Original subtitles

–Förr var folk rädda för oss. –Vi får se till att de blir det igen.

–Det är fyllot i cowboyhatten. –Vad är det för fel på honom?

–Albin, ser du? –Är det hans tänder?

Vince, vi måste prata. Jag vill veta att du mår bra.

Jag går till baren.

Undrar vem som är en fegis nu.

Nån har blivit indragen i en hytt en våning under.

Vi tar en korridor var och knackar dörr. Bosse?

Bosse blev ihjälbiten?

Förlåt, jag har lite svårt att tro på det här.

–Nu kan de inte ringa på hjälp. –All kontakt med land är bruten.

–Kapten? Du ville prata med mig? –Ja.

Släpp inte in dem!

Är det nån som har knivhuggit henne?

Vi måste göra ett utrop och stänga alla barer och restauranger.

Då blir det panik på hela båten.

–Vet du vad det kostar? –Vad är det du inte fattar?

–Hon som dödade Bosse är som han. –Lugna dig.

Vi måste stänga ner nu!

Kul prank.

Var det gröngölingens idé, eller?

Vad var er plan? Att göra bort mig inför kaptenen?

–Du sa att han var död. –Det var han.

Nej, nej, nej, nej, nej!

–Jag ringer kaptenen. –Jag är din chef.

Om det är nån som ringer här, så är det jag.

–Är det ingen som svarar? –Klart att de svarar.

Okej. Jag går upp till bryggan. Håll koll på skärmen.

–Hey... Du är så bra på det här. –Tycker du?

Jag visste att du skulle vara det. Kom.

De bet henne.

Bet? Vem fan biter folk?

Det är som om de har rabies eller nåt.

–Ska vi försöka ringa nån? –Ring Vida. Be henne hämta vakterna.

Jag måste kolla att Calle mår bra.

–Jag har ingen mottagning. –Inte jag heller.

Håll emot!

Håll emot! Håll emot!

Vad fan händer?

/TELEFONEN RINGER/

Henrik, Henrik, Pia.

Ja, Henrik, Pia.

Hon andas inte.

Hon andas inte!

Hej... Hallå?

Håll emot!

–Har ni sett nånting? –Vad då?

Jag vet inte. Nån som beter sig konstigt. Nån som verkar skadad.

Skadad? Nej. Det är lite stökigare än vanligt kanske.

–Spring! Spring! –Vad då spring? /SKRIK/

/VRÅL/

Nej...

Vida, Vida, Pia.

Vida här. Det är nåt på Starlight, jag skickade Henrik...

Jag vet.

–Vi stänger ner nu. –Va? Ska vi stänga?

Stäng ner barerna, klubbarna, spaet, allt.

–Och håll folk borta från Starlight. –Okej.

Ett viktigt säkerhetsmeddelande. Gå till era hytter...

–Vi måste berätta. –Och säga vad då?

Du såg hur bra det gick med mammorna.

–Ursäkta? –Ett ögonblick.

Tack. Vi återkommer snart med mer information.

–Ursäkta... –Vi tackar för ert samarbete.

Vi återkommer med mer information.

–Vad händer? –Vi ska ha krismöte i mässen.

–Pia säger att folk har blivit galna. –De är vampyrer!

Alltså, lyssna... Vänta. Bara kolla på det här.

–Kan ni gå och hitta era föräldrar? –Men snälla...

Gå och hitta era föräldrar. Tack.

Du kanske borde ha inlett med nåt lite smidigare. Alltså, "vampyrer"...

/MUSIKEN SLUTAR/

Är den på? Hallå? Hör ni mig?

Ursäkta avbrottet. Vi måste tyvärr be er att gå till era hytter.

Ni kommer att få mer information...

Det finns ingen orsak till panik. Var vänliga och behåll lugnet.

All personal, omedelbart krismöte i mässen. Jag upprepar...

Det finns ingen orsak till panik. Var vänliga och behåll lugnet.

De har ingen aning om vad panik är än.

Vänligen ta det lugnt och fint i era hytter.

Och du, mitt hjärta. Du ska få se vad en has-been kan göra.

Bra.

Marianne, ta på den här.

/EN TELEFON RINGER/ Jag kan ta det.

–Varför funkar de där telefonerna? –Det är nog ett internt system.

Kom igen! Snälla.

Hon är som de vid dörren. – Akta er!

Hitta nåt att binda henne med!

Gå till era hytter, stanna där.

–Antti, Antti, Pia. –Vad är det som händer?

–Krismöte för all personal i mässen. –Oj... Nåt allvarligt?

Ja.

Vad säger kapten då?

–Hur är det med dig? –Aldrig mått bättre.

Blev du inte biten?

Bra läkkött.

Hjälp mig, nån!

–Kommer du? –Kommer snart!

De ska ha ett möte.

Varenda jävel som jobbar på båten kommer att vara där.

Kom, jag ska visa dig en sak.

Albin... Du hade rätt.

Vi måste ha bevis.

De märker att vi är som de.

Men vi är speciella.

De behöver en alfa.

Snälla...

Albin, spring! Spring!

Spring!

–Albin, spring! –Pappa!

–Vart fan tog du vägen? –Vi måste härifrån!

–Vad fan är det som händer? –Kom!

–Albin! –Andra hållet! Andra hållet!

Albin! Albin!

–Vänta! Vänta! –Vad är det som händer?!

–Vad är det för fel på dem? –Släpp in oss! Släpp in oss!

–Vad fan! –Släpp in oss!

In! In! In!

Kom, kom, kom. Kom!

–Var är mamma och Laila? –Jag vet inte!

Kom! Vi måste gömma oss. Skynda er!

Kom, kom, kom!

Hjälp mig!

Mårten. Mårten!

Mårten!

Hjälp mig!

/VRÅL/

/TELEFONEN RINGER/

–Kom igen, ge mig den. –Vänta lite.

–Kom igen. –Vänta.

Fan!

Jag får inte tag på honom. Han är inte på rummet.

Vi får be till Gud att han är oskadd.

–Jag tycker att vi tar oss härifrån. –Det kanske är säkrare att stanna.

Är det?

Antti, Antti, Pia.

Vad är det som händer här, alltså?

–Pia, vad fan händer? –Jag vet inte.

–Var är kaptenen? –Antti hämtar honom.

Han kommer alldeles strax.

–Vi borde ha fått dem att förstå. –De klarar sig, okej?

Det är lätt för dig att säga. Du har en mamma som kan gå.

De borde ha följt med när jag gick och lade mig.

Ja, undrar varför de inte gjorde det...

Är du säker på att de är vampyrer? De ser ut som zombies.

–Det är ju blodet de vill åt. –Hon vi såg kanske är vampyrjägare.

–Kanske. –Sluta nu!

Det är ingen jävla skräckfilm!

–Hon måste ha nån sorts sjukdom. –Ja. Kanske det.

–De är borta! –Jag går tillbaka till sviten.

Calle kanske kommer dit. Ni får gärna följa med.

Jag vet inte. Det kanske är säkrare att stanna.

Kom igen! Skynda!

Kom igen, kom igen. Vi drar.

Fly, för helvete!

Kom, kom, kom!

Hör upp, allihop!

Nånting ombord verkar göra människor våldsamma. Nåt smittsamt.

–Äh, det är väl knark, eller? –Det är inte knark.

Nej, det tror jag inte. De drabbade är inte...

–Då måste det vara nånting i vattnet. –Min telefon funkar inte.

–Det är ryssarna. –Konspirationsteorier hjälper inte.

/BULLER/

Vi går till min hytt, kom. Den vägen. Den vägen.

/SKRIK OCH MORRANDEN/

Okej... Kom, kom, kom.

–Vi måste gömma oss. –De känner oss på lukten.

Vi kommer att dö. Vi kommer att dö!

Göran! Vänta.

Det här är Vincents. Han skulle gå tillbaka till sviten.

Vi måste vara där och öppna för honom.

–Marianne. Jag tror inte han kommer. –Han kommer.

/BANKANDEN/

Kom.

/TELEFONEN RINGER/

/KVINNAN SKRIKER/

/MÅRTEN JÄMRAR SIG/ Sch! Tyst.

9105.

91...

–Det är här. Här. –Vänta.

–Hallå? Vännen? –Men du...

Du kan inte stå här alldeles själv.

Va? Kom, hjärtat. Så ja.

Så...

Så, kom.

–Vart ska... –Här, här, här!

Skynda, skynda, skynda!

Skynda, skynda, skynda! Fort!

Fort!

/SLAG MOT DÖRREN OCH MORRANDEN/

–Vi kan inte lämna dem åt sitt öde. –Nej, men jag tänker inte gå ut dit.

Vi vet inte om det är säkrare här. Har nån av er blivit biten?

–Som om nån skulle erkänna det nu. –Exakt!

–Hur gick det? –Vi kom inte in. Dörren är blockerad.

Ingen svarar i maskinrummet heller.

Du är chefen. Vad vill du göra?

–Antti, vad vill du göra? –Käften nu för fan, Pia.

Man borde gå och ta livet av allihop.

De är människor.

Okej, så här gör vi.

De flesta passagerarna är troligen i sina hytter. De får stanna där.

–Du och jag tar oss till bryggan. –Det går inte.

Vi krossar ett fönster.

Om radion funkar kan vi kalla på hjälp.

–Och annars? –Annars...

Då kan vi stanna fartyget. Annars tar autopiloten oss till Helsingfors.

–Är inte det bra? –Vi kommer att krascha in i hamnen.

Va? Då har vi ingen tid kvar, inte ens en timme. Det är helt kört.

Jag har sån här...

Ja, om...om du har fått nåt på dig...nånstans.

Ja... Jag hade inte väntat att jag skulle få dambesök–

–när jag tog av mig bootsen.

/DÄMPADE SKRIK OCH SPRINGANDE STEG/

–Du får inte röka här! –Jag tror inte att nån bryr sig.

Om inte du gör det, förstås.

Ge mig en.

Ja, min terapeut borde i alla fall vara nöjd.

–Ja... –Det var hennes idé med kryssningen.

Att jag skulle komma utanför min comfort zone och prova nåt nytt.

Jag var så trött på att sitta ensam hemma och bara uggla.

Nu vill jag inget hellre. Jag vill bara hem.

Är det konstigt att säga att jag är glad–

–att du är här tillsammans med mig?

Jag vet inte vad det är som är konstigt längre.

Vi ska stoppa fartyget.

Och sen kan vi sänka livbåtarna. Låter det bra?

Antti, vad tycker du?

Okej, då har vi åtminstone en plan.

Det här är inget vi har tränat på.

Jag kan inte tvinga er att gå ut, bara be er att göra det.

Vi måste hjälpa de passagerare som är kvar där ute. Okej?

Behåll lugnet, så kommer allt att gå bra.

–Och bryggbesättningen? –Jag vet inte. Vi ska hitta dem.

–Vad är det som händer? –Jag vet inte. Hitta Vincent.

Vi ses när den här skiten är över.

Pia. Var försiktig, okej?

Ursäkta att jag är sen.

Det här tar jag hand om.

Sätt igång.

Spring!

Stopp!

Hon är min.

Håll dig borta från min son!

Jaså, är det du? Och jag som trodde att min mamma var usel.

–Varför gör du det här? –Jag? Det var din sons idé.

Och vet du vad? Han är med mig nu.

Det kanske är så...

...att allt det här händer på grund av dig.

/EN DÖRR SLITS UPP/

Låt henne vara!

Hon försöker stoppa oss.

Gå härifrån. Jag ska prata med henne.

Ser du vad hon har gjort mot mig?

Gå!

–Hur många fler oskyldiga ska offras? –De är inte så oskyldiga.

–Om smittan sprids till land... –Smitta? Vi är ingen sjukdom.

Förstår du inte? Vi kan lika gärna ha kul medan vi kan.

Allting har ett pris, Walter.

–Reglerna finns av en anledning. –Vi kan skapa egna regler.

Du tycker att jag är överbeskyddande, men jag vet faktiskt bäst.

–Du var bara ett barn. –Du dömde mig till evigt liv med dig.

–Du förstår inte. –Nej, det är du som inte förstår!

Jag hatar dig!

Vad fan har jag gjort för att förtjäna det här?

Varför skulle vi ens åka på den här jävla kryssningen?

Vi går till livbåtarna. Vi måste härifrån.

Kom.

Albin!

Här.

Ta en sån och så kommer du hit.

Fan!

–Jag följer inte med. –Va?

Det verkar som att de sätter sig i livbåtarna. Vi borde nog gå dit.

Vi kan inte stanna här inne längre.

Vi kan inte vänta på att de där, vad fan de nu är, tar sig in hit.

–Men Vincent, då? –Vi har väntat länge nog.

Och han kanske redan är vid båtarna.

Du...

Du. Vi kommer att klara det.

Och snart sitter du hemma i din soffa igen.

Va?

–Vi ska neråt. –Okej.

–Är du okej? –Nej!

Rör inte vid mig. Vi vet inte hur det smittas.

Din hals. Är det där...?

Fan!

Calle?

Calle, kan du öppna?

–Du måste ta över efter mig nu. –Va? Nej.

–Det kanske finns ett botemedel. –Vi har inte tid.

Ta dig till bryggan och stanna båten så ni får ner livbåtarna.

–Du hörde vad hon sa. Kom. –Calle.

Här, det är era ringar. Om du ser mig igen...

...så spring.

–Är du okej? –Det är svindel, en medicinsk åkomma.

Jag springer upp till bryggan själv. Ge mig den där.

Tro inte att du är nånting för att Pia lämnade över till dig.

–Jag är hennes chef, och nu din. –Vem fan bryr sig om det där nu?

Vi måste upp till bryggan, nu! Okej?

Ta den där machoskiten och stoppa upp den i röven.

Det skulle du tycka om, va?

–Ur vägen. –Allt är helt sönderslaget här inne.

–Va? –Kontrollpanelen, radion...

Det är bara skrot kvar. Hur fan ska vi kunna stoppa färjan nu?

Han är en av dem.

Översättning: Stina Hedin Iyuno för SVT

Svensktextning: Stina Hedin Iyuno för SVT