Original subtitles

På rymdstationen Mir-

-kan livsuppehållande system gå sönder.

Jag hör larmet. Jag ser en låga som ser ut som en blåslampa.

Om den riktas ner sker två av de tre värsta sakerna-

-som kan hända: snabbt tryckfall och snabb kvävning.

Jag tänkte: "Konstigt ställe att dö på."

Få saker kan ta sig in i rymddräkten och irritera ögonen.

Jag jobbade på, och plötsligt fick jag så ont i ena ögat-

-att det slutade fungera.

Det var som om nån hade stuckit nåt vasst i det. Plötsligt var jag blind.

Houston, jag har problem med synen.

Vad gör man då?

BRAND PÅ MIR

Mitt första intryck av den var: "Wow".

Den var som en glänsande Rolls Royce.

Det var en jättevacker maskin-

-som hade kretsat runt jorden i tio år. Den såg otrolig ut.

Apparaten ser så slående ut.

Det är fyra rymdfarkoster som flyger i formation.

Den har vingar överallt och stora solpaneler.

Man blir andlös när man ser den ryska rymdstationen Mir.

Mir var den första modulära rymdstationen.

Den utgjordes av runt sju olika moduler.

Den var som skobussar som kopplades ihop av tunnlar.

Han sa: "De har en rymdstation. Vi pratar om att bygga en."

"Varför inte åka dit och lära oss av dem?"

Tre, två, ett, tändning och start...

...på en djärv ny era av rymdfärder mellan USA och Ryssland.

Rymdfärjeprogrammet Mir startades för att föra ihop två länder-

-som hade ett gemensamt mål.

Bägge länderna hade ju samma mål:

Att kolonisera rymden och vidareutveckla människan.

Vi ville försöka lätta på spänningarna från kalla kriget-

-genom att jobba med ryssarna i rymden.

Vi ville att våra astronauter skulle få erfarenhet av en längre vistelse.

Den längsta period vi hade haft folk i rymden-

-då var 84 dagar i Skylab på 70-talet.

Vi gjorde ett avtal med ryssarna.

Vi hade några ryska astronauter på rymdfärjan-

-och köpte utrymme på Mir för amerikanska astronauter.

Dan Brandenstein, som var astronautchef då-

-frågade om jag ville flyga med ryssarna.

Det tog mig en nanosekund att svara ja.

Det skulle bli det första långvariga uppdraget på cirka 20 år.

Det skulle bli NASA:s möjlighet-

-att låta en astronaut utföra ett långvarigt uppdrag.

De behövde uppgifter.

De saknade fysiologisk info om tyngdlöshetens påverkan på människor.

Två, ett och Mir-18-uppdraget har startat.

Astronaut-kosmonauten Norm Thagard gör sin första rymdfärd.

Den stora skillnaden med Mir-uppdraget-

-jämfört med mina fyra tidigare rymdfärjeuppdrag-

-var att jag skulle ha ett ryskt befäl och en rysk ingenjör.

Jag tränades upp utanför landet.

Rymdfärjefärder är korta också.

Man tränas intensivt i allt man ska göra.

Varje stund är schemalagd.

Det går ju inte när man har ett uppdrag som varar i månader.

Att åka till Mir-stationen var en stor sak för mig.

Jag var läkare-

-och många experiment under uppdraget var medicinska.

Tyngdlöshet är som total vila. Föreställ dig att du lägger dig-

-och inte ens går upp för att gå på toa i 115 dagar.

Det var så länge jag var där.

Muskler är ju nåt man måste använda för att ha.

Under hela uppdraget-

-tappade jag 30 procent av muskelmassan i mina vader-

-och lika mycket från nedre ryggen och 20 procent från låren.

Jag förlorade en tredjedel röda blodceller. Det var en stor förlust.

Jag var NASA-astronaut från 1992 till 1998.

Astronautchefen Hoot Gibson sa: "Du ska på en rysk farkost"-

-"som heter Mir, och vissa delar av den är elva år gamla."

"Du ska tränas upp i Ryssland i två år. Sen ska du ut i rymden"-

-"med två kosmonauter i fem månader. Vad tycks?"

Jag fick säga:

"Jag ska kolla med min fru innan jag tackar ja."

Det ser ut som en bra morgon att starta på.

Rymdfärjan har fantastiska egenskaper-

-men i uppdraget till Mir var poängen-

-att överlämna frakten, och högsta prioritet-

-var att få mig ombord och John Blaha-

-skulle hem efter fyra månader där.

-Fint att se dig, John. -Välkommen till Mir.

Det är en internationell rymdstation.

När jag kom till Mir och in i modulen-

-var allt en enda röra av flytande påsar och trasig utrustning-

-och man fick klämma sig igenom den.

Man trycker sig igenom en flytande röra av skrot och skräp.

Mir var en gammal rymdstation-

-och det fanns åratals smuts och röra i den.

Det är en stor skillnad mellan den sterila-

-och organiserade rymdfärjan och rymdstationen.

Folket i Houston skapade en femdagars överlämning med Jerry.

Vi var väldigt organiserade för överlämningen.

Det är som om man jobbar i en verkstad där hemma.

Man kan verkstaden väldigt väl.

Om man ber en främling göra nåt-

-vet den personen inte var nåt är.

Men om man lägger några timmar på att visa dem-

-så kan de sköta det rätt bra.

John Blaha hade fyra månaders erfarenhet.

Han sa: "Det här ska vi göra de närmsta fem dagarna."

"Jag ska visa dig hur allt faktiskt funkar här"-

-"och inte vad du har lärt dig på jorden."

"Det här ska du akta dig för, och så här ska du göra."

"Jag vill att du ska leta reda på syrgasmaskerna"-

-"om det brinner eller gas läcker."

"Jag vill att du sätter på dig en nu"-

-"så jag vet att du fattar precis hur det funkar."

"Livsuppehållande system går sönder"-

-"och larmet går när som helst. Det ska du vara redo för."

John stack. Sen var det jag och två kosmonauter kvar.

För det mesta var jag där med två nyanlända kosmonauter.

De kom i en Soyuz-kapsel och hette Vasily Tsibliyev och Sasha Lazutkin.

Korzun var befälhavare då.

Här är kontrollcentrum i Houston-

-för lucköppningen på rymdstationen Mir.

Det var inte bara en chock för amerikanerna utan för ryssarna också.

De väntade sig inte en sån skillnad mellan träning och verklighet.

Vi hade två överlappande arbetslag. Vi var sex personer ombord då.

När vi kom dit lagade arbetslaget som var där en god middag åt oss.

Vi satt vid bordet.

Jag sög i mig fisk i gelé ur en tub, sen tog jag mig till en annan modul-

-och satte mig vid en dator för att knappa in data från ett experiment.

Eftersom vi var sex stycken behövdes en extra syrgaskälla.

Jag skulle sätta på en till syrgastank klockan 22.30.

Finns det inte tillräckligt med syre-

-använder vi tankar som en extra källa. Att jag satte på syrgastanken-

-startade den kemiska reaktionen.

Jag såg till att reaktionen började.

Jag kände doften av syret. Det var dags att gå tillbaka till killarna.

Men jag hörde ett oväntat ljud och vände mig om. Jag såg en eldsvåda.

Jag vände mig om. Jag såg en eldsvåda.

Jag tänkte att jag måste varna besättningen.

Men om jag skrek att det brann kunde ju folk drabbas av panik.

Så jag sa: "Det brinner" väldigt tyst.

Ingen varken hörde eller vände sig om.

Det är ju så mycket oväsen på en rymdstation.

De förstod inte att det brann förrän larmet gick.

Sen hörde jag storlarmet gå.

Man hör ett högt "blang, blang, blang, blang."

Jag sa: "Jag får gå och kolla vad som händer där ute."

Jag lämnade taket och flög in i noden-

-för att titta på varningspanelen.

Innan jag kom dit såg jag Vasily Tsibliyev-

-komma flygande. Jag sa: "Serjoznyj?" Han sa: "Da, otjen. Pozjar."

Jag sa: "Är det allvarligt?" Han sa: "Ja. Eld."

Jag såg ner för modulen.

Den var lika stor som en skolbuss. I andra änden fanns en stor låga.

Den var över en meter lång, och det slog gnistor om den.

Det var som tomtebloss, som om nån hade tänt 100 stycken samtidigt.

Gnistorna slog.

Den brinnande patronen var som en acetylenfackla.

Lågan som slog ut var av väldigt hög temperatur.

Genom röken såg jag nåt som verkade vara-

-stora bollar av vax som stänkte mot skottet längst bort.

Men sen insåg jag att de inte var av vax.

De var av smält metall. Lågan smälte och stänkte redan metall.

Det är ju sånt här man har tränats för.

Det är en krissituation. Det är en eldsvåda.

Det var en intensiv brand, som kom den från en blåslampa.

När den pekar neråt har man inte bara en eld-

-utan en blåslampa som träffar ett tunt aluminiumskrov.

Går den igenom skrovet orsakar det tryckfall och kvävning.

Två av de tre värsta sakerna som kan ske på en rymdstation-

-är på vippen att hända.

Valery Korzun tog itu med det direkt.

Han sa vad vi skulle göra och alla följde order omedelbart.

Jag började förbereda för nödevakuering.

Vissa gick och aktiverade Soyuz-kapseln för evakuering.

Kommendör, vi kan inte isolera mittensektionen.

Alexander, förbered för evakuering. - Vasily, hjälp dem.

Vi hade två kapslar, men en gick inte att nå på grund av branden-

-så vi kunde inte fly i den.

Folk undrar: "Hade du hjärtklappning? Skrek du? Gjorde du nåt?"

Jag tänkte: "Jag ska överleva om det här går att överleva."

"Jag gör mitt jobb. Jag sviker inte besättningen."

Jag gick igenom det i huvudet.

"Vad ska jag göra? Jag ska ha en syrgasmask."

"Vi ska nå brandsläckaren."

Jag fick intala mig själv att sätta i gång.

Man har ont om tid. Det blir svårt att andas.

Det första var att bege sig mot syrgasen. Det gjorde jag.

Det var som om jag hade simmat 50 meter under vattnet.

Jag började få dimmigt periferiseende från syrebrist.

Jag hittade den och slet åt mig den-

-satte masken över huvudet och tog syrgastuben.

Jag slog på den.

Jag andas in...

...och det kommer inget.

Jag kollar spaken. Den är i rätt läge. Jag andas in igen.

Masken faller ihop runt mitt ansikte.

Jag har en trasig syrgasmask. Jag sliter av mig den.

De nästa 60 sekunderna av mitt liv passerar-

-bildruta för bildruta, sekunddel för sekunddel i mitt huvud.

Jag glömmer aldrig den stunden-

-när jag kände mig längs skottet i jakt på en till syrgasmask.

Jag trodde inte nån fanns där.

Medan jag kände min väg längs väggen slog mänskligheten i mig till.

Jag tänkte på dem jag älskade-

-och ropade på dem. Jag tog farväl av min fru.

Jag sa: "Hej då, Katherine."

"Det verkar tyvärr inte som om jag kommer hem."

"Ta hand om min son, John. Ta hand om det nya barnet."

Min fru var gravid då.

"Jag älskar dig så mycket. Förlåt."

Jag såg mig omkring och allt hände snabbt.

Jag tänkte: "Vilket konstigt ställe att dö på."

Sen tänkte jag på min son och ropade igen-

-och sa: "Hej då, John. Förlåt att jag sviker dig."

Så skulle nog alla pappor tänka.

"Jag finns inte där för dig som min pappa för mig."

"Jag ska vaka över dig. Jag älskar dig."

Det tänker jag i röken.

Det går säkert otroligt snabbt medan man tar sig fram.

Världen krymper runt en.

Jag nådde masken och slet åt mig den-

-satte på mig den, aktiverade den och bad Gud om hjälp.

Jag fick syre.

Vilket underbart ögonblick. Jag andas in-

-och hyperventilerar för att syresätta blodet-

-och sen skrek jag att vi skulle släcka elden.

Jag skulle se min pojke igen. Vi skulle göra allt rätt.

Alla gjorde allt de skulle.

Vi bar brandsläckare. Det var Valery Korzun som faktiskt släckte branden.

Korzun och jag jobbade på elden.

Jag tog brandsläckaren och gav till honom. Vi körde slut på den.

Jag tömmer den andra och den tredje.

Det är en stor, kraftig låga, och den släcks inte.

Det var svårt. Det brinnande ämnet gav ifrån sig syre.

Den var väldigt svårt att släcka på vanligt sätt.

Stationen fylldes med ånga.

Den var så tjock att man knappt såg nåt.

Det har brunnit i cirka tolv minuter när vi äntligen-

-lyckas släcka med hjälp av den fjärde brandsläckaren.

Det är fortfarande rök överallt. Jag är läkare.

Doktorn i mig tänker: "Vi ligger risigt till."

Det som håller oss vid liv är en liten syrebehållare-

-och vi har en atmosfär vi inte kan andas i.

Jag sa: "Gå till änden av en modul långt bort"-

-"sakta ner er förbränning och var sparsam med varje andetag."

Det gjorde. Vi låg bara där allihop.

Jag tog trakealkanyler, laryngoskop, skalpeller och remmar.

Jag var redo att intubera nån ifall de slutade andas.

Jag gick till dem och räknade andetag-

-och hoppades att filtren kunde skingra röken-

-innan syret tog slut.

Vasily tog av masken. Han fick nog slut på syre först.

Han sniffade och kunde andas.

-Ser du ordentligt? -Jag tror det.

Jag bestämde att besättningen skulle jobba två och två.

Om nån inte orkade kunde den andre hjälpa till.

Följande dygn kollar vi skadorna och stabiliserar allt-

-och behandlar brännsår, kollar syrenivåer, lyssnar på lungor.

Det läckte etandiol också.

Nu har vi det som brann i eldsvådan. Det var ett giftigt ämne.

Att prata om elden med kontrollcentret var svårt.

De här sakerna är politiskt känsliga-

-när USA försöker vara partner med Ryssland.

När elden bröt ut fick man reagera på situationen.

Man fick hålla huvudet kallt. Det handlade bara om överlevnad.

Jag var nog påstridigare än de ville-

-när jag pratade med jorden.

Elden brann här och lågan slog häråt.

Röken var mest överraskande.

Jag trodde inte den skulle spridas så snabbt.

Det gick kanske tio gånger så snabbt-

-som jag trodde att eld spreds på rymdstationer.

Det var nog enda gången jag hade nån konflikt-

-med nån av ryssarna ombord.

Det var en direkt förmaning. "Prata inte om det mer."

En kosmonaut måste ta risker.

Han måste förstå vad jobbets faror är.

Han ska veta att han kan dö när som helst.

Branden var väldigt allvarlig.

Den var en försmak på de utmaningar som följde.

Fyra månader efter branden utfördes ett experiment.

Vi skulle docka fraktskeppet manuellt från fem kilometers avstånd.

4 MARS 1997 PROGRESS, PÅFYLLNINGSFORDON

Progress är en obemannad Soyuz-kapsel.

Den fylls med förnödenheter-

-och dockar automatiskt med rymdstationen.

Vi hade dockat en.

Vi lastade av, fyllde den med skräp och skickade i väg den.

Senare ringde de och sa att den var på väg tillbaka.

Ryssarna bestämde att den skulle återvända-

-för de ville testa om vi kunde docka den-

-utan närhetsdockningssystemet på plats.

NASA-folket och ryssarna som var inblandade såg på testplanen.

Det var en dålig plan, men det visste ingen.

Det som hände med Vasily-

-kunde ha hänt med vilket befäl på Mir som helst.

Han fick en omöjlig uppgift.

På 90-talet utvecklades ett fjärrstyrt dockningssystem-

-så man kunde docka om den automatiska kontrollen inte funkade.

Vasily Tsibliyev hade en gammal videoskärm framför sig.

Det satt en kamera på den ankommande farkosten-

-och Vasily utsikt var som om han satt i farkosten.

Det är han som flyger den.

På rymdstationen ser han vad kameran på Progress ser-

-och han ska göra den sista dockningen-

-utan att använda det automatiska systemet.

När vi tränades för uppgiften gav kontrollcentret oss information-

-om avstånd och hastighet. Men när vi faktiskt gjorde det-

-fanns inget sånt, och vi fick avgöra allt med hjälp av skärmen.

Progress kommer, och skärmen är svart och fylld av störningar.

Vad Vasily än gjorde kunde han inte se den.

Ett fordon kommer emot oss. Det var egentligen bortom kontroll.

Vi tittade ut genom olika fönster.

Vasily frågar: "Var är den? Var är den? Kan nån se den?"

Vi avgjorde att den frångick den beräknade kursen.

Vasily, som styrde skeppet, insåg att nåt var på tok.

Det färdades mycket snabbare än förväntat.

Tänk er det här: Man är i rymden.

Man måste ha en relativ referensram.

När man säger "där nere" är kanske Vasily upp och ner här-

-jämfört med var jag är.

Man får säga att den kommer under solpanelen.

Det var ovanligt för besättningarna.

En kosmonaut på ett rymdskepp styr alltid själv.

Här byts logiken ut. Det är som att sitta i skeppet som kommer mot en.

Det var en psykologisk utmaning.

Vasily tog sig till en glugg för att försöka få syn på skeppet-

-och återvände till kontrollspakarna med en gissning.

Det var en sån där sak när han bara...

Man såg på hans min att han tänkte: "Jag tror det här rätt."

Blir det kollision eller tryckfall-

-kan man inte göra annat än att evakuera.

Tveka inte att hoppa i kapseln och sticka.

I sista sekund susade den förbi oss.

Vasily föll ihop och sa: "Vad sjutton var det där?"

När han pratade i radion sen var det enda gången jag hörde Vasily-

-säga vad han tyckte på ett uppriktigt och rakt sätt.

"Vad gör ni där ner? Hade ni kontroll över fordonet?"

"Jag såg det inte. Hur ska jag docka nåt jag inte kan se?"

Det var ett svårt ögonblick. Jag kunde ha förlorat kolleger.

Vi försökte förklara det för dem på marken.

Jag blev den som kom med dåliga nyheter. Det hade jag inget emot.

Vi gjorde ju framsteg. Vi förbättrade saker-

-i NASA:s rymdprogram. Man vill förbättra saker varje gång.

Inte för min skull, utan för den som kommer ombord efter mig.

Resten av tiden där uppe var jag glad-

-och hade privilegiet att vara med killar jag kunde lita på.

De var Vasily Tsibliyev och Sasha Lazutkin.

Vi var ett lag då.

Vi brydde oss inte om hjältemod då.

Vi räddade bara våra egna liv.

Allt handlade om att ens eget och besättningens liv stod på spel.

Jag lärde mig mycket i rymden. En sak är-

-att folk säger att de är rädda för förändring-

-men jag tror att människans anpassningsförmåga är otrolig.

Man kan ändra allt. Det är en stor kraft vi har inom oss.

Om jag kan anpassa mig så där-

-och leva i rymden i fyra-fem månader i sträck-

-varför är det svårt att anpassa sig till saker på jorden?

FÖRBLINDAD I RYMDEN

Uppskjutningen sker snart. Vi har tre timmar kvar-

-och ska stanna i lastrummet i cirka en timme och 20 minuter.

Uppskjutningen är examen efter ett helt livs studier.

Det är då man ser vad man går för.

Allt man har gjort väcks till liv vid uppskjutningen.

Det är det yttersta inom nöjesturer på eller av planeten.

En annan specialist, Scott Parazynski. Det är hans fjärde resa.

Det är en otroligt mäktig känsla-

-att lämna planeten.

Vi har direktsända bilder av vårt befäl i påklädningsrummet.

Påklädningsrummet är upplyst.

Det surrar av aktivitet. Det finns stora, röda läderfåtöljer.

De bygger dräkten runt ens kropp med hjälm, handskar och allt annat.

Den här dräkten kan hålla en vid liv i rymden.

Chris Hadfield från Canadian Space Agency-

-är en av de som ska gå rymdpromenad.

Det var ingen press i att vara den första kanadensaren i rymden.

Det var bara fint att ha den ställningen.

På vår första rymdpromenad skulle Scott och jag bygga en robotarm-

-på den internationella rymdstationen-

-och väcka den till liv.

När det kommer närmare och närmare får man fjärilar i magen.

Vi ser astronauterna anlända.

Tornet är fullt av energi.

Det kommer gas ur färjans huvudmotorer.

Vid tio sekunder och sen sex sekunder-

-börjar saker att verkligen hända och motorerna-

-är som ett monster som skakar och får liv under en.

Sen tänds raketerna-

-och plötsligt får man en otroligt kraftfull skjuts.

3 000 ton betyder inte ens nånting. Siffran är för hög.

Det är våldsamt. Man kan inte fokusera.

Det är otroligt att ta sig från en till tre g-krafter snabbt.

Man flyger förbi tornet.

-Roger, rulla Endeavor. -Houston har kontrollen.

Endeavor är på kurs mot den internationella rymdstationen.

Sen exploderar startraketerna när man är vid 48,7 km höjd-

-för då har de skjutit upp en ovanför luften.

Motorer med flytande bränsle gör färden lugnare.

Nu är det som en dragster på is.

Det är hur jämnt som helst, men den accelererar stadigt.

Efter cirka 90 sekunder kände jag att jag hade ont i ansiktet.

Jag hade inte tid att tänka på det då.

Men sen undrade jag varför jag hade ont.

Det var för att jag log så mycket. Jag fick kramp i kinderna.

STS-100 skulle installera den kanadensiska robotarmen-

-på den internationella rymdstationen.

Här är bilder från ombord på Endeavor.

Längst ner ser vi en liten bit av den nya robotarmen-

-som ska till rymdstationen.

STS-100 var första resan till rymdstationen.

Den växte framför våra ögon.

Först är allt nytt. Man måste hitta sin plats.

Man försöker hitta rytmen.

Men man blir en rymdmänniska.

Man blir elegant i sin viktlöshet.

Vi hade många uppgifter, men syftet-

-var att bygga på den enorma robotarmen.

Det är stor. Den är som ett gigantiskt träd.

Det är avancerad robotteknik som får den att-

-röra sig som en mätarlarv över rymdstationen.

Det fina med det är att det gav oss tillfälle för rymdpromenader-

-installationer, reparationer och att försöka få fatt på sånt som kom upp.

Chris Hadfield från Canadian Space Agency utses-

-till extra fordonsaktivitetsledare, och Parazynski är andre man.

Astronauterna bär sina vätskesvalkande plagg-

-som har väldigt små rör i sig där vatten cirkulerar-

-så mycket som rymdpromeneraren vill för att få svalka.

Det var min första rymdpromenad. Det är överväldigande.

Dräkten är helt komplett.

Den kan hålla i vid liv i rymdens vakuum i runt tio timmar.

Den är ett enmansrymdskepp.

Kontrollcentret i Houston här. Här är-

-tv-bilder på lastplatsen på Endeavor sedd från-

-en kamera på färjans robotarm som ser ner på Canadarm2.

Man har press på sig att göra rätt.

Att hålla sig vid liv, att fatta allt som kan gå snett-

-och att försöka få allt gjort-

-på tiden man har.

Det är ens hela universum när man är på rymdpromenad.

Jeff Ashby manövrerar Chris Hadfield-

-till lastpallen där Canadarm2 finns.

Titta så stor den är.

Chris var på färjans robotarm-

-och jag flöt fritt.

Vi tog oss till den vagga där Canadarm2 fanns-

-och vi skulle ta bort bultar för att den skulle kunna sträckas ut.

Här ser vi Chris Hadfield jobba.

Han tar bort superbultarna-

-som höll fast Canadarm2 under uppskjutningen.

Den här borde sitta hårdast.

Jag jobbade på, och plötsligt fick jag vansinnigt ont i ena ögat-

-och det slutade funka som det ska.

Det var som om nån hade stuckit mig i det-

-eller som om det slöts för att det inte funkade mer.

Jag fick en instinktiv reaktion:

Min vänsterhand lyftes-

-och studsade av visiret.

Jag tänkte: "Vad dumt. Tur att ingen såg mig göra det."

Jag försökte torka ögat, men eftersom det är som i ett akvarium-

-kommer man inte åt nåt.

Jag fick leva med ett värkande, tårande öga.

Jag kunde säga till Houston-

-men vad skulle de göra? De kunde inte hjälpa mig.

Det kanske skulle gå över, så jag sa inget till nån.

Han rapporterade inte att han hade problem.

Det började i ena ögat, och han jobbade på i tanken-

-att det nog skulle vara så. Det var hans första gång.

Mitt öga blev inte bättre.

Jag fick större och större tårar i det-

-till en boll av förorenat grejs-

-rullade över näsryggen och in i det andra ögat.

Plötsligt var jag blind i bägge ögonen.

Vad gör man då?

"Jag är inte till nån nytta. Jag utgör en fara."

Houston, jag har ett problem med synen.

Som flygledare blir jag väldigt orolig-

-för för oss går besättningens säkerhet först-

-sen fordonen och sist uppdragets genomförande.

Om nån som man jobbar med på att genomföra ett uppdrag-

-hör av sig med ett problem-

-får det högsta prioritet.

Jag hade jobbat på kontrollcentret länge.

Jag visste att jag gjorde det besvärligt för dem.

Problemet är att droppen inte faller.

Den sitter där och blir större-

-eftersom tårarna får den att växa.

Han såg inget. Det är farligt för nån på rymdpromenad.

Han förklarade hur det kändes. Det brände i bägge ögonen.

Jag visste inte vad som irriterade ögonen.

Inte så mycket hamnar i rymddräkt-

-och i ögonen. En gummibit, kanske.

Det hade varit allvarligt-

-om det var en litiumhydroxidläcka.

Med det ämnet tar vi bort koldioxid-

-från cirkulationsmiljön i vår rymddräkt.

Det är ett väldigt irriterande, frätande material.

Om man får högre koncentrationer-

-blir effekterna bara värre för om det hamnar i ögonen-

-när man inte bär mask hamnar det även i lungorna.

Den brännande effekt det har i ögonen-

-kommer det att ha i ens lungor också.

Jag tänkte att det inte var litiumhydroxid-

-men om det var det skulle jag få permanenta lungskador.

De rekommenderade att han skulle öppna avluftningsventilen-

-som finns på sidan av hjälmen för att få ut-

-lite luft och se om det löste problemet.

Jag är förblindad i rymden, men okej. Jag vrider på grejen.

Nästa sak jag hör är...

Mitt syre sprutar ut i rymden.

Tio sekunder.

Ventilerar nu.

Jag kunde inte göra mycket för att hjälpa honom.

Men jag var redo att ta en av mina midjelinor-

-och sätta ihop med hans.

Jag skulle ha tagit honom till färjans luftsluss-

-och vi skulle ha fått in honom rätt snabbt.

Jag får avgöra och bära hela ansvaret för-

-deras säkerhet under den tiden.

Jag bestämmer med befälet om det är så-

-att han måste avbryta och komma in igen.

Vi jobbade på problemet. Jag blinkade och skakade på huvudet.

När man får schampo i ögat-

-så börjar man ju se igen efter ett tag.

Till slut blev det så att jag började kunde se igen med bägge ögonen.

Chris lyckades skölja bort det frätande ämnet-

-genom att få fram allt mer tårar.

Vi kunde fortsätta med rymdpromenaden.

Jag såg tillräckligt väl-

-och de lät mig fortsätta jobba.

De förlängde till och med promenaden.

De brukar vara 6,5 timmar långa. Den här var 8 timmar.

Men det innebar att allt blev gjort.

Jeff Ashby har armen när Endeavor lyfter för att veckla ut den.

Armen rör sig. Besättningen rör på axelfogen för att testa den.

Det var faktiskt bara dimlösningen på visiret.

Vi har en vattenpåse där inne med en liten ventil-

-man kan bita i så man kan dricka ur den-

-under rymdpromenaden. Vattnet i påsen läckte.

Ventilen funkade inte.

En del av vattnet hade blandats med kemikalien-

-som ska motverka dimma på visiret, och det kom i mitt öga.

På grund av problemet Chris fick ser vi nu till-

-att det inte finns nån tvål kvar på visiret när folk ger sig ut.

Vi modifierade våra tillvägagångssätt.

En känsla av rak kommunikation och laganda är nåt vi kultiverar-

-och nåt vi räknar med. Det håller oss vid liv där uppe.

Jag visste att de skulle komma på en logisk sekvens av steg att ta.

Det är livsviktigt att man är ett lag tillsammans i rymden.

Inte bara för effektivitetens skull-

-utan också så man har nån att vända sig till om nåt går snett.

Nåt otroligt hände-

-första gången man var ensam i rymden.

Översättning: Emma Gustafsson www.btistudios.com