Original subtitles

Såja, gå nu. Och lite till...

Så.

Det blev mörkare.

Du har stigit tjugo år tillbaka i tiden–

–tillbaka till min obeskrivligt lyckliga barndom.

–Vill du vänta här... –Ja.

–Och så...inget fusk... –Nej.

Hörde du vad jag sa?

Jan!

Jan...

–Var är mamma? –Mamma? Du menar min hustru. I Wien.

–Jag har just skjutit henne. –Fel. Senast synlig i Aten...

...och mördad av undertecknad.

–Så trevligt. –Hon är i Stockholm...på ett party.

–Hon väntar på att något ska hända. –Hon är full.

Skjut! Bara skjut...

Nu har ni förstört min karta.

Den har de förstört för århundraden sen.

Kyss den!

Kyss ringen.

God dag!

–Är det något jag kan göra, sötnos? –Jag letar efter min mamma.

Och ur Adams revben skapades Eva.

Går det inte lika bra med mig, då?

–Avskyvärt! –Önskar inte du med att du vore död?

Jag är redan död.

Upp med ridån! Nu börjar den stora föreställningen!

Skratta! Dansa! Försök vara lite roliga.

Det blir ingen vanlig barnafödsel. Vi tar begravningen på samma gång!

Jag ska sätta en ny idiot till världen. En idiot bland idioter.

Blir inte det roligt? – Skratta då, era tråkmånsar!

–Var är Jan? – Jan! –Här.

Du tycker ju om cirkus. Kom så får du se vilka fina konster din mamma kan.

Håll dig undan, Astrid! Här är du bara i vägen.

Vart tog musiken vägen? Jag hade beställt musik!

Den här ungen ska inte födas till tystnad. Jag har fått nog av tystnad.

Jävla fårskallar, ni får bara ur er spyor och komplimanger.

–Du tycker ju om komplimanger. –Spyor är mer hederligt.

Jan... Jan!

Titta, jag är en docka! När de lägger mig på rygg så blundar jag och piper.

Kom, små pojkar – dra av mig byxorna! Kom, små flickor – slit sönder mig!

Lär dig, Jan! Du älskar väl mig?

Det är hennes nerver.

Berätta en saga för mig, tant Astrid.

Vem älskar mig?

Vid den tiden hände det sig att från kejsar Augustus utgick ett påbud–

–att hela världen skulle beskattas.

Vill du ha en bror eller en syster?

Eller en liten getabock att leka med? Varför inte? Titta på Bruno!

Horn har han och skägg, och bräker gör han dagarna i ända.

Jävla horbock.

Tänk att det fanns nätter då jag tog honom för en riktig karl. Så fel...

Det är ingen risk att nån tar dig för en riktig kvinna heller, käraste.

Grymt, smaklöst... Men sant, gudskelov.

–Hon har ont. –Ont? Ont, din idiot?!

Det här är rena njutningen mot allt som annars plågar mig. Rena nöjet!

Eller hur, flickor? Aj!

Men ängeln sade till dem: Varen icke förskräckta!

Ty se, jag bådar eder en stor glädje som ska vederfaras allt folket.

Ett sånt vackert motiv...

Finns det lite gas åt mig?

Ty i dag är en Frälsare född i Davids stad–

–och han är Messias, Herren.

–Vad muttrar din fjolliga tant om? –Om Gud.

–Om vad? –Om Gud, mamma.

Varför är inte han bjuden om han är din vän? Trollkarlar är välkomna.

Kom bara, Gud! Var bussig mot mig. Låt mig få börja om från början igen.

Låt mig få föda mig själv. Det är allt jag ber om.

Jag har aldrig sagt nåt jag menat.

Varenda jävla dag har tagit nio månader och bara blivit skit.

Hörru snorpelle, spela nånting för oss på näsan!

Såna här ömma och högtidliga stunder i livet blir för mycket för en annan.

Och de lovade Gud och sade: Ära vare Gud i höjden–

–och frid på jorden, bland människorna...

/SKRIKER/

Åh, Gud! Ah...

Åååhh!

Men alla förundrade sig över vad herdarna hade berättat.

Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.

Varför är allt en sån röra?

Varför skulle det bli så här?

För att det här inte är något sjukhus och för att du är så dum och envis.

Barnet är dött.

Tror ni inte att jag visste det?

Din son såg dig, Bruno, och dog av skratt. Ett kort och lyckligt liv.

Döp honom i champagne. Begrav honom.

Ja...vad ska vi hitta på nu?

Det är hennes idé...

Jaså? Du har fuskat nu i alla fall.

Men jag har inte tittat alls.

Ta den här!

Kom!

Mina damer och herrar! Den guidade visningen börjar nu.

–Är ni ensam? –Mm.

Jag älskar er...

Kom nu, så tittar vi oss omkring! Vi gör en liten sightseeing-tur.

–Huset är underbart. Du med. –Kom nu!

Jag skulle vilja presentera dig för en av mina förfäder.

Har du haft många andra flickor här?

Ska du börja med det där berättar jag inte mer.

–Var inte barnslig nu. –Du ska ju gifta dig med ett barn.

–Du är ju man. –En man? Det vet jag inte vad det är.

Jag är expert på att vara barn. Ett barn med skägg.

Jag skulle kunna uppträda på cirkus.

–Får jag presentera... –Vad är det här?

Kliv på, du!

Oj, det bor nån här inne!

Nämen, det blev alldeles svart! Hörru, Jan... Din bov!

Öppna nu!

Fy!

–Så mycket saker det finns här. –Ja...det gör det.

Det är saker som man lärt sig att lita på.

Tavlor brister inte i gråt och springer sin väg.

Barocksängar bedrar en inte med andra.

Du kommer att känna dig säker.

Och du kommer att få fullkomligt fantastiskt tråkigt i deras sällskap.

Det kommer jag visst inte.

Men du vet inte vad du har hamnat i.

Pengar bygger ett slags mur omkring en. Man kan inte komma ut.

Är det så lustigt?

Eller tänker du börja gråta?

Man vet aldrig säkert med dig.

Det kanske är därför du är den första flicka som fått komma hit.

–Är du en häxa? –Jag är ett barn, precis som du.

Då är det på tiden att du blir vuxen.

Det här är ett hus med ett förflutet som det inte är så lätt att leva med.

Ikoner som inte svarar på tilltal.

Statyer som inte kan älska.

Antika mynt som man inte kan köpa godis för.

Det finns gott om damm och tomma packlårar. Och nästan inget liv kvar.

Det är bara jag som går här och spökar.

Men framtiden kanske blir bättre när du är här.

Jag tycker om när du ser på sakerna.

Smutsen går av dem som om de blev tvättade.

Du... Räck ut tungan åt dyrbarheterna som gjort oss så olyckliga.

–Olyckliga? –Sa jag det?

Jag menar förstås lyckliga.

Kom, så går vi vidare.

–Jag sa ju att jag var ett barn. –Och jag sa att du borde bli vuxen.

–Kom. –Jag ska sova där inne.

–Var det här din mors rum? –Jag ser till att få hit dina väskor.

Du menar att det fortfarande är din mors rum.

Hon är ju död. Du behöver inte göra dig nån brådska med uppackningen.

Det är inte så mycket annat att göra. Det finns gott om tjänstefolk här.

–Tant Astrid! –Tack.

Vem är det här?

Det där är ett kolossalt klokt ägg.

En uggla, tror jag.

Du är väl lydig mot din lärare, Jan?

Jadå, tant Astrid.

–Vem är det här? –Vem kan det vara...

...som har så stor mun och alltid skrattar?

En skata.

Otäcka fåglar, som stjäl ifrån andra och alltid ger sig i väg ifrån boet.

Varför skriver inte mamma?

–Nej, vänta. –Varför får inte jag?

Du ska vara förståndigare än jag, så försiktig att de inte märker något.

Nu...så här...

Först slår vi av toppen på ägget.

Så här!

Så, så kan de inte tänka mer.

Sen...

–Så där? –Så där, ja.

Och sen...

...så gräver vi ut innanmätet. Så här.

Då kan de varken tänka...

...eller äta...

...eller dricka mer...

...och inte roa sig mer heller.

De gör alldeles för mycket av sånt.

Jag ska döda dem! Döda dem! Döda dem...!

Älskling...! Vi ska inte döda. Det finns nånting kvar i dem, ser du.

Det är inte bara skal.

Det finns något i dem som vi inte kan se, men som finns där ändå – alltid.

–Det viktigaste av allt. –Vad då?

Man ska inte prata om det, för då försvinner det.

Om man inte gör det, hur vet man...

Sssch!

Det finns ingenting. De är tomma – allihop.

Ja...

Jaså, du tycker inte om den, Bruno...

Ja, men det var väl trevligt att du har en åsikt för en gångs skull.

–Vems lilla vovve-vov är det där, då? –Ska vi inte ge honom en sockerbit?

Voff, voff!

Förtjusande!

Usch! Det räcker.

Alltid är det nån som tassar och tafsar på mig.

Skräddare, älskare, begravningsentreprenörer...

De kommer nog tafsande när jag ligger i kistan.

De väntar sig väl att jag särar på benen för kistlocket.

–Jag ska bli ditt kistlock. –Ja, du är tillräckligt träaktig.

–Det blir skönt att se dig i döden. –Tack, detsamma.

–Jag vill att du plågas först. –Det gör jag redan.

–Jag ska bita sönder din stora trut. –Ditt odjur...

–Jag kunde krossa dig om jag ville. –För sent. Det är gjort för längesen.

Vill du veta vad du är, min dyra?

Du är ett billigt, tarvligt, oanvändbart luder.

Ah!

Titta, en rival! Klyftigare än du och pratar inte i onödan.

Du din lilla snuskpelle!

Jan!

Jan!

–Posten har kommit. –Tack.

Jag har fått kort från Paris!

"Hälsningar från Paris!"

Paris!

–Jan, kom. –Titta!

Vad skriver hon?

Inte mycket. Det står med stora bokstäver.

Det står: "Hälsningar från Paris!"

Det är inte så lite. Paris är en stor stad, ska du veta.

–Vet du hur det ser ut där? –Stora hus.

Vi ska se...vi ska se.

Här gör vi först... Nej.

Nu sitter du i vägen, lilla Lotta. Nu får du gå ner. Såja... Duktig Lotta!

/HON GNOLAR/

Är det här Paris? Det kan vara var som helst.

–Det ser ut som vårt hus. –Just det.

Din mamma kunde vara var som helst.

Nu tar vi och tuttar eld på alltihop!

Tror du inte hon skulle vilja det också? Nu ska vi se.

Hjälp upp mig!

–Vad ska du kolla? –Hur lång tid det tar.

–Vad då? –Det är nåt jag brukar leka.

Med dina gäster?

För det mesta leker jag ensam. Flickor brukar inte få vara med.

Äh, det där förstår du inte.

Jag förstår bara en sak – du kunde ha det lika lätt.

Stanna! Är du inte klok?! Tänker du köra ihjäl mig?!

Vad är det för jävla busfasoner! Släpp ut mig!

Jävla as!

–Hej! Så trevligt att du kunde komma! –Ah...

Tycker du det är trevligt med sådana här bjudningar?

Cigarett? Vädret är ju inget vidare, men det kunde vara värre.

Ska det vara lite champagne?

Hoppa upp på flaket, så åker vi hem!

Gift dig inte med honom! Han försökte få ligga med mig. Han tiggde och bad!

–Sanningen! –Han slog nästan ihjäl mig.

–Sanningen! –Ge dig i väg. Han slår ihjäl dig.

Det är det enda han vill – döda, skjuta och förstöra.

Bravo, Mariana! Det trodde jag inte om dig.

Ser hon inte bra ut i din mors klänning? Mor din upp i dagen.

Har du aldrig sett det tidigare?

Ta av den där.

Vill du vara snäll och ta av dig den där.

Inbilla dig inte att du får vara ensam om att jävlas.

/PORSLIN KROSSAS/

Du hade sönder den.

Jan...

Jan.

Jan.

Jan!

Var inte en sån baby! Måste du ha sönder allting du tar i?

Ge dig i väg! Jag vill inte ha dig här!

/HARKLING/

Din lilla tokstolle!

Nej, usch! Jag orkar inte se på dig. Gå!

Jan...

Melissa sa att du tänkte förföra henne.

Jag har försökt att hjälpa dig.

Men jag kan inte ens hjälpa mig själv.

Vi inställer bröllopet.

Snälla du, gå nu.

Jag tror att jag blir sjuk av allt det här.

Jan, vad är det?

–Det är en mors plikt! –Nu är det din plikt att höra på mig.

Han är ju sjuk. Det är bara du som inte vill erkänna det.

–Han är inte sjukare än du. –Då är han sjukare än jag trodde.

Försök stå på benen nu, älskling. Gör som mamma vill.

Stå på benen. Så...

Såja.

Nu var du duktig som visade den dumma doktorn att mamma hade rätt.

Nu ska du vara här inne och låta stackars mamma rå om dig.

–Vad har du för dig? –Ingenting.

För guds skull, om du har tråkigt kan du komma till mig.

Låt mig få göra det.

Flickorna kommer att tycka om dig. Du ska vara öm och varm, lite brutal.

Om du kan hitta nån som är värd det, förstås.

Låt dem tigga och be om det.

Upp med armarna.

Nämen, en sån fin liten grej du har. Vet du vad den är bra till?

–Läs nånting. –Är det den här du vill tro på?

Kan du inte tro på din gudomliga mor i stället?

"Där jag låg på mitt läger sökte jag honom som min själ har kär."

"Jag sökte honom, men fann honom icke."

"Jag ville stå upp och gå omkring i staden, på gatorna och på torgen."

"Jag ville söka honom som min själ har kär."

"Jag sökte honom, men fann honom icke."

Ja...

"Och väktarna mötte mig där de gingo omkring i staden."

"Haven I sett honom"... Nej! Vem har hittat på att du ska läsa det här?

Astrid, förstås.

Ditt lilla as! Göra det under täcket!

Har de redan lärt dig att det är nåt snuskigt?!

Svin är de som snuskar till allting!

Blekansikten som klämmer ur sig några droppar och vänder ryggen till.

Alltid detsamma, alltid i mörker.

Fortsätt du, bara! Gör det nu när jag ser på.

/GRÅT/

/JAZZMUSIK/

...men palatset i Knossos hade dock förstörts. Kanske av kretensarna...

/MUSIK OCH RADIO HÖRS SAMTIDIGT/

Han är gudomlig.

Och gudar talar aldrig.

Så praktiskt! Men han är väl knappast från himlen?

Snarare från helvetet. Raka vägen från Berlin.

Han kom trea i en Mr Europa-tävling.

Exekutionsplutonen klar? Bind för ögonen på fången.

Musik.

–Tänker du skjuta honom? –Visst.

Sex är inget spännande om man inte får slakta sitt offer.

Avdelning, framåt marsch!

Eld!

Såja... Det var ju uppiggande. Nu gör vi om det från början.

Det är telefon. Det är doktorn.

–Det är ju du som är sjuk. Ta det du! –Han vill inte tala med mig.

Hallå. Ja, tjenare.

Ja.

Jaha.

Jaså.

Det var ju skönt. Då så. Tack ska du ha. Hej.

Det var värre än jag trodde. Inte det minsta fel.

Jag är inte sjuk längre. Inte nu.

–Vad gör du? –Jag skulle ju hitta på nåt att göra.

Jag tycker om att ändra saker.

Var snäll och återställ det.

–Nej. –Var inte barnslig nu.

Jag är gärna barnslig, om det hjälper dig att bli vuxen och ta ansvar.

–Jan, jag dör här. –Tar jag livet av dig?

Nej, du dör också. Det är huset.

Jag kan inte andas, inte du heller. Det är lika stendött som dina vänner.

Lika dött som...

...din mor.

Vi har samlats här till åminnelse av en älskad varelse vi sent ska glömma.

En varelse som gav världen lika mycket som hon tog–

–det vill säga ingenting alls. Ingenting.

Hon var generös med misstänksamhet–

–inte bara mot andra utan mest mot sig själv.

Hon hade ingenting att säga, men hon klagade högljutt.

Och nu är hon död.

Frid över henne i alla fall.

Ska du inte säga farväl till din mor?

Jag är uppståndelsen och livet.

Den som tror på mig skall leva, om han än dör.

Det är bättre att tala om det, Jan.

Berätta för mig precis som det var.

Snälla Jan...

Hon dog inte här. Det var nånstans i Södern.

Det här var bara ett slags lek. Astrid och jag skojade bort alltihop.

Det var enda sättet för oss att kunna överleva.

Det har inte ändrat sig, men numera skrattar jag inte.

Ja, det är bra. Tack ska du ha.

Öppna, du.

Det är ju ingenting.

Vet du vad min mor sa?

"Den dagen du bestämmer dig för att bli man ska jag komma tillbaka."

–Har du bestämt dig för det nu? –Nej, det har ju du gjort.

Och det är jag glad för, fast det är plågsamt också.

Jag tänker inte ta nåt ansvar.

Du vill inte ta ansvar för någonting – inte ens för att gifta dig.

Om du kunde lära dig att ta ansvar skulle du kanske kunna skratta igen.

Det är bra! Skaffa hit en präst. Slå upp champagnen!

Nej, inte riktigt än. Det är några saker som måste kastas ut–

–innan jag lovar något framför altaret.

–Tror du på sånt? –Tillräckligt. Tror du på mig?

Mm... Någon måste ju vara uppståndelsen och livet.

–Den här var väl vacker? –Nej, hemsk.

Vad tycker du om den här? Kinesisk, va?

Undrar vad de har haft den till.

Så här, då?

–Den här, då? –Nej...

–Här, ser du... –De där ser riktigt gamla ut.

–"Messomersvalsen". – Får vi spela? –Javisst, var så god.

Nu ska vi se... "En sorglig kärleksvisa", "Två procent".

/GRAMMOFONEN/

–Jag vill gifta mig med dig. –Älskling...

Jag vill bli hundra år först. Men du har god smak, det måste jag medge.

–Jag trodde du var hundra år. –Nej.

Så länge ska du inte ha mig här. Alltsammans är ju ditt nu.

Jag vill inte ha det.

Dina fina vänner vill inte höra sånt.

De kan gärna få det. Jag vill inte ha det.

–Kanske du vill ha det? –Nej, jag vill inte heller ha det.

Varför får man inte göra som man vill? Mamma ville inte heller bo här.

Hon reste ju alltid sin väg.

–Varför måste JAG stanna? –Tja, varför...

Så...

Så där. Opp och hoppa nu!

Så där, ja.

Jag tycker du ska ge bort alltihop, min älskling...

Hallå där!

Älskar du mig lite?

–Vill du ha sällskap? –Ja.

Maka på dig lite, då.

La, la, la...

Stick, din feta lus! Jag vet nog vad du vill!

Jag kom bara för att stoppa om honom. Jag är ju hans nya farsa.

Han är redan omstoppad. Jag är hans nya morsa.

Det är inte precis moderskärlek man tänker på när man ser er två.

Jag är här för att skydda honom mot tjuvar och banditer.

–Är du inte klok, ska du väcka honom! –Då får han se hur snäll jag är.

–Jag tog med mig snask åt honom. –Jag vet nog vem som ska ha det.

Älskling, måste vi hålla på så här?

Jag har ätit för mycket. Jag är trött. Det är inte rättvist.

Det räcker till för oss båda.

–Vad är det som räcker? –Du vet precis vad jag menar.

Menar du kärlek?

Ja, om det är ditt ord för pengar så räcker det till för två tills vidare.

Vad har ni för er här?!

Vi berättar en godnattsaga för honom, tant Astrid.

–Vi sjunger en vaggvisa, tant Astrid. –He-he, he-he...!

Jag ska ta hand om henne.

–Gumman har ju fnatt! –Fnatt! Fnatt!

Nu tar de mig...!

Du måste finna någon annan som kan hjälpa dig, Jan.

Jan, du måste finna nån annan!

Lilla Jan, du måste hitta nån annan. Lilla Jan...

Såja. Kom nu, min älskling.

–Första gången är förfärlig. –Men det går bättre med åren.

Var inte fåniga. Hon är ingen oskuld.

Såna har inte funnits här på 40 år.

Jans mamma tillät inte det.

/"BRUDKÖREN"/

Swing it, baby!

Tack. Det var verkligen skojigt det här.

Då ska vi sätta upp duken!

Älskade, du måste tro mig. Varje dag kämpar jag för att hitta mig själv.

Jag fick hårda bud från min mor och Astrid. De lärde mig att sanningen...

...är det enda att leva och dö för. Det är värt skärselden.

Sen kan man dela livet med någon man älskar.

–Älska mig! –Jag försöker.

Men det är nånting som hindrar mig. Kanske är det sanningen.

Nej, det är lögnerna – alla lögner som finns här i huset.

–Älska mig! –Jag vill det, men jag kan inte.

Jan!

Min älskling...

Den lilla fågeln föll från sin gren.

Om jag talar långsamt, kan du förstå mig då?

Ja, det ska vara jävligt långsamt då.

Du är inte stark nog att slåss mot det här ensam. Hörde du vad jag sa?

–Ja, tant Astrid. –Jag har mer att säga dig.

Försök att komma ihåg det när du vaknar. Någon måste få dig att sluta.

Du hittar inte sanningen i några konjaksflaskor.

Du måste bli fri för att hitta den.

Och kan du inte göra dig fri själv måste någon annan göra det åt dig.

Jag är så ledsen över... Du...

Ut.

Det var inte dåligt.

–Vad vi behöver nu är ett party. –Ett party?

Ett sista party.

Det största. Det bästa.

De sista konjaksflaskorna i mänsklighetens historia.

–Roffe! Ohmmätare! –Det ordnar jag.

–Har vi inte setts förut? –Jo, jag råkar vara din fru.

–Det var ju så länge sen. –Ja. Men vad är det som händer här?

Jag avskyr överraskningar.

–De är från TV. –De ska visa massan hur vi lever.

–Då ska jag vinka åt mig själv. –Det har vi ju gjort hela livet.

Jan. Jan!

–Är jag din vän? –Nej, knappast.

–Men jag tycker om dig i alla fall. –Vad är det här för hemligheter?

–Jag tänker spränga huset i luften. –Jaså, ingenting annat.

–Jag tror han menar det. –Äh, ingen menar nånsin nånting.

Du, vad sa han?

Är alla nöjda och glada?

–Alltid oskuldsfulla frågor... –Ja, jag hoppas det.

–Måste vi blanda oss med arbetarna? –Ja, vi ska spränga huset i luften.

–Att de skulle våga gå så långt... –Jan vågar.

Mariana...

Nu börjar det roliga.

Mitt herrskap! Snart går ridån opp för den sista galaföreställningen.

Det här huset har blivit gammalt.

Det lider av blodbrist och åderförkalkning.

Det vill inte leva längre, så vi ska hjälpa det på traven.

Spränga hela skiten i luften. /SKRATT/

Det här är inget skämt.

De flesta vaknar upp först på dödsbädden. Det är lite väl sent...

...tycker vi.

Ja, hon är helt med på det. Hon tror på uppståndelsen.

Jag behöver inte förklara mer.

Var så goda! Spektaklet kan börja. Det kan bli värt att kika på.

När signalen går spricker trollen och kloaken töms.

Om fem minuter.

Vi delar lika.

Gobelängen, franskt 1700-tal.

Starta bilen! Jag langar.

Jag tyckte i alla fall om den.

Den hade blivit för bekväm.

–Förresten var den inte vår. –Nu har vi ingen alls.

Marken finns ju alltid.

Du är inte klok!

Håll käften på dig!

Hör ni, kommer ni nån gång?!

Rut, var är du? Kom och hjälp mig! Jag har mera kvar!

Du... Ni ska inte tro att ni kommer så här lindrigt undan.

Det är själva finalen kvar.

Nu åker vi!

–Å, gud! –Idiot.

–Allan! –Ja, jag kommer!

–Laddat? –Ja, det är klart.

Jävla sumpråtta! Är du mantalsskriven här?!

Kurre!

Okej, pojkar!

Då klämmer vi i för kung och fosterland!

/"DU GAMLA, DU FRIA"/

–Skynda er på! –Lämna inte mig! Herregud...

/"DU GAMLA, DU FRIA" I JAZZTAKT/