Original subtitles

Nu när jag väger över 270 kilo kan jag aldrig göra det jag drömmer om.

Varje år utförs hundratals viktminskningsoperationer-

-på personer som väger över 270 kilo

Jag tar faktiskt livet av mig.

Det är en skrämmande tanke att hjärtat när som helst kan ge upp.

Chansen för bestående framgångar är under fem procent

Jag vill inte dö. Jag har inte ens börjat leva.

Under ett år följer vi personer som vill återta kontrollen över sina liv

-Varför hackar du på mig? -Du lägger skulden på oss.

Jag vet att jag är döende. Jag vet att jag inte kommer att lyckas.

Ni ska nu få följa Hollys kamp

Du klarar det här.

-Du måste bli frisk. -Jag vet.

Holly Hager, 38 270+ kilo

Jag fasar för morgnarna. Nu är jag så stor att jag har ständig värk.

Och jag börjar få svårt att stiga upp.

Saker som att gå har blivit mycket svårare.

Det skrämmer mig, för jag klarar knappt av nånting.

Jag kan inte röra mig hur som helst.

Jag kommer inte in överallt.

Jag får nästan inte plats på badrummet.

Jag måste vända mig sidledes för att komma in genom dörren.

Min fästman Ray måste hjälpa mig när jag går på toa eller duschar.

Det är pinsamt och förnedrande att behöva hjälp med det.

Men jag måste få hjälp. För även sånt jag klarar av själv-

-gör mig så utmattad att jag är rädd för att svimma.

Enda gången jag stiger upp förutom för att äta är för att duscha.

Men jag klarar bara att duscha ett par gånger i veckan.

Det är jobbigt att lyfta visa delar av kroppen-

-och vissa leder beter sig inte som de borde.

Jag är rädd för att Ray ska behöva tvätta mig i sängen.

Det här är en av de sista sakerna jag försöker sköta på egen hand.

Därför pressar jag in mig och gör mitt bästa.

När jag har duschat är jag helt slut-

-och har ont från topp till tå, och mitt huvud dunkar.

Jag har nått gränsen för vad jag orkar.

Jag kan inte göra nånting längre.

Jag har ständigt ont och mår väldigt dåligt.

-Går det bra? -Jag blev bara yr.

-Jag går och gör lite mat åt dig. -Tack.

Det enda som gör mig glad och får mig att må bättre är mat.

Det är det enda som får mig ur sängen numera.

När jag har hämtat andan lite-

-går jag till rullstolen och väntar på att Ray ska servera frukost.

Varje dag äter Holly tillräckligt för tre eller fyra personer.

Hon är konstant hungrig.

Och även om jag vet att jag göder problemet-

-gör jag det för att jag älskar henne och inte kan säga nej till henne.

Jag vill alltid äta.

Jag tror att jag är beroende av mat.

Det har jag svårt att erkänna för mig själv.

Jag vill hela tiden äta allt jag kan komma över-

-och frukosten Ray gör är en bra början, men jag blir inte mätt.

-Är du beredd? -Ja.

Om Ray hinner innan jobbet åker vi och köper nåt mer åt mig.

Han brukade köpa lunch som jag kunde äta när han var i väg.

Men nu är jag så hungrig att vi äter brunch direkt efter frukosten.

Jag försöker att ta mig till bilen, men smärtorna gör det svårt.

Jag tvingar mig själv, för jag vet att jag får mat. Och jag vill ha mer.

-Vad får det lov att vara? -Kyckling med sås...

-...och två brödpinnar med färskost? -Och en portion lökringar.

-Och en portion lökringar. -Javisst.

-Varsågod. Ha en fin dag. -Detsamma.

Den här är nog din. Jag börjar med det här.

Att äta är det enda nöjet jag har kvar.

Utan det har jag inget kvar.

Jag älskar hur det får mig att känna mig och lyckan varje tugga ger mig.

Men så fort måltiden är över, och jag har ätit upp allt...

...väller sorgen över mig igen, och jag börjar tänka på nästa måltid.

När Ray har lämnat mig hemma äter jag det som finns i huset.

Jag hittar och äter allt, även sånt som han har försökt gömma.

Jag vill aldrig sluta.

Jag lever för att äta.

Jag kan inte sluta fast jag vet att mitt matberoende är utom kontroll.

Jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt-

-eller att mitt liv skulle se ut så här.

-Jag måste till jobbet, älskling. -Okej. Gör så.

Men hur mycket jag än skäms över det och vill förändras-

-är maten allt jag har. Så har det varit i hela mitt liv.

Ända sen jag var mycket liten har jag älskat mat.

Därför har jag alltid haft viktproblem.

Holly hade en ofattbar aptit som liten.

Det kändes som att jag ständigt gav henne mat-

-för hon grät hela tiden och vill äta från första stund.

När jag var liten brydde jag mig inte om min vikt eller vad jag åt.

Maten fick mig att känna mig trygg. Mina föräldrar var mycket stränga.

Dessutom bråkade mina föräldrar mycket-

-och det fick mig att känna mig otrygg.

Men maten fick mig att må bra och glömma rädslan. Därför åt jag jämt.

Och därför blev jag allt större.

Första gången jag insåg att det var ett problem var när jag var sex år.

Det var då mobbningen började.

Jag vägde redan nästan 50 kilo, och min vikt började utmärka sig.

När mobbningen förvärrades med åren berättade jag det för mina föräldrar.

De sa åt mig att vända andra kinden till.

Jag kände inte att jag kunde vända mig till mina föräldrar med nåt.

Jag kände mig allt ensammare, och att min enda vän var maten.

Om nåt med mina föräldrar eller nåt i skolan gjorde mig rädd-

-tog jag fram nåt att äta.

På bara ett par år gick jag upp 50 kilo till.

Jag vägde 90 kilo när jag var 10 år.

Då beslöt mamma att hon måste göra nåt åt min viktuppgång.

Hon gav mig fenfluramin-fentermin, som var mycket kontroversiellt-

-och senare förbjöds.

Det var ett medel som gjorde att man slapp känna hunger.

Men jag ville inte slippa det. Jag ville äta till varje pris.

Därför vägde jag 160 kilo när jag var 14 år och började på högstadiet.

Jag blev mycket deprimerad. Jag har kämpat med depressioner sen tonåren.

Både på grund av hemsituationen och nåt som hände när jag var 16.

Vid det laget vägde jag över 180 kilo.

Jag ville inte vara hemma, så jag började jobba i ett varuhus.

En återkommande kund som var 22 år visade intresse för mig.

Han frågade om jag ville prata med honom i hans bil efter jobbet.

Jag blev nyfiken och träffade honom efter jobbet.

När jag satte mig i hans bil hoppade han på mig.

Innan jag visste ordet av hade han övermannat mig.

Han våldtog mig.

Det var det värsta jag hade upplevt, men jag sa inget till nån.

Jag vågade inte berätta för mina föräldrar vad som hade hänt.

Jag ville inte göra dem besvikna.

Den enda trösten jag hade var maten, så jag fortsatte att äta.

När jag slutade high school vägde jag över 220 kilo.

Då var jag så tung att jag hade svårt att röra som jag ville-

-och blev tvungen att hoppa av college första året.

Mot min vilja blev jag tvungen att flytta hem till mina föräldrar.

Det kändes som att mitt liv bara blev värre-

-men när jag var 20 år träffade jag min första make.

Jag var lycklig och trodde att mitt liv skulle förändras.

Jag gick till och med ner i vikt före bröllopet. Jag vägde runt 200 kilo.

Kort efter att vi flyttade ihop blev saker sämre.

Han var militär, och det slet på honom.

Han återvände från Irakkriget med odiagnosticerad PTSD.

Han började drabbas av episoder när han trodde att han var där igen.

Jag kunde vakna med vapen i ansiktet på grund av hans mardrömmar.

Så höll det på i fem år.

När jag nu återigen befann mig i en otrygg situation-

-blev maten på nytt min tröst.

Jag vägde runt 270 kilo när jag fyllde 30 år.

Vid den tiden var mitt liv så dåligt att jag måste göra nåt åt det-

-annars skulle jag inte leva länge till.

Jag vägde runt 270 kilo när jag fyllde 30 år.

Vid den tiden var mitt liv så dåligt att jag måste göra nåt åt det-

-annars skulle jag inte leva länge till.

Min första make var den första mannen jag litade på.

Jag tyckte att han svek min tillit med sitt beteende under 10 år.

Så jag lämnade honom och genomgick fetmakirurgi.

Jag ville återta mitt liv och bli av med övervikten.

Därför minskades man min magsäck med klamrar.

Året som följde började jag gå ner i vikt för första gången i mitt liv.

I början fungerade operationen, och jag gick ner till 180 kilo.

Jag var jättelycklig. Det gick ju så bra.

Jag var 32 år och hade inte vägt så lite på nästan 20 år.

Men sen tog nedgången slut när viljan att äta kom tillbaka.

Jag fortsatte att äta fast jag var mätt.

Klamrarna i magsäcken släppte. Vid 33 års ålder vägde jag åter över 220.

Det gjorde mig mycket deprimerad. Och jag började ge upp.

Men som tur var träffade jag Ray.

Jag hade inga vänner och började chatta för att få kontakt med andra.

Jag mötte Ray på en chatt, och vi började prata offline också.

Ray kom in i mitt liv som en solstråle.

Han har verkligen visat mig hur livet kan vara.

Tre månader efter att vi träffades frågade han om jag ville flytta in.

Sen dess har vi varit tillsammans.

I början kunde jag fortfarande gå ut, så att vi kunde göra saker ihop.

Men trots att jag hade Ray i mitt liv, och saker var bättre-

-var mitt matberoende redan utom kontroll, och jag fortsatte att äta.

Inom kort vägde jag åter över 270 kilo.

Jag passerade det märket när jag var 35.

Jag blev chockad när jag såg den siffran på vågen.

Jag önskar att jag kunde förändra allt, men jag kan inte sluta äta.

Och nu påverkar det även mina föräldrars liv.

Vi blev tvungna att flytta hem till dem, så att Ray kan jobba.

Jag kan inte vara ensam. Jag måste alltid ha nån hos mig-

-så att jag får den hjälp jag behöver och så att inget händer.

Jag känner mig som en börda, särskilt för min mamma.

Efter Ray är hon den som gör mest.

Det var tufft att behöva be mina föräldrar om hjälp.

Jag hade nämligen inte berättat om Ray. De skulle inte bli glada.

Hon ville inte berätta för oss att hon var sambo med nån-

-eftersom vi är troende.

Vi anser att man ska vara gifta om man ska bo ihop.

Vi gillar det inte, men de har ingenstans att ta vägen.

-Ska jag göra fyra biffar? -Kan du göra sex?

-Jag kan göra åtta. Vad ska jag göra? -Gör åtta.

Utan mammas hjälp, hade jag varit ensam om dagarna.

Jag är tacksam för hennes hjälp.

Men det bästa är att hon inte längre försöker få mig att gå ner i vikt.

Jag tror att hon gillar maten jag äter.

Vi kommer närmare varann när vi äter. Det är nåt vi gör tillsammans.

Holly och jag har pratat om det här med att äta och banta.

Jag vet att jag är en medhjälpare, men hon är alltid hungrig.

Och tanken på att hon är hungrig förtär mig.

Jag skämmer bort henne för att hålla henne glad.

Holly har stor aptit. Hon verkar inte kunna få maten i munnen fort nog.

Jag oroar mig för henne. Det är inte hälsosamt att vara så stor.

Jag vill inte förlora henne. Ingen ska behöva begrava sitt barn.

Middagen med mina föräldrar är bara början på min middag.

Ray jobbar sent och kommer hem efter att vi har ätit klart.

Han hämtar snabbmat på vägen hem till oss båda.

När jag har ätit med min familj gör jag mig klar för sängen.

Sen äter jag och Ray tillsammans innan jag lägger mig.

Jag har mat, älskling.

Dagen är nästan slut och jag vet att jag redan har ätit mycket.

Jag har nog ätit fyra, fem måltider och en massa fika.

Jag skulle äta mer om jag kunde. Jag blir inte mätt och vill jämt äta.

Mitt ätande är värre än nånsin, och snart når jag bristningsgränsen.

Jag har försökt att sluta, men det går inte. Jag är rådlös.

Jag är rädd, för jag vet att det inte går mycket längre.

Jag får en hjärtattack eller så ger nåt annat upp, och då dör jag.

Slutet är mycket nära för mig.

Jag vet det, och hela min familj vet det.

Om Holly inte får hjälp, hittar jag kanske henne död en morgon.

Och jag vill verkligen inte se på-

-när nån jag älskar av hela mitt hjärta dör.

Min vikt på över 270 kilo får mig att känna att jag aldrig blir nånting.

Jag kommer aldrig att förverkliga mina drömmar. Jag får inga barn.

Jag kommer aldrig att kunna göra allt jag drömmer om på nätterna.

Jag klarar inte att leva så här mycket längre.

Men jag fruktar att det har gått för långt för att få hjälp.

Det är bara en tidsfråga innan morgonen kommer när jag inte vaknar.

Holly har fått tid hos dr Nowzaradan, specialist på fetmakirurgi

I dag förbereder hon och Ray sin resa till honom i Houston

I dag packar jag och Ray för vår resa till dr Now i Houston.

Förhoppningsvis får jag hjälp där.

Jag är väldigt nervös. Det här blir en jobbig resa.

Jag brukar aldrig åka bil i mer än 10-15 minuter.

Det behövs inte mer för att det ska börja göra ont.

Och den här resan blir minst 12-13 timmar lång.

Så jag vet att jag kommer ha ont.

-Kan du komma lite, älskling? -Vad är det?

Lägg väskorna i bilen, och kom in och hjälp mig sen.

När vi kommer dit fasar jag för att få veta hur mycket jag väger-

-och vad dr Now kommer att säga.

Jag hoppas att det här inte blir ett stort misstag.

-Har ni packat klart? -Jag tror det.

Jag märker att Holly är nervös.

Hon är orolig för vad dr Now ska säga.

Jag tror att hon oroar sig för resan.

Men det är mycket viktigt att Holly åker till Houston.

Det är mycket viktigt att hon får hjälp.

Är ni redo att ge er av? Hej då.

-Kör försiktigt. Du har dyrbar last. -Jag vet.

Lycka till. Hör av er när ni stannar för natten.

Var rädd om dig och berätta hur det går.

Det här blir svårt, men om inte vi gör det-

-kommer det här att sluta med döden.

Hur rädd jag än är, vet jag att mitt liv hänger på den här resan.

Jag känner slutet närma sig. Det börjar bli för jobbigt att fortsätta.

Och det gör mig skräckslagen.

-Hur går det? -Jo...

Nu gäller det. Det här är min sista chans.

Antingen väntar hoppet på mig i Houston-

-eller så dröjer det inte länge innan jag inte orkar mer.

Vi får hoppas att det inte regnar hela vägen.

Ska jag se efter nånstans vi kan stanna?

Jag behöver nåt att lugna nerverna med.

Jag måste lägga en kudde under svanskotan. Den börjar göra ont.

-Vi äter väl i bilen? -Ja.

-Vad får det lov att vara? -Två club sandwich med kyckling...

-...och två portioner pommes frites. -Nåt annat?

-Det var allt. -Kör fram till nästa lucka.

Det enda som hjälpt mig överleva i hela mitt liv är mat.

Även om jag vet att det blir min död, kan jag inte sluta.

Jag har redan gjort en operation och misslyckats, och det skrämmer mig.

För jag vet inte vad som kommer att vara annorlunda nu-

-eller vad som kan få mig att sluta fly till maten.

Det är som att överge min bästa vän och det enda glädjeämnet i mitt liv.

En del av mig är osäker på om det ens är möjligt.

TRE TIMMAR SENARE

Jag måste ut. Vi måste ta in på nästa hotell.

Jag har så ont just nu.

Jag klarar det inte. Vi måste stanna.

Jag hade verkligen hoppats att vi skulle kunna köra längre-

-men jag måste ut ur bilen och vila. Jag orkar inte mer i dag.

Jag har tid hos dr Now i morgon, och det är tio timmar kvar dit.

Jag vet inte hur jag ska klara det. Jag måste vila mer än jag trodde.

Jag måste ringa och boka om tiden. Jag hoppas att det går bra.

Det här är jobbigare än jag trodde. Jag har väldigt ont.

Vi får försöka igen i morgon, men nu har jag alldeles för ont.

TRE DAGAR SENARE

Houstons skyline.

Nu är vi nära. Det är två kilometer kvar.

Jag är så glad över att äntligen vara framme.

Men resan har tagit mycket längre tid än jag trodde.

Den har varit smärtsam och jobbig.

Nu står allt mitt hopp till det som händer nu.

Jag är mycket nervös. Jag vet inte vad dr Now kommer att säga.

Jag är rädd för att jag har gått upp mycket sen jag senast vägde mig.

Holly Hager?

Tänk om han säger att eftersom jag redan har opererats en gång-

-så kommer inte en andra operation heller att hjälpa mig.

I så fall är inte bara den här hemska resan i onödan-

-utan då har jag ingen annanstans att vända mig.

Senast jag vägde mig vägde jag runt 270 kilo.

Om jag väger mer, är jag rädd att de inte tror att de kan hjälpa mig.

Min tidigare operation får dem kanske att se mig som ett hopplöst fall.

Jag hoppas att jag fortfarande väger runt 270 kilo.

298,5 kilo

Det var nedslående.

De höga sifforna skrämmer mig-

-och jag skäms över att jag låtit det gå så här långt.

Om dr Nowzaradan inte vill hjälpa mig, vet jag inte vad jag gör.

Kom in.

-Hej. -Hej, dr Nowzaradan.

Ni kom äntligen fram. Bättre sent än aldrig.

-Hur känner du dig? -Jag är lite mörbultad.

-Det förstår jag. Det tog fyra dagar. -Ja, det var en lång resa.

Ja, men det skulle inte ha behövts.

Det är oroväckande att ni nästan inte kunde ta er hit-

-men jag är glad att ni lyckades. Det är trevligt att träffa er båda.

-Är det här din fästman Ray? -Ja, det här är min bättre halva.

Och ni har kommit hit för att du väger 298 kilo.

Berätta vad du äter från morgon till kväll.

-Jag äter frukost och lunch hemma. -Vad äter du till frukost?

Ett par skålar flingor och rostade mackor med sockerfri sylt.

Till lunch, fyra timmar senare, äter jag tre-fyra mackor.

Jag har korv eller kyckling på dem.

Sen brukar han köpa hamburgare och pommes frites-

-när han kör hem från jobbet vid midnatt.

Det låter mycket, men det förklarar inte varför du närmar dig 300 kilo.

Antingen ljuger du eller så inser du inte hur mycket du äter.

Det måste vi ta tag i.

Enligt din journal-

-försökte du ändra dina vanor med hjälp av fetmakirurgi.

-Fick du en gastric bypass? -Det stämmer. Det var 2008.

Vad vägde du vid den tidpunkten?

Före operationen vägde jag 270 kilo.

Hur mycket gick du ner efter ingreppet?

Jag gick ner till 180, men 9 månader senare började jag gå upp igen.

Du gjorde vissa framsteg, men vad hände efter det?

Jag tror att mina klamrar lossnade-

-men jag fick inte veta det förrän för tre år sen.

När det hade hänt kunde jag äta mer. Jag gick upp allt igen och lite till.

Har du aldrig tagit itu med anledningen till att du äter?

Risken att man misslyckas över tid är hög för den som väger så här mycket.

Men den är ännu högre om man väger som du och redan har opererats.

Vad ska du göra annorlunda den här gången för att lyckas?

-Vi kan äta bättre. -Okej.

Vi kan göra förändringar och få magoperationen återställd-

-så att mina förändringar blir permanenta.

Från det jag ser hittills, har vi mycket jobb framför oss-

-innan jag kan ta ställning till om du kan opereras.

-Vilka hjälper dig? Hjälper Ray dig? -Ja.

Jag ser att han också har lite problem med vikten.

Han använder troligen dig som ursäkt för att få äta för mycket.

Vem finns mer i hemmet och förser dig med mat?

-Mamma handlar mat åt mig. -Är hon också överviktig?

Du har flera medhjälpare som ser till att du får mat hela dagarna-

-och använder dig som ursäkt för att få äta mer. Det är inte bra.

Hollys situation blir extremt svår att ta itu med.

Det faktum att hon bara kunde sitta i bilen ett par timmar åt gången-

-beror inte bara på hennes dåliga fysiska kondition.

Det visar att hon är helt oförmögen och ovillig-

-att uthärda jobbiga eller otrevliga saker.

Dessutom har hon en misslyckad viktminskningsoperation bakom sig.

Det visar att hon vägrade att släppa sin tröst och snuttefilt-

-fast hon visste att hon närmade sig en viktmässig brytpunkt.

Då ska vi se, Holly. Du är 38 år och närmar dig 300 kilo.

Detta måste du göra för att visa mig att du är villig att förändras.

Du ska äta 1 200 kalorier per dag av proteinrik och kolhydratfattig kost.

Jag vill att du ska gå ner 23 kilo de kommande 2 månaderna.

Ni måste förändra dynamiken i hemmet.

Du måste göra saker själv i stället för att förlita dig på dina hjälpare.

Det måste ni göra som familj. Ray och din mamma måste följa det här.

Du ska promenera morgon och kväll. Totalt en timme om dagen.

Du är i usel kondition om det tog dig fyra dagar att komma hit.

Det normala, när man bor så nära som du gör-

-är att man inte behöver flytta till Houston för att följa programmet.

Du borde kunna ta dig hit på en dag.

Du måste bygga upp din uthållighet.

Ta kontroll. Du är inget barn längre, så sluta bete dig som ett.

Du är nästan 40 år, och din mamma tar hand om dig.

Om du utnyttjar Ray på samma sätt, så leder det till en för tidig död.

Det här är din sista chans. Det är upp till dig om du tar den.

-Några frågor? -Nej. Tack, dr Now.

Ring om du behöver nåt. Vi träffas om två månader.

-Det var trevligt att träffas. -Tack detsamma.

Du klarar det här. Jag hoppas att vi ses snart.

Då så. Det låter bra.

Holly har mycket hon måste ta itu med och ändra på-

-om hon ska ha nån chans-

-att förändra sitt sätt att leva innan det är för sent.

Men först måste hon visa mig att hon är beredd att jobba hårt-

-och börja göra några av de nödvändiga förändringarna.

Annars kan vi inte göra nåt för att rädda hennes liv.

Jag tror att jag är räddare nu än före läkarbesöket.

Jag vet inte om jag klarar att göra det dr Now vill.

Jag var rädd att han skulle säga att han inte kan hjälpa mig.

Men tanken på allt jag måste göra får mig att känna likadant.

Jag vet inte om jag klarar att sluta äta maten jag gillar.

Men om jag inte gör det, förlorar jag den här chansen att få hjälp.

Dr Now är mitt sista hopp. Utan honom lever jag inte länge till.

Så nu är jag mycket rädd.

Månad 2

Det har gått en månad sen jag träffade dr Now.

Jag har börjat med förändringarna som krävs för att få bättre kondition.

Jag försöker att använda rullstolen mindre och röra mer på mig.

Jag tycker att jag gör framsteg och ser lite mindre ut.

Jag hoppas att det räcker, för jag jobbar hårt för det här.

-Vill du ha den här? -Är det bara jag som äter sallad?

-Bara du. Jag tar en macka. -Okej.

Det jobbigaste är dieten.

Det är väldigt svårt att sluta med maten som får mig att känna mig bra.

Maten har alltid funnits där och gett mig tröst.

Att förändra det i ett enda slag är verkligen inte lätt.

Det svåraste är att min familj valde att inte också följa dieten.

Ray och mamma äter vad de vill, och frestelserna gör det svårare.

Jag känner mig mycket ensam och till och med deprimerad.

Men jag vet hur viktigt det här är för mig.

Därför tar jag en dag i taget och koncentrerar mig på mitt.

Den där mackan ser mycket godare ut än den här salladen är.

Jag måste nog hålla med.

Om en månad ska jag träffa dr Now igen.

Om jag inte går ner tillräckligt tills dess-

-så får jag varken operationen eller den hjälp jag behöver-

-och det är den enda chansen jag har att förändra mitt liv.

Månad 3

Jag och Ray är i Houston för uppföljningen med dr Now-

-och för att få veta om han beviljar viktminskningsoperationen.

Det har gått två månader sen vi var här.

Jag hoppas att jag har nått mina mål och blir godkänd för operation.

Jag har haft svåra begär, men jag har kämpat och hållit mig till dieten.

Det som oroar mig mest är att vi kommer ett par dagar för sent igen-

-eftersom jag inte kunde sitta särskilt länge i bilen.

Jag var tvungen att pausa för att vila precis som förra gången.

Ett av målen var att jag skulle förbättra min kondition-

-så att jag klarade resan på en dag. Jag vet inte vad han säger om det.

Holly Hager?

Jag hoppas att jag har gått ner tillräckligt för att kunna opereras.

Jag vet att jag inte kan fortsätta så här.

Jag ska träffa dr Now för andra gången.

Och jag hoppas att jag har gått ner 23 kilo på de här 2 månaderna.

Jag är mycket rädd just nu. Allt hänger på det.

Jag vägde 298 kilo, så nu måste jag väga minst under 275.

Jag hoppas att jag lyckades. Jag har kämpat för att beviljas ingreppet.

SAMMANLAGD VIKTNEDGÅNG: 13 KILO

Jag är besviken. Jag trodde att jag hade gått ner mer.

Jag är ledsen och besviken på mig själv.

Det visar att det inte gick så bra som jag trodde.

Inte nog med att jag inte nådde mitt mål-

-min kondition är inte heller förbättrad.

Jag tror inte att dagens möte går bra.

-Hej. -Hej.

Trevligt att se er igen, men ni är ett par dagar sena igen.

Jag gissar att det var likadant som senast-

-vilket visar att din kondition är lika dålig som för två månader sen.

Det är inte alls bra.

Dessutom har du bara gått ner till 285 kilo.

Du har bara gått ner lite drygt hälften av det du skulle gå ner.

Ja, och jag är inte nöjd med det.

Kan du berätta vad som hände? Och försök inte ljuga.

Jag har höftat mina portioner i stället för att använda mått.

Jag har nog ätit större portioner än jag trodde.

Du har bara gått ner 7 kilo i månaden.

Det visar att du fortfarande äter 5 000-6 000 kalorier om dagen.

Det kan alltså inte bara bero på att du inte mätte upp portionerna.

Vad mer kan ha bidragit till att du gjort så små framsteg?

Det har varit väldigt svårt. Förra veckan hade jag så stora begär.

Vid ett par tillfällen höll jag mig inte till dietplanen.

Ingen har sagt att det här blir lätt. I slutändan handlar det om ett val.

Jag ska förklara din situation för dig.

När en person väger 270 kilo-

-har mindre än 5 procents chans att gå ner i vikt och förbli smal.

Om den personen redan har opererats en gång, är chansen mindre än 1 %.

Du har med andra ord oddsen emot dig, och din enda chans-

-är att göra valet att visa mig att du kan göra det du måste.

Det som händer från och med nu är upp till dig.

Holly har varken gått tillräckligt i vikt eller tränat särskilt mycket.

Det hon har visat hittills är, att om nåt är otrevligt eller besvärligt-

-så ser hon det som en ursäkt för att äta och göra vad hon vill.

Hennes förvirring ingår i spelet hon spelar.

Så här ska vi göra, Holly.

Resorna på tre-fyra dagar är för ansträngande och kan inte fortsätta.

Det är inte säkert. Din kropp kommer att nå sin gräns.

Om du får en hjärtattack på vägen-

-är det högst otroligt att man kan rädda dig.

Om du vill fortsätta processen, måste du bo i Houston. Förstår du?

Dessutom måste du gå ner 23 kilo under de kommande 2 månaderna-

-som du redan skulle ha gjort.

Men allt är upp till dig.

Det låter kanske hårt, men du måste välja vad ditt liv är värt.

-Då ses vi om ett par månader. -Vi ses snart.

Holly måste visa mig att hon tänker sluta använda ursäkter-

-och börja göra svåra val för att förändra sitt liv.

Om hon gör inte gör det, finns det inget vi kan göra för att hjälpa.

Då spiller vi bara vår tid.

Just nu hänger allt på hennes val.

Jag är mycket arg just nu. Mest på mig själv.

För det där var tufft.

Men jag vet att dr Now bara försöker att hjälpa mig med det han säger.

Och jag vet att han har rätt. Mitt liv är viktigare än så här.

Men det är svårt att sluta med det enda som nånsin gjort mig lycklig.

Men jag måste göra vad som än krävs. Allt hänger på det.

TRE VECKOR SENARE

Det har varit en svår månad. Vi har fått fatta flera tuffa beslut.

Jag vill inte ge upp.

Jag vet inte vad som kommer att hända eller hur jag ska nå mitt mål-

-men jag vill ändå fortsätta att försöka.

Vi packar för att flytta till Houston och hoppas på att komma iväg i dag.

Jag har valt att lämna rullstolen här.

Då måste jag röra på mig mer, så att min kondition blir bättre.

Men det är mycket skrämmande, och jag vill inte tänka på det.

Jag är både förväntansfull och nervös.

Jag är förväntansfull inför mitt nya äventyr, men också lite ledsen.

Det här är något av en chansning-

-för jag vet inte säkert att dr Now kommer att operera mig.

Jag vet bara att jag måste försöka.

Det här är det allra svåraste och mest skrämmande jag nånsin gjort.

Det är både fysiskt och psykiskt utmattande.

Mamma följer nämligen inte med. Hon måste ta hand om min pappa.

-Det är svårt att lämna henne. -Jag älskar dig.

Jag vet inte hur länge jag blir borta eller när vi träffas igen.

-Jag älskar dig också. -Det blir kul.

Det blir kul. Du klarar det.

Du försvinner inte. Du ska bara på en lång resa.

-Du måste bli frisk. -Jag vet.

Du måste hålla dig borta från frestelserna.

Det är svårt att skiljas åt. Jag kommer att sakna henne så.

Men det här är Hollys sista chans. Det är nu eller aldrig.

Och det är inget avsked. Hon ska bli bättre, och det ser jag fram emot.

Jag vet att du klarar det. Okej? Bra.

Oavsett hur svårt det blir, är jag fast besluten att klara det.

För nu är det allt eller inget som gäller.

Om jag inte gör det jag måste, kommer jag att förlora allt.

Ray och jag har varit i Houston i en vecka.

Det var mycket jobbigt att åka hit och att flytta in.

Jag är glad att ha det överstökat.

-Kan du räcka mig kopplet? -Ja.

Men så här långt har det varit jobbigt.

Det känns ensamt när det bara är jag och Ray.

Det är tufft för mig, för vårt förhållande är inte så kärleksfullt.

Det känns som att han är min rumskamrat och skötare.

Jag har nog ignorerat att vi har glidit från varann.

Vi fick ta med min familjs hund, Zach. Han håller mig sällskap.

Men det är inte samma sak.

Det här är svårare än jag trodde, men jag försöker göra det jag ska.

Vi har precis flyttat in och kan inte laga mat här än.

Därför beställer vi ofta hämtmat-

-tills vi kan köpa grytor och annat att laga mat med.

Ray ska ut och söka jobb i morgon, och då ska han köpa allt.

Sen kan vi laga hälsosam mat.

Nu när vi är här nere...

Är du redo för utmaningen som väntar?

Ja. Vad mig beträffar är det här vår sista hämtmåltid.

I dag åt vi kinamat. Jag åt kyckling med cashewnötter och vårrullar.

Det är inte sunt, men jag hade inte ätit sen morgonen och Ray inte alls.

Jag försökte att välja nåt med grönsaker, för att inte äta helt fel.

Jag orkar inte sitta längre. Jag måste lägga mig. Plockar du undan?

-Det går bra. -Hjälper du mig? Min fot sover.

-Förlåt. -Det går bra.

Nu klarar jag mig nog.

Jag har en månad på mig att nå mitt viktmål.

Jag tänker ge järnet, så att jag kan beviljas operationen.

Jag får inte förlora den här chansen.

Månad 5

Vi åker till den andra uppföljningen, och jag tror att det har gått bra.

Fast jag vet att jag inte alltid har gjort de bästa valen.

Men jag har mestadels hållit mig till dieten.

Jag hoppas att mina framsteg räcker för att jag ska beviljas operationen.

Holly Hager? Hej.

Förra gången vi var här vägde jag 285 kilo.

Dr Now sa att jag måste försöka gå ner 23 kilo och väga högst 262.

277,3 kilo

Senaste viktnedgången: 8 kilo Sammanlagd viktnedgång: 21 kilo

Jag är mycket ledsen och förstår inte varför jag inte gör större framsteg.

Jag är chockad, förvirrad och nervös inför dr Nows reaktion.

Jag hoppas att han inte kommer att säga att det är över nu.

Hej. Hur går det?

-Inte så bra, ärligt talat. -Jag ser det.

Förra gången hade du gått ner 13 kilo på 2 månader i stället för 23.

Och jag gav dig en andra chans.

Och nu har du gått ner ännu mindre. Bara 8 kilo på 2 månader.

Kan du förklara det?

Jag vet inte. Jag trodde att det gick bra.

Sluta spela spel och ljuga för mig.

Du vet exakt vad du gör när du gör dina val, och jag spelar inte med.

Din taktik är att spela ett barn som inte förstår nåt.

Resultatet blir att alla slutar försöka få dig att göra det du ska.

Det fungerar inte med mig, förstår du det?

Så berätta nu vad som egentligen pågår.

Jag har haft svårt att stå emot mina begär.

Jag har en skiva som spelas om och om i mitt huvud tills jag ger upp.

-Jag kommer inte förbi den. -Vad säger skivan?

"Jag vill ha choklad. Jag vill ha choklad..."

Med andra ord är choklad viktigare för dig än att leva.

Om du inte ens är beredd att visa mig att du kan kämpa under en kort tid-

-är det ingen poäng med att operera dig.

Holly har utvecklat en dynamik med Ray, och troligen med hela familjen-

-där hon låtsas vara förvirrad och inte vet hur hon ska göra saker.

Det är ett spel för att medhjälparna ska ursäkta hennes beteende och val-

-när hon gör som hon vill.

Hennes bekvämlighet och vilja är viktigare än att förändras-

-och förhindra en för tidig död.

Det är skälet till att hennes förra operation misslyckades.

Nu måste vi göra så här.

Vi ska prova nåt annat och kastar om i behandlingen.

Oftast vill patienterna inte ens överväga tanken-

-att en betydande faktor som får dem att äta är känslomässig-

-tills vi har opererat bort den fysiska viljan att äta.

Du har redan genomgått en misslyckad operation.

Därför ska du börja gå i terapi.

Du ska jobba med kärnproblemen som har fått dig att börja äta.

Förhoppningsvis blir det då lättare för dig att motstå dina chokladbegär.

Du vill ju inte dö chokladdöden.

Det är fortfarande upp till dig, men det här är din sista chans. Förstått?

Nu ska du börja jobba mot ditt mål att gå ner 23 kilo på 2 månader.

Då ses vi igen om 2 månader. Hör av dig om du behöver nåt.

Om inte Holly anstränger sig kan vi inte hjälpa henne-

-att hindra henne från att nå punkten där kroppen bara ger upp.

Det här är hennes sista chans.

Jag är mycket tacksam att jag får en chans till.

Men jag är livrädd för att jag ändå inte ska klara det här.

När suget kommer kan jag inte motstå det-

-och jag vet inte hur jag ska ändra på det eller sluta.

Men jag vet att om jag misslyckas-

-kan jag bara åka hem och vänta på att jag ska dö.

Ray kör mig till mitt första möte med psykologen.

Jag vet inte vad jag ska tycka. Jag vet inte hur mycket hjälp det blir.

Jag är rädd för vad som händer om det inte hjälper.

Jag fruktar att mitt matbehov har blivit så stort-

-att det är det enda sättet jag vet hur jag ska handskas med livet.

Och att jag måste acceptera det.

Men jag är här nu, och jag försöker. Mitt liv står på spel.

Om jag inte löser det här, så slutar det illa för mig.

-Vill du vänta i bilen? -Ja, hör av dig när du är klar.

-Jag älskar dig. -Och jag älskar dig. Ha det så kul.

-God morgon, Holly. -God morgon.

Trevligt att träffas. Jag heter Lola. Kan du följa med mig?

Kom in och sätt dig där du är som mest bekväm.

Berätta lite om din uppväxt.

Jag hade en besvärlig barndom.

Jag blev svårt mobbad ända från förskoleklassen.

Det var ganska jobbigt där hemma också.

Eftersom det var jobbigt på båda ställena kände jag mig fast.

Jag hade ingenstans att ta vägen.

-Kände du dig inte trygg nånstans? -Egentligen inte.

Du har en fästman. Hur går det?

Det förekommer lite tillgivenhet. Relationen är inte helt kärlekslös.

-Men jag måste oftast be om det. -Hur känner du dig då?

Ibland får det mig att känna det som att vi mer är vänner-

-än förlovade.

Jag vet inte om det bara är tillfälligt-

-eller om det kommer att vara så här framöver.

Det är mycket viktigt-

-att du lär dig att tala för dig själv och stå på dig.

Du måste hävda dig själv gentemot dina närmaste-

-om du förväntar dig att behandlas så som du förtjänar.

Du måste jobba på ditt egenansvar.

Hur pratar du med dig själv? Pratar du negativt med dig själv?

-Det är jag bra på. -Är du en mästare på det?

Absolut. Nej, jag vet inte om jag är en mästare, men jag är bra på det.

Det är lätt att ta till. Det kommer av sig självt.

Det blir en vana. Det är det du brukar göra.

Nu har du nått en punkt då du måste omprogrammera dig själv-

-så att allt är i harmoni-

-och du kan trycka de negativa tankarna åt sidan-

-och prata kärleksfullt och ömsint med dig själv.

Det är det enda sättet att sluta stressäta.

Du måste börja med att säga: "Jag är viktig. Jag klarar det."

Du har kontroll över processen. Använd lärdomarna från det förflutna-

-för att staka ut en bättre framtid för dig själv.

Hämta styrka från allt du har tagit dig genom.

Alla dina livsrelationer blir bättre-

-när din relation till dig själv blir bättre.

Berätta vad du tänker nu.

-Jag är glad. -Är du glad?

Ja, jag ser fram emot att göra...

Att tillämpa förslagen du har kommit med och göra det här.

-Det var trevligt att träffas. -Tack.

Jag vet inte riktigt hur jag känner mig just nu.

Det är mycket att smälta. Jag har inte tagit till mig allt än.

Men Lola hjälpte mig att komma till vissa insikter-

-och gav mig tekniker för att hantera mitt sug.

Jag vet inte om det fungerar, men jag har nåt att prova nu.

Men det viktigaste som Lola sa-

-var att jag måste stå på mig och hävda mina behov.

Jag har mycket att tänka på.

Lola har i alla fall rätt i att jag kan göra bättre val.

Och att jag inte har nån ursäkt för att inte jobba hårdare-

-så det ska jag göra från och med nu.

TVÅ VECKOR SENARE

Efter mötet med Lola har jag tänkt mycket på sakerna hon sa.

Särskilt att jag måste stå på mig och hävda mina behov.

Och det jag behöver allra mest just nu-

-är att veta att Ray tycker om mig, och att han vill vara mer än vänner.

Jag är nämligen mycket ensam nu.

Det känns som att han går upp i sin roll som min skötare-

-att han glömmer att ge mig en kram eller puss-

-eller bara säga att han tänker på mig.

Det är frustrerande. Det känns som att han tycker mer om hunden än mig.

Men det är svårt att prata med honom om såna saker.

Och allt jag ska göra blir svårare när jag känner mig så ensam.

Så jag vill veta om han ens vill ha mer av mig längre.

Om han ser en framtid med mig och fortfarande vill att vi gifter oss.

Därför har jag samlat mod till att prata med honom.

Jag vet att jag måste göra det här fast det är skrämmande.

Jag pratade med psykologen, Lola.

Och vi pratade om mitt förhållande med dig.

Jag sa att fast vi är tillsammans känner jag mig ibland ensam.

Kan du förklara vad du menar?

När jag vill göra nåt, gör du annat och är inte intresserad.

Då känner jag mig både ensam och oönskad.

Jag beklagar att jag får dig att känna så. Det är inte min avsikt.

Jag tror att det handlar om att vår ekonomiska situation har varit tuff.

Jag är frustrerad över att inte ha nåt jobb än.

Ibland är du upptagen, och då vill jag inte avbryta dig.

Avbryta mig? Alla avbrott är välkomna avbrott.

-Det är nog nåt jag måste jobba på. -Okej.

När jag har gått ner i vikt, tror du då-

-att du skulle komma närmare tanken på ett bröllop?

Absolut.

Jag älskar dig och vill tillbringa resten av livet med dig.

Bra, för jag känner likadant. Får jag en kram?

Det känns mycket bra just nu.

Det kändes som att Ray lyssnade och hörde vad jag sa.

Rays reaktion och det han sa om att han vill finnas där för mig-

-kändes mycket bra.

Jag är stolt över mig själv för att jag samlade mod och gjorde detta.

Om jag kan börja ta itu med saker-

-oavsett hur svåra eller skrämmande de är, finns det kanske hopp för mig.

Men jag vet att jag har lång väg kvar.

Månad 7

Vi är på väg för att träffa dr Now.

Jag är oroligare än jag nånsin har varit i hela mitt liv.

Dr Now sa åt mig att det här var min sista chans.

Detta är den viktigaste invägningen hittills.

Det är två månader sen senast, och den första månaden var bortkastad-

-för att jag inte vågade gå i terapi.

Men den senaste månaden har jag varit motiverad att jobba hårt.

Holly Hager?

Det var uppmuntrande att börja ta itu med mina känslor.

Jag har verkligen försökt att hålla dieten och motionera.

Det känns som att jag har gått ner, men jag vet inte om det räcker.

Allt hänger på det här, så jag kommer kanske att förlora allt nu.

När jag var här för 2 månader sen vägde jag 277 kilo.

Dr Now sa att jag måste gå ner 23 kilo inför det här besöket.

Det betyder att jag måste väga mindre än 255 kilo i dag.

Jag ber för att jag har lyckats.

256 kilo

Senaste viktnedgången: 21 kilo Sammanlagd viktnedgång: 43 kilo

Jag vet inte hur jag känner mig just nu.

Jag är glad för att jag har gått ner mer än de första två gångerna-

-men en annan del av mig är fortfarande rädd och orolig-

-för det är fortfarande lite mindre än 50-kilosmålet.

Jag har ingen aning om vad dr Now ska tänka eller säga.

-Hej. Hur är det? -Hyfsat.

-Du är nere på 256 kilo nu. -Det stämmer.

Du har gått ner 21 kilo de senaste 2 månaderna.

Men förmodligen mest den senaste månaden-

-eftersom du undvek terapin och fortsatte att spela spel ett tag.

Men nu förändrar du dina ätvanor. Hur är det med fysisk aktivitet?

Bättre. Jag gick över 1 300 steg i torsdags.

Även om du inte riktigt nådde målet, har du gjort stora framsteg.

Det visar mig att du börjar ta ansvar för dina val-

-och börjar ta itu med det du måste.

Jag tror att du är redo nu och att jag kan bevilja operationen.

-Herrejösses. -Men det blir först om en månad.

Jag vill nämligen se dig fortsätta lite längre.

När det är dags för operation ska du ha gått ner 11 kilo till.

-Javisst. -Blir det bra?

Om du inte har gjort det, ställer jag in operationen.

-Förstår du vad jag säger? -Ja.

Eftersom du genomgick överviktskirurgi för 10 år sen-

-kan det finnas ärrvävnad som begränsar våra alternativ.

Vi undersöker vilka möjligheter vi har med endoskopi före operationen.

-Sen tar vi det därifrån. -Okej.

Fortsätt som du gör nu, så ses vi snart igen.

-Toppen. Tusen tack. -Det var så lite.

Hollys små framsteg de tidigare två gångerna bekymrade mig.

Och sen undvek hon terapin. Så det började se dystert ut för henne.

Men jag är glad över den positiva vändningen.

Hon börjar ta itu med sina känslomässiga problem.

Nu är jag säker på att hon är redo för operationen som är nästa steg.

Men det faktum att hon har opererats innan, och att klamrarna lossnade-

-kan ha lett till ett antal saker som omfattande ärrbildning-

-eller felaktiga läkningar invärtes.

Såna saker kan minska våra kirurgiska alternativ.

Därför måste vi först undersöka vad som är möjligt.

Förhoppningsvis kan vi göra en gastric bypass.

Jag är så glad för att dr Now beviljar operationen.

Jag hoppas att jag inte orsakade några irreparabla skador-

-när klamrarna lossnade efter förra operationen.

Jag vet att det här är min enda chans att ta kontrollen över min vikt.

Den här operationen måste verkligen lyckas.

Månad 8

I dag ska jag genomgå överviktskirurgi.

Dr Now har sagt att det kan finnas ärrvävnad efter förra operationen.

Det är lite skrämmande och oroande.

Men han tror att ingreppet fortfarande är genomförbart.

Min största skräck är att jag inte ska vakna.

Men jag tänker göra allt jag måste och kämpa för att nå min målvikt.

Och jag vet att dr Now har rätt.

Det här är bara första steget på min långa väg mot mitt mål.

Jag ringer mamma lite snabbt.

-Där är du ju! -Ja. Hej.

-Du ser redo ut. -Ja, jag ska strax åka upp.

-Jag gillar håret. -Tack.

-Hur känner du dig? -Bra.

-Bra? -Ja, jag vill lägga detta bakom mig.

Ja, jag också. Lycka till. Jag är glad för din skull.

Vi kommer att tänka på dig i dag, och sen ses vi när du vaknar.

-Kanske en stund senare, men ja. -Det förstår jag.

Jag ringer när jag har funnit mig till rätta.

Bra. -Och du håller mig uppdaterad, inte sant, Ray?

-Det ska jag göra. -Tack, Ray.

Jag saknar dig och önskar att du vore här.

Jag saknar dig också, och önskar också att jag vore där.

Låtsas att jag är där. Jag håller dig i handen och masserar axlarna.

-Det vet jag. -Det kommer att gå bra.

I mitt hjärta är jag hos dig. Du är jätteduktig. Jag älskar dig.

Jag älskar dig också.

-Det här är spännande. -Ja.

-Hej då, vännen. -Jag älskar dig. Hej då.

-Jag tror inte att det här händer. -Det ska du göra.

-Vi ses sen. -Jag älskar dig.

-Jag älskar dig också. -Det blir bra.

Att få chansen att bli sund är det enda jag nånsin har velat.

Jag känner mig mogen för det. Jag ska inte slösa bort den här chansen-

-att få det liv och den framtid jag alltid har önskat mig.

Jag tog en risk när jag kom hit, en enorm risk.

Men allt hänger på att jag gör det.

Resten av mitt liv hänger på att ingreppet lyckas.

I dag ska vi förhoppningsvis kunna genomföra en gastric bypass.

Men eftersom hon opererats en gång, och de klamrarna lossnade-

-finns det mycket ärrvävnad och många problem vi måste lösa.

Jag lägger det första snittet.

Jag utförde en endoskopi på henne för några dagar sen.

Vi gick ner i magen med en kamera för att se efter allvarliga problem.

Vi kan släcka ljuset i rummet.

Det fanns inga allvarligare problem i bukhålan.

Ärrvävnad runt magmusklerna och snitten kan skapa problem.

Fortsätt uppåt. Håll magen så.

Vi vet inte hur svåra problemen är förrän vi går in i de områdena.

Men mitt mål är att reparera skadorna och utföra en gastric bypass.

Hon behöver ett så aggressivt ingrepp som möjligt.

Vid en gastric bypass minskar man magens storlek med 90 procent-

-och kopplar bort den övre delen av tunntarmen-

-så att kroppens upptag av mat hindras.

Det påverkar även mängden mat som patienten kan äta vid en måltid.

Det hjälper dem att gå ner mer i vikt i det långa loppet.

Visa mig vänster sida. Det är mycket ärrvävnad här.

Vilken katastrof.

Holly ser ut att ha ett navelbråck-

-som verkar gå runt delar av tarmarna och magen.

Bråcket skapar stora komplikationer och kan bli livshotande.

Det här är väldigt oturligt för Holly.

Så länge navelbråcket är kvar, kan vi inte utföra ett säkert ingrepp.

Vi har försökt att utföra en gastric bypass på Holly.

Men vi stötte på ett stort problem orsakat av ett tidigare ingrepp.

Utöver all ärrvävnad har hon även ett allvarligt navelbråck-

-som har vuxit och lagt sig runt tarmarna och bukhålan.

Om inte det åtgärdas, går det inte att göra en gastric bypass.

Bråcket kan nämligen leda till svåra och livshotande komplikationer.

Därför försöker jag reparera bråcket.

Det är den enda chansen Holly har för att få en gastric bypass.

Stanna där.

Så där ja, det ser bra ut.

Tänd ljuset.

Jag är nästan klar med att reparera navelbråcket.

Sen måste jag reparera skador orsakade av det förra fetmaingreppet.

Därefter ska jag försöka genomföra en komplett gastric bypass.

Men jag har fortfarande långt kvar.

Släck ljuset igen.

Det är påfrestande att vänta på nyheter.

Och jag oroar mig för Holly.

Det finns en risk att Holly inte ska överleva operationen.

Men jag vet att hon är stark. Hon kommer att klara det.

Jag har separerat den del av magen som skulle separeras förra gången.

Jag är nästan klar med ingreppet.

Nu tar jag bort magen.

Så där. Tänd ljuset.

Nu stänger vi.

Då så. Då var det klart.

Hollys operation gick bra.

Den komplicerades av det tidigare ingreppet.

För ett ögonblick tvivlade jag på om vi kunde fullfölja ingreppet.

Vi fick göra flera snitt och reparera navelbråcket-

-för att hon inte skulle få komplikationer efter operationen.

Det blev en komplicerad operation, men den gick bra.

Vi kunde göra en gastric bypass.

Det kommer att hjälpa henne att fortsätta gå ner i vikt-

-medan hon tar itu med sina psykiska problem.

Det är avgörande för att hon ska lyckas.

Efter ingreppet borde Holly gå ner 18 kilo den första månaden-

-och sen 11 kilo i månaden tills hon väger under 130 kilo.

Men om Holly vill att nedgången ska fortsätta-

-måste hon ta itu med problemen som har drivit henne att äta.

Vi måste se till att Holly fortsätter med terapin-

-eftersom det blir lätt för henne att falla tillbaka i matmissbruket.

Och om det händer, och hon misslyckas efter sin andra fetmaoperation-

-finns det inget mer vi kan göra för henne.

Månad 9

Nuvarande vikt: 228 kilo Nedgång efter ingreppet: 16 kilo

Total viktnedgång: 71 kilo

Det har gått en månad sen ingreppet. Jag gör framsteg och det känns bra.

Suget har inte varit så farligt eftersom jag tar itu med känslorna.

-Är du klar? -Ja.

Lola och jag har pratat om mitt nästa stora steg.

Därför ska jag åka hem och prata med min mamma.

Det gör mig mycket nervös.

Men jag måste ta itu med mina känslor om jag vill förändra mitt öde.

Det är 15 år sen senast jag fick plats bakom ratten.

Men Ray låter mig köra en bit av vägen, och det ser jag fram emot.

-Är du redo? -Ja.

Förra gången tog resan fyra dagar.

Jag hoppas klara resan på halva tiden tack vare viktnedgången.

Om det går, kan jag kanske klara resan på en dag snart.

Men först måste jag se hur det går.

Jag vill inte ha ont eller vara utmattad när jag kommer fram-

-för då klarar jag inte att samla mod till att prata med min mamma.

Och det är därför vi gör den här resan.

Vi är framme. Jag är stolt över mig själv för vi har kört i ett sträck.

Jag behövde inte stanna för att vila, och jag har kört nästan hela vägen.

Det är ett stort steg för mig. Det visar hur långt jag har kommit.

Nu när vi närmar oss, börjar jag bli nervös för att prata med mamma.

Jag hoppas att det går bra-

-och att hon förstår hur viktigt det är för mig att prata om det här.

Som barn kunde jag inte vända mig till mina föräldrar.

Jag måste verkligen prata med mamma-

-så att jag inte trycker undan känslorna och äter på grund av dem.

Det enda jag egentligen vill är att kunna prata med min mamma-

-på ett sätt jag inte kunde som barn.

Jag hoppas att hon vill lyssna.

Hej! Du är jättefin. Har du kört hela natten?

-Ja, men vi turades om. -Tänk att du körde.

Se på dig.

-Minns du den här tröjan? -Ja.

Häftigt. Det är kallt här ute. Kom, så går vi in.

Kom in och sätt dig.

-Slå dig ner. -Ja.

Jag går ju i terapi. Det har kommit fram några saker jag vill prata om.

En sån sak är att jag blev våldtagen när jag gick på gymnasiet.

Det hade jag ingen aning om.

Det vet jag.

Varför trodde du inte att du kunde säga det till mig?

Jag trodde att du skulle bli arg på mig.

Men just då var jag mest rädd och...

-Det kan jag tänka mig. -Jag kände mig ensam.

Jag fanns inte där för dig.

Ibland kändes det som att jag inte hade nånstans att vända mig.

Förhoppningsvis hjälper det dig att vi pratar om det nu.

Det tror jag att det gör.

Du kan prata med mig från och med nu. Jag ska lyssna bättre.

-Och jag ska försöka att prata mer. -Okej.

-Jag älskar dig. -Och jag älskar dig.

-Tack för att du berättade det. -Det var så lite.

Samtalet med mamma gick bra. Hon lyssnade och hörde mig.

Det känns som att vi kom varann närmare efter det här samtalet.

I hela mitt liv har jag hållit allt inom mig när folk har sårat mig.

Jag har aldrig sagt till dem eller pratat om det.

Det var det som gjorde att jag gick upp till över 280 kilo.

Så nu är jag stolt över mig själv. Jag börjar återta mitt liv.

Och jag tänker inte låta nånting ta det från mig igen.

Månad 10

Nuvarande vikt: 215 kilo Viktnedgång efter ingreppet: 29 kilo

Total viktnedgång: 83 kilo

Den senaste månaden har varit mycket bra.

Efter samtalet med mamma, pratade jag också lite med pappa.

Det var uppmuntrande, och mitt liv börjar arta sig riktigt bra.

Och det är en fantastisk känsla.

Jag har börjat göra saker jag aldrig har gjort innan.

Det roligaste är en aerobicskurs jag har börjat på.

Det är kul, och blir jag tillräckligt bra kan Ray och jag gå ut och dansa.

Kom in. Den här kursen är för nybörjare. Alla gör det de kan.

Vi gör några rörelser, och sen upprepar vi dem.

Då så, nu börjar vi. Fem, sex, sju, åtta.

Jag är väldigt glad för hur mitt liv ser ut och allt som blir bättre.

Jag är spänd på att ta reda på vad mer jag kan göra.

För ett år sen hade jag inte trott att det här var möjligt.

Jag gör mer än jag nånsin har gjort i mitt liv.

Det är helt ofattbart, och jag ser fram emot att göra ännu mer.

Jag har inga planer på att slå av på takten på länge.

Månad 12

Nuvarande vikt: 190 kilo Viktnedgång sen operationen: 55 kilo

Total nedgång: 109 kilo

Jag är så glad. I kväll ska Ray och jag gå på dejt.

Nu när jag har gått ner så mycket, ville jag gå ut och göra nåt kul.

Ray hittade ett ställe i närheten med livemusik på helgerna.

Jag ser verkligen fram emot det.

För ett år sen hade jag inte ens kunnat tänka tanken att göra det här.

Men då sa jag inte heller till Ray vad jag ville göra.

Om nån sa hur mycket mitt liv skulle ändras, hade jag inte trott på det.

Men det här är bara början på mitt nya liv.

-Stor skillnad från vår första dejt. -Mindre nervöst.

Men du är precis lika vacker. Nej, faktiskt vackrare.

Tack. Jag älskar dig.

Jag och Ray pratar om att gifta oss. Nu kan jag gå nerför altargången.

Så vår framtid ser ljus ut.

Jag vet att jag har mycket hårt arbete kvar-

-men det som väntar motiverar mig till att göra vad som än krävs.

Och jag vet, med tanke på allt jag redan har gjort-

-och sett att jag klarar av, att jag är tillräckligt stark.

Översättning: Jessika Johansson www.btistudios.com