Original subtitles

Hej, valpen.

Siri.

Helvete! Hundjävel!

Du är inte så tokig.

Lämnade han den här? Jag har aldrig sett Thomas utan cykeln.

Jag är inte inblandad. – Jag måste övertyga dr Silva.

Jag behöver hammaren så polisen kan utreda saken.

Carol ger dig aldrig hammaren.

När kommer jag in hos Carol? – Det är bäst för dig att du inte vet mer.

Helvete... Du!

–Mina vänner ska inte råka illa ut. –Jag ville inte skada nån!

Siri har försökt gömma den här. Du ser ju varför.

Jag är säker på att hammaren kan bevisa min oskuld.

Du ser mindre ut som en röv i nyllet än vanligt.

Hur kommer det sig?

Jag ser äntligen ljuset i slutet av tunneln.

Det är nog ett tåg som är på väg att köra över dig.

Du har alltid nåt elakt att säga, va?

Men ursäkta mig, då.

Jag rår väl inte för att jag är välsignad med ett glatt humör.

Vet du vad? Det måste vara så tröttsamt att vara du.

Ja, kom in.

–Hej. –Luke.

Jag har en fråga.

Du är medicinsk forskare. Jag skulle bli besviken om du inte hade frågor.

–Jag vill att du lyfter slöjan. –Slöjan över vadå?

Över vilka av de intagna som i själva verket är forskare.

Vet du varför det hålls hemligt?

För att inte ändra vår uppfattning om patienterna, sa du.

Men nu tror jag att du vill ha en joker i leken.

Tycker du att jag ger mig själv en orättvis fördel?

Nej, men en inblick och kontroll som resten av personalen saknar.

Varför skulle jag avsäga mig detta "fantastiska övertag"?

Jag behöver få en inblick i varför Siri beter sig som hon gör.

–Särskilt efter systerns besök. –Hur kan infiltratörerna hjälpa dig?

Jag vet inte.

Det återstår att se.

Men det är i alla fall en synvinkel som jag i dagsläget saknar.

Hur ser du själv på Siri?

På många sätt är hon sig lik, men på andra är hon förändrad.

–Hur då? –Hon hatade hunden.

–Nu är de oskiljaktiga. –Hon vet att vi övervakar henne.

–Så hon låtsas gilla hunden. –Men hunden gillar henne också.

–Hundar gillar den som ger dem mat. –Hon ger inte Carol mat.

De brukade undvika varandra, nu umgås de flitigt.

Och?

Du kanske kan fråga efter hans intryck.

Tror du att Carol är en av mina infiltratörer?

–Nån annan? –Enzo.

Han är bara lite för hal.

–Eller? –Raymond?

–För att? –Vet inte, han är inte min patient.

Men hela hans fluktarstil med kikarna...

Lite av en stereotyp. Är jag inte nära?

Jag kan väl fråga mina infiltratörer vad de tycker?

Då slipper vi avslöja någon bara för en patients skull.

Bra.

–Hej. Hur är det? –Bra.

Jag tänkte gå ut och springa sen. Sjön är jättevacker vid solnedgången.

Kanske, jag måste bara...

Ursäkta, jag måste ta det här.

Jack Redpath.

Tack, kommissarien.

Jag förstår.

Vad synd.

Tack för att ni gjorde testerna.

Det hade ju varit bra, men inget är nånsin så enkelt.

Okej. Grazie mille. Ciao.

–Inget DNA alls? –Nej, inget.

De sa att den inte verkar ha hamrat annat än spikar.

Och de bad oss att sluta ödsla deras tid.

Jag förstod aldrig varför hon ville ge hammaren till polisen.

Hon måste ha en anledning. Jag måste bara förstå den.

Det går inte. De bara kör med sina fåniga små lekar.

Nej, det är inte det. Det är nåt som inte stämmer här.

Lugn, jag kämpar vidare. Jag brukar lösa det till slut.

–Hej, Siri. –Hej.

–Dr Silva vill träffa dig tidigare. –Sa han varför?

–Det får du fråga honom. –Okej.

Luck?

Jag kommer snart.

–Varsågod. –Tack.

Hur mår du?

Fången.

Ändå ler du nästan?

Jag håller bara god min.

Vad betyder det?

Att man inte ska låta jävlarna nöta ner en.

Jag antar att jag är en av "jävlarna".

–Kan du få ut mig härifrån? –Nej.

I så fall, ja. Ta inte illa upp.

Men jag är glad att du verkar lugnare.

Särskilt jämfört med dina upptåg i kyrkan.

Fick polisen hammaren?

–Ja. –Därför är jag lugn.

Det var faktiskt det jag ville prata med dig om.

Jag är rädd att resultatet inte är det du hoppats på.

–Vad menar du? –Polisen hörde av sig.

De hittade inget på hammaren.

Inga fingeravtryck, inget blod, inget DNA.

Nej... Hur är det möjligt?

Ursäkta.

Dr Fisher vill träffa dig på sitt kontor.

Han har pratat med polisen.

Har de hittat nåt?

Vi borde gå.

Stig på.

Ursäkta att jag störde mitt i mötet med dr Silva.

–Varsågod och sitt. –Det går bra så här.

Siri, det är nog bäst att du sitter ner.

–Skickade ni efter mig? –Ja. Tack.

Vad är det frågan om?

Siri, jag har tyvärr väldigt tråkiga nyheter.

Din syster Helena... Det var nåt fel på hennes bil.

Det var en brand...

–En katastrofal brand. –Kan jag åka till henne?

Hon klarade sig inte tyvärr.

Nej... Nej, det kan inte stämma.

–Jo, det gör det. –Nej...

Hur vet ni det?

Det kan vara en av hennes jävla psykningar.

–Det vet ni inte. –Lugna dig lite, Siri.

Helena är död.

Vi beklagar alla sorgen.

Om det är något du behöver, säg bara till.

Siri, försök inte trycka ner dina känslor.

Låt dem flöda.

Vi finns här för dig.

Badrummet...

Säg bara vad du behöver.

–Jag måste till badrummet. –Okej.

Jack?

Varsågod, Siri.

Siri?

Siri? Är du okej?

Är det nåt vi kan göra?

Siri, är du där?

Är allt som det ska?

Siri?

–Är allt som det ska? –Ja... Jag är okej.

Bra. Vi väntar på dig.

Siri, du borde sova här i natt.

–Det är mycket att ta in. –Nej, jag vill inte.

Om du stannar här, kan vi ge dig bättre stöd.

–Du behöver en god natts sömn. –Ja.

Du kan få nåt som hjälper dig att sova. Att hantera sorg är svårt.

Jag kan inte föreställa mig hur det känns.

Du och Helena hade ett sånt starkt band.

–Det är jag som är Helena. –Okej, Siri.

–Kan du ta med Siri till kliniken? –Kom, Siri.

Be personalen hålla koll på henne de närmaste dagarna.

Siri, börja inte nu igen.

Nej, hunden är i min stuga. Jag lämnade varken mat eller vatten.

Du hatar den hunden.

Snälla, kan du släppa ut honom?

Visst, Siri. Hundrastning. Det ingår i servicen.

Du har inte ätit din mat.

Det gör inget.

Hur mår du?

–Allt är mitt fel. –Nej då. Varför säger du så?

Jag visste hurdan hon var.

Jag borde aldrig ha kommit.

Jag borde ha hållit avståndet. Då skulle vi båda vara...

Vad försöker du säga, Siri?

Tror du att ni båda skulle vara i livet?

Vi skulle vara där vi hör hemma.

I stället lever jag i en jävla mardröm.

De måste släppa ut mig. För att gå på begravningen.

Nej, det gör de inte.

Självklart inte.

Allt är mitt fel.

–Varför säger hon så? –Storhetsvansinne.

Hennes syster dör och hon får det att handla om sig själv.

–Klassisk psykopat. –Normala människor gör också så.

–Vad menar du? –Skuldkänslor.

Sorgens sju faser:

Chock, förnekelse, förhandling, skuld–

–ilska, depression och acceptans.

–Fullkomligt normalt. –Skuldkänslor.

En sörjande psykopat? Det vore nåt nytt.

Men du såg det själv.

På ditt kontor, när jag berättade.

–Såg vadå? –Hennes reaktion.

Hennes uppriktiga reaktion.

Du kan få lite Diazepam i natt.

Det tar udden av smärtan.

Nej, tack.

Jag vill nog ha udden.

Det håller mig skarp.

Där är hon.

Hej.

Jag ville be om ursäkt för häromdagen.

–Jag borde inte ha höjt rösten. –Det gör inget.

Jag försöker att inte tänka. Det gör mindre ont då.

Okej.

Hon är död.

–Siri? –Ja.

Bilbrand.

Helvete...

Så jag är fast här. Som hon.

–Hej. –Inte nu, Corin.

Vad är det?

Jag tycker inte om att kommunicera via röstmeddelanden.

Du har fått mer än nog betalt för att svara i mobiljäveln.

Om det här är ditt sätt att mjölka mig på mer pengar–

–så kan du dra åt helvete.

Du ringer tillbaka till mig i dag. I dag, förstått?

God morgon, Jack. Är allt som det ska?

Ja, jag ska bara lämna in en rapport.

–Var är Luck? –Raymond tog honom.

–Lät du Raymond ta hunden? –Nej.

Jag såg honom mata honom med kex eller nåt.

–Varför då? –Inte fan vet jag.

Vill du ta hand om den, gör det. Jag är inte din jävla hundvakt.

Nej...

VI SES VID SJÖN

–Hej. –Hej, Sofia. Kom in.

–Ville du prata med mig? –Ja.

Jag har tänkt på en sak...

Vi fick en dålig start från början.

Och sen har det bara fortsatt så.

Vill du be om ursäkt? Det behövs inte. Det är lugnt.

Rivaliteten mellan oss hjälper ju ingen.

–Särskilt inte patienterna. –Jag håller med.

Bra. Jag tänkte att vi kunde lägga den åt sidan ett tag.

Eller kanske till och med permanent.

–Det finns inget att lägga åt sidan. –Bra.

Vad ville du fråga?

Var du nånsin så nära att tro på Siris berättelse–

–om att hon var den andra systern som du verkade vara?

Nej.

Du tycks glömma att hon är psykopat.

Och en mycket farlig sådan.

Var försiktig. Hon kommer att ge sig på dig.

Raymond!

–Vad gör du, Raymond? –Jag tar en båttur med vovven.

Helvete...

Stanna!

Ut ur vattnet.

–Gör inte hunden illa. –Jag vill inte göra den illa.

–Jag är inget odjur. –Bra.

Det är bra.

Men du måste böna och be.

–Vill du att jag ska böna och be? –Ja.

Som när jag gjorde så du blev dyngsur på kapellet.

Du bönade och bad då.

Jag tyckte om det.

Okej. Jag ska böna.

Snälla, gör inte hunden illa.

Du påminner mig om min mor.

Hon var också känslomässigt otillgänglig.

Det är vad dr Fisher säger.

Hon älskade sin katt mer än mig.

Det var som att hon inte såg mig.

Men du såg mig när jag höll på att dränka dig.

Ja, Raymond. Jag såg dig och jag ser dig nu.

Snälla, gör inte hunden illa. Okej?

Jag fick henne att böna och be!

Jag lade alla hennes katter i en väska och höll dem ut genom fönstret.

Vi bodde på tionde våningen. Och vet du vad?

–Vadå? –Hon blev känslomässigt tillgänglig.

Nej, Raymond! Snälla, jag ber dig! Gör det inte!

–Raymond, jag ber dig! –Gå ner på knä!

Jag ber på mina knän, Raymond! Snälla, gör det inte!

–Snälla! –Fortsätt. Sluta inte.

Vad håller du på med?

Jag vill att du ska gråta.

Sluta, din sjuka jävel! Sluta!

Nej!

Det är okej, Luck. Duktig pojke.

Det är okej.

Hej...

Åh, herregud.

Det är ingen fara.

–Jack? –Ja?

Det står inget om att man ska hålla koll på Siri Brant–

–på grund av hennes sorg.

–Varför inte? –Förlåt, det är mitt fel.

–Jag fick hjärnsläpp. Fixar det nu. –Jack? Ta en liten paus.

Du verkar inte vara dig själv.

Du verkar orolig. Vill du prata om det?

Nej då. Jag är bara förbannad.

Du har rätt i att känna dig besviken. Förlåt.

Som du reagerar nu.

Du gör det här till nåt större än det är. Varför?

Jag kan bara inte sova.

Jag har ont i ryggen. Det gör mig nervös och jag kan inte sova.

Du har rätt. Jag meddelar dem. Tack.

–Vad hände? –Raymond försökte dränka Luck.

–Lät du honom inte göra det? –Nej.

Han måste vara förbannad.

Ännu en anledning att sticka härifrån.

Nu kanske du är redo för lite kamikaze–skit?

Du vet väl att kamikazepiloter offrade sina liv?

Ja. Det är bara ett talesätt.

Luck!

Jag vet inte... Det kanske inte är en så dum idé.

Jag får tänka på saken.

Jag måste se till att bli torr.

Kom, Luck.

Varför tror du att Luke tvivlar på Siris identitet?

–Jag vill inte underminera honom... –Men?

Han är inkonsekvent, Martin.

Det kanske tyder på stress, kanske på nåt annat.

Det kanske är mitt antagonistiska sätt.

Men patienterna måste alltid komma i första hand.

–Alltid. –Ja.

Jag skulle bli väldigt glad om jag fick ta över hans sessioner med Siri.

–Ta över? –Ja, tillfälligt.

Om det kan vara till hjälp.

Ambition är som allt annat i livet.

Bra.

Med måtta.

Ja, självklart.

Ja, jag är på väg!

Hej.

Jag har med mig bär. Från kafeterian.

Vi kan väl fortsätta som vi hade det innan det här med Carol?

Det passar sig inte nu. Förlåt.

–För att Enzo är din nya vän? –Nej.

Enzo är inte bra för dig. Han är värre än jag.

–Flytta på foten. –Vi hade nånting!

Du och jag. Det vet du. Och jag förlåter dig.

Nej, Siri! Kom igen, jag skulle aldrig göra dig illa!

Siri! Kom igen, Siri! Jag älskar dig!

Förlåt!

Casanovan... Har du fått till det med Siri Brant?

Vore det ett problem för dig?

Jag undrar bara.

Jag blir inte riktigt klok på det.

Det är inte komplicerat. Hon gillar mig.

Allt är komplicerat, snygging.

–Siri är smart och farlig. –Ja, det är hon.

–Nästan lika farlig som du. –Jag är inte farlig.

Nähä.

Tror hon på ditt skitsnack?

Ja, det gör hon. Precis som alla tjejer jag träffar.

–Jag måste prata med dig. –Hur kom du in?

Jag har varit helt oprofessionell och dum–

–som vägrat tro på bevisen som var mitt framför näsan på mig.

Varför säger du så?

–Var lugn och lyssna, Helena. –Nu får jag panik.

Jag förväntar mig inte att du ska tro mig, men jag är inte Margot.

Vem är du, då? Titania, feernas drottning?

Jag förtjänar väl det där. Det var ett av mina knäppare ögonblick.

Jag heter Jane. Jane Taylor.

Jag är psykiater. Jag låtsas vara intagen.

–Skitsnack. Håll dig borta. –Jag vet att det är svårt att tro.

Du skulle aldrig berätta det för en patient!

Det skulle jag inte. Jag skulle inte berätta för Siri. Du är inte Siri.

Jag vet inte hur hon gjorde det–

–men hon bytte plats med dig och du är fast här.

Precis som du har sagt.

Nej. Jag tror dig inte.

Tro på det här, då.

Är du en jävla forskare?

Jag är en jävla doktor, till och med.

Sätt dig.

Var fan har du hållit hus, din jävla lögnhals?

Nej, du har inte alls Siri.

I så fall har du en hink med brända ben. Siri är död.

Hennes systers bil gick upp i rök.

Va? Ja, i det här fallet tror jag på det som står i tidningarna.

Nu lyssnar du på mig. Tror du att jag är dum?

Tror du att jag låter dig bara gå din väg? Hallå? Hallå...

Helvete! Helvete!

Fan också!

Helvete...

Helvete.

Vad har du gjort?

Det här är mitt livs verk. Vad har du gjort med det?

Sitt ner.

Sitt ner!

Ta ett djupt andetag, andas ut långsamt.

Gör om det.

Ta en klunk vatten.

Du har alltid varit lite skum, men det här...

Du sa att det måste vara tröttsamt att vara jag. Nu vet du varför.

–Jag trodde du var med i XO. –Nej.

XO är nåt jag hittade på.

Det är ett redskap för att se om psykopater–

–kan lägga personliga intressen åt sidan och samarbeta.

Så du tror mig?

Det borde jag ha gjort redan när du räddade mig i branden.

Men jag fick inte ihop det då. Jag är ledsen.

–Men du tror mig nu? –Ja, det gör jag.

Nog för att avbryta tre års hemligt arbete och prata med Martin.

–Vem är Martin? –Dr Fisher.

Vi har skrivit artiklar ihop.

Kan vi prata med honom? Nu? Kan vi gå till honom?

Ja, jag tycker att vi ska göra det nu.

Innan allt spårar ur ännu mer.

Berätta.

Siri lurade oss.

Hon rymde. Hon gick bara ut.

–Rätt ansikte, fel fingeravtryck. –Du sa att systemet var idiotsäkert.

Bara för idioter som vi.

Hon var smartare.

–Det är inte möjligt. –Jo, det är det.

Vårt system är äldre. Smart, inte supersmart.

Hon använde konstmaterial för att ta sin systers fingeravtryck–

–gjorde ett avtryck av latexlim och gick bara ut.

Hon gick bara ut.

Jag hittade avtrycket på linbanans golv morgonen då hon stack.

Tur att jag tappade mobilen.

Du borde ha sagt nåt.

Du betalar mig inte för det, utan för att hålla stället tryggt.

Och när du misslyckades med det, vad gjorde du?

Begränsade skadan.

Bytte ut Siris fingeravtryck mot hennes systers i registret.

Jag lät en vän från armén leta efter henne.

Och nu vill de ha mer pengar...

Slår du mig en gång till så krossar jag dig.

Det gör du inte alls. Men förlåt att jag slog dig.

Du fick panik, och vi har inte den lyxen.

Varför sa du inget? Jag gav dig det här jobbet.

Du är skyldig mig lojalitet.

–Därför försökte jag lösa det själv. –Det sket sig.

Ja, jag vet.

Och jag vet att man bara får en andra chans en gång.

Om jag blir avskedad kommer ingen att anlita mig igen.

Så vad gör du då?

Du ställer till det ännu mer. Nu kanske vi får stänga ner.

Mitt livs verk är förstört. Allt för att du skulle rädda ditt lilla jobb?

Har du nånsin varit fattig?

Det är irrelevant.

Inte om svaret är ja.

Hör på, Jack. Människorna som finansierar oss–

–företagen som betalar för allt som vi gör–

–gör det under förutsättning att vi håller på säkerheten.

Det vi uppnår här är irrelevant.

De skickar oss patienter från hela världen–

–för att de aldrig ska komma ut i världen igen.

Jag vet det.

Och en rymling som brinner upp i sin bil väcker uppmärksamhet!

Jag vet. Förlåt.

Det tjänar inget till att du säger förlåt nu.

Det här är mörka grejer, Jack. Du har tagit dig vatten över huvudet.

Och det är inte misstaget som är det värsta.

Det är mörkläggningen. Du skulle ha berättat.

Vad tänker du göra?

Det du misslyckades med.

–Ska du ringa polisen? –Nej.

Jag ska ta mig en riktig funderare på hur jag ska ta itu med detta.

Och sen ska jag vidta rationella åtgärder.

Och du ska hålla din mun.

För just nu är vi bara tre som vet om det här.

Du, din armékompis och jag.

Och så ska det förbli.

Tills jag kommer på det sundaste sättet att ta itu med det.

Systern, då? Hon vet.

Jaså, är du orolig för systern nu?

Systern vars extrema psykiska lidande–

–du ansåg vara ett rimligt pris att betala för att behålla jobbet.

Dra åt helvete.

Text: Pablo Diaz Bernal www.sdimedia.com