Original subtitles

Frihet åt Irland!

Se upp!

–Det är en man! –Vicky!

Ers majestät?

Skerrett. Ja, jag bad dig komma.

Skerrett? Nej, inte Skerrett.

Förlåt mig, Turner. Jag...

–Jag blev lite chockad. –Ja, ers höghet.

Vad kan jag stå till tjänst med?

Se om du kan rädda mitt hår.

Barnen såg inget av attacken, tack och lov.

Men de såg mannen på marken.

–Polisen sa att han var irländare. –Vilken överraskning...

Vad menar du?

Vad har det för betydelse?

Vi har kämpat hårt mot det hemska på Irland.

Biträdande ministern sa att det var löst.

–Oväntat... –Turner, säger du att han ljög?

–Jag har ingen åsikt, ers höghet. –Inte? Du har ju en åsikt om allt.

Hungern efter mat må vara borta, men den efter självständighet har ökat.

Det är vad irländarna säger.

–Jag borde ha varit med er. –Pappa!

–Idag försökte en man döda oss. –Han kunde inte gjort det utan kulor.

Kunde inte "ha" gjort det, Bertie.

Pappa är här. Allt blir bra.

Ursäkta, men mr Caine är här.

Caine? Ja, just det. – Bertie, du får en egen lärare.

–Du samtyckte. –Ja, men inte att utse en utan mig.

Jag träffade honom i Cambridge.

Mr Caine.

–Mr Caine. –Ers majestät.

Jag hoppas att er metod inte är hård.

Jag fick stryk så det räcker och blir över vid Eton. Det är inte min stil.

Jag anser att vi bör åka till Irland.

Kan det finnas någon anledning?

Ingen brittisk monark har varit på Irland sedan medeltiden.

Det visar på bristande intresse, eller möjligen rädsla.

Jag ska inte bli anklagad för det.

–Ni anser att jag har blivit tokig. –Nej, ni är orädd.

Men det vore försumligt att inte påpeka att Irland är katolskt.

De anser att svälten är ett brott begånget av brittiska protestanter.

Ni är den kyrkans överhuvud. Resan kan medföra viss fara.

Utrikesministern ser till att inget händer. Han har ett hus i Sligo.

Han håller sin hustru där och vet var vi bör röra oss.

Det vore en ära att ta emot er på Classiebawn Castle.

Det är inte nödvändigt att erbjuda er gästfrihet.

–Min hustru blir vred annars. –Det är för att ni gömmer henne.

Ingen gömmer Emily, ers höghet.

Så...

...det blir Irland.

Jag är säker på att hon erövrar irländarnas hjärtan omedelbart.

Palmerston har säkert uppmuntrat henne.

Efter Louises födelse har förmågan att skilja goda råd från dåliga...

Det var opassande av mig. Förlåt mig.

Barnafödandet kan kanske grumla hennes omdöme, men...

...det är inget jag vill säga till henne eller tänka på.

Det är för att du älskar henne, Albert.

Det är så lovvärt.

Se och lär.

Hertiginnan ser bedrövad ut. Vet du vad som är fel?

Jag tror att det finns en viss antipati mellan Sophie och maken.

Jag visste det. Det är för att jag tog henne till Osborne.

–Han måste följa med till Irland. –Ers majestät...

Pappa! Ta ett kort.

Ta ett kort?

Gärna.

–Nio. –Ta ett till.

Drottning.

Drottning räknas som 12.

9 multiplicerat med 12–

–är 108.

–Mr Caine, det är enastående. –Jag tar inte åt mig äran.

Bertie berättade hur ni lärde honom alfabetet. Jag tog det systemet.

–Det är hans bedrift. –Det är ändå enastående.

Bertie, du måste stanna och studera med mr Caine med vi är på Irland.

Dina syskon stannar också här.

Moster Feodora tar hand om er.

Hertiginnan, jag har goda nyheter.

Tillåt mig, min kära.

Adjö, mamma och pappa!

Kom tillbaka snart!

Skyldra gevär!

Ers majestät, ni är varmt välkommen till Cork.

Det är förtjusande att vara här.

–Åk hem igen! Det här är vårt land! –Nu räcker det! Sluta!

Ers höghet, om jag får åka med er kan jag peka ut saker av intresse.

Har ni varit på pubar och säkrat entusiasm, Palmerston?

Sir, det är anmärkningsvärt sagt. Kan ni se mig på en pub?

Det här är vårt land! Inte ert! Det här är vårt land!

Uppenbarligen en jag missade.

–Drottningen insisterade på honom. –Ja, hon sa det.

Vad kunde jag göra? Säga att hon tog fel?

Min ställning i hovet är allt jag har, Emma.

Jag har inte råd att mista den.

–Ursäkta mig. Vad har jag missat? –Vi talade om Emily Palmerston.

–Påminner hon om sin bror? –Ja, hon är lite lik lord Melbourne.

Jag har inte träffat henne på länge.

Hon var stark i London som lord Cowpers fru.

Han dog. Nu föredrar hon Irland.

Till lord Palmerstons stora förtret.

Han trånar efter henne uppenbarligen.

–Är det här er park, lord Palmerston? –Vanskött, ers höghet, men älskad.

Kom!

–Är hennes nåd hemma? –Vem frågar?

Hennes make.

Er make, madam.

Ers majestät, låt mig presentera lady Palmerston.

Pastor Hannam, ers höghet.

Vad kan jag göra för er, sir?

Jag är en ödmjuk person som söker befordran inom kyrkan, ers höghet.

Mer specifikt – domprost i Ely.

Jag upprepar frågan.

Ni är enligt ryktet en dam med ytterst stort inflytande, ers höghet.

Jag ber er enträget att stödja min önskan.

Ber ni mig att hjälpa er att få den där posten i Ely?

Det gör jag, ers höghet.

Jag skulle bli omåttligt tacksam för all hjälp ni kan ge mig.

–Så ni håller med Schopenhauer? –Jag har aldrig hört talas om honom.

–Om att kvinnor saknar intelligens. –Gud, ja!

Ta hertiginnan.

Man ser direkt att hon inte är lämpad för övertygande tankar.

–Ni är oartig. –Det betyder inte att jag har fel.

Nej, men att ni är ett svin.

–Vild– eller tamsvin? –Bådadera. Vildsvin, kanske.

Ursäkta, ers höghet, men låt mig säga att det är modigt av er att resa hit.

Irländarna är inte helt förutsägbara, men jag hörde att massor tog emot er.

Det var inga stora samlingar, men mycket entusiastiska.

Min man blev inte helt övertygad av det vi såg tillsammans.

Jag såg det vi blev visade.

Folk som nyligen var drabbade av svält och har skäl att hata oss–

–hurrade när vår vagn passerade.

–Förebrår du dem för vänligheten? –Finns leendena även Dublin?

Det återstår att se.

Brukar hertigen av Monmouth bete sig som ett vildsvin?

Ja, uppriktigt sagt.

Hur ska jag bete mig i Dublin?

Er uppgift är att få den katolska majoriteten att veta–

–att de tillhör samma kungadöme som protestanterna.

Det är något ers majestät klarar väl.

Kommer de att skrika åt mig att landet inte är mitt.

–Det betvivlar jag. –Vilket önsketänkande.

Lady Palmerstons dotter i första äktenskapet–

–är lustigt nog ytterst lik lord Palmerston.

Vill ni med er tystnad låta mig förstå att hon är hans barn?

Det är den allmänna uppfattningen, sir.

Då modern var gift med lord Cowper?

Gode Gud, vi är bland barbarer.

Lyssna noga, ers nåd.

Man kan höra vågorna.

–Monmouth. –Monmouth har alltid varit tarvlig.

Stackars flicka.

Man tycker synd om henne.

–Är det allt man tycker? –Emily, det är under din värdighet.

Bara inte hon är under dig.

Du har mitt ord.

Hallå? Är det någon här?

En by utan människor.

Var är alla invånare, Alfred?

Vad har Palmerston gjort med dem?

–Vad är det här? –Lättvin lämpligt till frukost.

Tycker du inte om det?

–Mr Caine dricker det säkert. –Hennes höghet.

Kom, Bertie. Åter till arbetet.

Dags för matematik nu.

Tycker ni om mr Caine, moster Feodora?

Han är tjänare. Det är en meningslös fråga.

Brodie, tycker du om mr Caine?

Inte särskilt mycket.

–Det är ett förtjusande hus. –Tack, ers höghet.

Jag instämmer. Det är därför jag vistas här mest.

Men lord Palmerston är alltid i London.

Han är minister, ers höghet. Det är oundvikligt.

Är det inte smärtsamt att vara åtskilda så långa perioder?

Kolossalt, ers höghet. Men så är vårt äktenskap.

Det är sorgliga avsked och glädjefulla återföreningar.

Jag har dessutom mina bin.

–Lord Palmerston har inga bin. –Nej, han har sin samling.

–Jag förstår. Vad samlar han på? –Andra kvinnor.

När Henry är borta och han åtrår det som män åtrår allra mest–

–ställer han stövlarna utanför sin dörr. Det visar tillgänglighet.

Och när han kommer hem berättar han huruvida hans inbjudan accepterades.

–Och av vem. –Berättar han för er?

Han berättar allt för mig.

Och gör ni...

...så att säga när han är borta?

Ställer mina stövlar utanför dörren? Det har hänt.

Som jag säger till Henry finns det begränsat nöje av att ha bin.

Det finns honung, ers höghet, och det finns honung.

Palmerstons äktenskap är anmärkningsvärt.

På vissa sätt är det ganska likt vårt...

...men inte på andra.

–Vad är det med dig? –Det är inget med mig, Victoria.

Det är Palmerston.

Han är lögnaktig och det föraktar jag.

–Lunch. –Jag är inte hungrig.

–Victoria, han har haft affärer. –Det har han.

Det har hon med. Hon berättade det. Äktenskapet har inga hemligheter.

Allt här är en lögn hopkokad av Palmerston.

Han har även, av vad jag såg idag, behandlat arrendatorer eländigt.

Det vet jag inget om.

Älskling, var snäll... och kom ned med mig.

Visa enhet?

Hur gör det oss mindre falska än våra värdar?

Vill ni promenera med mig, ers nåd?

–Vart är vi på väg, Albert? –Det är något du måste se.

Min Tess hade klarat den sträckan på fem sekunder.

Mitt sto.

Jag red henne på sanden i Bamburgh.

–Vad då? –Jag föreställer mig dig till häst.

–Man kan vara fattig och ha häst. –Det menade jag inte.

Jag kan springa på...tio.

–Vart då? –Härifrån till båten.

Det kan jag också.

Ni och jag...

Vi är lika. Ingen av oss har någon makt.

Men det kommer inte att förbli så.

Vilken skola har er son skickats till?

"Alla Monmouth går på Harrow".

Min son går på Eton.

–Har du en son? –Nej.

Men det är där han ska gå.

Jag vill att du kysser mig.

Jag erbjuder dig kärlek, Sophie.

Inget mindre.

Kyss mig.

Se så. – Förlåt att jag skrämde er.

–Vad i Herrens namn sköt ni för?! –Det är mitt jobb som jaktvårdare.

Jag heter Magee. Här är bara kaniner och vålnader.

–Vålnader? –Byborna.

Hans nåd är rättvis, men som alla herrar när det gäller vanligt folk.

In kommer svälten, ut åker bönderna.

Herrskapet är engelsmän. De kallar de svältande för smutsiga papister.

Jag reser till Dublin, mr Magee, just för att ta itu med den disharmonin.

Verkligen? Ni kommer att tycka om Dublin. Det är en fin stad.

–Sen frukost? –Jag tog en promenad.

Ja, jag vet det.

Ursäkta om jag talar rättframt, men...

Ni har en klåda som ni inte kan åtgärda.

Jag är orolig att personen ni har valt för att klia er är olämplig.

Så snälla...

Snälla, Sophie, jag ber dig vara mycket försiktig.

God morgon!

Henry...prinsen letar efter dig. Han är ganska dämpad.

–Och var har du varit? –Jag tog en promenad på stranden.

Minsann?

Så roligt.

Tänk på vart du går, min kära.

Sir, ni sökte mig.

Jag har varit till byn.

Er by. Ni förnekar väl inte att ni har en by?

Platsen ingår i egendomen, men det bor ingen där nu.

–Det står klart. Var är de? –New York, framför allt.

–Förklara. –Självklart. Svälten var som värst.

Jag överlade med byborna och vi beslöt att Amerika var bäst.

Jag hjälpte dem till det.

Betalar ni för att obekväma ska försvinna?

De reste med glädje. De skriver ofta från New York och säger det.

–Ingen har betalat dem för det. –Ni såg dem som smutsiga papister.

–Det är fel. Vem har sagt det? –Det sa er egen jaktvårdare – Magee.

Magee är tjuvjägare, sir.

Jag skickar honom i fängelse ofta.

Jag är svag för mannen, men han tycker om rackartyg.

Ni har svar på allt.

Då har jag tur att nötterna ni ger mig är så lätta att knäcka.

–Ursäkta. Önskade ni något? –Tyst, Abigail. Sätt dig.

Sätt dig.

Vad tycker du om Irland?

Jag tycker mycket om det, ers höghet.

Folket var mycket vänligt.

Men är du övertygad av det?

Inte helt och hållet, ers höghet.

Alla har någon närstående som dog i svälten.

Det är fruktansvärda historier. Det förvånar att de inte hatar oss.

Ja.

Jag tror att lidandet var hemskt.

Man hör ekot av det även här.

Dublin blir en räkenskapens dag.

Treklöverklänningen, tror jag.

Lady Palmerston... några sista visdomsord?

Jag erbjuder ingen visdom, men råder er att söka ett tecken.

Om kardinalen Ronan talar välvilligt–

–tar det katolska Irland ett steg närmare oss.

Jag hoppas att jag får se er i London någon gång.

Ni har mitt ord, ers höghet.

–Lord Pam, leder ni oss till Dublin? –Ers höghet.

Hälsa din älskarinna Westminster. Jag vet att du inte kan leva utan henne.

Ers majestät, låt mig presentera biskop Moberly.

Och kardinal Ronan.

Gentlemän...

...vi alla kan inte undgå att notera att det här är en gripande stund.

Jag menar inte att drottningen har kommit till Dublin.

Det borde ha skett långt tidigare. Jag ber om ursäkt för förseningen.

Jag menar att ni kom hit, kardinal Ronan.

Ni tar er kyrka för att möta min. Jag tackar er för den äran.

Ers majestät, min kyrka hälsar er tillbaka.

Och som ett tecken på beslutsamhet att gå vidare tillsammans fredligt–

–överräcker vi den här gåvan.

Jag har inte kommit för att inkräkta på Hans helighet Påvens auktoritet.

Jag har bara kommit för att själv avge följande löfte:

Jag ska helhjärtat kämpa för–

–att hjälpa ert land att återfå den styrka det åtnjöt och förtjänar.

Ni har gett mig en duva – en irländsk duva.

Det här är hennes land.

Det är här hon hör hemma.

Låt oss skicka hem henne.

Nu Bertie.

Bonjour monsieur, comment allez–vous? Je m'appelle Bertie.

Je suis tres heureux de faire votre connaissance. Bienvenue a Londres.

–Gode Gud, du bli nog en gentleman! –Jag är så stolt över dig.

Mamma!

–Vicky! –Välkommen åter.

Jag har förstått att det blev lyckat.

Palmerston gjorde allt för att det skulle verka så.

Blev Victoria övertygad? Hon har barnslig tro på det hon får se.

Får jag besvära om något? Det finns en präst vid namn Hannam.

Hannam? Ja, Oxfordman – puseyit. Jag har läst hans verk.

Han vill bli domprost i Ely.

Det lämpar sig faktiskt ganska väl.

Låt mig ordna det.

–Snälla Jesus, from och mild... –Se på...

Se på detta lilla barn.

Förlåt enkla mig, låt mig komma till dig.

Amen.

Vad är det här? Du har utslag på armen.

God natt, mamma.

God natt.

Jag har sovit dåligt.

–Jag tänkte på Bertie. –Ja, han har gjort det bra.

Han var så olycklig under aftonbönen.

Ibland tror jag att vi lägger för stor vikt vid lycka, inte sant?

Vad menar du?

Ta dig själv, Victoria.

Vad gör dig lycklig, Victoria?

–Folkmassans dyrkan. –Inte nu igen...

I Dublin var du enastående. Folket jublade och du växte.

Men kommer de irländska katolikerna att fortsätta nu när du är borta?

Kommer deras härskare att godta dem eller är alltihop historia redan?

Mitt besök betydde något.

Jag önskar att irländarna kunde tänka och agera som du tror att de gör.

Victoria...

Palmerston, fan ta dig! Se på mig!

Har du legat med min hustru?!

Det har jag inte, sir.

Lite mindre av det där, Monmouth, och ni kan få henne med mer auktoritet–

–än för närvarande.

Man driver inte med mig, Palmerston. Det blir vedergällning.

Säg något.

–Ers höghet? –Inte "ers höghet". Säg något.

Halva tiden kan jag inte hindra dig ifrån att kasta ur dig dina åsikter.

–Jag är osäker... –Kära, Turner.

Det är inte ditt fel. Jag bara...

Jag önskar att du kunde samtala utan oro för min reaktion.

Ni har nog rätt om oron för er son. Personalen är orolig.

Vokativ.

Dativ.

–Ut... –Ers majestät, jag bönfaller.

–...härifrån! –Låt mig förklara.

Backa undan, sir! Ni hotar inte min mor!

Ni ser trumpen ut, ers höghet.

Läraren har blivit avskedad. Jag får förstås skulden.

Hur kunde jag veta att barnet blev misshandlat?

För att ni var i förälders ställe?

Det intresserar mig inte. Det gör den oväntade utnämningen av Hannam.

Nya pärlor?

–Ni tvingar fram mitt kort. –Vilket kort då?

Bildkortet.

Det som visar er på Osborne i försök att skända hertiginnan av Monmouth.

Ers höghet, jag tror att vi är kvitt.

Jag ville vara en god far.

Jag vet det.

En så katastrofal felbedömning är oförlåtlig.

Tack och lov har vi inga fler barn jag kan...

...skada.

Som alltid är... mitt val av tidpunkt ofelbart.

–Är du säker? –Det är sjunde gången.

Jag känner igen tecknen.

Älskling...

...jag gratulerar dig.

Det gläder mig att få ett barn till.

Albert...överlever vi det här?

Jag älskar dig.

Vi ska försöka.

Text: Hans Sjölund www.sdimedia.com