Original subtitles

–De ska bo vid Odengatan, i en fyra. –Är det inte utanför stan?

Det vet jag inte. De skriver att det är en vacker våning.

Hela mitt hus, trädgården, matbordet är som en obotlig kräkningsåkomma.

Carl, vi sitter och äter. Uppför dig!

Allt är förgiftat.

Förgiftat? Vad då förgiftat?

Det går väl bra att dricka.

Jag tror inte att Carl mår bra. Följ med honom till hans rum, Hedda.

Man måste ta vinet innan de hinner skada det med mord och förföljelser.

–Det fattas papper och penna. –Jag kommer med det sen. Vila nu.

Min själ är trött, mitt liv en bubbla

Förutan innehåll Ett liv som död

Jag finner ingen lindring i min dubbla tillvaro

Kroppen är också i nöd

Jag gick utanför möjligheternas gräns – allt brast

brast mitt sinne

Penseln vilar

Skalden önskar ro

Så går jag i en öken, rikt befolkad, där det bor både hat och misstro

Det är spöklikt, mörkt och dystert

men stundom djävulskt, rasande och ystert

Men jag kan inte undgå smädeljuden av tusen sinom tusen dårars skrän

Carl talade inte så mycket.

Han gick i sin egen värld och följde sina invanda spår runt bigarråträdet.

I början av sjukdomen var han mycket orolig, besatt av hallucinationer.

Han talade och sjöng natt och dag...

...mest framför tavlorna från Paris som jag trodde han skulle förstöra.

Men när det blev vår och han kunde vara ute blev han lugnare.

På sommaren fyllde han rummen med blommor. Och han plockade sniglar.

Han blev allt tystare – men mindre rädd för besökare.

Carl hade ingen klocka på sitt rum men steg alltid upp vid samma tid.

Men tiden betydde inget för Carl. Han levde i nuet och i minnena samtidigt.

Men vad som hade hänt, vad som hade fått hans nerver att svikta...

...det fick vi aldrig reda på.

Dröm om mig som tecknat dig Dig vill jag kyssa och höra till

Kommer väl ihåg hur barmen rundar och hur små de näpna fötterna sig te

Jag ber om kärlekens lycka

Till hundra vackra nymfer viskar Hill kåta namn

och lusten trogen tog varje famn

Kysste Fias nakna, unga barm och hennes honung tömde

och i hennes armar salig rår

skänktes mig de skönaste, yngsta älskarinnor

/SAMTAL PÅ FRANSKA/

/SÅNG PÅ FRANSKA/

Hill med geväret Hill kan nog skjuta

Hill kysste Annmargret i pålbon

Vill dig puffran priffar

Herr Hill vill priffe spela

Preference vill töserna Hill låta syna sig

Hör! Nu vill Hill knulla, sjunga vi i klunga

Ta kuken i näven och runka Hill vill skjuta töser för röven

Mais la vie est cruelle Au musicien des ruelles

I Paris jag bjuder kokotten på utsökt vin

Ej en råtthund har skådat hennes blygd

Hon sitter där timvis med absinten

den starkaste av alla drycker och låter champagnen sprudla

–Visst är jag vacker? –Ja.

Jag kommer strax.

Å, vilka ögon...

Älskling! Lilla stygging...

Vill du ha mig?

Fia, din kärlek jag aldrig når

Aldrig har vi i natten rusat oss av älskogskampens vällust och nektar

/RÖSTER SOM TALAR FRANSKA/

Non, monsieur!

Varför hör ingen av sig? Inte ens Gegerfelt.

Tror de att jag är död? Död...

Paris – denna stad för dunkel och skymning

en öken, rikt befolkad

Svullnaden har gått ner, men värken släpper inte.

Jag får nog ha ett ärr i ansiktet hela livet. Allt klär en skönhet...

Men det är för mycket att ha både skönhet och snille!

Jag är glad att jag fick behålla näsan, så att jag kan snusa.

Jag mister hellre näsan än snillet, för min näsa är ingen skönhet.

Och man ser ofta vackra näsor men sällan stora snillen!

Hur ska det gå på Salongen?

Vägen till erkännande och pengar här i Paris går över Salongen.

Fantastiskt att vi kom med, va? Nu ska vi ha nånting i oss...

–Tur med ögat, att det klarade sig. –Det värker så förbannat.

–Du måste äta. Nystekt kyckling... –Jag är inte hungrig.

Du får inte arbeta så hårt. Vad gör du?

–Några havsstudier. –Det ser bra ut.

Sen gäller det medaljen – med alla förmåner.

Bara min syster Anna trodde på mig. Hon dog i våras.

–Hon som kom på utställningen? –Ja. Hon var mycket fäst vid mig.

Av ärelystnad överanstränger jag mig – jag vill inte dö innan jag lyckas.

Ja, jag tänkte på det...

Ett jävla intrignäste här, va!

–Jag ska måla som impressionisterna! –Då kommer du inte in på Salongen.

Den där jävla medaljen! Nu när far är borta spelar det ingen roll.

–Glöm professorssonen. –Han försökte "svälta" mig hem.

–Jag skulle stanna – som ritlärare! –Tur att du inte lydde honom.

–En timmes målardille är värt allt! –Akta dig...

Jag måste ut från Paris. Jag ska måla havet...som en sophög.

–Hemskt, va? –Hur så?

Tänk dig! En smutsig yta, som på nära håll ser ut som en sophög.

Blygrått, vitt... Men på avstånd – luften, ljuset... Färgen spelar.

Tingen får sin form. Realism...

Du har aldrig målat ljuset så.

Havet har aldrig samma ljus två gånger – man måste jobba snabbt.

Här i Luc får jag vara ensam.

Besatt av målardille har jag under en månad gjort sjutton målningar.

Så djärvt, så friskt, så otyglat!

Efter varje sittning badar jag i den oändliga oceanen.

Falaisernas branta stup, så mäktiga Ett stycke natur

Djupa räfflor, skarpa, hårda skåror

Jag har raspat och rivit duken, grävt och trumlat djupa fåror

timma efter timma, tills Falaiserna färgats kopparröda

Där står skönheten

Hemma säger nog alla "han är galen" eller "det där kan jag också".

Jag ska visa dem att det här är framtidens måleri.

Impressionismen har den enda sanna känslan för naturen.

Varje sommar under Carls sjukdomstid åkte vi ut till Ven–

–eller till vår syster i Stockholms skärgård.

Det var härligt att se hur Carl njöt av baden, befriad från sitt gissel.

–Ska Carl inte gå i? –Ska inte Hedda bada?

Nej, inte i dag. Det är för kallt.

Atlantiska oceanen var lika kall, men jag badade ändå...varje dag.

"Jag såg elva elefanter i tät skara vid flodstranden."

"De befann sig 1 200 fot från oss."

Carl aktar väl fars böcker, så att de inte förstörs?

"Då jag såg elefanterna sadlade jag min häst"–

–"och befallde min tjänare att skicka gevär efter mig."

"Nu var ingen tid att förlora! Djuren skulle trava sin kos"–

–"så fort som blott afrikanska elefanter kunna trava."

Detta är elefanternas hem. Slingrande vinrankor, lianer...

...rottingrör...insnärjda i varandra. Ogenomträngliga snår...

Fikusar med köttiga blad, gummiträd...

Sådant är elefanternas hem.

Elefanterna räddade mig från floden.

Jag var nära att dras ner i virveln.

Hastigt nu Hill avreser i egen farkost till okänt mål

Expeditionerna går till elefanternas hem, där Paradiset ligger

där kung Nagu låter regn falla, låter vinden blåsa

och förvandlar människor till lejon och leoparder

förlänar fruktsamhet åt kvinnorna, manbarhet åt männen

Och åt konstnären fantasin giver vingar

Kung Nagu...

Kung mig...Hill...

Carl!

...för stor att dö

Carl, vad gör du! Kom upp ur vattnet!

Carl får inte bli förkyld!

–Carl får komma hit i morgon igen. –Då ska vi till stan.

–Jag måste se antikerna på museet. –Vi får se om båten går i morgon.

–Då ska jag ha den ljusa kostymen. –Vi ska ha så trevligt. Äta gott...

Det är mjukt.

Melpomene...

...tragedins gudinna.

Tänk att Gustav III lät ta hem allt detta!

Fantastiskt!

Varför blev jag inte skulptör?

Thorvaldsen fick ett helt museum som gravmonument.

Var det här Carl tecknade under Akademi-tiden?

Hans valspråk var "Det sköna är svårt".

Hedda!

Det är som om jag sagt det själv.

Musée de Hill...

Välkommen, Carl.

Jag har köpt kritor och papper. För du ska väl börja teckna igen?

Jag ska göra namnet Hill känt inom konsten.

Här.

Men låt bli, Carl!

Ska jag ta den, eller...?

–Hedda, jag behöver mer papper. –Efter middagen.

De sista breven vi fick från Paris var upprörande, nästan oläsliga.

De var fyllda av anklagelser från hans upphettade hjärna.

Mor och jag ville att han skulle resa hem. Men det vägrade han.

In i det sista hoppades vi att Carls oroliga nerver skulle lugna sig.

"Jag umgås med nästan ingen. Jag går långa promenader i Montmartre."

"Särskilt lockar den märkliga kyrkogården."

"Jag har dröjt med att skriva"–

–"men min hjärna har varit fruktsam på snilleverk."

"Oavsett om jag blivit refuserad"–

–"säger alla att jag gjort kolossala framsteg."

"Om jag redan i vinter tjänar pengar som gräs kan jag inte avgöra."

"Världsutställning och allt!"

"Men jag är trött och har svårt att sova. Det är nog orättvisorna..."

"Många gånger – för snillet – hänger förnuftet på en tråd."

"Var stolta över mig. Det är för er skull jag önskar framgång."

Mina dillefantasier orsakas nog av min dåliga mage.

–Vad äter du? –Äggtoddy och lakrits.

Poeten Strindberg, var han hos dig?

–Jag var ju i Italien. –Italien?

Ja, jag säger så när jag inte vill träffa någon.

–Strindberg skriver ju om konst. –Det ger jag fan i.

Hemma begriper de inget! Avundsjuka idioter!

Du har snobbat upp dig...

–För att bli rik ska man se rik ut. –Ja, dig går det väl ingen nöd på.

Det dröjer inte länge förrän man betalar 10 000 för en Hill-målning.

Alla vill väl slå igenom, men få lyckas.

Jag mår bättre än någonsin!

–De bygger för världsutställningen. –Jag har anmält arton tavlor!

Jag kan bli den bäst representerade landskapsmålaren.

–Eldar du inte? –Här är ju hett som i helvetet.

Stäng fönstret! Det blir korsdrag. Vi blir sjuka.

Sitt still, din jävel!

–Äter du bara kräftor? –Det är min enda diet.

Écrevisses bien poivrées...

Jag har aldrig sett något liknande.

Jag har lärt av de primitiva – Michelangelo, Rafael, Bosch.

Merde!

–Det är mycket pariserblått... –Just det.

Ingen ska kunna göra himlen så blå!

Jag har beställt för 2 000 franc – bara pariserblått.

–En tub räcker ett år för mig! –Experimenten kräver färg.

De kommer att baxna när de ser vad jag gjort. Tror du inte?

Svara, för fan!

Jo visst.

Ingen jävel förstår något! Jag har snillets stämpel på min panna...

Liebermanns tavlor blir du nöjd med. För att inte tala om Corots!

Det här är inte vägen till utställningen!

Lugna er. Nu ska vi vara lugna.

Vad fan tar ni er till?!

Här har ni absolut ingenting att frukta.

Vad fan tar ni er till?!

"Genom er son känner ni nog till mitt namn."

"Det smärtar mig djupt att de nyheter jag har ej är av behaglig art."

"För en tid sen påstod Carls grannar att han hade besynnerliga anfall"–

–"och ropade högt nästan hela natten. Detta väckte förargelse och störde"–

–"så man uppmanade mig att föra honom därifrån."

"Jag försökte genast förmå Carl att upphöra."

"Då verkade han lugn, men när jag gått började han ropa och skrika."

"Hyresvärden befallde mig att föra bort honom till annan plats."

"Jag rådfrågade en svensk läkare samt även en fransk läkare"–

–"vilka båda ansåg att er son led av en tillfällig sinnessjukdom."

"På deras inrådan har jag i dag fört honom till doktor Blanches klinik."

"I Carls ateljé har jag sorterat bort de målningar som är alltför jäkliga."

"Allt annat sänds till er. Någon av er borde nog också komma ner hit."

Då jag i maj 1878 kom till Paris–

–träffade jag doktor Blanche.

Efter ett "förhör" – som nog mest skulle pröva mina nerver –

–fick jag gå till min brors rum, i sällskap med Gegerfelt och en läkare.

Här är monsieur Hills rum. Vänta här så ska jag hämta honom.

Läkarna tror att Carl ska bli frisk.

Jag har inte träffat min bror sen pappas begravning.

Jag är här ofta. För det mesta talar han klart och sammanhängande.

Talar han om sin sjukdom?

Han är medveten om den. Han klagar ofta på att han är trött.

Föreståndaren håller er underrättade.

Han måste skriva till mor. Hon är så orolig.

–Målar han? –Ja.

Men första tiden ville han inte.

Nu målar han både på förmiddagen och kvällen.

–Ska du ta mig härifrån? –Det går nog inte.

–Varför inte? Kom! –Vi har ingenstans att ta vägen.

–Men vi tar tåget...hem! –Du ska se att du snart kan åka hem.

Jag är så trött.

Mor längtar efter att få träffa dig.

Din tavla för världsutställningen... Många stannar framför den.

Känner du igen viken där hemma?

Det dröjde mer än fem år innan Carl fick komma hem.

Han hade då vistats två år på hospital i Roskilde–

–och ett halvt år på hospitalet här i Lund.

Tillfrisknandet vi hoppats på infann sig inte.

Har du tagit den? Tidningen.

Nej.

Den kanske blev kvar i sovrummet.

Fia... Ge Carl ritpapper.

–Av den nya rullen? –Just det.

Inte för stora.

Médaille... La médaille...

...d'or à Hill...

D'or...Hill.

Är Hill känd?

Hill ber att få sitt namn i någon tidning...

...i någon tidning!

–Den ser väl fin ut! –Oui, oui... C'est bien!

Socker och konfekt får inte stå hos Carl Fredrik.

–Då blir det inget kvar till oss. –Ja, moster.

Och dessertvinet ska vidare också.

Utmärkt...

Får jag en rejäl bit...

Utmärkt... Utmärkt!

–Sen ska vi väl spela kort? –Då ska Fia vara med och sitta här.

Vid fester var Carl med vid bordet.

Men hans skålande och tal med osynliga personer skrämde barnen.

Men han följde med i allt som sades vid bordet.

Allt tal om pengar gjorde Carl upprörd och misstänksam.

Var det besvikelserna i Paris som fortfarande var ett ont minne?

Det upptar mycket av hans tankar. Vi existerar nästan inte.

–Ska vi inte ha ett glas curaçao? –Hedda vet var det står.

Lite musik? – Kristina kan väl spela för oss?

Något av Chopin. Men inte "Prélude" igen.

–Kristina får spela vad hon vill. –Jag tycker "Nocturne" är bättre.

/HON SPELAR "NOCTURNE"/

Jag behöver färger och papper.

Där är två papper – de sista.

Inga oanständigheter! Då åker du in på hospitalet igen.

Jag kan inte hålla honom med papper längre. Alla dessa teckningar!

–Mycket är oanständigheter. –De skulle passa på hemlighuset.

Han får några av fars manuskript. Han kan rita på baksidan.

–Han kan få mina gamla skolfärger. –Nej, han bara kladdar ner överallt.

Han får nöja sig med det som är kvar från Paris-tiden.

Här får du. Du kan rita på baksidan.

Roten...koefficienten...

Roten ur cosinus...

Multiplic...

Carl! Vad är det?

Fia! Fia, kom och hjälp mig!

Du tvivlade på mig Inte var det mitt fel

Kom inte hit och plåga mig, du lärde, kallad professor!

Försvinn ur min närhet Sjunk ner...i intet

Du som trodde du alltid hade rätt Men hur falsk och låg är du inte!

Föraktet skälver

Var dårhuset dumhetens rätta slott?

Jag skulle kunna hänga dig på en spik

Det låga nidingsdådet ej strafflöst är

och i ögat han sitt offer ser

Jag bryter ner dig med hån och spe

Jag låter slutet vara snabbt och kort – du lärde nidingshund!

Röster: -Uppför dig! –Ett jävla intrignäste!

Röster: Tänk om jag misslyckas? Vad säger de hemma då?

/RÖSTER SOM TALAR FRANSKA/

/VISKANDE RÖSTER/

Röster: Det är väl inte förgiftat!

Röstetal...röstetal...

Vik undan, tysta skrän...bestar...

Håll dem! Håll dem...

Nidingspöbeln förföljer mig som grymhetens tigrar

Snart är andra bojor kastade i en annans fångenskap av en dåre

Jag ber om kärlekens lycka

Rasar än med poesi mot de bödlar som rycker frihetens ära från en fri

För stor att dö

Jag lyckligt glaset fattar och nöjd att vara från dårskap fri

Vid mors död förändrades Carls sjukdomsliv.

Han grät hela dagen – han tyckte så mycket om mor.

Stillsam och sorgsen deltog han i begravningen.

Hans bisarrerier minskade, som om han kände att det krävdes mer av honom–

–efter mors död.

Fia...

Fia kan få den här, ha den i sitt rum...

Elektromagnetismen tilltar...

Vid zenithöjden...

Vanvett, hur sublimt när helt du dövar

Stolta vanvett, lös dina ystra vildfåglar

då mer än jag prisar visdoms snille jag prisa ska det starka fria van...

Vanvettigheten...

...stig ned...

...från zenit...

...höjden...

Vanvettigheten, stig ned från zenithöjden

Träden lever sitt eget liv mycket friare än oss

Er ska jag måla – som ingen annan!

Tour Eiffel...300 meter... Högst i världen.

I världen!

Hill ska nu hastigt avresa på en etersegling

Färden går mot evigt fjärran länder

Fri blir färden

Segern är vunnen

Så länge vi gav Carl papper kom en ström av teckningar från honom.

På senare år fick han bara två ark på morgonen–

–och vid tvåtiden hämtade han två ark till.

Han bad mig ta hand om teckningarna och bevara dem.

Versmanuskriptet, mer än 200 sidor–

–har jag slagit in i en linneduk och lagt med teckningarna på vinden–

–där de flesta av Paris-målningarna också finns.

1911, på en av våra årliga Köpenhamnsresor–

–förkylde sig Carl och fick lunginflammation.

Hans krafter avtog och han dog i Lund den 22 februari.

Den 31 maj skulle han ha fyllt 62 år.

Textning: SVT Språk & Tillgänglighet © Sveriges Television AB