Original subtitles

Det var egentligen bara ett experiment

som gjorde detta oälskade område till en fristad.

De kom in från det ogästvänliga landskapet där ute.

Och siktar in sig på Knepp.

Det är som en saga.

Jorden kommer till liv efter dem.

Är det inte ett fantastiskt ljud?

Vi förstod det inte alls när vi odlade.

Vi hade inte sett magin.

Men det hände här.

Det började för länge sedan.

Charlie och jag var väldigt unga, i tjugoårsåldern.

Vi körde genom detta underbara, traditionella jordbruksområde.

Det var en engelsk idyll.

Som vi nu vet är det något helt annorlunda.

Ett förlorat landskap.

Vi var lyckligt omedvetna om den smygande utvecklingen som pågick.

Men sedan vi föddes på sextiotalet

har vi förlorat miljoner fåglar i himlen.

Våra infödda däggdjur går mot utrotning.

Vi är ett av de mest utarmade länderna i världen.

Då såg vi det som normalt.

Knepp Castle byggdes 1812

och är omgivet av jordbruksmark på cirka

åtta kvadratkilometer i sydöstra England.

Charlie var utbildad bonde

och var redo att ta över familjegården.

Han fick höra redan vid 14 års ålder

att man skulle hoppa över en generation och gå direkt till honom.

Vilket privilegium.

Och ändå bubblade något under ytan,

som vi inte tagit tag i.

Området var upplogat.

Fält efter fält med grödor dränkta i kemikalier.

Gödningsmedel, svampmedel och ogräsdödare.

Och det är välkänt att jorden här är svår att odla.

Den är helt enkelt inte lämpligt för storskaligt jordbruk.

Intensivt jordbruk praktiserades hela vägen ner till sjön och runt huset.

Allt plöjt, besprutat och gödslat.

Och allt finansierat via subventioner.

Och det gäller antagligen alla häromkring.

Vi jordbrukare var beroende av subventioner.

Vilket bland annat hjälpte till att betala för massor av gödnings och bekämpningsmedel.

- Där är du. - Ja, i majsfältet.

Jösses, titta på åttiotalsfrisyren.

Men det är inte hållbart på lång sikt.

Och det förstör jorden vi är beroende av.

Vi hade faktiskt inngen en plan för framtiden,

men vi visste att vi inte kunde fortsätta som vi gjorde,

det var så deprimerande. Alla dessa sömnlösa nätter.

Och ingen pratade om jorden?

Vi gick inte runt och luktade på det och sa: "Vilket trevligt organiskt material."

Ingenting sånt.

Kanske var det bara jag som gav upp, men...

Vår berättelse handlar om jorden.

Skiktet som täcker planeten.

Som vi är beroende av för allt. Och vi var på väg att förstöra den.

Något är inte rätt.

Man känner att något är fel.

Det var först när vi insåg hur trasigt systemet var,

det var först då vi kunde började lyssna.

Jag tror att den som fick oss att se på markerna på ett helt nytt sätt

var Ted Green. Nestorn gällande gamla ekar.

Han var lite vild som barn.

Han är nästan symbiotiskt kopplad till träden.

Han är en vandrande mykorrhiza svamp.

Han duschar inte. Han tycker att det är en fruktansvärd sak att göra.

Vi är vandrande bakterier och svampsporer. Han tänker helt annorlunda.

Ted kom och gav oss råd kring våra ekar på Knepp.

Det var något fel på dem.

Han blev förskräckt över vad han upptäckte.

Vart än jag såg, såg jag hav av vete.

Och jag tänkte: ”Åh, de dödar dem. De kommer att dö".

Han sa att trädets rötter sträcker sig

nästan femton meter ut från kronan.

Alla ekar du ser i landskapet

är sammanbundna via mikroskopiska fibrer.

Mykorrhiza svampar sträcker sig genom jorden och samlar mineraler och näringsämnen.

De är verkligen små trådar, som bomull.

Han beskrev det som ett kemiskt kretskort under våra fötter.

Det livgivande systemet som håller nästan varje växt på planeten vid liv.

Växter och träd kan faktiskt prata med varandra.

Kommunicera om sjukdomar, om attacker från skadedjur och insekter.

Eller om att bli betade av djur.

Vissa hävdar att mykorrhiza svampar kan sträcka sig över kontinenter.

Över hundratals kilometer

i opåverkade system.

Och vi har hackat sönder det varje år.

Och sprayat jorden och mykorrhiza svamparna med gift.

Det var vi som förstörde det vitala systemet,

på vilket träden är beroende av.

Jorden blir så småningom till smuts. Utan organiskt liv.

Och sedan behövs det gödningsmedel om något ska växa i det.

Ett ungt par, två barn, bönder och ett enormt område.

Att ta dem ut här och visa dem

träd som detta, och observa dem.

Att se trädet på ett annat sätt.

Och de förstod det på en gång.

När jag åkte hem tänkte jag:

De kommer att göra något. Något kommer att hända.

På sätt och vis kunde vi inte se på marken på samma sätt längre.

Människor som Ted berättade för oss hur kopplingar kan starta

en kedjereaktion, som kan starta en hel cykel.

Och återskapa det landskap som vi har saknat i hundratals år.

Ted sa till Charlie, att om han verkligen ville förstå hur ett landskap bör se ut,

då måste han besöka, och titta närmare på, ett radikalt experiment i Nederländerna.

Det kallas Oostvardersplassen.

Här hade en ekolog, Frans Vera, en radikal idé,

om hur djur interagerade med landskapet, långt innan människor förvandlade det.

Vetenskapen tror att hela Europa såg ut så här.

Täckt av träd. Jag tror att det är fel.

Få tror på min idé om hur det naturliga landskapet såg ut.

Min teori är att det naturliga landskapet

drivs av stora horder av stora djur.

Frans inledde ett häpnadsväckande experiment.

Han introducerade Konik Ponies, en flock av forntida hästar,

och Heck, en vild ras av nötkreatur.

Besättningarna efterliknade de forntida djuren som en gång vandrade över Europa.

De stora djuren skulle hålla tillbaka träden, vända runt jorden,

och ändra landskapet och visa oss hur Europa kan ha sett ut tidigare.

Ett landskap som vi inte längre kan föreställa oss.

Även forskare trodde att jag var galen som trodde på en sådan idé.

"Det är inte förnuftigt. Det kommer inte att fungera."

Bara om du ser det, kan du tro på det.

Träden tog inte över terrängen.

Istället uppstod ett lapptäcke av olika livsmiljöer,

som livnärde ett enormt antal djur,

där mycket få hade överlevt tidigare.

Charlie kom. Jag kände honom inte.

Han tittade på nötkreaturen, de vilda hästarna och rådjuren.

Jag förväntade mig inte att det skulle leda till någonting.

Varför skulle en galen Engelsman ta till sig en sådan idé?

Han gillade det, men jag vet av erfarenhet,

att man kommer att möta mycket motstånd om du antar en sådan idé.

För mig var det så, att istället för att ständigt kämpa mot naturen,

varför inte använda idén på Knepp?

Om vi ​​kommer hem med denna idé, kommer det att leda till stora förändringar.

Det har aldrig gjorts förut, och det finns så många lagar och bestämmelser

som hindrar en från att ens tänka så här.

Om du är jordbrukare, särskilt om generationer har brukat marken,

är ögonblicket då du bestämmer dig för att sluta,

belastat med så mycket skuld och stolthet.

Försäljning av jordbruksmaskiner.

Familjen Burrell har odlat marken här i över 200 år.

God morgon och välkomna till Knepp Castle's Farm

på denna våta septembermorgon.

De säljer sin jordbruksmateriel och utrustning för nötkreatur.

För dem som aldrig har varit på en auktion tidigare...

Där är alla dina ansträngningar, hopp och drömmar.

Du medger för omvärlden att allt har varit förgäves.

Det är oerhört smärtsamt att titta på.

Såldes för 25 pund.

Charlie kunde inte stå ut med att se på.

Han var på sitt kontor.

Det var fortfarande för nytt.

Francis meddelande var tydligt:

Vi skulle riva ner staketen. Riva upp allt.

Och låta djuren ströva fritt.

Det var oerhört spännande när vi släppte ut Exmoor hästarna.

De flög ut, sparkade och hoppade runt.

De har ett robust utseende som går tillbaka till istiden.

Det har en vildhet i sig som tama djur inte har.

Vad vi letade efter var forntida raser.

Nötkreatur som är så nära deras förfäder, Aurochs, som möjligt.

I stället för vildsvin köpte vi Tamworth grisar.

Så, ja. Iväg med dig.

För alla djur var det början på en resa.

Från tam till vild.

Jag minns grisarna bäst. De verkade så otroligt fogliga.

Är det möjligt för dessa djur,

dessa enorma, tämjda djur, att överleva där ute?

Den första vintern var det osäkert.

Kunde djuren verkligen överleva där ute?

Hela den långa vintern?

Gårdsdjur matas vanligen under vintern.

Men våra var tvungna att ta hand om sig själva.

Efter alla tvivel och oro

var det ren glädje när man mötte en sugga

som gick längs en gammal häck med en radda kultingar bakom sig.

När dagen led mot sitt slut

ledde hon dem försiktigt i skydd under en sälg.

Bland bladen på marken byggde hon ett litet bo för dem.

Hon hade återgått till sitt naturliga beteende.

De hittade en liten grop där de kunde hålla sig varma,

eftersom de är ganska små och tunna när de föds.

Men det stannade inte där.

Hon återvände med löv och mossa,

som för att bädda ner dom under ett täcke för natten.

Vid denna tid på året vandrar de gravida korna

runt och letar efter en avskild plats,

där de kan kalva.

Efter generationer i fångenskap föds

denna kalv ett steg närmare vildmarken.

Efter att ha fött behöver hon järn, så hon börjar omedelbart äta nässlor.

Hon äter inte dem någon annan tid på året.

Och när det är dags introducerar kon sin kalv för resten av hjorden.

Det är en rörande upplevelse att se alla kor, som börjar med att matriarken

välkomnar kalven och den blir en del av stammen.

En del av deras kollektiva medvetande.

Man inser att dessa instinkter är helt oåtkomliga i en gårdsmiljö.

Charlie gillar inte att prata om det förflutna.

Han tänker att vi skapar ett nytt landskap för framtiden.

Men vi försöker definitivt väcka forntida relationer.

Våra djur kan se ut som tama hästar och lurviga gamla kor,

men redan från början började djuren bli något helt annat.

Men det fanns vissa utmaningar på den här resan,

från det tama till vilda.

Inte minst med den ganska komplicerade Duncan.

Duncan var inte rädd för människor alls,

och han lade en hög utanför dörren till fastighetens kontor.

De gör detta för att markera sitt territorium.

En dag bröt han in på kontoret och gick rakt fram till receptionen.

Han skrämde livet ur vår sekreterare.

Ut med dig nu.

Han var problematisk eftersom han visste inte om han var vild eller tam.

Han befann sig i ett konstigt gränsland.

Det var inte bara Duncan som var för tam.

Vid den tiden samlade vi in pengar

genom marknader och poloturneringar.

Och grisarna började naturligtvis associera tälten med mat.

De gick rakt in i tältet och började beblanda sig med gästerna.

Och äta kanapéer.

De bröt in i ett cateringtält.

Och åt lådor av Mr. Whippys glasspulver.

Och sedan dök Duncan upp.

Det ser ut som en löpare. En vild Exmoor häst.

Håll er lugna.

Bland dessa otroligt värdefulla polohästar sprang Duncan in

redo att slåss.

Vi har lite problem här, men spelet fortsätter.

Håll er lugna bara.

Det var alltid totalt kaos.

Åh, nej, han är på väg mot tälten!

Han kommer ut och välter bordet! Citronkakan är förstörd!

Han vänder tillbaka över fältet. Han är definitivt inte en polo häst.

Han är på väg till målet. Polo häster överallt.

Det är roligt så här efteråt, men den typen av beteende

kunde lätt ha vänt allmänheten mot oss.

Om det hände riskerade vi att staten skulle dra in sitt stöd.

Klockan tickade.

Skulle denna brokiga samling djur omforma landskapet,

på det sätt som människor som Ted och Frans hävdade att de skulle göra?

De första riktiga tecknen på hur djur skulle kunna förändra denna lilla del av England

kom från grisarna.

Det första de gjorde var att böka upp kanterna längs uppfarterna,

de där remsorna på båda sidorna uppfarten.

Anledningen var att dessa områden aldrig hade blivit plogade.

Det var den enda delen av området som vi aldrig hade plogat eller besprutat.

Som fortfarande var fulla av liv, med maskar, insekter och rötter som de sökte.

Det var som om de visade oss vad vi hade gjort med jorden.

De enda platser som vi inte hade odlat var de som grisarna flockades runt.

Plötsligt hade Charlie en tydlig vision.

Det var vad som hände med jorden,

som skulle visa oss om projektet skulle lyckas.

Om livet faktiskt återvände.

Det finns en cirkulär utsmyckning framför huvuddörren.

Med en stenstaty av en hund i mitten.

Naturligtvis har vi aldrig plogat där.

De gick rakt på den.

Men grisar som grävde i gräsmattan var lite för mycket.

Inte ens Charlie, oavsett hur mycket han än ville släppa taget,

så kunde han inte släppa den där gräscirkeln.

Han har en piska som hänger vid paraplyerna.

Det är väldigt svårt att få en gigantisk sugga att vända

när hon är fast besluten att vända upp och ner på gräsmattan.

Man behöver bara göra det ett par gånger eftersom de är otroligt intelligenta.

De kommer ihåg det och säger åt smågrisarna att inte gå dit.

"Ni blir inte störda någonstans, förutom cirkeln där."

Jag blir förbannad när grisarna bökar upp gräsmattan.

De är snabba.

Man måste cykla för att komma ikapp dem.

Föreställ dig Indiana Jones på en cykel.

Okej, en annan röd.

Oj, en flög bort.

De konstigaste sakerna händer ibland.

Det låg en död uggla i frysen bredvid glassen i sex månader.

Det finns mycket skräp i kylen.

Jag har lagrat många olika saker i frysen.

Vi försökte skapa en databas.

En början på historien och vår utgångspunkt.

En bas för undersökningen.

I det första stadiet såg vi inga tecken på någonting.

Och det var en ögonöppnare.

Vad har vi gjort tidigare?

Vad tänkte vi på?

En slags känsla av skuld.

Vi delar det tankesättet nu.

Vi ansvarar för en period av massiv förstörelse.

Vi måste tänka om.

Och det gör vi. Vi har börjat tänka om.

Bonden som jag gifte mig med hade blivit en insektsamlare.

Han kröp runt och gick igenom varenda komocka för att se vad han kunde hitta.

Det var viktigt, för tidigare fann vi ingenting i komockorna när vi var jordbrukare.

Vi började nu betrakta dem som nya universum av liv.

Även i de tidiga stadierna av det som hände

började vi se livet återvända till det som hade varit jordbruksmark.

Man kan känna jordens lättnad när den börjar bulla upp

och det är alla dessa små varelser som gör det.

Och livet som återvänder till den där döda jorden

efter hundra års plöjning är fantastiskt att observera.

Vi gjorde något som var helt utan syfte.

Vi var tvungna att förlita oss helt på naturen

och se vad som skulle hända.

Det var en utmaning efter 200 år av så kallade framsteg inom jordbruket.

Och det krävde försiktig kommunikation med våra jordbrukande grannar.

Hej på er.

Charlie stod upp och pratade om fritt vandrande djur

och återskapandet av jorden.

Och han förklarade att jordbruksstödet måste förändras.

Han visade bilder på Knepp

och bilder på vad vi förväntade oss ur Knepp kommer att se ut på tio år.

Vi hade förväntat oss en stor grad av entusiasm.

Kom gärna och prata med oss. Tack.

Men det var iskall tystnad.

Men så började några av dem tala.

- Det ger inte mat på bordet. - Där i ligger problemet.

De sa att det var skamfläck.

Det är ren galenskap.

Att vi var ansvarslösa.

Ska vi ha vildsvin som springer runt på huvudvägen?

Att det skulle bli ogräs överallt, och värst av allt, korsört.

Korsört kommer att döda nötkreatur och hästar. Det råder ingen tvekan om det.

Det här ska hanteras av markägaren.

Ilskan de kände när de såg våra fält täckta av dem.

Den här resan skulle inte bli så lätt som vi trodde.

Vi försökte uppfostra två små barn.

Vi försökte bygga våra liv.

Vi kände att vi var under stort tryck.

Jag har känt mig lite som en outsider under stora delar av mitt liv.

Jag är adopterad, och då kan man förmodligen uppleva ett slags avstånd.

Och en vag känsla av att inte höra till,

eller att man inte är född den konventionella vägen.

Jag tror att det kan vara till hjälp när man tror att allt går fel.

Min pappa sa alltid att jag letade efter hålet i staketet.

På ett sätt är det vad vi gör. Vi letar efter en väg ut ur ett tankesätt

som vi har förlitat oss till så länge.

Vi behövde några tecken på att vi inte var på fel väg.

Vi behövde se att något faktiskt skulle komma ut av allt det här.

Det var vid den tiden som vi gick ut vid soluppgången

och blev plötsligt helt överväldigade av fågelsång.

Det förde oss tillbaka till vår barndom.

Näktergalen återvände snabbt i flertal,

de var nu fler än någonsin tidigare.

Men så hände något ganska fantastiskt.

Det underbara kurr-kurr.

Vi hade aldrig haft turturduvor här tidigare.

Att en av landets mest hotade fågelarter hittade oss...

Detta är Chaucer, Shakespeare. Den är vad vi sjunger om vid jul.

"Min sanna kärlek gav mig..." Vi är nära att förlora arten.

De är troligen fågelarten som står på tur för utrotning.

Plötsligt finns det en plats i södra England,

där antalet turturduvor faktiskt ökar.

Det går helt mot trenden.

Ingen förväntade sig det.

Något absolut extraordinärt händer här.

Denna fula, taggiga, oälskade mark började bli en fristad.

Och andra sällsynta djur hittade sin väg till oss.

Små djur som många av oss har glömt.

Och jag bara älskar dvärgmusen.

Vi hade inte observerat detta däggdjur före projektets början.

De hittade oss på något sätt. Jag tänker mig gärna att de

på något sätt instinktivt söker sig till oss, nu när vi har ett område för dem.

Man kan föreställa dig dem i den fientliga terrängen där ute.

Ute på ett äventyr. På jakt efter en bättre plats.

De kommer in genom viadukter, under vägarna.

Och hamnar på platser som den här, med perfekta möjligheter att bygga bon.

Och de bygger de vackraste små bon.

Där de balanserar allt.

De väver dem runt långa stjälkar,

och sedan fodrar de dem med tisteldun.

Så de ser ut som otroligt mysiga, vackra och lyxiga bon.

Varje dag undrar vi vad kan hitta.

Vilka djur är på väg att hitta oss?

Vi vet aldrig vilken liten samverkan som kommer att utgöra en skillnad.

En fjärilseffekt som kan initiera en omvandling.

Oavsett var du tittar, återupptäcker djur och växter förbindelser,

som sedan länge gått förlorade i det moderna landskapet.

Där en ko lämnar ett fotavtryck, kan det avtrycket i jorden

bli ett helt universum av fantastiska varelser.

En plats där man kan hitta vattenbaggar och sniglar,

och vi hittade till och med en liten fluga som aldrig har setts tidigare i Storbritannien.

Alla dessa varelser blir till mat för grodor, fladdermöss och fåglar.

Allt tack vare korna som vandrar runt landskapet.

Till och med ekar har komplexa relationer.

De behöver öppna utrymmen för att växa.

Och det är de stora idisslarna som skapar dessa öppna områden.

Med lite hjälp från nötskrikorna.

Det är så här ekar växer i det vilda.

Deras liv börjar under taggiga buskar.

På detta sätt är det unga trädet skyddat från gnagande munnar.

Tills det är tillräckligt starkt för att sköta sig själv.

Precis som i Oostvaardersplassen, kom förändringarna i landskapet

genom inverkan av djur.

I Nederländerna blev projektet så småningom reglerat på grund av allmänhetens oro.

Människor tyckte att naturliga dödsfall orsakade onödigt lidande.

Här på Knepp tar vi hand om djuren.

Men vi har våra egna problem med den allmänna opinionen.

I ett brev till Charlie sa man att hans morföräldrar skulle vända sig i sina gravar,

de skulle vara förskräckta över vad han hade gjort.

Att vi var opatriotiska.

En kvinna sa helt enkelt att det vi gjorde skadade hennes förstånd.

Det uppfattades som en förolämpning av dem som såg den brittiska landsbygden

som något kontrollerat, hanterat och som något med sitt eget skönhetsideal.

Och att vi förvandlade något vackert till något väldigt fult.

Det fick oss nära brytpunkten då och då.

Det blev personligt och smärtsamt.

Och det orsakade känslan av att man inte längre är välkommen.

Man står utanför samhället. Man känner sig utstött.

Vi var under belägring och kritiken växte.

Stora markområden har återlämnats till naturen.

Men man kan ifrågasätta hur vilt det är.

TV -sändningar.

Förra sommaren rapporterades det om fält invaderade av korsört.

Arga brev till ministrar.

Detta hemska ogräs. Det gör mig illamående.

Radio inslag.

De kan göra det här eftersom de är så oerhört privilegierade.

Vi kunde ha kastat in handduken när som helst och gett upp.

Men nej, vi stod fast.

För under hela tiden såg vi hur livet återvände.

Jag har tillbringat hela mitt liv med att titta på insekter,

så jag kunde se att något hände.

Maskarna som migrerade hit och rörde sig i jorden,

något som forskare trodde skulle ta hundra år,

hände på tio år.

Nu har vi 19 olika arter av daggmaskar.

Allt material som dras ner under ytan, ner i de små hålen,

skapar jord. Det är livets byggstenar.

Alla miljoner maskar som återför liv och organiskt material

och ger näring till alla små insekter.

Och ger Teds nätverk av Mykorrhiza svamp dess näring.

Det är häpnadsväckande.

Jordens förnyelse.

Det är vad omvandlingen av Knepp handlar om.

Uppmuntrad av förändringarna i jorden

tog Charlie sin besatthet av landskapsförändring till en ny nivå.

Han skulle nu förvilda floden Adur,

som rinner över våra marker och som hade betvingats till en rak kanal.

Han ville återställa de vackra kurvorna,

som fortfarande kunde ses som skuggor av det förflutna över slätten.

Men naturligtvis krävde det en enorm mängd utrustning och investeringar.

Tio års studier om miljöpåverkan i samarbete

med miljömyndigheterna. Det var ett enormt projekt.

Då dök Derek Gow dök upp.

Vi visade runt Derek, och han rullade med ögonen och sa:

Ett par bävrar skulle ha fixat det gratis på sex månader.

Och de skulle ha gjort ett bättre jobb.

Jag minns tydligt att jag sa till Charlie,

att bävrar har gjort detta i hundratusentals eller miljoner år.

De är mycket bättre på att återställa våtmarker än vi någonsin kommer att vara.

Derek har skapat en fristad för europeisk bäver på sin gård i Devon.

Han är Storbritanniens ledande bäverspecialist.

Han bjöd in oss så att vi kunde träffa bävrarna

som han hoppades kunna släppa fria en dag.

Man kan se var vattnet tar slut, men inte många synliga grenar.

När de bygger grunden kan man tydligt se att de är gjorda av grenar, träd och stenar.

Denna varelse kommer att förändra landskapet.

Man kan se att vattnet som bävern dämmer upp,

skär av skogen, som öppnas upp som svar.

Och allt förvandlas till en stor, våt, hängande trädgård.

Full av liv.

Ett landskap som är sjukt, de får det att må bättre.

I dessa katastrofala relationer,

rinner vattnet direkt från åkrarna,

ner i huvudkanalen, ner till staden och "dumpf!".

Översvämmar skolor och familjehus

bilar välter och människor står och gråter i avloppet.

Det kommer snart att vara över.

När Charlie träffade Derek visste vi att en av de viktigaste

sakerna som vi var tvungna att återföra hit var bäver.

De har saknats här i över 400 år.

Om vi ​​skulle släppa ut bävrar,

var vi tvungna att få ett godkännande från myndigheterna.

Det är helt löjlig situation.

Ett tillstånd att hålla två bävrar i en inneslutning.

Ett djur som kan förhindra översvämningar, rena vattnet,

återställa biologiskt mångfald. Vad är problemet?

De är inte radioaktiva. Det är inte en allosaurus

som vi släpper till naturen.

Som välter bussar i centrala London.

Det är bara ett djur som gör avsevärt bra saker.

Det fanns redan ett antal bävrar i England,

men de hade släppts ut olagligt

av "Gerillan för naturens återställande".

Oavsett hur mycket vi än gillade deras tillvägagångssätt

var det inte något vi kunde göra.

Jag tänker inte prata om gerilla operationer. Det fungerar inte.

- Vad handlar det om? - Min mun är stängd.

Det finns många sätt att få in bäver i landskapet.

Vi gör det med en licens.

Vi var tvungna att vänta åtta år på det tillståndet.

Vi kanske inte har bäver på Hammer Pond ännu,

men grisarna visade oss något helt nytt.

Ett beteende som vi aldrig förväntat oss.

De simmar eller snarare dyker.

De kan hålla andan. Det är ganska unikt.

Jag tror inte att kor kan det, men grisar kan hålla andan under vattnet.

Och de kommer upp med enorma dammusslor i munnen.

Med vart år som gick såg vi hur en art kunde sätta igång en kedjereaktion,

som vi aldrig kunde föreställt oss.

Som fröna från pilträden som flyger i luften i maj.

De fröna måste hitta fuktig, naken jord. Annars kommer de att dö.

Det är grisarna som skapar de öppna områdena där pilens frön kan växa.

Så nu har vi många pilträd där grisarna har bökat.

Och pil är mat för larverna av den lilla irisfjärilen.

En av våra mest sällsynta fjärilar.

Det finns nu hundratals av dem runt Knepp.

Vi har nu den största grupperingen i landet.

Så en av de sällsynta fjärilarna trivs här tack vare grisen.

Det finns så många liknande kopplingar,

som sträcker sig ut och gör landskapet mer komplext.

Och det finns en ny komplexitet också i deras liv.

Man ser att deras personlighet kommer fram, ett helt spektrum av uttryck, interaktion och intresse.

Och man inser att gårdsdjur är en skugga av sig själva

på grund av den miljö där vi placerar dem.

Det väcker känslor att se djuren uttrycka sig.

Jag minns ett speciellt ögonblick,

där ett av fölen ledde besättningen till Knepps gräns

och en vacker fullblodshäst tittade in från den mänskliga världen utanför.

Det är lätt att få en romantisk bild av allt man ser,

men jag kunde inte skaka av mig tanken på att hon måste ha tittat på med längtan.

Kanske med en form av hästens svar på avundsjuka.

Det var inte bara hästarna som tittade på.

Det kändes som att hela världen tittade på när ett nytt hot mot vår trovärdighet

började spridas över gården.

Vi hade släppt ut ett monster från jorden.

En växt som jordbrukare alltid har fruktat och kämpat mot.

Den kallas mjölkstistel.

Dess rötter sprids som en löpeld under jorden,

när den klonar sig själv och skapar enorma kolonier.

Endast kraftfulla bekämpningsmedel kan slå ut den.

Även i detta land, där den är ursprunglig,

finns det bestämmelser för att förhindra dess spridning i jordbruksmarker.

Det var inte det nya landskapet vi hade förväntat oss efter så lång tid.

Charlie började tvivla och tänka,

att vi kanske borde bespruta dem och bli av med dom.

För mycket stod på spel.

Vi var säkra på att det en dag skulle komma en tjänsteman

och stänga ner projektet.

Otroligt nog, och utan vår vetskap, mobiliseras vår räddning i Nordafrika.

2009, för första gången på över tio år,

migrerade ett stort antal tistelfjärilar till Europa.

De anlände med ett högtryck

och som rörde sig över kanalen i ständigt ökande antal.

På morgonen den 25 maj

spårar en radarstation i New Hampshire migrationen

med totalt elva miljoner fjärilar på väg mot Storbritannien.

Jag vet inte hur de hittade till Knepp.

De kom ner från himlen utanför ytterdörren och flög mot tistlarna.

Tiotusentals fjärilar.

Om man slöt ögonen, lät det som ett avlägset vattenfall.

Det var fantastiskt. Man kunde känna deras närvaro.

De lägger sina ägg på tistlarna.

Larven började äta bladen.

Snart återstod bara stjälkarna.

De var helt söndertrasade.

Vi var räddade för stunden av ett moln av miljoner fjärilar.

Människor pratar fortfarande om det fantastiska året 2009.

De kom inte tillbaka nästa vår. Inte en enda av dem.

Slutligen fick vi en glimt av hur naturen fungerar.

En grupp arter som kopplar samman och täcker ett engelskt landskap,

som ingen har sett på hundratals år.

Det är magiskt. Ett overkligt landskap.

Med höga, taggiga, vita blommor.

Och fåglar som kvittrar överallt.

Den högsta koncentrationen av sångfåglar i landet.

Stigar som öppnar upp buskage och korsar varandra som svampnätverket inunder.

Och skapar en fantastisk, komplex, tät och djup vegetationsstruktur,

som är som raketbränsle för vilda djur.

De känslor man får, är en av de saker som väller upp i ditt sinne,

förflyttar en till det förflutna.

Det känns som om du befinner dig på en helt annan plats.

Tänk på hur ett litet mikrokosmos som Knepp är,

hur det kan skapa något mycket större än summan av dess delar.

Känslan av att ha åstadkommit det.

Bara genom att släppa taget.

Åren med att se det här ske, har också förändrat oss.

Det har gjort oss mer och mer medvetna

om förlusterna som som ständigt pågick

runt omkring oss.

Fjorton miljoner fåglar har försvunnit från himlen.

Vi har tappat 97 procent av våra vildblomma ängar.

Vi har plogat upp 120 000 km vilda häckar.

Vi har tappat tiotusentals gamla skogar.

En fjärdedel av alla däggdjur i Storbritannien hotas av utrotning.

Vi är ett av de mest utarmade länderna i världen.

Femton år efter att vi först hörde våra turturduvor på Knepp,

hittade jag en död duva på marken.

Det kan ha dött av ålderdom, eller av stress under migrationen. Sånt händer.

Och det sammanföll med en vetenskaplig rapport som visade att

många av dessa arter är dömda till utrotning.

Knepp kan aldrig stoppa utrotningen av turtur duvor

på egen hand i Storbritannien.

Det betonade hur litet projektet är.

Knepp är en bubbla, en droppe i havet

i förhållande till den enorma omvandling som denna planet behöver.

Experimentet visade oss lösningar.

Hur man binder samman ett förvildat landskap.

Men efter femton år i projektet hade vårat budskap om återhämtningen inte tagit fart.

Det måste nå ut över dessa gränser.

Bortom Knepps fästning.

Det måste nå andra människor.

Men ett nytt djur skulle komma att profilera oss på ett sätt

som ingen ko eller gris någonsin kunnat göra.

Detta nya kapitel på Knepp skulle på ett sätt

bli det viktigaste av alla.

Så, ja.

Huvudet först.

Hej.

Sexton år efter projektets start

introducerade vi ett djur,

som inte rapporterats fortplanta sig i Storbritannien

sedan 1416.

Det känns som magi.

Det där med att storkar kommer med barn i näbben.

De symboliserar fortfarande tur, återfödelse och nystart.

Det var ett så vackert ögonblick när fåglarna lyfter från inhägnaden.

De spred sina vingar och omedelbart cirklade de runt där uppe.

Och tittade ner på den nya världen.

Den stora frågan för oss var:

Kan våra fåglar bygga bon

när inga storkar har fötts här på hundratals år.

När de samlade grenar tänkte jag bara:

Vet de ens hur man bygger ett bo?

Senare började de en ännu mer udda process,

när de försöker para sig på en till synes obekväm säng av grenar.

Och kronan på verket var

att jag en tidig morgon hörde näbbljud ur skorstenen.

Jag trodde aldrig att de skulle vara så självsäkra

att de skulle våga bygga ett bo på vårat tak.

Nu måste vi vänta och se om några ungar kläcks.

Vilket kommer att vara de första vilda storkar

som fötts i Storbritannien på 600 år.

Och efter att ha väntat på tillstånd i tio år

fick vi äntligen våra bävrar.

Ett djur som har utrotats i Storbritannien,

som vi har utrotat genom jakt, hade återvänt till brittisk mark.

Och de var där helt lagligt.

Det var så spännande.

Bävrar är fantastiska ingenjörer.

De skapar komplexa vattendrag som absorberar stormar och förhindrar översvämningar.

Det är fantastiskt hur ett djurs handlingar

inte bara kan läka jorden utan också förändra människors liv

långt utanfö Knepps gränser.

Otroligt nog, nu har vi två storkbarn.

Och de är redo för sin första flygning.

Inspirerade av denna fantastiska historia

kommer människorna.

Det har väckt ett visst allmänintresse.

Så folk vet nu vad som har gått förlorat

i andra delar av landet.

Jag hittade en fjäril!

En sommarkväll i Juni

Kläcktes den första storkungen i Storbritannien på 600 år.

Den lämnade boet.

Och bara flög.

Nu har jag en stor hög med grenar ovanpå skorstenen.

En ursäkt för att få Charlie att klättra upp där.

Är det på alla tre skorstenarna eller bara två?

Han verkar inte lyssna. Det är inte ovanligt.

- Charlie. - Ja..?

- Hur ser det ut där uppe? - Det växer grå raggört här upp.

Nej...

Det kan kännas som slutet på vår berättelse, men naturligtvis,

har Charlie nya ambitioner.

Drömmer om en framtid långt bortom Knepps gränser.

Härifrån kan jag se

vägen genom Downs till floden Adur.

Nötkreatur, grisar och hjortar

och hästarna går mot havet.

Tänk på hur korridorer kan formas som vener i en kropp

genom hela Storbritannien.

Och förändra landskapet.

Genom hela vårat land, vår värld, vår planet.

Det finns något magiskt med denna enorma omvandling

på denna bit utarmad mark. Och det mesta av vår planet är utarmad.

Det är fantastiskt att föreställa sig att dessa stora växtätare

när de vandrar runt och återskapar landskapet där de går.

Det är möjligt att våra grisar kommer att nå hela vägen ner till stranden.

Där de rotar i tång och tar med näringsämnen

från kustområdena hela vägen upp till bergen.

Det kändes ensamt så länge.

I ett av våra mörkaste stunder skickade en vän detta filmklipp

på en man som utför en galen dans.

Och alla som sitter runt honom tycker att han är galen.

Men snart börjar andra modiga människor dansa.

Och sedan börjar alla ansluta sig.

Och plötsligt har de bildat en rörelse.

Och de få som fortfarande sitter verkar plötsligt konstiga.

De deltar inte.

Vi är inte längre de ensamma galningarna,

som dansar som galna för att locka till uppmärksamhet.

Vi är en del av en stor rörelse av människor som förstår.

Om vi ​​vill rädda de system som allt liv hänger på,

då måste vi ändra vårt sätt att se på jorden.

Och Knepp har visat hur vi kan göra det.

Det visar att vi kan återföra livet

till platser där det inte tidigare fanns.

Vi vet hur man gör det. Vi vet hur man får tillbaka naturen i våra liv.

>> Översättning & synk. == StAlphonzo ==