Original subtitles

Så här såg det ut på Sveavägen i Stockholm–

–kl. 23.21 den 28 februari 1986.

Vi ska med hjälp av den här modellen berätta vad vi vet om mordet.

Vi vet inte så mycket mer nu än vad vi visste den första helgen.

Nej, och då gäller det framför allt hårda fakta.

Vi vet att det var en man omkring 40 år–

–som sköt Olof Palme bakifrån i det här gathörnet–

–att han sköt mot och skadade Lisbeth Palme och sen försvinner i gränden.

Det som tillkom under helgen var att man hittar kulorna. Det är allt.

Sen har det ju tillkommit en del omständigheter och vittnesuppgifter–

–men absolut inga särskilt säkra, så det stannar där.

Det vi vet säkert är att paret Palme har varit på biografen Grand–

–och sett Suzanne Ostens film Bröderna Mozart.

Det har de gjort tillsammans med sonen Mårten och hans flickvän.

De skiljs åt här vid Grand ungefär när klockan är 23.15.

Men det var på tal att makarna Palme skulle följa med Mårten hem på te.

Det kan man tänka på om det nu står en mördare här och tänker slå till.

Vad ska han göra då?

Makarna Palme promenerar i stället hemåt, knappt 2 km utan livvakter.

De går söderut på Sveavägen–

–och passerar den där korvkiosken där ägaren känner igen dem.

Sen tänker de korsa Sveavägen strax efter korvkiosken.

Man har ju satt skottögonblicket till 23.21.30, plus/minus 10 sekunder.

–Så man kan uppskatta vad klockan är. –Den är ungefär 23.19.

Då kommer de fram till den här butiken som heter Sari–

–där Lisbeth Palme vill titta på nåt i skyltfönstret.

De här bilderna – flygbilderna och de utmed promenadvägen–

–är autentiska bilder inifrån Palmerummet som vi har fått ut.

Vi ser några bilder från Palmerummet där Hans Holmér begrundar bilderna.

Man vill skaffa sig en bra överblick över området och affärerna.

Apropå autentiskt material så gjordes det en rekonstruktion av promenaden–

–som inte har visats tidigare. Den gjordes sommaren 1987.

Här korsar figuranterna Sveavägen och går fram till Sari-butiken.

Det finns en intressant uppgift av Lisbeth Palme många år efter mordet.

Hon minns att–

–Olof Palme tycktes vilja dröja sig kvar vid skyltfönstret.

Hon har efteråt funderat på om han kände sig förföljd på nåt sätt.

Om nu nån följer efter dem så hamnar den personen i ett knepigt läge:

Stanna och riskera att bli avslöjad eller fortsätta och passera makarna.

Det tillhör de sakerna som utredningen aldrig lyckats klarlägga.

Nu kan vi följa makarna när de kommer in i Skandiakvarteret.

Då kommer de in i vår modell.

Här stöter de på det första vittnet på den här sidan av gatan.

–Vad ger den vittnesiakttagelsen? –Vi kan kalla vittnet "Kocken".

Han möter dem i höjd med Skandiaentrén.

Han känner igen makarna Palme också.

Han lägger också märke till en man som går ute vid trottoarkanten–

–som är klädd i en blå jacka.

Det skulle kunna vara mördaren som stannar upp för att inte passera dem–

–när de står vid skyltfönstret.

Han är lite mystisk. För det första har han aldrig gett sig tillkänna.

För det andra kan man undra varför han går just där.

Om vi tittar på bilder som är tagna dan efter så är det snö där.

Det är ologiskt att gå där, för det är bart där makarna Palme går.

Om vi går över till modellen igen så är vi 60 meter från Dekorima-hörnet.

De fortsätter att gå. Nu stöter de på det kanske mest centrala vittnet–

–i hela den här historien, nämligen den vi kallar för "Ingenjören".

Han står då utanför entrén till Götabanken–

–och har varit ute med arbetskamrater och festat.

Han väntar in några eftersläntrare som inte dyker upp. Han vill gå hem.

Så han börjar gå åt andra hållet, in mot stan.

Då upptäcker han att det går tre personer framför honom.

Vi kan lyssna på Ingenjören.

Det är tre personer som kommer och går.

–Inte mot dig, va? –Nej, de går ifrån mig.

Som ett sällskap, som jag uppfattar det först, som...

...är på väg hem.

Och så hör du smällar. Vad ser du sen? Någon som ramlar, eller?

Ja, jag har ett litet minnesbegrepp innan, att då...

Den personen som är närmast väggen verkar hålla om personen i mitten.

–Har handen upp på axeln. –Det är så du minns det?

–Är det innan du hör smällarna? –Det är...

–I samma veva, kanske? –Ja.

Sen ser du någon springa därifrån.

Nej, inte springer. Går.

Och jag ser nog bara två steg.

Jag upplever det som att här kommer ett sällskap–

–och så skjuter nån bara och går därifrån.

Man förstår att det här måste vara både chockartat och förbryllande.

Han blir skräckslagen, hoppar in i Dekorimas port och gömmer sig där.

När han tittar fram ser han Olof Palme. Han vet inte att det är han.

Utifrån Kocken och Ingenjören så tyder det på–

–att mördaren följt efter paret från bion, gått i kapp dem och skjutit.

Ja, och det stöds också av ett vittne som sitter i en av bilarna.

Men ingenting är säkert när det gäller Palmemordet.

Ett vittne sitter på andra sidan korsningen i en bil.

Han väntar på sitt sällskap som är vid bankomaten och tar ut pengar.

Han ser det här på ett helt annat sätt.

Vi hör honom i ett av de första förhören.

Vi kommer in när han säger sig se en man vid Dekorimas skyltfönster.

Säg, 10–15, kanske 20 sekunder senare kommer en man och en kvinna.

Och kvinnan går något framför mannen.

Ungefär när de kommer upp till avfasningen, hörnan så att säga...

–De kommer alltså norrifrån? –Ja, nerifrån Wennergren.

Då går den här mannen som står vid fönstret...

Han går upp bakom dem...

...och kommer lite grann på utsidan av dem mot själva Sveavägen.

Han går upp bakom–

–lägger vänster hand på mannens axel...

...tar upp handen ur fickan–

–och det smäller två skott i ganska snabb följd.

Och mannen...

...ja, han mer eller mindre slungas väl i backen.

Han är detaljerad om själva skottögonblicket.

Det skulle betyda att mördaren har gått i förväg eller stått och väntat.

Då kan man laborera med flera inblan- dade som kommunicerar med varandra.

Kanske med walkie-talkierna som man har hört talas om.

Om vi tittar närmare på situationen vid själva mordögonblicket.

Trafiken har stannat upp eftersom det är rött för de flesta bilarna.

Totalt finns det minst 39 personer här.

17 fotgängare och 22 som sitter i bilar.

Sen har vi den 40:e, "Skandiamannen". Honom vet vi inte var vi ska placera.

En man som vi vet finns där är "Chevamannen"–

–som har en mobiltelefon.

Det är han som ringer in SOS-samtalet. Vi lyssnar hur det lät.

Han får aldrig nåt svar hos polisen.

Under tiden som han väntar hör vi personer runt omkring honom prata–

–om vart gärningsmannen tog vägen och hur han ser ut.

Han tröttnar och lägger på.

Det finns andra som har ringt, så det kommer polis rätt snart till platsen.

Och när polisen anländer?

Först en kommissariebil, som kör upp på trottoaren lite väl nära platsen–

–för det finns kanske spår där. Sen kommer en piket också.

Ur den springer fyra poliser och tar upp jakten på gärningsmannen.

Ingen vet att offret är stats- ministern förrän ambulansen kommer.

Vi ska få höra sjukvårdarna berätta.

När blev ni medvetna om vem det var som hade blivit skjuten?

Inte förrän vi skulle ha in honom i bilen, i ambulansen.

Hur fick ni veta det?

Det måste ha varit Lisbeth som sa det, så minns jag det i alla fall.

Jag tror det var så. Det var allmänt kaos här, mycket skrik och stökigt.

Vad sa hon?

"Ser ni inte vem som ligger här? Sveriges statsminister Olof Palme."

Då fick vi klart för oss att det var han.

Vad tänkte ni då?

Vi gav varann en blick, sen jobbade vi vidare.

Man trodde inte att det var sant. Man fattade inte vad som hände.

En ofattbar känsla.

Men det var inget som klickade med arbetet, det fullföljdes som vanligt.

Hur reagerar man inombords som privatperson i den stunden?

Jag reagerade inte alls. Jag tyckte...

Jag vet inte när jag reagerade. Det tog en bra stund.

Inte då, och inte direkt på Sabbatsberg heller.

Det jag minns bäst är när vi for där- ifrån och radion spelade sorgemusik.

Då förstod jag att det här är nåt fruktansvärt som har hänt.

Ja, då insåg man vad man hade varit med om.

Först nu larmas polisens ledningscentral om vem som är offret.

Polisman Gösta Söderström berättar.

Från att det har varit ett mord–

–ett ordinärt mord på en vanlig medborgare...

Plötsligt har man vissheten att nu är det landets statsminister det gäller.

Sen blev det det här anropet: "70 från 25 20, kom."

"Ja, 70 här. 25 20, kom."

"Är det bekant vem som är brottsoffret?"

–Det säger du? –Ja.

Då svarar de: "Svar nej."

Och så kommer jag igen: "Brottsoffret är identiskt med statsministern."

Då blir det tyst där uppe.

Så småningom kommer det en retur- fråga: "Sa du statsministern, kom?"

Då svarar jag på slutet: "Svaret är ja."

Och sen var det meddelandet ute för vidare befordran ut i världen.

Det är en ganska kort episod, men omvälvande. Vad får det för effekt?

Söderström drabbas nog av en mindre chock–

–för det tar några minuter innan han samlar sig och lämnar meddelandet.

Han berättar inte för det andra befälet som sitter i bussen–

–utan han får höra det när Söderström ropar ut det på radion.

Man kan nog prata om en chockverkan som sprider sig–

–bland alla poliser och många av dem som är på platsen.

Det är dramatiskt på färden mot sjukhuset. Vi hör när man larmar in.

Det tar några känsloladdade minuter att köra till Sabbatsbergs sjukhus.

Men det går inte att rädda Olof Palme.

Nej, och de få bland blåljuspersonalen som förstår det–

–börjar anförtro sina kollegor vad som hänt. Det hör vi på larmbandet.

–Ja, Gia. –Kenneth 912. Vi är lediga nu.

–Kommer han att överleva? –Nej. Olof Palme.

–Vad sa? –Palme är det. Olof Palme.

–Jo, det är sant. –Nej, är det sant?

Två skott. Ett rakt i bröstet. Jag vet inte var det andra sitter.

–Är det sant? Vår statsminister? –Ja, vår statsminister.

951 tog väl upp honom. De ringer sig väl klara snart.

–Okej. –Vi är i alla fall lediga igen.

Klockan är sex minuter över midnatt när Olof Palme dödförklaras.

På Sveavägen är den stora frågan nu: Vart tog gärningsmannen vägen?

De vittnen som såg honom är säkra på att han försvann in i gränden.

Där passerar han ett vittne som tar upp ett förföljande.

Men han tappar bort gärningsmannen efter ett tag.

Vi hör Hans Holmér på sitt karaktär- istiska sätt beskriva flyktvägen.

Vår kunskap om mördarens flyktväg kan jag beskriva så här:

Vi vet med 100 % säkerhet att han sprang in på Tunnelgatan.

Det är 90 % att han sprang uppför trapporna till Malmskillnadsgatan.

Det är 80 % att han fortsätter David Bagares Gata till Johannesgatan.

Det är 70 % att han springer in på Smala Gränd–

–fram till Snickarbacken/Birger Jarlsgatan.

Jag vill med det här sättet att beskriva det bara understryka–

–att säkerheten i bedömningen avtar med avståndet från brottsplatsen–

–eftersom vi inte har kunnat följa honom hela sträckan.

Jag har frågat några matematiker hur man ska tolka det här.

Inte ens de var riktigt säkra på om den där formeln funkar.

Det blir osäkrare ju längre bort från mordplatsen man kommer.

Mördaren försvinner nånstans i Snickarbacken på andra sidan åsen.

Men inte ens det är särskilt säkert.

Nu har vi vridit och vänt på mycket, lyssnat på vittnen. Vad landar vi i?

Det här visar ju väldigt tydligt hur bristfällig den här utredningen är.

Det går inte att säga nåt säkert.

Har mördaren följt efter? Har han stått och väntat? Är fler inblandade?

Hade man förhört vittnena ordentligt redan från början, första natten–

–och inte fokuserat bara på signale- mentet, hade man fått en bättre bild.

Man kunde också ha gjort rekonstruktioner tidigare.

Vi lever med de svagheterna alltjämt.

–Vad tror du? –Jag lutar nog ändå åt att det är...

...en gärningsman som har följt efter från biografen Grand.

Möjligen att han kom före något och stannade till vid skyltfönstret.

Det är väldigt svårt. Jag förstår att det finns andra hypoteser.

Nu har tidigare hemligstämplade dokument blivit offentliga–

–och gett ny information. Det ska vi titta närmare på i nästa avsnitt.

Vi arbetar efter den hypotesen att det hela är planlagt.

Och att... Med hänsyn till att makarna Palme bestämde sig så sent–

–för att gå på bio på fredagskvällen, så räknar vi med–

–att gärningsmannen har följt efter dem från bostaden till biografen.