Original subtitles

Pappa!

- Har du hört postbåten? - Den måste vara sen.

- Hej, Johannes. - Hej.

- Ta hit dem nu bara. - Fick du dem inte?

Kom det nåt paket åt mig? Har ni min bok, kapten?

- Varsågod! - Tack.

Se upp!

Johannes!

- Vad vill du? - De var här från Slottet.

De vill att du ror Victoria och barnen till ön.

Jag gör det med detsamma.

- Har du sett min mössa? - I byrån.

- Jag ska ro barnen till ön. - Nedersta lådan.

Knuffas inte!

- Hjälp mig! - Går det bra?

- Kan jag hjälpa dig, Victoria? - Jag bär henne!

- Du där! Passa båten, vad du nu heter. - Han heter Johannes.

- Han kommer att hålla ett öga på båten. - Kom nu.

Jag kommer att hitta många ägg.

Victoria? Det finns inga ägg där! Jag vet var de är.

Hallå? Hallå?

Hallå! Där är ni! Varför tog det sån tid?

- Det är inte särskilt många. - Varför har du gått ifrån båten?

- Jag sa åt dig att passa den. - Hur många har ni hittat?

Två... Två... Tre... Otto har flest.

- Hur kunde du hitta så många? - Jag vet var bona är.

- Kan jag lägga dem bland dina? - Stopp! Är din mössa verkligen ren?

Vad är det med honom? Vart ska han gå?

- Vart är du på väg? - Jag ska lägga tillbaka dem.

Sen de kom från stan är du alltid med dem. Jag skulle bara bära dig i land.

Jag kan bära på dig i en hel timme.

I en hel timme.

Räkna nu. Börja räkna!

Ett, två, tre...

Fyra, fem, sex...

Sexton, sjutton, arton...

Nitton, tjugo, tjugoett, tjugotvå, tjugotre...

Tjugofyra, tjugofem, tjugosex, tjugosju...

Tjugoåtta, tjugonio, trettio...

Trettioett, trettiotvå, trettiotre...

- Victoria! - Välkommen hem, Ditlef!

Se upp!

Victoria!

Min lillasyster har blivit stor!

- Vem är det? - Det är Johannes, mjölnarens son.

- Är Olsen ombord? - Mår hon bättre?

Välkommen hem till fjorden.

- Hur mår du? Jag vill höra allt! - Vems är de här jäkla tunnorna?

Jag är hemma

- Pappa! - Johannes!

Välkommen hem!

- Mamma! - Ditlef!

Hur står det till?

- Far, jag ska hjälpa dig. - Visst.

Det är inte som hemma längre när de har huggit ner skogen.

- Det är godsherrens skog. - Jag vet, alla behöver pengar.

Och han behöver mycket pengar.

Spänn ifrån hästarna. Vi måste ha dem till vagnarna. Gäster kommer med båten.

- Då var det dags igen. - Vi kan inte arbeta utan hästar.

Varför kan han inte ta sadelhästarna i stället?

- God eftermiddag. - God eftermiddag.

Välkommen hem.

Ditlef säger att du är klok och du lär skriva poesi. Stämmer det?

Det gör alla.

- En geting stack mig. - Du har varit borta för länge.

- Getingarna känner inte igen dig. - Och jag känner inte igen getingarna.

De var mina vänner. Jag känner inte igen mig, mycket av skogen är borta.

Vi ses väl igen. Adjö.

- Var ska vi lägga den? - Där inne, i det kalla rummet.

Jag låser. Ungdomarna på Slottet ställer alltid till med rackartyg.

Vi går hem och ser hur de här smakar.

Herregud! Camilla? Camilla!

- Herregud! Nån måste rädda henne! - Hjälp!

- Nån måste göra nåt! - Camilla!

- Vad hände? - Hon föll överbord.

- Inte där, utan där! - Gör nåt!

- Rädda henne! - Ur vägen!

Rädda henne!

- Camilla! - Lugna ner dig. Det där hjälper inte.

- Han har henne. - Är hon oskadd?

Camilla, herregud!

Ta med henne till båten! Snabbt!

Ta hit henne!

Camilla!

- Lever hon? - Undan!

Jag håller.

- Hon ser så blek ut. - Släpp fram mig. Jag är hennes mor.

- Kommer hon att klara sig? - Det vet jag inte än.

Säg nåt! Snälla...

- Hon kvicknar till. Hon andas. - Tack gode gud.

Tack, du räddade livet på min dotter. Jag vill ge dig den här.

- Kommer hon att klara sig? - Ja.

Det var nära ögat.

Så bra att han känner till strömmarna i fjorden.

Camilla, kära barn...

God kväll. Vi kom bara för att hälsa på.

Vi rider till kvarnen!

Titta på det här.

Behållaren är tom! Ni förstör kvarnen!

Vänd om!

Så där ja!

Har du inget hjärta, gamle man?

Johannes! Hjälp! Johannes!

Behållaren är tom! Kvarnstenen kommer att slitas ut!

- Var det ni som började? - Varför stoppar han den?

Varför kan den inte få snurra?

För att den är tom. Begriper du?

- Hör du det? Den är tom. - Hur skulle jag kunna veta det?

- Varför fanns det ingen säd i? - Nu ger vi oss i väg.

- Var snäll och be din far om ursäkt. - Kadetten borde själv be om ursäkt.

Självklart, men...

Hur många år sen är det jag såg dig senast?

- Vi kommer väl att ses igen. - Jag åker i morgon.

Adjö då.

Har det hänt nåt?

Nej, inget har hänt. Jag lät bara min häst springa...

Du får inte titta på mig så, Johannes.

Du stod vid dammen och stirrade på mig. Vad är det du vill?

Vad jag vill? Jag förstår inte.

Nej, inget hände!

- God eftermiddag! - God eftermiddag.

God eftermiddag. Så trevligt att råkas.

Jag har varit i stan en hel vecka och har inte sett till dig.

Jag har gått vilse. Jag bor hos Ottos föräldrar.

- Jag visar dig vägen, om jag får. - Tack.

- Du bär ring. Borde jag gratulera? - Du skulle också ha en ring.

Fortsätt. Till höger nu. Så ja.

Förlåt...

Vi hör så mycket om dig numera. Det står mycket i tidningarna.

Jag har skrivit några dikter.

- Är det inte en hel bok? - Jo, det blev en liten bok också.

Sätt dig, du med.

Jaha... Du är förlovad, men hade inte tänkt berätta det.

Fast jag visste hela tiden att det inte var till nån nytta.

Men under åren har så mycket förändrats att jag kan säga det nu.

- Bli inte arg, för då tiger jag hellre. - Nej, säg det du vill säga!

Får jag det? Men din ring förbjuder det.

- Den förbjuder dig inte till nånting. - Va?!

Victoria? Har jag misstagit mig?

- Har jag misstagit mig? - Sätt dig ner!

Om du visste hur ofta jag tänker på dig. Mycket får mig att tänka på dig.

Jag visste att jag inte fanns i dina tankar.

Men jag visste att du finns och bara det betydde mycket.

Du fanns och du kanske till och med mindes mig, trots allt.

Jag har skrivit ditt namn i taket. Jag ligger där och stirrar på det.

Städerskan ser det inte. Jag har skrivit med små bokstäver bara för mig.

Alla mina dikter är till dig. De flesta åtminstone.

Men du har förstås inte läst dem.

Titta här. Jag läser dem på kvällarna.

Victoria!

Victoria! Om du håller av mig lite grann, säg det då.

Säg nåt innan du går.

Jag älskar dig. Nu vet du det. Vad säger du om det?

Nej, säg inget!

Då var vi framme. Jag tänker inte följa med in.

- Hej, Arne! - Hej.

Jag älskar dig. Förstår du det?

Det är dig jag älskar.

Det är dig jag älskar!

Hon kysste mig. Hon kysste mig!

En biljett!

- Kan jag få ett glas vatten? - Självklart.

Jag väntar här.

Jag ordnar nåt att dricka.

- Ursäkta mig. - Självklart.

Victoria?

Du undrar hur dina föräldrar mår. Jag vet inte, men jag ska hälsa dem.

- Åker ni hem snart? - Om två dagar. Jag lovar att hälsa.

Vi letar upp ett bord.

Henrik? Öppna porten!

Lugnt och fint. Fortsätt.

Vankar du runt och mediterar?

Mediterar? Nej, jag promenerade bara.

Jag såg dig från fönstret. Jag måste snart gå in.

Förlåt att jag talade med dig på teatern.

Jag har frågat efter dig här också.

Jag har sagt för mycket. Det finns så många orsaker du inte känner till.

Det skulle vara omöjligt.

Nåväl... Du behöver inte oroa dig.

Men du gjorde mig till åtlöje i går.

Du råkade springa på mig på gatan och du råkade vara på gott humör...

Så var det inte, men jag har funderat igenom saken. Har inte du det?

Jag håller av dig och jag uppskattar att vi är vänner.

Och du vet hur långt du kan gå utan att gå för långt.

Inser du inte att pappa skulle motsätta sig det? Vad skulle följden bli?

- Har jag inte rätt? - Jo.

Kan du inte komma hem till fjorden nån gång? Så varm din hand är.

Jag fryser. Jag måste gå nu.

- Säljer du de här? - De är de bästa, herrn.

Nonsens! Var är hingsten och den bruna hästen jag red förra gången?

- Vad har han gjort med dem? - Man tog dem till stan, herrn.

De är redan sålda.

Jag tror att nån står vid dörren.

Det var inget.

Var inte rädd, det är bara jag. - God afton.

- God afton. - Varsågod.

- Varsågod och sitt. - Nej tack.

Jag ville tala om att löjtnanten kommer. Min fästman.

Han ska jaga här. Jag ville berätta det så att ni inte blir skrämda.

- Det var därför jag kom. - Väldigt omtänksamt av er, fröken.

- Nu blev ni våt om fötterna. - Nej, vägen var torr.

Jag skulle ändå gå den här vägen.

- Adjö. - Adjö.

Jo, förresten... Har ni hört nåt från Johannes?

- Inte sen i våras. - Han är fortfarande utomlands.

Han skriver i boken att han lever i de små sorgernas dagar.

- Så han måste ha det bra. - Han skriver inte till nån.

- Adjö då. - Adjö, fröken.

Adjö, fröken Victoria.

God eftermiddag. Jag ville tala om att vi har fått brev av Johannes.

- Står det bra till med er fru? - Han ska åka hem, säger han.

- Tala högre. Vem kommer? - Johannes.

- Vad är det med det? - Ni frågade häromdagen. Han kommer hem.

- När kommer han? - I sommar.

- Var det nåt annat? - Eftersom ni undrade...

Mjölnaren säger att Johannes kommer tillbaka. Du minns väl honom?

Det var inget annat. Det var allt.

- Adjö då. - Adjö...

- God eftermiddag. - Jag ville inte störa dig.

Jag kom för att plocka blommor till festen.

Du är blekare än förra gången jag såg dig. Jag hörde att du var utomlands.

- Jag har läst dina böcker. - Jag står i vägen för dig.

Du måste ha varit i stan många gånger sen dess.

Tänker du komma på festen? Du får inte säga nej.

Du kommer inte att ha tråkigt. Jag har en överraskning åt dig.

- Du kan inte överraska mig längre. - Jag hade kunnat gå längs ån.

- Jag hade inte behövt gå precis här. - Det här området tillhör dig, inte mig.

Allt man ser härifrån är ditt.

Jag begick en orätt mot dig. Jag vill verkligen gottgöra det.

Jag har en överraskning som jag hoppas att du uppskattar.

Jag kan inte säga mer, men jag vill verkligen att du kommer.

Om det gör dig glad kommer jag.

Följ efter mig! Så där ja!

En av dem trillade av.

Johannes!

Jag skulle ha med mig ett besked tillbaka.

Hälsa henne att jag kommer. Vänta ett slag.

Tack.

- God dag. Jag har en inbjudan... - Stig på, herrn.

- Vi är så glada över att ha er här. - God eftermiddag.

Jag minns dig när du inte var högre än så här.

Nu är du en stor man på mer än ett sätt. Du är berömd.

Låt mig presentera dig. Major Eriksen, kapten Olsen -Johannes Møller.

- Trevligt att träffas. - Angenämt.

- Ursäkta mig. - Självklart.

- Vi behöver mer champagne. - Här har vi Camilla.

Är det inte en överraskning? Ni känner varandra.

Ja, vi känner varandra. Det var ni som tog upp mig ur vattnet.

- Minns ni det? - Naturligtvis.

Jag har kvar klockan jag fick av er far. Den är komplicerad.

- Jag ska öppna den. Stilig, eller hur? - Vad fin!

Man kan öppna den här också.

- Har du träffat Otto, min fästman? - Johannes Møller.

- Du minns väl honom? - Ja. -Är behållaren fortfarande tom?

Johannes, hur står det till?-Camilla, jag vill presentera dig för några.

Enligt vissa kritiker är han bra och det är det viktigaste.

Jag måste hälsa på några. Jag kommer tillbaka.

Jag ser att du har ringen i dag. Ta inte av dig den igen.

- Jag tänker aldrig mer ta av den. - Ni har god smak, fröken Victoria.

Han är stilig. Med epåletter får han rentav axlar.

Han är inte stilig, men han är belevad och det betyder också nåt.

Touché. Och han har pengar på fickan och det betyder ännu mer.

Johannes? Johannes!

Jag undrar... Johannes?

Jag undrar hur du kunde känna till strömmarna.

- Nej, nu tänker han. - Han vill vara ensam.

Du försöker säkert tänka ut en ursäkt åt mig. Men tänk inte på det.

Jag är skyldig dig en ursäkt eftersom du fick inbjudan så sent.

- Vad har vi för unga män här? - Vad handlar det om?

Min fästman talar bara om älgjakt. Och poeten står här och tänker.

Säg nåt, poeten!

Du ber mig att säga nåt. Det ska jag göra.

- Ansträng dig inte för min skull. - För att komma till saken...

Har du blivit förälskad på senare tid?

Victoria är kär i sin fästman förstås. Hon är nyförlovad. Visste ni inte det?

Le dîner est servi.

Ursäkta.

- Hon tog den. - Hon bytte placeringskorten.

Tack. -Se bara på henne, jag var hennes lärare en gång.

En dag kanske jag blir hennes barns lärare.

Jag vet vem ni är. Men jag har inte läst nåt av er. Nej.

Jag läser egna alster. Jag har dikter och berättelser i min skrivbordslåda.

De ska publiceras efter min död. Allmänheten ska få veta vem jag var.

Å ja...

Vi som är i yrket och är lite äldre-

- måste inte springa till förlagen med samma brådska som ni ungdomar gör.

Mina damer och herrar. Ni är välkomna för att fira en lycklig tilldragelse-

- nämligen förlovningen mellan min dotter Victoria och löjtnant Otto.

- Hur går det där ute? - Bra, men nåt är fel med Victoria.

Hon ser inte lycklig ut.

Tack för att ni delar denna glädjens stund med oss.

Nu föreslår jag att vi skålar för vårt unga par.

För lilla Victoria och min son Otto.

Skål!

- Skål för Victoria och Otto! - Skål!

Skål!

Det är så vackert. Det är vackert när två människor finner varandra.

Det hände aldrig mig. Jag var ung student med lysande utsikter.

Jag hade talang. Min far hade ett anrikt namn, vi var välbärgade.

Jag gick till henne och lättade mitt hjärta.

Och hon sa nej.

Sen blev det magra år för min far. Vi förlorade skepp.

Han gick i konkurs. Då kommer hon tillbaka till mig och säger ja.

- Kan ni begripa det? - Men då ville ni inte ha henne?

Hur skulle jag kunna ta henne? En fattig lärare. Vad hade ni trott?

Men jag frågar igen. Förstår ni er på henne?

- Vad hände med henne sen? - Gode gud, ni besvarar inte min fråga.

- Hon gifte sig med en kapten. - Hon ville vänta tills ni gav med er.

Men det hände inte. Jag behöll min stolthet och skickade henne på porten.

- Herr Larsen, skål. - Skål!

Ursäkta mig ett slag.

Jag har fått äran och nöjet att hedra vår berömde författare.

Å dagens ungdoms vägnar-

- vill jag uttrycka vår uppskattning över hans poetiska konstnärskap...

- Talar han om mig? - Ja. Det var jag som skulle göra det.

Det privilegiet skulle en äldre medlem i yrkeskåren få.

...är uppmuntrade av förebilden Johannes Møller-

- som är ung, men redan erkänd som en av våra främsta diktare.

Må din begåvnings ljus aldrig fladdra eller försvagas.

Vi hälsar dig, Johannes Møller.

På denna fest, där vi firar en lycklig familjetilldragelse-

- har jag blivit släpad ut ur de obemärktas skara.

Orsaken till att jag är här är att jag är son till en granne i skogen.

- Ja! - Victoria!

Fortsätt. Det är den enda anledningen. Men fortsätt.

Jag ville överdriva. Han överdriver ju trots allt.

Ja, jag har överdrivit.

Fröken Victoria har rätt i att jag också var lekkamrat på Slottet.

Och att det är på grund av det jag finns här i dag.

Om det ligger nån sanning i det som har sagts, att mina ord kan gnistra-

- då är det minnet från den tiden som lyser upp dem.

Till mina gratulationer vill jag foga ett tacksamhetens ord-

- för de lyckliga år, då varken tid eller andra omständigheter kom emellan.

Under de alltför korta sommardagarna.

Så bra!

Jag insåg inte att det var vi som har skrivit hans böcker.

- Vad gör du? - Jag vill skicka rosen till honom.

- Får jag inte det? - Nej!

- Han sålde hästar, han är utan pengar. - Huset är inte ens värt försäkringen.

- Men Ottos familj är välbärgad. - Vilken tur för Victoria!

Det stämmer inte. Du är besatt av vartenda ord och skriker mitt i talet.

- Vad ska det betyda? - Vill du verkligen veta det?

- Tack. - Var har du varit?

- I trädgården. - Nej, jag letade efter dig där.

- Han var inte i trädgården, eller hur? - Jag såg honom inte där.

- Ville ni bjuda med mig på jakten? - Självklart, följ med.

- Tror du att han gömde sig för oss? - Jag måste ha mediterat igen.

- Bra, då följer jag med er genast. - Otto?

Tar ni min plats?

- Vad är det med alla i dag? - Har du glömt nåt?

- När kommer du till stan nästa gång? - Jag vet inte.

Jag har hittat en bra sömmerska. Jag kan visa dig henne.

Ge besked om när du kommer. Gör du det?

- Akta dig! Du råkar gå in i folk. - Nej, du fick en smocka, begriper du?

Jag kan vika ihop dig och stoppa dig i fickan.

Det var klart att jag menade det.

- Slog han dig? - Av misstag råkade han slå mig i ögat.

Men det är rött. Gnid inte!

Din näsduk är så grov. Jag tar min i stället.

Har man nånsin sett på maken? Att slå nån i ögat!

Hur är det med ögat? Är det bättre nu?

Ögat!

Kom och hälsa på min pappa. - Pappa?

Angenämt!

- Ska jag visa dig kvarnen? - Ja!

Hur vågade han slå dig? Men han smög ju i väg direkt också.

- Det var så pinsamt, jag... - Vi är inte i kvarnen längre!

Victoria fick inte en blund i ögonen i går natt.

Då sover hon gott i natt.

- När far du hem? - I morgon.

- När kommer du till stan? - I höst.

- Får jag träffa dig i eftermiddag? - Ja, snälla, gör det!

Jag kommer och hämtar dig.

- Jag kommer ner! - Jag väntar här.

Camilla...?

Precis här hände nåt mig en gång.

Jag promenerade i ensamhet.

Det var en sommarkväll. Jag lade mig bakom buskarna.

Jag låg och drömde.

En man och en kvinna kom gående längs vägen.

Kvinnan stannade och mannen frågade: "Varför stannar du?"

Men han fick inget svar, och frågade igen: "Har det hänt nåt?"

"Nej, men du får inte titta på mig så. Jag vet att du älskar mig."

"Men pappa skulle aldrig tillåta det. Det är omöjligt."

- Vad hände sen? - Jag vet inte.

Camilla...

Om jag var kär i dig och väntade några år, skulle du då kunna bli min en dag?

En dag?

Ja!

Vad står på?

- Otto är död. - Hur kan han vara död?

- Gå ombord, gott folk! - Förlåt att jag är sen.

Nåt hemskt har hänt. Det skedde en olycka under jakten.

Otto är död.

- Ha en trevlig resa! - Jag kommer snart till dig.

- Adjö, Johannes. - Vi träffas om en vecka.

Vi kan lika gärna gå hem nu.

Jag blev lite sen. Ditt öga är fortfarande rött.

Du säger inget. Du är så högdragen. Han var tusen gånger bättre än du.

Vet du hur han dog? Han blev skjuten. Hela huvudet slets sönder.

Hans dumma lilla huvud.

Det var så han hittades.

- Victoria? - Kom!

- Följ med mig. - Vart ska du?

- Vart är du på väg? - Kom!

Sätt dig och vila lite. Du behöver vila.

Vad måste du tänka om mig? Jag klarar inte att lämna dig i fred.

Må Gud förlåta det jag sa i dag.

Jag sa att han var tusen gånger bättre än du. Se här!

Det var pappa som ville det. Han är så fattig.

Han är en tiggare numera. Och Otto hade fått mycket pengar en dag.

Pappa sa att jag måste.

"Jag vill inte", sa jag. "Tänk på dina föräldrar", sa han.

"Vårt Slott, min heder." Sen kom Otto.

Jag kastade mig för fötterna på mamma och sa att jag inte kunde.

"Ta ut försäkringen på mig, så försvinner jag i bukten."

Mamma började gråta och pappa skakade nåt fruktansvärt.

När jag såg det sa jag: "Hämta min man, jag..."

Det är så många saker jag vill be dig om förlåtelse för.

Säg inte så, Victoria.

Du höll tal för mig. Jag var inte mig själv under hela tiden du talade.

- Vi pratar inte om det. - Nej...

Men snälla, förlåt mig. Ha förbarmande!

Vad ska jag ta mig till? Pappa vankar fram och tillbaka i sitt rum.

Han har beslutat att hela personalen...

...kommer att få en ledig dag.

Jag sa till mamma att jag skulle söka upp dig, men hon bytte ämne.

"Jag går till Johannes", sa jag igen.

Då kom hon efter mig, kysste mig och sa: "Gud välsigne er båda."

- Är du varm nu? - Ja. Tack.

Nu är jag varm igen. Jag har berättat allt för mamma.

"Vem älskar du då?", frågade hon. "Hur kan du fråga det?", svarade jag.

"Det är Johannes jag älskar. Hela mitt liv har jag bara älskat honom."

Dagen då du hade kommit tillbaka gick jag in och ut genom alla dörrar.

Dagen efter stod jag inte ut längre.

Jag tog på mig min ljusgula klänning och jag...

Jag gick ut för att leta efter dig.

Du var inte glad över att se mig igen.

Men tack ändå för att jag fick träffa dig.

Du hade en gren i handen när jag kom.

När du hade gått tog jag upp den och slog med den.

- Sen tog jag med mig grenen hem. - Victoria...

Du får inte säga så där till mig.

Nej, jag får inte det. Jag har sårat dig för mycket.

- Kan du förlåta mig för det? - Jag förlåter allt. Det är inte det.

- Vad är det då? - Jag är förlovad.

Var är din far?

- Personalen har fått ledigt i morgon. - Följ med mig hem, pappa.

Han måste hjälpa mig att frakta kistan till båten i morgon.

Säg åt honom att komma vid middagstid.

- Adjö. - Vi är snart hemma igen.

Mamma skrev precis den här lappen. Var snäll och ge den till pappa.

Gå härifrån! Gå!

I dag, när jag inte kan arbeta och mina minnen inte lämnar mig i fred-

- ska jag nedteckna vad som hände en kväll.

Det är en svår dag. Det snöar och knappt en människa är på gatorna.

Allt är sorgligt och jag är deprimerad.

Jag har gått runt i timmar på gatorna och i mitt rum för att få ro i själen.

Nu är det eftermiddag och jag mår inte bättre.

Jag som borde vara varm är kall och blek som en utbränd dag.

I denna sinnesstämning ska jag försöka beskriva en förunderlig kväll.

Hej, Johannes.

Camilla...

Åh, nu ska vi se vad du har gjort.

- Du har inte frågat om balen. - Vad hade du på dig?

Rött förstås. Som jag pratade på i den.

Efteråt kunde jag inte minnas nåt av det jag hade sagt.

Jag dansade mest med Richmond.

Klänningen var röd och hade inga ärmar.

- Han är på beskickningen i London. - Vem?

Richmond. Du känner Richmond.

Om du vill vara en bra flicka förstör du inte pappret mer än du redan gjort.

Oj då... Vet du vad, Johannes?

Vi kan åka till London på bröllopsresa. Det är inte så hemskt som folk säger.

Det är lögn att det är så dimmigt.

- Vem har sagt det? - Richmond.

Du känner ju Richmond.

Han höll ett tal till min ära en gång. Han hade skjortknappar av diamanter.

- Men jag känner honom inte. - Tänk när han sa till mig: "Jag..."

Den där Richmond verkar ha gjort intryck på dig.

Inte alls.

Man kan ju vara intresserad av nån utan att bli...

Allvarligt talat, Johannes. Jag kommer inte att nämna hans namn igen.

Då ska vi inte prata om det mer.

- Går du redan? - Ja, jag måste gå.

Jag hade inte träffat Victoria på veckor, och sen sprang jag på henne.

Ja, på vägen hit. Himmel, vad hennes skönhet har bleknat.

Camilla, tack för att du kom, och glöm det jag sa.

Men jag ska inte nämna hans namn igen. Jag ska aldrig mer göra det.

- Vad är det för fel på dig? - Fel? Inget!

Jo, nu ska jag tala om för dig vad jag har tänkt på.

Vi ska inte åka till London. Den där mannen vet inte vad han sa.

Det är mycket dimmigare än han tror.

Varför tittar du på mig? Jag har inte sagt hans namn.

Han ljuger. Han berättade en hel massa lögner.

Vi ska inte fara till London.

Vi ska inte fara till London.

Hör på mig, Johannes...

Kan du inte följa mig hem? Det är inte säkert att gå hela vägen.

Nån kan stå och lurpassa på mig utanför.

Jag är nästan säker på det.

Jag sa att han ljuger. Jag borde aldrig ha sagt det.

Han har inte ljugit för mig. Tvärtom...

Vi får gäster på tisdag.

Han kommer inte, det svär jag på. Men du måste komma. Lovar du det?

Jag vet inte vad du tror om mig.

- Jag börjar nog förstå dig. - Ja, men jag älskar dig också.

Du får inte tro att jag inte gör det. Jag älskar inte bara honom.

Så illa är det inte.

Ska vi gå?

- God eftermiddag. - Så trevligt att träffa er igen.

Jag såg er bok i en bokhandel i London. Det var som en hälsning hemifrån.

Kör du, bara.

Då kommer du på tisdag, Johannes? - Förlåt, vill du kanske också komma?

- Ja. - Det blir några vänner bara.

Victoria och några till.

- Jag tror att jag vänder här. - Då ses vi på bjudningen?

Adjö.

Ska vi gå?

Vänta! Kusk!

Johannes? Johannes!

- God eftermiddag. - Du kom aldrig på festen. Vi väntade.

- Jag hann inte komma. - Hur går det med din nya bok?

- Vi kan knappt vänta på att läsa den. - Det går bra, fru Seier.

Vilken fest det var! Victoria blev sjuk, hon måste åka hem i vagn.

Men hon är säkert bättre nu.

- Du måste hälsa på oss. - Det gör jag. God eftermiddag.

- God dag. - Gratulera mig. Jag har gift mig.

Jag är lärare åt hennes son. Hon var änka. Det var så det kom sig.

Jag ser att det går bra för er.

Vad händer med mina dikter som publiceras efter min död?

Vad har jag för glädje av dem? Det ska jag säga.

På kvällarna låser jag upp lådan och tar ut dem-

- och läser dem för min fru och pojken. Hon är 40, han är 12.

Båda blir lika hänförda.

- Victoria är död. - Död?

Hon dog i morse. Hon anförtrodde mig att överlämna det här brevet till er.

"Efter min död", sa hon.

Jag lämnar er med brevet. Mitt uppdrag är slutfört.

Käre Johannes! När du läser det här är jag död.

Förut hade jag hellre lidit alla kval än skrivit till dig igen.

Men nu när jag är döende känner jag inte längre på det sättet.

Främlingar har sett mig blöda. Jag har bara en del av en lunga kvar.

Varför ska jag vara blyg nu?

Om du bara visste vad jag har älskat dig.

Jag har inte fått visa min kärlek. Det var så många hinder i min väg.

I synnerhet min egen karaktär. Pappa var hård, och jag är hans dotter.

Det är förskräckligt att dö. Jag vill inte dö.

Jag ber till Gud att jag ska bli bättre, åtminstone till våren.

Om jag blev bra nu skulle jag aldrig mer vara hård mot dig.

Johannes, min enda kärlek på jorden.

Kom till mig nu. Stanna hos mig en stund innan det blir mörkt.

Två gånger har jag sett dig på gatan. Du nynnade när du gick förbi en gång.

Men du såg inte mig.

Jag hoppades att jag skulle få träffa dig hos Camilla, men du kom inte.

Jag skulle inte ha talat med dig, men vore tacksam för att se dig på avstånd.

Men du kom aldrig dit.

Det är snart mörkt och jag ser inte så bra längre.

Farväl, Johannes. Tack för varenda dag som har gått.

Lev väl resten av livet och förlåt mig för smärtan jag har åsamkat dig.

Då kunde jag inte slänga mig för dina fötter och be om din förlåtelse.

Jag gör det nu i mitt hjärta. Din Victoria.

Översättning: Fredrik Papp