All language subtitles for Bobby.Kennedy.for.President.S01E02.NORDiC.720p.WEB-DL.DD5.1.H.264-DBRETAiL.sv

EN ORIGINAL-DOKUMENTÄRSERIE
FRÅN NETFLIX

WASHINGTON, D.C.
- 25 NOVEMBER 1963

När nyheten kom om att president Kennedy
mördats började folk att samlas

och stå tillsammans.

En chockvåg drog över hela landet.

Två dygn senare, blev Lee Harvey Oswald,
som pekats ut som mördaren

i sin tur mördad av Jack Ruby.

Det bisarra händelseförloppet med
två mord i följd ger upphov till frågor.

Vem var det som sköt Kennedy?

Varför sköt Ruby Oswald?
Var det en konspiration?

Var högerkrafter inblandade? Var det
en rysk sammansvärjning? En kubansk?

Varför?

Det kom som ett fruktansvärt hårt slag.

Bobby var inte sig själv efteråt.

Bobby blev djupt deprimerad.

Han var chockad och påverkad
på ett sätt som ingen annan var.

Hela hans liv kretsade kring
John Kennedy vid den tiden.

Deras samarbete skulle avgöra
landets framtid. Hela världens, faktiskt.

JUSTITIEDEPARTEMENTET

President Kennedy mördades 2,5 månad efter
att jag började vid justitiedepartementet.

I huset dominerade förstås
en känsla av djup saknad.

Dessutom visste ingen
hur Johnson skulle bli som president.

Han kom från södern och hade hållit
låg profil i medborgarrättsfrågor.

Men sen stod det klart för oss
att han höll medborgarrätt högt.

Vi menar att alla människor
har rätt till frihetens välsignelse.

Ändå är det miljoner
som berövas denna välsignelse.

Inte på grund av egna tillkortakommanden,
utan på grund av sin hudfärg.

Det resulterade i att historiska lagar
stiftades i mitten av 1964.

Civil Rights Act, Economic Opportunity
Act, som tog strid mot fattigdom,

Medicaid, Medicare och så vidare.

Integrationsledaren Martin Luther King
tar emot sin penna.

Kennedyfamiljen får också pennor.
Justitieministern får ett halvdussin.

Lyndon Johnson drev igenom det
innan han ens varit president i ett år.

Men det förändrade inte Robert Kennedys
åsikter om Lyndon Johnson.

Vår president var en gentleman och
människa. Det är inte den här mannen.

Han är elak, bitter och ondsint.

Djurisk på många sätt.

Han är svår att ha att göra med om
man inte oavbrutet kysser hans ändalykt.

Konflikten mellan Lyndon Johnson
och Robert Kennedy gick inte att tygla.

Plötsligt hade vi en ny regering och
Bobby befarade att han skulle begränsas

till att ha en byråkratisk funktion
medan Johnson fattade de stora besluten.

Jag har sett vad han är förmögen till
de gångna tre månaderna.

Han slukar människor med hull och hår

till och med hyfsat mäktiga personer.

Under de här månaderna reste han
till Indonesien och Polen.

Justitieminister Robert Kennedy med familj

får ett fortsatt varmt mottagande
bakom järnridån.

- Hur står det till, herr president?
- Du är riktigt berest. Är du trött?

- Nej, det är inte så farligt.
- Det måste vara spännande.

Ja, det känns bra.
Jag tror att det är inspirerande för USA.

Ja, den som vill piggas upp
gör nog klokt i att lämna Washington.

Ja, vilken skillnad.

Bobby ville göra nåt meningsfullt.

Han tänkte inte bli långvarig
som justitieminister.

Det är en mycket ambitiös ung man.
Ofattbart ambitiös.

Jag har svårt att greppa
den ambitionsnivån, herr president.

- Jag begriper den inte.
- Inte jag heller.

Det finns en skoningslöshet i den
som skrämmer mig.

Mig också.

Jag har begrundat min framtid en del
de senaste månaderna.

Jag har fått förslag
om att kandidera i New York.

Jag överväger det,
och även flera andra möjligheter.

Att undervisa,
att skriva, att resa bort en tid...

Jag har inte bestämt mer
än att jag avgår som justitieminister.

Vore det inte bättre
om en riktig newyorkare blev senator?

Jag tror att det vore bättre
med en medborgare i delstaten New York

som har bott här en längre tid,
än med någon annan.

Mr Kennedy, har ni bestämt
huruvida ni ska kandidera i senatsvalet?

- Jag har sagt allt jag har att säga.
- Okej, okej...

Vad tycker ni om den familjära stämningen
på New Yorks presskonferenser?

- Mycket bra. Ni är så vänliga.
- Lycka till!

- Adjö.
- Lycka till!

Lyndon Baines Johnsons nominering
möttes av jubel vid Demokraternas konvent.

Jag har nu nöjet och äran
att få presentera Robert Kennedy.

Herr ordförande...

Herr ordförande...

Tack.

Tack.

Låt dem hållas ett tag, Bobby.

Här borta.

Robert Kennedy var en
av landets mest framstående personer.

Han förstod nog att han behövde utnyttja
det inflytandet och den makten.

POLITIK I FOKUS
KENNEDYS VALKONTROVERS I NEW YORK

Republikanerna i New York
nominerar senator Kenneth Keating.

Senatorsvalet i New York uppmärksammas
i hela landet, för motståndaren är berömd:

Justitieminister Robert Kennedy
vinner i första valomgången.

Kennedy har beskyllts för röstfiske

efter att ha bosatt sig i New York
för att kunna ställa upp i valet.

Robert Kennedy,
New Yorks nya senatorskandidat

har hyrt denna gård i Glen Cove
som hem och som politisk bas.

Tror ni att pratet om att ni är
från en annan delstat upphör nu?

Det lär alltid finnas de som inte stöttar
Bobby för att han är från Massachusetts

men han tillbringade de första 20 åren av
sitt liv i New York och är utbildad här.

Han har betalat skatt i New York
sen femårsåldern.

Vad fick ni för intryck
av Fultons fiskmarknad?

De har... mycket fisk.

Bobby tog visst ledigt
från justitieministerämbetet

för att besöka Fultons fiskmarknad
och Staten Island Ferry.

Det är förstås bara två
av tusentals sevärdheter i New York

och platser som alla turister bör besöka.

Jag gick i high school i New York då.

När jag kom upp från
en mycket välbesökt tunnelbanestation

möttes jag av Robert Kennedy.

Han tog mig i hand
och jag blev inte alls imponerad.

Han var liten. Han var grå.
Hans hy var alldeles grå.

Hans handtag var slappt.

"Herregud, han är inte alls som sin bror",
tänkte jag.

Men han spände ögonen i mig
och hans blick var helt hypnotisk.

Hans ögon hade en blå nyans utan like,
och han såg så sorgsen ut.

Han ställde sig på en bil för att tala
till oss kanske hundra personer där.

Det här är en demokratisk fråga
som avgörs av New Yorks medborgare.

Och det var hemskt. Han talade gällt,
han stammade, han var nervös...

Jag tänkte att den mannen
aldrig skulle kunna åstadkomma nåt.

Det var mitt första intryck.

Om min motståndare får som han vill...
Börja om.

Ert område skulle tappa...
Nu stakade jag mig.

Skatter. Skolor.

Det tog tid för honom att komma in i det.
Folk trodde att han skulle förlora.

ÅK HEM TILL MASSACHUSETTS

Jag gläds åt att vara här.
Det är som att komma hem.

Runtom i delstaten har jag mötts
av plakat med texten: "Åk hem."

Och här står jag nu.

Ett problem var
att han saknade inspiration.

Han tyckte inte
tillräckligt illa om Keating.

Men sen gick Keating till angrepp och
sa att han medan han var justitieminister

hade haft att göra
med nazisttillgångar i Schweiz.

Han beskyller mig för

att vara korrupt och nazistsympatisör

efter min brors och svågers död

och att jag är en lögnare

men jag sänker mig inte till hans nivå.

Där kom inspirationen.

Han påstår att ni har ljugit om honom.

Han ville ju prata om sin bakgrund,
men uppenbarligen gillar han det inte.

De hittar
ett okänt författningstillägg...

Han röstade mot
statliga utbildningsbidrag.

Han har farit med osanning många gånger.

Han röstade mot det 1961, 1960 och 1957.

Det är inte sant.

Han har röstat
mot bostadsreformer 23 gånger.

Jag är uppretad.

Vi borde prata om utbildning,
bostadspolitik, äldrevård, invandring...

Det har urartat till smutskastning.

- Tack, sir.
- Tack.

Jag var på ett par av hans kampanjmöten
och han blev bättre och bättre.

Folk pratade om det efteråt.
Han gick inte att regissera.

Han var autentisk. Han avskydde manus och
ville inte bli styrd. Han var sig själv.

Jag motsätter mig förnöjsamhet
och arbetslöshet.

Jag motsätter mig inställningen att vi har
gjort tillräckligt i delstaten och landet.

Jag tror att vi kan bättre.

Vi har åstadkommit mycket,
men kan så mycket mer.

När han träffade studenter på Columbia
University var det som om han vaknade.

Mr Kennedy, många av oss har undrat
om ni tänker yttra er

angående de förhör och den utrensning
som Joseph McCarthy bedrev.

Jag arbetade för kommittén i ett halvår
och tyckte inte om det som skedde.

Jag sa till senator McCarthy
att jag misstyckte

och inte ville vara kvar i kommittén.

I februari 1954 var det jag
som skrev rapporten om senator McCarthy

och processen mot armén.
Jag skrev den rapporten.

Det är min mening att jag då, som ung,
tog ställning i en viktig principfråga.

Mr Kennedy, är det inte så
att ni utnyttjar delstaten New York

som en språngbräda
i era ambitioner att bli president?

För det första har jag stått inför
två val de senaste tio månaderna.

Jag kunde ha dragit mig tillbaka...

Jag kunde ha valt att leva
på min fars förmögenhet.

Jag har fått frågan
om jag tänker sitta kvar i sex år.

Vart skulle jag annars ta vägen?

Jag behöver ju inte titeln, för jag
får visst vara "general" livet ut...

Och jag behöver
varken pengarna eller kontoret, så jag...

Uppriktigt sagt, och det verkar
många i New York ha svårt att förstå

så vill jag helt enkelt göra ett bra jobb
som senator. Jag vill tjäna folket.

Orkar ni hålla det här tempot
i två månader till?

Jag ska kämpa för segern.
Jag tror att det behövs för att vinna.

- Hur kommer ni att trivas med det här?
- Hittills har det varit spännande.

President Johnson besökte New York

och talade väl om senatorskandidaten
Kennedy som var med under hela besöket.

Bobby!

Det förefaller som om Lyndon Johnson
som hjälpte John Kennedy att bli vald 1960

nu själv får draghjälp
av namnet Kennedys berömmelse.

På 45 dagar har han rest över 2 400 mil
för att träffa New Yorks medborgare.

Vissa ville bara få en glimt av honom.
Många ville ta honom i hand.

Somliga ville aldrig släppa.

George Bernard Shaw sa en gång:

"Vissa ser på det som finns
och frågar sig varför.

Jag drömmer om sånt som aldrig funnits
och frågar: varför inte?"

JORDSKREDSSEGER FÖR JOHNSON

Folket har gjort sin röst hörd med ett
rungande stöd för Lyndon Baines Johnson

som blir USA: s 36:e president.

I New York fick Senator Keating ge vika
för styrkan i Kennedys namn.

Familjen Kennedy var också framgångsrik
i Massachusetts.

Trots att han låg på sjukhus
efter en flygplansolycka

blev det en jordskredsseger
för Edward M. Kennedy

som nu gör brodern Robert
sällskap i senaten.

- Hallå?
- Jag bad honom ringa dig.

- Keating har pratat om dig.
- Det har gått bra här uppe.

Ja, det är helt otroligt.
Det har gått över all förväntan.

- Du har gjort bra ifrån dig.
- Vi kan vara tacksamma, Bobby.

Låt oss hålla ihop, som han hade velat.

- Ja, herr president.
- Inget ska få splittra oss.

- Absolut inte.
- Jag är stolt över dig.

- Tack för hjälpen.
- Tack för att du ringde.

- Det var till stor hjälp.
- Hej då.

Efter valet gjorde vi ett par filmer
med honom i New York.

- East 91st Street?
- 93rd.

Hittar du dit?

Han gick runt med ett par av barnen
och sjöng julsånger på skolor.

Och vi filmade det.

Det här är min dotter Kathleen.

Och det här är Michael...

...Courtney och Kerry.

Vid ett ögonblick när jag filmade honom

såg jag hur han fick
nåt dimmigt i blicken.

"Nu tänker han på Jack", tänkte jag.

Där har vi det.

Jag kände hur det sved i honom.

Jag kände det när jag såg honom i kameran.

4 JANUARI - DAGEN FÖR SENATORSEDEN

Ta framsätet.

Hur gör man nu...?

- Jag vill ju inte köra på hunden.
- Nej, du får vara snabbare än honom.

- Är jag senator nu?
- Snart är du det.

- Ja, men är det inte vid...
- Jo, jag tror det.

- God morgon.
- God morgon.

- Kommer du och äter lunch?
- Ja.

- Hur är det på departementet?
- Jo tack...

- Är du fortfarande vice justitieminister?
- Ja.

- Hur länge?
- Till den 17:e.

Här kommer Massachusetts senator.

- Hej! Du är på hugget.
- Hej.

- Tog du med pressen hit?
- Ja.

- Ska vi gå?
- Ja, tänkte du promenera?

Säg till att jag kommer ut.

Vi är mitt i det största ekonomiska
uppsvinget någonsin i världshistorien.

Man ser så mycket välstånd överallt.

Man ska ha tre bilar
och allt som de gör reklam för på tv.

Vi behöver ta ett steg tillbaka
och begrunda vad vi vill uppnå.

Den karismatiske Malcolm X
skulle hålla tal här på Audubon Ballroom.

Jag hörde skott på höger sida.

Han dog för sin övertygelse.

Bombningarna i Vietnam trappas upp.

De första marktrupperna
har nu anlänt till landet med båt.

Vi marscherar från Selma till Montgomery
för att uppmärksamma nationen och världen

på att hundratusentals svarta i Alabama
förvägras sin rätt att rösta.

Ni saknar demonstrationstillstånd
och beordras härmed att skingra er.

Demonstrationen avbryts.

Jag blir hellre dödad på Alabamas gator
än gör våld på mitt samvete.

Problem med våld, ojämlikhet inför lagen
och kriget i Vietnam

är saker vi kan ta itu med. Vi kan
åstadkomma saker. Vi kan göra framsteg.

Francis Bacon skrev att bara
Gud och änglarna ska vara åskådare.

Robert Kennedy var
en okonventionell senator.

Han närvarade i senaten. Han röstade.

Han närvarade i alla sina kommittéer.

Snittinkomsten för indianer är 1 500
dollar per år, 75 % under genomsnittet.

Han stiftade lagar.

Det är hög tid att höja minimilönen
till 1,50 dollar per timme.

Vi har diskuterat statlig lagstiftning
om handeldvapen

och behandling för narkotikaberoende.

Människor i området utsätts
för giftiga utsläpp.

Jag var så kallad "valmansassistent".

Jag tog emot samtal
från oroade newyorkare.

En ensamstående mamma i Harlem ringde:

"Råttor gnager på mina barns tår
på nätterna.

De vaknar skrikande
för att råttorna gnager."

Jag trodde inte mina öron.

"Mr Kennedy är mitt enda hopp", sa hon.

Jag tog reda på vad hyresvärden hette
och ringde upp.

"Jag heter William Arnone och jag ringer
å senator Robert F. Kennedys vägnar.

Mrs Smith har råttor i lägenheten
som biter hennes barn i tårna.

Vad tänker ni göra åt saken?"

Jag fick alltid samma svar: "Skulle Robert
Kennedy bry sig om hennes ungar?"

"Ja", svarade jag.
Och nästa dag ringde hon igen:

"Skadedjursbekämparna har varit här.
Råttorna är borta, tack vare mr Kennedy."

Han reste också till Sydamerika.

När jag är här i Brasilien vill jag
göra klart att jag är för pressfrihet...

...demonstrationsfrihet och fria val.

Och han var förstås i Sydafrika.

Det finns diskriminering i New York

och det råder apartheid i Sydafrika.

Varje gång någon
slår ett slag mot orättvisor

sprids ringar av hopp på vattnet.

Det kändes
som om han hade en dubbelgångare

för han kunde omöjligt
hinna med allt själv.

Vi köpte trummor, dumt nog,
vi har ju huset fullt av barn...

Och jag bävar inför
vad min fru har shoppat.

Han hade en förmåga
att få kontakt med människor.

Jag följde med honom när han reste runt
och samtalade med människor.

Det var lärorikt för oss båda.

Ett exempel var
druvplockarstrejken i Kalifornien.

DELANO, KALIFORNIEN 1966

Huelga är spanska för "strejk".

Mer än hälften av arbetarna på vingårdarna
i Delanoområdet har gått ut i strejk.

César Chávez, en självutnämnd
socialarbetare med åttaårig skolgång

leder en revolutionär arbetarrörelse.

Vi vädjar om social förändring

och rättvisa för jordbruksarbetare.

Kom ut, bröder! Vi väntar på er!

Ni får högre lön nu för att arbetarna
har strejkat sen den 9 september.

Vi organiserade jordbruksarbetare
i Central Valley i Kalifornien

där plantageägarna
behandlade oss som livegna.

Bara snäppet bättre än slaveri.

- Hur mycket tjänar ni på ett år, mr Peña?
- Ungefär 2 500 dollar.

- Har ni några pengar på banken?
- Nej.

- Vad får du för en dags arbete?
- Bara två dollar.

- Två dollar om dagen?
- Ja.

För 20 dollar i månaden bor familjer
om sex eller fler i små plåtskjul.

Arbetsgivarna tillhandahöll
inte ens toaletter för arbetarna.

Så vår bedömning var
att det behövdes en stor strejk.

Vi kämpar för alla! Inte bara i Delano,
utan för alla i hela USA!

Mina barn går inte säkra på gatorna
när ni är här!

- Vi ska segra vad ni än tycker om saken!
- Vi lär bli rika på er fattiglappar.

Vi tillämpade förstås icke-våld

men utsattes ju för våld
från plantageägarna.

De siktade på oss med gevär
och försökte köra på oss med sina bilar.

Om vi försökte stå strejkvakt
greps vi av polis.

1966 kom jag i kontakt med Chávez
och Huerta i samband med druvstrejken.

Vi fick senatens jordbrukspolitiska
kommitté att hålla ett möte i Delano.

Bob Kennedy ingick i den.

Folk hade frågat mig om Robert Kennedy
kunde komma till Kalifornien

för att det kunde göra stor nytta.

Jag gick in till Kennedy,
fattade mig kort, och han sa: "Javisst."

"Javisst"?

Ville han inte veta mer om
vad saken gällde?

När det var dags och vi satt på flyget dit
så vände han sig mot mig:

"Peter, vad ska jag
hela vägen till Kalifornien och göra?"

Så jag förklarade för honom, och
väl på plats fick han upp ångan direkt.

Det handlar inte bara om löner.

Det handlar också om bostäder.
Det handlar om skolor.

Det handlar om levnadsförhållanden
och det handlar om framtidstro.

Kommittén är fast besluten
att ta itu med det här

för att inte bara ni, utan framför allt
era barn ska få ett bättre liv.

Om jag har anledning att tro
att det kan bli problematiska upplopp

så är det min plikt att förhindra det.

- Så då ska ni gripa dem?
- Absolut.

- Väcka åtal?
- Ja.

- På vilka grunder?
- Brott mot möteslagen.

Det var ett intressant val.
Vem har sagt att det skulle bli upplopp?

Männen som de pratade med på fälten sa:

"Om ni inte får bort dem
skär vi hjärtat ur kroppen på dem."

Så hellre än att låta det ske
avlägsnar vi orsaken.

Här förekommer ingen polisbrutalitet.

Här misshandlas ingen.
Det här är inte Selma i Alabama.

- Får jag avsluta frågan, senatorn?
- Javisst.

Jag måste säga att det är högst intressant
att ni plötsligt får höra rykten

om att nån tänker ställa till med bråk

och ni griper dem
utan att de har gjort nåt fel.

Ska man gripa nån
som inte bryter mot lagen?

De står i färd att göra det, så...

Jag föreslår att sheriffen och
distriktsåklagaren ägnar lunchrasten åt

att läsa USA: s konstitution.

Vi fick Bob att följa med oss
och inspektera arbetarnas bostäder.

Både bostads- och arbetsmiljön
var fruktansvärd.

Senatorn följde med och kunde verkligen
få kontakt med alla han pratade med.

Han behandlade alla som medmänniskor,
oavsett vilket liv de levde.

Bob sa: "Jag har förstått att ni står
strejkvakt vid Di Giorgios gård."

"Ja, det är i närheten."
Så han följde med och stod strejkvakt.

Det var första gången en politiker
hade hållit strejkvakt.

Arbetarna skanderade:
"Leve Kennedy! Kennedy som president!"

Kennedy och Chávez hade inte träffats
förut och de började samtala tystlåtet.

Har ni stöd hos arbetarna?

Ja, både hos arbetarna
och hos arbetare runtom i landet.

Det bildades en ring av människor.

Sen blev det två rader, tre, fyra, fem,
sex, sju rader med människor runt dem.

De längst bak hörde förstås inte ett ord.

Inte ens jag hörde,
och jag stod precis bredvid dem.

Men alla stod som trollbundna...

...förundrade över det som utspelade sig.

Och därmed var bandet
mellan dem ett faktum.

Går det bra nån gång efter 14.15?
Bra, det går snabbt.

Bra. Tack, senatorn. Adjö.

På Robert Kennedys senatskontor lyckas man
behålla lugnet i den storm som råder.

De får fler samtal
än nåt annat kontor på Capitol Hill.

Fler väljare hör av sig, mer post,
fler inbjudningar, mer av allt.

Han håller daglig kontakt med
sin yngre bror och mer erfarna kollega,

Massachusetts senator Edward Kennedy.

Jag upplever att det råder besvikelse
i landet på hur Sydostasien hanteras.

Det stämmer nog, i och med Vietnamkrisen.

Senatorn har försökt staka ut
en ny politisk väg.

Han yttrar sig om Vietnam
och tar ställning för minoriteter.

Det råder avgörande meningsskiljaktigheter

mellan mig och regeringen i Vietnamfrågan.

VETERANER FÖR FRED I VIETNAM

Människor protesterar
mot USA: s inblandning i Vietnamkriget

i massmöten och demonstrationer.

ELDUPPHÖR I VIETNAM

GÅ MED OSS FÖR FRED I VIETNAM

Varför är vi i Vietnam?

Jo, först och främst
för att en vänligt sinnad nation

har bett oss om hjälp
mot ett kommunistiskt angrepp.

Jag var i Vietnam titt som tätt som
ordförande i rådet för Asienrelationer.

Det var fruktansvärt.

Det folk glömmer är att Johnson
fick kriget i arv från Kennedys.

Det började under Eisenhower,
men Jack Kennedy...

Det tar emot att säga det,
för han var ju min vän

men det var han
som utökade vår inblandning.

Johnson behöll Kennedys regering.

Det var samma regering, samma generaler...
Det kunde inte Bobby komma ifrån.

Bobby tyckte
att man inte bara kunde ge upp.

Vi har förstås ett åtagande i Vietnam
som måste hållas.

Nordvietnam och kommunisterna står för
en aggression som vi måste vi svara på.

Men med tiden förstod han
vilken katastrof kriget var.

Det gick inte att vinna.

Jag motsätter mig bombningen av
Nordvietnam. Den saknar militärt syfte.

Lyndon Johnson
var fast besluten att vinna kriget.

Vi behöver därför öka antalet inkallade

från 17 000 till 35 000 per månad.

Kennedy ville inte bli ovän med Johnson.

Om nån påstår
att den rådande situationen i Vietnam

är president Johnsons ansvar, så är det
orättvist. Han har ärvt situationen.

Men han hade inget val.

Vi känner alla stark oro
för mängden sårade, stupade och lidande

bland våra unga män i Sydvietnam.

Vi är oroliga för hur våra militära
handlingar påverkar Vietnams folk.

Jag tror på en mellanväg.

Jag tror på vapenvila
och en fredlig uppgörelse.

Ni borde nog umgås mer
med er vän mr Kennedy.

Hans engagemang i Vietnamfrågan
är för stort

och han hetsar sin pöbel mot oss.

Vi är inte i Vietnam för att agera
hämndängel och sprida död och förstörelse

över vägar, fabriker
och tusentals vietnamesers hem.

Somliga vänder sig mot sina ledare,
mot sitt land och mot våra soldater.

Vi ska förhandla.

"Stoppa bombningarna och säg att vi vill
förhandla - och det nu", säger Bobby.

Men nåt besked från Hanoi
kan han inte uppbringa.

Jag ger mig ogärna in i diskussion
med den pissmyran, men vi får väl se.

I år lägger vi 600 miljoner dollar på
att gynna ekonomisk tillväxt i Sydvietnam.

Men det statliga stödet
till lika många invånare i New York

blir bara en sjättedel så stort.

Sydvietnameserna behöver stöd,
men det gör också amerikaner.

Första gången man träffades bad Bobby
mig eller andra journalister som jag

att visa honom runt
så att han fick prata med folk på marken.

Jag uppskattade hans medkänsla för
människor som inte hade det bra ställt.

Vad säger ni om det här?

Faktum är att i stället för en förbättring

så ser vi försämringar i hela landet
trots statens program.

Det finns fler nedgångna bostäder nu

än det fanns 1960 eller 1955.

Det finns fortfarande människor
som är mycket fattiga

som inte får arbete och utbildning,
och barn som går hungriga.

Han skulle aldrig ha fått för sig
att skylla folks fattigdom på dem själva

som vissa svin gör i dag.

Det finns en främmande nation
inom våra gränser.

Ett annat Amerika.

En ung lärare vid en gettoskola
sammanfattar situationen:

"Böckerna är skräp,
färgen flagnar, källaren stinker

lärarna kallar en för nigger
och fönster rasar ner i huvudet på en."

Dessa amerikaner som är utfrusna från
samhället påminner oss om sin existens

bara när staden exploderar
i desperata handlingar av slagna män.

Krig bröt ut
i området Watts i Los Angeles.

FREDAG EFTERMIDDAG

Vi har tröttnat på
att bli hunsade av vita.

På vilket sätt blir ni hunsade?

På alla tänkbara sätt.
De stoppar oss på gatan

sparkar in vår dörr, släpar in oss
på förhör, sparkar ut våra tänder...

Ja, nu stoppar de förstås folk på gatan.

Det har pågått länge.

Upp med händerna, säger jag! Släpp väskan!

Upp med händerna! Sätt fart!

Det här är den största krisen i landet
sen inbördeskriget.

Detroit är omskakat efter fyra dagar
av upplopp, plundring och mordbränder.

Missnöje med socialpolitiken ligger
bakom upplopp i gettot Roxbury i Boston.

New Jerseys största stad Newark
har nu skakats av rasupplopp i fem dygn.

Ni kom nyligen hem från Vietnam, sergeant.

Hur känns det att komma från en krigszon
i ett främmande land till en i sitt eget?

Inte bra. Det är inget jag är stolt över,
men jag gör min plikt.

Det måste göras.

Han betraktade inte upploppen
som brottslighet

utan en missnöjesyttring
från en del av befolkningen

som hade blivit orättvist behandlade
och förtryckta i 250 år.

Människor är hungriga och har fått nog.

De lägger miljarder dollar
på raketer som skickas till andra länder

medan folk här hemma
går hungriga och arbetslösa.

Allt tyder på att situationen
inte kommer att bli bättre.

Människor har en hopplös tillvaro.
Det räcker inte att bura in folk.

Man kan inte sätta alla i fängelse.

Det stora problemet med våldet är
att vi aldrig har varit våldsamma.

Vi har varit för icke-våldsamma!

Folket har rätten på sin sida.

De har all rätt att gå ut på gatorna
och ta till vapen för sin sak.

Plundring, mord och mordbrand
har inget med medborgarrätt att göra.

Vi tolererar inte laglöshet.

Men lika klart står det

att det är lönlöst att bara försöka dämpa
explosionerna utan att angripa orsaken.

Därför har jag föreslagit initiativ till
byggande av bostäder i slummen

och även av verkstäder och affärslokaler

för att skapa en samhörighet med
affärsverksamhet som har saknats tidigare.

Det har varit ett misstag
att helt förlita sig på statligt stöd.

Robert Kennedy och hans stab har dragit
igång ett samarbete över partigränserna

för att blåsa nytt liv
i gettot Bedford-Stuyvesant.

Bed-Stuy-programmet var kontroversiellt.

Han var övertygad om att problemen
inte kunde lösas på federal nivå.

Han ogillade beroendekulturen
som regeringens reformpaket skapade.

Om inte samtliga USA: s städer ska gå under
måste vi hjälpa folk ur bidragsberoende.

Bidrag är inte lösningen.
Det förstör individen och hans familj.

Den enda lösningen är
att göra arbetstillfällen tillgängliga.

Annars kan man inte
säga åt folk att arbeta.

Men det var inte lätt, för
på lokal nivå litade man inte på honom.

En förtroendevald kallade honom
för "den blåögde vite djävulen".

Är det inte bara
ett slags liberal kolonialism?

Självklart. Vi lever i en koloni.

Varje gång de känner
att de vill göra nåt för svarta

så kommer de hit och gör det själva.

De kommer inte hit och säger
till organisationer och människor här:

"Vi vill göra nåt för området.
Hur gör vi det bäst?"

På grund av det
har svarta fått nog av samhället.

Jag minns det svala mottagande Kenny fick
av de ledande i Bedford-Stuyvesant.

De sa till honom,
enligt vad jag läste i tidningen:

"Utnyttja inte vår misär
för att skapa rubriker."

I vilken utsträckning har ni försökt
engagera medborgarna i Bedford-Stuyvesant

i planeringsarbetet?

Jag tror att framgång i Bedford-Stuyvesant

är beroende av medborgarnas
driftighet, påhittighet och mod.

Det första föremålet för projektet
var 400 fyravåningshus

i olika grad av förfall.

Mitt intryck av honom var
att han var uppriktig och rak på sak.

Han var stenhård.

Tänk bara vilket stöd han lyckades uppamma

från ledare, arkitekter
och högt uppsatta bankchefer.

Renoveringsarbetet har gett arbete
åt 272 oerfarna, arbetslösa invånare

som annars hade
varit hänvisade till gatan.

Jag lyckönskar
Bedford-Stuyvesants medborgare.

Vi har plågats av en splittring
mellan svarta och vita i USA.

Faktum är att vi kan samarbeta,
att vi kan bygga ett bättre samhälle

och att vi ska göra det och få ett bättre
land för nästa generation amerikaner.

Tack så mycket.

Han var före sin tid.

Han ville göra Bed-Stuy
till ett pilotprojekt.

Han ville uträtta så mycket gott
som möjligt så snabbt som möjligt.

Men det räckte inte.

Han ville veta hur såna här program
verkligen fungerade i verkligheten.

Med två medborgarrättslagar och
tre år med de nya lagarna mot fattigdom

så är svarta i Mississippi fattigare
än tidigare och bostadsbristen större.

Utbildningsnivån är låg
och det råder förtvivlan.

Vi har en mycket allvarlig kris
i Mississippideltat.

Vi hade stora problem i Mississippi

så när jag blev inbjuden för att vittna
om det så gjorde jag det gärna.

Det handlar om människor
utan yrkeskunskap, ofta analfabeter

som saknar bostad och arbete,
och hopp om att finna något.

Jag var inget fan av Robert Kennedy,
för jag mindes honom från McCarthy-tiden

och från justitiedepartementet
och avlyssningen av Martin Luther King.

Han blev givetvis starkt påverkad
av att mista sin bror

men min bild av honom
var ändå inte särskilt positiv.

En kvinna i Leflore County med sex barn
står utan inkomst och arbete.

Hon förvägras socialbidrag
och har inte råd med mat till sina barn.

Det måste åtgärdas.

Det största problemet i Mississippi just
nu är hur folk ska få mat över vintern.

Läget är akut och måste åtgärdas.

Jag bad honom att åka dit själv och se

att det faktiskt fanns svält
och barn med uppsvällda magar i Amerika.

Kennedy och Joe Clark
var de första som kom dit.

Det var ett stort genombrott,
för Robert Kennedy fick med sig pressen.

Det var väldigt viktigt.

Rikemanssonen Robert Kennedy

har kommit till Mississippi
för att se fattigdomen på landsbygden.

Vad har ni att säga om fattigdomen
här i den fattigaste delstaten?

Med tanke på att vi har
en bruttonationalprodukt på 700 miljarder

och försvarskostnader på 75 miljarder...

...så borde vi kunna göra mer
för våra fattiga

och barnen som inte väljer
var de ska födas, men som saknar mat.

Här råder omfattande hungersnöd.

Här finns barn med uppsvällda magar.

Vi gör inte vad vi borde i det här landet
för att ta itu med det här problemet.

Där vi gick från hus till hus
sa Robert Kennedy till mig:

"Jag har rest i hela världen,
men aldrig sett nåt liknande."

Robert Kennedy var inte som jag hade
förväntat mig. Han lyssnade och tog in.

Han var vetgirig. Han pratade inte
så mycket, men ställde mycket frågor.

- Känner ni till fattigdomsprogrammet?
- Nej.

- Head Start?
- Nej.

- Trevligt att träffas.
- Detsamma.

Jag blev rörd av
hans kontakt med barnen...

...och hur han förmedlade känslor
genom beröring.

När kamerorna inte var med

försökte han få kontakt med
ett spädbarn med uppsvälld mage.

Det var smutsigt, mörkt och fuktigt.

När han kom ut i solen
var han påtagligt skakad.

Då skingrades alla mina tvivel.

Vi fick bra kontakt. Jag var tacksam för
att han var där, att han såg och kände.

Jag var övertygad om
att han skulle göra nåt.

Han hade genomgått en förvandling.

Han åkte hem till Washington och sa:
"Ni måste skicka ner mat dit."

Det var fullständigt chockerande.

När Robert Kennedy åkte hem och åt middag
med sina barn var han rasande.

Han slog näven i bordet
och pekade på barnen i tur och ordning:

"Ni måste göra nåt åt det här!"

Det berättar hans barn fortfarande om.

Fattigdomen på landsbygden gömmer sig
ute i det fria. I skogarna och bergen.

Kennedy besöker
den fattiga landsbygden i östra Kentucky.

Det är första gången senatorn är här.

Han fullföljer på ett sätt broderns
föresatser innan han mördades 1963.

- Vad gör din pappa?
- Arbetar.

- Var arbetar han?
- Jag vet inte.

Bor ni här i närheten?

I Appalacherna.

Har du några kompisar? Trivs du i skolan?

Vad får du lära dig i skolan? Addition?

Kan du addition?

Vad blir två plus tre?

- Fem.
- Bra.

Lyndon Johnson förklarade krig
mot fattigdomen för fyra år sen

just här i Appalachiska höglandet.

Men sen dess har presidenten
till stor del varit upptagen med Vietnam.

Kriget mot fattigdomen får för små anslag
och kongressens intresse har svalnat.

Genom Robert Kennedys rundresa
på den fattiga landsbygden

tar han nu åter upp kampen
som Johnson aldrig slutförde.

Kriget i Sydostasien och Vietnam

kräver en stor del av vårt lands resurser.

30 miljarder dollar. En del av de pengarna
borde gå hit till östra Kentucky

för att lösa problem
och skapa arbetstillfällen här.

Jo...

- Hur många barn har ni?
- Nio stycken.

Just nu har jag bara min son hemma
som snart ska fylla elva.

Just nu har jag bara honom hos mig.

- Har ni sjukförsäkring för honom?
- Nej, ingenting.

Hur mycket betalar ni för skollunchen?

30 cent om dagen. Det är mycket.
Det blir ungefär 6 dollar.

Det är oacceptabelt

att vi med vår bruttonationalprodukt
och det välstånd som finns i vårt land

har invånare som inte får arbete
och barn som inte får mat och kläder.

Det är oacceptabelt.

- Träffade ni senatorn?
- Ja.

- Hur kändes det?
- Väldigt bra. Jag fick ta på honom!

Det är nåt man inte ser varje dag
i de här krokarna.

Robert Kennedy var en av de få politiker

som besökte de fattiga områdena i södern
på Appalachiska höglandet.

Han var New Yorks senator.

Hej då!

Men han blev en politisk ledarfigur
för hela Amerika.

Fenomenet Bobby verkar aldrig ta slut.

Tidningarna skriver
förstasidesartiklar om honom.

Andra fläker ut Bobbys ansikte,
familj, förmögenhet och hjärntrust.

Han rör sig i alla skikt av offentligheten
och är en av landets mest kontroversiella.

Han utstrålar oförliknelig politisk makt

främst för det han kan komma att bli:
USA: s president.

Det pågick en ständig diskussion
på kontoret.

Vissa ville att han skulle kandidera,
andra inte.

Har du övervägt
att kandidera i presidentvalet?

Ja, jag tror
att alla små pojkar fantiserar om...

- Men du är ingen liten pojke.
- ...att bli USA: s president.

Jag har sagt till Kennedy
att han kan göra underverk för landet.

Ethel var för det till hundra procent.

Teddy var mot det, som många andra.

Har ni nån kommentar
angående hans presidentkandidatur?

Nej, jag...

Jag tror att vi i vår familj
de senaste åren har blivit varse

att ödet gör som det vill
när det gäller vår framtid.

Många av oss var mycket positiva till det.

Senator Kennedy som president!

Jag sa: "Jag har nog aldrig sagt det,
men jag ser gärna att du kandiderar."

Nej. Nej.

Frågan var huruvida jag kandiderar som
president och hur stort jag skulle vinna.

Han la handen på min axel och sa:
"Jag önskar att det var möjligt."

Medan president Johnson har nåt att säga
till om kommer Bobby Kennedy ingenstans.

Ni och Johnson har haft
starka meningsskiljaktigheter.

Kan presidenten komma
att sätta stopp för er politiska bana?

Det tror jag inte
att han har nåt intresse av.

Jag var själv kluven.
Å ena sidan tänkte jag: "Han måste."

Landet höll på att rämna.

Landets största demonstration fokuserade
på den nya vänsterns två huvudfrågor:

Förtryckande krig utrikes
och rasistisk fattigdom inrikes.

Han var vårt största hopp att ena landet.

Vi kan knappast ha en utrikespolitik
där vi kräver att få som vi vill

när vi har kaos och blodspillan inom
landets gränser som vi kan göra nåt åt.

Å andra sidan anade jag oråd
och tyckte att nåt kändes fel.

Det kunde inte sluta väl.

Undertexter: Karl Hårding