All language subtitles for Shooting the Mafia 2019 720p x264-StB

PALERMO, SICILIEN

Jag började fotografera
när jag var 40 år.

I början var bilderna usla.

Vartefter de blev bättre,
gillade jag fotograferandet alltmer.

Jag älskade
att uttrycka mig med kameran.

Jag tog kort istället för att skriva.

Det blev början på en kärleksaffär.

Jag älskade att vara fotograf.

Jag kunde visa vad jag hade sett
och hur jag hade känt.

Kameran förändrade mitt liv.
Jag började hitta mig själv.

Innan det var jag inte en hel person.

Livet har varit bra. Jag är glad
att jag har kämpaglöd kvar.

Jag viker mig inte
för mobbning eller orättvisor.

Det hade blivit ett fint foto.
Pojken vid fontänen.

Fotografering är så viktigt för mig.
Det berör mig.

Mitt arbete tvingade in mig...

...rakt in i en annan värld.

Jag såg hur maffian och den politiska
korruptionen orsakade fattigdom.

Inget som ger pengar
lämnas orört av maffian.

De driver illegala slakthus
där boskap slaktas olagligt.

De styr köttmarknaden.
De höjer och styr priserna.

De styr fisk–, frukt–
och spannmålsmarknaden.

De beviljar tillstånd
för begravningar.

De tjänar även pengar
på de fattigas begravningar.

Till och med kyrkogårdarna
styrs av maffian.

För de som inte betalar
finns ingen viloplats.

Efter åtta år grävs benen upp
för att ge plats åt nya döda.

Det fanns mycket maffia i området då.
De finns kanske kvar än idag.

En fattig typ av maffia som fick göra
de värsta uppdragen åt bossarna.

De mördade åt dem.

Jag fick några riktigt bra bilder–

–på kvinnorna och barnen.
Väldigt fina.

Den här kvinnan hade tre barn,
varav en nyfödd.

Hon var trött
efter att ha skurat trapporna.

Under natten
åt en råtta på barnets finger.

Mamman vaknade inte av skriken
och nästa morgon var fingret borta.

Den här bilden är speciell för mig.

Några år efter att jag tog den–

–blev jag uppringd
av galleriets intendent.

Hon bad mig ta ner den.

En flicka som besökte utställningen–

–hade känt igen
sin mamma och svimmat.

"Självklart tar jag ner den",
svarade jag.

Mamman var prostituerad och männen
var hennes homosexuella vänner.

Hon mördades inte för att hon
var prostituerad. Hon sålde knark.

Hon hade brutit mot maffians regler–

–och försökt sig på
att göra det helt själv.

Letizia är en legend.

Hennes röda kalufs
syntes vid manifestationerna.

Hon rörde alltid upp stämningen.

För mig, som barn,
var hon en färgstark figur.

Hon märktes i folkmassan.

När jag såg hennes bildarkiv–

–fick jag en chock.

Jag har alltid varit rädd
för hennes foton.

Men sen insåg jag
att de är en del av vår historia.

Jag höll ett foto i min hand
och tittade på Letizia.

Då visste jag
att jag aldrig ville lämna henne.

MAFFIAN DÖDAR
PRECIS SOM TYSTNADEN

–Tack!
–Tack för att du finns.

Det fanns tillfällen–

–då rädslan tog över.

Jag vill inte tänka på smärtan.

Mina foton på maffian, på de döda...

Jag ville elda upp dem.

Jag kunde nästan höra plasten brinna.

Jag drömde om
att elda upp negativen.

Men det vore inte rätt.

Jag vill ta bort skönheten
som andra ser i dem.

Jag vill förstöra dem.

Ungdomar drömmer om att bli nåt.

Att vara mördare
kanske ses som en lek.

Det är så de hoppas få makt.

Mördaren är en symbol för dem.

Alla pojkar hoppas på
att en dag bli medlemmar i maffian.

De vill bli någon.

Andra ska se upp till dem
och respektera dem.

Kvinnorna var underordnade
männens regler.

Jag var ett lyckligt barn.

Jag cyklade runt i stan
utan minsta bekymmer.

Jag brukade lägga benen på styret.

En dag gav jag mig ut i Palermo
helt själv för första gången.

Den första gången dök plötsligt
en man upp och onanerade.

Jag visste ingenting om nånting sånt.

Jag sprang hem i chock.

Efter det fick jag inte gå ut mer.

Det hindrade mig från att leva
och utvecklas. Jag blev hämmad.

Pappa tvingade mig att stanna hemma.
Han tog min frihet ifrån mig.

Alla mina drömmar gick i kras–

–likt en porslinsskål
som föll i golvet.

Varför ska såna små händelser
få plåga oss resten av livet?

Den hemska mannen i mörkret...

Min far kontrollerade hela mitt liv.

Jag fick inte ens gå ut på balkongen,
för då kunde nån man se mig.

Alla pappor på den tiden
var som besatta.

De var livrädda att andra män
skulle ta deras döttrar ifrån dem.

De skickade mig till nunnorna.
En väldigt flott skola.

Jag tvingades niga åtta gånger.

Det gjorde mig till ateist.

Vi kvinnor drömde om friheten.

Vi träffades på gatan.
Jag hade gått ut för att köpa mjölk.

Han hade det bra ställt
och var åtta år äldre än mig.

Jag trodde att jag skulle gifta mig–

–bli lycklig, få barn och vara fri.

Jag rymde med honom. Jag var oskuld.

Hans faster kom in
och kontrollerade lakanen.

Hon sa: "Du får duga."

Eftersom hon hittade blodfläckar:
"Du får duga."

Hon sa till hela hans släkt
att jag var oskuld–

–och att en stark man
nu tagit den. Perfekt.

Jag var 16 år och gifte mig
med den första som friade.

Jag fick underbara barn,
men var olycklig i äktenskapet.

Jag ville gå i skolan,
men min man tillät inte det.

Jag ville inte bara vara mamma.
Om han bara hade låtit mig studera.

Han tyckte inte
att det passade en ung kvinna.

Jag mådde dåligt.
Jag blev psykiskt sjuk.

Jag fick nån slags hjärtattack
och höll på att kvävas.

Det var mycket våld och dramatik.

När en man förstår
att hans kvinna vill lämna honom–

–går han till angrepp.

Jag hamnade på en klinik i Schweiz.

De sa att jag skulle stanna i två år
eftersom jag mådde så dåligt.

Det gjorde mig
till en rastlös kvinna.

Jag började intressera mig
för andra män.

Jag träffade en man,
två män, femtio män...

Det var min strävan
efter bekräftelse.

Att få vara en person
med en egen längtan–

–som bryter sig loss
från sitt gamla liv.

Letizia var så vacker.

Hon var som flugpapper för männen.

Vi gick på varsin sida om gatan–

–så att folk inte
skulle se oss tillsammans.

Då kunde jag möta nån
som precis hade sett henne.

Hon hade en väldigt ledig gångstil.

När hon närmade sig
ropade folk till henne.

En kille var riktigt jobbig,
så jag tacklade bort honom.

Det hade kunnat bli slagsmål.

Nå, Santi. Hur gammal var du?

Jag var nästan 20 år.

–Du var 19 år, jag var en slampa.
–Inte alls.

–Hur gammal var jag?
–Du var 32 år.

Vi träffades i Rom.

Letizia kom dit med sina flickor.

Vi började titta på varandra.

Vi fick kontakt direkt.

Jag reste tillsammans med dem
tillbaka till Palermo.

Vi reste i en bil tillsammans–

–där vi delade på en cigarett.

Så vår första kontakt
skedde via en fuktig cigarett.

Vi höll varandra i handen
i hemlighet.

Det var väldigt...komplicerat.

Hon tog initiativet, men jag tvekade.

Det var hon
som drog igång relationen.

Vi träffades i hemlighet.

Jag var så avundsjuk.

Hon bodde
tillsammans med sin man–

–och de hade ett hus vid havet.

De var där under semestrarna.

När hennes man hade somnat
på kvällarna kom jag dit.

Vi träffades på balkongen.

Det var en väldig svår situation.

Mina döttrar hade blivit vuxna.

Jag ville förändra mitt liv
och ge mig av.

Jag började ta kontroll
över mitt liv. Jag ville jobba.

Jag gick till tidningen L'Ora
och presenterade mig som journalist.

Jag hade sån tur,
för i augusti var alla på semester.

De behövde hjälp omedelbart.

Jag fick jobba med lite av varje.

Jag skrev en del artiklar.
Det kändes så bra.

Jag minns det här.

Titta, han har ingen kamera.
Bara en ljusmätare.

Vi fick dela på kamerorna.

Hans kamera har inget objektiv.

De lånade av varandra.
Han har inget objektiv heller.

Vartefter insåg jag att jag
hellre tog kort än skrev artiklar.

Jag ville egentligen
aldrig bli journalist.

Med fotografierna
kunde jag berätta min historia.

Jag kände, men förstod kanske inte.
Nu kunde jag uttrycka mig.

Letizia var oerhört vacker.

Hennes skönhet provocerade.

Första gången jag träffade Letizia
var hon välkänd i den här stan.

Alla hade hört talas om henne.

Hennes man kom på henne
i sängen med en älskare.

Hon sköt honom,
men som tur var dog han inte.

Ett kort tag var Letizias liv
en kaotisk nedåtspiral.

Men snart hittade hon
sitt kall i livet.

Jag stormtrivdes med
att jobba som fotograf.

Den första kvinnliga fotografen
vid en italiensk dagstidning.

Jag var så stolt
och försökte göra ett bra jobb.

Till en början
tänkte jag inte på maffian.

Min tanke var att fotografera
barn, kvinnor, gatorna...

Jag tänkte på allt utom maffian.

Det gick väldigt fort.

Redan under min tredje arbetsdag
såg jag mitt första mord.

Det första mordet glömmer man aldrig.
Ett väldigt starkt minne.

Det var ute på landsbygden.

Jag började skaka.
Jag hade aldrig sett nåt sånt.

När jag kom dit
hade kroppen legat i tre dagar.

Stanken var fruktansvärd.

Kroppen låg vid ett olivträd.

Vinden förde med sig stanken.

Jag trodde att kroppen
skulle röra sig. Det gjorde den inte.

Det blev början på en följetång
som skulle fortsätta i 19 år–

–vid tidningen i Palermo.

Jag kom till platsen med min kamera–

–men polisen och alla andra
knuffade alltid bort mig.

Jag tvingades skrika på dem
tills de skämdes:

"Ni släpper fram män och TV–folk!
Varför släpper ni inte fram mig?"

Det tog tid innan jag vann
deras respekt som fotograf.

En morgon inträffade
tre eller fyra mord.

Så var det hela tiden.

Jag var fast i den här stan.

Vi var inte tillsammans längre då–

–vilket gjorde allting ännu svårare.

Vi fortsatte ändå
att jobba tillsammans.

Det skapade en svår situation.

–Som sicilianare ville jag bo kvar.
–Du ville ju också ge dig av.

Jo, men jag har aldrig gjort det.

Nu har 50 år gått.
Vad är vi för varandra nu?

Jag blev väldigt rörd
när jag såg dig.

Detsamma,
jag blir alltid rörd när vi ses.

Jag vill ofta vara med dig–

–sova med dig, krama dig. Förstår du?

Ja, men det kan vi inte.

Vi kan göra det i hemlighet.

Ingen får veta nåt.

Vad återstår idag...

...av vår storslagna kärlekshistoria?

Vad finns kvar?

Vi finns ju kvar, eller hur?

Vi finns. Vi träffas fortfarande.

Vi har en slags relation.
Vi är som en familj.

–Allt är inte förlorat.
–Nej, vi är som en familj.

Okej.

Äkta kärlek.

Jag vet inte vad det är längre,
allt har ju tagit slut.

Kärleken är en lögn.

Kärlek är svindleri.

Kärleken är ett bedrägeri.

Om det var äkta kärlek
skulle den aldrig ta slut.

Jag kom till Palermo
när jag var 22 år. Letizia var 40.

Hon var 18 år äldre än mig–

–men det brydde jag mig inte om.

–Hej, Letizia.
–Hejsan.

Slå dig ner.

–Här har jag aldrig varit.
–Inte? Se dig omkring lite.

Vad stort du bor.

–Hur är Palermo för dig?
–Förkrossande.

Förkrossande?

Eftersom du är här
för manifestationen?

Eftersom saker och ting
har förändrats.

Jag blir påmind om
mitt gamla liv i Palermo.

Alla mina känslor–

–finns här i en enda röra,
från mitt tidigare liv.

Alla minnen sköljer över mig igen.

Ibland var det fem mord om dagen.

En gång var det sju på samma ställe.

Vi hade aldrig upplevt ett sånt våld.

Det var inbördeskrig i Palermo.

Ett år mördades runt 1 000 personer.

De åren var väldigt smärtsamma.

Man kände av förtrycket.
Det ständiga hotet.

Den ena efter den andra.
Det var olidligt.

Det blev för mycket.
Alldeles för många.

Det var en mörk och svår tid.

Stämningen i stan var väldigt dålig.

Jag var säker på att de
skulle skjuta mig. Jag blev van.

De slog sönder mina kameror.
De spottade på mig.

Jag fick dödshot över telefon.

Jag fick anonyma brev.

Tur för mig att jag var lite knäpp.

Det gjorde mig modig.

Jag inser idag att jag var modig.
Jag förstår det nu.

Vad är vi rädda för?

Det okända? Att dö?

Det var väldigt farligt därute.
Särskilt vid begravningar.

Vid maffiabegravningar tog vi kort
på deras vänner och släktingar.

De ville inte ha fotografer där.

Som fotograf blir man igenkänd.

De visste direkt vilka vi var.

Situationen kändes då
ännu mer hotfull och farlig.

Jag fokuserade kameran,
ställde in slutartid och hostade...

...så att de inte
skulle höra klicket.

För första gången
är maffian splittrad.

Den nya maffian leds av Liggio,
som anklagas för många mord.

Liggio har hållit sig undan i 14 år.

Hans förmåga att gömma sig
från rättvisan är legendarisk.

Idag är den legenden krossad.

Vilken trevlig publik.

Det sägs att ända sen ni greps 1975–

–har ni lyckats styra
Corleone–maffian inifrån fängelset–

–via era hejdukar
Riina och Provenzano. Kommentar?

Exakt på vilket sätt?
Med vilka medel?

Jag minns att Liggio sa: ''Kom hit."

Jag har ett foto på honom
när han gör så.

Han gav mig en som blick sa:
"Kom hit, så dödar jag dig."

Så kände de när de blev
fotograferade, dessutom av en kvinna.

Det var värre
att fotograferas av en kvinna.

Maffians män var så arroganta.

Jag minns när Liggio
kom till rättegången.

Det såg ut som om
polisen var skurken.

Liggio drog polisen efter sig.

De var ihopkedjade.

Liggio gick först med högburet huvud,
som om han var tribunalens chef.

Jag skakade.
Ett enda foto blev inte suddigt.

Jag skakade inte av skräck,
utan av känslor.

Maffiabossarna utstrålade
så mycket grymhet.

Och jag konfronterade dem.

Det var hemskt. Hade han velat
så hade han dödat mig.

Liggio är en bandit och en mördare.
Han gör det vidriga grovjobbet själv.

Han låter aldrig några vittnen leva.

I början var det maffian
som mördade maffian.

Sen började de mörda folk
ur etablissemanget.

Var det nån som såg
vem som sköt domare Scaglione?

Inte? Är det verkligen möjligt
att ingen såg nånting?

Hörde ni några skott?

Ja, jag trodde att de sköt fåglar.

De brukar göra det ibland.

–Var ni här den morgonen?
–Ja, men inte i fönstret. I sängen.

Jag var sjuk.
Jag har problem med nerverna.

Först mördade de domare Scaglione.

Sen den ena efter den andra.
Det var fruktansvärt.

Vi lyssnade på polisradion–

–och skyndade oss dit
med vespa eller taxi.

De mördade domare Costa
nära tidningens redaktion.

Jag sprang,
med kameran gungandes runt halsen.

När vi kom dit
trodde vi att han var död.

Men han levde fortfarande.

Allt var så hemskt.
Det var en fruktansvärd tid.

Det lämnade väldigt djupa sår.

Livet för oss fotografer,
journalister, för polisen...

Livet blev sig aldrig mer likt igen.

Man blir aldrig riktig lycklig igen
när man genomlevt den skräcken.

Tänk smärtan hos dem som blev kvar.

När man fotograferar
lidande människor skäms man.

Man känner så starkt för dem,
men måste ta kort. Det är svårt.

Jag kunde ju inte säga
att jag gjorde det av kärlek.

Jag tittar på mina foton
och ser namnet Letizia.

Men jag kommer inte ihåg
att jag har tagit dem.

Döden är inte skrämmande.
Det är värre för mördarna än offren.

Om folk bara kunde förstå
att mördarna får lida, inte offren.

Då kanske det känns lättare.

Jag hatar folk
som trampar mig på tårna.

Vad gör du då?

Jag tolererar det inte.

–Om de inte slutar?
–Då trampar jag tillbaka, såklart.

Vad annars?
Vända andra kinden till, som Jesus...?

Hur skulle det sluta?

Hur många kinder skulle jag behöva?

De där slamkryparna
tror att de blir riktiga män–

–genom att angripa mig.

De är drägg. Bottensatsen i tunnan.

Mollusker. Pederaster.
Dumpade av sina fruar.

De tror att de är riktiga män
för att de angriper Liggio.

Corleone är en liten stad
60 kilometer från Palermo.

15 000 invånare, varav 4 000
analfabeter och 3 000 arbetslösa.

Det finns ett osynligt hot
som förlamar allting.

Man lär sig om Corleone
från gravstenarna på kyrkogården.

Ingen har räknat antalet försvunna.

Om nån försvinner
polisanmäls det inte.

Alla håller helt tyst.
Så lyder maffians lag.

Och det här är misären i Corleone.

En gång tog vi med
mina maffiabilder–

–till Corleone. Det var söndag.

Folk strövade omkring.
Mest män. Bara ett fåtal kvinnor.

Vi visade våra foton.

Det var bilder på Corleone–maffian,
exempelvis Liggio.

Det var väldigt skrämmande.

Vi kände rädslan runtom oss.

De kallar det sin "tystnadskod".
Jag kallar det rädsla.

Torget tömdes på folk.
Kvar stod vi med våra bilder.

Var det svårt
att sätta upp utställningen?

Att sätta upp allt
var den lätta biten.

Vi visade upp foton
tagna under fem års tid.

Vi ville att folk skulle få se dem.

Har ni stött på
några problem eller svårigheter?

Nej, inga svårigheter.
Bara vår egen rädsla.

–Ni verkar ha övervunnit den?
–Ja, men det är våldsamma tider.

Våldet är närvarande hela tiden.
Jag känner det inpå huden.

Vi möter det varje dag.

Våld och korruption.
Att visa foton här gör mig livrädd.

Ibland när vi kom hem med bilen–

–efter att vi hade varit ute och åkt–

–körde vi ett par gånger
runt kvarteret innan vi parkerade.

Det var för säkerhets skull,
om nån stod och väntade på oss.

Det var väldigt svårt
att vara ett kärlekspar...

...i den världen.

Vi var helt förstörda.

Vi kramade varandra och somnade,
så ledsna och desillusionerade.

Det är ditt.

Det är ditt...och det här är mitt.

Nej, nej! Det där är mitt.

Relationen rann ut i sanden
när jag lämnade L'Ora.

Jag gav mig in i politiken och hade
allt mindre kontakt med honom.

Vi hade varit tillsammans i 18 år.

Han ville göra andra saker.

Det märkte jag.
Jag grät för att det gjorde så ont.

Han var så ung
och behövde utforska världen.

Men det fanns ingen bitterhet.

Bråkade jag när du gav dig av?

–Nej, men det var mycket smärta.
–Vi grät.

–Ska vi säga hej då nu?
–Det gör vi.

Jag försökte komma över
smärtan efter Franco.

Jag fick bygga upp mig själv igen,
helt på egen hand.

Jag tittade på mina foton
och såg bara blod, blod, blod.

Jag ville bli ännu mer involverad.

Jag bestämde mig för
att inte ge upp fotograferandet–

–men ändå ge mig in i politiken.

Jag tycker att det är så viktigt–

–att ha ett anständigt
politiskt system.

Jag var ingen inom politiken–

–men jag var en uppriktig kvinna.

Jag ville bygga ett bättre samhälle.

Letizia Battaglia, kommunpolitiker
från Gröna partiet i Palermo.

Jag vill rikta en uppmaning
till ungdomar som tar droger.

Om de bara kunde sluta.

Min dotter var missbrukare,
men hon lyckades bli ren.

Om de bara kunde sluta–

–skulle vi kunna stoppa
människohandel och våld.

En rastlös kvinna som jag
riskerar att skada sina döttrar.

Min relation till dem
var väldigt komplicerad.

Man är aldrig tillräckligt bra.
Man ger aldrig tillräckligt.

Man får aldrig tillräckligt tillbaka.
Det är svårt och dramatiskt.

Jag kan prata om det
men jag vill inte.

Tiden i parlamentet
var den värsta tiden i mitt liv.

Jag gjorde ingenting
men tjänade massor med pengar.

Allting bestämdes nån annanstans.
Maffian var fortfarande närvarande.

Rådhuset i Palermo,
mer känd som Bunkern.

De här personerna ska bura in
den sicilianska maffian.

De får samma beskydd som en general
som ska ut i krig. Och det är krig.

I kampen har ordningsmakten
börjat få övertaget.

Jakten är igång. Försedda med
en namnlista söker polisen–

–efter fler än 100 gängmedlemmar
som tvingats gömma sig.

Fler än 100 gripanden har gjorts.

Domare, politiker, en läkare
och till och med en polischef.

Förundersökningsdomare Giovanni
Falcone har Italiens farligaste jobb.

Han tvingas arbeta bakom ståldörrar.

Vi älskade verkligen Falcone.

Han var vår moderna hjälte.

Falcone sa:
''Följ pengarna och hitta maffian."

Det var så de lyckades ställa
hundratals ur maffian inför rätta.

Vi befinner oss vid rådhuset
i Palermo och sänder direkt.

För tre timmar sen inleddes den
första stora rättegången mot maffian.

474 personer står åtalade
och ska ställas till svars.

En av de mest ökända
ska ni alldeles strax få se.

Vi har haft vissa problem,
men här är han.

Luciano Liggio har mestadels
suttit i fängelse eller levt gömd.

Jag ville inte gå dit.

Det var min plikt som fotograf,
men jag gick inte dit.

Jag orkade inte med den fasan längre.

Det var hundratals
maffiamedlemmar på plats.

Jag ville inte titta på dem.

Tommaso Buscettas ankomst
krossar de åtalades förhoppningar.

Buscetta är en informatör kallad
"Bossen över två världar".

Han vittnesmål totalförstör
maffians försvar.

Han avslöjade maffians hemligheter
för domare Falcone.

Han har känt maffiabossar
i över 40 år.

Kommissionen. Vilka ingår i den?

Kommissionen består
av alla regionala bossar.

Varje boss väljs in
av tre familjemedlemmar.

Så de beslutar vem som ska mördas?

Precis.
Kommissionen avgör vem som ska dö.

Familjens överhuvud
skulle aldrig döda någon–

–utan att konsultera
sin regionala boss.

Jag har suttit fängslad sen 1977–

–och har inte begått några brott.

Jag förstår inte hur jag
skulle ha kunnat beordra någon–

–att genomföra de absurda uppdrag–

–som ni anklagar mig för.
Det bestrider jag.

I det italienska folkets namn...

Rätten i Palermo
meddelar följande domslut:

Agate Mariano, Alberti Gerardo,
Alfano Paolo, Bona Alfredo...

...Calo Giuseppe, Canisero Francesco,
Castronuovo Francesco...

Med hög hastighet
rabblades dom efter dom.

Totalt 2 600 år
för 338 nu dömda maffiamedlemmar.

Straffen är hårda.
Åklagarsidan fick igenom det mesta.

De åtalade i sina burar häpnade
när de förklarades skyldiga–

–till mord, narkotikasmuggling
och utpressning.

Rättegången är härmed avslutad.

Totò Riina, Corleone–maffians boss,
höll sig fortfarande gömd.

Han blev vansinnig
över sin livstidsdom.

Han planerade en gruvlig hämnd–

–mot Palermo och våra domare.

Riinas allierade,
politikerna inom regeringsmakten–

–planerade en hämnd mot Falcone.

Säkerheten kring honom minskade.
Han var i större fara än nånsin.

Du offrar dig för staten.
Vad betyder staten för dig?

Det är väldigt enkelt.

Det handlar inte om staten,
utan om samhället.

Vad är det för slags värld
du kämpar för?

Jag kämpar för ett samhälle–

–där sånt här inte händer längre.

De var ute efter honom hela tiden.

Det går inte att förstå–

–vilken fruktansvärd press
han levde under.

Jag bad om att få ta ett riktigt bra
kort på honom, men då sa han:

"Då anklagar mig för självgodhet.
Ta ett kort när jag går förbi."

Jag träffade honom inte bara
när jag var fotograf.

Jag var politiker
under hans senare år.

Vi hälsade på honom en gång.

Han var väldigt rar och trevlig.

Vi sa hela tiden:
"De kommer att döda dig."

Han sa: "Oroa er inte.
Om jag dör tar nån annan min plats."

Det var söndag
och jag var hos min mamma.

Jag hälsade på min mamma
eftersom hon var sjuk.

Plötsligt avbröt de TV–programmet.

Nånting hade hänt på motorvägen.

Jag ringde Franco på en gång.

Jag sa åt honom
att ta sig till platsen.

Jag kunde inte. Jag orkade inte.

Jag ringde en taxi–

–och åkte till sjukhuset.

De sa att han var skadad.

Han dog senare.

Jag väntade i flera timmar.

Både Falcone och hans fru dog.

Ett angrepp på Giovanni Falcone.
Maffian har dödat honom.

Han dog av en bomb på motorvägen.

Även hans livvakt dog
och hans fru är allvarligt skadad.

De har dödat Giovanni Falcone!
Kampen mot maffian var hans liv.

Han skulle snart bli specialåklagare.
En gång Italiens mest skyddade man.

Nu har Cosa Nostra slaktat honom.

Jag höll honom i mina armar.

Falcone tog sitt sista andetag.

DOMARE BORSELLINO

Jag har alltid vetat
att det skulle sluta såhär.

Jag kunde inte ta fler bilder.

Jag ville inte berätta
fler blodiga historier.

Han var en av de riktigt
godhjärtade människorna.

Jag kunde inte fotografera honom
när han var död.

Men nu undrar jag ändå varför.
Varför får du mig att tänka på det?

Jag vill inte det.

Nu inser jag
att jag aldrig har fått frid.

Så har jag haft det hela livet.

Mitt liv har alltid varit en kamp.

"Ni borde skämmas."

De är studenter.

Här finns även
kollegor till livvakterna.

"Pajasar!"

Pajasar, pajasar, pajasar...

De försöker lugna folkmassan.

Jag, Rosaria Costa...

Det är livvaktens änka.

För de som har dött
för samhällets skull...

...vädjar jag om rättvisa.

Jag talar till de från maffian
som finns här i kyrkan.

Ni kan bli förlåtna.

Jag förlåter er om ni går ner på knä.

Om ni har modet att förändras...
Men de vill inte det!

Att förändras...

De vill inte förändras.
De vill inte...

Rosaria Schifani.
Hennes make var Falcones livvakt.

Hon skrek till maffian
på begravningen:

"Gå ner på knä och be om förlåtelse."

Jag hade glädjen
att vara barndomsvän med Falcone.

Vi bodde grannar.

Sen blev vi kollegor
i kampen mot maffian.

Om det inte vore för vår vänskap–

–hade vi inte klarat av det.

Vi hade inte kunnat fortsätta.

Jag glömmer aldrig folkmassan
i den stora salen.

En man vankade av och an
med sänkt huvud.

Det var Paolo Borsellino.

Ensam gick han fram och tillbaka.

Han såg ingenting.
Han gick fram och tillbaka.

Mitt liv har förändrats.

Min gamle väns död...

Vi var ju även kollegor.
Jag är helt förkrossad.

Det har gått en månad nu.

Jag försöker fortfarande
ta mig tillbaka till jobbet.

Smärtan har varit enorm.

Jag var orolig...

...att jag efter Falcones död...

...skulle tappa entusiasmen
och ge upp allt.

Men som tur är–

–har jag märkt att ilskan
har fått mig att vilja fortsätta.

Det är en apokalyps!

Två månader efter
mordet på Falcone–

–har maffian slagit till igen!

Den här gången
var de ute efter Paolo Borsellino.

Vi hoppas att attacken–

–inte kostade det tilltänkta offret
Paolo Borsellino livet.

Dock har fyra personer
bekräftats döda.

–Vet vi något mer?
–Det har precis bekräftats.

En av de döda är Paolo Borsellino!

Han har dödats
i en våldsam explosion.

Det som fanns kvar av hans kropp–

–hittades framför huset.

Polisen bekräftar
att hans mamma bor där.

Det är Paolo Borsellino.
Det är bekräftat.

Det var söndag
och jag var hos mamma igen.

Det hördes en otroligt hög smäll.

Det var bomben.

Jag ringde en taxi och åkte dit.

Jag minns att jag såg kroppsdelar.

Det enda som fanns kvar
av Borsellino var magen.

Jag kunde inte ta kort.
Jag hade kameran, men kunde inte.

Jag tog inte ens kort
på en bil uppe i ett träd.

Den hade kastats upp i trädet.
En hel bil.

De foton jag inte tog gör mest ont.

För att jag aldrig tog dem.

Jag saknar dem.

Jag känner mig respektlös
på något sätt.

Jag vet inte, men så var det.

Stan vaknade upp ur en mardröm–

–som hade varat i århundraden.

Folk hade fått nog.
Sicilien ville bli fria från maffian.

Det här är riktiga Palermo!
Myndigheterna är maffian!

Se hur de behandlar oss.
Jag får inte komma in i kyrkan.

Mördare! Mördare! Mördare!

Vi är hederliga människor som vill
hedra våra döda. De lät det hända.

Det är våra döda!
De dog för vår skull!

Vi har rätt att få hedra dem.

Borsellino! Borsellino! Borsellino!

Vi fortsätter. De bryter sig igenom.

Presidenten kommer snart,
men det finns för få poliser.

Presidenten! Det är oss de dödar!

Ni är vidriga allihop!

Ut ur kyrkan, ni är maffian!

Begravningen är över.
Folk är arga.

Presidenten är fast i folkmassan.

Polisen kämpar med
att hålla folk tillbaka.

Läget är mycket svårt.
De försöker ta sig ut.

En hemsk situation.

De springer mot dörren.

För nån minut sen var alla lugna.

Nu är det en annan atmosfär.

Italien vaknar upp nu.

Det är folket som räknas.
Vi måste göra oss hörda.

Vi vill se
så många som möjligt på marschen.

Vi är fler än dem. Vi är i majoritet.
Maffian måste försvinna.

Totò Riina greps i morse.

Totò Riina är vår.

Vi fick en chock när vi såg
Totò Riina för första gången.

Den ynklige fjanten var ansvarig–

–för morden på Falcone
och Borsellino. Den lille tölpen.

Han hade förstört
våra liv och vårt land.

Riina Salvatore. Son till Giovanni.

Född den 16 november 1930.

–Var?
–I Corleone.

Har du hört talas om "Cosa Nostra"?

Jag har aldrig träffat
några kriminella från Cosa Nostra.

–Frågan var om du hört talas om dem.
–Nej, det har jag inte.

Fråga nån annan. Fråga inte mig.
Jag är Salvatore Riina.

En fattig bonde som kämpar med
att försörja sin familj.

Den 3 februari genomfördes
en gryningsräd–

–där man avslöjade Italiens
största kriminella härva–

–i Palermo,
hemma hos Salvatore Riina.

Hjärnan bakom världens största
kriminella nätverk: Maffian.

Han har varit efterlyst
av polisen i 23 år.

Gudfadern själv
har levt bekvämt här–

–med sin fru och fyra barn,
omgiven av ögon som inget såg–

–förrän han plötsligt greps
den 15 januari.

De kunde ha gripit honom tidigare.

De tog honom när det passade dem.

Det var som ett skämt.

Han gav fortfarande order
från häktet. Han härskade.

Jag hatar de här bilderna.

De är outhärdliga.
En tung börda på mina axlar.

Den här pojken
bevittnade mordet på sin far.

Mördarna var bekanta med pappan,
så pojken kände troligen igen dem.

Därför mördade de honom också.

Det var första gången
jag såg ett dött barn.

Han sköts som en hund.

De kallar sig själva "Hederns män".

Vilken heder?

De dödar ju till och med
kvinnor och barn.

Vi får inte
låta oss styras av rädsla.

Rädslan är en lyx
vi inte har råd med.

Jag känner mig fri,
eftersom jag är fri på insidan.

Vi får inte ge efter för fega män
som mördar i mörkret.

Maffiabossarnas boss
är Bernardo Provenzano.

Han har gömt sig i 42 år.
Ingen har kunnat hitta honom.

Han använder aldrig mobiltelefon,
utan ett system som kallas pizzini:

Små papperslappar med information.

De skickas vidare
från hand till hand, stad till stad.

Ett långsamt system,
men väldigt effektivt.

Ett system uppfunnet
av ett ondskefullt geni.

Bernardo Provenzano
såg ut som en skröplig gammal man.

Hans leende var så grymt. Så grymt.

Jag har sett såna leenden
hos folk som aldrig ger upp.

Många inom maffian
lever svåra liv som undangömda.

De njuter inte av sina pengar.
Men de har makt.

På sicilianska brukar man säga:
"Makt är bättre än att knulla".

Döm honom till döden!

Jag drömmer om ett Sicilien
som är befriat från maffian.

Jag längtar efter det.

Jävla mördare!

Jag tror på nästa generation.

Jag tror på dagens ungdom,
vad de kan åstadkomma.

Det är trevligt när man
får uppskattning för sitt arbete–

–men jag blir trött av framgång.
Jag föredrar kärlek.

Jag trodde
att jag var klar med kärleken.

Jag nöjde mig så i tjugo år.

Ingen älskade mig,
ingen hade ett gott ord om mig.

Ingen fick mig att känna frid.
Jag klarade mig bra själv.

Men alldeles nyligen
träffade jag någon.

Jag är helt fascinerad av–

–att vi två har en relation.

Jag var 38 år när han föddes.
Då hade jag redan levt en hel del.

Roberto älskar
transsexuella och transvestiter.

Han älskar dem och mig.

Jag ville inte ha
en sexuell relation med nån man.

Nu har vi en sexuell relation,
men vi har inte sex.

Jag är intresserad av
hur han tänker.

Jag blev skrämd av hans foton.

Jag förstod mig inte på hans värld.

Jag kände hur
hans foton drog in mig–

–i en helt okänd värld.

Det är svårt att förklara.
Folk förstår ingenting.

Plötsligt dök jag upp i Letizias liv.

Alla undrade vem
den här personen var.

Det krävdes mod av mig också.

Vad skulle folk säga?

De pratar om oss.

Ingen vågar säga nåt till mig.

Inte ens mina vänner,
men jag ser det i deras ögon.

Giovanna. Klä av dig. Klä av dig!

Släpa den bakom dig.

Gå förbi. Stanna.

Stå still.

Jag känner ingen skuld.

Jag vet ju att mitt beteende
inte har uppskattats–

–av mina barn,
mina älskare och mina vänner.

Man jag har inte
gjort mig skyldig till nånting.

Jag engagerade mig i jobbet
och gjorde mitt bästa.

Folk som misstycker
kan dra åt helvete.

Jag tänker leva livet
till mitt sista andetag.

Mentalt känner jag mig
starkare än någonsin.

Starkare och kraftfullare.

Det känns bra att vara såhär gammal.

Jag saknar ingenting
och är skarp i huvudet.

Jag är inte rädd för slutet.

Jag är så stark.
Jag är inte rädd för slutet.

Text: Andreas Novak
www.sdimedia.com