All language subtitles for apvral-superswede.ronnie.peterson.swedish.1080p

På 70-talet var Formel 1 väldigt
glamoröst, färgsprakande och spännande.

På den tiden hade vi fler toppförare
än vid något annat tillfälle.

Inte bara tre, fyra stycken
utan ett ganska stort gäng.

Det gjorde motorsport mer sevärd.

Den tiden på 70-talet-

- var nog storhetstiden för Formel 1.

Det var nog annorlunda tider då.

När jag åkte hemifrån på torsdagen-

- med min hjälm och förardräkt
för att åka till ett Grand Prix-

- så frågade jag mig själv om jag
skulle komma tillbaka på söndagen.

Vi visste inte vem vi
skulle mista härnäst.

Det skapade ett sorts band
som inte finns numera.

Formel 1 är rätt sorgligt numera-

- jämfört med tiden
då Ronnie och jag tävlade.

Det handlar nog främst om
hur paddocken har förändrats.

Det är nu en andefattig plats
där man känner sig ensam.

Ibland framstår det
som världens dyraste fängelse.

Men dagens förare
har inte fått förmånen att uppleva-

- samma sak som Ronnie och oss andra.

Ronnie kunde ha blivit världsmästare
om han hade fått leva.

När jag åkte till England
för första gången 1969-

- var Ronnie och Reine Wisell
redan Formel 3-stjärnor.

De vann många lopp.

Han kunde köra på gränsen hela tiden.

Hans stil handlade mycket om
att kana fram med fullt uppställ.

Han kunde ta kurvor sidledes på blött
underlag. Bilkontroll var hans paradgren.

Han var nästan läskigt begåvad.

Vi var som ett gäng som kuskade
runt mellan tävlingar I Europa.

Ibland körde vi bil och ibland
körde jag lastbil med en mekaniker.

Vi reste runt mellan tävlingar
och lärde känna varandra.

Jag såg upp till honom då.
Han var en blivande stjärna.

Ronnie var en sorts hjälte på den tiden.

Det var nåt speciellt med dem.
De kunde lysa upp ett rum.

Man blev direkt förtjust
I både Barbro och Ronnie.

De var som skapade I himlen för mig.

Det var på Montlhéry I Paris,
på en väldigt gammal bana.

Han körde in I en höbal I en chikan
och voltade.

Det var 1969, slutet av 1969.

Det fanns två olika Ronnie Peterson.

När han började med Formel 1
var han rätt så oberäknelig.

Han kanade sidledes med
bakdelen utåt. Åskådarna älskade det.

Vi bodde bredvid varandra.

Jag hade varken pengar eller bil
och bad alltid om skjuts till Bicester.

Ronnie lät mig gärna åka med.

Han hade en Mercedes då. Jag glömmer
aldrig hans silverfärgade bil.

Jag såg honom köra
och han bromsade med vänster fot.

Jag frågade varför han gjorde så.

"Det är bra övning inför tävlingar, Niki.
Då kan man bromsa med vänster fot."

Jag sa att jag behövde vänsterfoten
för kopplingen.

"Nej då, använd den
både för kopplingen och bromsen."

"Då kan man köra snabbare."

Jag testade det senare
och det funkade bättre.

Ronnie var otroligt snabb,
helt orädd och en enastående individ.

De är båda duktiga, särskilt Ronnie...

Med en Ford-motor, Goodyear-däck och Ken
Tyrrell vid sin sida krävs inte mycket.

Vi har världens bästa förare
I Jackie Stewart. Det underlättar.

Vi har även en riktigt lovande förare som
lär bli världsmästare nån gång I framtiden.

Det ger oss ett försprång.

Om jag skulle ha ett trebilarsstall-

- skulle jag vilja ha en förare
som gjort stora framsteg I år.

Det är Ronnie Peterson, som visat
att han är världsmästarmaterial.

Hon tog tid med ett tidtagarur.

Hon var duktig och kunde
ta tid på tjugo bilar samtidigt.

Hennes tider var väldigt bra.

Hon var en viktig tillgång för stallet.

Barbro och Maria Helena tog alltid tid.

De ingick I stallet
och arbetade med oss.

Hur känns det resa runt
och aldrig vara hemma?

Vi har vant oss vid det.
Vårt hem är på banan.

Vem skulle du vilja ha
som andreförare I stallet?

Jag skulle gärna ha Ronnie I vårt stall.

Han är en väldigt snabb förare
och vi skulle nog samarbeta bra.

Vi skulle nog vara ett starkt stall
som kan utmana alla andra.

Det kom in bensin I sittbrunnen
och hans häck svider ordentligt.

Kan du hämta en extraoverall?

Sen under viadukten, in I kurvan
och ut på rakan I andra växeln.

Lägg I tredje växeln, sen fjärde växeln.
Sen genom tunneln, som är en lång kurva.

Man lägger I femte växeln och håller
full fart här, runt 10500 varv.

På väg in I chikanen
lägger man I tredje växeln.

Genom chikanen,
tvära kast vänster och höger.

Ligg kvar I tredje växeln, bromsa lätt
och sväng sen vänster in I Tabac-kurvan.

Accelerera ut ur den, lägg I andra
växeln och så runt restaurangen.

Accelerera hårt
och lägg sen I tredje växeln.

Det här är ett ställe
där man kan köra om...

För första gången någonsin har
Grand Prix-cirkusen kommit till Sverige.

Här ska man köra det sjunde loppet
I kampen om Formel 1-mästerskapet-

- mellan världens snabbaste förare.

Hotellet var som ett cowboyhotell
mitt ute I ingenstans, nära Anderstorp.

Två bilar angav tonen från början.
Peterson tar täten från pole position.

Hans stallkamrat Emerson Fittipaldi tar
sig fram och lägger sig bakom Peterson.

Mellan Anderstorp och High Chaparral
hade man en grusväg-

- och vi körde I kapp till hotellet
varje dag efter träningen.

Vi kanade sidledes på vägen.
Det var jättekul.

Det var som att köra rally.

När man reser runt mellan tävlingar I
hela världen lär man känna nästan alla.

Det är som att vara en
del av en stor familj.

Du är VM-trea just nu. Loppet på söndag
är väl väldigt viktigt för dig?

Ja, jag är nog den enda som fortfarande kan
haka på Fittipaldi och Jackie Stewart.

- Kan du komma I kapp?
- Ja, matematiskt är det inga problem.

- Inga problem?
- Det gäller bara att köra bra.

Inget är säkert med en racerförare.

När han sätter sig I bilen vet man
aldrig om han ska komma tillbaka.

På nåt sätt har man en känsla...
Man är alltid snäll mot dem.

Med två varv kvar kan Peterson
se fram emot en historisk seger.

En svensk kan vinna
det första svenska Formel 1-loppet-

- och det vore även
Petersons första Grand Prix-seger.

Men plötsligt är det hela över.

Vad säger han?

Svensken saktar ner på grund av
pyspunktering, som påverkar styrförmågan.

Det slutar trist för svensken när Hulme
tar sin sjunde Grand Prix-seger.

Stackars Ronnie.

Peterson håller sig före Cevert,
som tar tredjeplatsen före Reutemann.

Det var ett jättefint lopp! Otur.

Ge honom nåt att dricka.

Cevert påbörjar firandet på rätt sätt.

- Hur ligger Ronnie till?
- Ronnie leder nu.

Otur, Emerson.

Du klarade det! Underbart!

- Du klarade det, grabben! Grattis!
- Var är Barbro?

Cevert... Helvete också.

- Är det illa?
- Jag har aldrig sett nåt liknande.

Jag låg längst bak
och körde förbi olycksplatsen.

Det var blått överallt, delar av bilen.

Tack och lov så minns
jag inte vad jag såg.

Jag pratade med Jackie för ett tag sen och
han önskade att han inte hade sett det.

Jody blev väldigt tagen av det
och jag kunde inte fatta vad jag såg.

Det var den hemskaste död
jag någonsin hade sett.

Det blir en del...

På väg till parkeringen
ville jag inte prata med nån.

Jag gick till parkeringen helt själv.

Det blev ett uppehåll på en timme
för att tänka igenom allt som hänt.

Att se nån dö för första gången
chockade mig rejält.

Jag kunde inte fatta varför alla gick vidare
I livet. Det kändes som man borde lägga av.

Sen sa man I högtalarna att träningen
skulle fortsätta. Jag var tvungen att köra.

François var död. Skulle nån åka ut igen?
Skulle det vara respektlöst att göra det?

François dog när han gjorde
det som han helst av allt ville göra.

Och fram till ögonblicket
när olyckan inträffade-

- levde han sitt liv på en nivå
som de flesta aldrig får uppleva.

Tillfredsställelse, spänning, glädje,
makt - hur man än vill beskriva det.

På kvällen efter att François dött sa jag till
Helen att jag inte längre var en racerförare.

Nina!

Hej! Det är jättetrevligt att träffas.

Detsamma.

En blandning av Barbro och Ronnie.
Lite mer lik Ronnie.

Ja, jag får höra det.

- Välkommen hit.
- Tack.

Ronnie var en typisk idrottsman-

- som njöt av varenda
ögonblick av sporten.

Han var min bästa förarvän.

Det var annorlunda på den tiden.
Vi var vänner när vi inte körde.

Vi hade ofta roligt ihop.

Jag har en tragikomisk berättelse
om livet som förare.

Jag tävlade sällan med sportbilar-

- men en gång skulle jag köra
1000 kilometers-loppet I Buenos Aries.

Det var I januari 1971.

På träningen
var bara jag och Ronnie ute och körde.

Det fanns en två kilometer lång raksträcka
där toppfarten blev runt 300 km/h.

Vid slutet av raksträckan skulle jag
svänga och körde in I barriären.

Jag trodde att det var kört.
Bitar flög omkring överallt.

Jag tog mig ur bilen och var helskinnad.
Jag kunde röra på ben och armar.

Då såg jag ännu en bil komma
körande och krascha. Det var Ronnie.

Jag sprang fram till hans bil. Båda våra bilar
var helkvaddade. Båda hade fått punktering.

Sen gick vi därifrån och pratade med
varandra. Båda hade klarat sig helskinnade.

- Har du aldrig hört om det?
- Nej. Nån fick sparken den dagen.

Några timmar senare kraschade
Ronnie igen när han tog en kurva snabbt.

Han fick punktering på bakhjulet
I stället för framhjulet.

Han kanade sidledes
och bilen flög upp I bilen.

Han voltade ett helt varv
och landade på hjulen.

Ronnie var oskadd och försökte
lägga I första växeln och köra vidare.

- Bilen hade ingen fjädring.
- Nej, självklart inte.

Ronnie var sån.
Han verkligen brann för sporten.

Jag tyckte att han skulle gifta sig
med Barbro på Barbados.

Jag sa: "Du hittar inte en bättre brud.
Ni måste gifta er." Men han velade.

Jag lovade att ordna med allt,
men det blev inte av.

Men när jag träffade Nina
för runt fem år sen sa hon:

"Om jag nånsin skaffar en tatuering
ska det stå 'Made in Barbados', Brode."

Hon kom till under den
resan till Barbados.

När de kom hem och Barbro insåg att hon
var på smällen så gifte de sig snabbt.

De ville ha mig som best man-

- så jag gick till kostymuthyrarna Berman
& Nathan's och hyrde en chaufförsuniform.

Mössa, handskar, grön dubbelknäppt
kavaj, byxor, skor - hela köret.

Jag dök upp hemma hos Ronnie.
Ronnie öppnade och tittade på mig.

Sen ropade han: "Barbro! Brodie
har anlitat en chaufför!"

Då sa jag: "Din idiot! Det är ju jag!"

Han tittade på mig och sa: "Barbro, det
är Brodie. Han är klädd som en chaufför."

Och han skrattade inte. Han skrattade
ofta åt saker, men då skrattade han inte.

Jag körde dem till vigselförrättaren
och det var ett hemskt bröllop.

Det var bara att sitta där
och säga "ja och nej, ja och nej".

"Ni är härmed gifta." Sen var det klart.

Sen åkte vi till London-

- till Café Royal, som Barbro och jag
hade varit och tittat på veckan innan.

Efter lunch körde jag dem till flygplatsen
och de flög hem till Sverige-

- för att berätta för sina föräldrar
att de hade gift sig.

Din hemska pappa filmar dig, Nina.

Du är med på "Dolda kameran".

Rullar det nu?
- Jackie Stewart här från BBCs "Wide World of Sports".

Jag står här med ägaren till
den ståtliga herrgården bakom oss.

Det här är Crackerbox Palace
och det här är George Harrison.

Nej, det där är inte George Harrison.
Det här är George Harrison.

Barbro? Vi går över där.

Jackie Stewart här från Crackerbox
Palace med fru Peterson-

- den unga fröken Peterson och ägaren
till Crackerbox Palace - George Harrison.

Jag är nog mer nervös nu än någonsin
tidigare, efter att Jochen dog I fjol.

Jochen stod vår familj väldigt nära.

Jag insåg inte hur starkt nåt sånt
kunde påverka en förrän det inträffade.

Nu är jag nog... Jag är inte
särskilt nervös under träning-

- men I början av lopp är jag en aning
nervös. Jag måste övervinna det.

Fruarna stod varandra nära-

- och fick uppleva
samma segrar och förluster.

Samma jubel och tårar.

Fruarna var väldigt starka ihop.
Alla visste vad man fick räkna med.

Fjädringen havererade
I en vänsterkurva efter Adenau-bron.

Bilen kastades åt höger och slog
I bergväggen. Bränsletanken slets upp.

Bilen antändes.

I samband med olyckan
vreds Nikis hjälm av huvudet.

Han fick några mindre frakturer,
men allvarliga brännskador.

Han har kvar ärren än idag.

Men det livsfarliga
var att han inandades giftig rök.

Olyckan förvånade mig inte,
men att jag överlevde den.

Jag gick ner på knä och la hans huvud på mitt
lår. Varför vet jag inte, det kändes rätt.

Jag minns att han sa: "Hur ser mitt ansikte
ut?" Jag sa att det inte var nån fara.

Men han insåg inte att han hade
allvarliga brännskador på pannan.

Det värsta var hårbottnen,
som delvis var helt svartbränd.

Efter det ville jag veta
om jag kunde köra fort igen.

Jag körde själv till Monza
42 dagar efter olyckan.

När jag tävlade, om
man tävlade I fem år-

- var risken två på tre
att man skulle dö.

Bara en på tre att man skulle överleva.
Allt var väldigt primitivt.

Numera är det nästan en slump
om man skadar sig I en Formel 1-bil.

Kolfiberhytterna är otroligt starka
och viker inte ihop sig.

När Ronnie tävlade hade man
1,6, 1,2 och 0,7 mm aluminium.

0,7 millimeter går att klippa med sax.

Om man kraschade veks allt ihop
och fångade en I bilen.

Roger Williamson bröt bara benet,
men kom inte ur bilen.

Bensintanken gick sönder
och han blev indränkt I bensin.

Han fick en otroligt hemsk död
där på Zandvoort.

Dagens förare varken vet eller förstår
vad sorg faktiskt är.

Jag vill tacka Players och övriga sponsorer,
som gör det möjligt att ha ett tävlingsstall.

De möjliggör för män
som verkligen trivs med vad de gör.

Man läser mycket
om allt hemskt som händer I världen-

- men det finns en del hängivna män
som stormtrivs.

Och jag är en av dem. Tack så mycket.

Ser du de svarta märkena här?
Grabbarna får sopa där.

Det är ungefär därifrån du startar...

Man fick välja vem man skulle köra för-

- vem som hade bäst mekaniker
och starkast chassi.

Det var en komplicerad
tid inom Formel 1.

Vi får bygga om Ronnies första...

Om man ska beskriva Colin Chapman-

- så var han en riktig rebell
inom motorsporten.

Han var en lysande ingenjör
och det fina med Colin Chapman-

- var att han ville ge förare
alla tänkbara fördelar.

Ibland medförde det risker,
men det visste vi.

Fråga om jag får köra ett varv till.

Det får du nog. Du är ju svensk.
Jag ska kolla.

På med nosen och I väg sen.

Ett varv till åt Ronnie, tack.
Han är svensk, ni får dra ut på det.

Motorsport är farligt,
men det måste inte vara onödigt farligt.

Okej...

Ronnie valde att köra för Lotus.

Lotus bilar var alltid snabbare än de
flesta andra, men också mer ömtåliga.

Chapman ville ha lätthet och perfekt
aerodynamik. Då fick man offra vissa saker.

Om man hade en enda komponent
som inte var tillräckligt stark-

- löpte man stor risk att råka ut för
en olycka. Men man accepterade det.

- Var är Emerson?
- Han kraschade.

Åh nej! Åh nej.

- Var då?
- Sista kurvan.

Vad hände?

Han tog risker. Det var beräknade risker,
men han tog större risker än nån annan.

Han hade vad jag kallar intuition.
På den tiden hade man ingen elektronik.

Han pratade med mig och Ronnie-

- och frågade hur bilen betedde sig I de
olika kurvorna. Vi försökte beskriva det.

- Överstyrning åt vilket håll? I vänsterkurvor?
- Ja.

Han satte alltid två fingrar här
och började fundera.

Då visste jag att han
skulle hitta på nåt bra.

Mer vikt I högerfronten. Det är ett
viktproblem, inte stabilisatorn.

Du vill vara med mot slutet. Oroa dig
inte om det ser mörkt ut I början.

Lycka till, Ronnie.

När man ser tillbaka
på ikoner inom sporten-

- är han en av de främsta.

Kolla bara hur många världsmästare
han fick fram.

Alla tävlingsförare kände nog hatkärlek
för Colin Chapman.

Chapman byggde bilar
som var snabba men farliga.

Jochen Rindt var en av dem.

Alla som körde en Lotus visste
att de fick en bil som lät dem vinna-

- men det gällde att hålla sig vid liv.

Jochen Rindt ville köra
den snabbaste bilen.

Ronnie Peterson
ville köra den snabbaste bilen.

Och Ronnie hade blivit världsmästare.
Det kunde mycket väl ha hänt I en Lotus.

Jag satt vid startlinjen och fick syn
på ett litet bi på varvräknaren.

Jag såg det innan jag stängde visiret.

Precis innan flaggan skulle åka upp
flög det satans biet in här.

Jag höll på att peta på näsan
när han stod med flaggan redo.

Jag kämpade som fan
för att få bort biet.

Bortsett från vem som skulle
vara tjejtjusaren bland förare...

Det kan vi ju inte prata om,
eftersom det inte är relevant.

Men ta bara när man åkte till Sydamerika
för årets två första lopp.

Argentina, vilket fantastiskt land.

Vi bodde oftast alla på samma hotell
I Buenos Aires, São Paulo eller Rio-

- och man träffade sina konkurrenter
utanför tävlingsbanan.

Man spelade tennis eller golf, gick
till stranden eller umgicks vid poolen.

Min livsfilosofi är att arbeta hårt och
leka hårt, men bara I den ordningen.

Jag har inte en sen utekväll
på tisdagen före ett Grand Prix-

- men däremot gärna fem dagar före det.

När jag inte måste jobba
roar jag mig gärna.

Kamratskapet och rivaliteten
hör nästan ihop på olika sätt.

Båda sakerna är oundvikliga
och det är nyttigt för sporten.

Rivaliteten består I att det finns
en kaka, och alla vill ha hela.

Men det handlar även om
att bedöma sina fiender-

- och deras starka och svaga sidor.
Det är ett sorts spel.

Jag tror att Ronnie Peterson är den
snabbaste föraren inom motorsport.

Jag tror att problemet 1975
handlar om hans stall.

Ronnie är tveklöst en av världens
snabbaste och bästa förare.

Han har ett dåligt år
eftersom bilen inte fungerar som väntat.

Ronnie var en genomhygglig kille.

Detsamma gällde Barbro.
De var båda genomhyggliga.

Jag såg ingen
vad man kan kalla politisk sida...

Vissa förare har såna färdigheter
och använder sig av dem framgångsrikt.

Ibland gör de det på ett uppenbart sätt-

- men andra gånger
sker det bakom ryggen på en.

Jag såg aldrig Ronnie
bli indragen I den sortens intriger.

Han dök bara upp och körde.
Han körde den bil han fick av stallet.

Vi kör Emersons inställningar på Ronnies
bil och han får gårdagens inställningar.

Han körde på 27,8 I går I en bil...

Nej, använd Emersons inställningar.
Vingen är bättre.

Ronnie kör vad man än ger honom.

Ronnie var otursförföljd.

Varenda gång han bytte stall
gick det utför med stallet.

Ronnie kunde ha vunnit många VM
I rätt bil vid rätt tillfälle.

Jag hade större tur.

Jag gick till Ferrari när de
gick dåligt, sen blev de bättre.

Ronnie gick till Lotus när de låg I toppen,
men plötsligt fungerade inte bilen längre.

Ronnie fick lida av att han hamnade
I bilar som inte höll måttet.

Man vinner som stall och
förlorar som stall.

Ronnie stannade nog kvar hos stall
längre än andra förare hade gjort.

Jag tycker synd om Ronnie och tror att
han kunde ha blivit världsmästare 1975.

Man ska veta
att felet inte ligger hos Ronnie.

- Vad blev jag? Tre eller fyra?
- Fyra.

Efter Zandvoort-loppet
stannade de kvar för tester.

Barbro ringde och sa att Ronnie
låg på sjukhus efter en svår olycka.

Han hade kört genom skyddsnätet och slagit
huvudet I en stolpe, som klöv hjälmen.

Jag hälsade på honom ett par gånger
och han plockade fram sina körjournaler.

Han kom fram till att Lotusens bromsar hade
strejkat helt eller delvis elva gånger.

Jag blev helt bestört.

Det var mycket mer
än vad en förare kunde vänta sig.

Jag ringde upp
hans manager Staffan Svenby och sa-

- att vi måste skriva till Chapman
om att bromsarna strejkat elva gånger.

Annars skulle han kunna råka ut för
en rejäl olycka och mista ett ben-

- utan att kunna stämma nån.
Han hade ju godtagit allt.

Jag bad att få skriva
brevet till Chapman-

- och skrev ett brev från Ronnie till
Colin om hur det hela var oacceptabelt.

Staffan godkände det och Ronnie skrev
under. Sen gick det I väg med posten.

Jag vill alltid vinna.

Men det går tyvärr inte särskilt ofta.

Det här är min bästa säsong hittills.

Jag ligger tvåa I VM
så här I början av säsongen-

- och det har gått bra för oss hittills.

Vem är din främsta rival?

Närmast bakifrån är det Niki-

- och Mario ligger ju I topp.

Oroar du dig för nån av dem?

Jag vill självklart gärna vinna VM
om det är möjligt-

- men enligt vår överenskommelse när jag
skrev på för stallet så är jag andreförare-

- och Mario är den som
stallet lyfter fram-

- för att han ska vinna VM I år.

Ronnie och jag förstår varandra.

Jag godtog bara honom som stallkamrat-

- om han och jag
skulle slippa tävla mot varandra I lopp.

Jag ville inte ha en till
försteförare I stallet.

Han ville köra med
Lotus till varje pris-

- och gick med på
att om han är snabbare I kvalet-

- och har mig bakom sig
så måste han släppa förbi mig.

Det är inte ett bra läge, men han
godtog det och rättar sig efter det.

Han är helt klart av
högsta kaliber själv.

Det är en känslig fråga för oss och...

Vi får diskutera saken.

- Det kanske även är en materialfråga?
- Material?

Ronnie var snabbare än Andretti-

- och vi brukade tynga ner hans bil
för att sakta ner honom-

- så att Andretti skulle
få pole position.

På den tiden hade vi även
särskilda kvaldäck.

Vi satte aldrig några på Ronnies bil.
Han fick vanliga däck.

Men Andretti fick köra med kvaldäck.

Vi höll inte alltid med, men vi jobbade för
Lotus och gjorde som vi blev tillsagda.

Det är Ronnie Peterson med däckproblem!

Han ligger på andra plats.
Väldigt dramatiskt.

Peterson gör en rivstart.

Kolla på däckmärkena.
Han vägrar att stanna.

Han drar I väg
och tar nästan med sig Jacky Ickx.

Han var ändå ofta snabbare än Andretti-

- med extra tyngd och icke-kvaldäck.

Det hände
att han kullkastade all planering.

Ronnie Peterson har pole position efter att
ha slagit varvrekordet med tre sekunder.

Bredvid sig har han stallkamraten,
VM-ledaren Mario Andretti.

Vi visste att Ronnie ibland fick-

- vad man kan kalla ett
prestandahandikapp.

Så skulle jag beskriva
vad Lotus gjorde mot Ronnie.

Man berövade honom en del prestanda.

Ronnie kände nog ibland att han kunde
ha varit snabbare än sin stallkamrat-

- men politik kom I vägen för det.

Mario Andretti och Ronnie Peterson
glider fram mot slutet av sitt ärevarv.

Lotus tillverkade nya vanliga bilar
som man ville lansera I Nordamerika.

Med en nordamerikansk världsmästare
I slutet av 1978-

- skulle det underlätta
lanseringen av deras produkt.

Det kanske inte är en stor seger för
honom om du släpper förbi honom.

Det kanske stämmer,
men en seger är alltid en seger.

I Lotusen kunde Ronnie
ibland vara rent bländande.

Han tog bilen till höjder som den
antagligen inte var avsedd att nå.

Över krönet
och ner in I Jochen Rindt-kurvan.

Ronnie Peterson från Örebro
och Maidenhead-

- kommer ut ur kurvan
och korsar mållinjen...

...nu! Ronnie Peterson tar hem segern
I Österrikes Grand Prix.

Han visar stallkamraten Andretti
att han måste köra fortare om det går.

Han är framme med framhjulen
precis vid Andrettis bakhjul-

- på väg ut ur Hugenholtz-kurvan.

Andretti kör om Laffite,
Peterson likaså.

Colin Chapmans mössa flyger I luften
och det är ännu en seger för Lotus.

Andretti och Peterson omger Laffite.

En seger för amerikanen,
Peterson blir tvåa.

VM-ställningen förblir densamma-

- men Mario Andretti
har drygat ut sin ledning över Peterson.

Mario Andretti tar emot publikens jubel
och vi blickar framåt två veckor-

- till det sista europeiska
GP-loppet 1978 på Monza I Italien.

Några dagar innan han skulle till Monza
hälsade jag på hos honom och vi drack te.

Jag frågade hur det skulle gå på Monza. "Jag
kör så fort jag kan och hjälper Mario."

Det behövde han inte göra.

Han kunde ha kört för fullt I ett lopp,
men Ronnie var inte sån.

Han sa: "Efter det här loppet ska vi till Nord-
amerika och där får jag göra som jag vill."

Han var less på att köra bakom Mario-

- som han tyckte väldigt bra om.
Mario var en schyst kille.

Stämningen var väldigt spänd.

Helgen började inte
särskilt bra för honom.

Han hade problem med bilen på träningen
och han kraschade nog med sin huvudbil.

Då fick han köra sin reservbil,
vilket aldrig är bra.

Det gjorde
att han hamnade längre bak I fältet.

Jag minns att jag startade
I ledet bakom Ronnie.

Banan var väldigt bred framför depån.

Sen var det som en tratt
in I den första chikanen.

Jag minns att Patrese
fick en väldigt bra start.

Jag såg hans bil där banan var
väldigt bred, över startlinjen.

Jag stod rakt bakom Ronnie.

Flaggan sänktes och
fältet började rulla.

Ronnies bil gick från vänster sida
till mitten av banan.

Det gav en lucka på vänster sida,
som jag utnyttjade.

Jag visste inte
att det hade skett en hemsk olycka-

- där fyra bilar alla
försökte ta samma plats.

Jag kastade en blick bakåt
och den gula flaggan var uppe direkt.

Jag tittade bakåt
och såg en massa kaos och rök där bak.

När vi hade kört hela varvet
var loppet rödflaggat.

När jag stannade fick jag direkt höra
att Ronnie var inblandad.

Colin sa åt mig att inte gå dit,
men jag var tvungen.

Jag sprang dit och när jag kom dit
höll de på att ge honom vård.

Han var helt klart I chocktillstånd
och hade fruktansvärda benskador.

Det var inte livshotande skador.
Han levde.

Det var en stor lättnad.

Dee Ann och jag
skulle hälsa på Ronnie på sjukhuset.

Det fanns ingen anledning
att skynda dit kvällen innan.

Jag antog att han fick vård,
men på vägen till sjukhuset...

...kom vi till betalstationen
på motorvägen-

- och killen där sa:
"Hörde ni vad man sa på radio?"

Jag var I Milano över natten-

- och åkte sen för att
hälsa på en sjuk vän.

När jag kom fram fick jag direkt
höra att Ronnie hade dött.

Jag kan känna det nu. Det var rätt så...

Det är inte själva dödsfallet
som orsakar sorg.

Sorg finns hos de som lämnas kvar.

Och Barbro var en av dem.

Sista gången vi träffades
var på Springfield Boys Club.

Hon sa till Kath och mig-

- att hon bara ville ha ett normalt liv.

Hon grät,
och det gjorde jag och Kath också.

Vi kramade om varandra och åkte hem.
Sen såg jag henne aldrig mer.

Man hade två unga personer
som gav sig ut på ett äventyr-

- och hittade det I motorsport, som
Ronnie började satsa på med pappan Bengt.

De byggde själva bilar
och köpte en Tecno.

Sen fick han köra åt March
och fick den karriär som följde.

Vilket magiskt liv,
vilken magisk möjlighet-

- för två unga personer från en
trevlig stad I hjärtat av Sverige.

Det var underbart, fantastiskt.

Ronnie bör bli ihågkommen
som en svensk toppidrottsman.

En kollega som lärde mig
hur jag skulle köra.

Han körde sin tids snabbaste bilar.

Man träffar många I livet.
Vissa lägger man inte ens märke till.

Men vissa andra försvinner aldrig.

Och en av dem är Ronnie.

I sporter som Formel 1 finns det nog
fler obehagliga än sympatiska typer-

- och Ronnie måste ses som sympatisk.

Han hade en gåva, att kunna köra
tävlingsbilar fortare än någon annan.

Det bästa han kunde göra I livet var att
köra bil och han njöt av varenda sekund.

Han var även tillfreds utanför bilar.

Han var en fantastisk människa,
väldigt trevlig att umgås med.

Jag saknar dig, Ronnie.

Vi hade mycket roligt ihop.
Det var toppen att vara din vän.

Tänk er att ta Woodcote-kurvan på
Silverstone I 250 km/h med fullt uppställ.

Bilen kanar fram
och Ronnie är lugn som en filbunke.

Han gjorde det varje varv.

Sån var Ronnie.

Ronnie fick aldrig nån krona,
men han hade rätt förmåga.

Det intryck han gjorde
på mig varar livet ut.

Det fanns inga enkla
typer I Formel 1 då.

Alla levde på sitt ego
och trodde att de bajsade chokladglass.

Jag kanske inte borde säga så, men Ronnie
var bara en underbar och enkel kille.

Det är så jag minns honom.

Det råder ingen tvekan om
vem som var snabbast. Det var Ron.

Clives pappa var alltså Ronnies chef?

Ja, det stämmer.

Ronnie sa nog också åt honom
vad han skulle göra.

Det gick åt båda hållen.

- Jag älskar rosa!
- Självklart.

Vill du ha en rosa? Jag
har nog en rosa här.

Du får vara en I gänget.

Den är som en gammal bil.

Man måste ha koll på alla mätare
när man kör fort.

Det kan vara förvirrande,
men Ronnie var nog rätt duktig.

Översättning: Mattias Anulf
BTI Studios