Original subtitles

Pratar vi för lite om psykisk ohälsa, eller är vi tvärtemot besatta av det?

Narcissister, trauma, psykopater och energitjuvar:

Psykologspråket har tagit sig in i vardagen.

Men hjälper det oss att må bättre, och får vi ett bättre samhälle?

Idrottsprofilen Ludmila Engquist och självhjälpsgurun Gabor Maté är här.

Men först: Välkommen hit, artist Pernilla Wahlgren–

–litteraturvetare Ebba Witt-Brattström, ledarskapstränare Elaine Eksvärd–

–professor i psykiatri Christian Rück och komiker Nisse Hallberg.

Jag vet att flera här kring bordet har gått ganska mycket i terapi.

Då blir jag nyfiken på vad ni har testat. – Ebba, vad har du testat?

Ja, det började på 70-talet.

Då testade jag nånting som hette primalterapi, primalskriksterapi.

–Det känns väldigt 70-tal. –Ja, det är väldigt basic.

Man ska gå tillbaka till sin förlossning.

Vi bär alla på... Janov, tror jag han hette.

Vi bär alla på ett trauma från vår förlossning.

Vår egen förlossning? Inte en som kvinnan varit igenom?

Du väntar, det är trångt och du ska genom den här trånga porten.

Du lever med detta enorma trauma, och så ska du tillbaka till det.

Sen ska du skrika dig ut, och då har du tagit makten över den.

Alltså, det är ju bullshit.

–Jag fick dig nästan. Du trodde mig. –Jag bara: "Åh, herregud." Skönt.

–Vad har du varit igenom? –Vad jag har varit igenom?

KBT, familjekonstellationsterapi, familjeterapi.

Nån liten knubbig tant som eldade rökelser och rökte mycket.

Det var i hennes lägenhet. Jag vet inte vad det hette, men dyrt!

Inte certifierat, men dyrt?

Hon hade en affisch på en elefant med fyra snablar. Det var hennes diplom.

Hon hette Shaktera Umpara eller nåt. Funkade inte. Jag är frälst i KBT.

Det funkade bäst? För du har haft lite att kämpa med.

–Verkligen, men det gick ju bra. –Du ger tummen upp till terapi.

Men, Elaine... Du förespråkar terapi, både för dig själv och för alla.

Vilken är din mest intressanta erfarenhet?

Utan terapi kan man bli rätt vidrig. Jag vet när jag inte gjorde det.

Jag har gått i gruppterapi för traumabehandling i sju år.

Med andra traumadrabbade. Det var lite tjatigt, men otroligt givande.

Sen har jag gått KBT för panikångest. Lysande, det förändrar hela livet.

–Hur blev ditt beteende, då? –När jag inte gick i terapi?

Jag var ganska arg. Jag kom ut med en bok om mitt trauma 2016.

Jag var inte riktigt klar med mitt trauma, så jag var ganska arg.

Hade en ordentlig offerkofta. Alla var för eller emot mig.

–Då hade jag behövt mer terapi. –Du var i krig med världen.

Och tyckte synd om mig själv.

Pernilla, om man ska tro Wahlgrens värld–

–som går på Kanal 5 och följer dig och din familj...

–Du är lite skeptisk till terapi. –Ja, jag är ju det.

–Har du haft det så lätt i livet? –Nej, verkligen inte.

Jag har mått piss och gått i terapi.

Jag har gått till olika terapeuter och fick aldrig ut nånting av det.

Det som har hjälpt mig i livet är ju mina vänner.

Vänner som jag kan prata med, älta. Kloka vänner som kommer med råd.

"Tänk si, tänk så." Och som känner mig utan och innan.

–Men du har testat terapi? –Ja.

Det kändes som: "Nu ska jag sitta här... 'Berätta, varför är du här?'"

Jag skulle berätta om mitt liv, och hon satt och typ:

"Gud, vilka smaskiga detaljer jag får höra nu."

Nej, jag kände mig aldrig... Hon satt och lyssnade: "Nä, är det så? Mm."

"Nej, nu är tiden ute." Och jag hade inte fått ut nånting.

"Skicka en faktura." Men har du lätt för att öppna dig för en främling?

Eller kommer du in och är "Pernilla Wahlgren"?

Jag har väldigt lätt att öppna mig. "Jag är här för det och det."

Men de här nycklarna man ska få att jobba med har jag inte fått.

Jag har inte hittat nån dörr. Så det har tyvärr inte hjälpt mig.

Då har det hjälpt med mina vänner.

Mina vänner är jättebra terapeuter som man kan dricka alkohol med också.

–Vill din familj att du ska gå i terapi? –Min dotter har ju velat det.

"Jag HAR gått i terapi", säger jag. – "Du har så mycket inom dig, mamma."

Jag tycker inte att jag har det, så... Min man vill gå i parterapi.

Det kan jag... Jag kan drifta...dryfta mig till det.

–Du kan ju göra det för att vara snäll? –Ja, det kan jag ställa upp på.

Det kan vara bra när man är två. Men när man är själv, då...

Jag är bra på att älta med mina vänner. Jag tycker synd om dem.

Vad är det din man Christian klagar på?

Vi är så olika. Han tycker att jag...

Att vi behöver mötas, för att vi är så olika. Att vi ska förstå varandra.

Men är han mer känslostyrd än du, eller tvärtom?

Ja, han är mycket mer känslig. Alltså...

Jo, mycket mer känslig som person. Tar åt sig mer.

Jag är mer så här: "Men, snälla, vad är problemet?"

Jag är lite easy-going, och då är det svårt för nån som är känslig–

–att leva med en sån person. Då är parterapi säkert jättebra.

Ta med honom en gång, så säger han: "Det där behövs inte."

Det är fruktansvärt tråkigt. Man får läxor, och det är så...

–Inte i parterapi, väl? –Jo, gud vad jag har fått läxor!

–Jag har gått i familjeterapi... –Gå till min gamla.

–En gång! –Sen vill han inte gå tillbaka.

Christian, kan man gå för mycket i terapi?

Ja, alltså...

Om det inte hjälper en, så kanske det kan vara för mycket.

Jag är intresserad av om samhället kan bli för "genomterapifierat".

Om vanliga problem plötsligt blir sjukvårdsaktiga problem–

–som man måste gå i terapi för. Det är ett farligt skifte.

När man får höra att alla barn borde gå i terapi. Det är lite...

Vad tänker du om det Pernilla berättar här?

Nämen... Jag har gått i parterapi.

Det blev skilsmässa efter två sessioner, så...

–Passa dig för det! –Ja!

Jag är rädd för det, att man börjar bråka om det som man tar upp.

Är det inte lite farligt att säga att du är easy-going och han är känslig?

Om man vänder på det kanske han säger att du är okänslig och han är djup.

Det skulle han kunna säga. Inte okänslig, men jag är inte så...

Jag tar inte åt mig så mycket, och han... Alltså, små ord...

Jag kan säga: "Men, är du sjuk i huvudet, eller?" Utan att mena det.

–Han blir ledsen på riktigt. –Där är jag med dig.

Man kan aldrig berätta vad man menar, men han kan berätta hur det landar.

Precis, så nu säger jag inte det längre.

Din man är fantastisk som berättar om sina känslor. Känslor har blivit...

Kvinnor i heterosexuella förhållanden har nästan patent på känslor.

Det är jättesvårt för män att berätta om känslor, för då är de "kränkta".

Gör de det inte, är de machomän.

De kommer ur testosterongrottan, som din man verkar ha gjort...

–För ofta är det... –Men Pernilla är kvar.

Vi brukar säga jag är den grabbiga i förhållandet. Han är mer feminin.

För dem som inte snackar känslor blir det gubbsuckar. "Vad är fel?"

–Är du en gubbsuckare, Nisse? –Det är komplext, det här.

Det är bättre att du pyser ut hela tiden. Min tjej pyser ut hela tiden.

Jag har full koll på hur hon mår i huvudet.

Och sen testar man att göra det, och det ska man inte göra...

Då blir man en gnällig, kränkt man, så jag väljer att stapla i stället.

–Och till slut exploderar det. –Det blir bråk, man ger igen...

Klart man ska göra det, men gud vad jag gubbsuckar.

Många som börjar i terapi fortsätter i flera år, med många olika terapeuter.

Här är några tecken på att det är dags att byta.

Tecken på att det är dags att byta terapeut:

När terapeuten tar fram kortterminalen i början av sessionen.

När terapeuten upprepar "Kan du berätta mer om vad du kände då?"–

–efter att du för tredje gången har berättat vad du kände då.

När yuccapalmen i rummet vissnar under samtalet.

När terapeuten antyder att allt ändå inte beror på din mamma.

När du av misstag får syn på terapeutens anteckningar.

När terapeuten påpekar att pappers- näsdukarna ska räcka hela dagen.

När terapeuten gett upp hoppet, eller rent av hoppat.

Jag vet inte... Nisse, känner du igen dig?

Jag har en terapeut som gick över gränsen jättemycket.

Hon kom med sin man på min standup och satt längst fram.

Nästa terapisession började hon med: "Vill du veta vad jag tyckte?"

Sen tog hon tio minuter och gav en recension om min standup. Det...

–Då är det dags att byta terapeut. –Ja, då var det dags.

Annars känner jag inte igen mig jättemycket.

Är terapi samma sak som att ta hand om sig själv? – Elaine?

Det är att ta ansvar för sig själv, att ta hand om sig själv och andra.

Så man inte blir passivt aggressiv eller tänker: "Du borde förstå!"

Man ska fråga sig: "Vad handlar det här om egentligen?"

–Man tar hand om sig själv. –Vad tänker du?

Terapi kan vara behandling för paniksyndrom eller nåt annat problem.

Ibland pratar vi om terapi som nånting för allt.

När vi pratar om terapi som allmän självförbättring, wellnessprodukt...

Det är då det kan, men inte måste, spåra ur.

Det håller jag verkligen med om. Wellnessprodukt...

Inget är ju så läskigt som terapi. Du blir helt ensam med dig själv.

Om jag förstår er rätt...

Att gå i terapi som nåt förebyggande, som att träna, ska man inte göra?

Nej, det är snarare...

Det är som att gå till tandläkaren om du får tandvärk. Det är inte svårare.

Fast du kan ju gå på årlig kontroll. "Du har ett begynnande hål."

Okej...

Så tänker jag om parterapi, att det kan vara bra att förekomma problem.

Att inte ta tag i det när skiten har träffat fläkten.

Skulle du gå i parterapi även när allt fungerar bra?

–Det borde man göra. –Hela livet?

Med jämna mellanrum. Säg en gång i halvåret.

Jag tänker på att din man och din dotter säger att du borde gå...

–Ska du också börja nu? –Nej, men som folk har sagt till mig:

"Du kanske inte borde vara här. Du pissar ner stämningen."

–Vad bygger de det på? –Han säger inte att JAG borde gå.

Han säger att VI borde gå, för att förstå varandra.

Sen går det ju upp och ner. Just nu förstår vi varandra väldigt bra.

Frågan blir ju... Det är bra att gå i terapi, men måste alla göra det?

–Det är det som blir frågan. –Och vad är svaret?

Insulin är bra för diabetes, men ska alla ta insulin?

Det är väl upp till var och en? Det finns inget tvång.

Man är inte dålig om man inte går i terapi.

Men det känns ju... – Du var inne på att man är vidrig om man inte...

Inte så kategoriskt, men vi har en hel generation som lär behöva terapi.

Vi föräldrar har gett dem skärmar–

–och de har inte fått uppleva oss närvarande, som våra föräldrar var.

Jag tror att det kommer att bli mer normaliserat med terapi.

Tänker du att terapi också kan handla om att optimera...

Att på nåt sätt bli sitt bästa jag?

Vi är människor med fel och brister–

–så att försöka bli perfekt eller inte ha negativa känslor–

–det är att sätta upp en fälla åt sig själv.

Det är bättre att acceptera sig som man är.

Problem kan man ta tag i för att bli så bra man kan.

Men att vara fast i dieter och självförbättringsprojekt...

Det slutar inte bra.

Elaine, vad gör du, förutom att gå i terapi–

–för att bli en bättre version av dig själv?

Jag blev superterapimänniskan här...

–Förlåt, det blev din roll. –Jag märker det.

Jag tycker ofta när vi pratar med varandra att det blir rapporter:

"Hur är läget?" Man berättar inte hur man mår egentligen.

Män skulle behöva utrymme att prata på riktigt.

Pratar ni känslor, du och dina kompisar?

–Ja... –Det där var ett nej, va? Det lät...

Nej, jag tror att kvinnor har en bild av att män inte pratar känslor, som är fel.

–Eller? –Nej, den är rätt, tror jag.

–Är den rätt? Är det bara jag? –Kvinnor vill ha ett svar.

När män frågar varann "Hur är det?", så är svaret: "Bra."

Det kan betyda "jag vann en miljon igår" eller "jag är död om en vecka".

Och det är okej. Man vill inte veta så mycket hela tiden.

–Nisse är ju en man som pratar känslor. –Det är jag. Gud, ja.

Då kan man väl inte säga att män inte pratar känslor? Vi gör det!

Skillnaden, om man som jag har vänner som fungerar som terapeuter–

–är att vi inte bara är ja-sägare. "Du har rätt, säg till honom!"

Vi säger: "Jag tycker att du är hård när du tänker så." Vi diskuterar.

Men är det män eller kvinnor som behöver terapi mest?

Eh... Ja, du...

Jag tror att väldigt många män, särskilt i min generation–

–skulle må bättre av att få hjälp och stöd i samtalsterapi.

Sen tror jag kanske att KBT kan fungera för yngre män–

–som ändå är lite öppnare och har levt i en annan kultur.

Beskriv skillnaden i processen mellan KBT och samtalsterapi.

Jag har gått i en KBT-terapi. Det var inte bra.

Jag skulle göra saker till nästa gång, och det gick åt skogen.

Men du rekommenderar det till unga män? Du hatar unga män.

Nej, nu... Nej, Fredrik, nu är du...

–Nej, jag ÄLSKAR unga män. –Jaså...?

Allt blir fel nu!

Jag menar att jag har fött fyra söner! Förlåt.

Om nu män måste gå så mycket i terapi, är det inte märkligt att...

Kvinnor pratar mer om sina känslor, tror vi, och går mer i terapi–

–men mår ändå sämre än män.

Det beror ju på att de möter män som inte har koll på sina känslor.

Det blir ju som... Du blir relationsexperten i relationen.

Jag blir nyfiken på vad du tänker om vad det här säger om samhället.

Ta ditt perspektiv, som språk- och litteraturvetare...

Det här har påverkat vårt språk och sättet vi pratar om varandra–

–med ord vi inte har använt förut.

Jag är väldigt kritisk till att vi pratar om folk som narcissister.

Det beror på att vi har presidenter, både i väst och i öst, som är det.

Men sen läser man: "Ställ inte de här frågorna till en narcissist."

Det är fel. Det är de frågorna du ska ställa. Begränsa antalet ja-sägare.

För då har narcissisten ingen chans att bre ut sig.

Det är väldigt typiskt för Stockholm just nu, eller Sverige–

–att allas ex är narcissist.

–Det kryllar av narcissister. –Det är helt urvattnat.

Och det betyder ju: "Jag är helt oskyldig. Det var narcissisten."

Är det inte bara att folk använder de orden... De urvattnas helt.

Är det så, Elaine, att orden är helt urvattnade?

Ja, det är det väl. Men jag vill gå längre.

Man borde göra en rättspsykiatrisk undersökning på varenda makthavare.

Det borde vara obligatoriskt med terapi för att leda ett land.

–Rättspsykiatrisk? –Ja, man måste kolla diagnoserna.

Två veckor inlåst i Huddinge är lagom.

Är det inte lite självupptaget–

–att bara utgå från sig själv och sina egna behov?

Är det självupptaget att gå i terapi?

Håll det bara för dig själv. Det blir lite som crossfit.

Folk som håller på med crossfit tjatar om det.

Gå i din terapi, men du behöver inte trycka ner det i halsen på alla.

Det är jobbigt, för Bianca sa en grej till mig när vi pratade.

"Du borde gå i terapi för Christians skull."

Men om jag ska gå i terapi själv ska jag göra det för min skull.

Det måste väl ändå vara rätt tänkt? Eller?

Parterapi gör jag för vår skull.

Men om jag ska gå i egen terapi för att förändras–

–eller bli nån som han passar ihop med... Nej.

Det behöver inte vara intentionen. Jag retade mig på gubbsuckar.

En vän sa: "Men vad är hönan och ägget? Tantgnäller inte du?"

Jag behandlar min man som en vaktmästare som borde förstå tankar.

Då är det bra att gå i terapi för hans skull.

Vi ska prata mer om trauma, som är ett stort tema inom terapi.

Vad är ett trauma och hur präglar det vårt psyke?

Den kanadensiska läkaren Gabor Maté är en stjärna på självhjälpshimlen–

–och har gett miljontals följare en ny syn på trauma.

Du är med oss nu, dr Gabor Maté. Välkommen.

Tack.

Är ditt stora antal följare–

–på Youtube och andra sociala medier ett tecken i tiden?

Ja. Jag har skrivit om det här i 27–28 år.

Men plötsligt blev jag en stor stjärna när världen uppmärksammade mig.

Det beror inte på mig, utan på att andra inser värdet i att läka från ett trauma.

När du pratar om trauma, vad menar du då?

Ordet "trauma" kommer från grekiskan och betyder "sår".

Trauma är alltså en skada. Det är inte det som drabbar en–

–utan det som händer inuti en som ett resultat av det man drabbats av.

Ett slag i huvudet är inte ett trauma, utan en traumatisk händelse.

Traumat utgörs av hjärnskakningen.

Traumat är ett alltså ett sår, antingen fysiskt eller psykiskt.

Och även psykiska sår manifesteras fysiskt i kroppen.

Trauman är oläkta sår, och många bär på såna.

I dagligt tal beskriver vi trauma–

–som krig, olyckor, övergrepp eller nåt annat mycket...

Nej, nej.

Det är så vi beskriver det–

–men all smärta och all stress är inte traumatisk.

Två personer kan råka ut för samma sak, som en stor förlust–

–där den ena blir traumatiserad men inte den andra. Det beror på.

Vad kan det vara?

Du menar att traumat är en reaktion på en traumatisk händelse.

Vilka faktorer avgör vår upplevelse–

–hur vi reagerar och hur traumatiserade vi blir?

Det finns många faktorer, men två spelar oftast in.

Den ena är hur känslig man är. Den andra rör den sociala miljön.

Det mest traumatiska för ett barn är att vara ensam med sina känslor.

Om ett barn upplever smärta, men kan berätta om det och få bekräftelse–

–blir barnet inte traumatiserat, som man blir när man är ensam.

Så alltså känslighet och huruvida vi är ensamma eller får stöd.

Om jag förstår dig rätt–

–så anser du att alla kan falla offer för ett trauma.

Jag skulle inte använda ordet "offer".

Det antyder att man är hjälplös och utsatt för nån annan.

Det kan gälla i vissa fall, som när barn utsätts för övergrepp.

De är offer, men behöver inte förbli det.

Jag har några gäster här i studion–

–och en av dem är psykiatriprofessorn Christian Rück.

Vad har du för kommentar till det som Gabor säger?

Min invändning, som vi ska återkomma till, är att trauma ibland används–

–som en allmän förklaring till alla slags symptom eller problem.

Då kan det också bli problematiskt.

Håller du med om det, Gabor?

Att ordet ibland kan användas fel för att förklara allt?

Både ja och nej. Ibland kan nån säga:

"Jag ordnade en picknick med en massa mat."

"Men så regnade det, och jag blev traumatiserad."

Nej, du blev bara besviken och ledsen, inte traumatiserad.

Det är det ena. Men som läkare kan jag också säga–

–att oavsett om man studerar autoimmuna sjukdomar, cancer–

–depression, ångest, bulimi eller nån annan åkomma–

–så ligger det ofta ett trauma bakom, vilket sjukvården inte vill erkänna.

Inte psykiatrin, skolorna eller juristerna heller.

Du talar ofta om barn–

–som tidigt överges av sina föräldrar.

Eller som här i Skandinavien–

–när barnen lämnas på förskolan.

I miljontals år, eller i människans fall i upp emot 200 000 år–

–har vi levt i stora familjegrupper eller stammar–

–i större samhällsgrupper där barnen är tillsammans med vuxna hela tiden.

Det är nytt att barnen skiljs från föräldrarna och inte träffar dem på hela dagen.

Det skulle gå bra om förskolepersonalen var utbildad i känslomässigt stöd.

Barn behöver inte bara tas omhand fysiskt, utan få känslomässig anknytning.

Utan anknytningen blir barnen lidande.

Många drabbas av ångest och mobbning eller blir beroende av internet.

De knyter band till varandra och tappar anknytningen till de vuxna.

Det går att skicka barnen till förskola–

–om de får känslomässigt stöd där. Men ofta får de bara fysisk omvårdnad.

–Dr Gabor Maté, tack för att du var med. –Tack ska ni ha.

Det här handlar till stor del om trauma.

I vår verklighet är det ett stort begrepp.

Det är mycket som kallas för trauma, och Gabor gör också det.

Tycker du att det är oproblematiskt?

Nu blir det svårt med ordet trauma, men traumatiska händelser–

–har varit Auschwitz, våldtäkt... Tydliga hemska events.

Sen 1980 kallar man det för PTSD som man kan drabbas av efteråt.

Sen har man börjat använda det begreppet mycket vidare–

–för både småsaker och andra typer av händelser–

–som "min mamma såg inte mitt autentiska jag när jag var barn".

Det är en stor vidgning av vad vi pratar om–

–där nästan allt kan förklaras av det här–

–och nästan vilka problem som helst kan anses ha det.

–Har han rätt? –Jag är inte psykolog.

Men jag blir nyfiken, för du pratar om krig–

–och sen nån som inte blivit sedd av sina föräldrar.

Man kan vara i krig och ha föräldrar som älskar en.

Är det inte hemskt att inte bli sedd? Det blir väl ett krig inuti?

Det finns ändå händelser som är i allmänhet mycket farligare.

Att bli utsatt för dödshot–

–eller allvarliga övergrepp mot ens integritet.

–Det är ändå... –Ska man verkligen jämföra lidande?

Jag var utsatt för trauma som liten–

–och vissa vänner säger att de inte kan jämföras med mig.

Men jag ser ju hur dåligt de mår. Jag bär inte en större offerkofta.

Ja, men om vi inte jämför lidande alls–

–kan allt lidande förklaras på samma sätt.

Det beror väl på hur dåligt du mår? Eller hur vi reagerar?

Om vi säger att när jag cyklar till Filmhuset för inspelningen–

–blir jag överfallen av ett gäng som knipsar av mig alla mina fingrar.

Det skulle de flesta se som en allvarlig traumatisk händelse–

–med hög risk för hemska psykiatriska följder för mig.

Men om jag hade halkat här utanför kanske många hade tänkt–

–att det inte automatiskt ger mig katastrofala psykiska följder.

Jämförelsen haltar. Man kommer snarare hem till sina föräldrar–

–och de knipsar av den mänskliga kontakten–

–mot att man blir våldtagen eller slagen nån gång.

Det är två hemska händelser. Varför får inte den ena kallas trauma?

–Enligt Gabor Maté kan det vara det. –Ja, man får kalla det vad som helst.

Jag bestämmer ju inte ännu om språket i Sverige.

Men det gör du, höll jag på att säga... Vad tänker du när du hör det här?

Det blir den här nivelleringen, så jag håller med här. Det är olika.

Jag förstår att du, Elaine, tänker att det är upplevelsen.

Det är ju riktigt. Om du upplever att du blir traumatiserad–

–är det väldigt viktigt för dig.

Men du var inne på att vi projicerar skulden på andra.

Det finns en sån tendens. Det där med "mamma ser mig inte".

"Mum shaming" är ju en nationalsport–

–och det går att placera allt i det mamma inte gjorde.

Är det verkligen bra att gräva i allt och vända på varenda sten?

Om du hade gjort det, finns det då nåt inom dig–

–som hade kommit fram och gjort dig mer optimal?

Jag har verkligen vänt på varenda sten i mitt liv.

–Gömmer sig inget där? –Jag har inte sopat under mattan.

Men i dag mår jag så bra, så varför ska jag gå i terapi?

–Bara för att det är nåt man ska. –Du slipper.

Jag fastnade lite i liknelsen med cykeln och fingrarna.

Det var en sån otrolig bild. Det var bara så jävla grovt.

–Kastrationskomplex? –Det är så många svåra ord också.

Jag har varit väldigt hypokondrisk. Därför har jag gått i mycket terapi.

Först var det fysiskt. Efter hiv och galna ko-sjukan var det psykiskt.

Jag var rädd för att bli galen och för att tro att jag var min syster.

–Wow! –Mycket intressant!

Då grävde jag i var det kom ifrån.

När jag var fem år var det en kille som gav mig godis:

"Det där är ett dödspiller. Du har 15 minuter kvar att leva."

Där kom min första panikattack.

Det kan vara bra att vända på stenar och få en förklaring på reaktionen.

Kan inte det bli – det här med att vända på stenar – en del av ens identitet?

Man hittar ett trauma som har präglat en och bygger en hel identitet av det?

I den här typen av program–

–är det såklart en viss valuta att ha nåt att berätta om sig själv–

–som får en att verka autentisk och inte som en tråkig person.

Sociala medier gör det ganska mycket: skapar en falsk närhet.

Och en expansiv traumakultur kan bli en del av det.

"Det här är min sociala valuta – andra människor ser mig mer."

–Man kan se det i vanliga tv-program. –En autenticitet, att man är "på riktigt".

Vad säger det om vårt samhälle, Ebba? Att vi pratar på det här sättet?

På min tid fanns det neurotiker och sen fanns det hysterikor.

Att vara neurotiker var bättre än att vara hysterika. Det var så enkelt!

Och verkligen besvärligt är att bli fackad. Att hamna i ett fack, alltså.

–Jaha! –Jag trodde vi blev lite ungdomliga.

Man vill ju inte bli fuckad!

Här kommer Jockiboi och hans mamma var dum.

Och här kommer den. Det är ju en väldig... Vi är ju så komplexa.

Vi är så mycket mer. Jag tycker inte man ska säga att nån ÄR narcissist.

Man kan ha narcissistiska drag.

Vissa menar att lyckan hittar man utanför sig själv.

Lyckan hittar man när man finner mening i nåt annat än att gräva i sig själv.

–Jag håller med. Det finns både och. –Vad tycker du?

Får jag facit då?

Lycka skulle jag försöka undvika som mål.

Jag tycker att man ska vara nöjd om man inte är olycklig.

Att sätta upp ett perfekt mål–

–att vi kan leva ett liv som är optimalt... Nej, jag är emot lycka.

Emot lycka... Okej. – 1–10, var är du på lyckoskalan?

Oj. Jag skulle säga... Det låter ju hemskt, men 10.

Jag är jättelycklig.

Jag lever ett lyckligt liv.

Vi har det inte så i Norge just den här veckan, men...

Vi har bett Norstat fråga tusen svenskar, ett statistiskt representativt urval–

–om de har gått i terapi. Kolla här.

Knappt en av tre svenskar har gått i samtalsterapi.

I vilket parti tror ni att det är vanligast att gå i samtalsterapi?

Folkpartiet. De behöver det.

Det var inte det jag frågade om. I vilket parti är det vanligast?

–Centerpartiet? –Nej, sossarna, tror jag.

Väldigt tydligt. Titta på det här.

Vänsterpartisterna drar upp snittet.

Det är dubbelt så många som i de andra större partierna.

Funkar samtalsterapi? Se här.

Man har olika uppfattning beroende på om man själv har gått i terapi.

Ja, säger åtta av tio som har provat. Nej, säger hälften som inte har provat.

Har man inte gått kan man inte uttala sig.

Vi gav dem chansen ändå.

Men okej. Helt ärligt:

Har du nån gång tänkt att psykisk ohälsa också används som en ursäkt?

Titta här.

Över 60 procent misstänker det. Är det orättvist?

–Jag använder det som en ursäkt ibland. –Du har adhd?

Ja. Jag zoomar lätt ut.

Jag får verkligen koncentrera mig när ni pratar om djupa, allvarliga saker.

–Hände det när Gabor Maté...? –Du är tillbaka i skolbänken?

Ja, absolut.

Jobbiga känslor är en del av livet.

Men hur jobbigt är livet för svenskarna? Titta här.

Vi frågade vilka av följande känslor man har känt det senaste året.

66 procent har känt sig sorgsna, 31 procent deprimerade–

–46 procent har känt ångest och 16 procent har känt panikångest.

Jag reagerar på 16 procent panikattacker.

Det är nog en tiondel av dem som har haft panikattacker.

–Det är så många som... "Panikattack!" –Man övertolkar?

Har man haft en riktig panikattack, då ligger man inne med EKG.

Det överanvänds, så att jag blir förbannad.

Bara man är lite stressad.... Då blir jag så: "Ta dig i kragen!"

Fast man kan ha panikångest utan att behöva åka in. Man hyperventilerar...

Har du haft det? Hur då?

Nämen jag fick det ibland, vid flera tillfällen.

–Man hyperventilerar och... –Som scenskräck?

Nej, jag mådde piss. Jag hade alla de där diagnoserna. Eller känslorna.

Då mådde jag inte bra. Så jag är glad att jag sitter här och säger "10".

Faktiskt.

Till sist så frågade vi vilken känd svensk de helst hade haft som samtalsterapeut.

Vad tror ni att folk svarar? Om ni får välja.

–Mark Levengood. –Edward Blom.

Ska vi titta på svaret? Kolla här.

Leif G.W. Persson.

Mark är med. Men det är bara män. Vad säger det?

Vem fan vill gå till Micke Persbrandt?

Men mellan Persson och Persbrandt – vem är det som är inklämd där?

–Jo, Pernilla Wahlgren! –Va?

–Finns jag med? –Ja, du finns med! Du är pytteliten.

Så mår ni dåligt, kom till mig sen.

Det får vara korta samtal, så du kan fokusera.

Bra samtalsterapeut...

I Tornedalen är det långt mellan folk och ännu längre mellan psykologerna.

Men lanthandlaren tar sig tid till lite samtalsterapi i vintermörkret.

Vi befinner oss i Kitkiöjärvi.

Tre mil från finska gränsen.

Man blir glad när man träffar folk.

Man pratar om dagarna och hur man mår.

–Hur många apelsiner vill Krister ha? –Ta en rågkaka.

Ska den kallrökta vara skivad eller i bit?

Det är fredag. Senare i dag ska vi köra varor till utbyarna.

Vi tar med oss butiken och kör iväg med varor.

Det är -34 grader ute.

För kunderna betyder det här mer än en vanlig matleverans.

Ibland har de varit ensamma en vecka. Speciellt nu när det är riktigt kallt.

Man är som en psykolog.

Har de mist en anhörig, får man ta sig tid att sitta ner och prata.

Är det släktforskning?

Alla är släkt med varann.

Det är veckans höjdpunkt. De säger: "Äntligen fredag igen!"

Var fan har ni varit hela kvällen?

Vi kokar kaffe nu när det är så kallt.

–Jag har inget annat att göra. –Du bakar och städar.

–Har inte Sandra godis åt dig? –Jag glömde.

Socker, annars smakar det inget.

De har sällskap en stund och känner sig sedda.

–Kiitos paljon. –Tack själva.

Vi ska vidare i programmet. Elaine ska också vidare. – Tack, Elaine Eksvärd!

Vår nästa gäst var en älskad friidrottsstjärna med OS- och VM-guld–

–innan hon 2001 åkte fast för dopning.

Skilsmässa, cancer och en svår depression följde–

–och 20 år på flykt från den svenska offentligheten.

I dag är hon tillbaka i Sverige för att ge både livet och idrotten en ny chans.

Välkommen, Ludmila Engquist.

Tack!

Jag tänkte på dig när vi satt här och pratade.

–Du växte upp i Sovjet. –Ja.

–Var det mycket fokus på mående då? –Absolut inte.

Jag hade aldrig hört ordet "psykolog" eller "psykoterapeut".

Man skulle bita ihop och gå vidare.

Men en sak som var väldigt vanlig i gamla Sovjetunionen–

–var att om man mådde dåligt, då gick man till grannen.

Man ringde på, oavsett tid–

–och sa att man behövde hjälp. "Jag behöver prata."

–Hade du en sån granne? –Inte jag, men mina föräldrar.

Då satt man, en del med alkohol – vodka – eller med te...

Det fanns inte kaffe då, utan te med massor av honung och sylt–

–och så satt man och drack och drack och pratade och pratade.

Det vet jag hjälpte många. Det är grannsamverkan.

Underbart.

Du började ju väldigt tidigt med tävling, och då menar jag tävling på riktigt.

Inte som här, där man börjar med lek. Det var på liv och död från dag ett.

I Norge säger man ju "olympiska lekarna".

Ja, exakt. Så är det hos oss.

Nej, det är sant. Jag kommer ihåg det från dagis.

Vi tävlade i allt.

Om man hoppade hopprep, som jag gjorde, då räknade alla barnen.

Man räknade på riktigt, vem som vinner.

Den som vann fick en present. De andra fick inte det.

Men ingen var ledsen. Man tyckte det var rättvist att den som vann fick.

Jag kommer ihåg mitt första träningsläger.

Jag tror att det var 300 barn som åkte på träningsläger.

Vi tävlade och de tittade på hur duktiga barnen var–

–på att klättra, springa...

Och jag vann alla grenar. Den som vann en gren, fick ett kilo godis.

Så jag satt med påsar så, och 300 barn tittade på mig.

Och alla var hungriga.

Hur löste du det?

Jag delade godiset med dem som jag bodde med.

De andra var hungriga.

Att växa upp i den sortens system där man belönar vinnare så tydligt–

–hur har det format din personlighet?

Jag tror att jag fortfarande är en vinnarskalle, oavsett vad.

Det ändras inte, tror jag.

Jag hamnade i Sverige och här är det tvärtom, att barn ska leka.

Barn ska inte belönas för att de vinner.

Men jag tycker också att det är överdrivet.

–På vilket sätt? –Att man måste lära barn...

Alltså instinkten, att göra resultat.

Att lyckas, att prestera.

Så är det ju i det vanliga livet, när vi går ut på arbetsmarknaden sen.

Det viktigaste är inte att delta, utan att vinna?

För mig var det så.

I Sverige får man inte säga till nån att de inte presterat bra–

–inte ens i vuxen ålder.

Jag pratade förra veckan på en tränings... På Bosön.

Det är Olympiska kommitténs sportcenter.

En kille presterade inte, tyckte jag. Han kom till mig... Han är 20 år.

"Hur gick det på tävlingen?" – "Jo, det var så där."

"Vad fick du för resultat?"

Han berättade och jag sa: "Det var fruktansvärt dåligt!"

Det var ju katastrof. Det hade han aldrig hört!

–Ingen hade sagt det förr? –Ingen hade sagt att det var katastrof.

Så mycket tid som han la ner, så mycket pengar han spenderade–

–så mycket hjälp som han fick och inte presterade.

Han blev helt ställd. Han tittade på mig.

Jag frågade mina vänner om det var okej att säga så?

De sa: "Nej, nej! Ingen i Sverige säger så där. Ingen!"

Men jag tror att han tänkte.

Han ställde upp i samma gren veckan efter för att förbättra resultatet.

För att nån hade sagt åt honom: "Skärp dig."

Jag tror att vi måste ha in Ludmila i herrlandslaget i fotboll.

Här har vi tränaren. Här har vi tränaren.

Det är den här vinnarskallen som senare blir ditt största problem.

För det är väl förväntningen om att du ska vinna–

–som gör att du börjar dopa dig? Och sen åker du fast för dopning.

Ja, det stämmer.

Det var rädslan för att förlora, för att straffas–

–rädslan för mig själv, att inte vinna. För jag vann hela tiden.

Självklart har du en poäng.

Vi har pratat om trauma. Att åka fast för dopning...

–Ett enormt trauma. –Det var det för dig?

–Det är fortfarande ett trauma. –Kan du försöka beskriva det?

Det är ett så stort trauma att jag inte kan tänka på det.

Jag tänker inte. Aldrig.

Så fort de tankarna kommer, även nu efter så många år–

–så stänger jag av. För jag vet att upplevelsen är fruktansvärt smärtsam.

–Är det en fysisk känsla du känner? –Ja, den är fysisk.

Både fysisk och psykisk.

Fysisk för att jag har levt med den så länge att jag blev sjuk fysiskt.

Jag fick massor av problem med min hälsa–

–på grund av att jag mådde, och mår, så dåligt.

–Av skammen? –Ja.

Vi pratade mycket om terapi innan du kom.

Det finns människor som är med om hemska saker som sätter djupa spår–

–men som kan hitta försoning med sig själva och världen i behandling.

Världen kan bli hel igen.

–Jag har försökt i olika faser. –Vad har du försökt med?

Jag har varit hos psykoterapeuter, psykologer–

–i olika stadier och olika åldrar.

Men jag tror att det beror på min uppväxt.

Det var inte praktiserat i Ryssland, den typen av behandling.

Så jag kom dit med en negativ inställning.

–Jag satt där och tänkte: "Okej..." –Som en sköld, liksom.

Tycker du inte att det är jobbigt att sitta här och prata om det igen?

Om jag ställer upp i programmet, så måste jag.

Det känns som att problemet hela tiden har varit...

Rätta mig om jag har fel, men att du har haft svårt att förlåta dig själv–

–även om många andra har förlåtit dig.

–Och jag tror aldrig att jag förlåter mig. –Hur mörkt har det blivit?

Så pass mörkt–

–att det inte fanns nån glädje i livet.

Att finnas i livet.

Det är en skam också, att bara... Och egoistiskt.

Det är väldigt egoistiskt mot familj och vänner.

Jag vet att massor av folk vill att jag ska leva och vara lycklig.

Då är det egoistiskt att bara försvinna.

Men det fanns länge... Det gick inte.

Jag kan inte vakna varje dag och bara gå och klara av dagen.

Det går bara inte.

Jag var så pass nere flera gånger.

Men Ludmila, om terapi inte har fungerat–

–du har gått med de här känslorna...

Men du bestämmer dig ändå för att flytta tillbaka till Sverige från Spanien.

Jag måste fatta ett drastiskt beslut för att få bort alla tankar.

Där gick jag i terapi och det bästa en terapeut sa till mig var...

Han bad mig berätta vad som hänt.

"Min man har lämnat mig för en annan, vi levde tillsammans i 35 år."

"Han var min tränare, allt. Nu vet jag inte hur jag ska leva."

Han bara... Han var en väldigt kort man.

Han stod så här: "Vill du ha en man som har en annan?" – "Nej."

"Vad är det för fel på Tinder?"

"Vad är det för fel på Tinder?"

–Det var bara helt annorlunda. –Det var en annorlunda terapeut.

–Då fick du ju hjälp av en terapeut. –Jag skrattade jättemycket.

Hos andra terapeuter grät jag hela tiden.

Men med honom skrattade jag tills jag kom hem.

–Det var ju bra. –Han hjälpte mig på det sättet.

Och så hjälper jag en flicka – en fantastisk tjej, Matilda.

–Du kom till Sverige och blev tränare. –Jag började i Spanien redan.

Hon kom först ner till Spanien och du tränade henne, Matilda Halfwordson.

Jag frågade Matilda om hon kunde öppna ett Tinderkonto till mig.

Så du tränar henne mot att hon fixar dejtingappen åt dig?

Det finns andra dejtingappar också.

Matilda finns i ditt liv fortfarande. Du tränar Matilda.

Hon är fruktansvärt viktig i mitt liv.

–Du hjälper Matilda, men på nåt sätt... –Nej, Matilda hjälper mig.

–På vilket sätt? –Jag mår bra.

Jag mår bra när jag hjälper henne.

Som sagt, hela familjen hjälper mig. Alla är engagerade i mitt mående.

–Matildas familj? –Ja.

Många säger att Ludmila hjälper henne med träningen och att bli bättre.

Men sanningen är att det är de som hjälper mig.

Stunderna när jag är med Matilda och hennes familj, så är jag lycklig.

Alltså... Ja.

De kallar dig inte tränaren, de kallar dig mormor.

–Extramormor. –Ludmila, du är då tillbaka i idrotten.

–Nu som tränare. –Bara för henne.

Hur är det efter 20 år?

Svensk idrott har ju förändrats på 20 år.

Nej, jag tycker inte så mycket har förändrats.

Jag tror den stampar på samma ställe.

–Det är för mjäkigt? –Ja.

–Är det för mycket daltande? –Ja.

Och alldeles för lite stöd. Och för lite pengar.

Det har kanske blivit sämre.

När jag var aktiv fanns det mer hjälp för idrotten.

Idrott är så fruktansvärt viktigt i samhället.

För disciplin. Disciplin, träning, hälsa. Allt.

Men det har blivit en rikemanssport.

Att hitta en ny idrottstalang som du kan fokusera på...

–Det är därför jag sitter och skrattar. –Underbart. Tusen tack, Ludmila.

Tack till Pernilla, Christian, Nisse och Ebba. Vi är tillbaka om en vecka.

Översättning: M. Bach, E. Larsen, E. Enström Svensk Medietext för SVT