All language subtitles for Var Tid Ar Nu S03E05.sv

–Det saknas pengar i dagskassan.
–Saknas det pengar?

Det finns en person som tycks ha nära
koppling till de här individerna.

–Jag är med barn.
–Då blir vi tre, då.

Eller nåt annat heller, hoppas jag.

Jag har förstått att det har blivit
en belastning för socialdemokraterna.

Därför avgår jag som socialborgarråd.

–Så du ska bli aktivist nu?
–Gärna det.

Den här John
har dålig inverkan på dig.

–Jag kräver att du...
–Du bestämmer inte över mig!

Varsågod.

–Då var vi kontanta igen, Roos.
–Jag betalar alltid mina skulder.

–Varför kontaktade ni just mig?
–Du har rätt bakgrund.

Hur fan kan du spionera
på mig och mina vänner?!

–Snälla, flytta inte. Jag ber dig.
–Det bästa är om du och jag inte ses.

Almarna i Kungsträdgården
i Stockholm–

–är ett av
världens skönaste trädpartier.

Stockholm är rikshuvudstad–

–och stadsfullmäktige har icke
rättighet att hugga ner dessa almar.

Björkarna och almarna,
de är våra vänner

Fåglarna och träden,
vi vet att de känner...

Tack så mycket. Ta en sån här med.

Tjena. Vad händer här, då?

Vi ska demonstrera
mot att de ska fälla almarna.

–Har ni tillstånd för det?
–Ja.

–Bra.
–Ska du inte skriva på protestlistan?

Jo, skriv på nu.
Då hamnar du högst upp.

Då blir jag nog befordrad direkt.
Lycka till nu.

Rädda almarna! Rädda almarna!

Uno!

–Hej.
–Det var längesen.

–Har du tid en minut?
–Jag är på väg hem.

–Jag går med en bit.
–Okej.

Jag skulle behöva hjälp med en sak.

–Vi har hittat dem.
–John och dem?

Vi har tagit en del bilder. Några
vill jag ha hjälp att identifiera.

Har du tid i kväll en stund?
Nina's klockan sju?

–Ja, det går bra.
–Då ses vi.

Det saknas pengar i kassorna igen.
Det är tredje gången den här månaden.

Ibland slår diffar åt ena hållet,
ibland åt andra.

Fast nu har det saknats pengar
varje gång.

–Tala med Lena om ny personal.
–Ni jobbar inte ihjäl er, hoppas jag.

Nämen Gustaf! Va?
Varför har du inte sagt nåt?

Det blev bestämt så hastigt.
– Roos. Alla gamla kämpar är kvar.

–Så roligt att se dig.
–Detsamma.

–Jaha. Hur kommer det här sig?
–Hyresgästerna flyttade ut.

Och Astrid vill fira sin födelsedag
med barn och barnbarn.

–Jag tänkte att vi kunde ha den här.
–Absolut, det är en jättebra idé.

Och så funderade vi också på om vi
skulle bjuda Peter och döttrarna.

Hur känner du för det?

–Ja, jag förstår.
–Nej, visst kan ni bjuda honom.

Och det vore roligt
att träffa Anitha och Karin.

Har du haft nån kontakt
med Christina?

Nej. Jag har fortsatt att leta
efter henne såklart. Men nej.

Hon har varit i kontakt med Lena
som jobbar här–

–och låter hälsa att hon mår bra.
Men inget mer än så.

–Nina...
–Ja... Vad ska man göra?

Det kan bli 20 personer. Bara Hilma
och Arvid med familjer är nästan 10.

Vi räknar med
att du sitter med också.

–Vill du det?
–Nej, det är Astrid som vill det...

Biff Rydberg i luckan!

En bonde hittade patronhylsor. De har
antagligen haft nån skjutövning.

Vilka ser du?

Vi har ju John Hansen, såklart.

Det här är Kicki. Hon heter Katarina.
Nu minns jag inte efternamnet.

–Anteckna det du vet på baksidan.
–Absolut.

–Är det här alla ni har sett?
–Ja.

–Vad händer nu?
–Vi fortsätter med spaning.

Jag hjälper gärna till.

Du är igenkänd.
Det är en onödig risk att ta.

–Är ni redo att beställa?
–Om en stund.

Ta din tid.

Jag går med, och synar.

Du skulle ju betala av.

Men du känner ju mig.
Jag har varit skyldig tidigare.

Aldrig såna här summor.
Du har ju helt tappat kontrollen.

Jag ska betala, jag svär.

Jag har haft tålamod med dig, Roos.
För jag gillar dig.

Men när jag tröttnar,
då tröttnar jag definitivt.

Pengarna är på väg.
Lasse, jag kommer in om några dagar.

–Hej, hej!
–Hej.

–Hur går det?
–Trögt.

Jag och tjejerna
tänkte dra ut och äta.

–Ska du med?
–Gärna.

–Har ni varit här förut?
–Ja, jag känner ägaren faktiskt.

Du skriver för barnstugeutredningen.

Ja, om hur vi gjorde med barnstugorna
när jag var socialborgarråd.

–Ni drev den frågan ganska hårt.
–Hur då?

Vi byggde ut, och införde tydligare
pedagogiska mål. Det var mycket.

–Kommer utredningen att leda nånvart?
–Hela landet ska få allmän förskola.

–Alla sossar är inte betonghäckar.
–I alla fall de i stadshuset.

De ligger bakom
att almarna i Kungsan ska bort.

Här kommer några antipasti.

Hej!

Roligt att se dig.

Det här är Angelo, ägaren.
Vi jobbade ihop på DK.

Jag bjuder på detta.
Maggans vänner är mina vänner.

–Ha en trevlig kväll.
–Tack!

Alternativ stad ska belägra almarna.
Vi står på deras telefonlista.

–Ni kan ju skriva upp er, ni också.
–Ja, det kan vi göra.

–Alla är välkomna.
–Ja, ja. Absolut.

–Roos?
–God morgon, herr Löwander.

–Jag stör väl inte?
–Nej. Följ med in.

Nej, det är skönt med frisk luft.

–Hur lever livet med källarmästaren?
–Jo, det är bra. Själv?

Jo, prima liv.

Jag har en fråga
som kanske kan tyckas lite märklig.

Jag sköter ekonomin åt Nina's,
och är mycket tacksam för det.

Men sanningen är att jag
längtar tillbaka till matsalen.

Jaha.

Här på Henriksdal
är det lite mer traditionell profil.

Och då kanske det finns utrymme för
en hovmästare med stor erfarenhet.

–Jag har all personal jag behöver.
–Jag förstår.

Ja, det var ett hugskott bara.

På återhörande då, källarmästaren.

–Mamma, jag kan inte!
–Försök lite. Ska jag hjälpa dig?

Kolla! Försök lite själv,
så ska jag bara göra klart det här.

John: Vi börjar nu.

Jaha... Ska du börja själv, Gunilla?

Jag behöver bli striktare
i mitt tänkande.

Jag har
mycket småborgerligt kvar i mig.

Är det därför du läser
"Rosor, kyssar och döden"?

Borgerlig eskapism av absolut
värsta sort. Är det inte så?

Jo.

Är verkligheten för jobbig för dig?

Det värsta är
att du hade gömt den under madrassen.

–Hur ska vi kunna lita på dig?
–Jag förstår att ni inte kan det.

Jag ljuger.
Det är också en av mina brister.

Du sa att du undrar
om revolutionen kommer.

–Jag sa inte så.
–Jo, jag hörde det.

En sak som vi inte behöver i gruppen–

–är folk som inte kan se
sanningen i vitögat.

Vi går in i en mer aktiv fas och
måste kunna lita på alla in i döden.

Jag ska ta itu med mina brister –
det småborgerliga som jag har i mig.

Så vad ska du göra med den här?

Fortsätt.

Ta en till.

Hörni, det räcker nu.

–Hon har förstått. Det räcker.
–Och det kan du avgöra?

Mao skriver att man ska undervisa
med lämpor och tålamod.

Du behöver inte berätta för mig
vad Mao skriver.

Gunilla är vår vän.
Hon har gjort fel, men det räcker.

Du kan gå nu, Gunilla.

Ni andra också.

–Jag förstår att du är arg, men...
–Ifrågasätt mig aldrig inför alla.

Nej, visst.

John. Förlåt.

Förlåt.

Jag ska inte göra om det.

–...hela hönsnätet.
–Ja. Måste man det, tror du?

Vad är det ni planerar?

Jag märker att ni förbereder nåt.

Och du sa att vi snart skulle gå in
i en aktiv fas.

Varför kan du inte bara berätta?

–Litar du inte på mig längre?
–Jo, jag litar på dig.

Jag ska berätta.
Men allt är inte klart än.

Jag vill inte
att du ska bekymra dig över det.

Vi har en födelsedagsmiddag.
Och jag kommer att sitta med på den.

–Så Nisse tar hand om maten.
–Finns det några önskemål om meny?

–Carmen håller i det vanliga köket.
–Kan vi prata lite?

Javisst.

Jag säger upp mig. Jag märker att du
tycker att jag är en skitdålig kock.

–Handlar det om födelsedagsmiddagen?
–Som du ger till en vegetarian!

Du tycker att han är mer lämpad. Du
kan lika gärna be mig dra åt helvete!

Lugna dig! En av er kommer att hålla
i middagen, och en i vanliga köket.

Det vanliga köket
kommer att bli tufft.

Då vill jag hellre sätta dig på det,
om du fattar.

–Och det här stannar mellan oss.
–Såklart.

Bra.

Nej, tack.

–Nej, det tror jag inte.
–Säkert?

–Hej, Astrid! Har den äran.
–Vad roligt att du kunde komma.

–Anitha och Karin hälsar och grattar.
–Tack. Vi måste ses nån dag.

Peter.

–Hej. Det är så roligt att se dig.
–Detsamma.

Du kanske inte känner igen barnen.

–Ni har vuxit, minsann. Hej.
–Hej.

–Då är det...Arvid?
–Hej. Det här är Anna.

–Calle.
–Peter. Det var inte i går.

Peter. Välkommen till Nina's.

Tack.

Det blev visst lite mycket, det här.

Anka i luckan.

–Hallå! Anka i luckan!
–Ta det lugnt, de hinner.

–Det kommer att gå åt pipan.
–Ta ett djupt andetag.

Jag har smakat på din sås,
den var perfekt. Andas.

–Det här var fantastiskt.
–Ja, jag har duktiga kockar.

–Jag hoppades få se Anitha och Karin.
–Tyvärr, de är på Operan.

Så pass. Ensamma?

–Nej, med Ester och Mirko.
–Så Ester och Mirko är ett par ännu?

–Ja, just det.
–Men flickorna bor hos dig?

Nej. Anitha läser juridik i Uppsala
och Karin bor hos Ester.

–Trivs ni fortfarande bra i Tanzania?
–Ja.

Men vi funderar på att flytta hem,
med tanke på Mårtens skolgång.

Så hon flyttade med när Ester
lämnade dig? Det verkar ju lite...

Du borde komma ner och hälsa på.

–Det verkar lite vad då?
–Nej, ingenting.

–När är en bra tid att komma?
–Var är Christina, förresten?

–Hon kunde inte komma.
–Nej, nu ska vi nog...

Jag hörde
att hon stuckit med en kommunist.

–Nu sjunger vi för födelsedagsbarnet.
–Jag trodde aldrig det skulle bli av.

Ja, må hon leva
Ja, må hon leva

Ja, må hon leva uti hundrade år

Ja, visst ska hon leva
Ja, visst ska hon leva

Ja, visst ska hon leva
uti hundrade år

Skål!

Jag vill bara tacka för maten.
Det var fantastiskt.

–Tacka honom där.
–Moccaparfaiten var helt underbar.

–Ha en trevlig kväll.
–Detsamma.

Nu ska du vara
riktigt nöjd med dig själv.

–Verkligen, Nisse. Grattis.
–Tack.

Calle måste vara jätteglad.
Lättad, framför allt.

Varför det?

Han visste inte riktigt
hur han skulle göra i kväll.

Det var bättre
att jag skulle hålla i vanliga köket.

Om det skulle gå fel, var det bättre
om det gick fel under middagen.

Grattis. Bra jobbat.

Så det är här du gömmer dig?

Jag vill säga upp mig.

–Varför?
–Jag har inte ert förtroende.

Jag gav dig ansvaret för middagen.
Astrid tackade.

–Det är sånt man säger av artighet.
–Vad vill du ha mer? En segerkrans?

Ni har sagt att ska det gå fel,
så är det bättre på middagen.

–Har Carmen påstått det?
–Jag säger inget.

–Carmen?
–Ja, det var Carmen.

Jag har jobbat här i tre år.
Jag har gjort allt för att...

–Nisse. Skit i vad Carmen säger.
–Hon respekterar mig inte.

Hon respekterar dig så mycket
att hon känner sig hotad av dig.

Bra jobbat.

Ursäkta att jag tappade humöret.

Det är ingen fara, Peter.
Det här får bli en tradition nu.

–Vi kanske kan ses innan vi åker.
–Gärna. Kom förbi Henriksdal.

Roos kom förbi mig häromdagen
och sökte jobb som hovmästare.

Va?

Han saknar matsalen. Han erbjöd sig
till och med att jobba som servitör.

–Men det kan han göra här också.
–Jag ska prata med honom.

Hej.

Vad fint det blev.

Astrid:
Min man vet inte om att jag är här.

Jag ville inte oroa honom i onödan.

Jag hittade på en förevändning
för att få åka hem.

Jag känner
att det är nåt som är fel.

–Vart ska ni?
–Ut en sväng.

–Kan inte jag få följa med?
–Inte i dag.

Hej.

–Hej.
–Jag vill bara säga tack.

–Det var inget.
–Jag skäms för...

Du behöver inte förklara det.

Jag är glad att du fanns där.

Jag kommer inte
att säga nåt om...det här.

Bra. Tack.

–Titta vad jag har köpt.
–Åh, den här är så fin.

Vad gullig du är.
Fyra månader, det är som knodden.

–Har du känt några sparkar?
–Jag vet inte.

Ibland känns det som om den rör sig,
men jag är inte säker.

Titta här. Den redan har hår.

–Har du tjuvkikat i den här?
–Lite.

Kolla, det ser ut som du.

Den här, ännu mer.

–Hej, Nina. Det är Uno Nilsson.
–Hej.

–Stör jag?
–Nej, inte alls.

Jo...du sa till mig sist vi sågs–

–att om jag hörde av Christina,
så ville du veta det.

Jag vet var hon finns. Inte långt
härifrån. Hon verkar ha det bra...

–Kan jag kontakta henne?
–Det är nog svårt.

–För att hon inte vill?
–Det är på grund av andra orsaker.

Uno, hon är min dotter. Jag förstår
att du inte vet hur det känns...

Hon brukar handla i Hälleforsnäs.
Där kan du få tag på henne.

–Men du får inte nämna mitt namn.
–Okej.

Och...

Du har ett barnbarn. En liten flicka.

–Här är vad som fanns på vinden.
–Titta. Vad bra.

Nytt armband?

Jag och Karin fick likadana av Mirko
när vi gick på Operan.

–Är det guld?
–Mm.

Operan var fantastisk.
Du måste se den.

Anitha... Jag tycker inte att ni
ska ta emot presenter av Mirko.

–Nähä.
–Ni vet inte hur han får sina pengar.

Han är kriminell.
Oavsett vad er mamma säger.

Jag har lärt mig att man är oskyldig
tills motsatsen bevisats.

–Han är kriminell, Anitha.
–Han är inte dömd för nånting!

Han ger er saker jämt. Jag förstår
att det är roligare att vara med dem.

Men jag tänker inte tävla om er.

–Tror du att vi föredrar dem?
–Ja, vi ses ju nästan aldrig.

–Jag var här nyss, och är här igen.
–För att låna kursböcker.

Det är alltid jag som ringer. Du vet
inte när du pratade med Karin senast.

Ring henne.
Hon tror att du är arg för nåt.

Jaha. Ja, ja. Jag ska ringa henne.

Du är ju patetisk som måste skylla
på en släktmiddag för att träffas.

TELEFONSIGNAL

–Roos.
–Roos. Mirko Kostelic.

Du kanske inte minns mig. Vi har
setts tidigare – du var hovis på DK.

Vi har visst lite affärer
att klara upp, du och jag.

Fint att du kunde komma.
Lasse har berättat mycket om dig.

Jag har tagit över
dina skulder till Lasse.

Och de till Herman ute på Valla,
och skulderna på Svea Källare.

Alla har svårt att få betalt,
men inte jag.

Jag har ett kortvarigt problem
med min ekonomi.

–Lasse och jag har en uppgörelse.
–Den gäller inte längre.

Tack, Lasse.

Det är vad du är skyldig mig. Och de
pengarna vill jag ha den här veckan.

Det här är en fantasisumma.
Jag är inte skyldig så här mycket.

Jo, det är du. Allt står där. Jag har
omkostnader och dröjsmålsränta.

Hur ska jag få fram
ett sånt belopp på en vecka?

–Du sköter ekonomin på Nina's.
–Inte ensam.

Fru Löwander måste skriva på.

Lös det.

Hej!

Vad ville han höra för låt?
Kostymkillen.

Han ville inte höra en låt.
Han är en bekant från hemma.

–Jaha, du känner honom?
–Bara lite. Han jobbar i Stockholm.

–Han frågade om vi kan ses nån tid.
–Vad kul!

Den är alldeles ny, va?

–Är den trimmad?
–Ja.

Nu ska vi in i bilen.

Christina.

Hur hittade du mig?

Jag har en vän som bor här–

–som hade sett dig en dag
i samhället. Med ett litet barn.

Så du har suttit här och väntat?

Ja, det har jag.

–Hur har ni det?
–Bra.

–Bor ni här i närheten?
–Nej.

Och det är John som är far till...?

Moa-Li.

Moa-Li. Ett väldigt fint namn.

Jag har en present till Moa-Li.
Får jag räcka över den?

Hej, Moa-Li.
Jag har ett paket till dig.

Där kan du öppna. Så där, ja.

–Mamma, titta!
–Jag ser.

–Vi ska åka hem nu.
–Okej.

Kommer ni till Stockholm nånting? Ni
kan komma och hälsa på när ni vill.

Vet du det, Moa-Li? Mormor har massor
med nallar som du kan få leka med.

Jag vill inte att vi träffas igen.
Jag vill inte att du lägger dig i.

Jag ville inte ha kontakt, och ändå
söker du upp mig. Gör inte om det.

–Hej, Roos. Det är Gustaf.
–Ja. God dag.

–Hur står det till?
–Jo, det är bra. Och själv?

Jo tack, det är bra.

Jag träffade Peter. Han sa
att du hade sökt jobb på Henriksdal.

Ja, jag tänkte så här.

Jag kanske passar bättre in
på en mer traditionell restaurang.

Om du vill servera, så kan jag tala
med Nina. Det går säkert att lösa.

Roos?

–Det är för sent.
–Va? Nej. Eller vad menar du?

Jag hör att nåt inte är som det ska.
Kan vi ses?

Ja, men...

Jag är i en förfärlig knipa, Gustaf.

Jag kommer hem till dig i morgon,
så får du berätta vad som har hänt.

Så illa kan det inte vara.
Ta hand om dig.

Ja. Detsamma.

...då sjunger hon sakta
för elva små trollen

de vackraste ord hon känner

Ho aj aj aj aj buff,
ho aj aj aj aj buff

ho aj aj aj aj buff buff!

ho aj aj aj aj buff

Christina, jag vill prata med dig.

God natt.

Var kommer nallen ifrån?

Jag träffade mamma i dag.

Hon kom fram
när jag var och handlade.

Hon kom fram? Bara så där?

Nån vän till henne hade sett mig
i samhället med Moa-Li.

Du vet att vi inte får träffa
utomstående. Och du vet varför.

–Alla dessa regler...
–Ja, som finns av en anledning.

För att vi har en uppgift.

Folkets hus, i slutet av maj.

–Vad planerar ni?
–Har du rotat i mina saker?

Jag vill veta, du är min man. Jag
har rätt att veta vad ni tänker göra.

Du ska passa dig.

Vet du vad?
Jag tror inte på det här längre.

Inget av det du sagt har inträffat.
Du sa att det skulle bli revolution.

Arbetarna skulle kasta av sig det
kapitalistiska oket. Har det hänt?

–I stället letar vi fel hos varann.
–Du är så jävla svag.

Ja, jag kanske är det.
Men jag fattar inte.

Och den nya, jämlika världen
verkar inte gälla oss kvinnor.

Vi lagar mat, tvättar, städar...

Håll käften.

Carmen:
Har det kommit champinjoner i dag?

Nisse? Jag pratar med dig.

–Jag ska skita i vad du säger.
–Du måste ju kunna svara.

–Jag lyder bara order.
–Om jag frågar, då?

–Ja, det har kommit champinjoner.
–Tack.

Det här är ju mer en sandlåda
än ett kök.

–Det var inte jag som började.
–Var det jag?

Jag är tjenis med köksmästaren
och kan få er sparkade när som helst.

–Ska du gå? Nu?
–Ja, jag ska träffa Bellan.

–Han verkar inte må så bra.
–Jag är ledsen, det går inte.

Går inte? Varför inte det?

Jag vill att du följer med mig
till läkaren. Han ringde i morse.

–Han vill träffa oss med en gång.
–Varför då?

Varför ska du till läkaren?

Astrid?

Bellan: Det är ingen fara, Gustaf.
Saker och ting kan komma emellan.

Du kan väl hälsa Astrid?
Hej då, Gustaf.

Som ni vet
har vi tagit ett antal prover.

Så vi är ganska säkra på vår sak.

Tagit prover? När har du gjort det?
– Är det nåt som är fel?

Astrid har drabbats av
akut myeloisk leukemi.

Leukemi?

Blodcancer.

KONTORSTELEFONEN RINGER

–Köksmästare Carl Svensson.
–Uno Nilsson. Jag söker Nina.

Vad gäller saken?

Jo, jag ville egentligen bara höra
om hon fick tag i Christina.

–Hon är inte här, så jag vet inte.
–Okej. Då ber jag att få återkomma.

–God dag. Jag önskar göra ett uttag.
–God dag.

–Kontanter, tack.
–Mm.

–Så stora uttag ska anmälas i förväg.
–Jo, men det hanns inte med, tyvärr.

Här är min legitimation.

Jag kan tyvärr inte hjälpa er.

Men ni ser väl att fru Löwander själv
har undertecknat?

Nina's har varit kund här länge.
Och dessförinnan Djurgårdskällaren.

Vill ni verkligen bli
den som tvingar oss att byta bank?

Ett ögonblick, så ska jag ringa
ett kontrollsamtal till fru Löwander.

TELEFONSIGNAL

TELEFONSIGNAL

God dag.

Vi lyckades tyvärr inte nå
fru Löwander.

Men signaturen verkar ju stämma här,
så vi får verkställa uttaget.

–Ni ville ha kontanter, var det så?
–Ja, tack.

Nina, öppna är du snäll.

Nina?

Nina?

Jag är sjuk.
Gå härifrån, du kan bli smittad.

Då får jag väl bli det, då. Öppna nu.

Jag behöver bara sova lite.

Träffade du Christina?

Du? Du kan väl berätta?

Gå bara.

Om du inte är på jobbet i morgon,
hämtar jag en låssmed.

–Sprang du långt?
–En halvmil kanske. Var är Moa-Li?

Kom.

Var är hon, John?

John?

–Hon är inte här.
–Vad menar du "inte här"?

Det är bättre att Moa-Li uppfostras
av andra kamrater tills vidare.

–Vad pratar du om?
–Du är inte bra för henne.

Du har ett småborgerligt inflytande.

Vi är skyldiga henne en miljö
där hon kan utvecklas i frihet.

–Du kan inte mena allvar.
–Nu kan du tänka över dina brister.

–Hon är min dotter.
–Nu blir det så.

–Var är Moa-Li?!
–Ta det lugnt.

Christina, lugn.

–Var är Moa-Li?!
–Christina, ta det lugnt.

–Var är Moa-Li?!
–Lugn!

Textning: Anders Kaage
Svensk Medietext för SVT