Original subtitles

Tillåt mig att berätta en historia...

SOLFJÄDERN

Den utspelar sig långt från Danmark–

–i vår paradisiska koloni Danska Västindien.

Se, hur Dannebrogens majestätiska färger vajar över undersåtarna!

Året är 1848. Danmark är en stolt slavnation.

Här har vi en präktig hushållerska. Petrine bor i det här makalösa huset.

Till höger har vi Anna Heegaard. Huset och Petrine tillhör henne.

Anna Heegaard är färgad, fri, rikast på öarna och äger massor av slavar.

Genom åren har vi fraktat urstarka slavar–

–från vår koloni i Västafrika till de Västindiska öarna.

Hos Anna bor Peter von Scholten. Han har förresten familj i Danmark.

Han är överbefälhavare på öarna och faderlig beskyddare av slavarna.

För en glad slav är en nyttig slav.

Nog om det. Nu blir det fint besök av konungen.

KAPITEL 1 Makt

Syftet med resan är ju att inspektera våra territorier och säkra danska värden.

Vilken resa! Peter von Scholten–

–generalguvernör på S:t Jan, S:t Thomas och S:t Croix–

–ni har skapat ett paradis på jorden!

Ni sköter den förestående frigivningen av slavarna på äkta danskt, fredligt vis.

Om blott elva år–

–ska inget barn, ingen vuxen, ingen människa, vara slav under dansk flagg.

Därför tilldelar jag er, generalguvernör von Scholten, denna minnesmedalj.

Det var på modet bland kolonialmakter att avskaffa slaveriet–

–men Danmark önskade en långsam och bekväm avveckling.

God dag, min lilla vän.

–Amiral Irminger, ni har varit i Afrika? –Det stämmer.

Irminger slog ner ett brutalt negeruppror på Guldkusten i Guinea.

Det var inte så heroiskt...men, jo.

Rebellerna använde obeah-magi. Det var inte så lätt.

Obeah-magi är ett stort problem här.

Struntprat. Låt er väl smaka!

–Nej. Berätta, herr...? –Plantageägare Hagensen.

–Sitt, för all del. –Tack, Ers Majestät.

Negrerna tog med sin magi från Guinea.

Utövarna här vill förgifta sina herrskap. Endast negrerna vet vilka de är.

–Alla uppror har börjat med obeah... –Tack! Det blir inget uppror.

Varför göra uppror mot välgörare?

De får tjäna egna pengar lördagar och söndagar. De kan köpa sig fria.

Det har jag sörjt för med assistans av miss Heegaard.

Jag har infört slavskolor, restriktioner för plantageägarna och reformer för de ofria.

–Ni menar "slavarna"? –Jag menar "de ofria".

Vi är alla lika inför Gud, kungen och fosterlandet.

Slaveriets rangordning är blott en formalitet. Ingenstans i världen–

–blir de ofria så mänskligt behandlade som i de danska kolonierna!

Instämmer!

Musik!

Länge leve Danmark!

Hurra, hurra, hurra!

Hon kunde älska honom. Mulatten? Nej, det är omöjligt!

"Jag håller av honom", var hennes ord.

Hatet är ett gift, som allting dödar–

–medan kärlek är ett vin som i själen flödar.

Han är herrelös, ung och stark, men vi får tacka för mitt goda verk.

I morgon säljs han på slavmarknaden.

–Fint! Utmärkt! –Bravo!

–Förtjusande! –De är oemotståndliga.

–Bedårande! De är från slavskolorna. –"Mulatten" av H.C. Andersen.

Börja.

Och miss Heegaard är så intagande.

Bekommer det er inte att Danmarks företrädare har en fri färgad älskarinna?

Man lever annorlunda i tropikerna. Hennes hem är det inget fel på.

Ursäkta, Ers Majestät...

I natt slog jag ner ett uppror på plantagen. Vi blev nästan massakrerade.

Nåt uppror har inte inrapporterats, så det var tydligen inte så allvarligt.

Ett uppror hotar. Vi behöver militär hjälp.

En gång för alla, inget uppror hotar.

Oron säger nåt om er behandling av de ofria i jämförelse med Danmarks.

Jag beklagar, Ers Majestät.

Det är tråkigt att danska undersåtar uppför sig så barbariskt–

–efter allt vi har gjort för dem. De borde skämmas.

Jag erbjuder därför att amiral Irminger och fregatten Ørnen stannar kvar–

–som skydd mot ett eventuellt uppror.

–Nej tack. –Ja tack.

Det är bäst att vara på den säkra sidan.

Ers Majestät, det behövs inte. Ni kan lugnt fortsätta er rundresa i morgon bitti.

–Du kan verkligen spela teater! –Det sa jag ju.

–Sträck på dig! –Ja, ja, mamma.

I väg med dig till skolan.

–God morgon, Anna. –God morgon, Petrine.

Som alltid var du till fantastisk hjälp på festen i går. Tack, kära du.

Tack.

–Om en plantageägare slår mig... –...får jag klaga.

–Ett straff får vara... –...högst tolv piskrapp.

–För negresser... –...högst sex rapp.

Nästa? Tom.

Du är ofri och har hyrt dig själv en lördag. En riksdaler.

–Hur mycket tjänade du hos Petersens? –En riksdaler.

–Men då har du ju inte tjänat nåt! –Frun hade inte mer. Hon är änka.

–Håll fast vid avtalat pris. –Jag vet.

–Det är sista gången. –Tack, miss Heegaard.

Nästa! Gudrun, fri färgad.

–Sju riksdaler för en veckas arbete. –Sju?

Ja. Festen, slakten, det blir en hel del. Ni har själv satt min lön.

Nästa! – Tack, Gudrun.

Sif? Ofri. Du ska betala för att du hyrt dig själv två lördagar. Två riksdaler.

–Lönen hos Nielsen? –Fem.

Utmärkt. Det kallar jag en bra affär.

Miss Heegaard, jag vill be om lov att köpa mig fri.

Kära Sif, kom hit, vännen!

Syftet med generalguvernörens och mitt arbete är ju att ni köper er fria.

Vem är det?

Spring till henne!

Hon klarar det nog.

Master Hagensen har gjort det. Ingen sårbehandling.

Så svinaktigt!

Hon heter Esther.

Hon blir här.

Hon har fått mer än sex rapp. Maxstraffet är sex för kvinnor och tolv för män.

Det vet ni! Inte 50!

–Ni lät inte behandla såren. –Som lagen säger.

Jag slog ner ett uppror på min plantage. Flickan uppträdde misstänkt.

Att ni inte skäms. Jag vill köpa henne för 40 riksdaler.

–40? När såren har läkts kan jag få 150. –I hennes tillstånd?

–100. –60.

Acceptera, så stannar det mellan oss, annars fördubblar jag era skatter.

Det blir min ruin! Jag har hindrat ett blodbad.

Tänk att ta upp det i Hans Majestäts närvaro!

Blodbad?

Ja, situationen är ytterst explosiv.

Plantageägarna är missnöjda med slavarnas frigivande–

–därför att ersättningen inte är bestämd.

Negrerna är arga över att behöva vänta i elva år.

Vi förmår inte skydda oss mot negrerna.

Vi behöver det militära beskydd som amiral Irminger och fregatten kunde ge.

Vi kan förlora allt. Det gäller även er.

Å plantageägarnas vägnar begär jag att ni skriver till Hans Majestät–

–och ber om militär hjälp innan det är för sent, annars gör vi det själva.

Hotar ni mig?

Då blir ni anklagad för landsförräderi!

Jag ska se till att ni får strängast tänkbara straff!

Låt oss se om det finns fog för er rädsla.

Petrine, hämta Tom.

Tom?

Tom!

Tom?

–Du får inte! –Den är inte min.

Den är väl till skydd, så man kommer helskinnad tillbaka till Afrika.

–Du är inte från Afrika, du föddes här. –Jag säger ju att den inte är min.

Ah, Tom!

Kom, kom!

Tom är min mest betrodde medarbetare. Vi har känt varandra i 20–25 år.

"Medarbetare"? Är det inte er neger?

Sluta med de där formaliteterna!

Han tror att ni inte vill vänta på frigörelsen, utan planerar ett uppror.

–Planerar ni nåt? –Nej, master Peter!

Nu tar vi ett glas i ditt redskapsskjul.

Militär assistans!

Ingen obetydlig typ ska få piska upp oro på mina öar.

Irminger har ju slagit ner ett uppror i Guinea.

Först när negrerna känner sig förtryckta, gör de uppror. Allt är under kontroll.

Du hörde vad Hagensen sa. Det kunde ha skett här.

–Vi kan förlora allt! –Du förlorar inte allt. Du har ju mig.

Ja?

Miss Petrine? Miss Heegaard behöver dig nog.

Du fattar inte! Du är överbefälhavare. Skaffa oss beskydd!

–Varför blir du så arg? –Vad händer mig vid ett uppror?!

Anna, du är hysterisk!

–Vill generalguvernören vänta utanför? –Jag sover hemma hos mig!

Jag kommer att förlora allt. Han vill inte skydda oss.

–Du kommer inte att förlora nåt. –Det vet du inget om.

Kom hit...kom.

Anna?

Kan du inte heller sova?

–Jag hittade den här i trädgården. –Obeah?

Det betyder uppror. Det kanske är den nya, hon kanske är en obeah-kvinna.

–Lova att du inte säger nåt. –Vad är det?

–Svär det! –Jag svär.

Det är ett brev där generalguvernören ber kungen skicka militär assistans.

Har han ändrat uppfattning?

Du får inte! De hänger folk för mindre.

Om det blir uppror, kan Peter inget göra. De vita är för få för att kunna skydda oss.

Låt bli, Anna. Det är för farligt.

–Se, vem som har kommit till Freegut! –God morgon, miss Gudrun!

–Vilken trevlig överraskning! Stig på. –Tack.

Du och Frederik kan bo här tills ni kan köpa ett hus.

Tack.

–Har du sagt det till henne? –Nej.

Varför inte? Du har ju sparat i åratal. Vad hindrar dig?

Jag uppskattar allt du gör för mig, Gudrun.

Men jag har min son. Det är inte säkert än i Freegut.

Jag måste tillbaka. Miss Heegaard behöver mig.

Vill du inte bli fri?

Jovisst, men vad händer med henne när jag blir fri? Det har alltid varit vi två.

Hon äger dig fortfarande!

Hör på, när du blir fri bestämmer du över dig själv.

Du kan använda dina pengar och all din tid som du själv behagar.

Du kan till och med skaffa en egen slav, precis som jag. Som arbetar åt dig!

Svarte Svend! Masa dig hit.

När han var ung rymde han in i skogen.

Ja, Svarte Svend rymde från husbonden.

Han har tur som har händer och fötter kvar. Han är urstark!

Se på de händerna. De kan jobba utav helvete!

Jag hyr ut honom. Så får jag det att gå ihop, precis som miss Heegaard.

Svend, berätta för miss Petrine vad du sa häromdan.

När jag blir fri, vill jag ha betalt.

Guvernören befriar slavarna först om elva år.

Det sägs att det nog inte blir hans beslut.

Om jag visste att friheten var nära, skulle jag spara tills jag fick den gratis.

–Betala dig? Du borde betala mig! –Varför?

Vill du ha stryk? Tur att det här inte är en dansks hus. De skulle gett dig smörj.

Varför skulle inte guvernören besluta? Kräver slavarna frihet? Upplopp?

Det kanske bara är som slavarna pratar.

Se på dig! Vilken dam! Vilka rena, vita handskar. Din vita slyna.

De seglade i väg, allt var packat. Men de hade glömt madeiran och fick vända!

Drick! Det är vårt eget.

Mina damer och herrar! Välkomna till miss Heegaards auktion.

Först bjuder vi ut Sif, en mulattska på 26 år.

320 riksdaler. Hon är endast till salu till sig själv.

–Nielsen får inte bjuda! –Nej, nej.

Vem bjuder 320 riksdaler för mulattskan?

320 är bjudet. Första, andra, tredje!

Såld till mulattskan för 320 riksdaler.

–Är hon inte rar? –Bedårande!

–Gratulerar, kära Sif. Tack för allt. –Tack.

Nästa utrop. Den här unge mannen är fullblodsneger i tredje generationen.

Hjalte är 22 år och kan trädgårdsarbete. Utropspriset är 600 riksdaler.

–Det var dyrt för en trädgårdsdräng! –Herr Nielsen, jag tvingar er inte.

–En man i sina bästa år. Stark. –Mycket stark.

Titta bara!

–En kraftkarl utan like. –För dyrt.

Jag behöver en trädgårdsdräng sen Hans Peter köpte sig fri.

–Får jag se honom avklädd? –Naturligtvis. – Hjalte...

Ta av allt, min vän.

–Bättre fås inte. –Det ser jag.

–Det kan jag tänka mig, Nielsen. –Ja, han är stark.

–Inte ett ärr. –Han är så lydig.

Han är nog värd varenda riksdaler. Han är helt rätt.

–Precis vad jag behöver i trädgården. –Hör jag ett bud?

Vem kommer nu?

Irminger?

Amiral, jag trodde ni eskorterade Hans Majestät. Vad för er hit?

–Det gör ni, generalguvernören... –Gör jag?

Jag kommer med Ørnen, som ni bad Hans Majestät.

Amiral Irminger, vilken överraskning. Välkommen tillbaka!

Ni minns herr och fru Nielsen?

–Herr amiral. –Herr och fru Nielsen.

Kan vi talas vid mellan fyra ögon, herr generalguvernör?

–Sex ögon. –Sex?

Miss Heegaard är min konsulent. Vi gör allt tillsammans.

Som ni vill. Den här vägen.

Ni är omringad av svarta horder, som tror de kan göra som de vill!

Ett litet ögonblick...

–Negrerna konspirerar förstås även här. –Nej! Här råder andra förhållanden.

De ofria har det bra. Det blir inget uppror.

Ah, Petrine! Kom in.

Hur kan kungen ha fått ett brev med mina stämplar som jag inte har skrivit?

Jag ber Irminger skydda danskarna och ämbetsmannaväldet i "mitt brev".

Du förstår att jag måste fråga! Du har tillgång till mina stämplar.

Du har många fiender, men du anklagar mig. Ni har möte i mitt hem utan mig.

–Det var inte menat så. –Hur var det då menat?

Förlåt.

Irminger får gästrummet.

–Amiral Irminger, god morgon! –God morgon, miss Heegaard!

–Spelar ni? –Nej, men folk prisar min tenorstämma.

–Ni intresserar er för botanik? –Allt inom naturvetenskapen.

Jag värdesätter vetenskap och filosofi.

Världens största tankar tänks av europeiska huvuden.

"Mänskligheten finner sin yppersta perfektion i den vita rasen." Kant.

Absolut!

Die Forelle. Den fräcka fisken.

Var är min kyckling? Ta upp den och börja plocka!

Esther, din odugliga latmask. Skala grönsaker i stället.

Gudrun, vi slår ingen och vi talar danska. Order från miss Heegaard.

Kan hon lära henne att laga mat? Nu får jag arbeta för två.

Jag har också arbetat på fälten. Jag har köpt mig fri.

Jag har egen slav och eget hus. Jag är inte lat.

–Du är latare än en gammal galt. –Gudrun!

Du är latare än en gammal ko. – Det här händer jämt!

Är du besatt av djävulen, tös? I väg med dig!

Den tösen är en obeah-kvinna. Det kvittar vad miss Heegaard säger.

–Har du talat med miss Heegaard? –Inte än.

Du kanske gillar att vara nåns egendom...

–Ni är en strålande tenor! –Tack, lyrisk tenor.

Vilken glädje vi har av den europeiska kulturen. Den vill vi lära ut till negrerna.

Negrerna? Ni talar som om ni inte själv var det – en neger.

En neger är ofri och arbetar på fälten. En civiliserad människa är inte neger.

Er rastillhörighet handlar inte om utbildning, utan om biologi.

Tillåter ni?

Ni ska stå här.

–Fröken, om ni vill vara så vänlig... –Kom, Petrine.

Ni ska stå här.

Så ska jag be er att böja axlarna lätt. Tack.

Och ni ska böja knäna. Ja, djupt.

Och om ni kan få med armarna? Ja, just så.

Kan ni se det? Det är vetenskap.

Tack för musiken och gott sällskap.

Förresten... Det förvånade mig att generalguvernören bad mig resa i går.

När jag påminde om att han själv kallat hit mig, ändrade han sig igen. Bisarrt.

Har han fiender som skriver till kungen bakom ryggen på honom?

Sockret lönar sig sämre. Plantageägarna är arga...

Jag ser väl spöken, men sånt ger dödsstraff.

Naturligtvis.

–Hämta brevet! –Jag?

–Du måste skaffa undan det. –Nej. Jag sa att du inte skulle skicka det.

Du kommer att tacka mig, när de satans negrerna löper blodtörstiga på gatorna.

Så länge du och jag håller ihop, som vi alltid gör, så klarar vi oss.

Förstår du att jag kan bli hängd för det här?

Gör som jag säger, eller så säljer jag dig till högstbjudande.

Menar du allvar?

–Ursäkta, herr amiral. Stör jag? –Nej.

Nu gör du det...stör.

Åh! Förlåt.

Jag tar hand om det genast och hämtar lite rena papper.

Vart ska du ta vägen? Kom tillbaka.

Ställ ifrån dig kannan.

Räck mig din hand.

Aj! Nej!

–Vad står på? Herr amiral! –Jag straffar negressen.

–Varför?! –Hon var olydig.

–Här i huset slår vi inte. –Jag tänkte inte slå, bara ta av en led.

En fingerled.

Ni är gäst. Ni har ingen rätt att straffa nån här.

Förlåt. Jag menade inte att vara ohövlig mot er.

Kära du! Gör det ont?

Det är inte mycket bevänt med honom som räddningsman.

Tack. Kom.

Pst!

Master Irminger är farlig. Han gör folk arga, kanske arga nog att göra uppror.

Du måste välja sida snart, annars blir det för sent.

–Och? –Rebellerna skär dig i småbitar.

–Kommer du? –Ja, jag kommer.

Anna?

Jag vill få köpa mig och Frederik fria.

–Det tillåter jag inte! –Det vore olaglig.

Läs inte lagen för mig. Jag stiftade den själv. Jag har ju sagt förlåt för Irminger!

Om du nekar, berättar jag för general- guvernören vem som skrev brevet.

–Jag vill bara äga mig själv. –Lämnar du mig?

Nej, jag är tacksam för allt.

–Miss Gudrun är inte här. –Tala danska!

Skaffa nåt kallt till mitt öga!

Du kan ju inget! Jag ska be miss Heegaard sälja dig.

Snälla, miss Petrine! Jag ska bättra mig.

Tala danska!

Är den här din? Är du obeah-kvinnan?

Nej, jag svär!

Om det händer miss Heegaard nåt kommer det att stå dig dyrt!

Nu!

Repris!

Förlåt, miss Heegaard.

Frederik, varför övar du inte räkning?

Du är för klipsk för slavskolan. Jag borde undervisa dig, innan ni flyttar.

–Jag vill inte flytta. –Det vill jag inte heller.

Du ska inte vara ledsen. – Ge Frigg dina nycklar och lär henne bokföringen.

Frigg?

Kan hon räkna?

–Kan du räkna, Frigg? –Ja, miss Heegaard.

Ge henne nycklarna. Jag blir utan husfru när ni har rest.

Er auktion blir i morgon, så är det ur världen.

–Redan? –Ja.

Får jag se på dig?

Så! Sträck på dig.

Kom.

–Gratulerar på din stora dag, min vän. –Tack.

–Det måste vara du som är till salu. –Ja.

–Vad heter du, min fine vän? –Frederik, master.

Ta en karamell och spring och lek, så ordnar de vuxna resten.

–Ursäkta, min son är också till salu. –Det ordnar vi utan honom.

Han ska inte vara med på sin auktion. Det vore inhumant. Då så!

Välkommen till auktionen av Petrine, denna präktiga...

–Är du neger, sambo eller mulatt? –Hon är för ljus för att vara sambo.

Jag är mulatt, herr auktionsförrättare.

Denna präktiga mulattska, fortfarande i fertil ålder–

–och en av öns mest efterfrågade husfruar. Hon ropas ut för 500 riksdaler.

Ursäkta, jag fick veta att jag bara kostade 450 riksdaler.

Du är mulatt. Det höjer priset. Hoppas att budgeten håller. – Vem bjuder 500?

500 riksdaler bjudet. Första, andra, tredje...

Mulattskan går till mulattskan för 500 riksdaler. Betala till kassören.

Härnäst utbjuds negerpojken Frederik.

–Vad är han? –Min son är mestis.

Ursäkta mig...

Utmärkt.

Utropspriset för mestispojken Frederik blir 300 riksdaler.

300? Men han kan ju inget. Han kan inte kosta mer än 200.

Han är viftare.

Sen när? Han är för stor för att hänga i taket.

–Det är vad jag har fått veta. –Så mycket pengar har jag inte.

Varför är han så dyr? Är det brevet? Att jag ville gå till generalguvernören?

Det kan kosta mig livet. Jag litade på dig.

Det är själviskt att ta ett barn till Freegut.

Får jag köpa honom på avbetalning?

Anna!

Förlåt, kan ni hjälpa mig?

Innan du vet ordet av har du råd att köpa din pojke.

–300 riksdaler? –Han är viftare.

Är han det? Varför sitter han då med till bords?

Var snäll och res på dig, min vän, och ställ dig där borta.

Får jag se dig vifta?

300 riksdaler för en golvviftare? Och du kallar dig för affärskvinna?

Vifta, min vän.

Frederik?

Ville hon inte ha mig med?

Kom hit.

Kapitel 3 Straff

Såja, lille vän. Upp med humöret. Det ska nog bli bra igen.

Gå och ta en småkaka och en bit kandisocker.

Tänk att Petrine kunde göra så mot er.

Oförlåtligt! Jag begriper inte det svarta hatet.

De tycker vi ska svara för våra förfäders synder. Vi uppfann ju inte slaveriet!

Vi försöker rätta till ohyggligheterna, särskilt ni och generalguvernören.

Ett, två, tre...

...fyra, fem, sex, sju...

–Mer te? –Ja tack.

...nio, det är snart klart...

...tio...

...elva...tolv.

Så, ta på dig skjortan igen.

–Är det nödvändigt? –De är överallt med sin obeah-magi.

Är ni inte rädd för att bli förgiftad och sluta som gryträtt åt vilda svarta horder?

Det har jag inte funderat på.

Mina damer...

Nå, hur är amiralen?

Jag är lättad över att generalguvernören bad om assistans. Allt annat vore naivt.

Vi ser fram emot att träffa amiralen igen på sammankomsten hos er.

Ja, vi gläder oss alla.

Sitt, för all del. Hur går det för Esther?

–Är hon flitig? –Ja.

–Kom, min vän! –Ja, miss Heegaard.

Här i huset talar vi danska. Kom, kom!

Det händer hela tiden.

–Kan hon nåt i köket? –Ja. Hon är bra på att städa.

Hur ska vi genomföra sammankomsten för Irminger utan en husfru?

Om du hör om nån lämplig, så håll det inte för dig själv.

–Sök inte platsen. –Jag kan vara nära Frederik.

Miss Heegaard har bestämt över dig länge nog. Ner med huvudet!

De vet vem du är. Stanna här, och gör inget dumt.

Alla negrer som hatar miss Heegaard ska inte få sätta eld på mitt hus!

Vad glor ni på? Hon är inte vit, utan fri och färgad liksom vi andra. Stick!

Kom in.

–Du återvände snabbt, min kära. –Jag är inte din kära.

Jag vill vara där min son är.

Jag vet vad du är i stånd till. Jag svär, om du säljer eller skadar honom...

Otänkbart! Jag köpte dig från fortet.

Jag räddade dig med min sista skilling, när din master sålde din mor!

Är det här tacken? Svek och hot?

–Jag måste ändå arbeta åt dig! –Ja, som viftare.

Det är hårt arbete att hänga från taket.

Vad vill du?

–Gudrun säger att du söker en husfru. –Lönen är fem riksdaler i veckan.

–Vill du ha kost och logi? –Ja tack.

Tre riksdaler. Du kan börja genast.

De fria färgade sover med de ofria eller i köket. Du får inte sova i Frederiks rum.

Du väljer själv.

–Jag vill bo här. –Välkommen tillbaka.

Kom!

Frederik!

Frederik?

Det är så de gör, de vita.

–Miss Heegaard är inte vit. –Jo, det är hon.

Jag kan hjälpa dig.

Men det kostar.

Du? Du vet vad som kan hända.

Vill du ha tillbaka din pojke?

Inga tårar!

Förfäderna använde de här som skydd i krig.

–Du är inte afrikan. –Min far fördes hit från Afrika.

–Jag är kristen! –Jag med. Men inte hjälper Jesus dig nu!

–Du får tillbaka din son med de här. –Vad ska jag göra med dem?

Sätt en på dig själv och en på din son. Sen får du tillbaka honom.

Jag hjälper dig. Du hjälper mig.

Master Irminger... Alla vet att han sändes hit av djävulen.

Han måste bort, annars stryker vi med allesammans.

–De är annorlunda. –Inte utvecklade.

Ni skulle också vara underutvecklad, om...

Men Bibeln?

Det handlar inte om Vår Herre eller abolitionistiskt dravel. Det är biologi!

Rasblandning är mot naturen och ren vetenskap.

Men får Hagensen behandla sina ofria sämre än djur?

Som straff skulle en ofri bajsa i munnen på en annan, och det efter 100 piskrapp.

Han hade gnidit in salt och inte ombesörjt sårvård.

Det sägs att han jämt förgriper sig på flickorna och för bok om det.

Hellre ett glas lemonad.

Stackars lilla du! Du ska väl inte straffas för ett öde du inte själv har valt?

Nu ska jag vifta lite i ditt ställe. Släpp!

Jag tar den.

Ni svarade inte. Har Hagensen rätt att behandla sina ofria sämre än djur?

Negrer känner nästan ingen smärta.

–Hagensens reser hem till Danmark. –Ska de resa? Flottan skyddar ju oss.

Han har visst problem med skatterna.

Är det inte skönt? Lilla flitiga raring!

Nej tack!

Petrine, kan jag få lemonaden?

Ja!

Vänta! Jag måste berätta en sak, miss Heegaard.

–Vem gav dig giftet, Petrine? –Hon har bett om ursäkt.

Var det Esther?

–Petrine, hjälp honom! –Var det Frigg?

Tom?

Herregud!

–Hur kunde du, Tom? –Snälla, låt mig förklara, master Peter.

Vad har jag gjort dig? Va? Jag har ju älskat dig, som min egen bror!

Det är ditt eget fel, Tom.

Snälla, master Peter! Snälla!

Det där hjälper inte.

–Om syftet är fruktan, är det där för lätt. –Mannen är ju döende!

–Döden bekommer inte negrerna. –Är döden inte ett straff?

Så länge han hänger samman tror de att han återuppstår i Afrika.

Vad hade ni i tankarna? Att partera honom?

Ska jag ta mig an det? Ni bestämmer, herr Scholten.

Tjänstefolket står här, och herrskapet här borta. Tack!

Förresten vill jag gärna... Nej, det har visst blivit nåt fel.

Det är viktigt att ni inte tittar ner, särskilt inte ni.

Annars uppfyller det inte syftet.

Om jag fick bestämma, låg din hand på huggkubben, men ditt herrskap är emot.

Det här händer, när man binder ris åt egen rygg.

Stöd dig på mig.

Du! Ja!

Om jag får be.

Du ska hålla hans arm. Håll här!

Javisst, ja... En sista kommentar.

Den första som tittar bort får samma behandling. Uppfattat?

Hörde du inte vad jag sa?

Jag ska få dig härifrån.

–Jag vill ha min son. Han är min. –Petrine, det har han aldrig varit.

Kom hit, Frederik!

Kom, min pojke. – Visa dig inte här igen.

Miss Petrine.

–Miss Petrine! –Förlåt, Svarte Svend. Väckte jag dig?

Du kan göra nåt för att få tillbaka din pojke.

Du får inte berätta det för miss Gudrun. Lovar du?

Jag lovar! Hur då?

Hur kan jag få tillbaka min pojke?

–Vi ger oss av i morgon. –Vart?

Du får se. Men du får inte nämna miss Heegaard. Gråt inte och tala inte danska.

KAPITEL 4 Frihet

Peter? Peter?

Amiral Irminger? Var är generalguvernören?

Han skyndade till fortet i Frederiksted. Nåt är under uppsegling.

Kanske ett uppror.

–Varför är ni inte med honom? –Han undanbad sig min närvaro.

Miss Heegaard, känner ni förresten till det här?

Nån har lagt en lapp i min rockficka.

Det står att det var ni som skickade brevet till kungen.

Ni är osedvanligt tyst, miss Heegaard.

Har ni inget att säga till ert försvar?

Jag är i grund och botten en enkel militär med förkärlek för ordning.

Jag är också dansk ända in i märgen–

–och tänker göra allt för att fosterlandet ska bestå så länge som möjligt.

Det finns lagar, regler, förhållningsorder, system.

Det är limmet som håller ihop allt och skiljer oss från djuren.

Om man bryter mot reglerna rasar allt.

Då blir vi grottmänniskor utan mål och mening.

Ni förstår att jag vill gå till botten med det här för allas skull, och fosterlandet.

Får jag se brevet som det rör sig om?

Nu har ni inga bevis.

Jag kommer ändå att hitta nödvändiga bevis. Sen får det avgöras i rätten.

–Vad är ni ute efter? –Att de inblandade får sina straff.

Kan vi inte ordna det på annat sätt?

–Lemlästning eller spöstraff? –Lemlästning?

Spöstraff. Men jag kräver att saken därefter är avslutad.

Absolut.

–Är ni rebeller? –Inte bara vi.

Vi har grupper på hela ön. Den här är vår.

Är du deras ledare?

–General Buddhoe är ledaren. –General?

–Han är slav. Han har planerat allt. –Att döda alla vita?

Ingen ska dödas, säger Buddhoe. Alla möts på fortet.

–Alla? –Alla slavarna på ön.

Men det är ju tusentals.

Vi har planerat det här i flera månader.

Är det planen för att få tillbaka min son?

–Vart ska du? –Jag är ingen slav. Jag är fri!

Men din son är fortfarande slav, för att du inte hade råd att köpa honom.

När alla är fria, kan du bara hämta honom utan att det kostar dig nåt.

–Är ni redo, miss Heegaard? –Ja.

Var är general Buddhoe?

–Vi har väntat i timmar. Ingen kommer. –Vet du hur många grupper det finns?

Om Buddhoe skulle gå till alla och säga "gå till fortet" skulle vi aldrig bli fria.

–Vad väntar vi på? –Signalen!

Nu!

Kom.

–Vad står på? –Slaveriet är upphävt.

–Var är generalguvernören och amiralen? –Vad ska det bli av oss?

Jag är sänd av kungen till skydd även mot era nycker!

Hur kunde ni säga "ni är fria"?

–Amiral Irminger, vad har hänt? –Generalguvernören har frigett negrerna.

Svartingarna hotade med att bränna ner ön. Då böjde han sig.

Han fick slag. Tio droppar på tungan, tre gånger om dan.

–Har han frigett negrerna? –Utan kungens tillåtelse. Landsförräderi!

Vänta tills Danmark får veta. Vi borde ha bombat negrerna!

I stället blir man "guvernant"! Slag? Dumheter!

Peter? Du har frigett negrerna.

Peter! Peter!

Jag hämtar lite vatten.

Frederik! Frederik?

Frederik?

Ni är fria. Ni kan bege er vart ni vill.

Frederik?

Esther, har du sett min pojke? Jag kan inte hitta honom.

Säg att hans mamma letar efter honom.

Ner!

Förlåt för allt, men jag måste hitta min pojke.

–Jag hade en pojke. –Jag visste inte.

Du frågade aldrig. Husbonn tog honom. Jag såg honom aldrig mer.

Förlåt, men jag måste hitta min son.

Varför skulle jag hjälpa dig? Du har aldrig hjälpt mig.

Du, miss Heegaard och guvernören är alla lika.

Jag är inte lat! Jag är bra på att plocka!

Frederik?

Anna! Var är min pojke? Säg det!

Anna! Vad har hänt?

Vad har hänt?

Du skvallrade på mig. Det var vad som hände.

Den där ska också med.

Även växten!

Peter!

–Frederik! –Mamma!

Generalguvernören är på väg hem till Danmark – utan er, miss Heegaard.

–Släpp mig! –Släpp honom!

Peter, släpp honom!

En era är över. Krossad, likt en far som har svikits av sina barn–

–kan von Scholten återvända till Danmark–

–och bli hyllad som en äkta, dansk folkhjälte.

Slavarna fick som de ville–

–men blodiga arbetaruppror och ekonomiskt underskott stundar.

Danmark kommer att tröttna och sälja öarna utan att fråga invånarna.

Frederik, Petrine och Anna blir knappast ihågkomna.

Länge leve Danmark!

Översättning: Gertrud Rees Svensk Medietext för SVT