All language subtitles for My 600-lb Life S07E03

Jag vet
att vi inte kan fortsätta så här-

-men om vi kan göra det tillsammans
har vi en chans.

Varje år utförs hundratals
operationer på folk över 270 kg.

Jag tar död på mig själv.

Det är läskigt att ens hjärta
kan explodera när som helst.

Sannolikheten för att lyckas
är mindre än 5 %.

Jag vill inte dö.
Jag har inte ens fått leva än.

Vi ser hur folk
försöker ta kontroll över sina liv.

-Varför skäller du ut mig?
-Du beter dig som om det är vårt fel.

Jag vet att jag inte
kommer att klara det.

Nu ska du få se Robins resa.

Det gör så ont.

På en skala från 1 till 10
känns smärtan som 1 000.

ROBIN MCKINLEY, 40 ÅR
MER ÄN 270 KG

Det är otroligt hur svårt mitt liv
är nu på grund av min storlek.

Allt är svårt
när man når min storlek.

Men trots smärtan går jag upp.

Det svåraste
är första gången jag måste stå.

Mina ben gör så ont att tanken
på att flytta dem gör mig gråtfärdig.

Jag har inget brosk kvar i knäna.
Mina ben gnids mot varandra.

På grund av all vikt
som de har fått bära-

-har allt gnidits bort.

Jag är så rädd
att inte kunna ställa mig upp mer.

Varje dag klarar jag av lite mindre.

Att tvätta mig är en av de sista
sakerna som jag försöker göra.

Men processen är fysiskt utmattande-

-och det blir svårare
på grund av smärtan i knäna.

Vikten av mina armar när jag
tvättar håret tröttar ut mina armar.

Men om mina ben fortsätter så här-

-behöver jag nog hjälp snart.

Det får inte bli så illa.

Jag äcklar redan mig själv. Jag
känner mig inte ens som en människa.

När jag ser mig i spegeln
ser jag inte en kvinna på 270 kg.

Jag ser mig själv som ett monster.

Allt jag ser är fett på fett på fett.

Jag fattar inte
att jag lät det bli så här illa.

Om jag inte fick hjälp av min familj-

-vet jag inte vad jag skulle göra.

Älskling!

JAMES
ROBINS MAKE

Jag behöver hjälp.
Allt ligger i den tredje lådan.

Alla måste ta hand om mig nu.

-Var är shortsen?
-Här.

Jag vet inte vad jag skulle göra
utan min man, James.

Allt som man måste stå upp
för att göra-

-och allt hon inte når från sin stol-

-måste jag hjälpa Robin med.

Jag gör allt jag behöver.

För jag älskar den kvinnan
av hela mitt hjärta.

En av mina största rädslor
är att bli sängliggande.

Jag känner
att jag lever i min egen mardröm.

Om min man måste jobba-

-kommer min bror Chris
eller min brorson Garrett.

Jag måste ha nån vid mig.

Och det är pinsamt.

-Jag älskar dig.
-Detsamma.

-Jag ringer dig sen.
-Ha en bra dag.

Jag längtar efter att de kommer-

-för de som kommer för att hjälpa mig
tar med nåt att äta-

-och jag lever för mat.

Jag får så mycket ångest när jag
väntar på dagens första måltid.

-Hej.
-Hur är det?

Varsågod.

-Schysst.
-Ett sugrör till din dricka.

Att äta och hämta mat
är mina favoritaktiviteter.

Det är bara då jag är lycklig.

Då kan jag glömma all smärta
i mitt liv.

Jag hjälper Robin varje dag.

Hon har svårt att röra sig
och att göra saker själv.

Därför kommer jag hit
och hjälper till.

Man gör så för familjen.

För det mesta
vill jag bara äta eller köpa mat.

Jag älskar att handla i mataffären.

Garrett brukar ta med mig dit,
för han gillar också att äta.

-Ska vi till affären?
-Ja.

Vi gör det tillsammans.

Att gå till affären
är det svåraste jag gör.

Först måste jag till bilen. Jag kan
inte åka på rampen i rullstolen-

-så jag måste försöka gå.

Men att gå in i bilen är ännu
svårare, för mina ben svullnar upp.

Min knän börjar göra ont
eftersom jag inte kan böja dem.

Jag kan inte
röra dem tillräckligt mycket.

Det är en av de mest utmattande
och spännande sakerna som jag gör.

Men jag längtar efter
att vara omgiven av mat.

Även på scootern har jag ont.

Jag klarar bara av att göra det här
under en begränsad tid.

När vi handlar
säger Robin åt mig vad vi ska köpa.

-Tar du chipsen?
-Cheddar och sour cream?

Och en sån Harvest Cheddar.

Hon behöver hjälp
med att få in det i bilen-

-men jag uppmuntrar henne inte.

Jag har inte dåligt samvete
över att vi köper dålig mat.

Det pressar min kropp till gränsen-

-men jag tycker om så många saker.

Jag försöker att köpa allt
så fort som möjligt.

Att vara vid all maten
ger ett sånt lyckorus.

Köp en Neapolitan
och en sandwichglass.

Nu när vi ändå är här
behöver vi ost till middagen i kväll.

Ta lite smör. Den gula lådan.

När vi är klara har vi ett matberg-

-som vi längtar efter att äta.

Jag önskar
att min kropp orkade med det oftare.

När vi kommer hem får jag dåligt
samvete eftersom jag är trött.

Ofta orkar jag knappt
ta mig tillbaka in.

Varje gång vi åker orkar jag mindre.

Jag orkar gå
en kortare och kortare sträcka.

Säg var du behöver mig.

Min förmåga att göra saker minskar,
och det blir svårare att göra saker.

Jag har alltid varit överviktig.

När jag var fem år vägde jag 35 kg.

Jag förstod inte att jag var
annorlunda och överviktig-

-eftersom min familj åt mycket.

Mängden jag åt kändes aldrig ovanlig.

Men jag älskade att äta.

Det hjälpte mig att glömma bort
många saker som gjorde mig orolig.

Jag minns inte mycket av mina
föräldrars äktenskap förutom bråk-

-och att pappa misshandlade mamma.

Många hårda ord, saker som kastades
och fysisk misshandel.

När det hände var det skrämmande.

Men jag åt tänkte jag inte
på de dåliga sakerna.

Så jag gick upp i vikt-

-och när jag var tio år
vägde jag 80 kg.

I fyra år till fortsatte
hans misshandel och blev värre.

Jag och mina syskon gick upp i vikt,
allihop.

När jag blev 16 år
förändrades allt med min pappa.

Min pappa slog mig i ansiktet och gav
mig en blåtira och en sprucken läpp.

Mamma såg mitt ansikte
och sa åt mig att packa mina väskor.

Det hade jag velat så länge.

Mitt liv lugnade ner sig i några år.

Under den perioden åt jag inte
lika mycket som jag hade gjort.

Men jag åt tillräckligt mycket
för att gå upp 20 kg.

Jag vägde 160 kg
när jag gick ut high school.

När jag började på college
träffade jag en kille.

Han behandlade mig med respekt.

Det var nytt och fint,
så vi började dejta.

Efter ett år förlovades vi.

Men precis när det hände förändrades
han och började misshandla mig.

Det var som att vara med min pappa,
men värre.

Jag stannade. Jag var rädd
för att lämna honom.

Men det blev bara värre.
Jag blev gravid.

När jag berättade reagerade han
som jag trodde att han skulle.

Han började slå mig i magen.

Han slog mig
tills jag tappade medvetandet.

Jag förlorade barnet.

Komplikationer
gjorde att jag inte kan få barn.

Då förstod jag att han
skulle döda mig om jag stannade.

Jag fick honom arresterad
och lämnade honom.

Det som gjorde att jag kunde
ta mig igenom det var mat.

Min viktökning gick fortare,
och jag gick upp 90 kg på två år.

När jag fyllde 19 vägde jag 250 kg.

Sen avslutade jag min utbildning
och sökte jobb.

När jag var 20 träffade jag nån ny.
Jag vågade dejta igen.

Min vikt verkade inte
vara ett problem.

Vi dejtade varandra ett tag.

När jag var 21 gifte vi oss.
Det var en bra relation.

Jag gick inte upp mycket då.

Men jag upptäckte att han var otrogen
och gjorde slut.

Jag var förtvivlad.

Då började min syster bli så stor
att hennes kropp bröts ner.

Jag beslöt mig för att hjälpa henne.

Hon bodde med min pappa, som också
blev sämre, så jag tog hand om dem.

Jag är glad för det, för då kunde jag
umgås med dem innan de gick bort.

Pappa dog när jag var 27 år,
och jag förlät honom.

Jag var glad att jag var med honom.
Vi bearbetade en del.

Jag uppskattade också
tiden med min syster.

Under hennes sista år
var hon sängliggande.

Vår bror Chris kom,
och vi åt tillsammans-

-precis som när vi var barn.

Vi blev alla tre större.

Jag gick upp i vikt, och när jag
blev 35 behövde jag hjälp med mycket.

Lyckligtvis var det
när jag träffade James.

Vi träffades online.

Vi mejlade och sms:ade varandra
i en månad.

Sen träffades vi,
och vi klickade direkt.

Vi visste det båda två, och på vår
andra dejt gifte vi oss samma kväll.

Han började hjälpa mig
och min syster.

Ett år senare gick min syster bort.

Jag har inte återhämtat mig.

Det är så illa att jag antagligen
står näst på tur.

Om jag fortsätter att leva
som jag gör kommer jag också att dö.

Det är svårt att se Robin
sitta här och dö. Hon förtvinar.

Det blir värre.

Det har redan gått så långt
att jag knappt kan göra nåt.

Jag lever inte.

Mat är en så stor del av våra liv.
Hur ska jag förändra det?

Det är det vi gillar att göra ensamma
och tillsammans.

Alla kommer till mig nu.

-Hej, mormor.
-Hej, vill ni ha snacks?

-Jag har glass och kakor.
-Jösses.

-Jag tar lite glass.
-Fixar ni det?

Mat ger mig känslor av lycka,
säkerhet och kärlek.

Det är bara då jag känner så.
Att sluta med det är läskigt.

En del av mig vill inte, men jag vet
att jag och min bror måste det.

Hur mår du i dag?

Utmattad. Mina ben gör ont.
Jag måste vila efter en dusch.

Vi är oroliga för dig, och vi vill
att du når dit du måste nå.

Jag oroar mig för dig. Mormor ska
inte behöva begrava fler barnbarn.

Ditt liv påverkar många människor.

Inte bara dig.
Du måste tänka på din familj.

Du får inte vara egoistisk.

Jag kan inte fortsätta leva så här.
Det är inte ett liv.

Det är det inte.
Jag förstår hur du känner-

-så om du känner att det är dags
måste vi få det gjort.

-Jag håller med.
-Vi blir inte yngre.

Jag kan bara förändras
genom att söka hjälp.

Chris tvekar och är rädd, men jag är
glad att han vill göra det med mig.

Vi måste gå ner. Förhoppningsvis
bryter det trenden i familjen.

Vi kan inte fortsätta så här.

-Är du klar, mormor?
-Jag tror det.

Jag vet inte
om jag kommer att klara det-

-men om vi gör det tillsammans
har vi en chans.

Jag har mindre tid
för varje dag som går.

Snart klarar inte kroppen av
min vikt, och då ger hjärtat upp.

Samma sak kommer att hända Chris.

Vi måste göra det
innan det är för sent.

För jag vill inte dö.

MÅNAD 1

Min bror skulle följa med
till Houston och få hjälp av dr Now.

Vi skulle ha åkt
för några veckor sen-

-men Chris fick en hjärtattack
och klarade sig nästan inte.

Det var så läskigt.
Han börjar återhämta sig.

Men läkaren säger
att han inte ska resa på ett tag.

Jag ville att Chris och jag
skulle göra det här tillsammans-

-men hjärtattacken
fick Garrett att vakna.

Han vill kanske skaffa hjälp.

Han kommer hit
för att prata om att följa med.

Hej, Robin. James.

Hur är det?

-Är din pappa okej?
-Han mår bättre nu.

Jag fick mycket ångest.

Om Chris inte kan är det bra
att du följer med-

-för jag kan inte göra det här själv.

Jag är orolig för att lämna pappa.

Kevin tar väl hand om honom?

Den här resan vore bra för dig.

Du kan träffa dr Now och prata
om en viktminskning för dig.

Du kan också få hjälp.

-Jag tror att jag behöver det.
-Det vore bra för dig.

Jag har tänkt mycket på det.

Om jag blir bättre
kanske jag kan hjälpa pappa.

Jag kan ta hand om honom.

Vad tror du om resan?

Jag är väldigt ängslig,
men det ska bli spännande-

-eftersom det är det första steget.
Du då, Garrett?

Jag är glad att du ska få hjälp-

-och att jag följer med.

-Då kanske jag också får hjälp.
-Vi ska bara ta oss igenom det.

-Jag går hem och packar.
-Packa lite. Rullstolen ska få plats.

Det gör jag alltid.

Jag är glad att Garrett följer med.

Garrett fortfarande ung. Han är 20 år
och har hela livet framför sig.

Om han kan förändra sina matvanor
och kontrollera sin vikt-

-kan han få ett bra liv.

Jag vill att han och min bror
ska få det.

Det kommer att bli läskigt,
men jag är redo.

Jag hoppas
att vi får hjälpen som vi behöver.

MÅNAD 2

TRE VECKOR SENARE

Jag ska till Houston
för att träffa dr Now.

Garrett kommer snart.
Vi åker när vi har packat.

Jag önskar att Chris kunde följa med.

Jag hoppas att det är värt det.

-Är du redo?
-Vi måste bara samla ihop kläderna.

-Mår du bra?
-Jag är nervös för åkturen.

-Du ska vara i bilen länge.
-Det är min största rädsla.

Lova att säga till
när vi måste stanna.

-Var inte en tuffing.
-Jag ska försöka.

Min fru kommer att ha ont.
Resten klarar vi-

-men det är svårt att veta
att hon är obekväm-

-och hur ont hon kommer att ha
utan att kunna göra nåt åt det.

Man får bara hoppas att det går.

Jag är orolig för mina knän.

Det var länge sen
jag åkte bil så länge.

Jag vet inte hur det ska gå.

James kommer att köra.

Jag och Garrett
ska bara försöka hålla ut.

Jag är snurrig.

Jag hoppas att resan inte blir
för mycket för oss.

Jag är orolig för Garrett. Om nåt
händer honom förlåter jag mig aldrig.

Han är som en son får mig, och Chris
ska inte behöva oroa sig för honom.

Hur är det, G? Har du dina saker?
Vad bra att du är här.

-Är ni klara?
-Ja.

Vi måste bara packa bilen och åka.

Ska vi åka, då?

Jag är mest orolig för Robin
och om hon kommer att orka bilresan.

Men resan är nödvändig
för hennes och mina viktproblem.

Det är en möjlighet för oss
att rätta till våra liv.

Jag är min brors enda syskon.

Han ska begrava mig.
Inte min brorson heller.

Han står mig nära.
Jag vill inte göra det mot honom.

Jag måste göra det här för dem.

Om mitt liv inte stod på spel
skulle jag inte försöka.

Men vi har inget val.

Jag måste göra det här
om jag och Garrett inte vill dö.

Förhoppningsvis
tar vi oss dit utan problem.

Jag hoppas att det går bra.

Mitt knä!

Jag hoppas
att det inte är för mycket.

Vi har kört i fyra timmar.

Mina knän gör ont,
men jag försöker att sitta still.

Jag vet att jag måste ta en paus
snart, men Garrett mår bra.

James vill att jag håller ut så att
vi kommer till Houston i kväll.

Vi försöker göra så.

Jag saknar min familj nu,
men de förstår varför jag åkte.

Vanligtvis
hade jag ätit tre måltider nu.

Jag är utsvulten,
så vi ska stanna och äta.

-Du får gå en bit.
-Jag vet.

Jag behöver tänka på nåt annat än
sluta tänka på smärtan.

Vänta lite.

-Är ni redo att beställa?
-Ja. En Grande Combo.

Att äta nåt gott lugnar ner mig
och hjälper mig hantera saker.

Att behöva förlora den säkerheten
är läskigt.

Mat är den enda konstanten
i mitt liv.

Om jag tänker på vad som krävs
för att förändra det blir jag rädd.

Nu fokuserar jag bara på
att ta mig till Houston-

-och prata med dr Now. Sen får jag
oroa mig för vad som krävs.

Resan är inte så illa för mig,
men jag är glad att vi tar en paus-

-och äter nåt.
Jag är verkligen hungrig.

Jag oroar mig
för att Robin pressar sig för mycket-

-och vi behöver stanna och övernatta.

Jösses, jag åt för mycket.
Jag är klar.

Vi har inte ens kommit halvvägs-

-och jag vet
att nästa del blir ännu svårare-

-eftersom jag redan har så ont.

Mina knän blir stelare och stelare-

-och de fortsätter att svullna upp.

Jag våndas
inför att sätta mig i bilen.

Men om jag bara kommer in-

-kan jag försöka ta mig igenom resan.

Den måste öppnas lite till.

Ju mer ont jag har,
desto mer ont gör det att andas.

Går det, älskling?

Jag har ont i benen, men det är
bättre nu efter att vi har stannat...

-...och sträckt på dem.
-Klarar du det?

Ja, jag ska ta mig igenom det.

-Där är Texas.
-Tack och lov. Jag måste ut ur bilen.

Bara lite längre, hjärtat.

Vi har rest i lite mer än nio timmar-

-och jag vill inte göra James
besviken, för han vill komma fram.

Men jag har aldrig haft så här ont
i hela mitt liv, och det blir värre.

Vi måste stanna och övernatta.

Ja är klar för i dag.
Jag måste ut ur bilen.

Jag har så ont
att jag bara kan gråta.

Jag letar efter ett motell.

Min kropp håller på att ge upp.

Jag visste inte
att det skulle vara så svårt.

Jag har så ont.
Jag måste ut ur bilen.

Jag känner mig misslyckad,
och jag skäms.

Vi har åkt i 10,5 timmar.
Jag har aldrig haft så här ont förut.

Mina ben är svullna, mina knän
gör ont och mina höfter gör ont.

På en skala från 1 till 10
känns smärtan som 1 000.

Är du redo? Då kör vi.

Resan var svår för Robin eftersom
hon inte kan sitta i bilen så länge.

Hon höll ut så länge hon kunde,
men hon bröt ihop av smärtan.

Det var illa för mig,
men jag klarade det.

Jag är så lättad
över att få ut henne ur bilen.

Nu ska hon få vila.

Man vill inte
se nån man älskar gråta-

-när man inte kan göra nåt.
Det är jättejobbigt.

Jag hoppas
att jag kan avsluta resan i morgon-

-men jag är rädd, för om jag inte
klarar det i morgon blir det illa.

Det här är min enda chans.
Jag får inte sabba det.

Allt hänger på det här.

NÄSTA DAG

Jag mår bättre efter att ha vilat-

-men mina ben är svullna
och jag har ont.

På en skala från 1 till 10
känns smärtan som 100.

Mina ben gör ont
från tårna till ländryggen.

Vi har nästan kommit till dr Nows
klinik, och nu räknar jag minuter.

Den resan var mycket jobbigare
än jag trodde.

Jag hoppas att dr Now
vill hjälpa oss-

-men jag är rädd att han säger nej.

Om det händer har jag och Garrett
ingenstans att vända oss-

-för vi klarar oss inte
mycket längre.

Robin McKinley?

Om vi inte får hjälp med operationen-

-kommer vi snart att dö
på grund av vikten.

Våra kroppar kan inte fortsätta.

Vi är hos dr Now,
och jag och Garrett ska väga oss.

Jag är extremt nervös.

Mina knän gör så ont, så jag hoppas
att vår möda kommer att löna sig-

-och att dr Now kan hjälpa oss.

294,5 KG

Herregud.

Det är så pinsamt att se siffrorna-

-och att jag lät det bli så illa.

Jag hoppas
att Garrett inte väger lika mycket.

275,7 KG

Det är inte bra.

Jag är inte nöjd med det.

Mina matvanor och min livsstil
är definitivt inte bra-

-så jag är nervös, för jag vill
verkligen vara dr Nows patient.

Jag vet inte
om han kommer att ta emot mig.

-Hej, hur är det med er?
-Helt okej.

-Jag är dr Nowzaradan.
-Robin.

-Trevligt att träffas, och...
-Jag heter James.

-Och ni?
-Garrett.

-Är ni släkt?
-Make och brorson.

Trevligt. Vart kommer ni ifrån?

-Sydvästra Kansas.
-Kansas. Ungefär en dagsfärd.

Inte för långt, men tillräckligt
långt för att kroppen ska lida.

-Mår ni bra?
-Ja.

Robin, du kommer hit för att
gå ner i vikt, för du väger 295 kg.

Jag är intresserad
av viktminskningen.

Garrett, du har bestämt dig
för att du också vill det.

Stämmer det? Okej, bra.

-Hur gammal är du?
-20 år.

Det är en snabb viktökning
i den åldern.

Du kommer att bli världens tyngsta
person om inget förändras.

Robin, din man är normalviktig.

Det säger mig att ditt ohälsosamma
ätande sker utan honom-

-eller att du äter
tillsammans med din brorson.

-Kan det stämma?
-Ja.

Den dysfunktionella dynamiken
mellan er-

-är ett av de största problemen
som vi måste hantera.

Jag ger er en 1 200-kaloridiet med
mycket protein och inga kolhydrater.

Inga chips, kakor eller godisbitar.

Robin, jag vill att du går ner
23 kilo på en månad.

Garrett, du ska göra samma sak.

Om ni gör det godkänner jag
operationen, men ta det på allvar.

Ni äter för mycket och uppmuntrar
varandra. Det tar död på er båda.

Robin, du är nära bristningsgränsen
där din kropp ger upp och du dör.

Om du inte förändras
händer samma sak för dig, Garrett.

Det här är er chans
att förändra era liv. Förstår ni?

James, du måste uppmuntra och stötta
Robin om du inte vill begrava henne.

Jag stöttar henne.

Om du inte gör nåt
lever du inte länge till.

Om ni behöver nåt, så ring mig.
Ha en bra resa hem.

Vi ses snart.

-Tack, doktor.
-Varsågod.

Det finns en dysfunktionell dynamik
i den här familjen.

Det handlar nog inte bara
om Robin och Garrett.

Så det kommer att bli svårt att
få dem att förändra sitt beteende.

De måste förstå att det hör ihop
om de ska kunna förändra nåt.

Förhoppningsvis inser de faran-

-och tar det på allvar.

Annars kommer de snart
att stå inför en situation-

-som pressar deras kroppar
och de inte överlever.

Det var svårt att höra det dr Now sa
om hur farlig min situation är.

Men det är spännande
att dr Now ska hjälpa oss.

Jag är redo att jobba så hårt jag kan
så att jag och Garrett når våra mål.

Det är lika viktigt
att Garrett klarar det.

Jag hoppades
att Robin skulle komma in-

-för jag var mest orolig
för Robins hälsa.

Men jag är överlycklig
över att han tog med mig också.

Jag vet att jag kommer att bli
stöttad, för jag gör det med Robin.

Vi kommer att stötta varandra.

Det kommer inte att vara lätt,
men jag är redo. Vi ska gå ner 23 kg-

-och när vi kommer tillbaka
ska vi få godkänt.

Det här är vår chans
för att rädda våra liv.

TRE VECKOR SENARE

Det har gått tre veckor-

-och vi har jobbat
på förändringarna och dr Nows diet.

Vi äter tillsammans.

Jag gör en matdagbok
för oss båda två-

-för att hjälpa oss.

Vi har ätit det vi ska.
Inga kolhydrater, vilket är svårt.

Min svårighet är jordnötssmöret.
Jag får inte äta jordnötssmör.

Vi klarar det, älskling.
Jag stöttar dig.

Kom in.

Garrett är här.

Jag skulle just laga lunch.
Vad tror du om sallad och keso?

Jag är nöjd med hur det går. Jag
börjar se resultaten av mitt arbete.

Jag blir bättre fysiskt, och jag vet
att Garrett känner likadant.

Ska du till kylen?

Dieten har varit svår men givande.

Den för oss närmare varandra,
och får oss att pressa varandra.

-Spenat eller romansallat?
-Spenat.

Nackdelen är
att jag inte får äta god mat.

Jag åt bröd, pizza och friterad mat.

Allt som är ohälsosamt.

Jag har nog gått ner lite.

Vi gick till mataffären, och jag
kunde gå runt längre än vanligt.

Jag vet att vi gör framsteg.
Jag hoppas att det räcker-

-och att vi når målet.

Vi försöker göra det som en familj.
Garrett tog dieten till sin pappa-

-och han har också försökt.

Vi gör det inte bara för oss själva,
utan för familjen.

Vi är fast beslutna att klara det,
individuellt och som en familj.

Vi vill vända på familjens trend-

-och vara med varandra länge.

Vi vet att det här
är det enda sättet.

-Det ser faktiskt gott ut.
-Verkligen.

Vår nästa tid hos dr Now
är om en vecka-

-och vi pressar oss
till att nå våra mål-

-så att vi kan få godkännandet
för operationen.

MÅNAD 3

Jag, Garrett och James
är tillbaka i Houston.

Den här gången
var resan ännu svårare än sist.

Vi fick nästan övernatta två gånger
på grund av smärtan.

Jag är redo att komma fram.

Jag har hållit mig till dieten
så mycket jag kunde.

Jag är nervös och ängslig.
Jag hoppas att jag har nått målet.

Jag kan inte fortsätta köra-

-men dr Now vill att hans patienter
flyttar till Houston om de opereras.

Förhoppningsvis får vi godkänt,
och kan flytta hit.

Då behöver jag inte göra resan igen.

Robin McKinley?

Jag och Garrett
måste ha nått våra mål.

Om vi inte får operationen
kommer vår tid att ta slut.

Sist vägde jag 295 kg.

Jag måste gå ner 23 kg på en månad
för att få göra operationen.

Om jag har nått mitt mål
väger jag mindre än 271 kg.

Jag hoppas att jag gör det.

279 KG

Jag är överlycklig
över att jag inte gick upp i vikt.

Det är inte vad dr Now ville, så jag
är nervös för att träffa honom.

Men för första gången i mitt liv
gick jag inte upp i vikt.

Jag hoppas
att han ser hur hårt jag kämpar-

-och ger mig godkänt. Jag hoppas att
Garrett har gått ner tillräckligt.

265,6 KG

TOTAL VIKTNEDGÅNG: 10 KG

Jag har aldrig
gått ner så här mycket.

Men jag nådde inte målet på 23 kg-

-och det gör mig besviken.

Hej, hur är det med er?

Ganska bra.

Okej, vi börjar med Robin.

Du väger 279 kg,
så du har gått ner 15 kg.

Det visar mig
att du har förbättrat dina matvanor.

Men du äter fortfarande
3 000-5 000 kalorier per dag.

Det är långt ifrån
där du måste ligga.

Varför är det så?
Vad håller dig tillbaka?

-Inget annat än mig själv.
-Jag är glad att du försökte...

...men det måste bli bättre.

Garrett, du har gått ner tio kg.
Det är en framgång-

-men mindre än din faster.
Du kunde också ha gjort det bättre.

Särskilt eftersom du är yngre. Du
borde ha gått ner mer på samma tid.

-Vad stoppar dig?
-Min motivation.

Om det inte är motiverande
att rädda ditt liv, vad är det då?

Det här säger mig
att du bara vill försöka lite grann.

Jag måste se mer från er båda två.

Om jag inte ser mer framsteg
går vi inte vidare.

Målet för er båda två är samma
som sist. Gå ner 23 kg på en månad-

-om ni vill övertyga mig
om att ni är redo för det här.

Om ni gör det kommer jag att godkänna
er viktminskningsoperation.

Men ni måste överväga
att flytta ner till Houston.

Jag är orolig för hur mycket ni reser
med er vikt.

Det utsätter era kroppar,
särskilt Robins.

Och om ni ska vara med i mitt program
måste ni flytta hit i ett år.

Ni måste bestämma
om det är nåt ni kan göra.

Om ni vill göra det,
så visa att ni är redo.

Okej, vi ses snart.
Om ni behöver nåt, så ring mig.

Jag håller med honom.
Vi måste jobba hårdare.

Vi måste hålla oss till dieten.

Jag är glad att de har gått ner-

-men de tar de inte på så stort
allvar som de behöver göra.

Om de hade följt dieten-

-hade de gått ner mer i vikt
än de hade som mål.

Jag är besviken.
Jag trodde att det gick bra för oss.

Men dr Now säger att det inte räcker,
så vi måste försöka igen.

Det positiva är att vi får
en till chans att göra det.

Hur ska vi göra det bättre?
Vi jobbade så hårt.

Jag är rädd. Jag vet hur viktigt
det är att vi gör det.

Jag är rädd att vi inte klarar det.

Vad ska vi annars göra?

När vi kom hem pratade vi om det
som dr Now sa om Houston.

Min kropp klarar inte av resan.

Vi flyttar till Houston allihop.

Min familj kommer hit
för att hjälpa oss och säga hej då.

Vi åker inom en eller två dagar.

Tack för att ni kom hit.

Vårt mål är
att få ut allt ur huset i kväll.

Stoppa ner det i sopsäckar.
Om det kan gå sönder, så vira in det.

Jag letar efter en lägenhet.

Jag jobbar på en som vi kan
flytta in i den här veckan.

Jag hoppas att vi blir klara i tid,
så att vi inte förlorar den-

-men vi har mycket att göra
på kort tid.

Hej, det är Robin McKinley.

Har du ett faxnummer
som jag kan faxa det här till?

Okej, det kan jag nog göra.

Jag har goda nyheter. Vi är 95 %
säkra på att få lägenheten.

-Man måste tro.
-Skriv på på linjen.

Här?

Hela familjen bor här i Meade,
så det är svårt att åka.

Den här resan blir den svåraste-

-för vi kommer att behöva
ta tre fordon.

Det går bara om jag kör.

Det var inte bara
länge sen jag försökte köra.

Det kommer att vara svårt
för mina knän.

-Är du redo för att jag kör?
-Egentligen vill jag inte det.

Jag är rädd för det,
men vi har inget annat val.

Allt slår mig på en och samma gång.

Det är vår sista dag här.
Vi ska snart åka till Houston.

Det är första gången
jag inte bor med pappa.

Det är känslosamt att lämna honom-

-med hans hälsoproblem.

Det slog mig nog inte på riktigt
förrän i går.

Vi förändrar hela våra liv.

Vi flyttar 14 timmar bort för hoppet.

Det är för Robin.

Det hon ska få är värt
tio gånger mer än det vi går igenom.

Hej då, min lilla kalkon.

Oavsett hur smärtsamt det är
att göra det här-

-måste vi ta den här chansen.

Våra liv hänger på det.

Vi har rest i tre dagar,
och jag mår hemskt.

Jag måste köra,
och jag klarar bara några timmar-

-innan jag måste stanna och vila.

Det kostar energi.
Mina knän är svullna och gör ont.

Jag har cellulit på benen och magen-

-och jag har rört mig mycket.

Jag känner att det blir värre. Det
känns som om det brister under huden.

En del av mitt innerlår har
börjat spricka, och nåt rinner ut.

Det gör så ont att jag måste spy-

-så jag måste stanna
och gå på toaletten.

Herregud, jag känner mig äcklig.

Det går inte bra.
Det är pinsamt för henne.

Att se henne gå igenom det...
Det är nedvärderande.

Jag har smörjt in benet-

-men jag har fortfarande ont.
Vi måste till ett hotell.

Vi fick just ett meddelande. Jag tror
att det handlade om lägenheten.

Det är Diane.

Hej, det är Robin.
Jag var på toaletten.

Numret på ansökningen
är inte anslutet.

Vi skrev "1678".

Nej, 1676.

Då ringer jag
och verifierar er uthyrning.

Hon hade fått fel nummer.

-Hon ringer honom nu.
-Förhoppningsvis svarar han.

-Jag hoppas det.
-Då åker vi vidare.

Vi är bara 320 km från Houston.

Jag klarar mig inte hela vägen.

Men det spelar ingen roll,
för vi har inte lägenheten än.

Jag börjar tro
att det här var en dålig idé.

Inget går bra.
Hela resan känns som en katastrof.

Jag vet inte om jag orkar
en dag till.

-Hur är det?
-Jag har väldigt ont.

Stackars ben. Du har svullnat upp
dubbelt så mycket.

Ta det lugnt.

-Går det?
-Vänta. Pappa kommer strax.

Kom igen. Duktig tjej.

Kom igen, valpen.

-Vi tänder lamporna.
-Vi får öppna persiennerna.

Du måste lägga dig ner.

-Behöver du hjälp?
-Jag har bara så ont.

Jag är stressad
och har mer ont än nånsin.

Jag ber för att det här går bra
och att jag orkar hela resan.

Men det är illa,
och det blir nog bara värre.

Jag hoppas att Gud hjälper oss,
för vi kan inte göra det här själva.

Det gör så ont.

Jag är otroligt nervös just nu.

Jag har varken positiva
eller negativa känslor för Houston.

Förra gången vi var här verkade folk
snälla, så det kan gå bra.

Jag ser fram emot det.

Det är lägenheten.

-Hej, är det Robin?
-Ja, det är Robin.

Hej, det är Diane.

Jag ringer för att säga
att er ansökan är godkänd.

Ni ville flytta in i en lägenhet
med ett sovrum.

Vi är där om 15-20 minuter.

-Vi kan...
-Höger på East Sunnyside Street.

Min gps säger åt mig vad jag
ska göra. Vi kan prata om det sen.

-Inga problem.
-Er destination är till höger.

Jag ber om ursäkt.
Vi ses om 15-20 minuter.

Vi fick lägenheten!

Vi är inte hemlösa!

Vi är i Houston,
och jag är så lycklig.

Jag har fortfarande ont,
men det blir bättre.

Vi fick äntligen lägenheten
som vi ville ha.

Det var egentligen bra
att det längre tid att komma hit.

Er vagn är klar, min kära.

Jag har så ont
efter att ha kört så länge.

Celluliten i benet och i magen
gör så ont.

Jag hoppas att svullnaden går ner när
jag får ta det lugnt i ett par dagar-

-och att mitt ben och magen
mår bättre. -Ett ögonblick.

Ett, två.

Just nu är det outhärdligt.

Vårt nästa möte med dr Now
är om ett par dagar.

När vi berättar att vi har flyttat
och han ser att vi är redo-

-förstår han förhoppningsvis att vi
gör allt vi kan och jobbar hårt.

Jag hoppas också
att vi båda når våra mål.

Du går in i ditt nya hus.

Här, älskling. Sätt dig ner.

Det är kallt och skönt här inne.

Vi har ett hem i Houston.

Vi klarade det.

MÅNAD 4

Robins smärta i mage och ben har
blivit värre. Hon ska till sjukhuset.

Under de senaste dagarna har mina ben
och min mage bara blivit värre.

Jag ringde dr Now. Han var inte glad
att det blev så illa.

Om jag får en infektion i celluliten
kan det snabbt bli dödligt.

Jag är riktigt rädd.

Jag klarar inte av att se Robin
ha ont. Det är aldrig roligt att se.

Det är jobbigt att vara här,
men jag gör vad som helst.

Jag hoppades att du skulle slippa.

Jag hoppas att jag får smärtlindring.

Min vikt är så illa
att min kropp går sönder.

Klockan tickar,
och det kan bli för mycket.

Jag ber för att det inte händer.
Jag är inte redo för att dö.

I går sa dr Now åt mig
att åka till sjukhuset-

-eftersom han oroade sig
för celluliten.

Jag har varit riktigt rädd-

-och hittills vet jag bara
att jag måste stanna här ett tag.

I går ringde Robin mig.
Det hon beskrev gjorde mig orolig-

-för cellulitinfektion.

Det är bra
att hon kom till sjukhuset.

Hon har en infektion som redan
har gått långt efter dålig hygien.

Det är oroväckande
att Robin knappt har gått ner i vikt.

Vi har mycket att prata med henne om.

Hej, Robin.

-Hur mår du?
-Jag mår bättre än i går.

Vi tittar på ditt ben.

Du har en infektion i ditt ben
och i din mage.

Vi har börjat med intravenös
antibiotika, och det blir bättre.

Men nåt som också är viktigt-

-är att du går varje dag
för att få igång blodcirkulationen-

-så att du får mer syre dit.

-Jag får inte gå.
-Varför inte?

Jag har inget brosk i knäna.
Min knädoktor säger det.

-Vilken knädoktor?
-Från Kansas.

Benen gnider mot varandra i knäna.

På grund av min vikt
kommer mina ben att gå sönder.

Många personer saknar brosk,
men du kan ändå gå.

Du har fått ett dåligt råd.

Vi kallar hit en ortoped.

När du går ner i vikt
får du nya knän.

Det var därför jag kom till er
för att gå igenom ert program.

Du måste försöka mer.

Vi kollade din vikt tidigare i dag.
Du har bara gått ner till 275 kg.

I stället för att gå ner 23 kg
har du gått ner 4 kg.

Du är inte i närheten av
att vara redo för operationen.

Men vi har goda nyheter.
Vi kollade upp Garretts vikt-

-och han väger 241 kg.

Han gick ner 25 kg på en månad.

Jag har godkänt Garretts ansökan
om operationen.

Vi gör hans operation om en månad.

Men vi måste prioritera din infektion
under de kommande veckorna.

När vi skickar hem dig
får du en chans till.

Jag ska göra det lättare för dig.
På två månader ska du gå ner 34 kg.

Inga fler ursäkter.
Det är din sista chans.

Du måste ta det på allvar.
Okej, vi ses i morgon.

Robin ska sluta rättfärdiga ätandet.
Vi går inte vidare innan dess.

Hon säger att hon och Garrett
bara har ätit tillsammans.

Garretts framsteg
innebär att hon har ätit extra mat-

-och rättfärdigat det.

James hjälper henne troligtvis.

Hon och James måste ta det på allvar-

-för Robin
är farligt nära bristningsgränsen.

Jag har ingen motivation just nu.

Jag är glad för Garretts skull-

-men det känns som ett enormt
bakslag. Jag behöver operationen.

MÅNAD 5

Jag är tacksam för operationen.

Den förändrar mitt liv.

Jag är inte så nervös. Jag är redo.

Men jag är överraskad
över att jag är före Robin.

Om jag kunde byta plats
med min faster skulle jag göra det.

Hela poängen var att hon skulle
ha hjälp. Jag skulle hjälpa henne.

Jag har skuldkänslor
eftersom jag är först.

Jag ringer nog min pappa.

-Hej, pappa.
-Hej, hur är det?

Jag gör mig redo för operationen.

-Jag önskar att jag var där.
-Jag vet.

Det är bra att du lyckades.
Du har hoppat rakt in i det.

-Jag älskar dig. Ring mig när du kan.
-Jag älskar dig också.

Jag hoppas att jag
kan använda det för mig själv-

-och uppmuntra Robin
att jobba hårdare-

-och uppmuntra min pappa att gå ner-

-så att vi kan göra det här.

Den här operationen
blir början på ett nytt liv.

I dag ska utföra
en Gastric Sleeve-operation.

Han har visat mig att han
är villig att jobba hårt och är redo.

Trots hans framsteg
är Garrett extremt överviktig-

-och det är en riskfylld operation.

All vikt pressar hans inre-

-och ett kirurgiskt ingrepp
kan bli för mycket för hans kropp.

Framåt. Lite bakåt.

Det blir svårt
att sätta fast en agraff där.

Vi ska hålla honom under uppsikt-

-och om hans kropp får kämpa
måste vi avbryta kirurgin.

Håll den stilla.

Förhoppningsvis
klarar han det utan några problem.

Då kommer ingreppet att vara
ett effektivt redskap-

-för vi tar bort 80-90 % av magen-

-och lämnar kvar ett långsmalt rör-

-som begränsar patientens matintag.

Patienten blir mindre hungrig.

Det ger personen en möjlighet
att gå ner i vikt.

Jag är nervös för Garretts skull, men
jag tror att det kommer att bli bra.

Jag är så stolt. Han har jobbat hårt.

Okej, den är lös.

Okej, då tar vi ner den.
Det är en stor mage.

Kan ni tända lampan?

Då stänger vi.

Då är vi klara.

Garretts ingrepp gick bra.
Vi lyckades med hans Gastric Sleeve.

Nu ska han få återhämta sig
och åka hem inom ett par dagar.

Jag ser inga hinder för Garrett.

Han borde gå ner 18 kg
under den första månaden.

Sen kan han gå ner 14 per månad
tills han närmar sig sin målvikt.

Jag är mest orolig för Robin.

Hon var på sjukhuset under
några veckor och gick bara ner 4 kg.

Hennes nedgång borde ha varit större.

Det innebär att hon åt mat.

Hennes problem är att hon inte
förstår hur mycket hon äter.

Jag har gett henne
en diet på 600 kalorier per dag.

Förhoppningsvis hjälper det henne
att nå dit hon behöver komma-

-för hon får inte ödsla mer tid.

MÅNAD 6

Jag och Garrett har varit hemma
i en månad nu.

Garrett
började just äta fast mat igen.

Han kunde bara
ta in vätska i en månad.

Han hade ont ett tag,
men han mår bra nu.

Det har motiverat mig till att
jobba hårt så att jag kan komma dit.

Jag har jobbat på dieten,
men det har varit svårt.

Dr Now var inte nöjd
med att jag inte gick ner i vikt.

Robin klarar dieten jättebra.

Hon får bara äta 600 kalorier
om dagen för dr Now.

Det var jobbigt,
men hon har klarat det riktigt bra.

Dr Now säger att jag inte inser
hur mycket jag äter.

Om jag äter dubbelt så mycket
som jag ska tar han bort mer.

Det hjälper mig förhoppningsvis.

Om jag inte når mitt mål
kanske dr Now vill sluta med mig.

Jag jobbar på
att behålla motivationen.

Garrett har stöttat mig.

-Vill du gå lite med mig?
-Ja, vi kan promenera.

-Jag kan inte gå långt.
-Inte jag heller.

Jag vill inte belasta knäna
för mycket, men jag gör mitt bästa.

Jag har pressat mig själv
till att gå mer.

Jag gör så mycket jag kan-

-och jag försöker att göra allt
som jag behöver, inklusive att gå-

-även om jag inte håller med dr Now
om att smärtan är normal.

Dr Now förstår nog inte
hur ont det gör.

Jag når smärtgränsen tidigt,
och då ger jag upp.

Det var ingen bra idé.

Jag försöker göra allt jag kan-

-men det är så svårt.

MÅNAD 7

Jag och James är tillbaka hos dr Now,
och jag är nervös.

Det är min viktigaste tid-

-och om jag inte blir godkänd
kan det här vara slutet.

Jag hoppas
att jag har gått ner tillräckligt.

När jag lämnade sjukhuset
vägde jag 271 kg.

Jag behövde gå ner 34 kg
på två månader.

Jag måste vara nere på 237 kg i dag.

Jag hoppas att jag är där.

232,3 KG

Vad bra.

Det är fantastiskt.

Jag blir så glad
när jag ser den siffran.

Andas, älskling.

Det är så fantastiskt att se
hur mycket jag har gått ner.

För första gången ska det bli
spännande att höra vad dr Now säger.

Jag tror
att han godkänner min operation.

-Hej, hur mår ni?
-Bra. Hur mår ni?

Okej, Robin. Du är nere på 232 kg.

Det är 40 kg på två månader.

Jag går. Jag har inte rullstolen.

Det är bra. Jag är stolt över dig.

Eftersom du har visat mig
att du jobbar hårt-

-godkänner jag operationen.

Det är fantastiskt. Tack.

Vi måste utföra tester för att vara
säkra på att din kropp klarar det.

Jag är orolig för ärren på din mage
från din tidigare operation.

Får jag titta?

Det är ett riktigt hemskt ärr.

Vi måste undersöka om det är
för mycket ärrvävnad för operationen.

Vi måste se till
att din kropp klarar av operationen.

Vi utför de testerna, okej?

Om allt ser bra ut ska du genomgå
operationen om två månader.

Om du inte går ner mycket eller om du
har gått upp ställer jag in det.

Det går bra för dig, och
jag är stolt över dig. Fortsätt så.

-Vi ska nå din målvikt.
-Jag jobbar hårt.

Bra, vi ses snart.

Jag är stolt över Robin.

Hon trodde att hon försökte,
men hon insåg inte hur mycket hon åt.

Hon åt nog
dubbelt så mycket som hon trodde.

Att skära ner på hennes diet
till 600 kalorier gjorde susen.

Eftersom Garrett har genomgått
operationen får hon motivation.

Alla faktorer
hjälpte henne att nå framsteg-

-men jag måste se till
att förändringen inte var tillfällig.

Vi får se om två månader.

Jag är så spänd.

Nu kan jag nå mitt mål fortare-

-och jag kan inte vänta.

Jag är besviken på
att jag måste vänta-

-och att jag måste gå ner mer,
men jag måste göra mitt bästa.

Jag får inte förlora
den här möjligheten.

MÅNAD 9

Jag är spänd, men också rädd.
Jag vill inte att nåt ska gå fel.

Jag vet att risken är stor-

-så jag vet inte hur jag ska hantera
min ångest över operationen.

Jag hoppas att jag gör rätt.

Har du några råd?

Ta det bara lugnt. Du klarar dig.

Jag är lugn som en filbunke.

-Jag älskar dig.
-Jag älskar dig också.

Jag vaknar om ett par timmar.

-Kom tillbaka till mig.
-Det gör jag alltid.

Vi har jobbat för det här.

Jag riskerar allt för en framtid.

Jag fokuserar på
att jag får tillbaka mitt liv.

Jag kommer att kunna göra saker
med mina släktingar-

-och jag kommer äntligen
att kunna dansa med min man.

Om jag inte gör det får jag inte det.

Jag måste lita på
att det är rätt beslut.

Jag har inget hopp
för nåt annat än operationen.

I dag ska vi utföra en Gastric Sleeve
på Robin.

Hon klarade sig bra,
och hon har gått ner 34 kg till.

Nu väger hon 206 kg.

Då börjar vi.

Jag är nöjd med hennes framsteg.

Släck lamporna.

Men precis som Garrett
har Robin en hög riskfaktor.

Om det blir några problem-

-måste vi avbryta operationen.

Förhoppningsvis
kan vi slutföra operationen-

-och hjälpa henne att nå sina mål.

Det är plågsamt att sitta här
och vänta på sitt livs kärlek.

Jag vet inte vad jag skulle göra
om hon inte klarade sig.

Robin är mitt allt.

Det måste bli klart,
och min fru måste må bra.

Framåt.

Efter operationen bör Robin kunna
gå ner 13 kg den första månaden-

-och 10 kg per månad efter det
tills hon når sin målvikt.

Men nästa steg
för Robin och Garrett är psykoterapi.

Om de inte tacklar sina känslor
bakom ätandet-

-kommer de att gå upp i vikt igen.

Men de klarar sig bra,
och när de når 150 kg-

-kan vi börja ta bort hud,
vilket kommer att hjälpa dem.

Okej, jag har magsäcken. Dra ut den.

Men så länge de håller motivationen
och stöttar varandra-

-tror jag att vi kan nå deras målvikt
inom 12-18 månader.

Det ser bra ut. Nu syr vi ihop det.

Tänd lamporna.

Så länge de fortsätter att jobba
kommer vi att hjälpa dem.

Då var vi klara.

Robins ingrepp gick bra.

Vi hade problem med ärrvävnaden
från tidigare operationer-

-men allt ser bra ut nu.

Nu ska hon få återhämta sig.

Vi håller kvar henne här
i några dagar.

När hon återhämtar sig
ska vi gå vidare med nästa steg.

MÅNAD 10

ROBINS VIKT: 196 KG
GARRETTS VIKT: 190 KG

-Vad har du där?
-Kort, tärningar och pokermarker.

-Vi kan spela rummy.
-Tärningar och pokermarker.

Det har gått en månad,
och jag mår bra.

Jag hade ont i en vecka.

Vätskedieten var svår.

Men nu får jag äta fast mat,
och jag och Garrett gör framsteg.

Tack vare det
förändras våra liv på många sätt.

Vi kan tillbringa mer tid tillsammans
som en familj.

Vi har spelat spel
och tagit promenader.

Blanda, så hämtar jag snacks.

Det är så otroligt att se Robin
gå till köket och tillbaka.

Det är fantastiskt.

Jag hoppas att Robin fortsätter
gå ner och fixar sina knän-

-och att vi kan börja ett nytt liv.

-Popcorn.
-Tack, min sköna.

Kom ihåg att tugga.

Det är skönt att veta
att Robin och jag har samma diet.

Jag hoppas fortsätta gå ner i vikt
och gå vidare.

MÅNAD 12

GARRETTS NUVARANDE VIKT:
153 KG

I dag ska jag på svetsning.

Jag har börjat gå kurser
för att inleda en karriär.

Jag kunde inte göra mycket
när jag vägde 270 kg.

Jag tog hand om Robin.

Nu har jag gått ner mer än 100 kg
och kan göra mycket mer.

-Hur är det, Garrett?
-Bra. Ni, då?

Trevligt att träffas.

Då går vi hit och tittar på det här.

Ta på dig hjälmen.

Hela min familj är bra på att svetsa,
så har alltid velat göra det.

Det här har varit mitt mål,
och det är spännande.

Jag måste försörja mig själv,
och när jag når min målvikt-

-vill jag flytta till Kansas
och hjälpa min pappa med vikten.

Jag och Robin vill
att han ska bli frisk, som vi är.

Det ser bättre ut
än min första svetsning.

Vill du prova igen?

Jag är så glad
att vi har kommit så långt-

-och hur bra vi mår.

ROBINS NUVARANDE VIKT: 179 KG

I kväll ska jag och James gå på dejt.

Vi har inte gjort det på länge.

Jag har gått ner 110 kg, och jag
känner mig äntligen stark nog.

Jag orkar gå så mycket
som jag behöver för att göra det.

Vi kan gå på en riktig dejt.

Jag är nöjd med hur det går
för mig och Garrett.

Vi får tillbaka våra liv.

Jag och Garrett
har hopp om en framtid.

Innan den här resan
fanns bara död i min framtid.

Nu har jag fått en chans
att leva igen.

Det blir nog lite kallt här.

-Varsågod.
-Tack.

Det här får mig att känna
att vi har mer frihet än vi hade.

Vi gjorde aldrig nåt. Hon kunde inte.

Vårt första möte
var nog vår senaste dejt-

-och det är fint
att kunna gå ut med henne i kväll.

Det bästa är att jag kan njuta
av doften utan att vara hungrig.

Det kan jag göra nu.
Det är helt nytt.

Jag kommer att brottas med mig själv-

-men jag kommer aldrig
att bli som jag var.

Jag vill ha mitt nya liv
och vara den jag är nu.

Jag känner mig fri, och jag
ska se till att behålla den känslan.

Översättning: Heidi Schmidt
www.btistudios.com