All language subtitles for Flicka och hyacinter

Ett glas till, va?

Jag har supit starkare karlar än dig
under bordet, av alla nationaliteter.

–Inte bara supit, va?
–Mind your own business, brother.

–Vi far väl hem till mig sen, va?
–Nej, det tror jag inte, pysen.

Jag har inte min tid till det priset.

Nå... Du, då... Hur har du haft det?

–Jo, tack...
–Du är dig lik, Dagmar.

Jag kan inte säga detsamma.

Kan du inte spela något gladare? Ta
en samba. – Du kan väl samba, Willy?

–Nej, Kalle, det kan komma nån!
–Nej...

Du hör väl att folk är vakna i huset!

–Snyggt liv. Nästan som på Nalen.
–De har det bra, nånstans att vara.

–Du tänker bara på en sak.
–Nej, men...

–Kan jag hjälpa att du bor hemma?
–Försök att få tag i en lya själv.

Fyra kedjor har man satt i gång,
men alla spricker.

–Det ordnar sig.
–Ja, när folkpensionen faller ut.

Huvudsaken är väl att jag älskar dig?

–Man kunde ju ha mer glädje av det.
–Kyss mig, Kalle.

–Släpp mig, det kommer nån!
–Jävlar!

–Vad den hade bråttom.
–Hon såg konstig ut.

Och så var det
det här förbannade trappljuset...

Strunta i det.

–I vad då?
–Det ni tänkte. Han är inte värd det.

–Det finns ingen han.
–Det finns det alltid.

När man sett så mycket som jag
låter man inte lura sig så lätt.

–Ska det vara en etsning?
–Nej, tack.

Ja, men den är så vacker
– skymning över slottet. Tio kronor.

Konstnären har själv signerat den.
Se så fin den är.

Var så god. Behåll etsningen.

Olofsgatan 13, fem trappor. Brink.

Ja, vi kommer. Se till att ingen
går in i våningen. Inget får röras.

–Ambulansen är här.
–Ja, det är bara att hämta henne.

Det är ovanligt
att fruntimmer hänger sig.

Ja, sömnpulver och gas är vanligast.
Hon ville väl vara säker på sin sak.

Ja...och så gick det väl fortare så.

Hon ligger där inne.

–Svensson, var bor författare Wikner?
–Han bor mitt över farstun.

–Ta hand om nycklarna.
–Ja, kommissarien.

Kommissarie Lövgren.
Får jag stiga in?

Ja, visst. Stig in.

Anders, kom.
En herre vill tala med dig.

Be honom dra åt helvete.

–Han är från polisen.
–Jag har inget ont gjort.

–Jag har ett brev till er.
–Lägg det i lådan.

Är han inte imponerande?

–Herrskapet vet inte vad som hänt?
–Vem har skjutit vem och varför?

Er granne, fru Brink, har tagit
livet av sig. Hon har hängt sig.

Nu kanske författarn
vill besvära sig med att stiga upp.

–Har ni bott här länge?
–I tre år.

Jag hade våningen innan vi gifte oss.

Jag ber om ursäkt för min ton.
Ni sa något om ett brev.

Det låg på hennes sekretär,
adresserat till er båda.

Vi är säkra på att det är självmord,
men en bekräftelse skadar inte.

Hon skriver så här: "Kära grannar."

"Jag har bestämt mig för att sätta
punkt för min meningslösa tillvaro."

"Jag har inga släktingar
eller nära vänner"–

–"varför jag uttrycker min önskan"–

–"att samtliga mina efterlämnade
tillhörigheter tillfaller er båda."

"Gör med grejerna vad ni vill."

"Pengar till begravningen
finns på bankboken i sekretären."

"Förlåt allt besvär.
Stockholm 22/10 –49. Dagmar Brink."

Var ni inte nära vänner?

–Nej, inte alls. Vi kände henne inte.
–Ganska besynnerligt, måste jag säga.

Nåja, för mig är saken klar.
För er blir det krångligare.

Papperet är inte juridiskt giltigt.

Men om hon saknar släktingar, så...

Jag tar med hennes nycklar så länge.
Lövgren var namnet. God morgon.

–Det måtte ha gått en propp.
–Det finns ingen lampa.

–Tror du...
–Antagligen.

–Ska vi inte vänta till i morgon?
–Vi är ju här nu.

–Så, nu är det hemtrevligare.
–Hemtrevligt är nog inte rätt ord.

Sekretären behåller vi
så slipper du skriva i sängen.

Slipper? Jag skriver enbart i sängen.

Det är de böcker man kunde vänta sig.
Poesi... Boye, Gullberg, Södergran.

–Ska vi behålla radiogrammofonen?
–Ja...

–Hon har både modernt och klassiskt.
–Beethoven och Tjajkovskij?

–Hur visste du det?
–Hon såg sån ut.

Hon har strukit för en bit i en dikt.

"En tigerska ska jag vara
i hela min levnad"

"En talerska är som den sladdrande
bäcken som förråder sig själv"

"Ett ensamt träd
ska jag vara på slätten"

"Träden i skogen
förgås av längtan efter storm"

"Jag ska vara sund från topp till tå
med gyllene strimmor i blodet"

"Jag ska vara ren och oskyldig
som en flamma med slickande läppar"

–Höga ideal.
–Ja...

Varför tog hon livet av sig? Jag vill
hitta dem som bär ansvaret för det.

–Det kanske var hennes eget fel.
–Det tror jag inte.

–"Flicka och hyacinter."
–Vad?

–Det är hon. Vem har målat den här?
–Det ser du väl. Det är Elias Körner.

Elias Körner? Då börjar vi med honom.

Hallå! Är det nån här?

Hallå!

Vad är det frågan om?

Jag vill tala med herr Körner.

–En jeppe vill snacka med dig.
–Jag är så torr i käften.

–Kom igen senare.
–När då?

När han inte är så torr i käften.
Stick!

God morgon.

Hallå där! Vakna!

–Ta det lugnt.
–Här är en krona.

Order från Körner: Köp omedelbart
tre liter mjölk. God morgon.

–En herr Wikner söker bankiren.
–Vad gäller det?

Det är angående Dagmar Brink.

Låt honom komma in.

–Wikner.
–Var så god och sitt.

Fatta er kort. Jag väntar besök.

–Jag såg bankiren på begravningen.
–Jaså. Vad är det med det, då?

–Vet ni varför hon tog livet av sig?
–Nej. Jag kände henne knappt.

Jag var gammal god vän
med hennes mor.

Ja, jag såg det i kyrkböckerna.

Med vad rätt snokar ni i andras
privatliv?! Försvinn! Ut härifrån!

Jag ska inte störa
ert dåliga samvete.

Stanna!

Sätt er.

Dagmar Brink och jag
träffades bara en enda gång.

Det var på nyåret 1946
i det här rummet.

Jag stod här och tittade på en karl
som skottade snö på taket mittemot.

Jag minns att jag tänkte: Fan vet
om du inte har det roligare än jag.

Då kom det en signal på telefonen.

–Ja.
–En fru Dagmar Brink söker bankiren.

Be henne komma in.

–God dag, bankiren.
–God dag.

Vill ni inte slå er ner?

Varmed kan jag stå till tjänst?

Som ni vet
dog min mor för tio år sen.

Sen dess har jag klarat mig själv
fast det varit svårt.

Jag hade hoppats slippa besvära er,
men nu behöver jag 5 000 kronor.

–Jag har ingen annan att gå till.
–Förlåt, men varför just till mig?

Ni är ju min far.

Det är en sak som varken ni eller jag
kan vara säkra på – tyvärr.

Min mor var det – och hon ljög inte.

Ni tvingar mig att tala om att medan
er mor och jag var tillsammans...

...bedrog hon mig. Hon erkände det.

En enda gång, ja – och under det
halvår som ni vistades utomlands.

Ni är välinformerad. Då vet
ni väl också att jag förlät henne?

Två år senare när hon blev med barn–

–blev felsteget er anledning
att brevledes göra slut.

–Ni lämnade henne när hon behövde er!
–Hon fick 5 000 till en frisersalong.

–Det var ett lån. Hon betalade igen.
–Det krävde jag aldrig.

Nej, men ni tog emot dem. Det är
dessa 5 000 kr som jag behöver nu.

Jag ser ingen verklig orsak till
varför jag skulle skänka er pengar.

Men för er mors skull
får ni en check på 1 000 kronor.

–Jag sa 5 000.
–Och jag sa 1 000.

–Jag har det där brevet kvar.
–Vilket brev?

Ert avskedsbrev som skrevs en månad
innan ni gifte er...

...med en dam av er egen klass.
Olyckligtvis är det daterat.

Utpressning är straffbart, fru Brink.

En skandal vore obehaglig för er.

Hur vet jag att detta inte upprepas?

Ni får tillbaka brevet.

Var så god. Jag är glad
att er mor slapp uppleva det här.

Ja, och det är ju er förtjänst.

God middag, bankiren.

Ja, det var mitt enda möte
med Dagmar Brink.

Tror ni att hon var er dotter?

–Jag vet inte. Jag hoppas inte det.
–Varför gick ni då på begravningen?

/RINGSIGNAL/
Ja.

–Advokat Ryhner har kommit.
–Be honom komma in.

–God morgon.
–God morgon.

Och det vore väl en roll för mig!

Jag vill inte spela Nora
i herr Ibsens lilla dram

Nej, jag vill alltid vara tam

Jag vill aldrig spela Lysistrate

som förmenar dig
för fridens skull en kram

Nej, jag vill ligga för din fot
som en slavinna hos en bej

Det vore väl en roll för mej!

Får man nån applåd för det här så är
det ren välgörenhet. Så länge! – Ja?

–Förlåt, är det fröken Wiklund?
–Har varit. Är det en stämning?

–Ni har väl bott på Olofsgatan 13?
–Ja. Säg inte att hyran är obetald.

–Kan vi inte gå och prata nånstans?
–Jo. Klara Källare ligger i huset.

...och man får hoppa in så där.
Det är väldigt spännande ibland.

7 1/2 var min. Ställ flaskorna där,
vi ska inte bada. Var är Ekberg?

Direktörn gick till biljettluckan.

Frågar han så är det 2 1/2 i min
och 7 1/2 i hans.

Farväl till vett och förstånd,
som min man brukar säga.

Ja, jag kände Dagmar Brink, men jag
har inget sensationellt att berätta.

Men vi möttes på ett underligt sätt.

Det var julafton alldeles innan jag
gifte mig med Viktor, alltså 1946.

Hela revyensemblen satt här nere.
Ekberg äger både krogen och teatern.

Vi firar alltid jul här tillsammans.
Vi satt där borta.

Vi skrattade, sjöng och hade skojigt.

Men Viktor var lite sur,
för jag hade just gett honom korgen.

Nylander
reciterade "Klown Clopopisky".

Men det var ju ingen som hörde på
– utom Viktor som blev sentimental.

Då kom Dagmar Brink nerför trappan.

..."och gjorde sen sin bästa kapriol"

"och stod på huvudet och grät
och gol"

–Ja, mitt herrskap, där var det slut.
–Fint!

–Är damen ensam?
–Ja.

–Vad får det lov att vara?
–Middagen, tack...med sandwich.

–Nåt att dricka?
–En liten Ramlösa.

/REVYENSEMBLEN STOJAR/

Fjorton år
tror jag visst att jag var

liten flicka så munter och så glad

Ingen friare hörde jag hop
och ingen heller jag tänkte uppå

Tra la la la...

–Vad är det? Sitter du och lipar?
–Ja.

–Varför det?
–Se på henne.

Hon ser ut som
en ensam liten sparv...utan kärve.

–Det är nog inte så farligt.
–Du är hård och hjärtlös, Hugge.

Vi sitter här glada,
med skinkor och pastejer och korvar–

–och hon sitter ensam och knaprar på
torra sandwichar och dricker Ramlösa.

–Fråga om hon vill komma hit, då.
–Du är för snäll i alla fall, Hugge!

–Vad lipar du för?
–Jag tänker på "Klown Clopopisky".

Mitt namn är Gullan Wiklund. Förlåt
om jag stör, men ni såg så ensam ut.

–Vill ni flytta över till oss?
–Tack, men jag känner ingen där.

Vi är oförargliga revyskådespelare.
Det är ju julafton. Snälla ni, kom!

–Ja, tack, då.
–Bry sig inte om Viktor. Han är full.

Stig på. Känn dig som hemma.

–Det är ett brev här.
–Ett brev? O...! Det är från min vän.

Jag har en vän, om du förstår...

Jag undrar hur mycket han har slagit
sig lös på. Han är inte så frikostig.

Den ska du ligga på. Den är bekväm.

Nej, dra...! Va?!

En check på tusen kronor!

Han är så åderförkalkad att han inte
ser hur många nollor han skriver.

Hurra! Tänd lite juleljus
så vi får det lite trevligt.

Jag måste bara läsa vad han skriver.
"Kära lilla Gullan..."

Nej, nu jävlar!

Vad är det?

Efter åtta år
– avsked på grått papper.

"Tack för den här tiden. Du kan inte
längre få mitt ekonomiska stöd."

Han skyller på att han blivit morfar!

Äh! Han har väl nåt yngre och
snyggare. "Jag har blivit morf..."

Jo, nu sitter man här vackert.
Vem ska betala våningen?

Vill du överta den?

–Ja, men du själv, då?
–Det ordnar sig.

Viktor, det är Gullan. Jag säger ja.

Jag säger ja, säger jag.

Det är inget att lipa för.
– Nu lipar han för det, också.

Ja, du vet att jag älskar dig,
Viktor. Ja, det gör jag. Sov nu.

Dagmar och jag kamperade ihop
tills jag gifte mig.

Men vi sågs sällan. Hon jobbade
på Ritz bar och jag på teatern.

–Men man blev aldrig klok på henne...
–Hur då? – Fröken, får jag betala.

Det var något konstigt med henne. Man
fick inte kontakt. Hon var inbunden.

Ja, vi var ju så olika.

–Vet ni varifrån hon kom på julafton?
–Nej, hon berättade aldrig det.

Men jag hörde adressen när hon ringde
expressbyrån – Höglundsgatan 37.

Ja, kom in, för fan!

–Vad fan är det frågan om?
–Jag vill träffa herr Körner.

Elias, den där idioten som lurade mig
att köpa mjölk i morse är här.

–Är det han?
–Ja.

Det var jävligt roligt gjort.

Hör ni? E-li-as Körner skrattar.

–Ska du ha dig en sup?
–Nej. Jag kommer tillbaka senare.

God middag!
Är du för fin för att halsa ur pavan?

Förbannade nyhack...nykrattade...
Ja, nyrakade borgarhaka, sa jag!

Ge er i väg. Seså, ge er i väg!

Kom inte tillbaka!

Du ÄR en nyrakad borgarbracka
– fast du skriver som en analfabet.

–Vad står det här?
–En analfabet kan inte skriva alls.

Det står... Ja, vad fan står det?

Det är inte lätt att skriva i sängen.

–"Antropomorfiserande."
–Vad är det?

"Antropos" betyder människa och
"morfe" betyder gestalt, på grekiska.

/DÖRRSIGNAL/

–Men vad är det nu, då?
–Ta fram nåt att dricka. Besök...

Man får aldrig vara i fred...och
aldrig ha en flaska för sig själv.

–God afton.
–Stig in.

Anders... Det här är kapten Brink,
Dagmar Brinks före detta man.

–Wikner. Var så god och stig in.
–Tack.

Jag såg herrskapets namn
i Dagmars dödsannons.

Jag har inte med det att göra, men...
Hur dog hon?

Hon...

–...tog livet av sig?
–Ja.

–Jag nästan anade det.
–Så ni vet varför hon gjorde det?

Nej, inte alls,
men jag är inte överraskad.

Hon var bara den sortens människa.
Man fick aldrig riktigt tag i henne.

Trots att vi var gifta i fyra år var
jag aldrig säker på vad hon tänkte.

–Men det här intresserar väl inte er?
–Tvärtom.

Ju mer ni berättar, desto tacksammare
är jag. Hon intresserar mig mycket.

Det är underligt att tänka att vi
fortfarande kunde ha varit gifta–

–om jag inte hade öppnat brevet.

Nån månad efter att vi hade gift oss
kom jag hem lite tidigare en dag.

Vi bodde i Stocksund.

Dagmar hade fått ett brev från Paris.
Själv var hon i stan hos tandläkaren.

Hon ringde och sa att hon var sen och
att jag inte skulle vänta med maten.

Jag hade glott på brevet
i ett par timmar.

Så tog frestelsen överhand
och jag öppnade det.

Det var ett kärleksbrev
från en karl som hette Alex.

Det framgick att de älskat varandra
och att han fortfarande gjorde det.

Jag skulle just klistra igen brevet
då ytterdörren öppnades.

–Hej! Du har väl ätit?
–Ja.

Var är "tack för maten-pussen", då?
Eller blir det ingen i dag?

Har det hänt nåt tråkigt?
Har Alswärd jäklats nu igen?

Nej,
det var bara trist att äta ensam.

Så talar en nygift äkta man.

–Syns det att jag är svullen?
–Nej, då. Var tyst nu, är du snäll.

...tågade tyska förtrupper
i daggryningen in i Paris.

Då tyskarna drog in i Paris
var stadens gator folktomma.

Rullgardinerna hade dragits ned...

–Vad gör du?!
–Jag vill inte höra!

–Detta är väl inte värre än Bryssel?
–De är vidriga!

De är förbannat duktiga militärer.
Frankrike mår bra av en upprensning.

–Du talar som om du var nazist.
–Nej, jag sympatiserar inte med dem.

Låt oss inte diskutera politik!

Nej, det är nog bäst.

–Dagmar...
–Ja.

Vill du svara uppriktigt på en sak?

Har du älskat någon före mig?

–Varför frågar du plötsligt det?
–Jag vet så lite om dig.

Tillräckligt för
att inte behöva fråga.

Man kan ha älskat någon
utan att ha haft ett förhållande.

Jag vet inte varför du drar upp det
här, men jag ska svara dig ärligt.

Jag har aldrig älskat någon man
före dig.

Jag förstår inte varför hon ljög då.

Berättade ni att ni hade läst brevet?

Det hade varit lika med skilsmässa.

Hon hade förlåtit mig för otrohet,
men inte att jag öppnat ett brev.

Jag brände det, men det hjälpte inte.

Jag kunde inte glömma att hon ljugit.
Det förändrade allting emellan oss.

Jag litade inte på henne
och det kände hon.

Nej, nu är det dags för mig
att ge mig i väg.

Det var skönt att få tala om det här.
Jag har aldrig gjort det. God natt.

Jag ska följa er.

Tror du hon bedrog honom?

–Tror du?
–Nej.

–Varför inte?
–Hon var inte den sorten.

Hon ljög om Alex.

Vi vet inte vad som stod i brevet. En
svartsjuk man ska man inte räkna med.

Men jag vet att hon älskade Alex.

Vet du?! Hur kan du veta det?

–Det får du veta i morgon.
–Du bara bluffar.

Tro vad du vill. Jag säger inget nu.
Släck lampan. Släck nu.

–Anders, kaffet är klart.
–Ja, jag kommer.

Undrar om den där E-li-as Körner
är nykter i dag. Hej.

–Har du sovit gott?
–Mm.

–Måste du läsa nu?
–Ja, annars gör du det.

–Är du på dåligt humör?
–Nej, men jag har drömt om Alex.

Nå, får jag höra nu då?

Hörru... Får jag höra nu?!

Det var i början av vår bekantskap,
i februari -47.

Du hade varit för lat för
att följa mig hem.

–Får jag komma in?
–Jag var på väg att lägga mig.

Det var ni visst inte.

–Vad menar ni med det här?
–Jag lägger mig aldrig i andras liv.

Men självmord är min skyldighet
att försöka förhindra.

Kan vi inte sätta oss?

Sitt, ni. Jag föredrar att stå.

Varför tänkte ni göra det?

Hur så?
Jag vet inte ens vad ni heter.

Britt Söderberg. Jag är reklamchef på
Langes bokförlag. Jag bor här intill.

Dagmar Brink.

Snälla fröken Brink, sätt er.

Fru Brink. Jag var gift en gång.

Drick ur det här. Det lugnar.

Vill ni inte berätta allting för mig?
Inte för min skull, men för er egen.

Det finns ingenting att berätta.
Jag orkar bara inte längre.

Förlåt mig. Det är över nu.

Ni förstår...jag tillhör
den hopplösa sorten–

–som ställer för stora krav
på livet och människorna.

Jag vill att de ska vara så goda
och riktiga och fina.

Och när de inte är det
tar jag det så hårt.

Jag lär mig inte! Efter varje smäll
är jag lika naiv och har samma krav.

Så kommer nästa smäll...

Jag är som en sån där liten leksaks-
docka med en blytyngd under fötterna.

Men det händer ju
att såna där dockor går sönder...

Men nog finns det väl någon
som inte har gjort er besviken?

Ja, en.

Men den dagen kanske också kommer,
och då vill jag inte vara med längre.

Så det är över för denna gång, då?

Mm... Leksaksdockan har rest sig,
färdig för nästa smäll.

Kan ni inte acceptera livet och
inte ha så stora krav på människor?

Ni har ju ändå en, räcker inte det?

–Vi två kan aldrig få varann.
–Man vet så lite.

Nej... I det här fallet
kan jag vara alldeles säker.

Jag ska gå och lägga mig nu.
Tack för att ni kom.

–Ni kan lugnt gå.
–Jag stannar här tills ni är i säng.

–Har ni sömnpulver?
–Ja...

Kila in och lägg er nu. Ropa
när ni är klar, så stoppar jag om er.

Jag är klar nu.

–Har ni tagit sömnpulvret?
–Ja.

–Behöver jag ta hand om de andra?
–Nej.

–Ska jag stanna tills ni har somnat?
–Ja, tack. Det vore skönt.

Blunda då,
och somna som en snäll flicka.

–Får jag hålla er i handen?
–Ja, visst.

Det var länge sen jag somnade så här.

Nu ringer kyrkklockorna nere i byn.
Hör du det, Alex?

Sov nu.

Det är underbart att finnas till,
tycker du inte?

Jo.

Du får aldrig lämna mig, Alex.
Lova det.

Jag älskar dig så mycket.

Alldeles för mycket...

Varför har du aldrig berättat det?

Jag tyckte inte
du hade med det att göra.

Då ljög hon alltså för sin man.
Det stämmer inte med hennes karaktär.

–Nej, det tycker inte jag heller.
–Så Alex var hennes stora kärlek...

–Varför kunde de aldrig få varandra?
–Han kanske var gift eller död.

Men hon var ju rädd för den dag
då han skulle svika henne.

Nej, död var han i varje fall inte.

Vi ses till middagen.

Så här såg hon ut
när jag lärde känna henne.

Det vill säga, JAG såg henne så.

Jag kallade den här grejen
"Flicka och hyacinter". Det var dumt.

Jag borde ha kallat den
"Fröken Ensam".

Vi sågs första gången på Ritz bar.

Det var på våren -45.
Hon spelade där.

Jag har aldrig sett en människa
se så jävla ensam ut som hon gjorde.

Jo, på Beckomberga bland de sinnes-
sjuka. Men det är ju en annan sak.

Jag var i början av en period, och
hade stirrat på henne hela kvällen.

–Hej.
–Hej.

Fröken,
får jag bjuda på ett glas vin?

–Tack, jag ska gå hem.
–Gör inte det, lilla fröken Ensam.

Sitt här bredvid mig en liten stund.

Jag är lika ensam som ni. Kom här.

Ni behöver inte säga nånting
– jag vill bara se på er.

–Ni tycker nog jag är obehaglig.
–Nej.

Jo, hur skulle en skir
och skär sagoprinsessa som ni...

En sagoprinsessa som spelar swing...

En lustig tanke... Hur kan hon tycka
annat än att jag är ful och smutsig?

Titta på mina naglar...

Det ser ut som små sniglar
som krupit in och försökt gömma sig–

–men ömkligen misslyckats.
Stackars mina svarta små sniglar!

"Att vämjas vid sig själv,
att hata sig – ja, det är lätt"

"ja, det är ganska lätt"

–Vet ni vem som har skrivit det?
–Nej.

Om ni sitter modell berättar jag det.

Det finns så mycket vackert jag vill
berätta. Säg att jag får måla er!

Det är en mycket stor ära
att bli målad utav E-li-as Körner.

För jag kommer en gång
att räknas till de stora...

...de stora och ensamma flygarna.

Nu bestämmer vi det.

Ni kommer till min ateljé

Höglundsgatan 37

måndagen den tjugofjärde

Ska vi säga det? Klockan elva.
Då är den här lilla perioden över.

Ni kommer att bli förvånad, för jag
är annorlunda då. Säg att ni kommer.

–På ett villkor.
–Vad då, lilla fröken Ensam?

Att ni petar bort sniglarna.
God natt.

Nå, vad tycker du?

Som måleri är det utmärkt.

–Tycker du inte att det är likt?
–Jo...och ändå inte.

Jag är inte så där djup och gåtfull.
Det är mycket mer av dig än av mig.

Nej, du är precis
den där ensamma flickan.

Hon som väntar på någonting...

...som hon vet
aldrig ska bli verklighet.

Nej, du vet kanske inte om det själv.

Eller också vill du inte erkänna det.

Är det inte vackert...och rogivande
att se ut över en stad i regn?

Regnvåta plåttak...

...ett ensamt paraply i en port...

...och duvorna
som kurar på fönsterbrädet.

Regn...

Då tänker jag alltid på min mor.

Jag var väl inte den hon hoppats på.

Var du mycket ensam som barn?

Ja.

Det var jag också.

Hon slutade på Ritz och flyttade hit.

Vi brydde oss inte om att gifta oss,
det var nåt som vi inte trodde på.

Innerst inne visste vi väl båda två
att det här nog inte skulle hålla–

–fast vi aldrig erkände det
för varann.

Stackars liten.

Hon visste inte vad hon gav sig in i
– hur jag blev när jag var som värst.

Vi var lyckliga ibland. Det kunde gå
månader utan att jag smakade något.

Men så kom det.
Jag kunde vara borta i dagar.

Hon kunde hitta mig på ungkarlsschapp
eller med spritlangare i nån källare–

–eller hos polisen. Det kan inte ha
varit lustigt att ta hand om mig då.

Skulle ni vilja klä av och tvätta ett
medvetslöst, illaluktande kadaver?

Hon gjorde det.

Efter tre perioder under knappt ett
år var hon nästan lika slut som jag.

Kom och ät nu.

–Jag kan inte... Detta jävla tjat!
–Jag tjatar inte för min skull.

Varför ger du dig inte av?! Mitt fall
är hopplöst! Det är ingen idé...!

Det slutar med att jag drar ner dig.

Varför ger du dig inte i väg
innan det blir för sent!

–Jag älskar dig.
–Hur fan kan du älska en sån som jag?

Jag vill inte ha nåt medlidande. Jag
är trött på din samaritverksamhet!

Ditt medlidande kväver mig!

Jag står inte ut med uttrycket i dina
ögon, detta evigt förlåtande uttryck.

–Allt skulle kunna bli bra.
–Om du gav dig i väg, ja.

Nej, men du.

Jaså, det var dit du ville komma.
Försök inte få in mig på anstalt!

Jag känner till de där inrättningarna
med sina sköterskor och dumma läkare.

De minns inte ens vad man heter.
Jag vet vad jag talar om!

Det finns en professor i Schweiz
som arbetar efter helt nya metoder.

Han misslyckas aldrig.
Det tar ett halvår.

Och vem ska betala resan,
om jag törs fråga?

Det kostar inte mer än 8 000 kronor.

"Inte mer än..."?
Var skulle jag få dem ifrån?

Kan du inte få förskott på salongen?

Jag har fast kontrakt med 500 kronor
i månaden. Det är knappast troligt.

Men kan du skaffa de resterande 5 000
så ska jag gärna fara.

–Lovar du det?
–Ja.

–Vart ska du?
–Bry dig inte om det, du.

–Vad letar du efter?
–Ett brev.

Jag hoppas jag inte behöver det.

Antingen ni tror mig eller inte, så
kom hon tillbaka samma eftermiddag–

–och la fem skära långschalar
framför nosen på mig.

Jag undrade var hon fått dem ifrån,
men det ville hon inte tala om.

Det var bara att ge sig i väg
som jag lovat.

Jag kom hem efter ett halvår, äckligt
sund – nästan kvävd av alpluft.

Frisk, tjock, rödkindad
och full av arbetslust.

Så följde...de lyckligaste månaderna
i Dagmars och mitt liv.

Vi gick nästan aldrig ut. Vi satt
hemma – lyssnade på radio och läste.

Nån gång slog vi oss lösa
och gick på bio.

Jag såg inte åt en flaska.

Jag träffade aldrig mina kumpaner
och jag målade som en besatt.

Här ska ni få se...

...ett av resultaten.

Nå? Vad tycker ni?

Tja, jag är ingen expert, men...

–Är det inte lite banalt?
–Nej, det är det inte.

Det är så in i helvete banalt
och andefattigt som en tavla kan bli!

Men det såg jag inte,
jag bara målade.

Så plötsligt en dag var det jul...
Jag var förstås utan pengar–

–så jag tog ett par dukar och gick
till en gubbe som brukar köpa av mig.

Han sa mig sanningen. Jag bad honom
dra åt helvete och gick.

När jag kom ut på gatan...

...satte jag upp ett par dukar
mot husväggen och glodde på dem.

Och plötsligt slog det mig...

...att karln hade rätt.

Det var tidigt en julaftonsmorgon.

Radion: ...juleljus
på jordens mörka rund

Och tusen, tusen stråla ock

på himlens djupblå grund

Och över stad och land i kväll

går julens glada bud

att född är Herren Jesus Krist,
vår Frälsare...

Är det Kjell? Det är Dagmar. God jul.

Inte har ni Elias uppe hos er?

Jaså, inte. Nej, vi hade bestämt...

O, nu kommer han visst. Hej då!
Hälsa Maja. God jul!

God jul. Jävligt god jul!

Och julgran och tindrande små ljus...

Och nötter och russin...

Och...och...gipskyrka
och julgris med äpple i käften.

Där är en kärve.

Och julklappar! Jo, jag tackar, jag!

Till min älskade E-li-as...

...från före detta fröken Ensam.

Vad kan det här vara? En hemstickad
kragskyddare eller ett par tofflor?

Det här vet jag vad det är, det är en
nagelpetare. Tippe-tipp, tippe-topp.

Och julänglar...

Och små barn som sjunger i radio!

Fy fan!

Varför säger du ingenting? Jag är
ett kräk, ett as! 5 000 kronor borta!

Var fick du dem ifrån?
Lilla fröken Ensam är utpresserska.

Fy, att göra så
mot sina gamla älskare...

...för att göra den nye frisk
och sund så att han orkar...

...måla många och nya tavlor.

Så, nu fick de vad de var värda.
Nu börjar man kunna andas här igen.

Vi skulle bli så "lyckliga". Du har
nästan tagit livet av mig som målare.

Jag föddes inte för att
göra oss lyckliga, utan för att måla–

–och det tänker jag börja med nu!

Vad blir det nu? Passar det inte?
Lilla fröken Ensam ger sig av.

Ja, för fan, ge dig i väg
och ta med dig kragskyddaren!

Och nagelfilen!

Och marsipangrisen och hela jävla
kyrkan! Jag är färdig med din sort!

Ni andefattiga stackare
med era förljugna begrepp om lycka...

Vad fan vet ni om lycka, ni som
inte ens vet vad lidande vill säga?!

Det är tur för er att ni inte förstår
hur innehållslös er tillvaro är!

Insåg ni det så skulle ni ta livet av
er! Lycka till, lilla fröken Ensam!

Sen söp jag...

...i två dygn i sträck
ända tills jag tuppade av.

När jag vaknade
hade hon hämtat sina grejer.

På bordet låg nycklarna och en ring
som hon hade fått av mig en gång...

...den enda present
jag nånsin gav henne.

Vi sågs aldrig mer.

Ni tycker väl jag bar mig jävligt åt.

Ja, det var onödigt att vi skildes åt
så, men det är det enda jag ångrar.

Ser ni, jag trivs med mina sniglar.
Vi hör så att säga ihop.

Nu blir det någon mening med
vad jag gör.

–Är porträttet till salu?
–Nej, det är det inte.

Det är det bästa jag gjort, men det
är inte därför jag vill behålla det.

Men vänta ett tag – jag gjorde en del
skisser. Jag har dem här nånstans.

Det här är faktiskt den bästa av dem.

–Ta den.
–Tack, men det är alltför vänligt...

Nej, jag vill inte ha något betalt.
Det skulle inte kännas så trevligt.

...och förlåt vart ord...

–Vem är det?
–Willy Borge. Dagmar har ett album.

Det hade jag inte trott henne om. Han
och jag var skolkamrater – ett äckel.

–Brädade han dig på skoldansen?
–Nej, verkligen inte!

–När var han populär?
–I början av kriget.

–Hade hon ett helt album med honom?
–Ja, men det har nog många flickor.

–Vad tänker du göra?
–"Borge"...

"Borge, Willy – reklamassistent."
Det måste vara han.

–Du tänker väl inte ringa upp honom?
–Man förlorar inget på att försöka.

Förlåt, är ni den Willy Borge
som i plugget kallades Ärtan?

–Ja, det är Ärtan.
–Jo, jag undrar...

Har du känt en flicka
som heter Dagmar Brink?

Vad säg...
Ja, det är svårt att förklara.

Kan jag komma hem till dig?
Fint, jag kommer.

Jag träffade henne första gången
på en välgörenhetssoaré omkring 1943.

Jag var populär sångare då.
Hon gick omkring och sålde märken.

Förlåt mig. – Borge speaking.

Det är himself. – Den här är bra.

I kväll? Det är lite svårt att säga
nu. – Det kan komma bättre anbud.

Vad sa du? Nej, men jag kan ringa.

Nej, jag menar... Jag menar bara...

Det här kan hålla på länge.

Ja, just det.

Det gör inget att de är dumma,
men de ska inte prata så mycket.

Vad sa du?
Nej, jag har ingen böna här!

Varför är fruntimmer så svartsjuka?

Nu gråter hon också.

Så var det bara att dra ur proppen...

Dagmar... För att göra historien kort
så köpte jag alla märken hon hade.

Efteråt föreslog jag att vi skulle gå
hit och lyssna på mina insjungningar.

Bönorna brukar ju gilla dem,
och det är huvudsaken.

De fick alltid ett album i present.

Det här är mina bästa inspelningar.
Ta emot det som ett minne av kvällen.

–Hur många flickor har fått det?
–Ingen, Dagmar. Det svär jag.

Jag är en mycket ensam människa...

...ensam och obotligt romantisk.

Det kanske är därför jag är ensam.

Vår generation
är så rädd för det romantiska.

Vi hoppar hellre ut genom ett fönster
än erkänner vårt behov av ömhet.

–Vi kanske inte har nåt.
–Jo. Du själv, till exempel?

Jag har nog ett sånt behov,
men jag känner det inte för alla.

–Du menar mig.
–Bland andra.

–Hur länge har du varit gift?
–I tre år.

Varför är du inte lycklig?

–Jag tror jag ska gå nu.
–Jag ska inte fråga så där dumt mer.

–Är här mycket lyhört?
–Nej. Tänker du skrika?

–Nej, fortsätt. Du spelar ju bra.
–Jag kom aldrig längre.

–Vad berodde det på?
–Inspirationen tog väl slut.

Vad hette han?

Du tar fel. Det var inte nån han.

Det är det som är felet med dig.
Du har aldrig riktigt älskat nån.

Inte?

Nej, inte lyckligt i alla fall.
Det ser jag i dina ögon.

Vill du ringa efter en bil?

Jag skulle kunna göra dig så lycklig.

Ring nu.

Jag ringde efter en bil och körde
henne hem till Stocksund också.

–Jag som aldrig kör en böna hem.
–Så det var ingen lyckad kväll?

Tvärtom. Det låter inte klokt, men
jag är glad att det inte hände nåt.

Det blev ett fint minne. Och såna
minnen är man inte bortskämd med.

–Var det enda gången ni träffades?
–Nej, men det dröjde över ett år...

Jag hade varit på beredskapsturné och
kom traskande på Centralen en kväll.

–Dagmar, varför står du här?
–Jag har just sagt adjö till min man.

Då ska vi ut och ha en trevlig kväll.
Jag har haft tråkigt en hel månad.

–Snyggt barskåp, va?
–Ja.

950 bagis – men "Torpstugan" gick ut
i 40 000 exemplar. Vad vill du ha?

–Tack, jag ska inte ha mer nu.
–Ett glas champagne vore väl fint?

–Slå inte upp nån för min skull.
–All right, som du vill.

Du...hur länge blir din man borta?

För alltid. Vi ska skiljas.
Det bestämdes i kväll.

Jaså, säger du det!
Ja, så kan det gå...

–Det känns väl konstigt förstås?
–Ja.

–Skönt att man inte är anledningen.
–Men det är du.

När jag kom hem den där kvällen
så satt min man och väntade på mig.

Aj, då! Jaha... Så kan det gå. Det är
inte svårt att gissa vad han trodde.

Han borde ha känt mig bättre.

Men han litade aldrig riktigt på mig.
Jag undrar vad det berodde på.

Då var det onödigt
att du var så ärbar sist.

–Inte för mig själv.
–Nej. Nej, jag menar för hans del.

Då har vi en gång till godo...

Det var det jag tänkte när du kom.

Jaså, säger du det. Ska jag inte ta
och kyla på champagnen i alla fall?

Nej,
men om du vill ringa efter en bil.

–Vad säger du?
–Det var dumt av mig att följa med.

Du får inte gå ifrån mig igen! Jag
har längtat så vansinnigt efter dig!

Varje dag har du varit i mina tankar.
Förstår du inte att jag älskar dig?

Vi vet båda att det inte är sant.

Det finns bara en människa
som du alltid har älskat – dig själv.

Varför njuter du av att såra mig?

Det klär dig inte att vara
melodramatisk. Ring efter en bil nu.

Ja, det var inget annat att göra.
Men den gången fick hon åka ensam.

Och du var ett vackert minne rikare.

Det kan bli för mycket av såna också.

–Ja, det var en konstig böna.
–Varför? Hon var ju inte kär i dig.

Jo, det var det hon var, visade det
sig. Men tala inte om detta för nån.

Faktum är att Dagmar tog livet av sig
för att hon var olyckligt kär i mig.

–Nej, Willy...
–Jo, du!

Kvällen innan hon dog ringde en vän.
Han satt med två skorpor på en bar.

Jag rusade dit, för den ena var
rödhårig. Dagmar spelade på baren.

Bönorna var snygga. De
hade just kommit hem från utlandet.

Vi satt där ett tag. När Dagmar var
färdig ropade den rödhåriga på henne.

De var gamla skolkamrater.
Sen fortsatte vi alla hem till mig.

–Var det inte förfärligt?
–Nej...

–Munk eller cacao?
–Har du ingen konjak?

Jag klarade mig rätt bra. Jag har
ju alltid varit skaplig i tyska.

Menar du...att du arbetade för dem?

Ja, annars hade man haft ett helvete.

Det är enkelt att sitta här och rynka
på näsan och tala om opportunism.

Jag har alltid tyckt bra om tyskar.

–Vad arbetade du med?
–Både det ena och det andra.

Inget som skulle passa
dina rena små fingrar.

Men när man lever mitt i skiten
blir man inte så rädd att ta i den.

Ett glas till, va?

Jag har supit starkare karlar än dig
under bordet, av alla nationaliteter.

–Inte bara supit, va?
–Mind your own business, brother.

–Vi far väl hem till mig sen, va?
–Nej, det tror jag inte, pysen.

Jag har inte min tid till det priset.

Du, då...? Hur har du haft det?

Jo, då...

Du är dig lik, Dagmar.

Jag kan inte säga detsamma.

Kan du inte spela nåt lite gladare?
Ta en samba.

–Du kan väl samba, Willy?
–Huvudsaken är att jag håller om dig.

Jag är galen i rött hår.
Hoppas de går snart.

–Är du sömnig?
–Nej. Är du?

–Måste vi vänta till dess?
–Det gör nog ett bättre intryck.

–Nu vill jag göra ett dåligt intryck.
–Ja, i så fall...

Så fort vi gått slutade Dagmar spela.
När vi kom tillbaka var hon borta.

–Dan därpå hittades hon död hemma.
–Det låter obegripligt.

Hon måtte ha älskat mig hela tiden,
fast hon kanske inte förstod det.

Men när hon fick se mig
i armarna på en annan insåg hon det.

Man kanske skulle
sätta i proppen igen.

Ja, det var alltså lösningen
på gåtan Dagmar Brink.

–Stackars Anders! Är du så besviken?
–Ja.

–Jag borde aldrig ha rotat i det.
–Man blir aldrig klok på människor.

Jag trodde att hon var kvinnan
som det bara finns en på tusen av.

–Men egentligen var hon en dussintyp.
–Jag tror ändå inte att hon var det.

Tar man livet av sig för Willy Borges
skull så är man en dussintyp.

Gåtan som inte var nån gåta är löst.
Det finns inget som vi inte vet.

Det finns ingen mer att fråga.

–Det finns en.
–Vem då?

–Den rödhåriga flickan, skolkamraten.
–Det hon kan berätta förändrar inget.

–Jag skulle vilja få tag i henne.
–Ring Borge. "Proppen" sitter i nu.

Förlåt, det är fru Wikner.
Min man glömde fråga en sak.

Vad hette den rödhåriga flickan?

–Vad kallades hon för, sa ni?
–Alex. Ja, hon hette väl Alexandra.

–Men efternamnet har jag glömt.
–Det gör ingenting. Förlåt besväret.

Alex, jag älskar dig så mycket
– alldeles för mycket.

Vi två kan aldrig få varann.

Det finns en som inte svikit mig.

Men den dagen kanske kommer, och
då vill jag inte vara med längre.

Nå, fick du reda på vad hon hette?

Nej, han hade glömt bort det.

Textning: SVT Undertext
Sveriges Television AB