All language subtitles for Knut.The.Viking.Emperor.S01E04.SWEDiSH

Han var en legend
redan under sin livstid–

–och åstadkom mycket som till och med
förvånade många av hans samtida.

Hans liv var en dåtida framgångssaga.
Det han gjorde saknade motstycke.

Vikingarnas plundringar upphörde,
det står helt klart. De bara upphörde.

Det var det som tilltalade engelsmännen
– att Knut kunde skapa fred.

Olav Haraldsson är en annan
spännande person som dyker upp.

Han var en möjlig arvtagare
till den norska kronan–

–och kan ha varit ättling
till Harald Hårfager, som enade Norge.

Han var en äventyrare–

–som sökte rikedom utomlands
för att sen återvända hem.

Under en period fram till 1014–1015–

–var Norge en dansk lydstat
under Sven Tveskäggs tid som kung.

Sven Tveskäggs död skapade
en öppning för Olav Haraldsson.

Han hade plundrat
i både England och Europa–

–och fick nu möjlighet att ta makten
i Norge och störta de danska härskarna.

Erik Håkonsson var inte längre där,
men hans bror var Norges jarl.

Olav Haraldsson lyckades snabbt
samla ihop bundsförvanter–

–störta det danska styret
och bli kung av Norge.

Nästan alla män i hans släkt är döda,
han står ensam kvar.

Han måste säkra makten i Danmark,
hans fars och förfäders rike–

–som har ett enormt symbolvärde,
och det försvårar situationen.

Danmark hade styrts av olika stormän,
och deras ättlingar fanns kvar.

Så det var säkert många i Danmark
som höll utkik efter sprickor i fasaden.

För att kunna bli kung av Danmark
var Knut tvungen att bege sig dit.

Det hela var besvärligt, Knut riskerade
att förlora makten över Skandinavien.

Man glömmer att Knut var dansk.

Invasionen av England var bara ett sätt
att säkra makten i Danmark.

Han ville erövra Skandinavien – England
var ett steg på vägen för att nå målet.

Godwin var en lysande stjärna
på samma sätt som Knut var det.

Han var son till en mindre storman–

–men när Knut tog makten, klättrade
han snabbt i rang bland grevarna.

Nu invaderar han inte längre England
med en skandinavisk här.

Han är i Skandinavien
med en engelsk här ledd av Godwin.

Knut är en engelsk kung
som försöker behålla makten–

–i de områden som hade tillhört hans ätt,
och då framför allt Danmark.

Godwin smög i väg på natten, utan
att varsko kungen, med engelsmännen.

Han angrep fienden, segrade,
dödade de flesta och tog några fångar.

När kungen vaknade och såg att Godwin
var borta, misstänkte han förräderi.

Från den senare hälften av 1020-talet
blev Godwin den ledande figuren.

Det är oklart om berättelsen är sann,
men jag tror att Godwin var där.

Spelade han en viktig roll? Kanske. Men
han blev både mäktig och respekterad.

Efter brodern Haralds död var Knut
tvungen att åka fram och tillbaka–

–mellan England och Danmark.

Det han letade efter
i alla länder han erövrade–

–var en person
som kunde styra i hans ställe.

Ulf och hela hans ätt var redan mäktiga.

Knut verkar inte ha valt honom, utan fick
acceptera Ulf vare sig han ville eller inte.

Och Knut hade orsak att misstro honom.

Knut gifte bort sin syster med Ulf–

–vilket ingick i en strategi som gick ut på
att skapa ett nätverk med kontakter–

–som skyddade Knuts kungamakt
på andra sidan Nordsjön.

Det är anmärkningsvärt att Knut
lät Ulf gifta in sig i den kungliga ätten.

Giftermålet med Ulf
var ett försök att "tämja" honom–

–så att han inte vände sig mot Knut.

När Knut hade säkrat Danmark,
var nästa logiska steg–

–att återskapa faderns dominans
över delar av Norge–

–och det största hindret för det
var Olav Haraldsson.

Det rörde sig om
en viktig statshändelse.

Knut ville gärna framstå som kejserlig
på den politiska scenen.

Europas mäktigaste man,
Konrad II, kung av Tyskland–

–skulle krönas till kejsare av påven.

Det var den tidens största evenemang,
som inte skulle upprepas–

–så han var tvungen att vara på plats.

För härskarna i övriga Skandinavien var
Knuts växande makt i Danmark oroande–

–eftersom de fruktade dansk dominans.

Så när Knut befäste
sin ställning i Danmark–

–var man orolig för att han även skulle
lägga under sig Sverige och Norge.

Norrmän, svenskar och danska rebeller
trodde att Knut–

–skulle vara helt fokuserad
på resan till Rom.

De trodde sig ha ett helt år
för att förbereda sig–

–innan Knut återvände från Rom
och kunde slå tillbaka.

En grupp slöt upp kring Ulf–

–som var Knuts högra hand i Danmark
och som försökte ta makten från Knut.

Samtidigt inledde norrmännen under
Olav Haraldsson en fullskalig invasion–

–och det gjorde även svenskarna.

Så både inhemska och utländska härar
angrep och ockuperade Danmark.

Det var en katastrof, och ett av de mest
avgörande ögonblicken i Knuts liv.

Nu visade Knut prov
på sin taktiska skicklighet.

Han samlade ihop en så stor flotta
han kunde från hela England–

–hämtade upp danska krigare på vägen
och seglade runt Jyllands norra spets.

Enligt engelska källor
var striderna hårda–

–men svenskar och norrmän höll stånd.

Men skaldedikterna framställde det
som en stor seger för Knut–

–så det är svårt att veta vad som är sant.

Det hela är omtvistat, precis som
konflikten med Edmund Järnsida.

Det var inte en strid där seger allena
räckte för att uppnå ens politiska mål.

Knut lyckades stänga in sina
norska och svenska motståndare–

–och begav sig sen till Rom för att
bevittna kröningen av den nye kejsaren.

Det här var ett sätt för Knut
att implementera–

–ett visst mått av försiktighet
i sin militära strategi.

Fienden försvagades när den inte kunde
ta sig längre in på danskt område–

–eller ens ta sig därifrån,
så han köpte lite tid.

Om det var så det gick till–

–visar det
vilket självförtroende Knut hade.

Han förklarade att resan till Rom
var en pilgrimsfärd.

Han skulle besöka alla kyrkor på vägen
och ge gåvor.

Han framstår som den perfekte fursten,
en kunglig förebild–

–under en tid när en vikingason
inte förknippades med den rollen.

Resan till Rom
måste ha varit viktig för Knut.

Han bar ju ansvaret
för en enorm blodsspillan–

–i den kristna världen vid den här tiden.

Han pratar om att han inte alltid
har varit en god härskare.

Så resan till Rom handlar delvis om det:

Att gottgöra de synder
han gjorde sig skyldig till–

–när han kämpade för att ta makten
i England och Danmark.

Det måste ha varit stort
för Knut att se Rom.

Han hade aldrig sett
en så stor stad förut.

En stad som en gång hade
kanske en miljon invånare–

–och där det vimlade
av reliker och kyrkor.

Så det var nog en väldigt speciell
upplevelse, både andligt och politiskt–

–och han hade garanterat
aldrig sett nåt liknande.

En aspekt av kröningen
som måste ha gjort intryck på Knut–

–var all pompa och ståt.

Knut fick en uppvisning i hur man
framställde monarki, kejserlig monarki–

–så det fanns mycket för honom att lära.

Hans bild av vad ett imperium var
byggde troligen på–

–det enda verkliga imperiet i väst,
nämligen Konrads kejsardöme.

Resan till Rom
var troligen den händelse–

–som förändrade Knuts syn på världen
mer än nåt annat.

Det är nu man börjar skönja
hans kejserliga ambitioner.

Skaldedikternas innehåll
förändrades gradvis–

–och började antyda att han var
kungarnas kung, överlägsen alla andra.

De var utrustade för en sommarfärd,
med kläder för en sommarfärd.

De hade planerat ett blixtanfall:
att plundra, ge sig av och få betalt–

–eller att sitta kvar och smörja kråset
i danska gästabudssalar.

I stället var de båda härarna instängda
i Östersjön och vintern stod för dörren.

I några av sagorna berättas
att man såg ruttna vrak längs kusten–

–efter hundratals norska skepp.

För den norska hären beslöt sig för
att vandra hemåt genom skogen.

Det dröjer länge
i den svenska historien–

–innan man hittar nån som försökte sig
på en lika korkad vandring vintertid.

Och det var bara ett litet fåtal,
kanske bara tio procent av hären–

–som stapplade ut ur skogen på
andra sidan, förfrusna och eländiga–

–och hälften av dem hade svåra skador.

Olav måste ha lovat de norska
stormännen guld och gröna skogar.

Att de skulle segla till Danmark
och plundra–

–äta dansk mat och etablera sig där–

–och att de flesta skulle komma hem
rika och feta och leva gott.

I själva verket släpade han med sig
en massa människor–

–och ett och ett halvt år senare
dök han upp med en liten, förfrusen här.

Stormännen som hade stannat hemma
undrade: "Var är guldet?"

"Var är fåren och boskapen?"

Och han fick erkänna att han hade gjort
ett förödande taktiskt misstag.

Det var nog inte särskilt populärt.

Stämningen är kylig.
Ulf försöker förhandla med sin svåger.

Kanske är det bara en kliché i sagorna,
men Knut ska ha förblivit dödstyst.

Stämningen är i alla fall inte på topp,
så Ulf föreslår ett parti hnefatafl.

De börjar spela. Ulf vinner,
vilket spär på den dåliga stämningen.

Ulf kommer med bortförklaringar, så
Knut ber sina trogna att slå ihjäl honom.

Vad förväntade sig Ulf? Han gick inte att
lita på. Han var en dansk Eadric Streona.

Vad trodde han? Han måste dö.
Tråkigt, men det är politik.

Ulf dog av ett yxhugg när han bad i
Roskilde kyrka, som sen blev katedral.

Han insåg kanske
att hans liv hängde på en skör tråd–

–men det hjälpte inte
att ta sin tillflykt till kyrkan.

Han kallar sig för kung över England,
Danmark, Norge och delar av Sverige.

Han hade inte ens varit i Norge!
Men han kände, med viss rätt–

–att han var deras kung
eftersom han besegrat dem i strid.

Ur Knuts synvinkel var tanken
att han var kung över norrmännen–

–nåt som han själv
såg som helt legitimt–

–men många i Norge
delade inte den uppfattningen.

Norges geografi
gör det besvärligt för Knut.

Höga berg, fjordar och isolerade byar–

–har lett till ett splittrat politiskt system.

Norges natur gör att det är möjligt
att upprätta en maktsfär i ett område–

–och nästan helt undgå påverkan utifrån.

Ett återkommande fenomen
när medelita kungadömen kristnades–

–var att man först tog till sig den
nya tron, men sen kom en motreaktion.

De som hade omvänts
valde kanske att bli avfällingar–

–och de som aldrig omvänts
flyttade fram sina positioner.

Knuts skepp var täckt av guld,
och det var dessutom fullastat med guld!

Det faktum att han hade tillgång till
Englands rikedomar var en fördel.

Inför en eventuell kraftmätning
med Olav–

–kunde han antingen skicka en här
eller köpa folks lojalitet.

I Skandinavien valdes kungen.

Kungen fick makt,
om stormännen gick med på det.

De skandinaviska kungarna
var tvungna att förtjäna sin ställning.

De måste bevisa
att de hade gudarna på sin sida–

–och att lyckan alltid stod dem bi.

Om lyckan svek, miste man allt stöd
och det var det som hände Olav.

Olav Haraldsson mötte en här som
bestod av Knuts norska bundsförvanter.

Slaget stod vid Stiklestad,
och Olav dog – dödad av sitt eget folk.

Det innebar slutet för Olav Haraldsson
och hans anspråk på Norge.

Och efter det styrde danskarna landet
i lugn och ro.

Han åstadkom mer än sina förfäder,
han förverkligade deras drömmar.

Han lyckades centralisera
makten i Danmark–

–och kontrollerade England fullt ut.

Han tog kontroll över Norge, så att
Danmark slapp frukta norska räder.

Dessutom träffade han kejsaren.
Så kom han längre än sin far och farfar?

Han passerade dem med hästlängder!

Det kallar jag för en framgångssaga.

Det ses som hybris, att Knut trodde sig
kunna stoppa vågorna, det oundvikliga.

Men tidvattnet fäste inget avseende
vid kungens befallning–

–utan steg gradvis
tills det sköljde över kungens fötter.

Och när han står där,
blöt om fötterna, säger han:

"Min makt som världens kung
står sig slätt mot himmelens konung."

Han är inte Gud och inget helgon. "Jag
kontrollerar mycket, men inte det här."

Berättelsen ska visa att han är en
kristen kung som är ödmjuk inför Gud.

Han är medveten om gränserna för
sin makt och har aldrig blivit övermodig.

Han stod med fötterna i vattnet och på
jorden och såg sig aldrig som förmer.

Även om berättelsen tillkom senare,
speglar den nog hans andlighet–

–som verkar ha varit kärv,
men uppriktig.

Knut tänkte nog innerst inne att det
var Gud som hade gett honom makten–

–så berättelsen speglar nog
hans tankar kring kungavärdigheten.

Han dog av nåt som verkar ha gått
i släkten, ett aneurysm eller en stroke.

Och han var bara i 40-årsåldern!

Alla som studerar Knut–

–borde ta sig en funderare
när de fyller 40, det gjorde jag, och säga:

"Vad har jag åstadkommit?"
För det är inget jämfört med honom.

Knuts eftermäle var att han förändrade
det politiska systemet i England.

Tanken att England kunde styras
av en utländsk erövrare–

–vars styre uppfattades som legitimt
måste ha varit stort för hans samtida.

Normandiska författare från den tiden
var medvetna om Knuts eftermäle–

–och vissa aspekter av Knuts erövring–

–kan ha inverkat på Vilhelm Erövrarens
bedrifter 1066 och senare.

Översättning: Ingrid Gradén
Svensk Medietext för SVT