Original subtitles

Jag kommer nu.

-Clémence... -Vad fin du är, Josiane!

-Vill du göra oss sällskap? -Nej. Disciplin, Michel, disciplin!

Ha en bra dag.

Paul? Kom och prata med mamma.

Hallå där.

Paul!

Du borde höra det på riktigt. Det är helvetiskt.

Paul, lägg bort flöjten.

Kom och prata med mamma. Hon väntar.

-Hej, mamma. -Där är du ju.

-Hur många varv? -Två kilometer.

Men min tid var usel, så det tänker jag inte berätta för dig!

-Vem är du, herre? -Jag är son till Darth Vader och Kleopatra.

Jag trodde att du var din mammas son?

Ja, det också. Men också Darth Vaders och Kleopatras.

Okej.

Laurent! Jag har extra biljetter till föreställningen vi ska se nästa helg.

-Vill du följa med? -Nästa helg är jag i Normandie...

Du är pixlad. Och du ser hemsk ut.

-Så där. Är det bättre? -Se där!

-Visa mig himlen? -Visst, vänta lite.

Så där. Kan du se den?

Kom igen, snabbare! Kom igen, kom igen, kom igen!

Snabbare, snabbare!

PRIVAT JAKTOMRÅDE

Vi är på Place Dauphine. Det är slutet på sommaren.

Jag doppar mina pepparchips i ketchup.

Jag har beställt en club sandwich. Han har beställt en croque-monsieur.

Skit.

"Han" är mitt ex.

Den första mannen jag låg med och för tillfället den sista.

Vi är fortfarande gifta, eftersom vi aldrig skilde oss.

Han och jag var tillsammans i 20 år.

Jag lämnade honom för tre år sedan.

Han heter Laurent.

För vår åttaårige son Paul har vi varannan vecka på ett vänskapligt sätt.

Det har aldrig varit något problem.

För några månader sedan bytte jag till tjejer.

Jag vill berätta det för honom. Därför middagen.

-Vi byter pianolärare, eller hur? -Om du tycker att det är viktigt, så visst.

Jag vet inte... Han blir inte bättre.

Han är ung.

Ja, men hon är lite...

Godmodig?

Ja, hon är för godmodig! Godmodig, gränsande till "korkad".

Enfaldig.

Du...jag har börjat träffa tjejer.

Dejta, som i att gå på dejter.

-Dejta, allvarligt? -Visst, ja...

Du vet.

Samma igen.

-Jag vill bara att du ska vara lycklig. -Tack.

Varsågod.

Min nya last. Nu är det bara champagne för mig.

Det kostar mig en förmögenhet.

Du ser verkligen bra ut.

Jag simmar mycket.

Det är inte det. Du är vacker.

Verkligen.

Jag kanske tar med Paul för att träffa min pappa.

På Halloween.

-Cool. -Ja.

-Han har inte träffat honom sen i påskas. -Han kommer att gilla det.

-Hur mår din pappa? -Du känner min pappa. Han är densamma.

Han gnäller fortfarande på telefon.

-Han tycker synd om dig. -Verkligen?

Han säger att du måste vara så ensam.

Han har en poäng i det.

God natt.

-Nej? -Definitivt nej.

Jag tolkade fel.

-Madame... -Hej då.

-Säg åt honom att sluta! -Sluta!

Middag med mig på tisdag?

Kan vi inte skilja oss istället?

Sluta hetsa upp mig.

Jag går hem.

God natt.

-Hälsa Paul från mig? -Visst.

Ha en trevlig kväll.

Vad gör hon?

Ska du redan gå?

Laurent?

Är allt okej?

Han vill inte följa med. Jag är ledsen.

-Vad menar du? -Han vill inte.

Vi kan inte tvinga honom. Jag ändrar mina planer.

Vänta lite...

-Kan jag bara... -Nej...

Laurent, det här är löjligt. Jag ska prata med honom.

Koko, Paul.

Koko.

Sista utrop för Paul Lévêque vid gate 14.

Omedelbar avgång till månen.

Gate 14. Raketen avgår snart.

Han vill inte träffa dig.

Vi går och dricker juice.

Jag har biljetter till föreställningen du ville se.

Jag vill inte träffa dig.

Kom ut därifrån. Sluta nu, kom igen.

Jag vill inte se dig!

Det är så det fungerar. Det här är vår vecka.

Jag har planerat massor av saker. Kom igen.

Kom igen, Paul.

-Paul. -Jag vill inte se dig. Jag hatar dig.

Gå bort!

Har det hänt något? Har ni två grälat?

-Det är väl inte mig han är arg på? -Tycker du att det här är roligt?

-Om han ändrar sig, ring mig. -Okej.

Det verkar osannolikt, men visst.

Hej då.

Paul? Jag ringer dig!

Jag älskar dig.

Disciplin, Clémence. Disciplin!

Nämnde du skilsmässa igen?

Det var inte rätt tidpunkt.

Du vet, att vända någon ryggen är inte ett straff.

-Du är obeveklig, Elisabeth! -Jag vet.

Jag förstår fortfarande inte varför du låter honom kalla dig sin "fru".

Jag förstår faktiskt inte varför du gifte dig.

-Med en kille, dessutom. -Det var så man gjorde på den tiden.

Han är väl åtminstone snygg?

Ja.

Nej, inte direkt. Men vi passade bra ihop.

Du är så borgerlig.

Nu vet han att du är lesbisk, och han är förbannad.

-Sluta prata, snälla? -Och om jag inte vill?

Jag sa "snälla".

Det gjorde du.

Kan du inte stanna lite?

Det är fortfarande tidigt. Gå och lägg dig igen.

Jag ska gå och bada.

-Ja? -Hallå.

Har du sett vad klockan är?

Hej, Laurent. Kan du ge luren till Paul, tack?

Han gör sig i ordning för skolan.

-Kan du koppla in honom, tack? -Vänta lite.

Paul, det är mamma. Kan ni inte prata innan skolan?

Han vill inte prata.

-Han är ett barn, ge honom luren. -Som du vill.

Hallå, Paul?

Älskling?

Jag vet att du är arg på mig, men jag vet inte varför.

Vad sägs om att vi går och tar en läsk så kan du förklara?

Okej? Kan du göra det?

Jag sa ju det. Han vill inte prata.

Men han är åtta år gammal! Sedan när bestämmer han?

Är du experten på barnuppfostran?

-Ursäkta? -Glöm det. Måste till skolan.

I flera månader

Jag kopplar inte ihop fakta

mellan far och son.

Kanske har Laurent rätt.

Kanske hatar Paul mig.

Det är mitt fel.

Kanske är jag skyldig till något.

Jag försöker förstå vad jag gjort för fel.

Varför svarar du inte? Jag måste få prata med Paul.

Jag vet inte ens vad jag straffas för.

Alla ideella organisationer är likadana...

Det är inte komplicerat...

Hallå?

Jag ska skriva ner det.

När då?

4 juli.

Kl. 15.

Jag förstår.

Tack, Vincent.

Oroa dig inte. Jag mår bra.

Hej då.

Nå?

-Nå... -Den 4 juli, klockan 15.00...

...kommer han att begära att få ensam vårdnad...

...och att jag ska fråntas mitt föräldraansvar.

På vilka grunder? Det är absurt.

Han anklagar mig för incest och pedofili, direkt eller genom tredje part.

Vad i helvete?

-Hur länge sedan är det du såg din son? -Sex månader sen.

Mina damer och herrar...

Jag måste skriva.

Okej. Det kommer att ordna sig. Upp med hakan, mina vänner.

Varför ger du mig inte bara din portkoden?

-Vill du inte ta av dig? -Nej.

Bara dina jeans?

-Vad är det som händer? -Ingenting. Jag vill ha dig.

Super.

Har jag glömt din födelsedag eller något?

Titta, jag går ned på dig nu.

Vad sa advokaten?

Nå?

Jag vill ha dig.

Avskilj dig om du vill, men jag behöver inte avskilja mig också.

Allvarligt? Är det en replik från en TV-serie?

-Du är en idiot. -Nej, vänta.

-Jag är ledsen. -Nå?

Det är...

Hej då.

Här är ett utdrag ur en av böckerna som hittades i madame Delcourts hem.

Med det menar jag en bok som Paul lätt kunde ha hittat.

"Jag träffade Vincent 1982, när han fortfarande var ett barn."

"Han förblev i mina drömmar."

"Jag var tvungen att bestämma mig för att när han blev vuxen"

"skulle jag älska honom för den han inte längre var."

Vänligen notera, ers Nåd,

att detta är ett av de mindre explicita utdragen.

Men min klient har inte skrivit Hervé Guiberts böcker.

Nej, det hade varit ännu värre.

På detta foto kan man se ett barn i famnen på en lättklädd man,

lutad mot ett bord på vilket det står flera glas med alkohol.

Gay Pride...

Och på den andra bilden, ett "skämt", antar jag.

Av tvivelaktig smak, med tanke på ditt eget barn.

Jag avslutar med detta brev av Paul, som jag nu ska läsa upp för er.

Kan vi undvika att ytterligare förödmjuka min klient?

Sammanfatta gärna.

Okej.

Jag vill bara säga

att barnet beskriver den outhärdliga situationen

att leva med sin mor.

Att hon är, och jag citerar, "galen".

Han vill inte träffa henne.

-Tack, ers nåd. -Tack, advokaten.

Jag ser att det står i akten

att ni diskuterade ert kärleksliv med Paul, madame Delcourt.

Och i din nya bok berättar du om dina många affärer med kvinnor.

-Kan du berätta mer? -Ja.

Jag presenterade Paul för en person som jag hade en stabil relation med.

-Du talar i förfluten tid? -Det förhållandet har upphört.

Du ansåg det lämpligt att presentera en tillfällig erövring, nämligen en kvinna,

för ditt 8-åriga barn?

Ers nåd, med all respekt. Jag tror att vi avviker något från ämnet.

Min klient hade ett seriöst förhållande med en person.

Hon valde att informera sin son. Det är helt normalt.

Och er bostadssituation?

-Jag antar att ni planerar att flytta? -Ja.

Kommer det att finnas ett sovrum för Paul i er nya lägenhet?

Nej, ers nåd. Det är ett ställe som jag har fått låna.

Jag har för närvarande inte råd att hyra en stor lägenhet.

Jag vill tillägga att jag inte har sett Paul på nio månader.

Så det verkade inte vara en absolut nödvändighet just nu.

Men om allt skulle återgå till det normala,

med kontraktet för min bok, skulle jag...

Ursäkta att jag avbryter.

Men jag vill betona att madame Delcourt har ett val.

Hon har valt att inte återvända till sitt jobb som advokat.

Det skulle ge henne den inkomst hon behöver för att ta ansvar som mamma.

Det verkar för mig som om det är ett val.

Hon har inte träffat sin son på nio månader.

Hon har haft nio månader på sig att bevisa...

PRIVAT OMRÅDE

VINCENTS GALENSKAP

-Jag kan betala 60 euro. -Okej.

Ha en trevlig dag. Hej då.

Domarens beslut kom några dagar senare.

Hon utsåg en psykiater att bedöma oss tre.

Han har sex månader på sig att lämna in sin rapport.

Som alltid när det gäller lagen är det en ungefärlig tidsram.

Det kan ta ett år, två år, tre år.

Under tiden har Laurent ensam vårdnad.

Jag har bara begränsad och övervakad umgängesrätt.

"Medierad umgängesrätt", som lagen säger.

En timme varannan vecka på ett center.

Ett neutralt "mötescenter" nära République.

Barnspecialister kommer att vara närvarande när Paul och jag träffas,

som för en pundarmamma eller en våldsam pappa.

Jag överklagar.

Ett överklagande som inte upphäver något.

Beslutet tillsammans med den provisoriska verkställigheten gäller.

Ingen ytterligare förhandling på två år.

Två år är 1 000 år.

Två år är aldrig.

Varsågoda!

Hon tittar på dig!

-Får jag? -Mm.

Jag undviker parker, offentliga trädgårdar, skolor,

bagerier vid mellanmålstid.

Jag tar omvägar. Jag gömmer mig på onsdagar.

Föräldra-barn-mötescentrum.

Alla våra operatörer är upptagna. Vänligen försök igen senare.

Jag hade inte märkt att det var så många.

Det var barn överallt.

Det känns som om de är där för min skull. För att reta mig.

För att påminna mig om det jag försöker glömma, genom disciplin.

Disciplinen är meningslös. Min simning, alla tjejer jag ser.

Jag flyr från barn som om de vore klusterbomber.

Som om de skulle kunna explodera i mitt ansikte,

fylla min kropp med metallsplitter.

Jag håller avstånd, jag undviker dem.

Men de är starkare.

Jag blir alltid lurad til slut.

- Républiques föräldra-barn-center. -Hallå?

Jag heter Clémence Delcourt. Jag ringer för att boka en tid.

Förra veckan sa de att jag skulle ringa tillbaka.

Kan ni uppge namn och ärendenummer?

-Jag ringde redan förra veckan... -Namn och ärendenummer, tack.

Självklart. Jag heter Clémence Delcourt.

Mitt ärendenummer är AF89 V377E12.

Okej. Hur kan jag hjälpa dig?

Som jag sa, så har jag redan pratat med er kollega...

Vi är ett stort team här.

Ni måste förklara för mig igen, annars kan jag inte hjälpa er.

Självklart.

Det gäller att organiserat ett möte

mellan min son, Paul Lévêque, och mig, övervakat av en tredje part.

Jag har en domares beslut från juli.

Och jag har ringt er varje vecka sedan dess.

Och vi har inte hittat någon tid åt er, stämmer det?

-Det stämmer. -Jag förstår.

Jag kan inte boka en tid eftersom det är ett första möte, eller hur?

Ja.

Det måste gå via min chef, som måste träffa er och barnet.

-Han bor med sin pappa. -Jag förstår.

Vi måste träffa barnet och hans pappa, sedan er,

innan vi bokar ett möte för er och Paul.

Jag ger er min chefs e-postadress. Har ni en penna?

Det är okej, jag kommer ihåg det.

Det är RPCMC@contact.org

Okej, tack.

-Kan jag hjälpa er med något annat? -Nej.

Ha en trevlig dag, hej då.

-Detsamma, hej då. -Hej då.

Han är född.

Jag såg honom för första gången,

med sitt eget ansikte, sin egen kropp,

sitt eget liv, sin egen död.

Han grät inte riktigt.

Han såg lite arg ut jag tyckte det.

Jag förstod att han var precis som han var.

Inte en historia vi berättar för varandra.

Jag sa att han hette Paul.

Han har sin pappas efternamn, men hans förnamn är mitt.

Det är något som inte i andra kärleksrelationer,

att välja namn på den man älskar.

Ett förnamn så att han blir älskad av andra.

Så att han en dag går sin väg.

De gjorde små armband.

Ett till honom, ett till mig.

De klädde honom.

Vi gick upp till mitt rum.

Jag var väldigt hungrig.

Jag fick en biff serverad.

Jag sov inte mycket den natten.

Han grät lite, jag blev rädd.

Jag höll honom mot min axel.

Jag gick i korridorerna.

Han kändes både väldigt lätt och väldigt tung.

Jag mindes mina valpar från barndomen.

Jag hade sett hur de gjorde.

De tog hand om sina valpar,

utan att skämmas eller bli hånade,

utan att förlora sig själva,

utan att ge upp.

Sen återupptog jakten följande säsong

Jag tänkte att det var väldigt enkelt.

Att det inte fanns något tvivel.

Jag skulle göra det på mitt sätt.

Utan kvinnornas löjlighet,

utan mödrarnas obscenitet.

Tack.

Det var allt, jag är klar. Så där ja.

-Ursäkta att jag var lite brysk. -Nej, det är ingen fara.

Det är roligt att ha er här, madame Clémence.

Det kommer att göra er pappa gott!

Vi måste hålla humöret uppe.

Det är viktigt, eller hur?

-Ses vi imorgon? -Ja, vi ses.

-Kan jag få prata med er en stund? -Ja.

Er pappa är lite nedstämd.

Det skulle vara bra att få ut honom lite.

En fem minuters promenad i parken...

-Han lyssnar inte på mig. -Ja.

-Ni ser mager ut. Äter ni ordentligt? -Ja.

Det är viktigt att äta.

Jag måste gå. Jag är sen! Vi ses imorgon.

Hej då.

Din mamma var precis i din ålder när hon dog.

Det är ingen liten bedrift att ha älskat kvinna på det sättet.

Ja. Det är ingen liten sak.

-Hej. -Madame Delcourt, kom in.

Först och främst ska jag inte hålla er på sträckbänken.

Paul älskar er, och ni älskar Paul. Det tvivlar jag inte på.

Det är uppenbart att ni inte är galen.

Och...min utvärdering visar att Paul

har manipulerats av sin pappa

och att han inte menar ett ord av det han skrev i brevet till domstolen.

Självklart.

Nu måste jag tillägga... .

...att detta händer ofta.

Jag får många fall som ert, varje år.

Men vanligtvis är det tvärtom.

Det är papporna som lämnar.

Det är sällsynt att en mor lämnar.

För vissa kan det anses vara mer allvarligt. Till och med oförlåtligt.

Så...ni kommer att säga till domaren att jag är lämplig att träffa min son?

Jag kommer att lämna in min rapport.

Jag kommer att understryka er psykologiska och emotionella stabilitet.

Er förmåga att vara mamma.

Jag kommer att understryka att Paul saknar er att han far illa av situationen.

Men jag måste varna er.

Min rapport kanske inte kommer att ha någon större inverkan.

Om monsieur Lévêque fortfarande är arg och beredd att kämpa kan det ta år.

Det vet ni lika väl som jag.

Men ni får inte ge upp.

Ni får inte ge upp.

Er son är påhittig.

Ni har gjort honom stark.

Guds lamm, som tar bort världens synder,

ha barmhärtighet med oss.

-Hej, Mouloud. -Hej, Clémence.

-Är det flyttdag? -Ja.

Vill du ha den här till din son?

Kom, Ismaël.

-Jag hittade den när jag sorterade. -Hej, Clémence.

-Där är Musse Pigg. -Tack!

Hoppas vi ses igen.

Jag flyttar till ett annat kvarter, inte ett annat land!

Ja, det stämmer. Du vet var du hittar oss!

-Ha det bra. -Ja.

-Ska vi säga hejdå? -Hejdå!

Hej.

Kommer ni med mig, barn?

Kom.

Jag kommer tillbaka om 30 minuter.

Kommer du, Timothée?

Pappa väntar. Vi träffar mamma här efteråt. Okej?

-Är det första gången ni är på centret? -Ja.

De tog med alla mina tre barn för att de skulle träffa pappan.

Förlåt, jag tänker bara högt.

Jag säger alltid vad jag tycker...

Jag är genomskinlig som glas.

Det säger i alla fall min mamma.

Men...måste man finnas där för dem.

Allvarligt talat.

"Barnskydd"?

Lätt att säga.

Jag vet inte...

Jag vet inte hur det "skyddar" mina barn...

när de exponerar dem för deras far.

Inte ens de kunde svara på det.

De har ingen aning.

Det kommer inte fortgå.

Han ska tillbaka till fängelset till jul.

Åtminstone tror jag det.

Förlåt, jag ska vara tyst.

Ni är uppenbarligen en bra person.

Så varför är ni här?

-Vill ni prata? -Visst, det går bra.

Jag har tre barn. De är det bästa i mitt liv.

Jag såg genast att ni var ny.

Ni har fortfarande hopp i blicken. Det är fint.

Vill ni följa med och röka?

Nej, jag stannar. Jag vill koncentrera mig.

Bra beslut. De hatar mammor som röker.

Jag kan inte låta bli. Jag skulle bli galen annars.

-Då är det bättre att röka. -Ja.

Det kommer att bli bra. Vi är tjejer. Vi ger aldrig upp.

Om ni vill kan vi kalla det "ett avbrott i berättelsen"?

Jag läste i er akt att ni skriver.

Okej. Nu är det dags, och vi är här för att hjälpa er,

att återupprätta kontakten med Paul.

För att pappa och mamma ska få tillbaka sina roller.

När börjar vi?

Enligt analysen...

Ursäkta mig. Jag förstår inte riktigt ert språk.

"Mamman" eller "pappan"... Jag är inte "mamman", jag är hans mamma.

Och jag har inte sett Paul på ett och ett halvt år.

Jag vet inte om ni förstår vad jag säger. Paul behöver träffa sin mamma.

Nu ska vi inte bli upprörda.

Vi är här för att hjälpa er och framför allt för att hjälpa Paul.

Vi ska träffa Paul och hans pappa.

Efter det kommer vi att kontakta er om första mötet.

-När då? -Det kan gå väldigt snabbt.

Inom en månad eller två.

Ett och ett halvt år utan honom.

Två jular, en av hans födelsedagar, en mors dag,

två av mina egna födelsedagar.

Och alla andra dagar.

Vad i hela världen är det där?

Det var sköterskans idé.

-Gjorde hon det? -Nej.

Men hon vill desperat att jag ska visa henne att jag vill leva.

-Gjorde du det? -Precis.

Det visar tydligt att jag tycker om att leva, eller hur?

Dödligt tydligt.

Tja...

-God jul. -Fan, du skulle ju inte.

Förlåt. Jag har inget till dig.

Tack.

Jag är trött. Gör det något om jag går och lägger mig?

God natt.

God natt, älskling.

Min älskling.

Lyssna inte på dem som säger att det är dåligt att vi inte träffas.

Lyssna inte på dem som säger att du måste sakna mig

och hur olycklig du måste vara.

Inte heller på dem som verkar obekväma när jag, eller situationen nämns.

Jag vet att du vet att du inte borde bry dig.

Folk pratar nonsens.

Du vet hur man tittar bort och ignorerar dem.

När det gäller din far och mig, hans ilska mot mig,

och allt han har sagt om mig till domaren och till dig...

Bli inte upprörd för det.

Håll inte det emot honom.

Det är vanligt, som du vet, att före detta älskare grälar.

Det är gammalt som gatan.

Att kasta giftiga kommentarer mot varandra när vi slutar älska varandra.

Ärligt talat föredrar jag detta framför par som äter middag på sin skilsmässodag.

Jag föredrar krigets sanning framför fredens hyckleri.

Jag vet inte om du hatar mig. Du behöver inte svara mig.

Du har all rätt att hata mig. Hat är en nödvändig del av kärleken.

Det finns ingen kärlek utan hat. De som säger annat är lögnare eller fegisar.

Det är en viktig del av ett barns kärlek till sina föräldrar.

Särskilt en sons kärlek till sin mamma, att hata henne.

Ändå lyckas många söner aldrig med det.

Jag själv som är en dotter älskade min mamma som en son,

Jag vet inte om jag skulle ha klarat det.

Jag tror att det var därför hon dog.

Hon visste att jag inte skulle haft modet att döda henne.

Man måste döda dem man älskar. Vet att du är kapabel till det.

Vi har alltid den rätten. Kärleken är brutal.

Var inte ledsen om du tänker på mig. Det är ingen mening med att vara ledsen.

Men om du ändå är ledsen, ska du veta att jag tänker på dig varje dag.

Jag är din mamma. Det är något som aldrig upphör.

Massor av kärlek...

Mamma.

Min älskling,

Lyssna inte på dem som säger att det är dåligt att vi inte träffas...

"Mina farföräldrar är döda. Huset har sålts."

"Min far är utblottad."

"Sen 15 år bor han ensam i baracken där köksan sov, utan att ångra sig."

-Clémence, det var fantastiskt. -Tack.

-Det var vackert. -Tack.

Tack, hej då.

-Vad ska jag skriva? -Vad du vill.

Där är köket, men kylskåpet står i vardagsrummet.

Och får jag presentera... Odile, Clémence.

Clémence, Odile.

-Det här är ditt rum. -Okej.

Och om du betalar för städning och sprit, så är det lugnt.

-Okej. -Cool.

Om jag tar med tjejer hem... är det okej för dig?

-Och om jag tar med tjejer hem? -Inga problem. Det är cool.

-Cool. -Cool. Välkommen till ditt nya hem.

Tack.

-Är du säker på att jag kan ta bordet? -Ta det. Jag använder det inte.

-Perfekt. -Det kommer att gå bra.

-Vi ses på kaféet. -Vi ses.

-Har du en present till honom? -Ja. En nyckelring med kompass.

Bra. Absolut.

Han kommer att älska den.

Det kommer att gå bra.

Låt oss alla sätta oss runt bordet.

Vänta.

Låt mig förklara hur mötet kommer att gå till.

Ni kommer att se. Det är väldigt enkelt.

Kan jag...

-Ursäkta. Kan jag ha honom i knät? -Paul, är det okej?

Marie och jag stannar i rummet under den här timmen med din mamma.

Om du har några frågor eller eller önskemål, kan du prata med oss.

Vi är här för din skull. Okej?

Vi finns här för att lugna dig, om du behöver oss.

Klockan är 11:10. Det betyder att mötet kommer att avslutas omkring 12:15.

Vi har väl ingen brådska?

Låtsas att vi inte är här.

-Är det här till mig? -Självklart!

Det är en present. En kompassnyckelring.

-Jag har inte ens öppnat den! -Förlåt.

-Var i Paris bor du? -Just nu bor jag i Marais.

-I vilken riktning härifrån? -Det är...

...söderut, sydväst, tror jag.

Den vägen?

-Och i förhållande till pappas hus? -Nordost.

-Där. -Ja.

-Har jag vuxit? -Ja! Mycket.

-Verkligen? -Ja.

-Du har inte förändrats. -Inte? Är det bra?

Ja, det är bra. Det är fantastiskt!

Tack.

Jag såg din bok med ditt foto på i en butik

Jag visade den för Louis och sa att du är min mamma...

...att du skrivit den. Han sa att det var cool.

-Vem är Louis? -Louis är min nya kompis.

Mina bästa vänner är Louis och Camille.

Camille är lite som du. Hon är väldigt cool.

Men hon kan väl inte vara... lika cool som jag?

Nej, nej, men nästan.

Jag önskar att vi var vid havet. Eller hos farfar. Det vore kul.

Vet du om farfar mår bra?

-Han mår bra. -Vi borde hälsa på honom snart.

Ja... - Är det tillåtet? Jag menar...

Kan ni fråga pappan, Laurent, om vi får besöka min far?

Jag ska vidarebefordra din begäran.

-Vill du berätta dina hemligheter för mig? -Jag har glömt alla.

Homosexuella relationer kan inte ses som tecken på psykisk instabilitet i vår tid.

Inte heller att skriva böcker.

Vi fick psykiaterns rapport i april.

Nio månader efter domen,

som hade gett experten sex månader på sig att granska vårt fall.

Jag tror att denna mening finns i inledningen eller i slutledningen.

Läkaren valde att förtydliga denna punkt.

Om det fanns några tvivel i domarens eller Laurents sinnen.

Lagen är lagen, men det visar sig att det fortfarande är problematiskt.

På hans skola, i sjätte arrondissementet, sa föräldrarna tydligen att jag var "sjuk".

-Har rektorn fått psykiaterns rapport? -Jag skickade den, men han svarade inte.

Nej, jag har ingen aning.

Om ni vill kan jag skriva upp det och fråga honom senare?

Ja, tack.

Hej, kompis.

Vad snygg då är i dag.

-Nya hörlurar? -De är från pappa.

Väldigt coola.

Jag tog med det här.

-Får jag ge honom? -Ja, självklart.

-Vill du ha lite? Det är frön. -Jag tror inte att jag gillar dem längre.

Jaha...

Hur är läget?

Jag vet inte vad jag ska säga till dig idag.

Det gör inget.

Det är helt okej.

Vad skulle vi göra om vi var ute?

-Äta glass? -Eller gå på bio? Det vore kul.

-Eller båda! -Det vore jättebra.

Du vet...det är normalt att tycka det här är konstigt.

Det är verkligen konstigt. För mig också.

Det enda som spelar roll är att vi ses.

Vi kan känna på varandra.

Så du kan förstå att jag är här. Jag har alltid varit här.

Hej på dig!

-Hur är det med dig? -Jag känner mig bara glad.

Vill du ha lite?

Bara lite?

-Hon är söt, eller hur? -Vem?

-Ambre. Med kort hår. -Ja, väldigt söt.

-Vill du vara med? -Nej tack.

Nej? Okej.

-Vad ska jag säga till henne? -Till vem?

Till Ambre!

Jag vet inte, min lilla glädjespridare.

Hon är en egen individ

med egna drömmar och intressen. Prata bara med henne!

-Jag ska skriva. Drick lite vatten, okej? -Jag ska göra mitt bästa.

-Vi ses imorgon. -Vi ses, Junior. God natt.

Det är deras val, alla som vill tro

att kvinnor har en koppling till månen,

till naturen, till instinkten,

som beordrar dem att låta sig styras av materien

och att ge upp sitt varande.

Det har jag inget intresse av.

"Mor" existerar inte.

"Mor" som status, som identitet,

som makt eller icke-makt,

som position av dominerad, eller dominerande

som offer och bödel.

Det finns inte.

Sådana saker har aldrig funnits.

Det finns kärlek och det är något helt annat.

-Hallå? -Var är du? Jag kan inte se dig.

Hemma. Han vill inte komma.

Vad? Varför vill han inte komma?

Vill du ta en kaffe på Place Dauphine?

Okej.

Jag går ner. Vi ses snart.

Simmar du fortfarande?

Det är sjukt.

Det är outhärdligt.

Vill du diskutera "problem"? Vill du bråka?

Varför längtar du alltid efter konflikt? Konflikt, konflikt...så sjukt.

-Du är så våldsam. -Jag sa ingenting, Laurent.

Men...förstår du hur det här påverkar Paul?

Sluta. Paul mår bra. När han inte träffar dig mår han bra.

Bra betyg, han glänser i skolan, bra vänner, han är lycklig.

Sedan ser han dig och det är över.

Så fort han ser dig blir han upprörd och känner sig splittrad.

Ja.

Du vill ha mer ansvar. Men försöker du tjäna pengar?

Du vill inte återvända till juridiken, har jag hört.

Jag betalar för skolan. Tycker du att det är normalt att jag betalar allt?

Min oro gäller Paul.

Och du? Du vill ha underhåll så att du kan leva...

...din dröm att vara en plågad poet på en vindskammare?

Är inte det själviskt?

Allt det här... för att skriva något dumt dravel?

Det orsakar en mindre uppståndelse i din nya konstnärliga hipster-bubbla?

Du är patetisk, Laurent.

Jag känner inte igen dig.

Det är inte rättvist.

Vi hamnar alla där ändå.

Något annat du vill säga?

Då tar jag notan.

Saknar du det någonsin?

-Saknar vad? -Att bo i slottet.

Jag kan inte se mig själv spela tennis längre.

Vi kan ta en promenad i parken?

Vad händer nu?

Det kan inte vara lätt för Laurent. Alla dina upptåg...

Mina upptåg?

Dina affärer med kvinnor i Paris. Du skriver om det i din bok...

-Jag förstår att han tyckte det var svårt. -Jaså, du förstår?

Låt mig påminna dig om att jag inte längre får träffa mitt barn.

Okej... "Förstå" det.

Vad är klockan? Det är sent...

-Vem? Sjuksköterskan? -Ja...för min Subutex.

Hon lämnar dem inte. Hon litar inte på mig.

Kan du fatta det?

Hur som helst. Det är bra att din bok blir utgiven.

Jag vill ha lite plastellina.

Det är inte plastellina, det är klibbig kitt.

Hon kan inte... Hon kan inte se mig.

Jag var så söt!

Tiramisu!

-Min första. Den var så god. -Du gillade den.

Minns du mannen vid hotellet som sålde t-shirten med italienska flaggan till oss?

Ja, jag minns.

Den var väldigt dyr, men du köpte den ändå åt mig.

Du gillade den så mycket att jag inte kunde säga nej.

Du sa: "Det goda livet, eller inte det goda livet?"

T-shirten är lite för liten nu... Jag har behållit den ändå.

Vi tar en bild med min mobil.

Med din mobil?

Pappa köpte en till mig i födelsedagspresent.

Verkligen?

Det är ju jättebra. Vi kan skicka sms till varandra.

Kan jag få ditt nummer?

Pappa sa att jag inte skulle lämna ut det. Du måste fråga honom.

Kom hit.

Det är okej.

Vänta lite... Jag vill inte ha din Virgin Mojito.

Så du har en ny?

-Nej. -Jo, det har du.

Nej.

Jag lägger av med det.

Att ragga upp tjejer hela tiden.

Det är jobbigt för alla.

Och Paul?

Paul... Vi träffas.

Han är ledsen.

Jag också.

-Yo. -Hej.

Den här värmen är extrem.

Simmade du i morse?

-Är vattnet kallt? -Inte så farligt.

-Får jag följa med? -Nej.

Jag ville ändå inte.

-Läget? -Jodå...

-Är du okej? -Jag är inne på min fjärde.

Vi har druckit två flaskor!

-Ta mitt glas så hinner du ikapp. -Nej, vatten.

Ett glas rött vin.

-Inte så illa, va? -Vadå?

Huset i Dunkerque?

Vi sa att vi skulle släppa det. Han vill hyra ett hus i Dunkirk...

Vart försvann du?

-Vad är det med er två? -Ingenting.

Ingenting?

-Hur är det med dig? -Det är bra.

Hej då!

Ha det så kul.

Nu går vi.

Ha en trevlig kväll!

God natt.

Kommer du att klara dig?

-God natt. -Söta drömmar!

Sov gott.

Får jag?

-De är som tonåringar! -De är mest bara fulla.

-Clémence. -Sarah.

Är det här ditt favoritcafé? Kommer du hit ofta?

Ja, jag bor i närheten.

-Bor du i närheten? -Inte direkt.

Det beror på.

Det beror på?

Det beror på.

Fungerar den här mystiska auran vanligtvis på kvinnor?

Ja. Ja, i stort sett. Kan inte klaga.

-Jag ska gissa vad du jobbar med. -Nej. Du kommer aldrig att gissa rätt!

Jo, det ska jag. Jag är riktigt bra på det. Jag lovar.

-Och vad vinner jag? -Jag får tre gissningar, okej?

Om du vinner... bjuder jag dig på en drink.

Du bjuder mig på en drink... och ger mig ditt nummer.

Jag bjuder dig på en drink och tar ditt nummer.

Okej då.

-Du är DJ. -Vad?

-Varför inte? -Ser jag ut som en DJ?

Det är din utstrålning... Är du inte DJ?

Du jobbar inte på bank i alla fall?

Nu är jag kränkt. Men, hallå...

Du har en sista gissning.

-Bankir räknas inte! -Jo, det gjorde det.

-Nej, det gjorde det inte! -Jo.

-Du är gympalärare. -Ge mig din mobil.

-Du är modig, va? -Ja.

Tack.

-Du är journalist. -Hur gissade du det?

Vad vinner jag?

Jag tror att du har vunnit tillräckligt idag.

Lugna dig, ensamma ryttaren.

Ring mig.

Mamma!

-Hej. -Hej.

Jag måste skynda mig, jag står dubbelt parkerad.

Hej då, mästaren.

-Ring mig om det är något, okej? -Vi ses imorgon, pappa.

-Vill du springa? -Ja, kom igen!

Snabbare, snabbare!

Vad är det?

Kommer vi klara det här, mamma?

Ja. Vi kommer att klara det här, min älskling.

Se upp för trappsteget.

Är du okej, mästaren?

Det var inte så länge!

Vi ses om två veckor.

Vi åker till havet!

Kom igen. Vill du gå på bio?

Kom så går vi!

-Ses vi om två veckor? -Nu blir du fysisk? Otroligt.

Kom in.

Fan ta mig.

Är du okej?

Är det här okej?

Jag borde gå...

-Varför? -Det är gryning.

Förvandlas du till en prinsessa om du inte går nu?

Kanske...

Jag tar chansen.

Vill du ha kaffe?

Nej, rör mig inte!

Håll dig borta från mig!

Jag hatar all beröring.

Kom med mig, om du vågar!

Madame Clémence! Jag visste inte att ni var här.

Er pappa är en lycklig man.

-Säg det till honom! -Det ska jag genast göra.

Pappa?

Kom igen nu!

Du finns alltid i mina drömmar.

Förr var det komplicerade drömmar.

Nu är det enklare drömmar.

Vi mår bra. Du är här med mig... och på andra sidan är mitt liv.

Tjejer som säger att de vill bo med mig.

Det är märkligt med alla dessa drömmar om kärlek, just nu.

Tysta, lugna drömmar.

Utan något som står i vägen mellan mig och dig, mellan mig och dem.

Naturligtvis är det bara drömmar.

I verkligheten

är du inte riktigt här.

Jag är här.

Okej.

-Är du rädd? -Nej.

Det borde du vara.

-Jag är formidabel. -Jag klarar det.

Verkligen?

Jag ska berätta en legend för dig.

Och efteråt, om du är redo, ska vi simma till andra stranden.

Jag är redo!

För länge, länge sen bodde här en hemsk, men mycket rik godsägare.

Hans slott låg mitt i sjön.

En nyårsafton, vid midnatt, ringde en gammal tiggerska på hans dörr

och bad om lite bröd och en klunk vin för att värma sig.

Godsägaren smällde igen dörren

och hånade hennes fula ansikte och trasiga kläder.

Omedelbart sjönk hela slottet till botten av sjön,

tack vare tiggerskans förbannelse.

Sedan dess säger man att i sjöns hjärta

finns en ond virvelström som suger ner alla som vågar korsa den.

Kan du presentera oss, älskling?

Det här är Sarah, min pappa.

Min pappa, Sarah.

Trevligt att träffas. Tack för att jag fick komma.

-Blir du inte kokhet i den där? -Nej, det går bra.

Du krossar mitt hjärta...

Ja, jag vet.

Vi är hos din pappa.

Min pappa är inte präst, sörru.

Kommer du presentera mig för Paul någon gång?

Ja.

Kanske.

Vi får se.

-Är det säkert att du inte vill klä av dig? -Ja, helt säkert.

Jag gillar att vara här med dig.

Gillar du att umgås med pensionärer som går på Subutex?

Ja, det är helt min grej. Den förfallna adelsatmosfären.

Jag sa att jag gillar att vara här med dig.

Jag också.

Jag gillar dig.

Det var coolt att bo här. Var snäll mot tjejerna! Kärlek, Clémence.

PS: Jag har lämnat min tröja åt dig, jag vet att du älskar den!

Kan vi prata om det eller ska vi undvika det?

Vi kan prata om det.

Jag gillar inte riktigt öppna relationer och sånt.

Jag har kommit över det.

Okej.

Bara "okej", eller... Okej, jag accepterar det?

Okej, jag accepterar det.

Titta. Grön blir bra, eller hur?

-Ja. Gillar han grön? -Jag vet inte. Jag tror det.

Tror du det?

Vet han att jag finns?

Grön är bra.

Då är den inte samma som min.

Jag ska betala.

50 euro, tack.

Samma som din!

Så där.

Jättefin.

-Det är riktigt coolt. -Ja.

-Jag valde rätt. -Ja.

-Ser du det? -Ja.

Det är dina initialer. Jag tar ditt efternamn när jag blir stor.

Är du säker? Det är ett namn med bagage.

Jag vill ha samma namn som du och farfar.

Du bestämmer.

Hur går det i skolan, Paul?

-Bra. -Jaså?

-Går du fortfarande på lågstadiet? -Nej, förberedande skola.

Paul går i en privatskola.

Mamma...

Varför åkte vi inte till havet, som du sa?

För att Laurent inte ville att jag skulle ta med dig.

Men jag väntade på dig. Jag väntade på dig hela sommaren.

Jag vet.

Jag är trött på er båda.

Dessutom har pappa rätt. Du är bara självisk.

Du vill leva ditt eget liv. Du bryr dig inte om oss.

Det är inte sant, Paul.

Jag bryr mig.

Paul...

Paul, jag vet att du är arg och du har rätt att vara det.

Men det är inte för att din pappa och jag har separerat

som vi inte ses. Okej?

Laurent är väldigt arg på mig och vill inte att jag ska träffa dig.

Han kommer ändra sig. Under tiden måste vi göra vårt bästa.

Nöj dig med det här. Med det vi har.

Okej?

Jag vet att det är hemskt och vi förtjänar bättre, båda två.

Det är orättvist. Men det finns inget jag kan göra för att ändra på det.

Jag är ledsen.

-Jag vill gå. -Vänta, Paul, vi kanske kan prata...

Jag vill gå!

Jag ser vad som händer. Vet ni det? Jag ser det.

-Verkligen? -Ja.

-Jag kan inte förstå någonting. -Det kan ni visst.

Jag tog hand om er akt i somras. Jag läste om den.

Jag tar den här och lägger den i akten.

Vi kommer dit.

Det gör vi.

Jag ger er en stund.

Det är kallt. Det är fruset.

Det är äckligt.

Det är kallt, eller hur?

Är det allt?

Rör vid det. Det är kallt.

Nej, jag tror dig.

Försökt boka helgen med Paul. INGET SVAR.

Laurent avbokar helgen med pappa.

Pauls födelsedag. INGA NYHETER.

Försökt boka helgen igen. INGET SVAR.

Hej, madame Delcourt, det är madame Dureau från mötescentret.

Det är sent, men jag ville höra hur ni mår.

Jag är ledsen att Pauls pappa har ställt in igen.

Jag borde inte säga det här, men det han gör är patetiskt.

Jag har lagt ett brev i er akt.

Det är inte normalt, men... jag är orolig för Paul.

Jag tror att det är brådskande. Han verkade inte må bra förra gången.

Jag tänkte att vi kanske borde kontakta socialtjänsten...

Men man vet aldrig hur det kommer att sluta...

De kan placera honom i fosterhem

och det skulle ta ännu längre tid för er att återförenas.

När han placeras på fosterhem, är han registrerad där tills han fyllt 18.

Efter att ha funderat på saken, tror jag att det är bäst att inte göra det.

Det finns inte mycket mer vi kan göra för tillfället.

Jag är verkligen ledsen.

Hur som helst, ska jag försöka kontakta Pauls pappa igen.

Jag återkommer till er. Tveka inte ringa om du behöver.

Ha en trevlig kväll.

Hon säger att hon inte orkar mer.

Att mitt liv är svårt och att jag är svår.

Hon säger att hon inte står ut med hur jag är mot henne,

när jag går på nätterna och försvinner några dagar

och sedan kommer tillbaka galet förälskad.

Hon orkar inte längre, den galna kärleken och sedan kylan.

Hon är trött på det vilda barnet.

Hon är trött på min arrogans, mina dumma uttalanden,

som går från bättre till sämre.

Hon säger att hon en dag kommer att lämna mig.

Kanske är det på grund av vintern som vi är så här.

-Kan vi gå nu? -Ja, såklart.

Ni har två timmar på er.

Njut nu. Skynda er.

Vad vackert!

Se upp, mormor!

-Vad gör vi nu? -Jag tänkte att vi kanske kunde bowla?

Det är en jättebra idé!

Fast... Nej, det kommer inte att fungera.

Vi kommer bli sena. Förlåt.

-Vad sägs om en film? -Nej, vi har inte tid.

-En glass till? -Det är okej för mig!

Vad är det?

Du är fantastisk. Jag tycker att du är fantastisk.

Det ligger i vårt Delcourt-blod.

-Kan du visa lägenheten nästa gång? -Ja.

Självklart. Du får se, den är inget speciell.

-Jag vill ändå se den. -Okej.

Jag kanske kan dumpa några av mina saker där?

Vad du vill.

Minns du hur du alltid ville komma hit? När du gick i förskolan.

Nej, det minns jag inte.

-Nå? -Jag väntade mig inte att du skulle komma.

Jag kom för att heja på dig.

-Är Paul fortfarande inne? -Ja.

Laurent är alltid sen. Han gör det för att slippa träffa mig.

Ska vi gå?

-Jag ville bara träffa honom. -Men nu sitter jag i skiten!

Lugna dig. Jag ville bara träffa Paul.

Jag tycker det är väldigt konstigt att jag inte har träffat honom.

Jag är mållös.

Jag tycker att det passar dig, det där "mötescentret".

Du hade inte velat att jag skulle träffa honom även om du hade ett normalt liv.

Vad?

Hör du vad du säger?

Tänk om Laurent hade sett dig? Ett "normalt liv"? Vad betyder det?

Det här är mitt liv. Jag har kämpat för att få träffa mitt barn i två år.

Paul...

...är förbjuden mark.

-Om du inte förstår det, så stick. -Ingen talar så till mig, Clémence.

-Kan du stanna tills jag somnar? -Okej.

Sen ses vi aldrig mer.

Håll ut, älskling.

Förlåt.

Ursäkta mig.

Kan ni hjälpa mig?

-Det är blockerat... -Den här grejen fungerar aldrig.

-Vilket foto? -Det där.

Det blir ett perfekt sovrum för Paul.

Ska jag måla en av hans väggar?

Kan du måla?

Nej... Lämna de vita väggarna ifred, snälla.

Sätt upp några affischer. Det blir perfekt, älskling.

Det kommer att bli jättebra.

Nästa gång mejlar Laurent två timmar innan för att avboka.

Och nästa gång igen.

Han avbokar också vår lördagsgenomgång på mötescentret.

Centret skickar e-post till honom. Han svarar aldrig.

Det beror på förhandlingen. De har bestämt ett datum i februari.

Han begärde att Paul skulle höras.

Jag fick reda på det efteråt.

Paul sa till domaren att han inte ville träffa mig

och att han aldrig saknade mig.

Han kallar mig inte "galen" längre.

Det var bättre än förra gången.

Hej.

-Har jag inte sett er förut? -Jo.

-Inga framsteg? -Nej, annars skulle jag inte vara här.

Jag tror dig.

Jag kanske inte borde säga det här...

...men ni verkar vara en schysst person.

Någon man kan prata med, menar jag.

Jag och mina papper och min papper kommer inte att förändra någonting, det vet du.

Vid ett visst tillfälle är det för sent.

Barnen växer upp och man kan inte vinna tillbaka tiden.

Och det är det de höga herrarna förstår inte.

Barndomen går snabbt.

Nåväl...

Berätta för mig.

Klockan 11:10, kom jag till min exmans, Laurent Lévèques, hem.

Jag bör påpeka att jag vann målet för tre månader sedan.

Jag ska nu ha vårdnaden om min son varannan helg och hälften av lovet.

Ett beslut som min ex-make inte en enda gång har respekterat.

Klockan 11:10 kom jag fram till hans lägenhet.

Där träffade jag Gontrand Ducourt, en vän, hans advokat...

Han öppnade dörren för mig.

Det fanns två andra vänner där inne, Isaac Hofmann och Guillaume Bloy.

Laurent sa att på det sättet skulle jag inte kunna hitta på saker,

eftersom det fanns vittnen.

Jag bad om att få träffa min son.

Jag gick genom korridoren och gick in på hans rum.

Min son låg på sängen, under täcket, precis som förra gången.

Laurent var också där.

Min son svarade inte på mina frågor, rörde sig inte.

Jag satte mig på sängkanten och bad Laurent om hjälp.

Han svarade:

Jag behöver inte tvinga Paul om han inte vill träffa dig.

Han talade högt så att de andra kunde höra.

Jag sa att han inte respekterade mina rättigheter

och att det inte skulle hjälpa Paul.

Att jag skulle lämna in ett klagomål.

Klockan 11:20 lämnade jag min sons rum.

I vardagsrummet sa Laurent:

"Så småningom kommer du att tröttna på allt detta trams".

Har du något att tillägga?

Ja. Det här är åttonde gången jag lämnar in ett klagomål.

Jag tror att det är sista gången.

I går kväll när jag cyklade insåg jag något.

Jag var på väg tillbaka till Belleville, korsade Paris,

och insåg att sorgen var över.

Inte vanliga stunden av sorg...

...utan den sorgen som genomsyrar allt.

Jag insåg att jag hade sörjt min son.

Jag insåg att det var nog. Jag har sörjt honom.

Jag mådde bra.

Det var flera år sedan jag mådde så bra.

Det slog mig plötsligt.

Som att vakna upp botad efter en influensa.

När jag tänker efter hade jag inte drömt om honom på flera månader.

Jag ringde nästan advokaten för att säga att jag inte ville ha något mer.

Inte ens på helgerna eller semestern.

Jag insåg att det var meningslöst, eftersom det ändå inte fungerade.

Det fanns inget att säga. Inget att göra.

Jag träffar honom knappt längre.

Vi vet inte vad vi ska säga varandra. Vi håller på att bli främlingar.

Det kommer att blekna bort.

Minnena från mitt liv med honom bleknar.

Eller snarare att de finns här någonstans, men de kväver mig inte längre.

Jag kan se andra barn utan att tänka på honom.

Jag tycker att de är söta. Det är inte sorgligt.

Det är inte längre en genomträngande smärta.

Snart är han tillräckligt stor för att välja att inte träffa mig alls.

Och det är okej.

Eller så vill han kanske komma tillbaka och bo hos mig.

Man vet aldrig med tonåringar.

Översättning: Mats Wennberg Ordiovision

Undertextning: Mac Zodiac