbjörn sitter ner vid en skärm eller en keyboard.

Vi kompletterar varandra.

Nu ställde jag inte om tempot–

–så vi körde 115 på både Bad behaviour och Roundkick.

–Ingen märkte nåt. Det är live. –Det är intensivt.

Vi har varit tillsammans så länge nu, jag och Fredrik–

–så vi har nog undermedvetet blivit nån slags förberedelse för ett krig.

När det inte finns nånting att kriga mot, eller nån slags konfliktyta–

–då går vi mot varandra.

Vi måste på nåt vis skapa den här dynamiken–

–för att göra nånting som är bättre än bara musik.

I'm lurking with a distance

I'm lurking with a distance

I'm lurking with a distance

Kamrater, ut på gatorna för revolutionen, för socialismen!

Ut på gatorna för Palestina!

Det var mycket, även inom popmusiken, att det var väldigt vänster.

Det fanns väldigt stora rörelser just mot upphovsrätt–

–och liksom Noam Chomsky-teorier.

Jag har tänkt mycket på kopplingen mellan det anti-amerikanska–

–runt det här med George Bush-hatet, runt kravallerna och så vidare.

Jag minns att Embassy hade på sin hemsida...

Första gången jag gick in på deras hemsida, kanske 2002, stod det:

"Be anti-American!"

Från början var vi ganska politiska.

Då hade vi åsikter i olika politiska frågor.

Men idag har inte jag så mycket åsikter längre.

Inga åsikter – det är politiskt. Att bara göra musik är politiskt.

Och hur man gör det.

Förr var vi mer samstämmiga, men nu har vi glidit isär.

–Ja. –För jag saknar åsikter.

Jag förstår ofta inte hur jag ska förhålla mig till en fråga.

Jag väger olika för- och nackdelar.

Om jag kommer fram till nåt kan jag byta åsikt direkt.

Nu har vi närmat oss.

Du har haft starka åsikter och jag har aldrig tyckt nånting.

–Nu frågar jag dig: "Vad tycker du?" –"Vad ska man tycka?"

Politiska åsikter handlar ofta om att uttrycka nåt åt ett visst håll.

Då är man politisk.

Och jag vet inte längre vad jag tycker–

–för allting äts ju upp av kapitalismen.

Så hur förhåller jag mig som individ–

–i ett system där åsikten blir en produkt?

Better die on your feet

than live on your knees

Better die on your feet

than live on your knees

Då är frågan, ska man... Jag är lite hungrig.

Ska vi köpa nåt slummigt i affären och bara gå och käka?

Det har alltid kommit mycket färre band från London och New York.

Precis som Stockholm. Den största staden, huvudstaden–

–har alltid varit för dyr, för stor, för splittrad, för stressad–

–för att kunna skapa de här små scenerna–

–där någonting nytt uppstår.

Mitten av 90-talet. Det var ganska lyckat i Göteborg.

Det fanns många ställen att spela på, det var svartklubbar överallt–

–och därmed en jävla massa bra band.

Honey Is Cool, Silverbullit... Och Broder Daniel naturligtvis.

De var egentligen grunden till allt. Det var en häftig tid.

Vi som sitter fast i Stockholm kan tycka det är oerhört fascinerande–

–för det sker inte här.

Samtidigt som politikerna gillade att det pratades om Göteborg...

"Det här kanske vi inte vill bli förknippade med."

Vi har inte ett dugg med det att göra.

Det stoppades nog lite. Jag kan inte minnas några svartklubbar efter -97.

Man måste nog gå tillbaka till att Göteborg var en väldigt töntig stad.

Det är bara töntiga städer som har möjlighet att bygga nåt nytt och kul.

75 till 120... Där är det, stekt ris deluxe.

Det som hände var Göteborgskalaset.

Ungdomarna har druckit den tvål som innehåller alkohol–

–som funnits i behållarna på de offentliga toaletterna.

Man åkte in till Bältespännarparken, blev hotad av nån, det blev bråk–

–och så spelade typ The Animals.

Vi hade enormt mycket ungdomar som var berusade eller mycket berusade.

Den rådande musiksmaken hade avintellektualiserats.

Det passade utmärkt i ett raggarland där Springsteen är någon form av gud.

I mainstream-musiklivet i Sverige vid den här tidpunkten–

–var det väldigt mycket gitarrmusik som var ganska, vad ska man säga...

–...köttig, på ett sätt. –Ett raggarland.

De åker till macken, runt torget och tillbaka. Jag vet inte varför.

–Vad fan är detta? –Det var så mögig musik.

Det som kom ut från Sverige var oftast skivbolagsmusik.

Nu är jag taskig, men indiemässigt var det typ Escobar och The Ark.

Bingo är framgångsrikt. Alla kan vara med.

Bingolotto, räkor och lokal-tv-estetik.

Det var riktigt dött bara, kände man, och väldigt plastigt.

Samtidigt pågick en väldigt stark och intressant motrörelse.

Jag tänker att hela den gräsrotsgrejen som hände då–

–är så självklar på nåt sätt.

Jag tar 101.

Svenska band var otroligt tuffa. Det var läderjackor, en pastisch nästan.

Jag var inte en tönt–

–men jag gillade mer orientering än Jon Spencer Blues Explosion.

Och Torbjörn, när vi träffades sysslade han med schack och boxning.

Det är nära livet. Det är inte så jävla pose.

När jag tänker tillbaka på Embassy, TTA, The Knife och så vidare...

De var som att de hade fått för sig att de hade rätt–

–och att Göteborg inte var världens töntigaste stad.

Det fanns inget att backa upp det med–

–men det gjorde att vi skapade en massa.

Did you take tram number 7 to heaven?

Jag minns att jag såg Jens Lekman och att jag var helt blown away.

Det var anti, det gick emot allt som man hade tänkt att man måste göra.

Jag minns att det var väldigt bra.

Tram number 7 to heaven

Tram number 7 to heaven

Jens Lekman jobbade mycket med att skapa sig ett eget ljuduniversum–

–och han gjorde nåt som jag upplevde var helt nytt och helt fantastiskt.

Här börjar havet.

Nånstans där borta ligger Karibien.

Embassy var kanske de första som rörde sig mot det här baleariska–

–som sen Air France, The Studio och TTA också rörde sig mot.

Den kontrasten var ju så vacker.

Om man tittar ut här liksom och ser hur det ser ut i Göteborg...

Det var inte en plats som man ville sjunga om eller göra film om.

Det bygger på en känsla av att drömma om nånting–

–som kanske inte blir uppfyllt.

Att bygga nåt som kändes somrigare och vackrare än vad det var här.

Vad var det för staket ni pratade om?

Det är jag som har skrivit det.

Väldigt många band från Göteborg vid den här tiden lät baleariska.

Alltså lite flummigt, strandromantiskt böljande.

Jag frågade mig: Vad beror det på? Att Göteborg är en hamnstad?

Varför har då inte tidigare popmusik låtit oceanisk eller balearisk?

En kväll träffade jag en person ute. Jag minns tyvärr inte vem det var.

Hon sa: "Du vet väl varför artisterna låter så här?"

"Det har dykt upp enorma mängder högpotent ecstasy i Göteborg."

"Folk knaprar E hela tiden. Därför låter det så här."

Varifrån narkotikan kom är inte känt, inte heller vilken väg den kom in–

–men det är troligt att den kommit via någon av färjorna i Göteborg.

Det var nånting i vattnet i Göteborg.

När Göteborg var coolast på 00-talet fick man alltid frågan:

"Vad är det i vattnet?" Det var inget i vattnet – och det var problemet.

Danmark ligger där borta, Karibien ditåt.

Jag har frågat en del av artisterna om det var sant.

De flesta har sagt: Tvärtom, det var omöjligt att få tag på ecstasy.

Det var fruktansvärt tråkigt!

Så det berodde på en plötslig brist på droger, inte mer droger än nånsin.

Ingenting. Vi kämpade i motvind.

Om man ska ha kul måste man åka till fucking Hisingen–

–gå in i en hemsk lokal, stå där, bli fucked up, och sen åka hem igen.

Helt plötsligt kommer Service, som nåt slags, jag vet inte...

...som ett ljus, kombinerat med alla konstskolor.

Göteborg blev en stor konstskola, och där träffades alla.

Man kunde vara nånstans långt in på natten.

Man träffade människor, pratade, hade samma idéer, och gick vidare.

Service var en klubb innan det blev en label. Det var de bästa festerna.

Jag och Dan Lissvik blev hopparade av en gemensam vän.

Dan gick på Valands konsthögskola–

–vilket gjorde att vi hade tillgång till ett helt kvarter mitt på Avenyn.

Det var en oerhörd resurs, och vi var inte sena med att fatta det–

–så vi började arrangera stora fester.

–Man var där flera gånger. –På den här båten också.

HDK-fester var det hela tiden. De hade en rektor som var tillåtande.

Det var mycket fester och kanske mindre konstskapande.

Den materiella, ekonomiska grunden för Service var smuggelölen.

Konstskolorna var lite lösa på den tiden och var så här:

"Ha en fest, kör på." Det var så otroligt viktigt.

Jazzhuset var den första. Från att jag var 17 år var jag där.

–Där var jag 52 gånger om året. –Lolita var den första. Sen Gump.

Där var man väl tills Uppåt Framåt öppnade.

Sen var det Styrbord Babord. Det var det vi gjorde.

Vi gick ut på klubb och träffade andra som höll på med musik.

Mycket av det som gjordes då–

–vad Dan och Rasmus gjorde, vad Jens gjorde, vad jag gjorde–

–vad Embassy gjorde... "Vi har nånting på gång."

Det skedde nåt i mötet–

–mellan den göteborgska indietraditionen och housemusiken.

Vi hade ett rum för house/disko och ett för punk/indie.

Göteborgsbanden var förvånansvärt experimentella.

Ingenting snarlikt skedde i Stockholm samtidigt.

Det fortsatte gälla under många år.

Man tyckte Stockholm var ointressant och kom att symbolisera storbolag.

De var ointressanta av den anledningen.

När vågen väl börjar rulla är det ganska svårt att stoppa den.

Du ville höra en ny svensk artist enkom av anledningen–

–att hen gavs ut på ett specifikt skivbolag, i det här fallet Service.

"Vi skickar den till Service. Det är bara där vi vill ligga."

Henning Fürst och Eric Berglund är Tough Alliance.

Tough Alliance är som företeelse, i min värld, lite av en milstolpe.

Nån har uttryckt det som att Tough Alliance var Embassys huliganbrorsor.

Det som lockade med Embassy och Tough Alliance var deras energi.

Man kände sig aldrig säker. Det var romantisk musik som berörde–

–men samtidigt försökte de få till kravaller och slagsmål.

Det var spännande och ovanligt.

Gruppen Studio hyllades i brittisk press.

Tidningen Uncut skrev att deras debutalbum, West coast–

–var den bästa Factory-skivan som aldrig hade getts ut av Factory.

Franke – också Service.

Optimismens hån, en av de bästa svenska skivorna nånsin.

Embassy, TTA och Broder Daniel...

Det är så jävla klyschigt. Men Bad Cash Quartet var nummer ett.

Man stod i baren och pratade medan Embassy eller Silverbullit spelade.

Tough Alliance såg man också utan att man stod och tittade.

Tough Alliance är kanske det bästa bandet som har funnits i Göteborg.

It's just something in the neighborhood that hurts

TTA hade en enorm kraft, en energi som man drogs in och med i.

De var ju lite yngre, lite hippare och lite snyggare.

Det största fanet av Embassy är ändå Henning.

Det är nånting med Embassy som inte riktigt går att ta på.

Det är inte konkret, utan det är nån mystik.

I can't feel it

Is there a new world? I can't see it

Vi möttes i några timmar–

–och gjorde en massa nya tagningar till JJ:s första skiva.

Sen sågs inte vi på 15 år, typ.

Sen när jag kollade igen var du popstjärna.

Då tänkte jag: Fan, vi kanske borde göra nånting.

Det är väldigt roligt att... Vi pratade om det igår.

Jag har inget direkt minne med Embassy.

Fast jag borde ha det. Det var en mycket luddig tid.

Du tror att du har uppträtt tillsammans med Embassy?

Ja, eller i alla fall att jag har sjungit med Liston.

Men det kan vara en lögn.

I found my dream and had no meaning

–Det kan vara en dröm. –Det kan också vara en dröm.

I drömmen, som jag tror har hänt på riktigt, sjöng vi Just a dream away.

Elin Kastlander!

Men det kan vara en lögn. Men det är en bra titel för min tid i Göteborg.

Elin, kolla vad jag har sagt. Lyssna på geniet:

"Om man inte försöker låta så modern som möjligt"–

–"så tycker jag inte att man ska ha ett band."

Det blev lite jobbigt för oss i TTA.

Sen vi var 11–12 år hade vi planerat att ha världens bästa band.

Då blev det jobbigt att hamna på ett skivbolag med ett band som är bättre.

Det blev ju jättedumt.

Jag tror att man nästan försökte ta sig ur det genom att liksom...

Jag vet inte. Vi döpte vårt skivbolag efter en låt med dem, till exempel.

Men allt handlade om att man ville bli sedd av sina storebröder.

Det första jag fastnade för var hundskallet i bakgrunden i Hurt.

Det var otroligt bra. Fast det är Björn Olssons förtjänst, tror jag.

Det var Fredrik som startade min producentkarriär.

Jag tyckte att du skulle spela in oss och du blev ställd av frågan.

Du har bara spelat in dig själv. Så det var lite nydanande.

Ni har det rätt gött, eller?

Jag var med på bas också. En spelning var det bara jag som spelade live.

De fjantade sig till backing tracks medan jag spelade bas i dj-båset.

Det är så jävla under all kritik.

Vi spelade in första ep:n där.

Det tog jättelång tid med synken. Ett par månader.

Jag frågade: "Vad ska du ha betalt?" Du tänkte länge. "Säg 2 000, då."

Varav rullbandet kostade 1 800. Så i reda pengar tog du 200 spänn.

Då tänkte vi: Honom kan vi jobba med.

Filma inte.

Björns studio för närvarande består av en dator–

–som behöver en ominstallation hela tiden.

Han har den i sovrummet. Han har ingen stol och sitter på knä.

Det är inte självklart att Björn vill spela in oss. Vi betalar ju inget.

Good, good, good. Ja, det är utslag, va?

Good times, bad vibes make me sad

Vi träffades på fester. Fredrik sa: "Vill du höra om mitt hat?"

Det var när du var full. Jag minns inte vad hatet var.

Det var bara en ingrediens som gjorde att han var intressant.

Nowadays I don't close my eyes

Det är bra att Björn tycker att sång är ointressant.

Det är ett privat ögonblick. Jag vill inte sitta där och bedöma.

Jag har inte velat vara producent, så det är skönt att slippa det.

Det var ju plågsamt egentligen.

Med Embassy kändes det mer som att jag var med i bandet.

Därför har jag varit med lite på skivorna här och var.

Jag har alltid tyckt att man ska ta det kommersiella steget och satsa–

–och hitta en riktigt grym mixare och tjäna pengar.

Men jag skulle aldrig göra det själv med mina skivor. Absolut aldrig.

Därför lever de vidare nu. Annars hade det varit dött redan 2007.

But that's the only thing I do

Gimme a break

Gimme, gimme, gimme a break

Gimme, gimme, gimme a break

Gimme, gimme, gimme a break

Vi möttes egentligen i gemensamma känslor.

Vi ser världen på ungefär samma sätt.

Det blev en stark gemenskap på Service.

Vi hade väl gemensamma vänner och gemensamma fiender.

Kännetecknande för Service var väl att det bara var vita killar.

Det var inget krav, men det var så det var–

–och jag tror inte att det var nånting som nån tänkte på då.

–Cat5 måste vi prata om. –Service var en killig domän.

De gav väl ut nån... Gav de inte ut Cat5?

Det är de enda jag kan komma på som var kvinnliga musiker.

Teach you how to behave, use the right kind of words

De var verkligen en aktiv del av den lokala scenen och kulturen–

–redan innan vi fick kontakt.

De är låtskrivare, producenter, mixare. De behärskar alla steg.

Electroclash slog aldrig ordentligt i Sverige.

Sen kom en fantastisk duo på Service som gjorde electroclash-prylen–

–och de levererade minst lika bra som Miss Kittin.

En sorts syntpunk i ordets bästa bemärkelse.

Stretch over and bend, yeah You really need to work it, baby

Det kanske var lite oklart i hur hög grad det var ironiskt–

–eller om det var indie. Det var svårt att presentera.

Kanske inte lika jobbigt introverta som många andra Service-band.

Direkt efter vår singel på Service släppte Ola oss till Universal.

Jag tror inte att han kunde hantera att det gick så bra plötsligt.

"Det här är ju kommersiellt."

Det blev svårt för honom att bibehålla den här indie...

Vi blev i gränslandet på nåt sätt.

Ibland kunde vi känna oss lite svikna av Ola–

–att han inte kunde stå upp för oss och hålla vår rygg.

Häftigt att ligga på Universal, men Service var ju vårt hjärta.

Jag kanske borde ha gjort det på nåt annat sätt, men jag vet inte hur.

Det är alltid i efterhand som man förstår.

De har absolut en självklar plats i Service.

Det har blivit svårare för artister att försörja sig i musikbranschen.

Framför allt om man är mellanstora indieband.

Oh, no, no, no

Oh, no, no, no

That's the last words that you'll hear from me when I go

Jag är upprörd över att man inte kan leva på sin musik–

–att Spotify får fortsätta på det sätt de gör.

Jag tänker mer och mer på det, att jag som artist är en produkt.

Jag mår illa när jag ska marknadsföra mig på Instagram.

När man jobbar med större skivbolag förväntas man göra det.

The Embassy har vanliga jobb.

Torbjörn kör spårvagn och Fredrik är terapeut.

Det är nåt med arbetarklassromantiken som poppar upp i The Embassys musik–

–som får mig att tro att de hade behållit sina vanliga jobb–

–även om de hade slagit igenom och tjänat en massa pengar.

Vi är på väg till Twickenham, Vic Godards hem. Vi ska besöka honom.

Brevbärare och sångare i Subway Sect, en gammal förebild till Embassy.

Vi har en gemenskap eftersom Embassy också har varit ett brevbärarband.

Det är ypperligt faktiskt att blanda postutdelning med musikskapande.

Vi spelade på samma festival 2004 i Kalmar–

–och då räckte jag över en svensk posttröja till honom.

Det var lustigt. Jag skulle spela där, och Fred kom fram och sa:

"Vi har gjort en cover på er låt Make me sad. Vill du vara med på den ikväll?"

Vi satte oss i bilen och han spelade deras version och gav mig deras musik.

Och sen dess har vi hållit kontakten.

Jag älskar deras musik, och Fred är en av mina favoritsångare.

The Embassy insåg jag snabbt var ett popteoretiskt avancerat band.

Ett popband för popjournalister som älskar Pet Shop Boys.

De är popteoretiker in i märgen. De hade kunnat vara Andres Lokko.

Tough Alliance och Embassy i synnerhet–

–är ju det finaste som finns:

De är misslyckade rockkritiker snarare än artister.

Vi har inga fasta referenser eller låtar som vi tycker är bättre.

Om vi pratar om musik så är det mer att vi pratar attityd och estetik.

Subway Sect myntade begreppet "We oppose all rock'n'roll"–

–vilket tilltalade oss mycket. Sen var de kortlivade.

De utsågs till världens bästa band i några månader 1977.

Berätta historien om bastrumman.

Jag har läst allt som finns att läsa om Subway Sect.

Det där om att ni inte visste vad bastrumman var till för.

Vi hade ingen trummis men visste att man behövde ett trumset–

–så vi gick och köpte ett.

När vi såg pedalen, tänkte vi: "Vad fan är den till för?"

Vi trodde att bastrumman bara var ett ställe att skriva gruppnamnet på.

Kan ni sänka bakgrundskompet lite på scenen?

De går på om...35 minuter.

Det är svårt att förklara, för jag är engels- man, men svenskars sätt att skriva musik...

De är så påverkade av brittisk musik.

I Embassys musik hör man Factory Records – man hör New Order och allt det där.

Därför spelar de här. Man hör Heavenly, Saint Etienne...

Engelska är inte deras modersmål, så det finns ett inslag av...

Texterna är söta, och det fascinerar mig.

Jag vet inte vad det är som berör mig så.

När E-Numbers kom ut ifjol, gjorde de typ tre spelningar.

Efteråt tänkte jag: "De måste komma tillbaka till London."

Det var kaotiskt. Det är så kaotiskt att det nästan är performancekonst.

Vi har en idé om ikväll.

Du vet recensionen från när vi spelade ihop?

Vi tänkte att du kan presentera oss genom att läsa recensionen.

Absolut! "Vissa band var inte så bra, och sämst av alla var nog Embassy."

"De har många fans, vilket känns underligt – särskilt efter en sån här konsert."

"Bandet består av två killar som sjunger till förinspelad musik."

"De var drogpåverkade och spelade inte en enda låt från början till slut."

"Istället gick de runt..."

"...skrek och sluddrade, slängde mikrofonstativet på publiken"–

–"och slog sönder ljudanläggningen"–

–"vilket innebar att festivalen inte skulle gå runt ekonomiskt."

"Jag tror att jag hatar Embassy."

Det var en fin gammal recension.

Här är Embassy.

Jag har sett dem "live".

Beroende på min teoretiska dagsform–

–kan jag tycka det är fullständigt magiskt hur de framträder live.

Andra dagar kan jag vara så här: Hur orkar ni? Det bara pågår.

–Jag vet inte vad som hände. –Ska vi starta om?

Som ni märker har vi teknikproblem.

De första spelningarna sa folk: "Fan, vad dåligt."

Det tyckte folk var kul. Det var det som drog folk till spelningarna.

Det kunde vara en tre låtar lång konsert–

–varav första låten var instrumental och hopmixad med dj-musiken innan–

–så ingen fattade att det var en del av konserten.

De körde på CDR-spelare.

När det blev för högt, hoppade den, så det hackade i låtar. Katastrofalt.

Torbjörn var alltid rätt full.

Och så hoppade cd:n där också. Vi börjar på topp.

Jag läste om deras livekonserter, som inte var live.

De uppträdde utan riktiga instrument. De hade instrument av kartong ibland.

Allt var förinspelat. Det var som en heterosexuell dragshow.

Embassy stod med keyboard av papper.

Jag tror Björn Olsson satt i nåt bås och spelade bas, i mixerbåset.

Det var jättemärkligt och befriande–

–att se ett band som varken såg ut eller lät som något annat.

Det var så fascinerande.

Det var väldigt provocerande för folk att de gjorde på det här sättet.

Jag minns nån spelning i början av 00-talet–

–när de hade börjat få ett lite större genombrott.

De ställde sig aldrig på scen–

–utan lät nån kinesisk utbytesstudent sjunga karaoke till deras låtar.

Folk blev vansinniga.

Jag minns ett par som ville ha pengarna tillbaka–

–för det här var inte vad de hade betalat för.

Keep talking I don't know what you say

When did you lose it?

When did you lose it?

Det viktiga är inte att det är live, utan att det känns äkta.

Vilket det inte riktigt är eftersom allt är playback.

De gjorde konstiga... De satte upp regler för varandra.

"Du får bara spela maracas."

De konstruerade lager av nån sorts verfremdungseffekt–

–mellan sig själva och publiken–

–som vissa tyckte var fantastiskt och som andra inte kunde förstå.

Det finns en gammal tanke om att vi förstör och återskapar.

Att vi laddas med negativ energi som måste ut ur kroppen på nåt sätt.

Jag bara... Jag låter situationen styra mig.

Vi är inte självdestruktiva.

Vi är väldigt positiva människor, men med mörka undertoner.

If I could turn back time and rearrange it

If I could rewind, I would embrace it

'Cause all of my life

yeah, all of my life

it has left me wasted

Vi bodde konstigt, så det var svårt att få en godkänd upplevelse.

Det var undantagstillstånd hela tiden.

Längst mot den yttre ringen, nån motorväg–

–på ett superbilligt hotell fyllt med gästarbetare–

–och pensionärer från låglöneländer. Små hytter bodde man i.

Utanför var det som Skid Row i Los Angeles.

Det var otroligt många hemlösa.

Så det var vår vardagsbild. Där började vi alltid varje morgon.

Vi hade lite semester också, så vi bokade på samma hotell.

Sämsta semestern nånsin.

Vi är här för att se Embassy.

Det kom som en överraskning att de skulle till Paris.

Vi trodde att de hade slutat, vi visste inte att de fortfarande höll på.

Jag älskar albumen. Väldigt intressanta.

Jag hörde om Embassy av svenska vänner, men visste inget om svensk musik.

Some Indulgence är det jag förknippar mest med mitt liv i Sverige.

Some Indulgence är en riktig hit.

Det ska bli jättekul att se dem!

Det ska bli häftigt att se Embassy–

–och jag är säker på att de kommer att ge allt på scenen.

Ett ögonblick.

Det är nåt med gitarren.

Jag har inget ljud heller.

Det var en mäktig episod–

–när crewet kom upp och försökte fixa Fredriks gitarr som hade gått sönder.

Gitarren funkar inte.

Det var det som var källan till vår irritation.

Det kan väl bara gå på.

Jag lyckades förarga ljudteknikern. Det var ju no remorse efter det.

Hela franska kavalleriet gick igång, märkte man. Du vet, total ilska.

Vi ska byta förstärkare. Ni får se det som ett extranummer.

Det blev väldigt långa tomrum mellan låtarna.

Jag glömde mina saker och var tvungen att fixa till det.

/MUSIKEN KOMMER INTE IGÅNG/

Det är jämt så här.

Jag blev väldigt frustrerad.

Det kunde bli flera minuters mellanrum på låtarna.

Istället för att rikta min energi på att ordna upp ljudet–

–så förvärrar jag ljudet.

Tyvärr funkar inte gitarren alls.

Jag har slutat att ursäkta mig.

Istället känner jag skuld och sorg.

Spelningen gick inte jättebra, så de känslorna har jag levt med i veckan.

Man har haft panikångest på scen och upplevt olika...

Det är en märklig situation att stå på scen. Så är det ju.

Vi har aldrig gjort det lätt för oss i och med att vi inte förbereder oss–

–utan vi utsätter oss för det.

Man hade ju kunnat vara väldigt förberedd, kontrollera situationen–

–men då blir man också ett ganska defensivt band.

Livemusik de sista 15 åren har blivit mer och mer som en film.

Som att man går på bio och ser nånting som är färdigt.

De har alltid haft det här att bryta fjärde väggen–

–och inte hamna i det här att spela den klassiska skivan–

–som släpptes för 20 år sen, i sin helhet.

Det skulle ingen i den här scenen göra riktigt. Det är antitesen.

De vägrar anpassa sig–

–men de vet att de förr eller senare kommer att nå ut till rätt person.

Det var kaotiskt, en riktig röra. Nästan ett slags performance.

De ska inte vara perfekta, de ska vara sig själva. Och det var de.

Sen är det kanske obekvämt.

Men vad är det man gillar för spelningar egentligen?

Man gillar ju kultur också för att det spricker.

Jag tror det är så det är och det är såna vi är–

–och det kommer att vara så.

Det är ju ett obekvämt liv–

–men det bereder plats för möjlighet till en genuin skönhet också.

Vi har väl beslutat oss för att leva detta obekväma liv–

–för skönhetens skull.

Tyvärr är ofta live en situation som vi bara hamnar i.

För många artister är det ett sätt att möta sin publik–

–att återskapa sina låtar och så.

Men vi tänker hela tiden på det nyskapande.

Service gick ju ut på att ligga i framkant och hela tiden utmana.

Det var väldigt idébaserat. Men det kan man göra en viss tid.

Ett aktiebolag har en affärsidé som ska upprätthållas över tid–

–men en levande kulturscen får en annan form efter ett tag.

Så var det med Service.

Tough Alliance hade lagt ner, Studio gått över till eget bolag.

Det var liksom bara dags att ändra riktning där.

Det är det som är bra med Embassy.

Det är väl det enda bandet som inte har blivit daterat–

–av de som verkade på 00-talet.

Det är grymt att de fortfarande är bra.

Tough Alliance var grymma, men hur länge var det? Tre år?

Service var ju ett popbolag, och popmusik är av naturen kommersiell.

Populärmusiken vill nå ut och ligga på topplistor.

Hos Service och många indieartister finns det ett motstånd.

Det skulle snarare vara hemlighetsfullt.

Idén om att nånting förstörs när för många människor tycker om det.

Jag har inte uppfattat att Embassy har strävat efter att bli stora.

Jag tror absolut att de medvetet har satt krokben för sig själva–

–för att slå igenom brett.

Det känns som att det hade motsagt allt de nånsin har stått för.

Hade vi uppskattat om It never entered my mind–

–hade varit en gigantisk hit?

Jag tyckte under en period att de slarvade bort låtarna–

–men jag förstår nu att det fanns en tanke bakom att slarva bort det.

Det ligger lite i sakens natur–

–att kunna säga att de borde vara världens största popband.

Så varför gå med på reglerna för hur man ska bete sig för att bli stora?

The Embassy var ju popteoretiker...

The Embassy är ämnade att bli relativt smal dokumentärfilm.

De har inte förmågan att...

Min farhåga är att man blir definierad.

Tänk om vi blir inmålade i ett hörn? Nu blir vi DET bandet.

Därför blir man kanske undflyende–

–för att ingen ska kunna stämpla en och säga "sån är du".

Easy times for loddish people

Rules are written for you folks

I estimate I'll get it even

My chance is none

I gave to you my lines, my ambitions, my hopes

and some love of course

If that is what you're waiting for

now take it, it's yours

I thought that if we only speak up maybe you would get the words

I thought that if you come and see us you would return

I gave to you my lines, my ambitions, my hopes

and love, and of course

if that is what you're waiting for, now take it, it's yours

Asbra!

Stämningen var helt perfekt. Man mådde perfekt.

Och så började de köra den nya låten, som är osläppt.

Jag vet inte hur man ska beskriva det.

Så jävla fet.

I don't wanna mess with you

but that's the only thing I do

Oh, come on

Gimme, gimme, gimme a break

Oh, come on

Den stora styrkan och det mest intressanta med Embassy–

–är att båda är med i Embassy för att det ska bli jobbigt i livet.

För att man INTE vill att det ska vara najs, som folk säger.

Alla vill ha det najs hela tiden.

"Jag har fått det här jobbet. Det är så jävla najs."

"Det är nära där jag bor. Så najs."

"Så jävla najs, jag fick lägenheten för ett najs pris."

"Nu har lägenheterna gått upp i pris i det här najsa bostadsområdet."

"Så livet är så jävla najs."

Det är så otroligt viktigt att det finns ett band som Embassy–

–som från dag ett till dag tusen är onajs.

För i den tiden vi lever i är det en gärning inom konsten–

–att vara ett obekvämt och jobbigt jävla band.

Det är däri storheten ligger, att det kräver nåt. Det är ju det jag älskar.

She was so hard to handle in my life

Always a handful in my life

I take no for an answer, I don't mind

Always a handful in my life

Vi är egentligen inte nånting.

Vi är ett långt mellanrum, och sen en explosion i en kreativ process.

Det är svårt att göra musik, eller ens prata om musik, med nån annan–

–när man har hittat nån som är så tvinnad med en själv.

Att lägga ner Embassy har jag svårt att tänka mig.

Vi transformeras ju ganska mycket.

Känner vi inte för att göra på detta sättet, då gör vi på nåt annat sätt.

Slutet för Embassy skulle kunna vara att vi känner en sån uppgivenhet–

–över att drömmen liksom inte finns kvar.

Och det finns inget mer att tillägga till drömmen.

Så slutet på drömmen, då.

No, no You won't go wrong, no

Oh, no It pays to belong

Textning: Jens Jakobsson Svensk Medietext för SVT

Översättning: Dan Olsson Svensk Medietext för SVT