Original subtitles

God morgon. Upp med er! – Ni ska gå till skolan allihop, Ra'ida!

Upp med dig! Det är dags att gå till skolan.

Kom igen nu, Samar. Vakna nu.

–Det är bara skola på eftermiddagen. –Nej, det är på morgonen.

Shuroug, upp! Det är morgon nu, älskling.

–Varför det? –För att alla går i skolan.

Utegångsförbudet är över nu.

Är du vaken? Vill du somna om? Ge mig en puss!

Somna om, du.

Du är sen. Klockan är 06.35.

Jag vill inte ha nåt bröd. Jag vill komma i väg.

–Men du måste äta frukost. –Det vill jag inte. Hoppas att jag dör.

Vad vet ni om Jabalia?

Vi vet precis det vi behöver veta.

Vad då? Jag vet inget alls om den här platsen.

Det har varit ett flyktingläger i 40 år. Så här lever de och så vill de leva.

Det du såg nyss är allt som finns att se.

Vad gör ni här på taket?

Kollar att allt är lugnt. Vad har vi där inne att göra?

Vi sitter här och de sköter sitt. Vi gör bara vårt jobb.

Vi blandar oss inte i deras liv.

Ni är sena. Skynda på!

Vi gillar inte att sitta och övervaka dem. Inte våra befäl heller.

Palestinierna gillar det inte heller, så det är ett problem. Hur skulle du lösa det?

–Jag? Jag skulle ge tillbaka allt. –Till vilka?

–Palestinierna. Västbanken och Gaza. –Så känner jag också.

–Men Israel vill inte förhandla, eller hur? –När de får en motpart gör de nog det.

Då har Israel kanske en ny regering som vill förhandla.

Tack så hemskt mycket.

Jag lovar att det finns mycket finare platser att fotografera än den här.

Jag kan föreslå några, om du är intresserad...

–Vad är det för fel på den här platsen? –Inget, men vad är intressant med den?

–Vad vill du veta? –Lösningen på problemet.

Vi har ingen. Om vi hade en lösning, hade vi förmodligen inte varit här.

Text från kortkatalog:

En vårdag 1948 kunde Palestine Post under stora rubriker förkunna–

–att staten Israel var född. Nu har Israel firat sin tionde nationaldag–

–med religiösa processioner, fackel- tåg, danslekar, idrottstävlingar.

Sionisternas kolonisation av Israel–

–den började långt innan staten Israel fanns till.

Den här bilden togs 1909. Några kolonister grundade en ny stad.

Man döpte platsen till Tel Aviv – "vårens kulle".

Idag brer här ut sig en stad med 300 000 invånare–

–med stora industrier. Det är en stad med en snabbt pulserande livsrytm.

På 1920-talet var Jerusalem bara en enkel provinsstad.

Nu är den judiska delen av den 4 000-åriga staden Israels huvudstad.

Hur gick då allt det här till?

Ja, innan vi kommer in på dagens aktuella läge–

–så ska jag i stora drag skissera bakgrunden–

–som kanske kan ge ett lite djupare perspektiv på dagens Israel.

Den rörelse som vi kallar sionismen–

–den uppkom, så att säga, i kölvattnet–

–på de olika nationalitetsrörelserna i Europa under 1800-talet.

Det var många judiska intellektuella–

–som greps av förtvivlan och misströstan–

–under trycket utav de antisemitiska strömningarna–

–i Tyskland och Frankrike–

–och judeförföljelserna, pogromerna, i Polen och Ryssland–

–under andra hälften utav 1800-talet.

De grep i sin bitterhet tillbaka på den Sions-längtan–

–som den judiska religionen hade bevarat århundrade efter århundrade.

Man ville också grunda ett nytt, fritt samhälle–

–som var fritt ifrån klasshat och klasstrider.

Det verk som inledde den moderna politiska sionismen–

–det var Theodor Herzls Der Judenstaat.

Det var hans järnvilja som förmådde de olika sionistiska föreningarna–

–att sluta sig samman till en enhetlig världsorganisation.

Under tiden så arbetade organisationens ledning–

–på att värva stöd och sympati ifrån stormakterna.

Och den brittiska regeringen sa i Balfourdeklarationen–

–att den med gillande såg att det upprättades ett nationellt hem–

–för det judiska folket i Palestina.

Så fick Storbritannien efter första världskriget–

–Nationernas förbunds mandat över Palestina.

Den judiska invandringen kom igång på allvar.

Från 1920 fram till andra världskriget–

–så ökade den judiska befolkningen i antal från omkring 80 000–

–till nära en halv miljon.

Men den här vackra medaljen–

–den hade en mycket ful och mycket allvarlig baksida.

Britterna hade nämligen under första världskriget–

–dragit lite för många växlar på framtiden.

De hade också gett araberna löften om nationellt oberoende.

Och i mitten av 30-talet bröt ett stort arabuppror ut i Palestina.

Till sist, strax före andra världskriget–

–gav Storbritannien efter för den arabiska nationalismen.

Den brittiska regeringen förklarade att Palestina inom tio år–

–skulle bli en arabisk stat–

–där judarna bara skulle få ha minoritetsrättigheter.

Medan miljoner judar förintades i Hitlers gaskamrar...

...så stängdes Palestinas portar–

–för de människospillror som lyckades fly ifrån det ockuperade Europa.

I mitten av 40-talet exploderade judiska motståndsrörelsens bomber–

–överallt i Palestina. Det var en tid av våldsamma attentat–

–från de judiska terrorligorna Irgun och Stern.

Storbritannien beslöt att skjuta den besvärliga Palestinafrågan ifrån sig–

–och överlämna mandatet till Förenta Nationerna.

Delegaterna diskuterar en delning av Palestina–

–i en judisk och en arabisk stat.

Trots att araberna hellre strider än ger efter–

–röstar församlingen för delning.

Enligt FN-kommissionen så skulle arabiska staten omfatta–

–västra Galileen, Samarien och Judeen.

Den israeliska staten skulle omfatta östra Galileen–

–och vidare kustslätten längs Medelhavet–

–ifrån Haifa till trakten söder om Tel Aviv.

Israel skulle också få huvuddelen utav den stora Negevöknen.

Jerusalem skulle varken bli arabiskt eller judiskt, utan förvaltas av FN.

Den 14 maj 1948 upphörde det brittiska mandatet–

–och Union Jack halades för sista gången av britterna i Palestina.

Judarnas starke man, David Ben-Gurion–

–proklamerade nu den första judiska staten i Palestina på nära 2 000 år.

Israels självständighet blev signalen till arabstaternas invasion.

Egyptiska styrkor angrep från söder, syriska och irakiska från norr.

Den berömda transjordanska arablegionen–

–trängde, som vi kan se här, in i gamla staden i Jerusalem.

Men de israeliska styrkor som byggts upp under slutfasen av mandatet–

–bjöd hårt motstånd, och grep snart initiativet i norr och söder.

Arabiska flyktingar flydde Palestina till Transjordanien och Gazaområdet.

Genom vapenstilleståndet blev Israel något större än FN hade tänkt sig.

I Jerusalem gick demarkationslinjen tvärs igenom stan.

Den gamla staden stannade i den jordanska arablegionens hand.

Mitt namn är Mirjam Lederberger.

Jag emigrerade till Israel vid statens grundande 1948 från Sverige.

När det gäller bostadsfrågan–

–så kan man köpa en våning mot mycket bekväma avbetalningsvillkor.

Om hörnet har jag en självbetjänings- affär där jag handlar, då jag vet–

–att mjölkprodukter och grönsaker är dagsfärska från jordbruken.

Inte långt från min bostad finns en klinik med vår husläkare.

I fall av intagning på sjukhus har sjukkassan sina egna sjukhus–

–en del av dem byggda efter svenskt mönster, där all vård är fri.

Staten Israel är en av världen yngsta.

Och den har upprättats av ett av världens äldsta folk, 4 000 år gammalt–

–efter 2 000 år av utspridning och förföljelser utan motstycke.

Den bär ett stort, värdefullt arv från det förflutna, men är vänd mot framtiden.

Detta är Avdat mitt i Negevöknen. Här regnar mindre än 200 mm om året.

Vattnet är det huvudsakliga problemet vid öknens odlande.

Dess jord är ofta bördig.

Låt oss höra vad jordbruksminister general Moshe Dayan har att säga.

Vi har vårt vatten i landets norra del.

Och den huvudsakliga nederbörden faller i landets norra del–

–medan den största delen av jorden ligger i landets södra del.

Genom dessa rör kommer det regnrika norr–

–att släcka den regnfattiga söderns omättliga törst och läka öknens sår.

I detta förtorkade land har hängivenhet och kunnighet–

–äntligen gjort årtusendenas visioner till verklighet.

Innan judarna kultiverade detta land var det ett land av skoglösa berg–

–förbränd jord, hopplöshet, elände och tiggeri.

Detta är Israels stolthet.

Varje träd vi ser på vägen ner från Jerusalem och Tel Aviv är planterat.

Många av dessa träd är skänkta.

Alla dessa träd är ett folks gåva till sin jord, till dess framtid.

Det är svårt att säga vad som är mest makalöst:

Israels återupprättande efter 2 000 år–

–eller sammansmältandet av en miljon immigranter från 102 olika länder–

–talande 72 olika språk, till en moralisk och kulturell enhet.

En hel värld tvivlade, men undret är ett faktum.

Vad betyder då Israel för den som där beretts inte bara fristad–

–utan också hem och en ny framtid?

Jag föddes i Polen där jag fick sionistisk uppfostran.

De svåra upplevelserna i koncentrationslägren–

–har ytterligare stärkt min strävan att komma till Israel.

Efter kriget hade jag en underbar tid i Sverige där jag fick ett hem.

Jag trivdes mycket väl, fick en ny tro på livet och människor.

Men trots detta är det bara här i Israel–

–där jag kan vårda min mördade familjs minne.

Huvuddelen av landets 200 000 araber bor i Galileen och i Negev.

Araberna har fulla medborgerliga rättigheter–

–rösträtt, egna politiska partier och representanter i Knesset.

Araberna tjänstgör emellertid inte i armén.

Likställighet mellan könen ger den arabiska kvinnan rösträtt–

–rätt till lika lön och samma utbildningsmöjligheter som mannen.

Långsamt luckrar detta upp det patriarkaliska synsättet.

Jag har i dagarna givit ut en bok som heter Jerusalem i taggtråd.

Jag måste säga att jag, som de flesta resenärer som kommer dit–

–blev slagen utav problemens allvar.

Det mest akuta är naturligtvis frågan om arabflyktingarna.

Araber som nu vistas mestadels i Jordanien–

–200 000 i Egypten, 100 000 i Libanon och en del i Syrien.

Dessa flyktingar har icke kunnat absorberas i arabvärlden.

De lever där i väntan på att återvända till Israel.

Västerlandet måste här göra en kraftansträngning–

–inte minst, snarare mest, Israel.

Naturligtvis är jag ense med Hägglöf på den enkla och centrala punkten–

–att denna fråga om arabflyktingarna bör lösas.

Längre gick inte Hägglöf, annat än när han sa–

–att huvudsakligen Israel måste göra ansträngningar.

Hur är då i själva verket läget?

Vi har ett krig som börjades av arabstaterna–

–sedan Förenta Nationerna skapat, kan man säga, det nya Israel.

Vidare är det ju inte så att det är araberna som söker en uppgörelse.

Israel har år efter år sedan 1948 sökt en uppgörelse med araberna–

–där de säger: "Vi är villiga att ta emot flyktingar, att ordna med fred"–

–"vi gör väldigt mycket för att få denna historia klar."

Under tiden håller inte bara arab- länderna på med en blockad av Israel.

År efter år, vecka efter vecka, kommer detta från arabländerna:

"Flyktingarna skall tillbaka." Men de skall tillbaka för att krossa Israel.

De indoktrineras för att bli en förtrupp för denna arabiska invasion.

Jag utgår ifrån att Hägglöf inte vill att Israel ska försvinna.

Vill han att Israel ska krossas? Det vill han inte.

Däremot att Israel ska anta en upp- görelse som blir Israels undergång.

Låt oss först konstatera vad arabflyktingarna egentligen är.

Det var ju så att 1947–1948 det flydde lite över 700 000.

Varför flydde de? Det har sagts på israelisk sida–

–att de var uppmanade av arabstaterna omkring.

De uppmaningarna föreligger i tryck...

Men det är alldeles klart att inte detta var orsaken.

Vad som framför allt skrämde upp dessa araber–

–av vilka den stora massan var jordbrukare och trädgårdsmästare–

–det var den förfärliga terror...

...den massaker som ordnades utav den judiska terrororganisationen–

–när de förintade praktiskt taget hela befolkningen–

–den arabiska befolkningen, i byn Deir Yassin den 9 april 1948.

Det var efter det illdådet som den stora floden flyktingar kom.

De tog sig över då till Jordanien.

Den tredje och största vågen av flyktingar kom senare under 1948.

På det viset flydde lite mer än 700 000 människor över gränsen.

Sedan hände det oerhörda att de icke fick komma tillbaka–

–till det land där de hade bott i över tusen år.

Det är det som är alltså historien om arabflyktingarna.

Jag förstår att Hägglöf varit fäng- slad av denna linje i tankegången.

"Israel ska ta emot flyktingarna för att de levat där i tusen år."

Då ska vi gå ut ifrån... Om Hägglöf sa: "Israel bör gå under."

"Israelerna bör flyttas till Amerika eller Madagaskar." Då förstår jag.

Men han kan inte gå ut ifrån att en självständig stat–

–och som har presterat kanske mer än någon annan liten stat har gjort–

–plötsligt ska välkomna flyktingarna.

"Ni kommer för att krossa oss, men varsågod!" Vill han verkligen det?

–Vill ni ha krig med Israel? –Ja, vi vill slåss mot Israel.

Vi är utbildade att slåss – mot Israel och alla som hjälper Israel.

För att befria Palestina från Israels händer.

För Palestina är mitt land.

Israel är inringat av sina fiender:

Förenade Arabrepubliken, Jordanien, Syrien, Libanon.

Terroristattackerna ifrån syriska gränsen är otaliga.

Tågresenärer får vara beredda på att en kula kan slå in genom fönstret.

Den här israeliska patrullen måste ha vaksamheten skärpt varje sekund.

Till min stora sorg är det en sak som inte har förändrats–

–och det är den ständiga ökningen av vapen i arabländerna.

De har fri tillgång till vapen. De kan få dem när de ber om dem.

Och även på ett enklare sätt: de behöver inte betala för dem.

Åtminstone inte direkt, medan vår situation ser helt annorlunda ut.

–Kan Israel vinna ännu ett krig? –Ja, det tror jag.

Israeliska soldater slåss för ett syfte. Syriska soldater slåss för pengar.

Är krig oundvikligt för att lösa tvisten mellan Israel och arabvärlden?

Nej, det vore inte bra. Krig föder hat.

Vildåsnorna nämns på flera håll i Bibeln–

–tillsammans med många andra djur.

Mycket av det som finns beskrivet i Bibeln är naturligtvis borta–

–men mycket finns förvånansvärt nog kvar här.

Öknen är både skrämmande och imponerande.

Och dyster. Och varm, torr. Vattenfri, praktiskt taget.

Men rätt som det är kommer man fram till en oas.

När israeliterna började borra här hittade de vatten i stora mängder.

Det finns väl ingen plats i Israel där undret är så påtagligt som här.

Vandrande, gul ökensand förbyts plötsligt i grönskande åkrar–

–och fält med blommor i enorma mängder.

I kibbutzen blommar de privat anlagda trädgårdarna vackert.

Palmdungen är ett gammalt karavan- märke, känt ända sen Bibelns tid.

Palmerna är greniga, vilket inte är så vanligt.

Det är den östligaste och nordligaste utposten för en palmart–

–som är vanlig i Sudan. Ett afrikanskt inslag i Israels flora.

Dungen var belägen ganska nära jordanska gränsen.

Det sas att det inte var riskfritt att gå här.

Man kunde bli beskjuten från andra hållet.

Vi höll oss i bakkanten av dungen så att vi inte syntes.

Det var nog inte så farligt. Vi såg inte ett liv på den jordanska sidan.

Haifa. Sensommaren -66.

Bland turister och hemvändande israeler, ett 60-tal immigranter.

Likt de en och en kvarts miljon andra som invandrat sen Israel blev fritt–

–har de följt paragrafen i självständighetsförklaringen–

–att Israel står öppet för judiska immigranter och judar i landsflykt.

Hur hörde du talas om livet här? Varför kom du hit?

Min vän var här förra året. Hon var här i ett år.

Hon bodde på en kibbutz i ett halvår och berättade om det.

Jag har alltid varit för Israel, så jag bestämde mig för att åka hit.

VÄLKOMMEN HEM, FIONA!

"Om du vill är det ingen saga."

Sionisten Hertzels trosvissa försäkran till nykomlingen.

Känns den patetisk för de unga som kommer idag?

Mer eller mindre väl informerade om vad som väntar dem i dagens Israel:

Kontrastrikt, problemfyllt, lika ungt som många av de själva.

Men flertusenårigt när det gäller religion, tradition och förhoppning.

Jag åker till Israel för att få vara bland de gamla judarna–

–och få höra det hebreiska språket talas överallt.

Judar måste vara i Israel om de vill leva i fred.

Nykomlingen lär sig att varje israel från 18 år, flicka eller pojke–

–gör 20 respektive 30 månaders värnplikt...

...att Israels armé kan vara fullt mobiliserad inom mindre än 72 timmar.

I kampen för att försvara det man byggt upp–

–satsar man dryga 40 procent av nationalbudgeten på sin armé.

Dans på en krutdurk. Känner man det så? En flicka svarar:

"Vi vaknar inte i skräck för en ny provokation vid gränsen."

"Men vi är inte som andra därför att vi inte får leva i fred som andra."

Idealen är döda. Roa sig den som kan och har tid–

–för det gäller att ta sin examen och skaffa sig ett jobb, gärna utomlands.

Men det utrikespolitiska läget har inte gjort alla unga till nihilister.

Det har även haft motsatt verkan. Man söker sig till arméns specialförband.

Det kommer pionjärtidens insatser närmast.

Jag har utbildats inom ungdomsrörelsen sen jag var tolv år.

Jag känner att jag behöver det.

I kibbutzen bor man tillsammans med folk dygnet runt.

Det är ett annat sätt att tänka.

Tel Aviv, 58 år gammal, nära 400 000 invånare under en slösande sol.

De långa sandstränderna–

–där en gång judiska flyktingar möttes av vapen och fick vända om.

Jag hade hört fantastiska saker om Israel, men det stämde inte.

Språket är väldigt svårt, och jag kom hit mitt under mina studier.

Men jag vänjer mig med tiden.

–Vad har varit svårt, förutom språket? –Folks och ungdomars sätt att leva här.

Det skiljer sig helt från i Chile. Pojkarna här är inte trevliga.

I Chile är de väldigt trevliga. Kanske för trevliga. Och här är de friare.

De ser inte så stora skillnader mellan pojkar och flickor. De är inte trevliga.

Och flickor gör också militärtjänst. Deras liv liknar pojkarnas.

Jag är plutonchef.

Jag ansvarar för 45 flickor. Jag måste utbilda dem i 1,5 månad–

–innan de börjar jobba inom armén.

Säkerheten är ett allvarligt problem i Israel.

Våra grannar väntar på att kunna driva ut oss i havet.

För oss är det en överlevnadsfråga.

Vad är det som ger den unga israelen styrkan att hålla ut–

–i ett land som är en gräns mellan jude och arab och stormakterna?

Är det den för iakttagaren olustiga övertron på arméns förträfflighet?

Eller är det kärleken till det judiska arvet–

–och minnet av sex miljoner döda i nazistiska förintelseläger?

I Israel försöker de ge en kunskap om det förflutna i skolor och överallt.

De vill inte att man ska glömma.

Att man ska vara...medveten, men samtidigt tänka på det förflutna.

Besöker du ofta minnesplatsen i Jerusalem?

Jag har varit där några gånger. Det gör mig väldigt rörd.

Jag har läst mycket om Förintelsen.

Det är inte bara intressant, utan viktigt att veta. Det är allas plikt.

Det är min plikt att känna till det.

Han kom i immigrantvågen av orien- taliska judar på 50-talet från Irak.

Nu bor han med familjen i ett jordbrukssamhälle–

–och drömmer om att bli chaufför.

Varför flyttade ni till Israel?

De sa att vi kunde flytta hit, så vi gjorde det. Det var inte av nån särskild orsak.

Det gäller inte bara mig. Alla som vill kan komma. Vill man inte slipper man.

Vad jobbade er man med i ert gamla land?

Han var taxichaufför.

Du var så ung när du kom hit. Känner du dig mer som israel nu?

Jag vet inte ens hur livet där borta är, så varför skulle jag flytta dit?

Jag kommer att stanna här.

Har du känt nån skillnad mellan dig–

–och unga pojkar som kommer hit från Europas öststater?

Jag har aldrig känt nån skillnad.

Nio år i genomgångsläger, fem år i det här huset som inte är färdigt.

Långt från komforten i villorna på Karmelberget i Haifa en bit härifrån–

–där få israeler av orientaliskt ursprung har råd att bo.

Men de unga här tror på framtiden.

Kanske för att man inte bor i städer vid havet eller i Negevöknen–

–där skaror av nordafrikanska ungdomar–

–driver omkring missnöjda, ofta utan arbete.

Driver du bara runt och gör ingenting?

Jag pluggade i ett halvår, men det ledde ingen vart.

Jag ville hjälpa min familj och tänkte att det var bättre att börja jobba.

Men det finns inte så många jobb här.

Var det det man väntade sig när man i Marocko talade om–

–landet av mjölk och honung?

Ungdomskriminaliteten, särskilt grövre våldsbrott, är i stigande.

Sämre ekonomisk standard, kombinerad med ett försök till revolt–

–mot ett österländskt patriarkaliskt familjesystem–

–sägs vara en av anledningarna.

Sydväst om Nasaret ligger en annan värld.

Immigrantstaden Migdal Ha'Emeq. Cirka tio år gammal, 8 000 invånare.

En entusiastisk ung borgmästare går i spetsen och driver på.

Fabriker och synagogor är hans recept.

I dag, 1966, är lördagsnöjet för alla–

–att åka till stranden eller gå på bio, fest eller diskotek.

Men själv går jag till synagogan. Jag ber.

Vi tror på Gud. Vi har lagar, vi har regler.

Vi är gudfruktiga. Vi har en mening i livet.

Därför tycker jag att troende människor är de bästa i Israel.

Han är en av cirka 30 000 beduiner i Israel.

Han erkänner att de har politiska rättigheter–

–att mycket gjorts för att förbättra deras sociala ställning.

Jag måste studera här i två år.

Sen vill jag studera journalistik och hitta ett jobb.

–Kanske i Afrika eller nån annanstans. –Vill du stanna i Israel?

Gärna, men här har jag mindre chans att hitta ett jobb.

Israel är en demokrati och här finns många partier.

Vissa av dem gillar araber, andra inte.

De säger att vi kom för att krossa landet, inte för att bygga upp det.

Under ett besök hos far känner han igen känslan av att leva utanför–

–i en omöjlig politisk situation.

Är det stor skillnad mellan ditt liv i Jerusalem och i din stam?

Det är stor skillnad. Det är en patriarkal familj.

Det är fadern som styr och han har tre fruar och många barn.

Man kan inte göra vad man vill utan att andra blandar sig i.

Och relationen mellan dig och de andra blir då väldigt svår.

Kommer er son att återvända hit efter studierna?

Det är upp till honom. Nu studerar han historia.

Han behöver inte återvända till sin stam för att lära dem historia.

Men om han hade studerat jordbruk–

–hade han behövt komma tillbaka till stammen och lära oss om jordbruk.

–Vill ni att han kommer? –Ja.

Men hittar han ett jobb i stan glömmer han oss inte.

Han kommer att hälsa på oss för att träffa sin bror och sin familj.

Vad skulle hända om araberna angrep Israel?

–Skulle du försvara Israel? –Vi är förlorade här.

Vi är förlorade, för vissa judar här ser oss som krigsfångar.

Och araberna ser oss som fiender för att vi bor i Israel.

Vi pratar med dem, skriver i deras tidningar–

–och talar om fred och sånt som de inte vill att vi ska höra.

Det är det tragiska i våra liv. Vi vet inte var vi hör hemma.

Vi vet inte hur vår framtid ser ut.

Vi lever bara för dagen och hoppas på det bästa.

Den 5 juni går israeliska flygvapnet till massiv attack–

–och slår på några timmar ut det egyptiska flygvapnet redan på marken.

Attacken kom som en total överraskning–

–trots en kraftigt stegrad spänning i området.

Israel kände sig hotat från tre håll: Egypten, Jordanien och Syrien.

På några timmar krossades Egyptens flyg.

Utan flygskydd var Egyptens infanteri och pansar i Sinaiöknen chanslösa.

Efter segern över Egypten vände sig nu Israel mot Jordanien och Syrien.

Också här lyckades man på några få dar slå ut sina militära motståndare.

Ett av världshistoriens kortaste krig var slut efter sex dar.

Hela Sinaiöknen togs från Egypten, Jordanien förlorade Västbanken.

Viktigast på Västbanken var östra Jerusalem, inklusive gamla stan.

Där ligger den för judarna så betydelsefulla Klagomuren.

När general Moshe Dayan promenerade in i Jerusalems gamla stad–

–var det en sensationell triumf för Israel.

Jerusalem är en historiskt oersättlig stad.

Trupperna hade order att inte använda tungt artilleri när de intog staden.

Skadorna tycks också vara små.

Moshe Dayan, nu försvarsminister, har redan förklarat:

"Nu släpper vi inte Jerusalem ifrån oss."

För det palestinska folket var det en katastrof utan like.

Nu flydde tusentals palestinier över Jordanfloden.

Hela arabvärlden sörjde. Det var en känsla av skam och förödmjukelse.

Här har några av de hårdaste striderna stått.

Förödelsen här runt omkring oss är fruktansvärd.

De israeliska stridsvagnarna har gått fram genom de egyptiska linjerna–

–som en varm kniv genom smör.

I El Arish finns inte ett enda helt hus kvar. Likadant i alla andra byar.

Överallt ser man också vita trasor upphängda som kapitulationsflaggor.

En israelisk officer som jag mötte sa till mig:

"Är inte det här ett kort och härligt krig?"

"Kort, ja", svarade jag. "Men kan nånsin ett krig vara härligt?"

"För oss har det här i alla fall varit ett verkligt härligt krig."

De egyptiska förlustsiffrorna anges nu av Israel till omkring 20 000 man.

Här och där ser man arabiska kvinnor och barn–

–som med hackor gräver gravar i ökensanden och begraver de döda.

I den dallrande hettan ligger en vidrig, sötaktig lukt.

Flyktingarna i Gaza är det överväldigande problemet.

Israel klarar det inte ensamt. Det förutsätter en stor folkomflyttning–

–som redan börjat, då invånare i Gaza nu tillåts resa till Västjordanien–

–säkert med förhoppningen hos Israel att de sen ska stanna där.

Frågan om jordanskt vatten är ur världen, gränserna lätt att försvara–

–och i Sinai arbetar tre egyptiska oljekällor av betydelse för Israel.

Nya problem följer när man plötsligt har ett åtta gånger större område–

–och med en dryg miljon fler människor att sörja för.

Jordanien är hårdast drabbat av de tre länder–

–som fått ge upp land och ta emot folk under och efter kriget i juni.

Jordanien är också kallast av dem. I Amman låg snön halvmeterdjup.

Nu har den smält bort, vilket gör att gatorna blir floder som svämmar över.

182 000 nya invånare har sökt sig till Amman sen juni månad.

Det bidrar till situationens absurdi- tet att dessa människor vägrar–

–varje tecken på något som kan få dem att anses som fast bosatta.

De vill tillbaka. De tänker inte bli bofasta flyktingar som de från 1948.

Det bor folk överallt i Amman. Vid floden, i grottor i bergsväggarna.

Vinden är svidande kall. Inne i tälten finns bara ett primuskök–

–att hålla värmen för skolösa fötter och tunnklädda kroppar.

Det här är Muhammed Khalil och hans familj.

Hustru och nio barn, det tionde på väg.

Han bodde i Jeriko, sju kilometer bort på andra sidan Jordanfloden.

Nu bor han i ett tält. Hans ägodelar är det ni kan se på tältgolvet.

Det värsta är att inte ha nåt att göra, säger han.

Ahmed Jabbar Ahmet försökte ta sig hem illegalt. Hans ansökan avslogs.

Han försökte återvända, men greps av israelerna i själva Jeriko.

Varför försökte han återvända?

Det är mitt land och min stad, och min familj bor kvar där.

Allt jag äger och hela min familj.

Hur länge klarar Jordanien att stå ut med den nuvarande situationen?

Den utgör väl ett enormt tryck på landet både ekonomiskt och psykologiskt?

Jag skulle vilja omformulera frågan:

Hur länge tänker världen låta den nuvarande situationen fortsätta?

Den nuvarande situation fortsätter att utgöra ett verkligt hot.

För det första mot arabernas rättigheter.

För det andra mot flyktingarnas rättigheter.

För det tredje mot Förenta Nationernas principer.

Och för det femte eller sjätte mot freden–

–som utgör en del av hela den internationella freden.

På bron som förbinder det som nu är Israel, med Jordanien–

–möts en familj för första gången på över ett år.

–Vem var det ni mötte på bron? –Min mor.

–Har ni inte setts på länge? –Nej, det var nästan 1,5 år sen.

Varför?

Vi gav oss av i oktober 1966. Jag hade fått ett stipendium i England.

Jag tog med mig min fru och mina barn.

Så det här var första gången vi kunde träffa våra föräldrar och anhöriga igen.

–Fem minuter? –Ja, bara fem minuter eller mindre.

Det är inte första gången vi försöker få träffa släkten, utan fjärde.

Men varje gång har det slutat med att vi inte har fått träffa dem.

Har ni försökt åka tillbaka?

Ja, vi ansökte via Röda korsets vanliga kanaler för tre månader sen.

Men vårt namn dök tyvärr aldrig upp.

Vi har varit strandade här och tvingats stanna där vi är.

Otaliga är historierna om hur de nykomna känt sig osäkra i tillvaron.

De har körts upp på nätterna och visiterats–

–i israelernas jakt på kommandos som ställt till sabotage och explosioner.

Du kom tillbaka från Jeriko nyligen. När kom du tillbaka?

–För över en vecka sen. –Varför?

–Jag jobbade på en bar. –På en bar?

Varje kväll samlade den judiska armén ihop oss–

–och började skjuta över våra huvuden och sa: "Du är en kommandosoldat."

"Du måste ge ditt hem till Östbanken."

Jag är rädd, för de sa till mig–

–att jag är en kommandosoldat och att de tänker gripa mig.

I en park i Jerusalem samlas en gång om året Israels nordafrikanska judar–

–för att fira minnet av filosofen Maimonides.

Ingen läser hans skrifter längre och många känner inte ens hans namn.

Men han ger en välkommen anledning till en jättestor picknick–

–där man bjuder vänner och fiender på mat och dryck.

Då dansar och sjunger man hela dagen i patriotisk yra.

Samma mångfald som i Israels ansikte finns i dess musik.

Nu smälts alla dessa traditioner från Afrika, Asien och Europa samman–

–och förlorar snabbt sin egen art.

Den som samlat de många judiska musikaliska tungomålen är Edith Kiwi.

Under mer än 20 år har hon fångat upp immigranter–

–och tagit vara på och vetenskapligt dokumenterat deras traditioner.

Här träffar hon två sångare från Kurdistan.

Någonstans i den judiska musiken finns en grundton–

–gemensam för alla dess många traditioner.

Genom århundraden har all världens judar bevarat–

–sitt eget sätt att recitera och sjunga de heliga texterna.

Sedan kriget, under de här fem månaderna...

...har två andra sorters krig ägt rum.

Det första är Fatahs terroristkrig–

–som startade kort efter krigets slut.

Och det andra, som jag motvilligt vill kalla ett krig–

–är nån sorts motståndsrörelse på Västbanken.

Osynligt från eldupphörlinjen som ligger nån halvmil härifrån–

–ligger en av de många flyttbara frontbaser–

–som de palestinska motståndsmännen har skapat.

Arbetare, studenter och bönder tränas tillsammans.

De måste vara starka kroppsligen–

–förmögna till självständig, individuell krigföring–

–och att underordna sig kollektivet.

Här läser man Che Guevara och Mao och diskuterar intensivt i tälten.

Ghassan Kanafani är talesman för den palestinska motståndsrörelsen.

Han är själv nära lierad med Palestinska befrielsefronten.

Han representerar en hel massa saker i arabvärlden idag:

Han är ung, han är palestinier, han är författare och journalist.

Ghassan, vilken sorts personer är de palestinska fedayeen?

Motståndsmännen?

Alla är förstås palestinier.

De flesta är unga, mellan 20 och 35 år gamla.

Det betyder att några av dem föddes i Palestina före Israels ockupation 1948.

Resten föddes i exil, i flyktingläger.

60–70 % av dem är utbildade och har universitetsexamen.

Många av dem är läkare, advokater, ingenjörer...

Vad är målet? Att ta tillbaka den mark som Israel ockuperade 1967?

Eller är det att ta tillbaka den mark de ockuperade 1948?

Motståndsrörelsen är en frihetsrörelse.

För det palestinska folket är det ett fortsatt steg–

–på tragedin som inleddes 1948.

Vi palestinier kan inte skilja mellan till exempel Nasaret–

–och Jerusalem. Jag ser själv ingen skillnad.

Jag ser ingen skillnad mellan Jaffa, min hemstad där jag föddes–

–Ramallah på Västbanken eller Gaza. För oss är det en nation, ett hemland.

Vårt fall är inte politiskt.

Vi vill inte förhandla om mer mark eller färre flyktingar.

Vi vill förhandla om frihet. Det är vårt land och vi slåss för att befria det.

Palestinas folk slåss för Palestinafrågan.

VI SLÅSS MOT ISRAEL FÖR ATT DE OCKUPERAR VÅRT LAND

ABBA EBAN, ÅK HEM!

Det är med stor glädje jag välkomnar er till svensk tv, mr Eban–

–och vårt program med frågor och svar.

Journalisterna som ställer frågor heter Per Gahrton från Liberal debatt–

–och Lennart Ljunglöf från dagstidningen Aftonbladet.

–Herr Ljunglöf, första frågan är er. –Tack.

Mr Eban, Israel bildades för 20 år sedan.

Vilka är Israels största bedrifter inom världspolitiken sedan dess?

Och vilka är de största besvikelserna?

Vår största bedrift är att vår nation har vuxit. Befolkningen har ökat.

Vår största besvikelse är förstås att vi ännu inte lyckats uppnå–

–en harmonisk relation till våra grannländer.

Om vi ser på framtiden och relationerna med arabvärlden–

–är det då sant att israeliska trupper–

–utan prövning river hus på ockuperad mark–

–som ett straff för så kallade terroristaktiviteter?

Det kan ha förekommit att man har rivit någon byggnad–

–varifrån mord och våldsamma angrepp har utförts mot civilbefolkningen.

Men såna handlingar är inget som vanligtvis pågår i ockuperade områden.

Till 98 % pågår livet i de här områdena precis som vanligt.

Jag hade förväntat mig att i ett tv-program–

–få fler frågor om folk som sprängs än om byggnader.

Det är en strategisk fråga för ömsesidig förståelse mellan individer och Israel.

Nej, jag tycker att det är en väldigt trivial fråga.

Inte ens en internationell fråga.

Enligt vissa lagar kan det här hända var som helst.

Om en grupp kriminella i Tel Aviv höll till i ett hus–

–från vilket de sköt och dödade kvinnor och barn–

–skulle det bli en polissak och byggnaden skulle kunna elimineras.

Med andra ord är det ett juridiskt straffrättsligt problem.

Varför går det inte att låta flyktingarna återvända till sina hemländer?

För att det inte råder fred.

Då kan man inte lösa invecklade ekonomi- och säkerhetsproblem–

–som man kan lösa vid fred.

Frågan är vilken avsikt en person som kommer till ens land har.

Vill han hedra dess flagga? Respektera dess institutioner och kultur?

Eller kommer personen dit för att försöka spränga det inifrån?

När var du senast på den israeliska sidan?

För tre dagar sen.

–Vad var det för en operation? –Nåt israeliskt ingenjörsställe.

Vad gjorde ni där? Vad angrep ni?

Det var ett bakhåll. Vi överraskade dem.

De var helt oförberedda. Den som överraskar vinner slaget.

En grupp människor var ute och gick. Vi var tio, femton meter ifrån dem.

Varje överraskningsanfall är bra för vår kamp.

Vi hade kalasjnikovs allihop, sköt dem och retirerade.

–När ska ni utföra nästa uppdrag? –Vet inte. Först övervakar och spejar vi.

Barn. Barn som tränas för krig i ett av Al Fatahs läger i Jordanien.

Barn som tränas för krig. Vad är det för mentalitet som ligger bakom det?

Bakgrunden är kanske den här:

Flyktinglägret där de här barnen bor. Baqa'a heter det.

Där finns 65 000 flyktingar.

De kallar sig själva "ett folk utan hopp"–

–men många tycks betrakta gerillan Fedayeen som en strimma av ljus.

–Vi har varit här i tre år. –Kom ni hit 1967?

–Hur är det att vara här? –Förfärligt! Vad tror ni?

Lopporna biter oss, så är det.

–Hur är vintern och regnet? –Regn, kyla... Vi är utsatta för allt.

Vi bodde i det här tältet, som rasade.

Då bad vi vår chef om hjälp och fick bo med våra fedayeenbröder i huset.

Inom lägret är Fedayeen inte bara frihetskämpar–

–utan också ungdomsledare, lärare, kuratorer och socialvårdare.

En flickskola i Amman, öppen för döttrarna–

–till vad Al Fatah kallar martyrer – stupade och tillfångatagna Fedayeen.

Vad ritar du för något?

Jag har ritat mark, ett hus och palestinska flaggor.

Och en fedayeensoldat.

Vad vet du om Fatah?

Det är en organisation som har som mål att befria Palestina.

Vad händer när ni har befriat Palestina? Och hur?

Vad tänker ni göra med israelerna som bor där?

De judar som vill kan bo tillsammans med oss.

Varför kan du inte säga vad du heter och varför får vi inte filma ditt ansikte?

För det första är jag kommandosoldat. Jag slåss på israelisk mark.

För det andra befinner sig min familj i Israel.

Fienden kanske tänker förstöra deras hus.

Vad gjorde du innan du blev kommandosoldat?

Jag studerade på universitetet.

–Hur länge tänker du fortsätta slåss? –Jag kämpar till sista blodsdroppen.

Du är medlem i Folkfronten för Palestinas befrielse.

Vad är frontens mål?

Alla rörelser kämpar mot sionismen–

–imperialismen och kolonialismen i Israel, och inte mot det judiska folket.

Så du tror att ni kan leva tillsammans med judarna i Palestina?

Är det inte dags att finna stöd för era åsikter i Israel?

Och hur tror du att det skulle kunna utvecklas?

Huvudsaken är att vi kämpar mot en fast ideologi.

Jag har hört att det i Israel finns en väldigt liten grupp–

–som strävar efter ett fridfullt liv för alla i Palestina.

Men inte genom den fred Dayan ber om, inte den fred regeringen talar om–

–utan en fred som sluts med folk, mellan folk.

Och det går inte utan kamp, utan en revolution.

Kommer de orientaliska judarna och araberna i Israel att vara på er sida?

Ser ni dem som en del av er rörelse?

Jag tror inte... De arabiska eller orientaliska judarna–

–kommer kanske att vara mycket mer reaktionära än de europeiska.

Men revolutionära personer på båda sidor–

–kommer att gå med i revolutionen. De som har väldigt...

Kapitalisterna och bourgeoisien kommer alltid att hålla sig till sin klass.

Hur vill du att ett framtida Palestina ska se ut? Vad ska det vara för en stat?

En socialistisk stat där religionen inte har nån plats.

Inte etnisk religion heller–

–utan en demokratisk social stat för alla människor.

Jag lärde mig spela på en sån här av en ung israel.

Och han hade lärt sig att spela på den av araber.

Hoppas att de kan leva ihop igen förr eller senare.

De sista åren, en ensam och isolerad man–

–men med obruten andlig vitalitet.

Han filosoferar om framtiden. Bara en ny "aliyah", en ny massinvandring–

–kan ge Israel fast fot på Västbanken.

Huvudfrågan som har uppstått efter kriget lyder:

Är en stor judisk immigration möjlig?

Bara från utvecklade länder.

Det största är förstås USA.

Därefter Latinamerika, England och Västeuropa.

Om man bara fick en procent av dem skulle det bli 80 000 personer per år.

Är Israels befolkning för liten i dag?

Ja, den är för liten. Det land vi har nu är för stort för oss.

Det hade inte varit det om vi hade kunnat få den immigration vi inte kan få.

För det krävs ett annat system.

Den ryska återupprustningen av arabstaterna efter sexdagarskriget–

–inger oro. Man vet inte vad Sovjetunionen kan hitta på.

De är rädda för Kina.

Ingen kan säga vad Ryssland tänker göra.

De vill vinna över araberna på sin sida.

De är beredda att gå långt för att vinna över dem.

Om Ryssland hade velat ha fred i Mellanöstern hade det varit det nu.

Av de 6 miljoner judar som förintades i de tyska koncentrationslägren–

–var 3,5 miljoner polska judar.

Efter kriget återstod det endast 150 000 judar i Polen.

Många utvandrade till det nya Israel–

–men många stannade också som trogna kommunister.

När de nya förföljelserna satte in för drygt två år sen–

–fanns det bara 24 000 judar kvar i Polen.

Idag finns det knappt 7 000 kvar, och flyktingströmmen fortsätter.

Här i Warszawa vill ingen uttala sig officiellt om judeproblemet.

Under ett långt samtal som Fokus fick på utrikesministeriet–

–framgick det att polska regeringen inte anser sig ansvarig–

–för att 24 000 judar utvandrat från Polen bara under de två senaste åren.

De har gjort det frivilligt.

Annars märker man inte av antisemitiska attityder just nu.

Några montrar vid universitetet påminner om sexdagarskriget.

Den antisemitiska propagandan har skett med täckmantel av antisionism–

–det vill säga propaganda mot staten Israel.

Med den polska stadsfärjan Grip kommer flyktingarna till Ystad.

3–4 dollar i kontanter är allt de är tillåtna att ta med.

Många vill förbli anonyma, därför att de har anhöriga kvar i Polen.

Dessutom lever minnena av nazitidens koncentrationsläger ännu kvar.

I Rabka slog de ut tänderna på mig.

Jag blev av med alla här och här.

Och här i huvudet har jag ärr efter att ha blivit slagen.

Vilka koncentrationsläger satt ni i?

Rabka, Auschwitz, Gleiwitz–

–Gross-Rosen, Blechhammer, Buchenwald och Altenburg.

–Och er familj? –Om min familj var med mig? Nej.

Hur många var ni? Er far? Er mor?

Min far och mor, en bror och två systrar.

Efter kriget återvände jag till Polen, men hittade ingen från min familj där.

När märkte ni först av nya förföljelser i Polen?

Det vill jag helst inte tala om, för då kan min fru råka illa ut.

Kan ni tala om varför ni har lämnat Polen?

För att det 1968–

–inte var lätt att vara jude i Polen.

Det kommer nya judiska utvandrar- grupper praktiskt taget varje dag.

De flesta kommer med tåg, som den grupp vi mötte på stationen i Wien.

Unga, gamla, friska, sjuka–

–från alla delar av Sovjet, från alla samhällslager.

De här har kommit till Polen med tåg, fortsatt genom Tjeckoslovakien–

–och sedan över gränsen till Österrike.

Vid gränsen mellan Tjeckoslovakien och Österrike–

–anföll två arabiska terrorister ett av tågen–

–och tog tre judar och en österrikisk tullman som gisslan.

Utvandrarna får ofta vänta länge på utresetillstånd.

De trakasseras ofta, och mister sitt sovjetiska medborgarskap när de far.

Jag är från Vilnius. Från Vilnius i Litauen.

–Är ni systrar? –Ja, vi är systrar.

–Hur många dagar har ni rest? –Vi har rest i två veckor.

–Jag är från Minsk. –Vad är ert yrke?

–Läkare. –Och nu är ni på väg till Israel?

Ja, vi är redan i Wien. Vi är nästan hemma.

–Har ni många släktingar där? –En syster. Hon är redan i Israel.

I staden Nasaret, där Jesus föddes.

Är det farligt i nuläget–

–att resa från Sovjetunionen till Israel via Wien?

Det vet vi inte. Vi hade det svårt i Polen.

Vi fick höra alla möjliga glåpord. De avskyr vårt land.

NER MED IMPERIALISM, SIONISM OCH ISRAEL

Tre plan kapas av Palestinska befrielsefronten–

–och tvingas landa i öknen i norra Jordanien.

Nära 500 personer sitter instängda i de heta planen.

En av de ovanligaste presskonferenser som hållits–

–är den med de fångna passagerarna och besättningsmännen.

Vi kom hyfsat bra överens med männen som kapade planet.

Tvekade ni att flyga dit han sa åt er att flyga?

Nej, det var aldrig någon tvekan om den saken.

Man har ju en pistol riktad mot sig och måste flyga planet.

Och han sa att han hade andra dödliga vapen.

Och han sa att om vi inte...

Om vi inte gjorde som han ville tänkte han spränga oss i luften.

–Finns det dynamit på planet? –Jag tror det.

–Har de hotat att spränga er i luften? –Nej, inte alls.

De har sagt väldigt lite, bara att allt kommer att ordna sig.

De sa att vi skulle få frukost, lunch och middag i dag.

–Vad gör ni inne i planet? –Läser och lägger lite pussel.

–Är ni rädda? –Nej, folk är inte rädda nu.

Jag har inte hört av mina föräldrar, men de har nog underrättats.

Om ni inte går härifrån tvingas alla passagerare ombord igen.

Passagerarna avlägsnas för att senare friges.

Hur betedde sig dessa palestinska kommandosoldater när ni hade landat?

De var trevliga, oerhört hjälpsamma, hjärtliga och vänliga.

Och de tyckte om barnen. Det la alla märke till.

Värden för många miljoner förstördes, men passagerarna var i säkerhet.

Genom attentatet visste nu hela världen vad PFLP stod för.

Klockan fem på morgonen den 16 september–

–började striderna i Amman.

Två veckor senare ligger hela stadsdelar i ruiner.

Värst är det i och kring flyktinglägren.

Människor som redan förut hade det svårt har nu förlorat allt.

–Är det här ert hem? –Ja, det här är vårt hem.

Två hus har krossats.

Soldaterna slog oss med en yxa. Vi kommer att dö här.

–Vad hände med henne? –Hon fick en kula i huvudet.

Huvudet sköts sönder. Hon dog.

Jag höll henne i mina armar och frågade soldaterna om det.

"Se vad ni har gjort!" De sa: "Försvinn! Gå in, annars skjuter jag er!"

De tog oss och straffade oss, mig och min son.

Och de förde ut oss i öknen.

–Till ett läger? –Ja, och de har behållit min son.

Bara ett par mil norr om Amman börjar det område–

–som gerillan fortfarande kontrollerar.

Här finns inga regeringstrupper, inga av kungens tjänstemän.

Här har man en vägspärr vid en bro som man sprängt så pass–

–att den inte längre ska hålla för stridsvagnar.

Den här pojken och hans äldre bror gick på en landmina.

Brodern ligger här.

Regeringen säger att dödsoffren i de här striderna–

–är nånting mellan 700 och 1 000.

Kommandosoldaterna talar om tiotusentals döda–

–tjugo-, trettiotusen.

Sanningen ligger väl nånstans där mittemellan.

Men den saken är klar, det är bland civilbefolkningen som man har–

–de flesta offren och det största lidandet.

I Kairo undertecknas eldupphör–

–mellan kung Hussein och gerillaledaren Yassir Arafat.

President Nasser är medlare.

Större delen av Israels OS-trupp hålls fortfarande som gisslan–

–i sin förläggning. Detta sen en grupp palestina-arabiska gerillamän–

–trängde in i OS-förläggningen, sköt ihjäl en israelisk brottningsledare–

–skadade ytterligare en israel som avled senare...

Klockan fem i fem kom frivilliga poliser utrustade med k-pistar–

–till den byggnad där attentatsmännen uppehåller sig med sin gisslan.

För bara några minuter sen avbröt polisen sina planer.

Samtliga fem polismän som uppehöll sig på taket tog sig ner igen.

Gerillamännen kräver att 200 palestina-araber–

–som sitter fängslade i Israel, ska friges–

–annars kommer gerillamännens gisslan att skjutas, har de sagt.

Sen Lufthansamaskinen landat kom helikoptrarna med gisslan.

Två av terroristerna gick fram till maskinen för att undersöka det.

Plötsligt uppstod skottlossning.

Det var tydligen polisens skarpskyttar som hade stått färdiga.

De lyckades döda tre av terro- risterna. En ska ha begått självmord.

En jagas nu av ett uppbåd poliser–

–med stridsvagnar, med motorcyklar, med hundar.

Här vid flygfältet hörs hela tiden... Klockan är halv två på natten.

...skott. En polis uppges ha dödats–

–och en av helikoptrarna har satts i brand.

Var det riktigt att fortsätta olympiaden?

De får väl fortsätta med sitt spektakel.

Det märks att det finns killar som vågar göra saker, offra sina liv.

–Du tycker att det var bra gjort? –Det kan det ha varit.

Ser man det från palestiniernas sida, så är det schyst.

–Bra att de slutar med eländet. –De gör inte det, de fortsätter.

Fortsätter de?! Trots att till och med Nixon är emot det?

Ze'ev Friedman.

Eliezer Halfin.

Shaul Ladany.

Yossef Romano.

Amitzur Shapira.

Kehat Shorr.

Mark Slavin.

Tuvia Sokolovsky.

Andre Spitzer.

Moshe Weinberg.

Det är ett avskyvärt vidrigt våldsdåd.

Man känner den djupaste sympati med offren för detta våldsdåd.

Vad kan politikerna i världen göra för att förhindra sånt i framtiden?

Det finns denna stigande tendens mot terror...

...våldsdåd.

Dem måste man ingripa mot, försöka förhindra–

–och samtidigt undanröja orsakerna, för det finns alltid orsaker–

–till såna meningslösa handlingar, och skapa en fredligare värld.

Men det blir allt svårare att skydda sig mot fanatiker.

Inslag av kritik mot Israels politik har börjat märkas.

Även i Sverige har debatten om Israel förändrats efter sexdagarskriget.

Tidigare har man sett på Israel som den svaga parten i konflikten.

Efter 1967 har många börjat se på Israel som den starka parten–

–inte minst militärt. Dessutom har man fått en ökad medvetenhet–

–om den palestinska nationens rättigheter.

Tidigare visste de flesta nog knappast någonting om palestinierna.

Det förefaller som om många ansåg–

–att det här området var praktiskt taget tomt på människor–

–när judarna invandrade efter andra världskriget.

Många tycker nog att det är orimligt att en stat existerar–

–på religiös grundval.

Jag tror fortfarande att Israels vänner är i majoritet i Sverige.

Samhället bygger på socialistiska, demokratiska värderingar.

Utvecklingen går väldigt snabbt i Israel – ekonomiskt, tekniskt.

Det börjar bli en utvecklad industri- stat med dess vanliga kännetecken–

–också med en del negativa fenomen.

Men det är ett mycket kamratligt, mycket solidariskt samhälle.

Det här är staden Ramla en dryg mil utanför Tel Aviv.

De flesta fattiga är orientaliska judar.

De har kommit från länder som Marocko, Irak, Bulgarien och Turkiet.

Orientaliska judar kallas för sefaradim–

–och utgör mer än hälften av den judiska befolkningen i Israel.

Skillnaden mellan dem och ashkenazim, judar från Europa och USA–

–är skrämmande stor.

–Hur många bor här? –Sex.

–Sex personer? –Ja.

–Och hur sover ni? –Alla tillsammans.

–Hur många barn har ni? –Fyra.

–Har ni alltid bott här? –Jag är från Bulgarien.

–Hur är det att bo här? –Inte bra.

–Har ni bett nån om ett bättre boende? –Socialtjänsten.

–Och vad säger de? –Ingenting.

–Säger de att de inte har något? –Ingenting.

SVARTA PANTRARNA

Israels svarta pantrar har i ett par år fört en hård kamp–

–för de orientaliska judarnas rättigheter.

Vissa fall är värre, vissa är bättre, men det finns tiotusentals fall.

Det här är resultatet av vår regering, vår regim, vår sionism.

Enligt mig är det här det största brott som kan hända i världen i dag.

Det största brottet är att överge folk. Först ta hit dem från deras länder–

–lova dem guld och gröna skogar och sen överge dem så här–

–i en hemsk situation, som ni har sett.

NU RÄCKER DET MED FATTIGDOM

Folk börjar förstå deras situation. Framför allt folk som är fattiga.

Och de är beredda att slåss för dem, vilket de inte alltid har varit.

Tidigare led folk jämt i det tysta.

I dag är det mer accepterat i världen–

–att staten Israel är som alla andra kapitalistländer.

Att det finns fattigdom och de som lever på andras bekostnad.

Och att det inte är nån skillnad mellan Israel, USA och andra länder.

Omkring 400 000 araber bor i staten Israel.

De är israeliska medborgare, men är diskriminerade.

"De är andra klassens medborgare i den judiska staten."

Så säger kritiska röster, och de finns också inom landet–

–bland annat i Israels förbund för de mänskliga rättigheterna.

Israel har inte samma lagstiftning för alla medborgare.

Personer av en viss etnicitet, religion och nationalitet föredras framför andra.

Vi judar skulle aldrig tolerera förföljelse av en judisk minoritet i nåt annat land–

–så vi borde inte tolerera det i Israel, att vi gör så mot andra.

Jag håller inte med min premiärminister, mrs Golda Meir–

–som hade fräckheten att för cirka sex veckor, två månader sen säga–

–att hon om kvällarna oroar sig för–

–hur många arabiska barn det fötts under gårdagen–

–och hur många judiska. Och hon kallar sig själv för socialist.

Det här är inte bara en chockerande reaktionär åsikt.

Bara Enoch Powell i England oroar sig också för det.

Men jag drar mig inte för att jämföra det med nazistiska åsikter.

Kanske inte nazismen på 40-talet. Jag satt i Bergen-Belsen i nästan två år.

Men rasistisk nazism så som den såg ut på 1920- och 1930-talet.

När nazismen uppstod i början på 20-talet–

–oroade man sig för antalet judiska barn i Tyskland–

–och hur många judar det satt på den och den positionen i Tyskland.

Det var så nazismen började. Jag anser att vårt samhälle–

–eller mitt samhälle som jag tillhör som laglydig medborgare–

–håller på att nazifieras.

Och det är min plikt, precis som det var i Tyskland för 30–40 år sedan–

–att göra vad jag kan på laglig och demokratisk väg för att förhindra–

–att det sker en nazifiering av mitt samhälle och mitt folk.

I de av Israel erövrade områdena bor omkring en miljon araber.

Deras situation har kraftigt förändrats efter sexdagarskriget.

Några mil söder om Jerusalem ligger staden Hebron–

–också den jordansk före 1967.

Jag har aldrig betraktat Västbanken som ockuperat territorium–

–för ända sedan jag var liten... Jag kommer från en troende familj–

–och vi hade Bibeln och profeternas böcker.

Och däri nämns Hebron som den plats där Abraham bodde.

Och jag tänkte aldrig så mycket på de politiska aspekterna.

Det stod att judarna skulle återvända till Israel från hela världen.

Så när vi såg miraklet hända–

–blev vi förvånade och kunde inte tro att det var sant.

Men med tiden uppfylls allt fler profetior, så vi börjar se det som ganska naturligt.

Ramat Magshimim på Golanhöjderna är en sorts kibbutz–

–alltså en helt civil anläggning.

Varför har du flyttat hit? Det är inte direkt en gästvänlig plats.

Det är svårt att svara på. Det här är en del av Israel. Folk måste bo här.

Det är även praktiskt. Regeringen sponsrar boendet.

Varje månad flyttar det hit nya personer.

Regeringen säger att det här kommer att förbli israeliskt territorium.

Det är syftet. Därför finns det bosättningar här.

Inte heller Gazaremsan kommer att skiljas från Israel–

–inte ens efter en fredsöverens- kommelse, enligt officiella källor.

Det här strider mot den resolution som FN antog 1967–

–och bekräftade så sent som i december 1972.

Där sägs det att ockuperade territorier måste återlämnas.

Angreppet kom på den heligaste av Israels helgdagar.

Egypten var mycket framgångsrikt.

Man tog en bra bit av sitt gamla land på andra sidan Suezkanalen.

Man lät filma korsandet av kanalen. Några strider filmades inte–

–men man filmade den glädje soldaterna visade.

Här anföll två arabstater på var sin front i ett samordnat anfall.

Den syriska armén gick långt in i det av Israel ockuperade Golanområdet.

Det tog flera dagar innan Israels krigsmaskin kom igång på allvar.

Då mötte de hårt motstånd.

Robotar av sovjetisk modell ställde till svåra problem för Israels flyg.

President Sadat sa häromdagen att kriget måste fortsätta.

Han är beredd att offra en miljon man varje år.

Man ryser.

Inte bara åt tanken på att en miljon man offrar sina liv–

–utan åt att ett folks ledare kan säga så.

Vi vill inte ha döda på vår sida.

Vi gläds inte åt att orsaka död hos andra.

Men det här folket har, trots att det är litet och omgivet av fiender–

–beslutat sig för att leva.

Och om vi måste betala priset för att leva, måste vi göra det.

Utrikesminister Abba Eban kom oväntat till New York–

–för att stödja den växande kampanjen för att hjälpa Israel med pengar.

Israel vill ha er kärlek och er solidaritet.

Har vi er kärlek och er solidaritet?

Har vi det, är vi säkra på att vinna.

Då kommer vi att komma ut ur mörkret till en strålande gryning.

Pengar, som under krigets första vecka–

–har flutit in i ett tempo av över en miljon dollar i timmen.

Affärsmän som själva skänker stora summor jobbar på vårt kontor–

–i 18 timmar, för vi måste stänga vid midnatt. Man kan inte ringa senare.

De ringer upp personer och ber om väldigt stora individuella bidrag.

Sjunde dygnet av kriget i Mellersta Östern. Våldsamma strider i norr.

Att kriget kräver offer för Israel–

–framgår av det här reportaget från Israels sida av Golanfronten.

Inga syriska plan sågs till...

Svåra förluster för Israel. Hur känns det att vara här och se kriget på tv?

Det känns mycket, mycket dåligt att grabbarna...

...faller vid fronten.

–Ja... –Vem kommer att vinna kriget?

Jag är... Vi är säkra på att Israel kommer att vinna kriget.

Men det är inte bara med egen kraft, utan med hjälp av USA också.

Man har riktat anfall mot mål i Damaskus, den syriska huvudstaden.

Där har också civila offer krävts.

Hur känns det att vara palestinier här i Sverige och se kriget på tv?

Det känns obehagligt, oroande.

Man hör motstridiga uppgifter, man vet inte riktigt hur det går till.

Så man är liksom orolig.

Jag känner många i gerillan. Jag antar att de flesta araber i Sverige–

–har en släkting, en bekant, en vän eller en skolkompis i gerillan.

Jag känner att svenska folket tror–

–att det är araber som har ställt till det hela.

Jag skulle gärna vilja tala om–

–att det här problemet är inget problem mellan araber och judar.

Vi har inget ont mot judar. Vi har ju levt tillsammans i tusentals år.

Problemet är för det första mellan araber och sionister.

Men över dem sitter de andra stora som petar bara för att göra nånting.

Hur mycket berör oss det här kriget?

Det är väl... Det är oljan som det kan bli problem med.

Och kontrollen av Mellersta Östern–

–om ryssar eller amerikaner ska ha kontroll.

–Pratar ni mycket om det här? –Ja, vi har haft stora diskussioner.

Det har inte varit nåt annat prat än om det här.

–Hur ligger sympatierna? –50/50.

–Ni tror inte det är sista kriget? –Nej, det tror jag inte.

Amerikanerna måste hålla igång sin krigsindustri.

Förutsättningarna för fred är att de lämnar tillbaka ockuperade områden.

–Och att arabvärlden erkänner Israel. –De lämnar aldrig tillbaka.

Har du själv varit med och stridit tidigare?

Tidigare, ja. -67, i sexdagarskriget.

Också i Sinai.

–Kan du berätta om det? –Ja...

Krig är ju krig, och det...

Det är nånting... Vad ska jag säga...?

Det är en mycket svår, tror jag, upplevelse.

Jag såg en egyptisk soldat, en officer–

–som låg på sanden i solen...

Och han hade en papperslapp i fickan, som jag kunde se.

Eftersom det var en officer–

–trodde jag att det kanske var något dokument som kunde intressera.

Sen när jag tog ut papperet...

...så såg jag att det var ett brev.

Ett, kan man säga, kärleksbrev på arabiska.

Och jag läste brevet.

Ja. Och när jag läste brevet förstod jag att...

...killen och...

...damen, eller kvinnan som hade skrivit brevet, var nygifta.

Det är en känsla av ett ansvar som man har fått–

–utan att ha velat ha ett sånt ansvar. Att faktiskt...

...döma någon till döds.

Den 3:e egyptiska armékåren inringades under de sista dagarna–

–innan vapenvilan trädde i kraft på Sinaihalvön.

Dryga 20 000 egyptiska soldater–

–ligger bakom sandvallarna på andra sidan kanalen.

Varje dag kommer ett femtiotal av de inringade egyptiska soldaterna–

–över kanalen för att hämta förnödenheter.

Utan dem skulle soldaterna snabbt gå under.

Det finns många förklaringar till varför israelerna gick med på detta.

En har varit att USA tvingade Israel till eftergiften.

Egypten, och indirekt Sovjet, skulle inte tillåtas tappa ansiktet helt–

–genom förlusten av en hel armékår.

Den libanesiska och den israeliska vägen–

–löper parallellt längs gränsens taggtrådsnät.

Gerillan kan ta sig över – och då kommer den israeliska hämnden.

Den 11 april – gerillaattack mot Kiryat Shmonah.

Flera barn dog när de kastades ner från det hus som gerillan stormade.

Slutstriden blev ytterligt våldsam.

När gerillamännen insåg sitt omöjliga läge, sprängde de sig själva i bitar.

Israelisk hämnd mot Libanon två dagar senare.

Anfall mot sex byar. Två kvinnor dödas, civila förs bort–

–24 hus sprängs, men gerillan undkommer.

Det flyganfall vi gjorde i går kväll kan vi göra om.

För att vara tydlig: om vi inte kan leva i fred på vår sida–

–kommer hela södra delen av Libanon att bli obeboelig.

Libanons befolkning får sitta emellan i kriget mellan Israel och Palestina.

Vi tar emot alla möjliga sorters människor.

Vi tar sällan emot gerillasoldater.

Folk plockar upp det de tror är leksaker, men som är nåt som israeler slängt dit.

Den här pojken såg en penna. Den var förstås lockande för pojken.

Han plockade upp den och då exploderade den.

Det ledde till att han förlorade båda sina händer.

Vi räddade honom, men det är en väldigt sorglig situation.

En tolvårig pojke utan båda sina händer.

Om Chrusjtjovs berömda sko hör till de eviga minnena här i FN-huset–

–så var årets bidrag till den sortens minnen när Yassir Arafat–

–med revolverhölstret synligt, talade inför generalförsamlingen.

Det här är en viktig händelse.

Palestinafrågan tas åter upp inför Förenta Nationerna.

Han sa att han kom med en frihetskämpes gevär–

–men också med en fredens olivkvist.

Det enda svar vi fick efter hans tal var från mr Rabin.

Han sa: "De enda förhandlingar vi tänker ha med PLO är på slagfältet."

Men å andra sidan har vi fått andra svar från majoriteten av världsopinionen.

Och hela arabvärlden erkänner PLO och vårt folks rättigheter.

Hela vårt folk står nu enat under PLO:s ledarskap.

De här faktorerna gör att vi närmar oss självständighet.

Men nästan samtidigt angrep andra gerillamän Bet She'an.

I besinningslöst raseri bränner israeler männens döda kroppar.

Platsen heter Al Nagila–

–och är en gammal järnvägsstation på järnvägen mellan Gaza och Kairo.

I tre veckor i sträck tjänstgör pojkarna i den s.k. buffertzonen–

–mellan Israels och Egyptens arméer.

På sommaren kan temperaturen ibland gå upp till 50 grader i skuggan–

–om man nu hittar någon sådan.

Och inget annat än sand och minor så långt ögat ser.

Varför söker man då FN-tjänst? Är det för spänningens skull?

–Det är olika från man till man. –Upplevelser.

Vad gör man inte för freden?

Kortfattat: Jag är tacksam om jag slipper–

–det svenska överflödssamhället för nån månad. Det är värt ganska mycket.

–Det ger dig perspektiv på Sverige? –Ja. Vi är bortskämda i Sverige.

Det är skönt att få komma ut och se–

–lite grann av de verkliga problemen som finns ute i världen.

–Hur många höjdare har det varit? –Inte många.

Var fick du virket ifrån i all den här sanden?

–Järnvägssliprar. –Från den gamla järnvägen?

Tornedalingar är vana vid bastun. De klarar sig inte utan bastu.

Lite nyheter: Henry Kissinger, USA:s utrikesminister–

–landar i morgon i Israel för samtal med Rabin.

Han säger sig vara beredd att avträda mark i Sinai–

–under förutsättning att Egypten går med på ett icke-anfallsavtal.

Förhandlingar i skytteltrafik. Här i Jerusalem.

Sedan Assuan, så Damaskus.

Henry Kissinger rusar mellan förhandlingsborden.

Här skapas bilden av mannen som mejslar fram den nya freden.

Men i Israel är bilden av honom annorlunda – starkt kritisk.

En opinion anser att Kissinger hellre går arabernas ärenden än Israels.

Den 22 mars lämnade en bitter Kissinger högkvarteret i Jerusalem.

Han lät förstå att det var Israels hårda inställning–

–som orsakat sammanbrottet i förhandlingarna.

Kissingers metod att mala ner mot- sättningarna i sina beståndsdelar–

–för att sedan skapa en helhets- lösning, misslyckades kapitalt.

Flaggan på USA:s ambassad här i Tel Aviv–

–har tidigare symboliserat ett mycket kraftigt stöd för Israel.

Men nu ska USA:s regering ompröva sin Mellanösternpolitik–

–och sitt förhållande till Israel.

Det finns inget att ompröva om Mellanöstern.

–De säger det. –Nej.

De omprövar USA:s strategi och diplomati i världen.

Under de senaste månaderna–

–har händelserna i Mellanöstern inte varit de värsta gentemot USA.

Det man bör lära av andra krigsskådeplatser–

–är att Israel bör kunna försvara sig på egen hand, för sin egen skull.

Så ni är inte rädd för vad omprövningen kan leda till?

Rädsla är en dålig rådgivare.

Vet ni vad president Roosevelt en gång sa?

Det enda vi har att frukta är fruktan själv.

Jag kan garantera att striderna upphör vid gränserna–

–när de drar sig tillbaka till mina gränser.

Och jag tänker inte ingå något separat avtal med Israel.

Jag måste säga–

–att Palestinafrågan är orsaken till hela konflikten i Mellanöstern.

Det är inte Sinai eller Golanhöjderna, utan Palestinafrågan.

Så tillsammans med PLO kan allt lösas.

Beirut, tisdag. Kissingers för- handlingar mellan Egypten och Israel–

–trappar upp spänningen i Libanon–

–det arabiska land där palestinierna har störst rörelsefrihet.

Här ger vi palestiniernas syn på det aktuella läget.

Vi tänker trappa upp vår militära operation i vårt ockuperade land.

Och vi tänker trappa upp kampen på flera områden:

Politiskt, diplomatiskt och även mellan våra folk.

Kissinger kom hit för att slutföra–

–det som utarbetats mellan Egyptens kapitulerande regim och Israel.

Ser ni mr Sadat som en förrädare?

När vi säger att Egyptens regim har kapitulerat–

–menar vi att han har kapitulerat inför imperialismen.

"Yankee go home", säger israeler till höger och araber till vänster.

De är överens om något, säger Kissinger.

Här kritiseras han för att blunda för Palestina-frågan.

För att störa de egyptisk-israeliska förhandlingarna–

–skickade den militanta extremistgruppen PFLP in–

–en självmordspatrull mot en israelisk kibbutz.

Efter sex timmars eldstrid var de tre gerillasoldaterna dödade.

Häromdagen skickade ni en självmordspatrull till Israel.

Tänker ni intensifiera såna åtgärder?

Vi har sagt att vi tänker trappa upp våra operationer mot fienden Israel.

Du har själv skadats. Hur kommer det sig?

Har det med kampen att göra?

Det beror på israelernas terroristattityd.

Fienden Israel skickade en bombbok som exploderade för tre år sen...

...för att försöka få den här tidningen att lägga ner.

Eller för att tysta oss.

Beirut har skakats av häftiga strider–

–mellan milis från det kristligt konservativa falangistpartiet–

–och milis från vänsterradikala muslimska grupper.

Palestinierna anser striderna vara riktade mot dem–

–i ett försök att likvidera Palestina-rörelsen–

–för att underlätta vidare arabisk-israeliska förhandlingar.

Ni lär aldrig sova på samma plats två nätter i rad, stämmer det?

Ja, för att jag har olika aktiviteter.

Jag är överbefälhavare för de palestinska styrkorna.

Det är en väldigt svår revolution. En revolution är ingen picknick.

Det som kännetecknar Beirut är tät spänning efter de senaste striderna.

Avståndet kan tyckas stort mellan det behagliga livet på stranden–

–och de dagliga, öppna motsättningarna.

De olika privatarméerna i Libanon växer.

Den libanesiska armén är flera gånger om utnumrerad av otaliga grupper.

Palestinska flyktingar känner nu inte bara motstånd från grupper i Libanon.

De har manats att demonstrera också mot Sinai-avtalet.

Det tjänar USA:s och Israels intressen, inte arabernas.

I demonstrationerna ser man också de tungt beväpnade kommandosoldaterna–

–vandra sida vid sida med små skolflickor–

–ett bevis på att palestinierna redan i de yngsta åldrarna–

–deltar i frihetskampen.

Har ni märkt av nån större förändring i USA:s policy gentemot er?

Ja, definitivt. Vi känner av en lätt förändring.

Framför allt israelerna. De har...

Hallå? Ring mig senare.

Nej, senare! Ring mig senare!

För att rädda israelerna...

Framför allt efter deras barbariska räder mot våra flyktingläger...

I de räderna dödades och sårades över 250 personer – i en enda räd.

Upplever ni att den svenska regeringens attityd har förändrats?

Ni skickade ett tack till statsministern–

–efter omröstningen i säkerhetsrådet.

Ja, det har vi definitivt känt av.

Vi har känt att det har skett en stor förändring.

Inte bara från regeringen, utan också från folket.

Och vi vet hur mycket ni gjorde–

–för den vietnamesiska revolutionen.

Ni gav dem ett starkt stöd. Ni, det svenska folket.

Så jag är säker på att ni kommer att göra samma sak för palestinierna.

Beirut är huvudstad i Libanon.

Nu när det har varit krig i 1,5 år är nästan alla hus förstörda.

Det finns inga skolor längre. Många barn har inget hem.

Flera har mist sina föräldrar–

–och måste själva försöka skaffa mat och nånstans att bo.

En del av barnen utbildas till soldater och strider med de vuxna.

De flesta av de rika har flytt från Beirut–

–men de allra fattigaste är tvungna att stanna kvar.

Bland dem är de palestinska flyktingarna.

De har fått lämna de sönderskjutna flyktinglägren–

–och flyttar från plats till plats för att söka skydd.

I Beirut är det mycket ont om vatten.

Varje gång man går till brunnen är det risk att man blir skjuten.

Israeliska sidan av gränsen. Bara Israel har tjänat på kriget.

Araber stred mot araber, och palestinierna var fullt upptagna där.

Israel ger de kristna i söder hjälp med vapen.

Och Israel har öppnat gränsen för att låta libaneser, de gamla fienderna–

–handla och arbeta i Israel.

Det är en politik som man gärna visar upp för utländska turister.

Före inbördeskriget i Libanon fanns det inga gränsövergångar–

–för libaneser eller israeler mellan Israel och Libanon.

Libanon var ett fiendeland som förklarat krig mot Israel.

Jisses...

Vi slogs här i Mellanöstern för samma ideal–

–som de kristna i södra Libanon–

–som slogs mot palestinierna och muslimerna i södra Libanon–

–vilka är många och starkare och stöttas av arabländerna.

Beväpnade libaneser går fritt omkring på den israeliska sidan.

De ville vända sig till sina egna bröder för att få hjälp–

–men de sköt på dem, så de vände sig till "fienden".

Och fienden tar emot dem väl. Inga horn, ingen svans.

En israelisk officer förklarar för turister...

Det här är en libanesisk sjuksköterska.

...medan libanesiska flickor poserar med gevär.

Det konservativa partiet Likud säger–

–att inte en cm ska återlämnas av det land Gud lovat det judiska folket.

Ledaren, Menachem Begin, finner stöd på många platser under valkampanjen.

Begin kan bli ny premiärminister.

Vad tror då Begin om att nå resultat vid fredsförhandlingar–

–och få en lösning av frågan om den ockuperade Västbanken?

Ockuperade områden på Västbanken? Jag måste rätta er.

De är inte ockuperade, utan befriade.

Och den så kallade Västbanken omfattar Judeen och Samarien.

Varför "ockuperade"? För nästan exakt tio år sedan, i juni 1967–

–blev vi anfallna, omringade och hotade med utrotning av alla arabländer.

Vi nyttjade vår rätt att försvara oss–

–och befriade Judeen, Samarien och Jerusalem.

Det hade vi full rätt till–

–för det var våra förfäders land. Vi har inte tagit något land från någon.

–Vi tänker fortsätta kampen. –Hur då?

På olika sätt. Militärt och på andra sätt. Det här är en fråga om rättvisa.

Raymonda Tawil bor i Ramallah, norr om Jerusalem.

Hon är palestinsk aktivist, journalist.

Satt förra året i husarrest i fyra månader, telefonen avstängd.

Polis bevakade hennes hus. Ingen tilläts besöka henne utan kontroll.

Hennes ord förklarar varför israel- erna ser henne som en säkerhetsrisk.

Vi vet hur stor västvärldens sympati är för det judiska folket–

–på grund av Förintelsen och det Hitler gjorde.

Men vad har vi palestinier gjort?

Det är inte vårt fel. Vi har inte begått de synder som Hitler begick.

Varje dag betalar vi priset för dem.

Detta hat, denna annektering, denna utvisning och detta dödande.

Vi betalar priset. Varför? Oskyldiga palestinier!

Israelerna säger att ni dödar oskyldiga civila i Israel–

–genom bussbomber, terroristattacker och så vidare.

Det är vårt svar.

Så svarar vi när man tar vårt hem, utvisar oss och jagar ut oss.

Det finns inget annat alternativ än väpnad kamp.

Fyra krig har utkämpats mellan israeler och araber.

Fyra krig på 30 år.

Så plötsligt är Egyptens president på besök i Israels huvudstad, Jerusalem.

Kanske viktigaste händelsen i Israels historia, kanske viktigare än krigen.

Vägen till fred kan komma att bli svår, men inte lika svår som vägen till krig.

Vi var och är beredda på–

–att kompromissa om alla våra gränser.

Men bara på ett villkor: gränserna måste ge oss säkerhet.

Vi inser förstås att det finns palestinier, men vi tror att det finns en lösning.

En lösning som blir bra för dem och säker för oss.

Därför finns det inget samband–

–mellan vårt motstånd–

–mot en annan stat mellan oss och Jordanien, en palestinsk stat...

Liten, förmodligen inte livskraftig, kanske tvingad till expansion...

Herr president, om vi skulle gå med på det–

–skulle det vara 16 kilometer mellan havet och gränsen till den staten.

Ni kan inte förvänta er att vi ska känna oss säkra med sådana gränser.

I vårt fredsavtal med Jordanien måste det finnas en lösning för palestinierna–

–så att lägren försvinner och tillhör det förflutna.

Men inte på bekostnad av Israels säkerhet.

Den början som ni har inlett med stort mod och hopp om fred–

–måste fortsätta, ansikte mot ansikte, mellan oss och er–

–så att även en gammal dam som jag får uppleva fred.

–Det brukar jag alltid säga. –Ni kallar mig jämt för en gammal dam.

Så gammal är hon inte, säger hon.

Mina damer och herrar, USA:s president–

–Egyptens president och Israels premiärminister.

När vi först kom till Camp David kom vi överens om–

–att be alla människor i världen att be för framgångsrika förhandlingar.

Vi har blivit bönhörda.

Det har gått bättre än förväntat.

Ett avtal mellan president Sadat och premiärminister Begin har titeln:

"En ram för fred i Mellanöstern."

Det handlar framför allt om framtiden för Västbanken och Gaza–

–och behovet av att lösa Palestinafrågans alla aspekter.

Ramen föreslår en femårig övergångs- period på Västbanken och i Gaza–

–under vilken den israeliska militär- regeringen kommer att dra sig tillbaka–

–och en självstyrande myndighet kommer att väljas–

–som kommer att vara självständig.

Israeliska styrkor kommer att finnas kvar på angivna platser under perioden–

–för att garantera Israels säkerhet.

Förhandlingarna utgår från bestämmelserna och principerna–

–i FN:s säkerhetsråds resolution 242.

Den garanterar att Israel kan leva i fred inom säkra och erkända gränser.

Det andra dokumentet har titeln:

"Ram för ingående av ett fredsfördrag"–

–"mellan Egypten och Israel."

Det ger Egypten suveränitet över Sinai.

Det kräver att de israeliska styrkorna drar sig tillbaka från Sinai.

President Carters kortege genom Kairo.

Hans medlarresa plus hård påtryckning gav resultat.

Det blir ett fredsavtal mellan Egypten och Israel.

Amerikanerna får betala freden, och den blir dyr: 30–40 miljarder kronor.

Palestiniernas ledare Arafat kallade Camp David för en smutsig kohandel.

Han svor att fortsätta kampen för ett palestinskt folkhem och mot Egypten.

Bland palestinierna på Västbanken och i Gaza steg oron.

Demonstrationer mot Israels ockupa- tion blev vanligare och våldsammare.

Fördömandena av president Sadat var hårda och enhälliga.

Camp David är som en begravningsbyrå för att begrava Palestinafrågan.

Resultatet av Camp David och alla avtal de har slutit–

–leder bara till att ockupationen fortsätter.

De diskuterar Palestinafrågan–

–utan att prata med folket som berörs av problemet.

Det talas mycket om fredsavtalet.

Men det israelerna gör–

–uppmuntrar oss inte och ger oss inte mycket tro på att det de säger är sant.

Just nu gräver bulldozrar mellan Rafah och Khan Yunis.

Det håller israelerna tyst om, men de vill bygga en ny bosättning–

–i stället för den som kommer att rivas i Sinai.

Men om inte leendena ska stelna på Sadat och Begin–

–måste fredsprocessen gå vidare.

Nu gäller det att lösa den svåraste knuten: palestiniernas framtid.

Det är denna knut Egypten, Israel och USA försöker lösa inom ett år–

–med val till ett självstyrande palestinskt råd som resultat.

Ett begränsat självstyre där Israels militär skulle svara för säkerheten.

Detta självstyre går inte att hitta stöd för bland palestinierna själva.

Ingen godkänner planen på självstyre.

De säger att planen gäller folket, inte landet.

Ska planen hänga löst i luften?

De försöker få vårt eget folk att styra över oss–

–men säger åt dem vad de ska göra. Det är inte självstyre.

Det är bara ett annat sätt...

...att uttrycka ockupationen. De använder bara andra ord.

Vårt eget folk ockuperar oss.

För första gången sedan Israel bildades, vajar en israelisk flagga–

–över en israelisk ambassad i ett arabiskt land.

Den nya israeliska ambassaden i Kairo är ett synligt resultat–

–av Camp David-överenskommelsen.

Palestinska skolflickor vid ambassaden grät–

–och protesterade högljutt vid öppningsceremonin.

1948 utropade judarna staten Israel. Arabstaterna anföll genast.

Arabiska flyktingar strömmade ut. En del flydde från striderna.

Men en del drevs också bort av judiska armén och terrorgrupper.

En grupp under ledning av Israels nye premiärminister Menachem Begin:

Irgun Zvai Leumi ansvarade för Mellanösterns Song My:

En massaker på 250 män, kvinnor och barn–

–i den arabiska byn Deir Yassin–

–för att skrämma araberna att lämna området.

Mr Begin, i många europeiska länder–

–uppfattas ni som en f.d. terroristledare som blivit premiärminister.

Hur beskriver ni själv skillnaden–

–mellan er frihets- och befrielsekamp och dagens terroristaktiviteter?

En sån jämförelse är en hädelse.

Mina vänner och jag kämpade mot ett främmande styre i vårt land–

–för att rädda folket från att förgöras helt.

Ni minns vår befrielsekamp under andra världskriget och direkt därefter.

Sex miljoner judar utrotades i Västeuropa–

–och landet, som lovats som hem för det judiska folket–

–stängdes för alla judar som försökte fly från helvetet.

Vi måste kämpa för att rädda vårt folk. Och inom Irgun, som jag var ledare för–

–gjorde vi vad vi kunde för att varna civila:

Män, kvinnor och barn som var i farozonen.

Medan det så kallade PLO:s folkmordsliknande metoder–

–går ut på att förvandla civila till mål för deras attacker.

Vem för palestiniernas talan i dag?

Vilka är palestinierna, min vän? Jag är palestinier.

Fler bosättningar kräver fler militärer till deras beskydd.

Fler militärer skapar ökat motstånd och konfrontation med araberna.

För första gången har något inletts som israeliska tidningar kallat–

–början till uppror på Västbanken.

Men varje palestinsk handling av protest besvaras med järnhand.

Affärsmän som strejkar får sina affärer öppnade av polisen.

De mest aktiva borgmästarna har deporterats.

De få som finns kvar har fått husarrest–

–som borgmästaren i Ramallah, förbjuden att tala med pressen.

Eller borgmästaren i Betlehem, bannlyst också han.

Här går en protestmarsch.

Det är vänstern som är här.

Naturligtvis blir det tumult när en polis tappar fattningen.

Det börjar koka mellan parterna.

Ändå är det märkvärdigt med vilken godmodighet båda tar provokationen.

Här finns förstås barrikadkämpen Uri Avnery–

–förespråkare för en palestinsk stat på Västbanken och i Gaza–

–och med en konspirationsteori om varför arabiska borgmästare utvisas.

Israels regering är intresserad av att radikalisera palestinskt ledarskap–

–för att berättiga att man inte kan prata med palestinier.

Så enligt er teori är det målet för Begins regering?

–Ja. –Att öka våldet på båda sidor?

Jag påstår inte att de avsiktligt vill öka våldet.

De vill krossa grunden för en lösning som omfattar en palestinsk stat.

Ockupationen och annekteringen av territoriet–

–är för dem grunden för hela framtidsutsikten.

De har ett intresse av att palestinierna extremiseras.

En av palestinska rörelsens främsta män ska begravas efter ett attentat.

Hans kista förs in i den romersk-katolska kyrkan här i Beirut.

Många av palestinierna är kristna. Plötsligt ett stort säkerhetspådrag.

Gatorna här behärskas snabbt av palestinier.

Och så kommer han: Yassir Arafat, väl bevakad av sina egna.

Han har inget hem, inget land att styra. Men han har en armé.

Palestinierna har senaste halvåret fått sändningar av vapen från Libyen.

Barnen i Beirut är uppfödda under krig.

Den här pojken är föräldralös.

Soldaterna är hans lekkamrater, vapnen hans leksaker.

Han ser med glädje fram till den dag då han själv ska få gå ut i strid.

Vid midnatt i tryckeriet stiger stämningen. Man får jobba på allvar.

Material som den arabiska tidningen skickat till den israeliske censorn–

–kommer tillbaka nu. Censurerat. Kraftigt censurerat.

Man får börja kasta redan satta artiklar som censorn förbjudit.

Redaktionen går igenom en pärm av strykningar–

–från morgondagens nummer.

Man har strukit lite här och där, ibland så att det inte hänger ihop.

Ibland får lokaltidningen för Västbanken–

–inte ut ett ord om Västbanken.

Här är en rubrik om vad som händer i Italien–

–en explosion i Frankrike och nåt om befattningshavare i Kuwait–

–men inget någonstans om vad som händer på Västbanken–

–vilket har fått rubriker världen över.

När tidningen kommer ut syns det inte att den är censurerad.

Det är förbjudet att lämna blanka ytor.

Det brukar finnas nån ursäkt för att material saknas.

Läsekretsen känner inte till hur kraftigt beskuren tidningen är.

Man hade för morgondagens nummer en religiös filosofisk betraktelse–

–där man inte nämnde Västbanken, Israel eller ockupationen–

–utan bara talade om att allt nog kan bli bättre – i yvigt blomsterspråk.

"Låt alla veta att det efter varje lång natt kommer en gryning."

"Och efter månader av havandeskap kommer det ett nyfött barn."

–Vad händer om ni trycker det? –Då kan de lägga ner tidningen.

Sånt som redan publicerats i hebreisk press, radio och tv...

Begins tal, till exempel...

Även sånt material måste gå till censorn och kanske inte går igenom.

–Censurerar de Begin? –Ja.

Sånt som Begin, Shamir och andra israeliska befattningshavare har sagt.

Så nu vid midnatt sätter man nya artiklar för att fylla ut tomrummen.

Man förbereder ofta för fyra tidningar för att få ihop en.

Märkvärdigast är kanske att detta äger rum i en tid–

–då Israel talar mycket om autonomi för palestinierna.

De ska få bestämma lokalt över sitt eget liv.

Men idag, över sin lokala information, får de inte bestämma.

Hela södra Libanon avskärs nu av de israeliska trupperna.

Här bombas Nabatieh, ett av palestiniernas starkare fästen.

Idag har stan intagits av de framryckande trupperna.

Men Israel för hela tiden in mer trupper i området.

Hela kustlinjen står i brand efter attackerna.

Framför Israels trupper går ett lämmeltåg av flyktingar mot Beirut–

–där det idag pågår hårda bombningar.

Vi befinner oss i en upprensningsfas–

–som kommer att fortsätta tills området är upprensat.

Nu kontrollerar israelerna nästan hela södra halvan av landet.

De israeliska styrkorna har idag bombat palestinska flyktingläger–

–och palestinagerillans högkvarter i de södra delarna av Beirut.

De här bilderna togs av en fransk tv-fotograf i Beirut–

–där den palestinska organisationen PLO:s högkvarter anfölls.

Folk flyr, men det finns ingenstans att ta vägen.

Bilderna blir skakiga. Det här är den franske fotografens sista bilder.

I den här attacken dödades han.

Det kallas för eldupphör.

Eldupphör i Mellanöstern brukar vara så här – det varar inte alls.

Vi frågade om skadade och dödade. Ingen visste.

Döden var överallt. Det till och med luktade död. Vad betyder då siffror?

Men man kan få se röntgenbilden av en ung man som stod i sin trädgård–

–och tittade på striderna.

–Överlever han? –Vi hoppas det.

–Vi försöker rädda hans liv. –Deltog han i striderna?

Nej, han stod bara i sin trädgård. Han trodde att han var i säkerhet.

Skottet kom nog långt bortifrån.

Mitt i allt detta strider man. K-pistar smattrar på avstånd.

Plötsligt tar man en fånge. Han hade gömt sig utan skäl.

Utan skäl, kan man undra, när eldgivning pågår 500 meter bort.

Fast fångarna får man inte filma.

Och de palestinier som inte flytt, fångats eller dödats, hittade vi här.

Det folk som av arabisk och israelisk politik hållits i läger i tiotals år–

–har nu inte ens flyktinglägret kvar.

De sitter, äter och sover under träden i en fruktträdgård.

Den 21 augusti. Första kontingenten palestinier ska lämna Beirut.

Vi har kommit in i ett höghus precis bakom hamnområdet.

De israeliska militärerna tittar ut över hamnen–

–från vilken palestinska soldater kommer att evakueras.

Vi gör vårt bästa för att inte visa oss–

–och hålla låg profil.

Klockan är nu 11.30, och de första PLO-soldaterna evakuerar.

De har med sig sina egna vapen.

De går ut ur sina jeepar, upp mot Cyprus Lines båt–

–som ska föra dem till Larnaca på Cypern.

Det är svårt att säga vem som är segraren i slaget om Beirut–

–en av de märkligaste militära operationerna under efterkrigstiden.

Palestinierna är nu oroliga för vad som ska hända.

Alla beväpnade män försvinner ju. Kvar blir kvinnor, barn och gamla.

De är rädda. När de inte längre kan försvara sig–

–då utbryter de långa knivarnas natt.

Goldmann har varit ordförande i såväl Judiska världskongressen–

–som Sionistiska världsorganisationen.

Det har sagts att utan Goldmann, inget Israel.

Efter kriget, då 80 % av Europas judar hade dött–

–i nazisternas förintelseläger enbart för att de var judar–

–blev nu Goldmann, Ben-Gurion och Chaim Weizmann ledande–

–inom den sionistiska världsrörelsen–

–med målet om ett judiskt nationalhem.

Israel borde enligt min mening–

–aldrig ha blivit en stat som andra stater–

–som Sverige, Norge eller Libanon.

Det fanns alltid två tendenser inom sionismen:

Dels Theodor Herzl, en väldigt assimilerad jude.

Han ansåg att språket i Israel skulle vara tyska.

Så Herzl tog över idén om en modern demokratisk stat–

–och fick det att verka enkelt.

Å andra sidan hade vi en annan stor sionistideolog: Ahad Ha'am.

Han hette Asher Ginsburg och var från Odessa. Han var en stor tänkare.

Han sa: "En stat är inte av intresse för oss."

"Det viktiga är att ha ett andligt centrum i Israel."

Kanske i form av en stat, eftersom alla folk på 1900-talet hade en stat.

Men det viktiga var ett moraliskt andligt centrum.

En plats skapad för den judiska religionen.

Mellan dessa två tendenser fanns det aldrig nån syntes inom sionismen.

Dagens Israel är främst Herzls sionism:

En judisk stat, en armé som utkämpar krig. Så var det aldrig tänkt.

Det Nahum Goldmann idag räknar som en av sina stora framgångar–

–var den dag då han lyckades övertyga USA:s president Truman–

–om vikten av att också en judisk stat bildades i Palestina.

Sionismens största synd, och då inkluderar jag mig själv lite...

Jag såg vikten av arabfrågan mer än andra, men slogs inte för den.

Jag hade inte så stort inflytande heller. Jag var för ung.

Och sionismens andra stora katastrof var–

–att bildandet av staten inleddes med ett krig mot araberna.

Goldmann har från sin oberoende position ofta agerat mellanhand–

–mellan Israel och grupper och länder som Israel inte haft kontakt med.

För att överleva måste Israel accepteras av arabvärlden.

Om arabvärlden vägrar att acceptera landet, kan Israel inte överleva.

Det här måste judarna förstå.

Begin, med sin politik som han bedrev i god tro–

–såg som sitt uppdrag att återupprätta Israels historiska gränser. Dumheter!

Under många perioder i historien–

–har den gamla judiska staten haft olika gränser.

Med Begin ser jag inga möjligheter till en överenskommelse med arabvärlden.

Och Camp David och hans halva fred med Egypten är bra–

–men det löser inte problemet.

Palestinierna kan bilda ett förbund med Jordanien–

–eller bilda en oberoende stat, men de måste bestämma.

Det ska inte bestämmas av Begin, Reagan eller egyptierna.

Det är ingen tvekan om hur de här personerna dog.

Kulhålen i väggen visar tydligt–

–att de radades upp och sköts med skottsalvor.

När man undersöker kropparna är det också tydligt–

–att några av dem bara är unga pojkar.

Israeliska journalister uppger idag–

–att Israels regering visste om att en massaker pågick–

–i de palestinska flyktinglägren i Beirut, utan att stoppa den.

Israeliska underrättelsetjänsten ska ha varnat för en sån massaker–

–om kristna milistrupper tilläts komma in i lägren.

Premiärminister Begin avfärdar idag uppgifterna som "enbart lögner".

Mördandet började redan i torsdags kväll.

Milisen som sköt och knivskar hundratals män, kvinnor och barn–

–var kvar i lägren till lördag förmiddag.

Och allt detta – 1,5 dygn av ren människoslakt–

–medan israeliska stridsvagnar stod runt lägren med kanoner riktade inåt.

Amerikanske journalisten James Pringle rapporterar om–

–hur israeliska soldater höll palestinierna instängda i en fälla.

Pringle försökte komma in i lägret Sabra medan dödandet pågick–

–men hejdades av israeliska soldater och män ur major Haddads milis.

När han frågade Haddads män vad som pågick, svarade de: "Vi slaktar dem."

USA och Reagan har krävt att israelerna lämnar Beirut.

Republikaner uttalar sig kritiskt om Begin.

Oppositionsledaren Shimon Peres kräver en utredning–

–om vad som hände i Beiruts flykting- läger och om vem som bär skulden.

Det blev den största demonstrationen i Israels historia.

Bortåt 10 % av landets befolkning samlade här på en gång.

Många har upplevt pogromer, "the Holocaust"–

–och därefter odlat minnet av förföljelsen av judar.

Nu var det judar som var ansvariga för massakern på palestinier.

Jag såg en bild i tidningen på en häst–

–en död häst, som låg på...

...döda människor.

Det är otroligt, omöjligt.

Sharon fick veta det via telefon, men de gjorde inget. De hjälpte dem bara.

Vad borde hända med Begin och Sharon?

De är direkt ansvariga. De är lika ansvariga som de som gjorde det.

–Måste ni kämpa för en ny regering? –Ja.

Vad tycker ni om Sharon?

–Han är en stor jävla... –Säg det inte.

I dag är Israel skyldigt i världens ögon. Och jag håller med världen.

Världen är inte emot Israel eller har blivit mer antisemitisk–

–men Israel ger folk en anledning att vara emot dem. Och jag förstår dem.

Det är väldigt sorgligt, för jag kom hit från ett annat land med mycket hopp–

–men inser att det här i dag finns en fascistisk regering.

–Hur ser du på sammankomsten? –Det är en viktig åsiktsyttring.

Kanske den största samlingen i vår historia.

Det är inte bara partimedlemmar.

Det visar att det finns en bred folkopinion som inte är nöjd–

–med de senaste veckornas händelser.

Från någonstans på Medelhavet: Voice of peace är din röst – dygnet runt.

Det är ironiskt att det här är en region–

–där alla profeter som talade om fred gick längs stränderna–

–om det så var Kristus, Muhammed eller de judiska profeterna.

Vi kände alla att det här borde ha varit den region–

–där folk levde i kärlek, fred och samförstånd.

Men ingen annanstans i världen–

–finns det så mycket hat, frustration och rädsla bland människor.

Just nu, när solen går ner, gör Voice of peace en sändningspaus–

–på trettio sekunder till minne av alla våldsoffer.

Vi hoppas att ni gör oss sällskap i en stilla bön.

1948, när kriget började, blev vi omringade av israeler.

Vi lämnade Dimra och begav oss till Gaza.

Några lyckades ta sig till Rimal i Gaza.

Vi var en stor familj och var väldigt trötta–

–så vi kom inte längre än till Jabalia. Vi kunde inte gå längre.

Min mor och min far var väldigt trötta.

Jag hade sex systrar och vi var fyra bröder.

Vi bodde på varandra.

Varje morgon gick vi upp och gav oss av vid tre, halv fyra.

Vi skyndade oss till jobbet, från Gaza.

Vi hoppade på bussar som åkte till Tel Aviv eller Jaffa och jobbade.

Det där är Dimra.

Vi bodde här. Våra fäder och förfäder också, på samma mark.

Vi odlade jorden och odlade apelsinträd–

–vete och korn och hade boskap. Vi var väldigt lyckliga.

Runt 25.

Med tiden lär man känna dem och älskar dem, utan tvekan.

Här på gården jobbar judar och araber tillsammans.

Det kan vara ett fantastiskt exempel på fredlig samexistens.

Jag ser att ni har kaktusar. Låg det en arabisk by här före 1948?

Ja, här låg en arabisk by.

I det här området bodde det framför allt araber.

Alla vi som bodde i Dimra, Dayr Suneid, och Huj var grannar.

Här låg Isdood. 3 000 personer bodde här fram till 1948.

De arbetade med jordbruk. I Isdood fanns det en skola och en moské.

Israel förstörde byarna för att radera alla spår efter oss palestinier.

Här är vårt hem. Här bor vi. Vi är jordbrukare. Jag är son till jordbrukare.

Jag är nog jordbrukare mest av allt.

Där borta ligger Najd.

Och här Dimra. Det här är Muhammed Ayoubs fruktodling.

Se på hans kaktusar. De finns fortfarande kvar.

Kom!

Pappa!

Ser ni den, barn? Farfars by.

När vi var i er ålder blev vi flyktingar.

Nu är vi gamla män och vill se vår gamla by.

–Det här är privat mark. Varifrån är ni? –Från Gaza.

Vi har bott här tidigare.

–Vänta, var? –Här.

–En sak, bara. –Ja?

Det här är vårt hem.

Den som vill komma hit måste ha vårt tillstånd.

Var snälla och gå till er bil och åk härifrån.

Vi jobbar i Tel Aviv och Jaffa, vilket inte är förbjudet, men det här är det?

Ja, det här är förbjudet.

–Vem är ni? Regeringen? –Det här är mitt hem!

Är det förbjudet?

–De är gäster. –Får man inte ha gäster?

Är det förbjudet att ta emot gäster?

Ledaren Rabbi Kahane håller valmöte i Jerusalem.

Etablerade partier ville förbjuda Kach–

–men fick inte stöd av Högsta domstolen.

Kach tar plats i Knesset med ett klart rasistiskt program.

Jag vill att araberna lämnar landet. De är en cancer mitt ibland oss.

De avskyr oss. De vill ha ett Palestina, inte ett Israel.

Jag vill att de bor i ett eget land och att vi bor i vårt.

–Hur då? –Det kvittar hur.

De har ingen rätt att vara här!

De måste ut härifrån!

De måste utvisas!

Kahane har sitt främsta stöd bland judar från arabländerna.

De som för några år sen sågs som en tragisk samling–

–är nu en politisk kraft som skakar Israel.

Anhängarna är unga, ofta dåligt utbildade.

Nej, de känner inte till Schopenhauer eller Hegel, men däremot araber.

De har fostrats på gatan.

Den genomsnittlige taxichauffören har mer sunt förnuft än nån i Knesset.

De är framtiden. Om vi ger araberna demokrati–

–har de rätt att skaffa så många barn att de utgör en majoritet.

Sen förvandlar de det här till Palestina. Inte genom krig, utan genom barn.

Jag har sagt detta i 15 år. Sionism och västerländsk demokrati går inte ihop.

Opinionsundersökningar som gjorts här har chockat demokrater i Israel.

Tilltron till snabba enkla lösningar, till starka män är stor i skolorna.

Tilltron till demokrati är liten.

Mycket beror på generationen som växte upp efter kriget 1967–

–i en stat som var van vid att regera–

–över en stor mängd arabiska personer.

De var vana vid dubbelmoral. Demokrati för judar, men inte för araber.

De växte upp i en miljö med välstånd och makt–

–och lever inte som min eller mina föräldrars generation–

–som är mer ödmjuk och har ideal. Vi kom hit med en massa ideal.

Efter nästan tio timmar på den israeliska segelbåten–

–gav kaparna plötsligt upp utan att ha fått igenom sina krav.

På däcket lämnade de en död kvinna.

Ingen visste då att de två israeliska männen låg ihjälskjutna inne i båten.

Sex israeliska bombplan förstörde PLO:s högkvarter i Tunis.

Minst 50 människor dödades, varav flera civila tunisier.

PLO-ledaren Arafat befann sig i närheten–

–men undkom oskadd och vandrar här omkring i ruinerna.

Det är en hämnd för förra veckans attack på Cypern–

–då tre israeler mördades av palestinier "från PLO".

Vårt flygvapen flög den långa sträckan på 240 mil–

–och bombade PLO:s högkvarter, som hade utfört ett terrordåd.

Italienska lyxkryssaren Achille Lauro ska ha lagt till i Port Said.

En amerikan dödades innan kaparna gav upp sent i eftermiddags.

De kom inte så bra överens.

En isolerade oss, en annan tog ut oss igen.

De körde hela tiden med lite propaganda i stil med:

"Reagan, inte bra. Arafat, bra."

Visste ni nåt i förväg om kapningen av Achille Lauro?

Absolut inte. Varför ställer du den frågan?

–Men... –De tillhör inte PLO.

Vi har fördömt det. Vi är emot det.

09.15 i förmiddags gick de till attack vid flygplatsen utanför Rom.

Målet var det israeliska flygbolaget El Als incheckningsdisk.

Attentatsmännen kastade handgranater–

–och började sen skjuta vilt omkring sig, enligt ögonvittnen.

–Vad jag minns att jag såg? –Ja.

Mig själv i en blodpöl, det är allt jag minns.

Samtidigt gick tre män till attack vid Wiens internationella flygplats.

Yitzhak Shamir på väg till premiärministern i Jerusalem–

–för att diskutera hur han ska bli premiärminister.

Under tiden slängde man två handgranater på en grupp soldater–

–på parkeringen utanför Klagomuren igår kväll.

En död och ett 70-tal skadade.

Jag är säker på att de som kastade granaterna vid Klagomuren i går–

–spelade israeliska extremister i händerna–

–precis som de spelar de palestinska extremisterna rakt i händerna.

Det stärker bara slutsatsen att det inte finns nån lösning–

–på Mellanösternkonflikten med hjälp av militär kraft.

Så att ge igen och hämnas löser inte problemet?

Nej, men jag tycker inte att israelerna ska agera "kristet"–

–och vända andra kinden till.

Men det går inte att undertrycka Palestinafrågan. Den måste lösas.

På samma sätt kan palestinierna inte heller undertrycka Israel.

Egentligen är lugnet och friden det mest typiska.

20 år efter sexdagarskriget–

–har ockupationen blivit vardag på Västbanken.

Normalt behövs färre än 1 000 israeliska soldater–

–för att kontrollera 1,5 miljon palestinier under ockupation.

Med jämna mellanrum blossar oroligheter upp.

Oftast demonstrationer och stenkastning.

Under 20 år har tiotusentals palestinier fängslats.

Stenkastning kan ge 10–15 år.

Bara att vara med i PLO kan ge ett par års fängelse.

Israel betalar ett lågt pris för sin ockupation.

Palestinierna är splittrade och dåligt motiverade–

–och de saknar ledare på Västbanken.

Gaza kallas "det glömda territoriet".

Men alla Västbankens problem finns också här. Oftast är de allvarligare.

Gaza är fattigare, mer efterblivet och mer religiöst.

Här bränns restauranger som serverar öl.

På universitetet lär man ut att Darwin hade fel.

Och motståndet mot israelerna har fått en helt ny inriktning.

Folk har inget annat val än att välja jihads och kampens väg.

Alla andra dörrar är ständigt stängda.

Vårt blod och vår själ offrar vi för dig, Palestina!

Det började i Gaza den 8 december–

–med ett spontant uppror utan synbara ledare.

Ett israeliskt arméfordon körde över fyra araber.

Det var den gnista som behövdes för att tända krutdurken.

Revolten i Gaza möttes med tårgas och batonger–

–men också med gevärskulor från Israels säkerhetsstyrkor.

Det första dödsoffret blev en elvaårig pojke.

Dagens oroligheter var de värsta på över tio år i Jerusalem.

Revolten som började i det fattiga Gaza för snart två veckor sedan–

–leds av skolbarn och tonåringar. Men de vuxna visar sin solidaritet–

–genom att strejka och stänga sina butiker.

Idag i Jerusalem sköt soldaterna i luften–

–och tumultet fortsatte i flera timmar medan tårgas låg över staden.

Vi tänker klargöra att våld och terror inte leder till nåt.

Bara till mer lidande för dem själva.

Medan likräkningen fortsätter sitter Israels regering lamslagen–

–av kraftiga inre motsättningar om hur krisen ska lösas.

Premiärminister Shamir varnade idag FN för att anta en resolution–

–som fördömer Israels agerande.

En sån resolution stärker terroristerna, sa Shamir–

–som uppmanar USA att blockera resolutionen med sitt veto.

Igår la USA ned sin röst i FN:s säkerhetsråd–

–när det med 14 röster mot noll fördömde Israels senaste insatser.

För det palestinska folket är det här en tung jul.

Den julklapp man fått är fler soldater på gatorna–

–och löften om hårdare tag.

Inga unga väljer att tjänstgöra här, de beordras hit.

Dödsskjutningarna har föregåtts–

–av att unga pojkar känt sig trängda av en stenkastande folksamling.

De skjuter i ren skräck. Inte mot benen–

–utan blint, rätt in i folkhopen.

Karin Loewe är 17 år.

Hon, liksom alla kvinnor, gör två års värnplikt.

Hon betonar sin försvarsvilja, men vägrar bli ockupationssoldat.

Den här situationen är väldigt farlig och omoralisk.

När vi styr ett folk handlar vi inte bara fel mot dem.

De är inte befriade och har inte samma rättigheter som vi.

Vi förstör också för oss själva.

En soldat som skickas till territorierna och lär sig slå folk–

–kommer sen hem igen till Israel–

–och då kan han inte glömma allt våld han har upplevt.

Men jag såg inga stenar.

Jag såg inga stenar. Varför greps de?

Vi har...

Fadern sa att de greps precis när jag kom.

Översten, ni borde titta på det här. Det här är inte bra, inte alls bra.

Upproret har kostat många liv–

–men intifadan har också satt djupa spår i Israels samhälle.

Ada bor i Jerusalem. Hon försörjer sig som städerska.

Samma månad intifadan började gick hon med i en fredsgrupp:

Kvinnorna i svart. Varje fredag demonstrerar de mot ockupationen.

Först var det fasansfullt. Intifadan var helt enkelt fasansfull.

Våldet det lockade fram i det israeliska samhället var skrämmande.

Vissa tar anstöt av att vi bryr oss, men det påverkar också folk.

Hur kommer det sig att du kan svenska?

Jag har bott i Uppsala i ungefär tre år.

Och nu bor du här i lägret? Berätta vad som hände i natt.

Det händer varje natt. Soldater kommer på kvällen när alla sover.

Men de sover inte egentligen. Soldaterna knackar på dörren.

Alla killar är rädda. Ingen vill öppna dörren för dem.

Sen gör de sönder alla dörrar och fönster.

De vill tvinga folk att öppna dörrarna. Det är jättefarligt.

De slår alla barn, alla kvinnor, alla killar. Det är jättehemskt.

–Hör du också soldaterna på natten? –Ja, varje natt.

Vi hör vad som händer varje natt. Alla skriker.

Stockholm. I en lägenhet äter den judiska familjen Rokem middag.

Freddie Rokem, född och uppvuxen i Sverige–

–har bott de senaste 20 åren i Israel.

Nu är han i Sverige under ett år tillsammans med sina barn.

De är oroliga för utvecklingen i deras hemland.

Jag är lite rädd när vi kommer tillbaka till Israel om sex månader–

–att det kommer att fortsätta.

Jag pratade med några kamrater.

Som en mer liberal människa tycker jag inte om vad som händer nu–

–även om det är mitt land.

Det gäller att hålla freden med dem.

–Man kan ge dem ett land under... –Det är svårt.

–Under förutsättning. –Att vi har fred med dem.

Vi blir bara sämre och dödar dem mer och mer.

Då gör de samma sak.

De blir också sämre och sämre och dödar oss mycket mer.

På Västbanken sköts idag två unga palestinier ihjäl.

Det är oklart om det var av soldater eller civila.

Uppretade bosättare har nyligen varit inblandade i flera incidenter–

–efter att en bosättare igår skadats när en bensinbomb träffade hans bil.

Varför fördömer ni inte behandlingen av palestinier på ockuperat område?

Att skjuta obeväpnade demonstranter, slå ihjäl barn och begrava folk levande.

Och jag har en följdfråga.

Helen, vi har pratat med regeringen där.

Vi har också pratat med de palestinska ledarna–

–för det är uppenbart att upploppen inte bara är spontana och lokala.

Vem exakt kritiserar ni när ni säger–

–att upploppen inte är lokala eller spontana?

Vi har haft...

Det är lite svårt för mig, för det finns vissa saker jag inte borde säga.

Men vi har fått antydningar om–

–att det har förekommit vissa personer, terrorister, utomstående–

–som kommer in med vapen och uppmuntrar till oroligheter i områdena.

Och det är en av de svåraste bitarna med detta.

Vi ser en inspelning med en ung psykologistudent.

Han kom ut från sitt hus i sin by på morgonen.

Han sköts med gummikulor på nära avstånd, fem–sex meter.

De kallas gummikulor, men inuti finns en stålkärna som väger cirka 11 gram.

När kulan träffar huden stoppas gummit, men metallkulan fortsätter in.

Han sköts i underläppen.

Gummit stannade utanpå, men metallkärnan fortsatte–

–och krossade fem tänder i överkäken och tre i underkäken.

Metoden de använder leder till att Israel sår ett våldsamt hat.

Både hos barn och vuxna.

Barnen glömmer det aldrig och kommer att berätta det för sina barn.

Vilka patienter kommer du ihåg?

Jag minns dem alla och glömmer dem aldrig.

Det här är vår "arm".

Det här är min arm, men också mitt vapen. Mitt vapen mot israelerna.

Jag är inte rädd för att dö för Palestina.

Om jag kan göra stora uppoffringar så att vi befrias från sionisternas grepp.

Det krävs att varje medborgare, varje palestinier–

–och alla som ser sig som palestinier offrar sig för sitt hemland.

Och vårt beslut är att fortsätta tills ockupationen upphör.

Våg efter våg.

Kan man säga att "stenarnas revolt" har åstadkommit en definitiv rörelse?

Ja, den har brutit status quo. Det Israel har upprätthållit hela tiden.

Den har brutit status quo och palestinierna har initiativet.

Även om Arafat i intervjun gav intryck av–

–att PLO styrde det hela från början. Det är tveksamt.

Man kan också se den som en revolt mot PLO–

–och arabvärldens oförmåga att lösa den här frågan.

En 16-årig pojke dödades idag, 20 andra palestinier sårades.

Bland de sårade var en flicka som här förs till en bil.

Flickans upprörda anhöriga ville så snabbt som möjligt till sjukhus.

De israeliska soldaterna ställer sig hindrande i vägen.

För dem är det viktigare att förhöra kringstående än att flickan får vård.

Och som vanligt: En soldat hindrar vidare filmning.

Mina damer och herrar, mr Arafat, ordförande för PLO:s styrelse.

Hans excellens Yitzhak Rabin, Israels premiärminister, samt USA:s president.

Så kom de där tillsammans.

Igår fiender, idag överens om att försöka leva i fred med varandra.

De stod där tillsammans på podiet utanför Vita huset i solskenet–

–och hela världen där utanför i förundran såg på.

Publiken höll andan inför undertecknandet.

Först Israels utrikesminister, Shimon Peres.

Sen för PLO: Mahmud Abbas. Men sen kom jublet.

Det steg ytterligare när de gamla fienderna Arafat och Rabin till slut–

–om än kanske inte så hjärtligt, skakade hand med varandra.

Kampen för fred, mina damer och herrar, är den svåraste striden i våra liv.

Och den förtjänar alla våra ansträngningar–

–för fredens land–

–längtar efter en rättvis och omfattande fred.

Vi som har kämpat emot er palestinier–

–vi säger i dag till er, högt och tydligt:

Nu räcker det med blod och tårar! Nu räcker det!

Textning: Anders Kaage Svensk Medietext för SVT

Översättning: A. Blombergsson, M. Kapla, R. Morra och L. Rossi Svenskt Medietext för SVT