Original subtitles

Jag väger så mycket att hela mitt liv är en enda kamp nu.

Jag lever för att äta.

Varje år opereras hundratals patienter som väger över 270 kilo.

Han kan inte sluta.

Det är läskigt att mitt hjärta kan explodera när som helst.

Chansen till långsiktig framgång är mindre än 5 procent.

Jag vill inte dö.

Jag har inte ens fått leva än.

Vi upplever ett år med personer på 270 kilo som försöker ta kontroll.

Varför attackerar du mig?

Du beter dig som om det är vårt fel.

Jag kommer att dö. Jag klarar mig inte.

Det här är Laceys berättelse.

Du lyssnar inte på mig.

Vi måste prata om det, för jag tänker inte bo i här i över ett år.

Lacey Hodder 29 år, 296 kilo

Det är smärtsamt att vakna.

Jag är ju så tung.

Varenda centimeter av min kropp gör ont hela tiden.

Det är värre när jag rör på mig.

Jag fasar inför att behöva gå upp och börja dagen.

De första stegen ur sängen gör mest ont.

Det blir bara värre. Jag är rädd att benen ska ge upp.

Jag är rädd, för jag bor ensam.

Jag har ingen här som kan hjälpa mig.

Om det händer är jag rädd-

-att om inte mamma eller mina vänner råkar komma hit-

-kan jag bli allvarligt skadad eller dö.

Jag väger så mycket-

-att det kan gälla liv eller död när jag går på toaletten eller duschar.

Jag skäms för att jag har låtit det gå så långt.

Jag vägrar titta på min kropp.

Jag vill inte tänka på den eller titta på den.

Jag är överväldigad av min storlek.

Den gör mig deprimerad.

Jag klär inte på mig framför en spegel.

Jag går till ett rum utan speglar när jag klär på mig.

Men jag blir helt utmattad av att klä på mig.

Jag kan inte ens torka hela min kropp.

Det är deprimerande. Jag hatar det.

Hela mitt liv är en enda kamp.

Det enda som gör mig glad är mat.

Jag lever för att äta. Det är därför jag går igenom det här.

När jag har klätt på mig börjar jag äta.

Det är som ett matmaraton tills jag är mätt.

Det kan krävas mycket.

Jag lagar korv och potatis först.

Jag är trött.

Men min hunger slår tröttheten.

Jag ser fram emot att äta.

Jag vill bara äta.

Så när jag äntligen gör det är den första tuggan jättegod.

Jag kan knappt beskriva det.

Jag vill bara ha mer.

Jag vill att den känslan varar för evigt.

När jag har ätit upp frukosten får jag äntligen äta nåt sött.

Det är det jag har väntat på.

Allt med socker, särskilt choklad, är min största svaghet.

Det är himmelska små tuggor. Jag kan inte få nog.

Jag har bott här i 8-9 år.

Ensam.

Jag gillar inte att gå ut.

Jag går bara ut för att köpa mat.

Då har jag nånstans att åka.

Men jag åker inte långt.

Jag blir trött bara av att gå ända till bilen.

Jag är rädd att jag kommer att fastna i bilen en vacker dag.

Det gör ont att sitta i bilen för länge.

Det är bara en tidsfråga innan jag inte kan göra det här längre.

Beställ när du är redo.

En dubbel ostburgare, extra stor pommes-

-mozzarellapinnar och en stor bananmilkshake.

När jag väl är sugen på nåt måste jag ha det.

Jag brukar åka till flera snabbmatställen för att få allt.

Tre kryddstarka tacos, tack.

Mat är det enda som hjälper mig klara av mitt liv.

Tanken på att inte ha det som hjälper mig när jag är deprimerad-

-är hemsk.

Jag vet inte hur jag ska förändras.

Det har varit det enda jag kan lita på ända sen jag var liten.

Jag har alltid haft problem med mat och min vikt.

Jag tror att jag alltid har varit överviktig.

Jag var överviktig redan när jag var liten.

Mamma älskade mat.

Hon var kock på en resort, så mat var hennes liv.

Hon hade dåliga matvanor.

Jag vet att jag lärde mig av henne. Att hetsäta.

Mamma har alltid haft problem med det.

Jag fick också det.

Jag åt alltid med mamma när jag var liten. Det var vår grej.

Jag blev överviktig tidigt. Jag vägde runt 35 kilo när jag var fyra.

Ibland gick vi ut och åt.

Det var kul, för jag fick umgås med mamma.

Det var speciellt för mig.

När jag var sex vägde jag redan över 55 kilo.

Det var tre gånger mer än jag borde ha vägt.

Lacey var alltid större än andra.

När hon gick i ettan gick hon till barnläkaren.

Hon sa: "Vad ger du henne för mat? Hon väger alldeles för mycket."

Det gjorde mig orolig. Jag visste inte vad jag skulle göra.

När jag blev äldre jobbade mina föräldrar mer och mer.

Jag var ofta ensam hela dagarna.

Jag tog hand om mig själv.

Jag började laga middag själv.

Jag åt vad jag ville.

Jag älskade att blanda smör och socker och äta det ensam i mitt rum.

Ingen kunde stoppa mig.

Pappa fick svårt att hitta jobb och var hemma mer.

Han kommenterade på mina matvanor ibland.

Han sa: "Räcker det inte nu?"

Eller: "Du har ätit tillräckligt."

Och jag bara: "Jag gör det ändå."

Jag fortsatte gå upp i vikt och vägde över 90 kilo när jag var 9.

Det var då min vikt började orsaka problem.

Jag blev snabbt trött jämfört med mina vänner.

Jag kunde knappt gå runt kvarteret.

Jag var ledsen att jag inte kunde umgås med mina vänner.

Min vikt började isolera mig.

Mitt liv blev mycket sämre.

Inte bara på grund av min vikt utan på situationen där hemma.

Pappa hade svårt att hitta jobb och de grälade mycket om pengar.

Mamma tyckte att pappa inte försökte och att han var lat.

De bråkade jättemycket.

En gång bråkade de när vi åt middag.

Pappa välte på bordet.

Jag grät, för jag var livrädd.

Efter det var jag rädd för pappa, för han tappade humöret.

De bråkade bara mer och mer och jag var rädd hela tiden.

Jag visste inte när pappa skulle bli arg igen, för det blev han alltid.

Det var då jag började inse att mat var en enorm tröst för mig.

Den fanns där för mig när jag kände mig ensam och när jag var rädd.

Jag gick från att ständigt vilja ha mat till att ständigt behöva mat.

När jag var 12 vägde jag 160 kilo.

Doktorns våg gick inte högre än så.

Vi brydde oss inte om att väga mig efter det.

Men jag blev större hela tiden.

Andra människor påpekade det.

Särskilt pappa. Han var värst.

När jag var tonåring tjatade han om min vikt hela tiden.

Så jag ville inte vara nära honom.

Lacey tyckte inte om sin pappa och ville inte äta med honom.

Han kritiserade henne vid matbordet när vi skulle äta.

Så hon ville inte äta där.

Vi åt i vardagsrummet och hon i sitt rum.

Jag undvek pappa så mycket jag kunde.

Han bara tjatade.

När Lacey gick på high school blev övervikten ett allt större problem.

Jag blev som en fiende för henne.

För jag fokuserade på hennes vikt. Förmodligen mer än jag borde.

Jag blev ledsen av att se henne kasta bort sitt liv.

När jag var 15 skaffade min doktor en ny våg.

Jag vägde 223 kilo.

Jag blev chockad, men jag slutade inte äta.

När jag var 16 var jag tvungen att hoppa av skolan på grund av min vikt.

Det var förödmjukande.

Men jag hittade en annan skola som uppfyllde mina behov.

Jag kunde plugga färdigt och ta studenten när jag var 18.

Jag vägde över 255 kilo, men jag kunde inte sluta äta.

Maten hjälpte mig med mitt livs svåraste stunder.

Särskilt då, för min relation till pappa tog i princip slut.

Mina föräldrar skilde sig och pappa flyttade.

Jag blev förkrossad.

Han sårade mig, men han var min pappa.

Jag ville inte förlora honom.

Jag älskar Lacey, men jag insåg eller kände-

-att hon inte var min dotter. Hon var sin mammas dotter.

Jag gav upp. Jag orkade inte mer.

Det är hemskt att säga det om min dotter men jag skämdes för henne.

Jag ville inte vara ute bland folk med henne på grund av hennes vikt.

Jag bodde hos mamma och bara åt och gick upp i vikt i ett par år.

När jag var 20 och vägde över 270 kilo-

-försökte jag gå på college, men det gick inte.

Det gick inte fysiskt sett.

Så jag blev sjukskriven och skaffade ett eget ställe.

Jag har levt på bidrag i 8-9 år nu.

Jag har aldrig haft ett jobb.

Jag vet inte hur det känns att jobba för nåt.

Det är för ---.

Det här huset är mitt liv.

De senaste åtta åren har jag bott ensam här.

Mamma brukade äta med mig, men hon hade gått upp i vikt.

Så hon skaffade en gastrisk bypass.

Det förändrade vår relation, för vi kunde inte äta samma mat.

Pappa hälsar på ibland.

Han har gift om sig.

Men vi har aldrig stått varandra nära.

De enda jag träffar regelbundet är några av mina barndomsvänner-

-som är en del av mitt liv.

-Vad har du gjort? -Inte mycket.

Jag har bara varit här och gjort det jag gör.

Vill du gå ut och äta?

-Inte i dag. -Är du säker?

Hur ska vi muntra upp dig?

Kanske när solen skiner.

Vi är oroliga för dig. Det blir värre.

Vi märker det.

Det är oroväckande, men jag klarar mig nog.

Det har varit jobbigt att se Lacey gå upp i vikt och bli mer isolerad.

Det känns som att hon tappar hoppet.

Hon förtjänar inte att leva så här, men det är det hon är van vid.

Det hjälper inte att isolera dig.

Jag vill inte att du ska stänga in dig.

Jag har pratat med din mamma om det.

-Ja, jag pratar med henne. -Gör inte det.

Vi är båda oroliga, och jag sa... Jag kände mig oförskämd-

-men jag sa att hon måste göra nåt.

Lacey rusar mot döden.

Det är hemskt.

Jag vill inte behöva gå på Laceys begravning. Nånsin.

-Kan du inte följa med? -Nej.

Jag kan sitta här. Ni kan gå.

Kastar du ut oss? Eller får vi stanna ett tag?

Jag är trött. Det är dags för er att gå så att jag kan vila.

Okej.

Älskar dig.

Vi ses.

-Ha kul. Gör inget för galet. -Nej, då.

Jag hatar att det här är mitt liv.

Och det blir bara värre.

Men jag vill inte att folk ska tjata.

Jag är frusterad över att de pratat med mamma.

De gick över gränsen. Det är inte okej.

Det de säger är sant.

Men jag har levt så här så länge. Jag klarar inte av livet utan mat.

Tanken på det gör mig livrädd.

Jag skulle offra all lycka i mitt liv.

Men jag vet att jag kommer att dö snart om jag inte gör nåt.

Jag kommer att somna en kväll och inte vakna igen.

Det vill jag inte.

Jag måste göra nåt innan det är för sent och jag äter ihjäl mig.

Månad 1

Jag har funderat mycket på det mina vänner vill prata om.

Det är frustrerande och pinsamt när de pratar om hur dåligt jag har det.

Men de har rätt.

Jag har pratat med mamma om att skaffa hjälp.

Hon följer med mig om jag åker och träffar doktor Now i Houston.

Hon har bokat en tid åt mig och köpt flygbiljetter.

-Vilken lustig hårborste. -Den drar inte ut håret.

Vi kommer att klara av det här.

Vi ska fixa ett nytt liv åt dig. Då blir jag en jätteglad mamma.

Bra. Tack.

-Jag älskar dig. -Jag älskar dig.

Jag är färdig.

Du kan gå. Jag fixar det.

Jag har aldrig flugit.

Jag har inte åkt eller gått så här långt på länge.

Jag är rädd att min kropp inte klarar av det.

Dessutom kanske inte doktor Now hjälper mig. Då är det bortkastat.

Jag hoppas inte det här är ett misstag.

Okej. Nu åker vi.

-Hur många säten behöver du? -Jag vet inte.

Jag hoppas på två, men det är okej om det blir tre.

Då kan du lägga upp benet.

Det du har ont i.

Det kvittar om det är obekvämt så länge jag kommer dit.

Vill du parkera bilen när vi har lastat ur bagaget?

Visst.

Jag kan inte gå så långt.

Okej.

Jag börjar bli nervös.

Det måste gå så fort som möjligt.

Jag kan inte gå så långt.

Men vi har beställt hjälp, så nån ska hjälpa mig med en rullstol.

Det hjälper mycket.

Jag måste sätta mig ner.

-Har du beställt hjälp? -Ja.

Jag tar väskorna. Hur kan jag hjälpa dig?

-Jag behöver nog en rullstol. -Inga problem.

Har ni era boardingkort?

-Slå er ner här. -Tack.

-Tack. -Inga problem. Kan du ta det här?

Jag går och hämtar en rullstol.

Där är han.

Vi har tyvärr ingen rullstol som klarar av din vikt.

Är det lättare om du stöttar dig på en rullstol när du går?

Jag kan försöka utan. Jag kan försöka.

Utan att hålla i dig? Okej.

Vi går till säkerhetskontrollen.

Det väntade jag mig inte.

Det är sånt här jag oroar mig för.

De flesta platser har inte det jag behöver.

Det känns som att alla tittar på mig när jag försöker ta mig till planet.

Jag hoppades på att få det gjort så fort som möjligt.

Jag kan inte stå upp så länge. Jag har redan ont.

Gaten är här borta.

Folk förstår inte hur svårt det är.

Det kan bli illa om jag når min gräns.

Jag måste sätta mig ner.

-Trevlig resa. -Tack.

Tack och lov.

Nu när jag kan sitta ner lugnar jag ner mig lite och mår bättre.

-Du verkar mindre nervös nu. -Jag är glad.

Det är häftigt.

Jösses. De är mycket större än de verkar.

Det här är början på din färd.

Jag är så glad.

Nu när jag har kommit så här långt klarar jag mig.

Jag är inte nervös längre, för vi är här.

Jag trodde att det var läskigare.

Jag ser fram emot det nu.

Jag har aldrig sett flygplan landa, lyfta eller röra på sig.

Det är suveränt. Jag kan inte sluta titta.

Folk tar för givet att de kan göra och se såna här saker.

Det är fantastiskt.

Jag måste bara gå lite längre. Jag klarar av det.

Jag är fortfarande lite orolig för att gå ombord.

Men jag är glad.

Jag ser fram emot att flyga för första gången.

Behöver du hjälp med nåt mer?

-Nej. Det är lugnt. -Perfekt.

Jag har ont i benen och är jättetrött, men jag är glad.

Vad häftigt.

Det tar andan ur mig.

Jag är tacksam för att få chansen att flyga för första gången-

-och ta kontroll över mitt liv.

Jag vet inte vad som kommer att hända eller om doktor Now kan hjälpa mig.

Men jag är optimistisk och stolt över att jag gör det här.

Tre timmar senare

Vi landar snart i Houston, och jag kommer att få assistans där.

Jag klarar av resten av resan. Jag är inte orolig.

Jag klarar av det.

Det var pinsamt att behöva två säten på flyget-

-men det hjälpte mig.

För jag kunde byta ställning när jag hade ont.

Jag mår bra.

Jag är lättad över rullstolen.

Men jag är utsvulten.

Jag brukar ha ätit mycket så här dags.

Men i dag har jag knappt ätit nåt.

Jag måste äta nåt snart.

Men annars mår jag bra. Det här har varit en bra erfarenhet.

Ursäkta, kan vi köpa mat nånstans på vägen?

-Denny's? -En drive-through?

-En drive-through? -Ja.

Jag ser verkligen fram emot att äta.

Det här blir en av de sista gångerna som jag kan äta så här på ett tag.

När jag har träffat doktor Now måste jag nog ändra min kost.

Jag tänker njuta av det här.

-Nummer 7. -Nummer 7, tack.

Men i morgon är en ny dag och jag måste börja jobba hårt.

Härligt.

Jag har gjort mycket i dag.

Jag är redo att avsluta resan nu.

Satan!

Satan.

Jag har ont i benet.

-Vilket? -Rör mig inte.

Okej.

Det är helt otroligt.

Jag har så ont.

Jag kan inte resa mig upp. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag kan inte resa mig upp.

-Jag ringer efter ambulans. -Nej.

-Vi behöver en bår för dig. -Nej!

Mamma, låt mig vara.

-Ditt ben får inte bli värre. -Jag klarar mig.

Du har gjort illa det.

Jag behöver ett ögonblick. Jag önskar att mamma kunde lämna mig i fred.

Om jag får samla mig lite kan jag försöka resa mig upp.

Jag vill inte ringa efter ambulans eller be om hjälp.

Jag vill bara gå till mitt rum och äta och lägga det här bakom mig.

-Nej. Rör mig inte. -Okej.

Rör mig inte. Släpp mig.

Släpp mig. Bort.

-Låt mig göra det. -Okej.

-Jag hämtar en rullstol åt dig. -Jag vill bara gå.

Jag visste att det här skulle hända.

Det gick så bra och jag var självsäker.

Men jag pressade mig själv för mycket.

Jag är generad och nere. Jag vill bara vila och äta.

Det var hemskt när Lacey ramlade.

Det var min värsta rädsla.

Jag kände mig hjälplös.

Jag är glad att hon inte bröt nåt, men jag vill inte känna så igen.

Lite pommes kan muntra upp dig.

Nej, tack.

Jag är glad att jag är här. Jag vill sova.

Jag har förtjänat en god natts sömn.

Jag hoppas att jag kan vila, för tankarna rusar.

Jag undrar hur det går med dr Now.

Min kropp klarar snart inte mer.

Mitt liv hänger på det som händer i morgon.

Jag vet att det här är min sista chans.

Dagen därpå

Vi ska träffa doktor Now.

Jag kunde vila och sova lite efter det som hände i går.

-Ha en bra dag. -Tack.

Jag mår mycket bättre.

Jag är bara nervös för hur mötet ska gå.

Lacey Hodder?

Jag är rädd att jag väger över 300 kilo.

313,5 kilo

Det var det jag var rädd för.

Jag väger mer än nånsin och vet att jag behöver hjälp.

-Hej. -Hej.

-Hej. Doktor Nowzaradan. -Jag heter Lacey.

-Och... -Martha.

-Vem är du? -Laceys mamma.

Mamman.

Trevligt att träffas. Hur var resan?

Bra. Jag har aldrig flugit förut.

-Det gick bra. -Vad bra.

Jag är glad att du är här.

Lacey, du väger 313 kilo.

-Är det din högsta vikt hittills? -Ja.

Och du är 1,62.

Du bör väga 55 kilo för ett normalt BMI.

Ditt BMI är 122.

Det är inte det högsta jag har sett, men nästan.

Det är rätt så illa.

Jag är förvånad att du kan röra på dig. Hur långt kan du gå? 20 steg?

Jag kan gå rätt så långt för min vikt, men jag är alltid andfådd.

Jag tvingar mig själv att gå.

Det kan vara för att du är ung.

Din kropp har klarat av din vikt hittills.

Men det kommer snabbt att förändras.

När började du få problem med vikten?

I grundskolan. När jag var liten.

Jag har alltid varit överviktig.

Du ansvarade inte för maten då.

Du gick upp i vikt av maten du fick av din mamma.

Jag tror det.

Vi gör så här.

Du ska äta 1 200 kalorier om dagen. Mycket protein, lite kolhydrater.

Du ska börja omedelbart.

Du ska bara äta tre gånger om dagen. Inget småätande.

Då bör du kunna gå ner minst 35 kilo på två månader.

Och du ska vara aktivare.

Förbättra konditionen genom att gå en halvtimme morgon och kväll.

-Okej? -Ja.

Om du gör det godkänner jag operationen.

Men annars kan vi inte ens överväga att operera dig.

Med ett så högt BMI vore det nästan omöjligt att få dig att andas.

På grund av vikten.

Det är ditt enda alternativ.

Du måste gå ner i vikt.

Om du gör det och vi opererar dig-

-måste du bo i Houston ett tag.

Du behöver nån som kan hjälpa dig.

-Är det ett problem? -Nej.

-Vem ska hjälpa dig? -Mamma.

Okej. Kan du hjälpa henne?

Du har inte varit så framgångsrik med din egen viktminskning.

Jag vet inte om du kan uppmuntra sunda val.

-Hon gör som hon vill. -Vad menar du?

-Jag är envis. -Hon gör som hon vill.

Så du äter inte ohälsosam mat nära henne eller ger henne fel mat?

Vi bor inte ihop.

Det betyder inte att du kan föregå med gott exempel.

Ni måste båda få kontroll på vikten om ni ska göra det här ihop.

Annars måste vi börja väga dig.

Vi har ingen felmarginal och ingen tid att spilla.

Din kropp är en tidsinställd bomb som kan smälla när som helst.

Jag klarar av det. Jag är redo.

Jag hoppas det. Ni måste båda ta det här på allvar och göra det ni ska.

Annars kommer du snart att begrava Lacey, Martha.

Det är bara en tidsfråga innan det blir för mycket för din kropp.

Då dör du.

Du är 29 och har ett BMI på 122.

Du lär inte leva länge.

Det här är en farlig situation.

Du måste göra det nu.

Okej. Vi ses när du kommer tillbaka till Houston.

Det var trevligt att träffas.

Lacey har nästan det högsta BMI jag nånsin har sett.

Med tanke på hennes längd motsvarar hennes vikt-

-350-400 kilo för nån som är normallång.

Hennes vikt är extremt farlig.

Hennes kropp kan inte fortsätta så här länge till.

Varje dag innebär en risk för henne.

Hennes kropp kan nå sin gräns när som helst.

Om hon inte förändras nu har hon inte lång tid kvar.

Jag har blandade känslor.

Jag blev chockad av min vikt.

Och mitt höga BMI.

Men jag känner mig även hoppfull.

Det är läskigt att jag måste gå ner så mycket i vikt på två månader.

Men jag tänker jobba hårt, äta rätt och träna.

Jag vet hur viktigt det här är. Det är min sista chans.

Månad 2

Det har gått en månad.

Så fort jag lämnade doktor Nows kontor började jag göra som han sa.

Mamma har hjälpt mig genom att lära mig laga nyttig mat-

-och ställa mig till svars.

Men det har varit en stor förändring. Frestelserna försvinner inte bara.

Du ser ju att dieten funkar.

-Ja, det gör den. -Bra inställning.

Jag har bara en månad på mig att gå ner så mycket jag kan i vikt.

Jag tänker inte sakta ner.

Jag följer min diet helt.

Och äter inga extra kalorier.

Och jag motionerar en halvtimme varje morgon och kväll.

-Jag är jättestolt över dig. -Det känns som att det går bra.

Det märks.

Jag är van vid potatis och ris. Det är svårt att laga mat utan det.

Det är svårt att hitta nåt som både är mättande och näringsrikt.

Hur nervös är du inför nästa möte med doktor Now?

Jag hoppas att det jag gör funkar och att det märks.

Att han märker att jag gör det.

Jag har tilltro till dig.

-Jag hoppas det räcker. -Jag med.

Jag gör allt jag ska göra.

Nästa gång jag väger mig hos doktor Now vill jag se rätt nummer.

Det här är min sista chans, så jag får inte misslyckas.

Månad 3

Jag och mamma är i Houston för att träffa doktor Now igen.

Jag är nervös men optimistisk.

Jag har lärt mig mycket de senaste månaderna.

Jag måste lära mig ett nytt sätt att se på mat. Det var inte lätt.

Jag hoppas att jag nådde målet.

Men jag vet inte hur det ska gå.

Det enda jag är säker på just nu är att jag har gjort allt doktor Now sa.

Jag har inte fuskat en enda gång.

Om jag inte når målet var det omöjligt för mig.

Men jag hoppas att jag gjorde det.

Lacey Hodder?

Förra gången vägde jag 313 kilo.

Doktor Now sa att jag måste gå ner 35 kilo på två månader.

Jag måste väga 278 kilo nu.

Jag är jättenervös.

265,8 kilo.

Total viktminskning: 47 kilo

Det är helt otroligt.

Bra jobbat.

Jag är chockad, men på ett bra sätt.

Det är fantastiskt.

Jag kan knappt tro det.

Jag minns inte när jag var så här glad senast.

-Hej. -Hej.

-Hur mår ni? -Bra. Hur mår du?

Jag mår bra, tack.

Lacey, du väger 266 kilo nu.

Du har gått ner 47 kilo på en månad.

-Har du följt dieten? -Ja.

Bra. Du är duktig. Jag är stolt över dig.

Jag godkänner viktminskningsoperationen.

Toppen. Tack.

Men först måste du flytta till Houston med din mamma.

-Om det är hon som ska hjälpa dig. -Ja.

Okej. Ni måste båda flytta hit om du ska delta i mitt program.

Då kan vi stötta dig och se till att du lyckas långsiktigt.

Och når målvikten.

-Kan du det? -Ja.

Bra. Säg till när du har flyttat hit så bokar jag operationen.

Men fortsätt fokusera och gå ner i vikt under tiden.

Om du går upp i vikt opererar vi dig inte. Förstår du det?

Jag hoppas vi ses snart. Ring om du behöver nåt.

-Okej? -Ja. Tack.

Jag är jätteglad över Laceys framsteg de senaste två månaderna.

Om hon fortsätter så här genomför vi viktminskningsoperationen-

-när de har flyttat hit.

Men för att lyckas i längden-

-måste hon gå i psykoterapi direkt efter operationen.

Laceys behov att alltid ha kontroll-

-är ett beroende precis som maten.

Det försvinner inte bara.

Om hon får problem kommer hon att återgå till gamla vanor.

Men nu är hon redo för nästa steg. Viktminskningsoperationen.

Jag är så stolt.

Jag gick ner ännu mer än doktor Now ville.

Jag gjorde ett bra jobb och får operationen som kan rädda mitt liv.

Det blir svårt och jag har mycket att göra inför flytten hit.

Men det blir värt det.

Två veckor senare

Så mycket grejer...

Jag vill flytta till Houston.

Ju förr jag kommer dit, desto förr får jag operationen.

Det tog några veckor att hitta nånstans att bo-

-och fixa allt.

Vi packar inför flytten i morgon.

Det är läskigt att flytta härifrån till en storstad.

Det här är ett enormt steg.

Men jag är glad att båda mina föräldrar stöttar mig.

Mamma och jag insåg att vi inte klarade av det på egen hand.

Så jag ringde pappa och bad honom hjälpa oss med flytten.

Han sa att han skulle hjälpa oss så att det gick fort.

Han följer med oss dit.

Jag är jättetacksam.

-Hej, pappa. -Hej, gumman.

Lacey har inget liv nu.

Hon kan inte gå på stranden eller i köpcentrum.

Och när hon går ut vet hon att alla stirrar.

Hon är nära att bli sängliggande.

Jag tänker stötta henne.

Det här är hennes sista chans.

Jag är tacksam för att mina föräldrar hjälper mig.

Jag vet att alla samarbetar för att ge mig den hjälp jag behöver.

Jag är glad och ser fram emot att börja mitt nya liv.

Lacey och hennes familj har varit på väg till Houston i några dagar.

Vi har rest i tre dagar.

Jag vill fortsätta mot Houston.

Det här är en viktig dag på resan. Jag hoppas att vi kommer långt.

Det har varit en jobbig resa och jag har jätteont.

Jag är utmattad. Vi är slitna allihopa.

Det största problemet är att lasta ur mina grejer ur bilen-

-och gå fram och tillbaka.

När jag går ner i vikt förändras det.

Då slipper jag oroa mig för sånt. Jag ser fram emot det.

Vi ska åka i nio timmar i dag.

Jag vill bara komma fram och börja packa upp.

Vi är lite irriterade.

Det är mitt enda bekymmer.

Kom.

Sluta, Freddy.

Det har varit en lång resa.

Det har varit jobbigt för oss alla. Mina föräldrar har grälat mycket.

Vi är redo att komma fram och avsluta resan.

-Är du okej? -Ja.

-Tack. -Varsågod.

Det har varit svårt att hitta bra och sund mat längs vägen.

Jag har försökt följa dieten.

Men ibland har jag inga bra alternativ.

Jag försöker komma på nåt jag kan äta.

När man är ute och kör-

-får man äta längs vägen.

-Ska du äta nåt rimligt? -Ja.

Två mackor med 250 gram rostbiff, tack.

-Och... -Två rostbiff med cheddar.

Två rostbiff med cheddar.

Tack.

-Tack. -Här, mamma.

Jag gör så gott jag kan.

Jga försöker äta små mängder och fokusera på protein.

Dr Now lär inte gilla snabbmaten.

Men jag var rätt så duktig med tanke på alternativen.

Vi måste komma till Houston.

Så att jag kan göra det jag ska.

Jag är glad att vi är nära Houston.

Jag gillar att resa. Jag gillar att se världen omkring mig.

I nästan ett årtionde sen skolan har jag varit hemma nästan hela tiden.

Jag har bara kunnat se världen och uppleva saker genom tv.

Det är fantastiskt att resa så här.

Det känns som att min värld börjar bli större.

Det är kul att se olika delstater.

Prärien, sjöar och så många fina platser.

Det får mig att vilja få tillbaka mitt liv ännu mer.

Jag måste bara ta mig till Houston.

Vi är äntligen i Houston. Det var en otrolig resa.

Men det har inte varit lätt, för vi har rest i fyra dagar.

-Där är det. -Vi är framme.

Jag är utmattad.

Det har tagit ut sin rätt på oss alla.

Mina föräldrar har grälat mycket.

Alla är griniga.

Rakt bakåt. Stanna.

Det vore bäst att bara få det överstökat.

Det blir inte lätt.

Gud, vad skönt.

Det känns skönt.

Jag hoppas att jag kan flytta in snabbt och få det avklarat.

Alla kan gå tillbaka till sin vardag-

-utan mer gräl eller att nån blir upprörd.

Jag vet inte varför vi behövde den här.

Hon ville ta med den.

När det händer känns det som när jag var liten.

När mina föräldrar grälade.

Jag kunde bara äta för att hantera rädslan och smärtan.

Det har varit jättesvårt.

Vänd.

Försiktigt. Här.

-Jag ställer ner min ände. -Vi har en stor soffa.

Inte en enda skråma.

Suveränt.

Två minuter, så är jag redo.

Lådor.

-Vad gör Hodder? -Sitter ner.

Jösses.

Tänker du hjälpa till?

Från sjukhussängen?

Garderoben.

Pappa, sluta.

Chad, gör honom inte arg.

Det är för varmt där ute. Och han har kort stubin.

-Jag tar den. -Ur vägen.

Sluta!

-Lugna ner dig. -Nej.

Lugna ner dig.

Jag tar nästa.

Jag vet inte vad det är med honom. Han bara ---.

Jag är tacksam för att pappa hjälper mig, men ärligt talat-

-är det svårt för mig att göra det jag ska när han är arg.

Jag har löst våra matproblem.

-Jag tar kyckling. -Okej.

Okej.

Jag är rädd och vet inte om jag klarar av det här.

När jag är ängslig och rädd och alla bråkar-

-inser jag att mat hjälper mig att hantera det.

Bara ställ den nånstans.

Maten är här.

Vi har kyckling och mer kyckling.

Ta för er.

Jag vill få tillbaka mitt liv men är rädd att jag inte klarar av det.

Att jag inte är redo för operationen.

Jag förlorar nåt som jag behöver och som är väldigt viktigt för mig.

Om jag måste offra maten kan jag inte hantera saker och ting.

Då vet jag inte vad jag gör. Det kan gå illa.

Om jag gör det här kan det vara mitt livs största misstag.

Månad 4

En vecka senare

När vi hade flyttat in-

-åkte pappa och min bror hem.

Jag har ringt doktor Now och sagt att jag börjat tveka.

Att stressen när min familj bråkar-

-får mig att undra om jag kan ge upp det som alltid har hjälpt mig.

Så han ställer in operationen.

Han vill att jag ska gå till en terapeut innan vi gör nåt.

Mamma är jätteupprörd.

Hon tycker att jag riskerar min enda chans.

Hon är rädd att om jag går i terapi-

-inser de att jag är bipolär.

Då kanske jag inte får operationen.

Hon vill inte att jag ska berätta det i terapin.

Men jag tänker inte ljuga.

-Vad ska vi göra med problemet? -Jag vill inte prata om det.

Gå inte till ditt rum.

Det gör du alltid.

Lacey, jag tänker inte släppa det. Kom ut, så pratar vi om det.

-Kom igen. -Låt mig vara.

Okej, jag låter dig vara.

Ett litet tag. Du måste tänka om.

Doktor Nowzaradan.

Hej, Siri.

-Varför ringer du? -Ring doktor Nowzaradan, tack.

Ring honom inte.

-Ge mig inte order. -Jag har redan pratat med honom.

Det har inte jag.

Jag har ju berättat vad de sa.

Du lyssnar inte.

Jag vill prata med honom.

Du berättar inget för mig.

Du lyssnar inte på mig.

Jag behöver veta om du måste lösa det här innan operationen.

Jag behöver veta hur lång tid det tar.

Jag tänker inte bo här i över ett år.

Vad ska jag göra? Jag måste träffa en psykolog.

Jag vill inte att du går till ditt rum och beter dig som ett barn.

-Det gör jag inte. -Jag behöver veta grejer.

Du berättar inget för mig.

Du berättar bara det jag behöver veta.

Du lyssnar inte på mig. Du hör ju inte vad jag säger.

Gå och fixa lunch.

-Låt mig vara. -Du lyssnar inte.

Jag går.

Du lyssnar inte.

Det räcker.

Jag önskar att mamma lät mig vara.

Hon ger mig inte en chans att hantera det här.

Förr eller senare kommer jag inte att orka mer.

Då kommer jag antingen att hoppa av programmet helt-

-eller ge efter för suget.

Och äta allt jag vill ha.

Om jag låter det hända får jag inte viktminskningsoperationen.

Då hamnar jag på ruta ett igen.

Jag är jätterädd.

Jag är nära att låta det hända.

Månad 5

Vi har varit i Houston i ett par veckor.

Jag undrar om jag borde genomgå operationen just nu.

Jag är rädd för att ge upp möjligheten att kunna äta-

-för att hantera jobbiga saker.

Doktor Now avbokade operationen och bad mig gå till en terapeut.

Kom in.

Trevligt att träffas. Slå dig ner.

-Jag är glad att du är här. -Jag med.

Doktor Now skickade hit dig-

-för att hjälpa dig förstå de psykologiska aspekterna.

Särskilt tanken på att du inte kan använda mat-

-för att hantera känslor.

Efter operationen kommer du inte att kunna använda mat.

Utan att töja ut magen.

Du måste ha en lång lista av saker du kan använda-

-för du kan inte göra det.

Låt oss prata om mat som krycka.

Jag antar att du använder mat för att hantera dina känslor.

Ja.

Hur har du gjort det?

Socker var det främsta sättet.

-Så du gillar sötsaker? -Ja. Eller jag gjorde det.

Du har väl gått ner lite i vikt?

-Vad har ersatt maten? -Jag spelar tv-spel mer.

Du behöver en längre lista med saker som kan hjälpa.

Jag har försökt komma på andra saker, men jag hatar att gå.

-Vad vill doktorn att du ska göra? -Gå.

Fysisk aktivitet, alltså. Jag försöker komma på andra saker.

Jag gillar konst.

En hobby.

-Lämnar du huset ofta? -Nej, vi gör sällan det.

Det är bra att vara bland människor.

Du behöver inte prata med nån. Bara gå runt i butiken...

-Ja. -Ett köpcentrum.

Vi har ett enormt köpcentrum där du kan gå runt i flera veckor.

Utan att tröttna på det.

Försök vara bland människor.

Vi försöker komma på nåt du kan göra direkt för att vara bland människor.

-Vad tycker du? -Jag vet inte.

Du nämnde botaniska trädgården.

Jag vill gå dit.

Kan du gå dit ett par gånger i veckan?

Hur känns det?

-Jag är glad. -Bra.

Det var trevligt att träffas. Jag låter dig gå.

Okej, om jag kommer upp.

Okej?

-Det var trevligt att träffas. -Detsamma. Ta hand om dig.

Hej, mamma. Redo att gå?

Jag är glad att jag gjorde det.

Det var jobbigt och lite läskigt, särskilt i början.

Men det hjälpte att få uttrycka-

-mina känslor och problem.

Jag hade redan insett några av sakerna.

Jag vet att jag behöver andra sätt att hantera saker på än mat.

Jag försöker lista ut hur jag ska göra det.

Det var hjälpsamt att prata om hur jag ska göra det.

Förutom att promenera. Motionering är inte terapeutiskt för mig.

En hobby känns som ett lovande alternativ.

Men jag vet inte hur jag ska hitta nåt som kan slå-

-känslan när jag äter nåt gott.

Men jag ger inte upp.

Jag hoppas på att jag kan lösa det här och gå vidare.

Jag vet att om jag ger upp är det över för mig.

Månad 6

Nu när Lacey inte ska opereras flyttar hennes mamma hem igen.

Lacey är nu ensam i Houston.

Det har inte blivit bättre de senaste veckorna.

Sen terapin har jag försökt hitta nåt annat än mat som kan hjälpa mig.

Men mamma blev arg eftersom jag inte känner mig redo för operationen.

Hon flyttade hem förra veckan.

Jag är ensam nu.

Jag flyttade hit, bort från allt som är bekant-

-men nu lever jag som förut igen.

Men nu försöker jag äta rätt.

Det gör det ännu svårare.

Jag känner mig nere.

Jag vet inte om jag kan fortsätta så här länge till.

Det blir bara svårare, och jag är nära att ge efter.

Om jag gör det sabbar jag min enda chans att rädda mitt liv.

Månad 7

Det har gått upp och ner den senaste månaden.

Det var svårt när mamma flyttade.

Jag gav efter och åt en del onyttiga saker för att försöka må bättre.

Det funkade ett tag.

Men sen blev jag äcklad av mig själv.

Jag försöker mer nu.

Doktor Paradise sa att jag behöver andra sätt-

-att hantera mina känslor.

Så för ett par veckor sen började jag måla.

Jag har försökt uttrycka min kreativitet minst en gång om dagen.

Det känns terapeutiskt på vissa sätt.

Det bästa är att det har gett mig hopp om-

-att jag kan hitta andra sätt att hantera problem på.

Men jag har mycket jobb kvar för att nå dit.

Det är skönt att känna att jag klarar av det.

Månad 8

Jag ska äntligen operera mig.

De senaste månaderna har jag hittat sätt att hantera mina känslor.

Jag är inte rädd för att inte ha det jag behöver längre.

Jag ringde doktor Now och sa att jag var redo för operationen.

Båda mina föräldrar är här.

Jag är tacksam för det, men jag har sagt åt dem att de inte får bråka.

-Är du okej? -Ja.

Martha Laceys mamma

-Inte jag. -Är du inte okej?

-Jag är nervös för din skull. -Det ordnar sig.

-Jag hoppas det. -Det ordnar sig.

-Förlåt att jag är så känslosam. -Det är okej.

Jag är glad men rädd.

Jag är också nervös, men det kommer att gå bra.

Jag ska byta om.

Vi går ut.

Jag var rädd att jag inte kunde ersätta matens roll.

Men jag har övervunnit rädslan.

Jag är redo för det här.

Jag behöver det här för att rädda mitt liv.

Om jag inte gör det här nu lär jag inte få fler chanser.

Det är nu eller aldrig.

Dr Nowzaradan Fetmakirurg

Vi ska göra en gastric sleeve på Lacey i dag.

Operationen godkändes för fyra månader sen-

-men hon hade känslomässiga och psykologiska problem-

-som hon behövde hantera.

Nu börjar vi.

Som tur är gjorde hon framsteg-

-och fortsatte gå ner i vikt. Nu väger hon 229 kilo.

Okej. Släck lyset.

Det visar att hon är konsekvent-

-och inte ger upp när hon har problem.

Jag är säker på att hon är redo.

Lite högre.

Men hon väger över 200 kilo, så operationen är riskabel.

Hennes system kanske inte klarar av vikten.

Vi ska se till att hennes kropp inte pressas för mycket-

-så att hon får livshotande problem eller vi måste avbryta operationen.

Vi vill slutföra operationen.

Det tar bort 90 procent av magen.

Vi lämnar ett smalt rör.

Patienten är inte fysiskt kapabel till att äta för mycket.

Och är mindre hungrig.

Det ger henne en chans att gå ner ännu mer i vikt.

Jag är jättenervös och rädd.

Det är ju en operation och oväntade komplikationer är ju möjliga.

Men det är värt risken.

Jag hoppas att hon klarar sig. Jag vill att det ska gå fort.

Bra. Jag tar ut den.

Perfekt. Ställ den på bordet.

Kan du tända lyset?

Vi syr ihop henne.

Okej. Färdig.

Operationen gick jättebra.

Vi hade inga problem.

Vi kunde utföra en gastric sleeve.

Hon ska återhämta sig nu och kan åka hem om ett par dagar.

Hon får flytande kost i en månad.

Hon bör gå ner minst 15 kilo.

Sen bör hon gå ner minst 12 kilo i månaden.

Tills hon hamnar inom 50 kilo från sin målvikt.

Den här operationen är ett viktigt hjälpmedel för henne.

Den hindrar henne fysiskt från att äta.

Men för att undvika att hon får det svårt igen-

-måste hon fortsätta gå i terapi.

För att hantera de känslomässiga problem som får henne att tröstäta.

Annars kommer hennes känslomässiga problem så småningom att göra så-

-att hon återigen använder mat för att hantera sina problem.

I så fall töjer hon ut magen igen-

-så att operationen var bortkastad.

Sen är det bara en tidsfråga innan hon slutar gå ner i vikt-

-och börjar gå upp i vikt igen.

Lacey måste jobba hårt-

-och hantera sina problem.

Annars har hon ingen chans att lyckas i längden.

Månad 9

Vikt: 213 kilo Minskning sen operationen: 16 kilo

Total viktminskning: 100 kilo

Steve Laceys pappa

Det har gått en månad sen operationen och jag tycker att det går bra.

Doktor Now sa att jag behövde ha nån här efter operationen-

-för att hjälpa mig om jag skulle bo i lägenheten.

Men mamma sa att det tog längre tid för mig att operera mig än-

-hon hade väntat sig.

Men pappa sa att han ville hjälpa mig.

Det är skönt att få umgås med honom.

Men han måste åka hem om en vecka nu när jag har återhämtat mig.

Jag försöker få mamma att gå med på att bo här i några månader.

Så att jag har nån hos mig.

Jag har träffat dr Paradise igen.

Han sa att jag måste hantera de saker-

-som fick mig att börja använda mat för att hantera grejer.

Jag vet att jag måste prata med pappa och mamma om det.

Men vi har det så bra just nu och jag vill inte förstöra det.

Ska jag ta den?

Både dr Now och dr Paradise säger-

-att jag går upp i vikt igen om jag inte hanterar det här.

Jag ska försöka ta mod till mig att göra det jag måste.

Jag har fått en chans till ett nytt liv.

Jag får inte sluta nu, för då sabbar jag alltihop.

Jag får inte låta det hända.

Vad tänker du på?

Inget. Jag bara...

I terapin har jag pratat om när jag var yngre-

-och du och mamma jobbade mycket.

Ja.

Poängen är att jag var ensam och behövde fatta beslut själv.

Jag fick mig själv att må bättre genom att äta mat.

För jag var ofta ensam.

Jag kände mig ensam.

Jag har burit med mig det-

-och som vuxen försöker jag släppa taget om det och gå vidare.

Det förändrar mig och dig.

Vi kan bli bättre.

Jag visste inte att det påverkade dig.

Jag kanske inte var där när du var liten.

När du blev större... Det är jobbigt att säga, men...

Jag blev nästan generad...

...när folk såg mig med dig.

Det kändes som att folk stirrade på oss.

-Som om vi var missfoster. -Absolut.

Det kanske är därför jag inte var där.

Jag ville inte hantera det.

Jag kunde inte lösa problemet.

Jag har alltid kunnat lösa allt.

Men jag kunde inte lösa det problemet.

Det har fallit mig in.

Jag var inte alltid där. Jag var...

...för upptagen i min egen värld.

Jag gillar inte att prata om det-

-för det är annorlunda nu.

-Du är här nu. -Ja.

Du gör allt du kan för min skull.

Jag är glad att jag kunde vara en del av det här.

Det du har gått igenom och kommer att gå igenom.

Jag är glad att du är här.

-Jag kommer när du ringer. -Ja.

Jag älskar dig.

Månad 10

Jag går på en konstkurs.

Jag vill lära mig sätt att bli bättre på att måla.

Så att jag kan fortsätta uttrycka mig och lägga mina känslor i konsten.

Välkomna. Säg till om ni behöver hjälp.

Innan pappa åkte hem tog jag mod till mig att prata ut med honom.

Det kändes faktiskt jättebra-

-att släppa ut nåt jag har hållit inne i över 20 år.

Jag mår bra och är självsäker.

Jag måste gå ner mycket mer i vikt-

-men varje dag är ett steg i rätt riktning.

Jag går ut och lever livet och träffar nya människor.

Det är inte så hemskt som jag trodde att vara bland människor.

Du är färdig. Få se.

Dra rakt upp. Ta ett djupt andetag.

Det är nervöst.

-Gud... -Det är okej.

Så, ja.

Jag har en del överflödig hud.

Jag vill gå ner tillräckligt i vikt för att få operera bort den.

Nästa möte är om en månad.

Jag hoppas på att få operationen godkänd då.

Jag jobbar hårt för att gå ner så mycket jag kan innan dess.

Månad 11

I dag ska jag träffa doktor Now-

-för att se hur mycket jag har gått ner de senaste två månaderna.

Lacey.

På senaste mötet för två månader sen vägde jag 213 kilo.

Enligt doktor Now bör jag gå ner minst 10 kilo i månaden.

Så jag bör väga 195 kilo nu.

197,5 kilo

Senaste viktminskning: 15,5 kilo

Jag nådde inte riktigt målet, men nästan.

Jag går fortfarande ner i vikt.

Jag är rätt så nöjd. Jag hoppas att doktor Now också är det.

-Hej. Hur mår du? -Bra. Hur mår du?

Jag mår bra, tack.

Du väger 197,5 kilo.

Du har gått ner i genomsnitt 8 kilo i månaden.

Det är lite lågt, men inte illa.

Har du lärt dig att hantera dina känslor på ett hälsosamt sätt?

Det går jättebra. Bättre än jag väntade mig.

Det är inte lätt, men jag lär mig nya vanor. Det känns bra.

Det är bra, för du får inte gå ner mindre i vikt.

Du måste fortsätta hantera dina känslomässiga problem-

-så att det inte händer. Okej?

Du borde gå ner runt 10 kilo i månaden.

-Okej? -Ja.

Men du är jätteduktig.

Du har gått ner totalt 116 kilo på ett år. Det är bra.

-Hur känns det? -Suveränt.

Bra. Det går bra, men slappna inte av för mycket.

-Din målvikt är 68 kilo. -Seriöst?

Ja. Du bör väga det med tanke på din längd.

-Du har 129 kilo kvar. -Det är mycket kvar.

Du har bara nått halvvägs.

Men om du fortsätter så här kan du nå din målvikt på 9-10 månader.

-Låter det bra? -Helt sjukt.

Nästa stora steg är att ta bort överflödig hud.

Vi tar en titt på det när du kommer under 160 kilo.

Jag ser att du har lös hud på magen.

Låt mig ta en titt.

Din mage har två lager. Över och under.

Drar det i det lägre lagret när du står upp?

-Ska jag resa mig upp? -Ja, visa mig.

Det kommer att göra ont.

Fortsätt jobba hårt. När du har gått ner 35 kilo till tar vi bort den.

Då försvinner 10-15 kilo till.

Bra jobbat, Lacey.

Du har gått från ett av de högsta BMI jag har sett på 122-

-till 77.

Det är mycket bättre. Fortsätt så.

Har din mamma kommit tillbaka för att hjälpa dig?

-Ja. -Bra. Hälsa henne från mig.

-Vi ses snart. -Okej. Vi ses.

-Hej då. -Hej då.

Det går bra för Lacey.

Hon har gått ner lite mindre än väntat.

Så hon måste hantera sina känslomässiga problem.

Men om hon gör det-

-kan vi hjälpa henne nå sin målvikt snart.

Jag är optimistisk.

Jag tänker fortsätta kämpa-

-och göra det jag måste för att nå mitt mål.

Jag har mycket att hantera-

-för att fortsätta så här.

Men jag har kommit långt och är mer motiverad än nånsin.

Månad 12

Jag tränar mer konsekvent nu och promenerar utomhus varje dag.

Jag ser fram emot det nu, för det hjälper mig rensa tankarna.

Det är avslappnande. Jag gillar att titta på naturen.

Av nån anledning hjälper det mig med mina bekymmer.

Den här upplevelsen har inte varit som jag väntade mig.

Men jag börjar älska mitt liv.

Det har förändrats helt det senaste året.

Jag bryter mina dåliga vanor.

Det är inte lätt.

Men det går bra.

Jag har drömmar.

Jag vill ha ett jobb och finna kärlek.

Jag har fått en andra chans.

Jag tänker fortsätta framåt-

-för jag tror på framtiden nu.

Översättning: Evie Eriksson www.btistudios.com