All language subtitles for My 600-lb Life S07E06

Jag väger så mycket
att hela mitt liv är en enda kamp nu.

Jag lever för att äta.

Varje år opereras hundratals
patienter som väger över 270 kilo.

Han kan inte sluta.

Det är läskigt att mitt hjärta
kan explodera när som helst.

Chansen till långsiktig framgång
är mindre än 5 procent.

Jag vill inte dö.

Jag har inte ens fått leva än.

Vi upplever ett år med personer
på 270 kilo som försöker ta kontroll.

Varför attackerar du mig?

Du beter dig som om det är vårt fel.

Jag kommer att dö.
Jag klarar mig inte.

Det här är Laceys berättelse.

Du lyssnar inte på mig.

Vi måste prata om det, för jag
tänker inte bo i här i över ett år.

Lacey Hodder
29 år, 296 kilo

Det är smärtsamt att vakna.

Jag är ju så tung.

Varenda centimeter av min kropp
gör ont hela tiden.

Det är värre när jag rör på mig.

Jag fasar inför
att behöva gå upp och börja dagen.

De första stegen ur sängen
gör mest ont.

Det blir bara värre.
Jag är rädd att benen ska ge upp.

Jag är rädd, för jag bor ensam.

Jag har ingen här som kan hjälpa mig.

Om det händer är jag rädd-

-att om inte mamma
eller mina vänner råkar komma hit-

-kan jag bli
allvarligt skadad eller dö.

Jag väger så mycket-

-att det kan gälla liv eller död när
jag går på toaletten eller duschar.

Jag skäms för
att jag har låtit det gå så långt.

Jag vägrar titta på min kropp.

Jag vill inte tänka på den
eller titta på den.

Jag är överväldigad av min storlek.

Den gör mig deprimerad.

Jag klär inte på mig
framför en spegel.

Jag går till ett rum utan speglar
när jag klär på mig.

Men jag blir helt utmattad av
att klä på mig.

Jag kan inte ens
torka hela min kropp.

Det är deprimerande. Jag hatar det.

Hela mitt liv är en enda kamp.

Det enda som gör mig glad är mat.

Jag lever för att äta.
Det är därför jag går igenom det här.

När jag har klätt på mig
börjar jag äta.

Det är som ett matmaraton
tills jag är mätt.

Det kan krävas mycket.

Jag lagar korv och potatis först.

Jag är trött.

Men min hunger slår tröttheten.

Jag ser fram emot att äta.

Jag vill bara äta.

Så när jag äntligen gör det
är den första tuggan jättegod.

Jag kan knappt beskriva det.

Jag vill bara ha mer.

Jag vill att den känslan
varar för evigt.

När jag har ätit upp frukosten
får jag äntligen äta nåt sött.

Det är det jag har väntat på.

Allt med socker, särskilt choklad,
är min största svaghet.

Det är himmelska små tuggor.
Jag kan inte få nog.

Jag har bott här i 8-9 år.

Ensam.

Jag gillar inte att gå ut.

Jag går bara ut för att köpa mat.

Då har jag nånstans att åka.

Men jag åker inte långt.

Jag blir trött
bara av att gå ända till bilen.

Jag är rädd att jag kommer att
fastna i bilen en vacker dag.

Det gör ont
att sitta i bilen för länge.

Det är bara en tidsfråga innan jag
inte kan göra det här längre.

Beställ när du är redo.

En dubbel ostburgare,
extra stor pommes-

-mozzarellapinnar
och en stor bananmilkshake.

När jag väl är sugen på nåt
måste jag ha det.

Jag brukar åka till flera
snabbmatställen för att få allt.

Tre kryddstarka tacos, tack.

Mat är det enda
som hjälper mig klara av mitt liv.

Tanken på att inte ha det som hjälper
mig när jag är deprimerad-

-är hemsk.

Jag vet inte hur jag ska förändras.

Det har varit det enda jag kan
lita på ända sen jag var liten.

Jag har alltid haft problem
med mat och min vikt.

Jag tror att jag alltid
har varit överviktig.

Jag var överviktig
redan när jag var liten.

Mamma älskade mat.

Hon var kock på en resort,
så mat var hennes liv.

Hon hade dåliga matvanor.

Jag vet att jag lärde mig av henne.
Att hetsäta.

Mamma har alltid
haft problem med det.

Jag fick också det.

Jag åt alltid med mamma
när jag var liten. Det var vår grej.

Jag blev överviktig tidigt. Jag vägde
runt 35 kilo när jag var fyra.

Ibland gick vi ut och åt.

Det var kul,
för jag fick umgås med mamma.

Det var speciellt för mig.

När jag var sex
vägde jag redan över 55 kilo.

Det var tre gånger mer än
jag borde ha vägt.

Lacey var alltid större än andra.

När hon gick i ettan
gick hon till barnläkaren.

Hon sa: "Vad ger du henne för mat?
Hon väger alldeles för mycket."

Det gjorde mig orolig.
Jag visste inte vad jag skulle göra.

När jag blev äldre
jobbade mina föräldrar mer och mer.

Jag var ofta ensam hela dagarna.

Jag tog hand om mig själv.

Jag började laga middag själv.

Jag åt vad jag ville.

Jag älskade att blanda smör och
socker och äta det ensam i mitt rum.

Ingen kunde stoppa mig.

Pappa fick svårt att hitta jobb
och var hemma mer.

Han kommenterade på
mina matvanor ibland.

Han sa: "Räcker det inte nu?"

Eller: "Du har ätit tillräckligt."

Och jag bara: "Jag gör det ändå."

Jag fortsatte gå upp i vikt
och vägde över 90 kilo när jag var 9.

Det var då min vikt
började orsaka problem.

Jag blev snabbt trött
jämfört med mina vänner.

Jag kunde knappt gå runt kvarteret.

Jag var ledsen att jag inte
kunde umgås med mina vänner.

Min vikt började isolera mig.

Mitt liv blev mycket sämre.

Inte bara på grund av min vikt
utan på situationen där hemma.

Pappa hade svårt att hitta jobb
och de grälade mycket om pengar.

Mamma tyckte att pappa inte försökte
och att han var lat.

De bråkade jättemycket.

En gång bråkade de när vi åt middag.

Pappa välte på bordet.

Jag grät, för jag var livrädd.

Efter det var jag rädd för pappa,
för han tappade humöret.

De bråkade bara mer och mer
och jag var rädd hela tiden.

Jag visste inte när pappa skulle bli
arg igen, för det blev han alltid.

Det var då jag började inse
att mat var en enorm tröst för mig.

Den fanns där för mig när jag
kände mig ensam och när jag var rädd.

Jag gick från att ständigt vilja ha
mat till att ständigt behöva mat.

När jag var 12 vägde jag 160 kilo.

Doktorns våg gick inte högre än så.

Vi brydde oss inte om
att väga mig efter det.

Men jag blev större hela tiden.

Andra människor påpekade det.

Särskilt pappa. Han var värst.

När jag var tonåring
tjatade han om min vikt hela tiden.

Så jag ville inte vara nära honom.

Lacey tyckte inte om sin pappa
och ville inte äta med honom.

Han kritiserade henne
vid matbordet när vi skulle äta.

Så hon ville inte äta där.

Vi åt i vardagsrummet
och hon i sitt rum.

Jag undvek pappa så mycket jag kunde.

Han bara tjatade.

När Lacey gick på high school blev
övervikten ett allt större problem.

Jag blev som en fiende för henne.

För jag fokuserade på hennes vikt.
Förmodligen mer än jag borde.

Jag blev ledsen av
att se henne kasta bort sitt liv.

När jag var 15
skaffade min doktor en ny våg.

Jag vägde 223 kilo.

Jag blev chockad,
men jag slutade inte äta.

När jag var 16 var jag tvungen att
hoppa av skolan på grund av min vikt.

Det var förödmjukande.

Men jag hittade en annan skola
som uppfyllde mina behov.

Jag kunde plugga färdigt
och ta studenten när jag var 18.

Jag vägde över 255 kilo,
men jag kunde inte sluta äta.

Maten hjälpte mig med
mitt livs svåraste stunder.

Särskilt då, för min relation
till pappa tog i princip slut.

Mina föräldrar skilde sig
och pappa flyttade.

Jag blev förkrossad.

Han sårade mig,
men han var min pappa.

Jag ville inte förlora honom.

Jag älskar Lacey,
men jag insåg eller kände-

-att hon inte var min dotter.
Hon var sin mammas dotter.

Jag gav upp. Jag orkade inte mer.

Det är hemskt att säga det om
min dotter men jag skämdes för henne.

Jag ville inte vara ute bland folk
med henne på grund av hennes vikt.

Jag bodde hos mamma och bara åt
och gick upp i vikt i ett par år.

När jag var 20
och vägde över 270 kilo-

-försökte jag gå på college,
men det gick inte.

Det gick inte fysiskt sett.

Så jag blev sjukskriven
och skaffade ett eget ställe.

Jag har levt på bidrag i 8-9 år nu.

Jag har aldrig haft ett jobb.

Jag vet inte hur det känns
att jobba för nåt.

Det är för ---.

Det här huset är mitt liv.

De senaste åtta åren
har jag bott ensam här.

Mamma brukade äta med mig,
men hon hade gått upp i vikt.

Så hon skaffade en gastrisk bypass.

Det förändrade vår relation,
för vi kunde inte äta samma mat.

Pappa hälsar på ibland.

Han har gift om sig.

Men vi
har aldrig stått varandra nära.

De enda jag träffar regelbundet är
några av mina barndomsvänner-

-som är en del av mitt liv.

-Vad har du gjort?
-Inte mycket.

Jag har bara varit här
och gjort det jag gör.

Vill du gå ut och äta?

-Inte i dag.
-Är du säker?

Hur ska vi muntra upp dig?

Kanske när solen skiner.

Vi är oroliga för dig.
Det blir värre.

Vi märker det.

Det är oroväckande,
men jag klarar mig nog.

Det har varit jobbigt att se Lacey
gå upp i vikt och bli mer isolerad.

Det känns som att hon tappar hoppet.

Hon förtjänar inte att leva så här,
men det är det hon är van vid.

Det hjälper inte att isolera dig.

Jag vill inte
att du ska stänga in dig.

Jag har pratat med din mamma om det.

-Ja, jag pratar med henne.
-Gör inte det.

Vi är båda oroliga, och jag sa...
Jag kände mig oförskämd-

-men jag sa att hon måste göra nåt.

Lacey rusar mot döden.

Det är hemskt.

Jag vill inte behöva gå
på Laceys begravning. Nånsin.

-Kan du inte följa med?
-Nej.

Jag kan sitta här. Ni kan gå.

Kastar du ut oss?
Eller får vi stanna ett tag?

Jag är trött. Det är dags för er
att gå så att jag kan vila.

Okej.

Älskar dig.

Vi ses.

-Ha kul. Gör inget för galet.
-Nej, då.

Jag hatar att det här är mitt liv.

Och det blir bara värre.

Men jag vill inte att folk ska tjata.

Jag är frusterad över
att de pratat med mamma.

De gick över gränsen.
Det är inte okej.

Det de säger är sant.

Men jag har levt så här så länge.
Jag klarar inte av livet utan mat.

Tanken på det gör mig livrädd.

Jag skulle offra
all lycka i mitt liv.

Men jag vet att jag kommer
att dö snart om jag inte gör nåt.

Jag kommer att somna en kväll
och inte vakna igen.

Det vill jag inte.

Jag måste göra nåt innan det är
för sent och jag äter ihjäl mig.

Månad 1

Jag har funderat mycket på
det mina vänner vill prata om.

Det är frustrerande och pinsamt när
de pratar om hur dåligt jag har det.

Men de har rätt.

Jag har pratat med mamma om
att skaffa hjälp.

Hon följer med mig om jag åker
och träffar doktor Now i Houston.

Hon har bokat en tid åt mig
och köpt flygbiljetter.

-Vilken lustig hårborste.
-Den drar inte ut håret.

Vi kommer att klara av det här.

Vi ska fixa ett nytt liv åt dig.
Då blir jag en jätteglad mamma.

Bra. Tack.

-Jag älskar dig.
-Jag älskar dig.

Jag är färdig.

Du kan gå. Jag fixar det.

Jag har aldrig flugit.

Jag har inte åkt eller gått
så här långt på länge.

Jag är rädd
att min kropp inte klarar av det.

Dessutom kanske inte doktor Now
hjälper mig. Då är det bortkastat.

Jag hoppas inte
det här är ett misstag.

Okej. Nu åker vi.

-Hur många säten behöver du?
-Jag vet inte.

Jag hoppas på två,
men det är okej om det blir tre.

Då kan du lägga upp benet.

Det du har ont i.

Det kvittar om det är obekvämt
så länge jag kommer dit.

Vill du parkera bilen
när vi har lastat ur bagaget?

Visst.

Jag kan inte gå så långt.

Okej.

Jag börjar bli nervös.

Det måste gå så fort som möjligt.

Jag kan inte gå så långt.

Men vi har beställt hjälp, så nån
ska hjälpa mig med en rullstol.

Det hjälper mycket.

Jag måste sätta mig ner.

-Har du beställt hjälp?
-Ja.

Jag tar väskorna.
Hur kan jag hjälpa dig?

-Jag behöver nog en rullstol.
-Inga problem.

Har ni era boardingkort?

-Slå er ner här.
-Tack.

-Tack.
-Inga problem. Kan du ta det här?

Jag går och hämtar en rullstol.

Där är han.

Vi har tyvärr ingen rullstol
som klarar av din vikt.

Är det lättare om du stöttar dig
på en rullstol när du går?

Jag kan försöka utan.
Jag kan försöka.

Utan att hålla i dig? Okej.

Vi går till säkerhetskontrollen.

Det väntade jag mig inte.

Det är sånt här jag oroar mig för.

De flesta platser
har inte det jag behöver.

Det känns som att alla tittar på mig
när jag försöker ta mig till planet.

Jag hoppades på
att få det gjort så fort som möjligt.

Jag kan inte stå upp så länge.
Jag har redan ont.

Gaten är här borta.

Folk förstår inte hur svårt det är.

Det kan bli illa
om jag når min gräns.

Jag måste sätta mig ner.

-Trevlig resa.
-Tack.

Tack och lov.

Nu när jag kan sitta ner lugnar jag
ner mig lite och mår bättre.

-Du verkar mindre nervös nu.
-Jag är glad.

Det är häftigt.

Jösses. De är
mycket större än de verkar.

Det här är början på din färd.

Jag är så glad.

Nu när jag har kommit
så här långt klarar jag mig.

Jag är inte nervös längre,
för vi är här.

Jag trodde att det var läskigare.

Jag ser fram emot det nu.

Jag har aldrig sett flygplan
landa, lyfta eller röra på sig.

Det är suveränt.
Jag kan inte sluta titta.

Folk tar för givet att de
kan göra och se såna här saker.

Det är fantastiskt.

Jag måste bara gå lite längre.
Jag klarar av det.

Jag är fortfarande
lite orolig för att gå ombord.

Men jag är glad.

Jag ser fram emot
att flyga för första gången.

Behöver du hjälp med nåt mer?

-Nej. Det är lugnt.
-Perfekt.

Jag har ont i benen
och är jättetrött, men jag är glad.

Vad häftigt.

Det tar andan ur mig.

Jag är tacksam för att få chansen
att flyga för första gången-

-och ta kontroll över mitt liv.

Jag vet inte vad som kommer att hända
eller om doktor Now kan hjälpa mig.

Men jag är optimistisk
och stolt över att jag gör det här.

Tre timmar senare

Vi landar snart i Houston,
och jag kommer att få assistans där.

Jag klarar av resten av resan.
Jag är inte orolig.

Jag klarar av det.

Det var pinsamt
att behöva två säten på flyget-

-men det hjälpte mig.

För jag kunde byta ställning
när jag hade ont.

Jag mår bra.

Jag är lättad över rullstolen.

Men jag är utsvulten.

Jag brukar ha ätit mycket
så här dags.

Men i dag har jag knappt ätit nåt.

Jag måste äta nåt snart.

Men annars mår jag bra.
Det här har varit en bra erfarenhet.

Ursäkta, kan vi
köpa mat nånstans på vägen?

-Denny's?
-En drive-through?

-En drive-through?
-Ja.

Jag ser verkligen fram emot att äta.

Det här blir en av de sista gångerna
som jag kan äta så här på ett tag.

När jag har träffat doktor Now
måste jag nog ändra min kost.

Jag tänker njuta av det här.

-Nummer 7.
-Nummer 7, tack.

Men i morgon är en ny dag
och jag måste börja jobba hårt.

Härligt.

Jag har gjort mycket i dag.

Jag är redo att avsluta resan nu.

Satan!

Satan.

Jag har ont i benet.

-Vilket?
-Rör mig inte.

Okej.

Det är helt otroligt.

Jag har så ont.

Jag kan inte resa mig upp.
Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag kan inte resa mig upp.

-Jag ringer efter ambulans.
-Nej.

-Vi behöver en bår för dig.
-Nej!

Mamma, låt mig vara.

-Ditt ben får inte bli värre.
-Jag klarar mig.

Du har gjort illa det.

Jag behöver ett ögonblick. Jag önskar
att mamma kunde lämna mig i fred.

Om jag får samla mig lite
kan jag försöka resa mig upp.

Jag vill inte ringa efter ambulans
eller be om hjälp.

Jag vill bara gå till mitt rum
och äta och lägga det här bakom mig.

-Nej. Rör mig inte.
-Okej.

Rör mig inte. Släpp mig.

Släpp mig. Bort.

-Låt mig göra det.
-Okej.

-Jag hämtar en rullstol åt dig.
-Jag vill bara gå.

Jag visste att det här skulle hända.

Det gick så bra
och jag var självsäker.

Men jag pressade mig själv
för mycket.

Jag är generad och nere.
Jag vill bara vila och äta.

Det var hemskt när Lacey ramlade.

Det var min värsta rädsla.

Jag kände mig hjälplös.

Jag är glad att hon inte bröt nåt,
men jag vill inte känna så igen.

Lite pommes kan muntra upp dig.

Nej, tack.

Jag är glad att jag är här.
Jag vill sova.

Jag har förtjänat en god natts sömn.

Jag hoppas att jag kan vila,
för tankarna rusar.

Jag undrar hur det går med dr Now.

Min kropp klarar snart inte mer.

Mitt liv hänger på
det som händer i morgon.

Jag vet
att det här är min sista chans.

Dagen därpå

Vi ska träffa doktor Now.

Jag kunde vila och sova lite
efter det som hände i går.

-Ha en bra dag.
-Tack.

Jag mår mycket bättre.

Jag är bara nervös för
hur mötet ska gå.

Lacey Hodder?

Jag är rädd
att jag väger över 300 kilo.

313,5 kilo

Det var det jag var rädd för.

Jag väger mer än nånsin
och vet att jag behöver hjälp.

-Hej.
-Hej.

-Hej. Doktor Nowzaradan.
-Jag heter Lacey.

-Och...
-Martha.

-Vem är du?
-Laceys mamma.

Mamman.

Trevligt att träffas. Hur var resan?

Bra. Jag har aldrig flugit förut.

-Det gick bra.
-Vad bra.

Jag är glad att du är här.

Lacey, du väger 313 kilo.

-Är det din högsta vikt hittills?
-Ja.

Och du är 1,62.

Du bör väga 55 kilo
för ett normalt BMI.

Ditt BMI är 122.

Det är inte det högsta
jag har sett, men nästan.

Det är rätt så illa.

Jag är förvånad att du kan röra
på dig. Hur långt kan du gå? 20 steg?

Jag kan gå rätt så långt för
min vikt, men jag är alltid andfådd.

Jag tvingar mig själv att gå.

Det kan vara för att du är ung.

Din kropp
har klarat av din vikt hittills.

Men det kommer snabbt att förändras.

När började du få problem med vikten?

I grundskolan. När jag var liten.

Jag har alltid varit överviktig.

Du ansvarade inte för maten då.

Du gick upp i vikt
av maten du fick av din mamma.

Jag tror det.

Vi gör så här.

Du ska äta 1 200 kalorier om dagen.
Mycket protein, lite kolhydrater.

Du ska börja omedelbart.

Du ska bara äta tre gånger om dagen.
Inget småätande.

Då bör du kunna gå ner
minst 35 kilo på två månader.

Och du ska vara aktivare.

Förbättra konditionen genom att gå
en halvtimme morgon och kväll.

-Okej?
-Ja.

Om du gör det
godkänner jag operationen.

Men annars kan vi inte ens
överväga att operera dig.

Med ett så högt BMI vore det
nästan omöjligt att få dig att andas.

På grund av vikten.

Det är ditt enda alternativ.

Du måste gå ner i vikt.

Om du gör det och vi opererar dig-

-måste du bo i Houston ett tag.

Du behöver nån som kan hjälpa dig.

-Är det ett problem?
-Nej.

-Vem ska hjälpa dig?
-Mamma.

Okej. Kan du hjälpa henne?

Du har inte varit så framgångsrik
med din egen viktminskning.

Jag vet inte
om du kan uppmuntra sunda val.

-Hon gör som hon vill.
-Vad menar du?

-Jag är envis.
-Hon gör som hon vill.

Så du äter inte ohälsosam mat
nära henne eller ger henne fel mat?

Vi bor inte ihop.

Det betyder inte att du
kan föregå med gott exempel.

Ni måste båda få kontroll på vikten
om ni ska göra det här ihop.

Annars måste vi börja väga dig.

Vi har ingen felmarginal
och ingen tid att spilla.

Din kropp är en tidsinställd bomb
som kan smälla när som helst.

Jag klarar av det. Jag är redo.

Jag hoppas det. Ni måste båda ta det
här på allvar och göra det ni ska.

Annars kommer du snart
att begrava Lacey, Martha.

Det är bara en tidsfråga innan
det blir för mycket för din kropp.

Då dör du.

Du är 29 och har ett BMI på 122.

Du lär inte leva länge.

Det här är en farlig situation.

Du måste göra det nu.

Okej. Vi ses
när du kommer tillbaka till Houston.

Det var trevligt att träffas.

Lacey har nästan det högsta BMI
jag nånsin har sett.

Med tanke på hennes längd
motsvarar hennes vikt-

-350-400 kilo
för nån som är normallång.

Hennes vikt är extremt farlig.

Hennes kropp kan inte
fortsätta så här länge till.

Varje dag innebär en risk för henne.

Hennes kropp
kan nå sin gräns när som helst.

Om hon inte förändras nu
har hon inte lång tid kvar.

Jag har blandade känslor.

Jag blev chockad av min vikt.

Och mitt höga BMI.

Men jag känner mig även hoppfull.

Det är läskigt att jag måste gå ner
så mycket i vikt på två månader.

Men jag tänker
jobba hårt, äta rätt och träna.

Jag vet hur viktigt det här är.
Det är min sista chans.

Månad 2

Det har gått en månad.

Så fort jag lämnade doktor Nows
kontor började jag göra som han sa.

Mamma har hjälpt mig
genom att lära mig laga nyttig mat-

-och ställa mig till svars.

Men det har varit en stor förändring.
Frestelserna försvinner inte bara.

Du ser ju att dieten funkar.

-Ja, det gör den.
-Bra inställning.

Jag har bara en månad på mig
att gå ner så mycket jag kan i vikt.

Jag tänker inte sakta ner.

Jag följer min diet helt.

Och äter inga extra kalorier.

Och jag motionerar en halvtimme
varje morgon och kväll.

-Jag är jättestolt över dig.
-Det känns som att det går bra.

Det märks.

Jag är van vid potatis och ris.
Det är svårt att laga mat utan det.

Det är svårt att hitta nåt som
både är mättande och näringsrikt.

Hur nervös är du
inför nästa möte med doktor Now?

Jag hoppas att det jag gör funkar
och att det märks.

Att han märker att jag gör det.

Jag har tilltro till dig.

-Jag hoppas det räcker.
-Jag med.

Jag gör allt jag ska göra.

Nästa gång jag väger mig hos
doktor Now vill jag se rätt nummer.

Det här är min sista chans,
så jag får inte misslyckas.

Månad 3

Jag och mamma är i Houston
för att träffa doktor Now igen.

Jag är nervös men optimistisk.

Jag har lärt mig mycket
de senaste månaderna.

Jag måste lära mig ett nytt sätt
att se på mat. Det var inte lätt.

Jag hoppas att jag nådde målet.

Men jag vet inte hur det ska gå.

Det enda jag är säker på just nu är
att jag har gjort allt doktor Now sa.

Jag har inte fuskat en enda gång.

Om jag inte når målet
var det omöjligt för mig.

Men jag hoppas att jag gjorde det.

Lacey Hodder?

Förra gången vägde jag 313 kilo.

Doktor Now sa att jag måste
gå ner 35 kilo på två månader.

Jag måste väga 278 kilo nu.

Jag är jättenervös.

265,8 kilo.

Total viktminskning: 47 kilo

Det är helt otroligt.

Bra jobbat.

Jag är chockad, men på ett bra sätt.

Det är fantastiskt.

Jag kan knappt tro det.

Jag minns inte
när jag var så här glad senast.

-Hej.
-Hej.

-Hur mår ni?
-Bra. Hur mår du?

Jag mår bra, tack.

Lacey, du väger 266 kilo nu.

Du har gått ner 47 kilo på en månad.

-Har du följt dieten?
-Ja.

Bra. Du är duktig.
Jag är stolt över dig.

Jag godkänner
viktminskningsoperationen.

Toppen. Tack.

Men först måste du
flytta till Houston med din mamma.

-Om det är hon som ska hjälpa dig.
-Ja.

Okej. Ni måste båda flytta hit
om du ska delta i mitt program.

Då kan vi stötta dig och se till
att du lyckas långsiktigt.

Och når målvikten.

-Kan du det?
-Ja.

Bra. Säg till när du har flyttat hit
så bokar jag operationen.

Men fortsätt fokusera
och gå ner i vikt under tiden.

Om du går upp i vikt
opererar vi dig inte. Förstår du det?

Jag hoppas vi ses snart.
Ring om du behöver nåt.

-Okej?
-Ja. Tack.

Jag är jätteglad över Laceys framsteg
de senaste två månaderna.

Om hon fortsätter så här genomför vi
viktminskningsoperationen-

-när de har flyttat hit.

Men för att lyckas i längden-

-måste hon gå i psykoterapi
direkt efter operationen.

Laceys behov att alltid ha kontroll-

-är ett beroende precis som maten.

Det försvinner inte bara.

Om hon får problem kommer hon
att återgå till gamla vanor.

Men nu är hon redo för nästa steg.
Viktminskningsoperationen.

Jag är så stolt.

Jag gick ner
ännu mer än doktor Now ville.

Jag gjorde ett bra jobb och får
operationen som kan rädda mitt liv.

Det blir svårt och jag har mycket
att göra inför flytten hit.

Men det blir värt det.

Två veckor senare

Så mycket grejer...

Jag vill flytta till Houston.

Ju förr jag kommer dit,
desto förr får jag operationen.

Det tog några veckor
att hitta nånstans att bo-

-och fixa allt.

Vi packar inför flytten i morgon.

Det är läskigt
att flytta härifrån till en storstad.

Det här är ett enormt steg.

Men jag är glad
att båda mina föräldrar stöttar mig.

Mamma och jag insåg att vi inte
klarade av det på egen hand.

Så jag ringde pappa
och bad honom hjälpa oss med flytten.

Han sa att han skulle hjälpa oss
så att det gick fort.

Han följer med oss dit.

Jag är jättetacksam.

-Hej, pappa.
-Hej, gumman.

Lacey har inget liv nu.

Hon kan inte gå på stranden
eller i köpcentrum.

Och när hon går ut
vet hon att alla stirrar.

Hon är nära att bli sängliggande.

Jag tänker stötta henne.

Det här är hennes sista chans.

Jag är tacksam för
att mina föräldrar hjälper mig.

Jag vet att alla samarbetar för
att ge mig den hjälp jag behöver.

Jag är glad och ser fram emot
att börja mitt nya liv.

Lacey och hennes familj har varit
på väg till Houston i några dagar.

Vi har rest i tre dagar.

Jag vill fortsätta mot Houston.

Det här är en viktig dag på resan.
Jag hoppas att vi kommer långt.

Det har varit en jobbig resa
och jag har jätteont.

Jag är utmattad.
Vi är slitna allihopa.

Det största problemet är
att lasta ur mina grejer ur bilen-

-och gå fram och tillbaka.

När jag går ner i vikt förändras det.

Då slipper jag oroa mig för sånt.
Jag ser fram emot det.

Vi ska åka i nio timmar i dag.

Jag vill bara
komma fram och börja packa upp.

Vi är lite irriterade.

Det är mitt enda bekymmer.

Kom.

Sluta, Freddy.

Det har varit en lång resa.

Det har varit jobbigt för oss alla.
Mina föräldrar har grälat mycket.

Vi är redo att komma fram
och avsluta resan.

-Är du okej?
-Ja.

-Tack.
-Varsågod.

Det har varit svårt att hitta
bra och sund mat längs vägen.

Jag har försökt följa dieten.

Men ibland
har jag inga bra alternativ.

Jag försöker
komma på nåt jag kan äta.

När man är ute och kör-

-får man äta längs vägen.

-Ska du äta nåt rimligt?
-Ja.

Två mackor
med 250 gram rostbiff, tack.

-Och...
-Två rostbiff med cheddar.

Två rostbiff med cheddar.

Tack.

-Tack.
-Här, mamma.

Jag gör så gott jag kan.

Jga försöker äta små mängder
och fokusera på protein.

Dr Now lär inte gilla snabbmaten.

Men jag var rätt så duktig
med tanke på alternativen.

Vi måste komma till Houston.

Så att jag kan göra det jag ska.

Jag är glad att vi är nära Houston.

Jag gillar att resa. Jag gillar
att se världen omkring mig.

I nästan ett årtionde sen skolan har
jag varit hemma nästan hela tiden.

Jag har bara kunnat se världen
och uppleva saker genom tv.

Det är fantastiskt att resa så här.

Det känns som
att min värld börjar bli större.

Det är kul att se olika delstater.

Prärien, sjöar
och så många fina platser.

Det får mig att vilja
få tillbaka mitt liv ännu mer.

Jag måste bara ta mig till Houston.

Vi är äntligen i Houston.
Det var en otrolig resa.

Men det har inte varit lätt,
för vi har rest i fyra dagar.

-Där är det.
-Vi är framme.

Jag är utmattad.

Det har
tagit ut sin rätt på oss alla.

Mina föräldrar har grälat mycket.

Alla är griniga.

Rakt bakåt. Stanna.

Det vore bäst
att bara få det överstökat.

Det blir inte lätt.

Gud, vad skönt.

Det känns skönt.

Jag hoppas att jag kan
flytta in snabbt och få det avklarat.

Alla kan gå tillbaka till sin vardag-

-utan mer gräl
eller att nån blir upprörd.

Jag vet inte varför
vi behövde den här.

Hon ville ta med den.

När det händer
känns det som när jag var liten.

När mina föräldrar grälade.

Jag kunde bara äta
för att hantera rädslan och smärtan.

Det har varit jättesvårt.

Vänd.

Försiktigt. Här.

-Jag ställer ner min ände.
-Vi har en stor soffa.

Inte en enda skråma.

Suveränt.

Två minuter, så är jag redo.

Lådor.

-Vad gör Hodder?
-Sitter ner.

Jösses.

Tänker du hjälpa till?

Från sjukhussängen?

Garderoben.

Pappa, sluta.

Chad, gör honom inte arg.

Det är för varmt där ute.
Och han har kort stubin.

-Jag tar den.
-Ur vägen.

Sluta!

-Lugna ner dig.
-Nej.

Lugna ner dig.

Jag tar nästa.

Jag vet inte vad det är med honom.
Han bara ---.

Jag är tacksam för att pappa
hjälper mig, men ärligt talat-

-är det svårt för mig att göra
det jag ska när han är arg.

Jag har löst våra matproblem.

-Jag tar kyckling.
-Okej.

Okej.

Jag är rädd och vet inte
om jag klarar av det här.

När jag är ängslig och rädd
och alla bråkar-

-inser jag att mat
hjälper mig att hantera det.

Bara ställ den nånstans.

Maten är här.

Vi har kyckling och mer kyckling.

Ta för er.

Jag vill få tillbaka mitt liv men
är rädd att jag inte klarar av det.

Att jag inte är redo för operationen.

Jag förlorar nåt som jag behöver
och som är väldigt viktigt för mig.

Om jag måste offra maten
kan jag inte hantera saker och ting.

Då vet jag inte vad jag gör.
Det kan gå illa.

Om jag gör det här kan det vara
mitt livs största misstag.

Månad 4

En vecka senare

När vi hade flyttat in-

-åkte pappa och min bror hem.

Jag har ringt doktor Now
och sagt att jag börjat tveka.

Att stressen när min familj bråkar-

-får mig att undra om jag kan ge upp
det som alltid har hjälpt mig.

Så han ställer in operationen.

Han vill att jag ska gå till
en terapeut innan vi gör nåt.

Mamma är jätteupprörd.

Hon tycker
att jag riskerar min enda chans.

Hon är rädd att om jag går i terapi-

-inser de att jag är bipolär.

Då kanske jag inte får operationen.

Hon vill inte
att jag ska berätta det i terapin.

Men jag tänker inte ljuga.

-Vad ska vi göra med problemet?
-Jag vill inte prata om det.

Gå inte till ditt rum.

Det gör du alltid.

Lacey, jag tänker inte släppa det.
Kom ut, så pratar vi om det.

-Kom igen.
-Låt mig vara.

Okej, jag låter dig vara.

Ett litet tag. Du måste tänka om.

Doktor Nowzaradan.

Hej, Siri.

-Varför ringer du?
-Ring doktor Nowzaradan, tack.

Ring honom inte.

-Ge mig inte order.
-Jag har redan pratat med honom.

Det har inte jag.

Jag har ju berättat vad de sa.

Du lyssnar inte.

Jag vill prata med honom.

Du berättar inget för mig.

Du lyssnar inte på mig.

Jag behöver veta om du
måste lösa det här innan operationen.

Jag behöver veta
hur lång tid det tar.

Jag tänker inte bo här i över ett år.

Vad ska jag göra?
Jag måste träffa en psykolog.

Jag vill inte att du går till
ditt rum och beter dig som ett barn.

-Det gör jag inte.
-Jag behöver veta grejer.

Du berättar inget för mig.

Du berättar bara
det jag behöver veta.

Du lyssnar inte på mig.
Du hör ju inte vad jag säger.

Gå och fixa lunch.

-Låt mig vara.
-Du lyssnar inte.

Jag går.

Du lyssnar inte.

Det räcker.

Jag önskar att mamma lät mig vara.

Hon ger mig inte
en chans att hantera det här.

Förr eller senare
kommer jag inte att orka mer.

Då kommer jag antingen
att hoppa av programmet helt-

-eller ge efter för suget.

Och äta allt jag vill ha.

Om jag låter det hända får jag inte
viktminskningsoperationen.

Då hamnar jag på ruta ett igen.

Jag är jätterädd.

Jag är nära att låta det hända.

Månad 5

Vi har varit i Houston
i ett par veckor.

Jag undrar om jag borde
genomgå operationen just nu.

Jag är rädd för att ge upp
möjligheten att kunna äta-

-för att hantera jobbiga saker.

Doktor Now avbokade operationen
och bad mig gå till en terapeut.

Kom in.

Trevligt att träffas. Slå dig ner.

-Jag är glad att du är här.
-Jag med.

Doktor Now skickade hit dig-

-för att hjälpa dig förstå
de psykologiska aspekterna.

Särskilt tanken på
att du inte kan använda mat-

-för att hantera känslor.

Efter operationen kommer du inte
att kunna använda mat.

Utan att töja ut magen.

Du måste ha en lång lista av saker
du kan använda-

-för du kan inte göra det.

Låt oss prata om mat som krycka.

Jag antar att du använder mat
för att hantera dina känslor.

Ja.

Hur har du gjort det?

Socker var det främsta sättet.

-Så du gillar sötsaker?
-Ja. Eller jag gjorde det.

Du har väl gått ner lite i vikt?

-Vad har ersatt maten?
-Jag spelar tv-spel mer.

Du behöver en längre lista
med saker som kan hjälpa.

Jag har försökt komma på andra saker,
men jag hatar att gå.

-Vad vill doktorn att du ska göra?
-Gå.

Fysisk aktivitet, alltså.
Jag försöker komma på andra saker.

Jag gillar konst.

En hobby.

-Lämnar du huset ofta?
-Nej, vi gör sällan det.

Det är bra att vara bland människor.

Du behöver inte prata med nån.
Bara gå runt i butiken...

-Ja.
-Ett köpcentrum.

Vi har ett enormt köpcentrum
där du kan gå runt i flera veckor.

Utan att tröttna på det.

Försök vara bland människor.

Vi försöker komma på nåt du kan göra
direkt för att vara bland människor.

-Vad tycker du?
-Jag vet inte.

Du nämnde botaniska trädgården.

Jag vill gå dit.

Kan du gå dit
ett par gånger i veckan?

Hur känns det?

-Jag är glad.
-Bra.

Det var trevligt att träffas.
Jag låter dig gå.

Okej, om jag kommer upp.

Okej?

-Det var trevligt att träffas.
-Detsamma. Ta hand om dig.

Hej, mamma. Redo att gå?

Jag är glad att jag gjorde det.

Det var jobbigt och lite läskigt,
särskilt i början.

Men det hjälpte att få uttrycka-

-mina känslor och problem.

Jag hade redan insett
några av sakerna.

Jag vet att jag behöver andra sätt
att hantera saker på än mat.

Jag försöker lista ut
hur jag ska göra det.

Det var hjälpsamt att prata om
hur jag ska göra det.

Förutom att promenera. Motionering är
inte terapeutiskt för mig.

En hobby känns som
ett lovande alternativ.

Men jag vet inte
hur jag ska hitta nåt som kan slå-

-känslan när jag äter nåt gott.

Men jag ger inte upp.

Jag hoppas på att jag kan
lösa det här och gå vidare.

Jag vet att om jag ger upp
är det över för mig.

Månad 6

Nu när Lacey inte ska opereras
flyttar hennes mamma hem igen.

Lacey är nu ensam i Houston.

Det har inte blivit bättre
de senaste veckorna.

Sen terapin har jag försökt hitta
nåt annat än mat som kan hjälpa mig.

Men mamma blev arg eftersom jag inte
känner mig redo för operationen.

Hon flyttade hem förra veckan.

Jag är ensam nu.

Jag flyttade hit,
bort från allt som är bekant-

-men nu lever jag som förut igen.

Men nu försöker jag äta rätt.

Det gör det ännu svårare.

Jag känner mig nere.

Jag vet inte om jag
kan fortsätta så här länge till.

Det blir bara svårare,
och jag är nära att ge efter.

Om jag gör det sabbar jag
min enda chans att rädda mitt liv.

Månad 7

Det har gått upp och ner
den senaste månaden.

Det var svårt när mamma flyttade.

Jag gav efter och åt en del onyttiga
saker för att försöka må bättre.

Det funkade ett tag.

Men sen blev jag äcklad av mig själv.

Jag försöker mer nu.

Doktor Paradise sa
att jag behöver andra sätt-

-att hantera mina känslor.

Så för ett par veckor sen
började jag måla.

Jag har försökt uttrycka min
kreativitet minst en gång om dagen.

Det känns terapeutiskt på vissa sätt.

Det bästa är
att det har gett mig hopp om-

-att jag kan hitta andra sätt
att hantera problem på.

Men jag har mycket jobb kvar
för att nå dit.

Det är skönt att känna
att jag klarar av det.

Månad 8

Jag ska äntligen operera mig.

De senaste månaderna har jag
hittat sätt att hantera mina känslor.

Jag är inte rädd för
att inte ha det jag behöver längre.

Jag ringde doktor Now och sa
att jag var redo för operationen.

Båda mina föräldrar är här.

Jag är tacksam för det, men jag har
sagt åt dem att de inte får bråka.

-Är du okej?
-Ja.

Martha
Laceys mamma

-Inte jag.
-Är du inte okej?

-Jag är nervös för din skull.
-Det ordnar sig.

-Jag hoppas det.
-Det ordnar sig.

-Förlåt att jag är så känslosam.
-Det är okej.

Jag är glad men rädd.

Jag är också nervös,
men det kommer att gå bra.

Jag ska byta om.

Vi går ut.

Jag var rädd att jag inte
kunde ersätta matens roll.

Men jag har övervunnit rädslan.

Jag är redo för det här.

Jag behöver det här
för att rädda mitt liv.

Om jag inte gör det här nu
lär jag inte få fler chanser.

Det är nu eller aldrig.

Dr Nowzaradan
Fetmakirurg

Vi ska göra
en gastric sleeve på Lacey i dag.

Operationen godkändes
för fyra månader sen-

-men hon hade känslomässiga
och psykologiska problem-

-som hon behövde hantera.

Nu börjar vi.

Som tur är gjorde hon framsteg-

-och fortsatte gå ner i vikt.
Nu väger hon 229 kilo.

Okej. Släck lyset.

Det visar att hon är konsekvent-

-och inte ger upp
när hon har problem.

Jag är säker på att hon är redo.

Lite högre.

Men hon väger över 200 kilo,
så operationen är riskabel.

Hennes system
kanske inte klarar av vikten.

Vi ska se till att hennes kropp
inte pressas för mycket-

-så att hon får livshotande problem
eller vi måste avbryta operationen.

Vi vill slutföra operationen.

Det tar bort 90 procent av magen.

Vi lämnar ett smalt rör.

Patienten är inte fysiskt
kapabel till att äta för mycket.

Och är mindre hungrig.

Det ger henne en chans
att gå ner ännu mer i vikt.

Jag är jättenervös och rädd.

Det är ju en operation och oväntade
komplikationer är ju möjliga.

Men det är värt risken.

Jag hoppas att hon klarar sig.
Jag vill att det ska gå fort.

Bra. Jag tar ut den.

Perfekt. Ställ den på bordet.

Kan du tända lyset?

Vi syr ihop henne.

Okej. Färdig.

Operationen gick jättebra.

Vi hade inga problem.

Vi kunde utföra en gastric sleeve.

Hon ska återhämta sig nu
och kan åka hem om ett par dagar.

Hon får flytande kost i en månad.

Hon bör gå ner minst 15 kilo.

Sen bör hon gå ner
minst 12 kilo i månaden.

Tills hon hamnar
inom 50 kilo från sin målvikt.

Den här operationen är
ett viktigt hjälpmedel för henne.

Den hindrar henne fysiskt
från att äta.

Men för att undvika
att hon får det svårt igen-

-måste hon fortsätta gå i terapi.

För att hantera de känslomässiga
problem som får henne att tröstäta.

Annars kommer hennes känslomässiga
problem så småningom att göra så-

-att hon återigen använder mat
för att hantera sina problem.

I så fall töjer hon ut magen igen-

-så att operationen var bortkastad.

Sen är det bara en tidsfråga
innan hon slutar gå ner i vikt-

-och börjar gå upp i vikt igen.

Lacey måste jobba hårt-

-och hantera sina problem.

Annars har hon ingen chans
att lyckas i längden.

Månad 9

Vikt: 213 kilo
Minskning sen operationen: 16 kilo

Total viktminskning: 100 kilo

Steve
Laceys pappa

Det har gått en månad sen operationen
och jag tycker att det går bra.

Doktor Now sa att jag behövde
ha nån här efter operationen-

-för att hjälpa mig
om jag skulle bo i lägenheten.

Men mamma sa att det tog längre tid
för mig att operera mig än-

-hon hade väntat sig.

Men pappa sa
att han ville hjälpa mig.

Det är skönt att få umgås med honom.

Men han måste åka hem om en vecka
nu när jag har återhämtat mig.

Jag försöker få mamma att gå med på
att bo här i några månader.

Så att jag har nån hos mig.

Jag har träffat dr Paradise igen.

Han sa att jag
måste hantera de saker-

-som fick mig att börja använda mat
för att hantera grejer.

Jag vet att jag måste prata
med pappa och mamma om det.

Men vi har det så bra just nu
och jag vill inte förstöra det.

Ska jag ta den?

Både dr Now och dr Paradise säger-

-att jag går upp i vikt igen
om jag inte hanterar det här.

Jag ska försöka ta mod till mig
att göra det jag måste.

Jag har fått en chans
till ett nytt liv.

Jag får inte sluta nu,
för då sabbar jag alltihop.

Jag får inte låta det hända.

Vad tänker du på?

Inget. Jag bara...

I terapin har jag pratat om
när jag var yngre-

-och du och mamma jobbade mycket.

Ja.

Poängen är att jag var ensam
och behövde fatta beslut själv.

Jag fick mig själv att må bättre
genom att äta mat.

För jag var ofta ensam.

Jag kände mig ensam.

Jag har burit med mig det-

-och som vuxen försöker jag
släppa taget om det och gå vidare.

Det förändrar mig och dig.

Vi kan bli bättre.

Jag visste inte
att det påverkade dig.

Jag kanske inte var där
när du var liten.

När du blev större...
Det är jobbigt att säga, men...

Jag blev nästan generad...

...när folk såg mig med dig.

Det kändes som
att folk stirrade på oss.

-Som om vi var missfoster.
-Absolut.

Det kanske är därför
jag inte var där.

Jag ville inte hantera det.

Jag kunde inte lösa problemet.

Jag har alltid kunnat lösa allt.

Men jag kunde inte
lösa det problemet.

Det har fallit mig in.

Jag var inte alltid där. Jag var...

...för upptagen i min egen värld.

Jag gillar inte att prata om det-

-för det är annorlunda nu.

-Du är här nu.
-Ja.

Du gör allt du kan för min skull.

Jag är glad
att jag kunde vara en del av det här.

Det du har gått igenom
och kommer att gå igenom.

Jag är glad att du är här.

-Jag kommer när du ringer.
-Ja.

Jag älskar dig.

Månad 10

Jag går på en konstkurs.

Jag vill lära mig sätt
att bli bättre på att måla.

Så att jag kan fortsätta uttrycka mig
och lägga mina känslor i konsten.

Välkomna.
Säg till om ni behöver hjälp.

Innan pappa åkte hem tog jag mod
till mig att prata ut med honom.

Det kändes faktiskt jättebra-

-att släppa ut nåt
jag har hållit inne i över 20 år.

Jag mår bra och är självsäker.

Jag måste gå ner mycket mer i vikt-

-men varje dag
är ett steg i rätt riktning.

Jag går ut och lever livet
och träffar nya människor.

Det är inte så hemskt som jag trodde
att vara bland människor.

Du är färdig. Få se.

Dra rakt upp. Ta ett djupt andetag.

Det är nervöst.

-Gud...
-Det är okej.

Så, ja.

Jag har en del överflödig hud.

Jag vill gå ner tillräckligt i vikt
för att få operera bort den.

Nästa möte är om en månad.

Jag hoppas på
att få operationen godkänd då.

Jag jobbar hårt för att gå ner
så mycket jag kan innan dess.

Månad 11

I dag ska jag träffa doktor Now-

-för att se hur mycket jag har
gått ner de senaste två månaderna.

Lacey.

På senaste mötet för två månader sen
vägde jag 213 kilo.

Enligt doktor Now bör jag
gå ner minst 10 kilo i månaden.

Så jag bör väga 195 kilo nu.

197,5 kilo

Senaste viktminskning: 15,5 kilo

Jag nådde inte riktigt målet,
men nästan.

Jag går fortfarande ner i vikt.

Jag är rätt så nöjd. Jag hoppas
att doktor Now också är det.

-Hej. Hur mår du?
-Bra. Hur mår du?

Jag mår bra, tack.

Du väger 197,5 kilo.

Du har gått ner
i genomsnitt 8 kilo i månaden.

Det är lite lågt, men inte illa.

Har du lärt dig att hantera
dina känslor på ett hälsosamt sätt?

Det går jättebra.
Bättre än jag väntade mig.

Det är inte lätt, men jag lär mig
nya vanor. Det känns bra.

Det är bra, för du får inte
gå ner mindre i vikt.

Du måste fortsätta hantera
dina känslomässiga problem-

-så att det inte händer. Okej?

Du borde gå ner
runt 10 kilo i månaden.

-Okej?
-Ja.

Men du är jätteduktig.

Du har gått ner totalt 116 kilo
på ett år. Det är bra.

-Hur känns det?
-Suveränt.

Bra. Det går bra,
men slappna inte av för mycket.

-Din målvikt är 68 kilo.
-Seriöst?

Ja. Du bör väga det
med tanke på din längd.

-Du har 129 kilo kvar.
-Det är mycket kvar.

Du har bara nått halvvägs.

Men om du fortsätter så här kan du
nå din målvikt på 9-10 månader.

-Låter det bra?
-Helt sjukt.

Nästa stora steg är
att ta bort överflödig hud.

Vi tar en titt på det
när du kommer under 160 kilo.

Jag ser att du har lös hud på magen.

Låt mig ta en titt.

Din mage har två lager.
Över och under.

Drar det i det lägre lagret
när du står upp?

-Ska jag resa mig upp?
-Ja, visa mig.

Det kommer att göra ont.

Fortsätt jobba hårt. När du har gått
ner 35 kilo till tar vi bort den.

Då försvinner 10-15 kilo till.

Bra jobbat, Lacey.

Du har gått från ett av de högsta BMI
jag har sett på 122-

-till 77.

Det är mycket bättre. Fortsätt så.

Har din mamma
kommit tillbaka för att hjälpa dig?

-Ja.
-Bra. Hälsa henne från mig.

-Vi ses snart.
-Okej. Vi ses.

-Hej då.
-Hej då.

Det går bra för Lacey.

Hon har gått ner
lite mindre än väntat.

Så hon måste hantera
sina känslomässiga problem.

Men om hon gör det-

-kan vi hjälpa henne
nå sin målvikt snart.

Jag är optimistisk.

Jag tänker fortsätta kämpa-

-och göra det jag måste
för att nå mitt mål.

Jag har mycket att hantera-

-för att fortsätta så här.

Men jag har kommit långt
och är mer motiverad än nånsin.

Månad 12

Jag tränar mer konsekvent nu
och promenerar utomhus varje dag.

Jag ser fram emot det nu,
för det hjälper mig rensa tankarna.

Det är avslappnande.
Jag gillar att titta på naturen.

Av nån anledning
hjälper det mig med mina bekymmer.

Den här upplevelsen
har inte varit som jag väntade mig.

Men jag börjar älska mitt liv.

Det har förändrats helt
det senaste året.

Jag bryter mina dåliga vanor.

Det är inte lätt.

Men det går bra.

Jag har drömmar.

Jag vill ha ett jobb
och finna kärlek.

Jag har fått en andra chans.

Jag tänker fortsätta framåt-

-för jag tror på framtiden nu.

Översättning: Evie Eriksson
www.btistudios.com