Original subtitles

–Vi ska åka båt. Vi ska åka hem. –Malin! Vänta lite.

Hej! Du glömde din baddräkt på bryggan.

Åh, vad snällt. Jamen...

Eller förresten, den kan nog stanna här till nästa sommar.

–Kan du lämna den på Snickargården? –Javisst.

–Okej. Hej då. –Hej då.

–Hej då, Skrållan. –Kom. Åhej.

–Hej då, Stefan. –Hej då.

Sisten i är en rutten sill!

Hallå!

Hallå?

–Hallå! –Hallå.

Var är Pelle? Jag undrar om han vill gå och bada med mig.

Han är hos Stefan och säger hej då till kalven. Vi åker i morgon.

Skolan börjar nästa vecka.

–Åker hem? –Ja.

–Ni skulle åka när sommaren var slut. –Nu är den det.

Den är inte slut. Vattnet är varmt, hallonen är perfekta.

Ni får inte åka.

Ja... Jag blir också vemodig.

Vemodig? Jag blir galen. Ska inte du skriva klart din bok innan du åker?

Det har jag faktiskt gjort. Nu är den klar. Finito.

–Jaha. Blev den bra, då? –Det vete sjutton. Nåt blev det.

Vi får se vad de säger på förlaget. Det kanske är skräp. Vad vet jag?

Vet du, Tjorven? Du har hjälpt mig så mycket med den här boken.

–Det har jag väl inte. –Jo, på nåt sätt.

Om den blir antagen, hämtar vi dig till stan så du får fira med oss.

Vi får väl se. Den som lever får se.

Då får vi tacka så mycket för den här sommaren. Vi åker i morgon.

–Det har varit helt underbart. –Ingen orsak.

Barnen längtar till nästa sommar att få komma tillbaka.

Då stänger jag, sätter för brunns- locken och lämnar nyckeln i dörren.

–Det blir bra. Tar ni morgonbåten? –Fyrabåten. Vi måste hinna städa.

–Det behövs inte. –Jo.

Nej, det behövs inte.

Då lämnar jag nyckeln i dörren.

Vad gör du här, Båtsman? Är hon där inne?

Jag vill inte att ni ska åka.

Ni hör till Saltkråkan. Om ni åker, vem ska jag vara med då?

–Du har Elin och Julia. –De två har varann.

–Jag får vara själv. –Du har ju Båtsman.

Där ser du att du inte är själv.

Synd att det är så långt kvar till nästa sommar.

Jag vet. Men vi kanske kan bygga ett hus till paddan nästa sommar.

Ja, bra idé! Och jag vet, vi kan bygga en egen glasskiosk!

Ja! Vi kan börja rita på den direkt.

Sätt dig där.

–Är ni beredda? –Ja.

–"Hjärtstartare"? –Ja, hjärtstartare.

–Du hittar väl inte på? –Nej.

–Kan den starta hjärtan? –Ja.

–Alla hjärtan? –Teoretiskt sett, ja.

–Alla? Apor och troll med? –Nja...

–Vilka knappar ska man trycka på? –Barn får inte använda den där.

–Stör inte honom när han arbetar. –Vad tror du om mig, egentligen?

Här ska vi se. Här har vi en anslags- tavla. Här borde det... Nån karta...

Kan han inte svara?

–Tjena! Bor ni här? –Ja.

–Ni har inte bra täckning här. –Men mycket annat bra.

Det kan jag tänka mig. Känner ni till ett ställe som heter Snickargården?

–Så klart. –Bra.

–Kan ni visa var det ligger? –Så klart.

–Vad ska du göra på Snickargården? –Träffa en Ulf Vesterman.

Han heter inte En Ulf Vesterman. Han heter Uffe Vesterman.

–Vad heter du? –Niklas Corry.

–Du, då? –Natalie.

–Kan hon inte prata? –Jo då. Men hon är sångerska.

–Hon spar lite på rösten. –Det är jag med.

–Varför ska ni ses på Snickargården? –Jag är mäklare.

–Vad är mäcklare? –En person som säljer fastigheter.

–Ska du sälja Uffe Vestermans hus? –Nej. Snickargården.

–Vad menar du med sälja? –Det ska säljas.

Natalie här ska eventuellt köpa det. Förmodligen, om hon gillar det.

Ska vi traska vidare?

Ho-ho?

–Är det här verkligen närmaste vägen? –Japp. Det är en genväg som vi kan.

Nu får ni gå själva, för jag måste gå på toa. Hon också. Eller hur, Stina?

Ja, jag måste bajsa.

Men fortsätt bara rakt fram så långt ni kan nånstans där borta.

Nämen... Hallå? Nämen, vänta nu.

Skynda!

Spring!

–Melker! –Vad är det?

Det kommer en mäcklare som ska sälja Snickargården!

–Vad säger du? –Han ska träffa Uffe Vesterman.

Och sen sälja det till en sångerska utan röst med stora solglasögon.

Sälja Snickargården? Vi skulle ju få vara här på somrarna.

Ja, vi skulle få fortsätta hyra.

Du måste göra nåt fort innan de kommer!

Kan du flytta på dig lite?

–Så ni har inte kommit i väg än? –Jag skulle behöva prata med dig.

Det hinner jag inte. Jag ska träffa andra här snart. De borde vara här.

Du tänker väl inte sälja Snickargården? Va?

–Vi skulle få hyra tills vidare. –Tills vidare kan ta slut.

Nu har de kontaktat mig.

Jag har fått ett jävligt bra bud. Det dök upp en riktigt vass spekulant.

Det är verkligheten som vi lever i.

–Jag vet inte var din verklighet är. –Vi kan väl ta ett snack?

–Det tjänar nog ingenting till. –Jo!

Ungar, gå ut så får jag prata med Uffe.

–Vad ska vi göra? –Hoppas att Vesterman ändrar sig.

–"Niklas, mäklare"? –Det är han – mäcklaren!

–Säg att han är din morfar. –Han är på kurs.

–I Düsseldorf. –Okej, nu svarar jag. Hallå?

Uffe Vesterman är min morfar, och han är på kurs i Düsseldorf.

Snickargården är inte till salu längre.

Nej, det bryts. Jag måste lägga på. Hej då!

Hallå? Det här är inte sant. Hallå?

Det bröts. Och så snackade de om Düsseldorf. Det är nån som...

Fan! Det är nån som driver med oss.

Stina och jag lurade ut dem i skogen. De kommer nog ut vid kohagarna.

–Då drar vi dit. –Sätt på elstängslet!

Okej!

Här har vi den. Här är vägen, Natalie. Nu håller vi oss till den.

Här tror jag att vi kan krypa.

Tjuren är lös! Akta er!

Vad då för jävla tjur?

Satan!

–Vad gör de? –De ser ut som gubbar som pratar.

Ingen är död. Ingen är glad. Ingen pussas eller nåt. Inte som på film.

–Den här kan vi använda! –Stackars den.

Åh nej, han kommer ut!

Du, vi älskar Snickargården. Vi bara älskar det här.

Det är första gången vi haft en sån här sommar sen min fru...

Jag kan inte vara emotionell i det här läget. Så mycket förstår du nog.

–Snacka med mäklaren. Lägg ett bud. –Det har jag knappast råd med.

–Boken du skulle skriva ger väl nåt? –Det tjänar man inga pengar på.

Nähä. Men varför skriver du, då?

Ja, det undrar jag också ibland.

Ja...

–Det är min blodhund. Var försiktiga. –Nu taggar du ner.

Du har ställt till tillräckligt för oss. Titta.

–Är Ulf Vesterman här? –Nej.

Hallå där! Tjenare.

Pappa?

Jag är ledsen. Jag ville så gärna att vi skulle få ha det här kvar.

Men det gick inte, tyvärr.

Jag är ingen vidare pappa. Ingenting kan jag göra ordentligt.

Jo. Det är inte ditt fel. Du har gett oss allt.

–Det är inte ditt fel. –Nej.

–Dumma Vesterman. –Mm.

Både morgonsol och kvällssol. Sen har vi servitutet på brunnen.

–Just det. Och det är vattenprover... –Hallå?

Grabbar. Hämta väskorna. Det är dags.

Ja, jo. Men det är inte... Nej, det var inget.

–Jaha, är det sommargästerna? –Ja.

Här har du nycklarna.

Ska ni inte också gå med, tjejer?

Nej, vi ska kolla så att allt går bra.

–Ja, ja. Då så. Den här vägen. –Natalie...

Här regnar det in. Det är trasigt och ruttet lite överallt.

–Det gör inte så mycket. –Jag skulle aldrig vilja bo här.

–Här är då två sovrum. –Och vet ni vad slukhål är för nåt?

Sen har vi det här utrymmet.

Aah!

–Skrattar du? –Nej, jag fick nåt i halsen.

–Skrattade han? –Jag tror det. Tänk att han kan det.

–Ah, en råtta! –Det finns en massa råttor här.

–Och ormar. –Och skorpioner.

–De här träden kan man väl ta ner? –Träden? Men varför?

Hon vill inte ha nåt i vägen om hon ska sitta här och inspireras.

Nu har de stått riktigt länge, så jag tror...

Vet du hur berggrunden ser ut om man ska bygga pool här?

Pool? Det är väl inte optimalt i förhållande till husets placering?

Hon ska inte ha huset. Hon ska ha tomten.

Huset ska rivas.

–Vad menar du? Ska ni riva huset? –Ja.

Det är klart, det är ju lite skruttigt.

–Men stommen är ju hel. –Jag är klar. Vad säger du?

–Det har stått här i över 100 år. –Jag har sett allt.

Jag vet inte hur vi gick. Det här ska man inte behöva se om.

–Kommer du? Du skulle skjutsa oss. –Jag kommer.

Dumma dig, Uffe Vesterman! Vi såg att du skrattade förut! Du kan! Erkänn!

Jag vet att du tycker om oss egentligen!

–Gråter du? –Jag tror det.

–Jag visste inte ens att du kunde. –Inte jag heller.

Kom.

Vad tråkigt att de ska åka.

Man hade aldrig kunnat tänka sig att man skulle tycka om dem så mycket.

Jo, det visste jag direkt. Så fort jag såg dem visste jag.

Tjorven? Vi tänker stänga av ena glassfrysen.

Så vi får hjälpas åt att äta upp. Vill du gå ner med glass till dem?

Här. Ta lite glass.

Varsågod.

Där åker de – Snickargårdens nya ägare.

Och så Uffe i spetsen. Stolt som en tupp.

–Glassen var inte god i dag. –Skolan börjar nästa vecka.

Va? Vad hände?

–Ulf ramlade ihop! Han är helt väck! –Herregud. Tänk om det är hjärtat.

–Hjärtat? –Hjärtstartarmaskinen!

–Han har klappat ihop! –Det här går inte.

Pappa!

–Melker, vänta! –Den kan starta alla hjärtan!

–Kan han simma så där långt? –Du klarar det!

–Skynda! –Simma på nu!

Hallå? Det har skett en båtolycka och eventuell hjärtattack på Saltkråkan–

–utanför ångbåtsbryggan. Ja. Ja, tack. Ångbåtsbryggan, ja.

–Tack. –Tror du att han klarar det?

Kom igen, Uffe.

–Ja! –Han är i gång!

–Melker, du är bäst! –Bra gjort, Melker!

–Dog han? –Stina, du och döden, alltså...

–Kommer han att klara sig? –Tur att du badar med kläderna.

Då är vi klara att åka. Följer nån med? Vem är närmast anhörig?

Det finns ingen som är närmast honom. Han är bara Saltkråkans surgubbe.

Jag är hans närmsta granne. Jag följer med.

–Kom, så går vi. –Ett, två och tre.

Den gick ut i går. Men plocka bort clementinerna så ska det funka.

Tänk att man kan vara hungrig fast nån kanske har dött.

Hörni, ska vi leka en lek? Fulaste minen vinner. Jag börjar.

Nu är det jag.

Jag vill inte skratta. Det är fel.

Det är Ia. Hallå, Ia?

Hej! Jag är på sjukhuset med Ulf, och han är vaken nu. Han kommer här.

–Vem är Ulf? –Uffe Vesterman.

Hej, allihop! Tack för att ni räddade livet på mig.

–Varsågod. –Det var strongt gjort.

–Det med Snickargården kan ni glömma. –Ja, vi ska försöka glömma.

Nej. Det ska inte rivas. Och jag vill inte ha såna grannar.

Nog för att ni är jobbiga, men hellre det. Ni kan komma nästa sommar.

Tack! Nu har du räddat våra liv också.

Vi kan vara jättetysta. Jag kan säga till Tjorven och Pelle på skarpen.

Vi måste lägga på nu. Ulf ska in på röntgen.

De måste ha gett honom ett nytt hjärta.

Vad säger ni? Är ni beredda? Då kör vi.

Grr...bom!

Och så ger ni fan i min gräsklippare medan jag är borta. Hörde ni det?

Ja!

–Jag har aldrig varit på möte förut. –När du är stor blir det möten jämt.

–Man får kaffe. Men vad gör man mer? –Det är ingen som riktigt vet.

Det kan hända lite vad som helst. Eller ingenting.

Ja...

Jag vet inte vad jag ska säga. Det är inte riktigt vad vi kom överens om.

Nej, det är klart. Men det blir inte alltid som man hade tänkt sig.

Jag är ganska van vid det för egen del.

Men jag tycker om det.

Det är så fritt. Som en galen ström genom en lång, lång sommar.

Och väldigt roliga människor med den här sommaren.

–Är du en av dem? –Ja. Jag är kanske huvudpersonen.

Aha.

–Och titeln? –"Livet på Saltkråkan".

Vilket liv? Det finns inget liv utan oss. Det är vi som är Saltkråkan.

Jag tycker att boken ska heta "Vi på Saltkråkan".

"Vi på Saltkråkan" – toppen!

–Ja. –Ja.

High five!