All language subtitles for i.huvudet.pa.en.narcissist.s01e03.3.kan.man.bota.en.narcissist-c86b061-svtplay

När det gäller narcissism–

–finns det en överrepresentation
av mental ohälsa–

–och vid en överrepresentation
av mental ohälsa–

–brukar det ofta följas
av olyckliga saker som suicidfall–

–att folk försöker avsluta sitt liv.

Så på nån nivå
ogillar vi narcissisten grundligt–

–och på en annan nivå måste vi känna
empati för en stackars människa.

Ungefär 2-6 % av befolkningen–

–uppskattas ha
narcissistiskt personlighetssyndrom.

Men stigma och okunskap
gör att mycket få söker vård–

–för vem vill vara en narcissist?

Man känner sig som en dålig människa
som inte är värd kärlek.

Och det har varken funnits läkemedel
eller behandling som säkert fungerar.

Vi missar personer med narcissism
överhuvudtaget.

Men nu testas något nytt –
gruppterapi för narcissister.

Behandlingen är
ett slags pilotbehandling.

I den här serien följer vi med
in i det stängda terapirummet–

–och får en unik möjlighet
att förstå narcissisterna runt oss.

Varför kan man inte avslöja
en narcissist direkt?

Det är för att vi är som vi är
som människor.

Men frågan kvarstår –
går det att bota narcissism?

Jag har gjort suicidförsök.

Jag har tagit tabletter och blandat
med alkohol i olika omgångar.

Självskadebeteende.

Jag har skurit mig för att jag
hatar mig själv och det jag gjort–

–och det känner jag
att jag har misslyckats med i livet.

Jag har testat så gott som allting.

Psykiatrin, psykologer,
läkare och så vidare.

Jag har gått igenom nästan alla
som finns i Sverige, känns det som.

De har inte kunnat hjälpa mig med
nånting behandlingen hjälpt mig med.

Den som först började använda
mentaliseringsbaserad terapi–

–för personer med
narcissistiskt personlighetssyndrom–

–var Robert Drozek i USA.

Jag skulle säga att de flesta med
narcissistiskt personlighetssyndrom–

–aldrig får en diagnos.

De lider och kämpar
i så många år av sitt liv–

–och tror antingen att problemet är
världen och hur den behandlar dem–

–eller att de själva inte duger.

Men de vet inte
att de faktiskt lider av en störning–

–som vi anser vara behandlingsbar.

MBT-behandlingen för
narcissistiskt personlighetssyndrom–

–som vi har hållit på med
i snart tre år–

–är på ett sätt en pilotbehandling.

Man provar nånting och hoppas
att det ska vara hjälpsamt.

Mentalisering
är en psykologisk process.

För att göra det enkelt kan man säga
att mentalisera någon annan–

–är väldigt likt
att empatiskt förstå nån annan.

Sätta mig in i hur du tänker
och känner–

–eller vad som ligger bakom
dina ord och din handling.

Om jag ska trösta en kompis–

–vad skulle då vara skönt
för honom eller henne att höra?

Den andra delen
är att empatiskt förstå mig själv.

I bästa fall kan man göra
de två sakerna samtidigt–

–och ibland behöver man det.

När man inte kan mentalisera
blir saker förenklade.

Då börjar man tänka:
"Hon sa så där för att såra mig."

Eller:
"Alla i rummet ser ner på mig."

Det är mycket snabba antaganden om
andra som man inte har täckning för.

"Hur kan jag sätta dit den där jäveln
och bevisa att han har fel?"

Att förbättra
förmågan att mentalisera–

–kan göra att man kan stanna upp
innan man agerar–

–för det är ofta i det vi säger och
gör som de stora problemen uppstår.

Jag minns en situation som jag
hade uppe på individualterapi–

–där jag berättade
om min flickvän som blivit arg.

Jag förstod inte alls
hur hon kunde bli arg.

Men sen fick jag mentalisera.
Det var poängen med behandlingen.

Hon visade ju ilska och var arg–

–men ilskan var inte
känslan från början.

Däremot var hon ledsen–

–och uttryckte sig på ett sätt
som gjorde att hon såg upprörd ut.

Om hon blir arg är det kanske lättare
för mig att bli arg.

Men om hon är ledsen är det inte
lika lätt för mig att bli arg.

Då möter jag kanske henne
på ett annat sätt.

Jag kan ge henne en kram i stället.

Man kommer inte till vår mottagning
på vår stora, psykiatriska klinik–

–utan att man är ganska rejält sjuk.

Man har svårt att få livet att funka
och har mycket ångest, till exempel.

Mycket ilska och nedstämdhet.

Kanske har gjort ett suicidförsök
eller har såna tankar.

Åtta stolar, åtta patienter.

Ofta har det blivit
en akut försämring–

–som börjat med en större motgång,
som en separation–

–eller nånting yrkesmässigt som
kraschade och man blev sjukskriven.

Man kanske har kämpat länge
med stora utmaningar–

–för att hålla sig flytande–

–och sen händer grejen
där det liksom rasar.

Och då mår man snabbt väldigt dåligt.

Mentaliseringsbaserad behandling
är en processbaserad psykoterapi–

–där man stimulerar patienten
att reflektera kring sinnestillstånd–

–och stärker patientens förmåga
att lägga märke till sinnestillstånd–

–både hos sig själva och andra.

Observera att vi inte erbjuder
individualterapi utan gruppterapi.

Många patienter säger: "Jag vill ha
individualterapi. Grupp funkar inte."

Det fina är att i gruppen tvingas man
ta hänsyn till allas perspektiv–

–inklusive hur du uppfattas av andra.

Det är ofta mycket svårt.

Det kan orsaka en existentiell kris.
Sånt tvingas fram i gruppterapi.

Gruppen är en bra modell. Det är
som ett laboratorium för relationer–

–där man kan öva saker
på ett ganska tryggt sätt.

I dag ska vi fortsätta
ungefär där vi slutade förra gången.

Gruppen
har ett antal regler och värderingar–

–som vi fastställer
i början av en sån här grupp–

–som de själva är med och tar fram.

Vi ska alltid
prata om din del i ditt problem.

Vi får inte hamna i att män är dumma
i huvudet eller chefen inkompetent.

Vi måste återvända till: "Vad behöver
du ändra på i den här situationen?"

Då tänker jag att jag vänder mig
till den här sidan av gruppen.

Vi jobbar ofta
med små, vardagliga situationer–

–som far iväg och blir svårhanterliga
och väcker ångest.

Eller tvärtom,
det kan väcka aggressivitet verbalt.

Att man hamnar i konflikter
och ställer till mycket i ens liv.

Okej, Anders.
Då är det du som ska börja.

Ja, okej. Visst.

Det var för några veckor sen.
Min fru var på jobbet inom vården.

Jag försörjer familjen, men hon
tycker om att ha sin egen grej.

Men berätta vad det var som hände.

Jag var hemma med min dotter och hade
det mysigt. Hon är fantastisk.

Hon är otroligt intelligent för sin
ålder, precis som jag var som liten.

Är ni lika varandra? Jag och min
pappa är jättelika varandra.

Han är en gubbversion av mig.
Om man kollar på gamla bilder...

Jag stoppar dig där, Isabelle,
och så lyssnar vi på Anders.

Det är ibland utmanande–

–för en narcissistisk problematik
handlar ju också om hierarki.

Vem bestämmer? Vem har kontrollen?

Är det du som håller i gruppen,
eller jag som patient som styr?

Sen skulle vi till dagis, och då
hittade jag inte hennes galonbyxor.

Samtidigt
börjar min dotter fråga om vatten–

–och jag säger:
"Du får vatten på dagis."

Men hon fortsätter gnälla, och
till slut får jag ge henne vatten–

–och hon
bara häller ut det på golvet.

Jag blir skitförbannad.

Jag bara kastar det här jävla glaset
i väggen, och...hon blir helt tyst.

Börjar gråta.

Försöker torka upp vattnet
med strumpan.

Man märker en skillnad när det gäller
just narcissism, mot andra patienter.

Många
kommer kanske mer i medelåldern.

Till viss del tror jag det handlar om
att livet börjar komma ikapp.

Det är när de här väldigt grandiosa
tankarna och känslorna...

När de punkteras,
det är då man söker vård och kommer.

Vad är jag för pappa som...?
Helt jävla overkligt misslyckad.

Men då kommer i alla fall
min dotter till mig och...

...kramar mig och tröstar mig.

Så det kändes väldigt skönt,
och så var det bra.

Då var det liksom förbi.

Har man också de här sårbara dragen
och säger:

"Jag är världens sämsta
och förtjänar inte dig."

Men det har en viss ytlighet–

–och går inte att använda
för den andra personen.

Ena stunden blir man påhoppad–

–och i den andra stunden ska man
nästan trösta den här personen–

–som ju just
har betett sig jätteilla.

Vad tror ni andra att Anders kände
i den här situationen?

Jag förstår om du typ skäms.

För man minns ju när man var liten–

–hur jäkla rädd man blev
om nån vuxen blev brutalt arg.

Om man tänker hur det är på insidan
för den som har narcissism är det...

Det är ett stressigt läge–

–att hela tiden vara på jakt
efter att få den här bekräftelsen på–

–att man är
en riktigt jäkla bra person–

–och samma upptagenhet
av att andra ska spegla en i det här–

–att man är fenomenal
och exceptionell.

Isabelle säger att hon tror att du
kände skam i den här situationen.

Hur skulle du beskriva det?

Jag kanske inte kände skam
som hon beskriver–

–men jag känner skam.

Jag kände mycket skam
i den situationen–

–och reflekterade över min roll
som pappa och såg mig själv utifrån.

Sån är inte jag som pappa.

Man går tolv månader i behandling,
två gånger i veckan–

–för hur man är
och har varit sen man var tonåring.

Det är kort tid för att ändra på
nånting som är krångligt att ändra.

Det handlar väldigt mycket
om att de låste upp nyckeln–

–till att förändra sig själv.

Några beskriver
att det här har förändrat deras liv–

–och att människor omkring dem säger
att de har gjort en jätteutveckling.

För andra är det lite mindre saker,
men de allra flesta–

–beskriver betydelsefulla,
positiva förändringar–

–och det handlar mycket
om hur de klarar sina relationer.

Konflikterna i mitt liv ledde till
depression och självmordsförsök.

Det började när jag var fjorton år.

Jag hade det tufft skolan
och blev deprimerad–

–och det slutade faktiskt
med att jag hoppade från en hög bro–

–en 50 meter hög bro, ner i vattnet.

Ett typiskt kännetecken för min NPS
är att jag nedvärderar andra.

Jag letar ofta efter nåt område
där jag känner mig bättre än andra.

En av mina klassiker–

–är att om jag hör att nån studerade
vid ett särskilt universitet–

–eller en särskild läkarutbildning–

–ser jag ner på dem inombords.

"De gick på det universitetet, men
jag har tre examina från Harvard."

Jag visste vad narcissism var,
men trodde inte att jag hade det.

Men efter den här behandlingen inser
jag att det i högsta grad gäller mig.

Jag är narcissist–

–och narcissismen har förmodligen
orsakat mina svårigheter i livet.

Narcissister blir så uppslukade
av ilska och kritiska tankar–

–att de tappar kontakten
med övriga känslor–

–som smärta, osäkerhet och sorg.

Gruppterapin ger dem en chans
att fundera över andras upplevelser–

–och individualterapin ger dem en
chans att komma närmare sitt inre.

Rocco, vad vill du prata om i dag?

Jag tänkte att vi kunde prata lite
om en tid i mitt liv–

–som var väldigt stressfylld
och påfrestande.

Jag gick min läkarutbildning–

–och uttryckte mig helt enkelt
nedlåtande om utbildningen–

–och den som ansvarade för den–

–vilket resulterade i att jag
tvingades lämna utbildningen.

Det är genant. Jag borde veta bättre.

Det ledde inte till nåt positivt,
bara negativt. Det var inte värt det.

Du skämdes för hur du uppförde dig,
och att du tvingades sluta.

Du fick inte slutföra din
allmäntjänstgöring. Hur känns det?

Jag är fortfarande ganska arg
på honom för det han gjorde–

–trots att jag inser
att problemet låg hos mig.

Det märks, när du pratar om det–

–att du fortfarande är arg över det.

Om du skulle vilja
försöka bearbeta detta–

–och en del av dig känner
att du verkligen blev illa behandlad–

–då kan det bli svårt.

När man känner att man är bättre
än utbildningen man går, som jag–

–hur gör man då för att...försonas?

Jag menar att problemet kanske är
att du känner dig bättre än dem.

–Det är ett problem.
–Det måste vi bearbeta. Förstår du?

Även om jag
objektivt sett är bättre än dem–

–är det ett problem att känna så.

Du förstår det på ett intellektuellt
plan, och då blir vårt jobb att...

–Hur kan vi rubba den övertygelsen?
–Exakt.

Du sa att du kritiserade dem
nästan för att må bättre själv.

Och det enda jag ser
i det här ögonblicket–

–är ilskan och kritiken mot dem.

–Men jag tror att det handlar om mer.
–Ja.

Jag är argare på mig själv än på dem,
för att jag gick en utbildning–

–som låg så otroligt långt
under min kompetensnivå.

Jag är helt värdelös
som gick den utbildningen.

–Det är det det handlar om.
–Okej.

–Hur känns det att säga det?
–Det är bara...sorgligt.

Jag vill bara ta livet av mig.

Ilskan mot utbildningen
och den programansvarige–

–förflyttar ilskan från mig till dem.

Jag tror
att det är så det ligger till.

Och annars riktas den mot mig–

–och då måste jag
hitta en bro att hoppa från.

Okej. Så du menar
att ilskan du känner mot dem–

–blir ett skydd,
för då var felet deras?

Alternativet är att du gjorde fel,
och då vill du ta livet av dig?

Ja, det här är nog huvudproblemet
som du behöver hjälp med.

Övertygelsen att ditt egenvärde
är beroende av yttre faktorer.

Ingen lär oss sånt här.

Vi lär oss det i lekparken
när vi är barn, men inte formellt.

Så antingen lär man sig det
helt enkelt i sociala situationer–

–men om man har nåt slags
tillkortakommande, som NPS–

–klarar man det inte,
utan måste lära sig det formellt.

Jag tror att det är det vi gör här–

–och det är omvälvande, för...

...vi vet helt enkelt inte
hur man gör.

Vi har kommit till en punkt där vi
förstår allt mer om narcissism.

Det vetenskapliga intresset är större
än någonsin tidigare inom psykiatrin.

Jag tror att det område där
kunskapsluckorna är som störst–

–är vilken behandling
som funkar bäst.

Det saknas
tillräckligt robust forskning–

–som fokuserar på narcissism
och den mest effektiva behandlingen.

Vi ser till att nära följa deras
ursprungliga psykiatriska symptom–

–samtidigt som vi mäter
deras narcissism.

Det finns anekdotiska belägg
för att de blir bättre över tid.

När det gäller möjligheten
att behandla narcissism–

–tror jag
att vi behöver vara ödmjuka–

–för det är svårt
att förändra sin personlighet.

Så i vilken utsträckning
kan man hjälpa sin egen narcissism–

–eller i vilken utsträckning kan vi
till och med bota andras narcissism?

Jag skulle vilja hävda
att "the jury is out".

Vi är lite oklara med det
i forskningen.

Det är klart du kan lära dig
förhålla dig–

–till dina egna grandiosa fasoner
och hur du behandlar andra.

Men frågan
är hur det går i det långa loppet.

Kan du
programmera om dig tillräckligt–

–så att din naturliga reaktion
också håller?

Det är mer tveksamt.

Medan det också kan vara narcissister
som fått sitt liv förstört–

–och de sitter kanske där
för första gången, lätt ödmjuka–

–och vill verkligen kunna förstå
vad som händer dem själva.

Och då torde hoppet vara lite större
att det ska gå att göra nåt.

Jag ville bara röra den.

När man tänker på normala par...

Ett tag tyckte jag att vi var helt
onormala. Det kändes psykotiskt.

Men när man blir
det man tror är "normal"...

Vi vet inget om andra, men för oss
känns det här normalt. Det funkar.

Det är som att knuffa en bil.

Sträck på dig.

Jag tror att varken narcissism
eller andra neurotyper kan botas.

Men det kan hållas i schack.

Personen med NPS måste satsa allt
och ta ansvar för sina handlingar.

Man måste kunna sätta sig in
i andra människors perspektiv–

–eller kunna lyssna och ta in.

Det kan inte botas, däremot hanteras.

Kämpa på, Kingston.

Narcissism är obotligt.

Det finns folk online
som inte håller med–

–men mitt mål är inte att bli botad.

Är målet att bli botad finns risken
att jag misslyckas. Det är triggande.

Mitt mål
är att bli bättre än jag var.

Det innebär att jag kan bli bättre,
men jag försöker inte bli av med det.

Om man tittar på det
på ett psykiatriskt sätt–

–kan det vara så att man inte
uppfyller diagnoskriterier längre.

En viss sårbarhet blir kvar–

–men livet kan bli mycket stabilare
och man kan må väldigt mycket bättre.

Med stora påfrestningar i livet,
som vi alla...

Ibland har man bara otur i livet.
Saker och ting händer.

Då kanske det här kommer tillbaka.

Behandlingen syftar inte till–

–att bota personlighetssyndromet.
Det går inte att stänga av.

Det handlar mer om att bli bättre
på att hantera sin personlighet.

Man har fortfarande en personlighet
med övermått av narcissistiska drag.

Men nu kan man hantera den
och leva ett vettigare liv.

En av de största och mest övertygande
metastudierna som finns–

–där man tar alla studier
kring ett visst ämne–

–och tittar
på det sammanlagda resultatet–

–är ju att åldrande verkar vara det
bästa avhjälpandet av narcissism.

Det verkar som att ju äldre du blir–

–desto mer taggar du ner
i ditt självförhärligande.

För välviljan
ökar aningens genom livet–

–och när det gäller sårbarhet brukar
man mogna så sakteliga genom livet–

–och man blir inte lika kränkt
och känslig.

Och det är ju skönt.

Jag vill inte att det ska framstå
för dem som tittar att jag är botad.

Att jag är helt bra och helt
plötsligt sårar jag inte min partner–

–och helt plötsligt är jag perfekt,
för det stämmer inte.

Men däremot är jag övertygad om
att jag är bättre i relationen nu–

–och inte sårar
lika mycket som jag gjorde innan.

Och att jag nog kommer bli bättre
med tiden.

Jag har hört i både den här
relationen och i tidigare relationer–

–hur det är att vara tillsammans
med personer med narcissism.

Att man behöver liksom gå på äggskal,
lite så där.

Och det är – eller, jag tror
att det är – lite färre äggskal nu.

Översättning: Gabriella Eseland
Iyuno för SVT

Textning: Gabriella Eseland
Iyuno för SVT