Original subtitles

-Pappa... -Martin.

-Mamma... Hur mår du? -Jag mår bra.

-Hur gick flygresan? -Lite guppigt utanför Lissabon.

Bilen står där borta.

Är ni här på semester eller...?

-Behöver vi ett skäl? -Nej, jag bara...

-Det var ju några år sen vi pratade. Jaså? Var det så länge sen?

-Sju år sen. -Snällt av dig att hämta oss.

Hoppas att du slapp omboka viktiga patientbesök.

Halsont och ryggskott.

Å, herregud...

Min bil har gett upp. Kan du skjutsa mig hem, tror du?

-Hoppa in. -Vänta lite.

Ni får ursäkta.

Maureen...

Å, Louisa. Förlåt mig.

Mamma fick släpa mig ur sängen. Jag känner mig aldrig utvilad.

-Hur ska du inte vara när du är pigg? -Kan det vara sköldkörteln, tro?

Mamma har det. Man är jämt trött, det är omöjligt att gå ner i vikt

-Hon gick odiagnostiserad i åratal. -Kolla upp det.

-Vad då? -Jag vill inte gå till doktorn.

-Han är så... -Ja, han är fullständigt hopplös.

Martin, skulle du kunna...?

Ursäkta. Tack. Jag fixar lite hemma hos mamma, därför slipmaskinen.

Jag är Danny Steel.

Christopher Ellingham. Min fru Margaret, Martins mamma.

Trevligt att träffas, Chris. Margaret.

-Jaså, du är byggare? -Arkitekt i London.

Jaså, London?

Vad gör du här? Ingen vidare utmaning.

-Har ni varit vänner länge? -Nej, vi träffades nyss.

Men vi har ju mycket gemensamt. Vi flyttade hit från London.

Båda sökte vi och hittade ett rikare sätt att leva.

Tack än en gång. Hoppas att jag inte har sinkat er.

Välsigne dig, Chris. Margaret...

Du har räddat mitt liv.

Du hostar. Du kan ha luftrörskatarr.

Jag tror inte på antibiotika. Det är träspånet som orsakar hostan.

Är dina föräldrar alltid så där? Din mamma...?

-Du borde använda en mask. -Smittar de?

-När du slipar golvet. -Jag vet. Jag skämtade.

-Adjö. -Gud välsigne dig, Martin.

Gamla Jim Sims ställe.

Ryms vi? Det är rena dockhuset.

Det finns ett litet gästrum, men ni får låna mitt.

Ett gästrum? Tja, nu är vi här.

Är allt okej, mamma?

Middag på Portwenn Hotel? 18.45.

Vad säger ni, tjejer?

Sanna mina ord!

Kom in.

Maureen Tacey, jobbar på skolan. Hon är lite gråtmild.

Hon bor hos sin mamma och föredrar nog en kvinnlig doktor.

-Varsågod, Maureen. -Tack, Paul.

Kom in. Sätt er.

-Och? -Det kan vara sköldkörteln, tror jag.

-Varför det? -Min mamma har det.

Jag blir lätt trött.

-Ni är överviktig. -Jag kan inte gå ner i vikt.

-Vi ska väga er. -Helst inte.

Har ni funderat på kosten?

Jag har testat Atkins, GI, The Zone, South Beach och kålsoppa.

En diet borde ha räckt.

Louisa tror att det kan vara min sköldkörtel.

Vad gör ni? För i jösse namn!

Nämen, vänta lite...

-Jag är inte klar! -Det är ni visst.

-Jag byter om. -Woods är i bra form.

-Är mamma klar? -Hon kommer sen.

-Är hon okej? -Hur så?

Hon har knappt sagt ett ord.

Jag avbokade bordet på hotellet. Vi går till The Crab.

Varför det?

Första gången på ett nytt ställe bjuder man alla på ett glas.

Äsch!

-Då så! -Jag har inte hunnit öva. Förlåt.

Ingen fara. Vi börjar med några vokaler.

Bra. Lägg nu tungan bakom tänderna i överkäken.

-Förlåt. -Kom igen nu.

-Vad önskas, Doc? -Jag ska inte...

Christopher Ellingham. Får jag bjuda på ett glas?

-Är ni också doktor? -Nej, kirurg.

Mark, doktorns vän och kollega. Portwenns polisassistent.

-Tack, men jag har redan beställt. -Nej, jag propsar på det.

Så generöst. En stor Extra Smooth, tack.

Ett glas vatten, tack.

Doc...

-Han verkar trevlig. -Jag är inte på humör.

Doc, innan din pappa kommer... Jag har en nyhet.

-Vad då? Jag vill inte gissa. -Seså, försök.

Nej.

Jag ska förlova mig.

Tror jag. Hoppas jag.

Jag tänker fria till henne. Här är ringen.

-Julie Mitchell? -Ja, Julie. Visst är hon toppen?

Jag försöker beskriva henne med rätt ord. Hon är en kvinna.

Jag har undersökt saken.

Med gott resultat. Min utrustning fungerar utmärkt.

Inga klagomål. Tvärtom.

Och hur länge har du känt henne? Mark...

-Ur askan i elden? -Ja, det hoppas jag.

-Modig man! -Ursäkta mig.

-En öl? -Gärna.

Hejsan. Talangkväll i morgon. Inget gör dig nog mer förskräckt.

Just det. - Miss Tacey, ni gick utan att jag fick förklara mig.

Dålig sköldkörtelfunktion visar sig i kalla händer.

Ni har väldigt varma händer. Det krävs alltså provtagningar.

-Jag...jag är skyldig er en ursäkt. -Ja, kom till mottagningen i morgon.

-Hej, doktorn. -Miss Mitchell.

Hej, Julie.

-Bäst att vi går. -Jaså? Just när det blev intressant.

Christopher Ellingham.

Angenämt!

Julie Mitchell. Ingen har kysst mig på handen förut.

Akta sig, Doc. Hon är paxad.

Det kan jag tro. Varför gör ni oss inte sällskap...?

-Nej, Mark vill inte... -Jag trodde att Doc ville...

Jag vill lära känna min sons vänner. Varsågoda.

-Tack. -Jag hämtar några menyer.

-Det var underhållande. -Så roligt för dig.

-Han är underbart naiv, din kompis. -Ja.

Men han får fullt upp.

Hon förblir bara hans om han låser in henne.

Fast du måste ju droga dem för att behålla dem. Ni är lika som två bär.

Pappa? Pappa...

-Vad är det med mamma? -Hon är trött.

-Så trött att hon inte kan prata? -Just det.

Har du en god maltwhisky?

Ja.

-Vad gör du här? -Hur så? Jag trivs här.

-Har du kvar våningen i Kensington? -Ja.

Vad då?

Det här med Cornwall måste vara en fyrtioårskris.

-Inte alls. -Varför då inte sälja i London?

Huspriserna lär ha blivit skyhöga i Cornwall.

Ja, det lär stämma.

Tror du att priserna kommer att sjunka?

Köp nåt bra innan det är för sent.

Du har aldrig haft sinne för ekonomi, tappade dina fickpengar.

Vad kan en liten bondgård som Joans vara värd i dag?

Ingen aning. 500-600 000 pund?

Tänker du hälsa på henne? Jag sa förstås att du var på väg.

Det borde du göra.

Kör oss dit i morgon.

Där är han! Ett fantastiskt försök av Gordon!

Doc? Maureen Tacey är här. Hon sa att du bad henne komma.

God morgon.

Be henne vänta, tack.

Vill du ha kaffe, mamma?

-Te. -Jaha...

Mamma... Har det hänt nåt?

Kan jag hjälpa dig?

Nej.

Då så...

Varsågod och kom in.

Ursäkta i går.

-Jag överreagerar precis jämt. -Sätt er.

-Jag sa till Louisa... -Berätta om era symptom.

-Har ni regelbunden menstruation? -Lite sporadisk.

-Senaste gången? -Jag avskyr den frågan.

Jag glömmer alltid, men det var ett tag sen.

-Förändringar i kroppstemperatur? -Jag är alltid för varm. Fönstret...

Blodvallningar. Klimakteriet?

-Snittåldern är 51. -Jag är 50.

-Er familjehistoria? -Pappa dog när jag var 12.

Han simmade och fick en hjärtattack i havet.

Det var hemskt.

Vi trodde att han låtsades vara död.

Mamma och jag har alltid tagit hand om varandra.

Men ni menade förstås klimakteriet i familjen.

-Mamma var 58, tror jag. -Sent. Jag måste ta några prover.

Ge ett urinprov till Pauline. Nu tar jag ett blodprov.

Jag har lärt mig att sjunga. Mitt liv har ju just börjat.

Rulla upp ärmen, tack.

Mindre än jag minns det.

-Joan... -Du kan inte bara dyka upp här!

-Så skönt! -Vad menar du?

Jag hade blivit besviken om du hade blivit vek på gamla dar.

-Jag har skickat flera brev till dig. -Ja, men jag har inte öppnat dem.

Jag ville inte förlåta dig.

Minns du? Där borta hade farbror Dick sina skjul.

Joan och jag krossade ett fönster. Så mycket skäll vi fick!

Du krossade det, jag fick skäll.

Den här gården...

Jag har funderat. Det måste vara en börda för dig.

Ja, för mycket jobb, men jag älskar det!

Det vore bättre för dig med nåt mer modernt.

Som vår villa i Portugal. Nej, nu menar jag inte Portugal.

Nåt mindre i ett plan. Det vore en bra idé i din ålder.

Vad pratar du om, Christopher?

Som du vet...

-Farbror Dick lät oss båda ärva det. -Naturligtvis, men...

Jag har aldrig bett om ersättning.

Ersättning? Du sa ju att jag och Phil kunde få gården.

Ja, ni fick förstås bo här.

Du sa att den här gården var småpengar för en kirurg.

Omständigheterna har förändrats och jag... Vi behöver vår halva.

Jag har inga pengar. Jag vet inte vad stället är värt...

Martin värderade det till cirka 600 000 pund.

-Vänta... -Det sa du ju.

-Ja, men... -Jag får inte ihop hälften.

Då blir vi tvungna att sälja. Det vore omöjligt.

Du måste skämta!

Försvinn.

-Försvinn, din skitkrake! -Jag är ledsen att du tar det så.

-Faster... -Du också!

-Hur understår du dig?! -Vänta...

Jag har varit en bättre mamma än hon och nu...

Martin? Bilen, tack.

-Vad sjutton...? -Inte nu. Din mamma är upprörd.

Vi får prata där hemma.

-Faster Joan... -Försvinn. Försvinn, Martin!

Doc? Det var inte illa pinkat.

-Vad då? -Maureen Taceys.

Hejsan.

Du är fäst vid Joan, men det här angår dig inte.

Jo, hon är min faster och jag bor här!

Det angår bara mig och min syster.

Det kan inte handla om pengar. Du har ju en förmögenhet.

Det handlar visst om pengar. Jag har ett övergångslån. Invecklat.

Jag behöver inte ursäkta mig för dig. Vad gör du här, förresten?

Du leker doktor i Portwenn. Löjligt! Vem försöker du lura?

Jag ansvarar för invånarnas hälsa och det tar jag på högsta allvar!

Snälla du!

Pauline! Maureen Tacey är i skolan eller hur?

-Ja, Doc. -Tack. - Jag måste gå ut.

Vad måste man se upp med om man går mellan parkerade bilar?

Doc! Hon svarade ja.

Jag är en fästman. Coolt, va?!

-Var lite mer lik din pappa. -Hur så?

En charmör och kvinnokarl. Han har säkert inga problem med...

Med kvinnor. Det är hon. - Hallå? Nej, du stör mig inte alls.

-Lägg allt det här i gymnastikskåpet. -Jag söker en patient, miss Tacey.

-Hej, Martin. -Ja, naturligtvis,

Hon lugnar nerverna med en promenad inför talangkvällen.

I byns klubbhus i kväll.

Men jag hälsar henne inget, om du inte skulle dyka upp.

-Ursäkta? -Vi skulle ju träffas förra veckan.

Jag fick... Nåt dök upp. En patient.

Din vän, Tricia Soames. Du hade rätt. Hon var illa däran.

Jaha... Jag förstår.

-Du kunde ändå ha ringt. -Ja.

Jag måste kanske flytta dig beroende på tiden.

Jag säger till dig lite senare. Tack.

Roger, jag söker Maureen Tacey.

-Hur så? -Det kan jag inte säga.

"Buongiorno. Come sta? Bene."

Jag såg din mun röra sig, Bert. - "Scusi, scusi..."

Lycka till. - Hon gör sig redo.

-Snälla Martin... -Vad då?

-Hon ska strax uppträda. -Jaha.

-Jag är inte klar än! -Ett ögonblick, bara.

Kan ni komma till mottagningen i morgon bitti?

Ni måste till sjukhuset i morgon eftermiddag.

Sjukhuset? Herregud!

"Buongiorno, tutti! Jag är Gino. Ni måste vara il dottore. Jag..."

Då återkommer jag sen.

Ni ska tydligen uppträda, så vi kan ta det i morgon.

Ni måste berätta det nu.

Det kan inte vara sant. Jag är ju 50 år gammal.

Jag sa ju till dig att hon snart skulle uppträda!

Du verkar vara perverst nöjd med att göra folk upprörda!

Fenn! Jag är gravid!

Ni befinner er nog i sjätte till nionde månaden.

Har det gått så långt?

Gravid?

Vi ska få barn. Jag kommer att bli pappa!

Det är ju fantastiskt!

Ultraljud i morgon. Med er ålder och storlek måste man vara aktsam.

Då så, jag ber om ursäkt för förseningen. Ett tekniskt missöde.

Men nu är allt uppklarat.

Så farligt kan det ju inte vara.

I kväll gör hon sin debut.

En varm applåd för den förtjusande, begåvade, fantastiska-

-er alldeles egna, Maureen Tacey!

Maureen Tacey.

-Hostan är inte bättre. -Martin... Jag får väl säga Martin?

-Helst inte. -Jag hade tänkt berätta...

Jag vet att du och Lou en gång... fast inget hände...

Menar du Louisa Glasson, angår det dig inte.

Jag måste vara rak mot dig. Louisa och jag har ju ett förflutet.

Vi verkar ha kommit varandra väldigt nära igen.

Självklart inte medvetet-

-men det att det inte funkar för mig i London är kanske ett tecken.

Det är en klyscha, men ibland...

Hans vägar är outgrundliga. Som malaria.

Jag tabbade mig.

Nu är det kanske Herren som ger mig...en andra chans.

Det låter som om Herren vill ha dig på ranchen.

Vad är skillnaden mellan Gud och en kirurg?

Gud tror inte att han är en kirurg.

-Jag är upptagen. -Då tar du inte illa upp?

Pauline! Är min charmerande bror hemma?

Christopher gick till golfbanan. Visst är han charmerande?

Du, där!

-Du är skyldig mig en förklaring! -Jag är inte skyldig dig nåt.

Du har bott gratis i 40 år.

Jag ber bara om min del av arvet minus 40 års hyra.

-Är det orättvist? -Det är oärligt,

Du ska alltid ha din vilja fram. Fan ta alla andra.

-Men inte den här gången. -Vill jag ha min vilja fram? Du, då?

Du tror dig ha rätten att ställa mitt liv på ända-

-att pracka på mig din moral, att göra din son olycklig p.g.a. mig!

Gud, vad gräver vi upp härnäst, ett romerskt bad?

Det passade sig inte att min son lärde sig moral av en kvinna som du.

-Jag älskade honom. -Vilken "honom" menar du?

Din man? Din älskare? Eller min son?

Du har alltid velat beröva mig allt, och nu vill du ta mitt hus.

Vet du vad? Ta huset, om du nu så gärna vill ha pengarna.

Jag klarar mig. Jag överlever alltid.

Men du, du är bara en ligist!

Mamma... Nu har jag fått nog av den här tystnaden.

Berätta nu varför vill ni åt Joans pengar.

Jag vet att pappa kan vara lite... Men jag är inte som han.

-Vad då? -Skulle du inte vara som han?

Det må jag säga. Han har nått kulmen i sin karriär.

Han är charmerande, fortfarande en stilig man.

Vi var lyckliga innan du kom, ett perfekt äktenskap.

Han tog alltid på mig under bordet på en restaurang eller i bilen...

Det slog gnistor mellan oss. När du kom, tog det förstås slut.

Han såg aldrig kvinnan i mig igen. Jag var en mor, en tömd ballong.

Därför beslöt jag mig för att se till att det bara blev vi två igen.

Jag skickade dig på internat och hit till Joan på somrarna.

Men du kom alltid emellan oss, var alltid så krävande.

Alltid mobbades du och retades och var sängvätare.

Sen tröstade jag mig med hans pengar.

Vi förlorade allt. Berättade han det?

Han förlorade allt på nåt jäkla golfbanebygge på Algarvekusten.

Vi har bara villan kvar, som han skrev över på mig av skatteskäl.

Då insåg jag att vårt äktenskap hade blivit en skatteförmån.

Mamma...

Jag har träffat en man som ser mig som en kvinna.

Han ska flytta hem till mig, därför behöver din far en bostad.

40 år.

40 år av att klänga sig fast vid din far.

40 bortslösade år.

-Jag är ledsen... -Allt på grund av dig.

Ursäkta mig.

Okej, mrs Philippson, då var det er tur.

-Doc! -Å, Martin...

Jag vill bara säga en sak om häromdan. Jag ber om ursäkt.

Och sen hörde jag att dina föräldrar är på besök-

-så du måste ha fullt upp.

Det är väl inget på tok med dina föräldrar?

Om du behöver gnälla...

-Jag vet hurdana föräldrar är... -Tyst, Louisa!

-Vem står på tur? -Samantha har ett födelsemärke.

-Jaha... -Ett födelsemärke.

Ett stort - tycker jag, åtminstone.

-Då ska jag titta på det. -Måste ni det?

Ja, om du vill veta om det är cancer.

-Det tror jag inte. -Hej då.

Som ni vill...

-Oj, så fint det blir. -Ja.

-"Skärböna." -Tack!

-Var då? -Jag visar dig strax.

Danny!

-Om ni trodde att det var... -Cancer? Då skickas det till labbet.

Varför inte göra det ändå?

Jag gör inget onödigt. Födelsemärket är normalt.

Miss Glasson är på telefon. Ska jag koppla samtalet?

Nej, jag tar det där ute.

Louisa? Jag har en patient. Kan jag ringa dig?

Jag är hos Danny, han kollapsade. Ambulansen är på väg.

-Kan du komma hit? -Ja, jag kommer.

-Jag måste gå. -Mitt födelsemärke, då?

Kom tillbaka om det ändrar form, storlek eller färg.

Adjö så länge.

Vet ni vad? Ni borde verkligen chilla!

-Han är där uppe! -När du kom i morse...

Fort! Kom!

Pulsen är svag. Var håller ambulansen hus?

-Ska jag ringa dem igen? -Ja.

Säg att det föreligger risk för hjärtstillestånd!

-Hör du mig?! -Trafik. De är här om tio minuter.

Fan också.

Kan du hämta en vattenflaska eller en behållare med vätska?

Danny, jag tror att det kan vara lungkollaps.

Jag ska göra ett hål i bröstkorgen.

Jag hittade bara den här.

Vad gör du?!

Det var bättre.

-Då åker jag. -Ska du inte följa med?

-Det behövs inte. -Är det inte bäst att du följer med?

-Är du frugan? -Nej, jag...jag...

De har ett förflutet.

-Va? -Enligt Danny.

Tyst, Martin!

Nu känner du dig förstås överlägsen.

Jag var lite för sträng mot dig.

Vill du bo här och arbeta här som läkare, är det ditt beslut.

Generöst av dig. Synd att du inte är lika generös mot din syster.

Var inte sån nu.

Jag har funderat... Jag måste förstås börja om igen.

Jag tänkte att jag kunde tillbringa lite tid i Storbritannien.

Varför inte starta en praktik här?

Din mor åker till Portugal i morgon. Hon fick som hon ville.

Hon såg mig förnedra mig själv inför min syster.

Och dig.

-Vart ska du ta vägen? -För tillfället...

...tills jag har fått pengarna, kunde jag...

Nej.

Hej då, Doc!

Doc! Doc Martin!

Du hade fel!

-Maureen ska inte föda ett barn. -Omöjligt. Jag gjorde testet.

Hon ska föda tvillingar!

Våra barn. Visst är de vackra? Svårt att se, men jag ser det.

-I vilken vecka är hon? -30. Kan du fatta det?

Hon får vara kvar på sjukhuset för säkerhets skull.

-Men allt ser bra ut, så... -Grattis.

Tack.

-Jag ville bara... -Ja, jag måste...

Helt otroligt!

Man tror sig veta vad kärlek är tills man får barn.

Inget kan vara bättre. Fråga vilken förälder som helst.

Jag kanske gör ett bättre jobb den här gången. Helt otroligt!

Tack ska du ha.

Jag träffade Louisa på sjukhuset. Du gjorde underverk med Danny.

-Tja, det var... -Gratulerar, kompis.

Hej då, Roger.

Din mor och jag ger oss av.

Adjö.

Jag väntar i taxin.

Beklagligt... Det var ingen trevlig resa.

-Vart ska du ta vägen? -Hon flyger hem till Portugal.

Jag bor på min klubb i London, pratar med advokaten och återvänder hit.

-För att reda ut allt med Joan. -Nej. Så här blir det.

Jag säljer min lägenhet. Du får vänta på pengarna.

Bo på din hemska klubb under tiden, men kom inte tillbaka hit.

Säljer du ditt hem för Joans skull?

Säg inget till Joan, säg att du har ändrat dig.

Varför inte säga nåt? Du tror att du lever i en roman.

Hon ska inte behöva känna tacksamhet. Hon tillhör familjen.

Adjö.

Doc! Doc!

-Skynda er! Sam dör! -Det strömmar blod ur födelsemärket!

-Försökte hon skära bort det? -Vi försökte hindra henne!

-Kommer hon att dö? -Ja. Men inte i dag.

Text: Christina Nilsson Sync: BetteKaj