All language subtitles for Pretend.Its.a.City.S01E07.720p.WEB.H264-STRONTiUM

EN ORIGINAL-DOKUMENTÄRSERIE FRÅN NETFLIX

Vem man än är, har man bara sitt liv.

Men i böcker har man triljoner liv,
triljoner saker.

För mig är det ett sätt att vara jätterik,
och därför är pengar är oviktiga för mig.

För så fort man kan läsa
är man ofattbart rik.

Så rik att den som jämt läser
inte hinner tänka på pengar

som är futtigt, medan läsning är enormt.

Tror du att det finns
en kvävande politisk korrekthet?

Hon undrar om jag tror att det finns
en kvävande politisk korrekthet.

Och mitt svar till dig är
att jag andas bra.

Var ska jag sitta?

Vi går från bord till bord. Du får välja.

Se var du helst vill sitta.

-Ställ den här. Hur blir det?
-Bra.

-Maten är dock hemsk.
-Nej.

BIBLIOTEKSTJÄNSTER

Att läsa är en smaksak.
Det är min syn på läsning.

Det är helt enkelt en smaksak.

Om man växer upp i en miljö
där böcker finns tillgängliga,

för att de finns hemma
eller att man går till biblioteket,

eller om det finns ett skolbibliotek,

så kommer vissa att älska att läsa,
medan andra inte gör det.

Jag tror att det bara är en smaksak.

Från den stund jag lärde mig läsa
var det helt otroligt för mig.

Världen blev…

Och jag var lycklig.
Jag hade en lycklig barndom.

Men att läsa var…
Min värld blev en miljard gånger större.

Det brukade vara meningen med att läsa.
Nu är det inte det.

Nu säger folk:
"Det finns inga böcker om såna som jag.

Jag känner inte igen mig själv i boken."

"Kände du igen dig i den?"
Och jag tänker alltid "nej".

En bok ska inte vara en spegel.
Den ska vara en dörr!

Anser jag. Jag har aldrig tänkt tanken
att jag skulle känna igen mig i en bok.

Inte ens som barn, slog det mig.
Så jag har alltid älskat att läsa.

Man brukade tala om en fiktiv varelse
kallad "den vanliga läsaren".

-Ja, vad hände?
-"Den vanliga författaren" tog över.

Eller hur?

Folk brukade vara mer öppna för böcker.

Tror du att det stämmer?
Jag menar genuint.

Ja, jag tror inte att det gjorde dem nåt,
och de sökte kanske

nåt slags alternativ…värld
eller universum eller fantasi.

Men du har sagt det här förr,
och det är nog sannare än jag trodde.

Många läsare söker
en avbild av det egna livet.

Ja, sig själva.

Jag tror att läsaren är…

Jag är läsaren av böckerna jag skriver.

Ja, men inte de andra läsarna.
Det är det jag vill få dig att se.

Dina andra läsare är inte du.

Jo, det är de.

Du säger "vi". Det har du sagt till mig.
"Fran, när du skriver, säger du 'ni'."

Du kommenterade nåt jag hade skrivit.

Du säger "ni" här, men det ska du inte.

Du ska säga "vi". Och jag undrade varför.
"För att det bjuder in läsaren."

Jag sa:
"Men jag vill inte bjuda in läsaren."

Jag sa: "Jag menar 'ni'."

"Jag är ingen värdinna."

"Jag är ingen värdinna,
jag är åklagare."

Men du är en värdinna.
Du vill bjuda in dem.

-Ja.
-Ja.

Jag anstränger mig för det. Kom!
Förstår du? Kom.

Jag köpte nyligen ett stenografilexikon.

När jag ser vissa slags böcker
köper jag dem, lexikon också.

Jag har dussintals lexikon,
men hade aldrig sett ett för stenografi.

Jag kan inte stenografi,
jag köpte det för att jag inte hade nåt.

Ibland när man är här eller på Strand,

där de köper gamla böcker,
och de packar upp…

Jag har varit både här och på Strand,

och när jag frågar om en boks pris,
svarar de: "Var tog du den? Du får inte…

-Jag kröp under det där bordet.
-Du får inte vara där bak."

Men när jag hittade stenografilexikonet
och kom med det,

sa kvinnan:
"Jag trodde att du skulle köpa det här."

Det är stor skillnad mellan att vara
i en bokhandel och beställa en bok.

Jag har ingen dator, men jag ber en vän:
"Kan du beställa den här på Amazon?"

Men jag måste känna till boken.
Det är inte samma sak.

I bokhandeln tänker man:
"Vad är det här? Vad är det där?"

Man hittar saker.

Jag minns alla antikvariaten
på Fourth Avenue.

PÅ 4TH AVENUE 1925

De överlevde nog lika länge som ägarna,

för de sålde aldrig en bok åt en.
De vägrade sälja.

Dammiga gubbar
med sina dammiga böcker.

De satt där när man kom in
och tittade irriterat upp.

Man tog en bok: "Vad kostar den här?"

Nu finns bara Strand på Fourth Avenue.
Inga andra.

Den här byggnaden är en kvarleva.
En kvarleva i form av en byggnad.

Jag vet att de erbjöd byggnadens ägare,

som äger bokhandeln,
en enorm summa pengar.

Miljontals dollar. Man tjänar inte
miljoner på att sälja böcker.

Inte ens om man sålt böcker sen 1925.

Och de vägrade sälja.

Att äga en bokhandel
har aldrig lett till rikedom.

Folk ägde bokhandlar
för att de älskade böcker.

Och varje bokhandel hade
sin speciella karaktär.

Vissa behövde man känna till.
Inte för att de var olagliga,

utan för att de låg på femte våningen
i en byggnad.

Nån kunde säga: "På femte våningen
i det huset på 12th Street

finns en kommunistisk bokhandel."

Så detta var uppenbarligen aldrig
en lukrativ näringsgren,

och jag har aldrig varit kommunist,
men jag tänkte: "Jag vill se böckerna."

Jag hade inga och köpte några.

Jag tänkte: "Jag har inga
kommunistiska böcker." Sen läste jag dem.

Ett skäl till kommunismens misslyckande
är att ingen kunde skriva.

INFORMATION ÄR LJUS

INFORMATION I SIG SJÄLV,
OM VAD SOM HELST, ÄR LJUS

BÖCKER ÄR EN VÄRLDSLIG RIKEDOM

OCH ETT LÄMPLIGT ARV
EFTER GENERATIONER OCH NATIONER

UNIVERSUM BESTÅR AV BERÄTTELSER,
INTE ATOMER

Folk måste fortfarande ha böcker.

Man kan förresten inte ge bort
böcker längre.

Jag gick genom mina en gång om året.

Den som ville fick ta
de jag inte ville ha.

Skolor, skolbibliotek.

Nu vill ingen ha dem
eftersom de tar plats.

Jag är 100 procent oförmögen
att slänga böcker.

Jag kan inte kassera böcker.
Det vore som att kassera en människa.

För övrigt finns det fler människor
jag skulle vilja kassera.

För mig är en bok det närmaste
en människa man kan komma,

och därför jag kan inte slänga dem.

Ibland ser jag en bok i soporna,
och det är hemskt.

Inte ens om den har skrivits av kritiker
som sågat en går det.

Även om det är skräp
som aldrig skulle blivit en bok,

och såna får jag också,
och de samlas på hög.

Så alla som hälsar på ser sig om,
och jag säger jämt…

Och jag har vissa bokhögar…
"Ta dem. Ta vad du vill, är du snäll."

"Den här var intressant."
Jag tänker: "Nej, men ta den."

Läser du många nya, unga författare?
Läser du mycket?

Jag läser mycket.
Jag läser mer än nåt annat.

Jag är en bokslukare.

Hur väljer du? Även om du bara läser
de bra, så finns det fler än du kan läsa.

Jag har alltid haft,
även om det blir svårare,

många äldre vänner som sagt:
"Va? Har du inte läst den här?"

Jag följer deras lästips.

Förr ögnade jag genom bokhandlar,
men de blir allt färre.

Det är nåt jag ständigt tänker på,

och om nån tipsar om en bok,
och den verkar bra, så köper jag den.

Om nån tipsar om böcker

och jag inte gillar dem,
eller ogillar dem skarpt,

så ligger det den personen i fatet sen.

En gång ringde jag upp och skällde
på en person,

som var citerad på en bok
som jag köpte tack vare citatet.

Jag hittar en bok i en bokhandel.

Jag ser ett citat av
en fantastisk författare och köper boken.

Jag läste boken. Det var en förfärlig bok.

Jag ringde upp honom och sa:
"Vad är det med dig? Jag läste boken."

Han säger: "Jag känner författaren."

Jag sa: "Ring mig
innan du gör så nästa gång och säg:

'Fran, du kommer att se mig citerad
på en bok, den är inte bra.'"

Det finns oerhört välrekommenderade böcker

som alla säger om: "Mannen är ett geni."

Sen köper jag boken.
Jag faller för pressen.

Folk säger: "Vad tycker du?
Har du läst den?"

Då slår det mig: "Jag läste delar av den."

"Va? Avskydde du den?"

Jag säger: "Nej, värre än så.
Jag glömde att jag läste den."

Värre blir det inte.

"Jag glömde att jag läste den"
är värre än "jag slog igen den i vrede."

Jag drämde inte igen den. Jag la bort den.
Telefonen ringde eller det var matdags,

och under den tiden glömde jag
att jag läste den.

-Är det här släktforskningsavdelningen?
-Just det.

När kom din släkt hit?
Det finns flera böcker.

Italians to America.

År 1910, 1909.

Nu har jag tappat bort dem.
De hade ett antal…

-Norrmän här. Vem bryr sig?
-Vem bryr sig?

Folk som är yngre än 40 har inga grejor.

-De har varken böcker eller skivor.
-De har allt i en apparat.

Nix. Var har jag sett den här?

Mayflower families, 12 band.

Jag har jämt föreställt mig en liten båt.

-Den var mycket liten.
-Med några vita protestanter ombord.

Det måste vara skälet till
att min släkt inte åkte med. "För trångt!"

Vi väntar några sekel och tar tredje klass
till Ellis Island och New York.

Här. Vet inte hur jag…

-Här.
-Italienarna?

Ja. Italians to America.

-Var är du?
-År 1893, 1895.

-Vet du när de kom?
-Jag skulle säga 1910.

År 1903, 1904, 1905.

Du kom för nyligen.
De har inte skrivit om det än.

Klart. Jag älskar bordsspel, sir.

Jag trodde att in såg efter
ohälsa och smittsamma sjukdomar här.

Tyvärr, frun, har det blivit
vetenskapligt bevisat

att brist på intelligens är genetiskt,

och därmed smittsamt på sitt sätt.

Vi vill hindra lågbegåvade personer
från att blandas med våra medborgare.

Vilken modern vision.

-Vet du filmen Den nya världen?
-Ja.

Jag tyckte att den var bra.

Den visade mycket
jag inte kände till om immigranter.

Jag visste inte hur hård kontrollen
på Ellis Island var.

Fast jag visste att min gammalfarfar,
när han kom hit från Ryssland,

blev kvarhållen där
för att han hade ögoninflammation.

Det hade han förstås fått
på det ljuvliga skeppet. Inte Mayflower.

Det botas med antibiotika,
men antibiotikan var inte uppfunnen.

Så de sa: "Du måste i karantän."
De visste att det var smittsamt.

"Går det över på ett visst antal dar, bra.
Annars åker du hem."

Ja.

Som tur var blev han frisk
och släpptes in.

Folk sändes tillbaka
och hela deras liv förändrades.

-För sånt som röda ögon.
-Ja.

Titta ner.

Titta upp.

Ner.

Upp.

Ett antal vågor av immigranter
passerade Lower East Side.

Inte bara judar.
Det var italienare och många andra.

Men nu har de skapat The Tenement Museum
på Lower East Side.

Ett hyreskasernmuseum? Vad visar de där?

En tuberkulosepidemi?

Vad ställer man ut där?

Ett hyreskasernsmuseum.
Saknar folk det? Det tror inte jag.

Du har bott med badkaret i köket.

För mig är det som…

Jag vet inte. Det känns absurt.

Jag säger inte att man inte ska gå dit.

Är det inte bra att unga utan kännedom om
hyreskasernerna får se det?

Hur immigranter, mina farföräldrar
och föräldrar växte upp.

Det finns så många bra romaner och böcker
om den här eran av personer som levde där,

där man får mycket fylligare bild av det,
även utan bilder.

Museet är säkert bra
för att man ser på det.

Att titta på nåt
känns uppenbarligen enklare

än att läsa om det.

Men ett hyreskasernsmuseum
är ingen hyreskasern.

Finns det nån du vägrar läsa?

Det uppdagades att Henry Roth
hade legat med sin syster,

och det var fruktansvärt.

Men jag läser honom ändå.

Man läser förstås inte personen
på samma vis.

Å andra sidan skrev inte Henry Roth
pastoral poesi före det heller.

Jag vet när jag läser en författare,
även skönlitterära författare,

att det de tänker
inte kommer från tomma luften.

Det var inte som:
"Och Henry Roth som verkade så rar."

Det trodde jag inte innan.
Men han är en bra författare.

Jag slutar inte läsa honom.

Om han levde,
skulle jag kanske inte prata med honom.

Men han är död,

och man borde ändå läsa honom.

Som James Levine, en stor konstnär.
En mycket stor konstnär.

Jag säger inte
att jag inte tror på anklagelserna.

Säg att de är 100 procent sanna…

Han var en person med ett visst jobb.
Han dirigerade på Metropolitan Opera.

De blev tvungna att sparka honom.
Jag förstår det.

Men man måste inte plocka bort
hans inspelningar från… Varför?

Det är nåt jag inte förstår.

Var tanken
att han kommer ju att tjäna pengar?

De är fortfarande jättebra.
Han är en stor konstnär.

Att sparka nån från ett jobb där de…

Det måste man göra
om de gör hemska saker.

Särskilt sånt han anklagades för.

Men att inte läsa folks böcker
eller lyssna på deras musik eller…

Det verkar…meningslöst,
som jag ser det.

Folk säger: "Du kan inte lyssna
på inspelningarna utan att tänka på det."

Jag tänker: "Inte du, men jag kan det."

När jag var mycket ung, sju eller åtta år,
köpte mamma den här åt mig.

Den här boken med titeln Six Little Cooks.

Jag kunde inte fatta
att jag skulle få äga den.

Jag är fortfarande förundrad över det.

Som ni ser är den vacker.
Den är mycket vacker.

Dessutom hade den publicerats år 1900.

Jag kunde inte tro att jag ägde nåt
som såg så viktigt ut.

Den såg viktig ut för mig,

för att den såg ut att höra hemma
på museum eller bibliotek.

Jag älskar den,

och om nåt skulle hända med den
skulle jag bli alldeles förkrossad.

Det här är en bok i utmärkt skick
som ägdes av en sjuårig.

Så varsam har jag alltid varit med böcker.

Jag minns en gång,
det var nog i ungefär samma ålder,

att jag läste en Kitty-bok
och tappade den.

Jag plockade upp den och kysste den.

Och mamma sa: "Vad gör du?"

Jag svarade: "Om man tappar en bok,
måste man kyssa den."

Hon sa: "Vem har sagt det?"

Det fick vi lära oss i synagogan.

Om man tappade böneboken,
så skulle man kyssa den.

Mamma sa: "Ja, men inte alla böcker."

Bland det första du skrev
var en krönika i Interview Magazine,

och när du hade gjort det ett tag…
Hette den I Cover the Waterfront…

Nej, min första krönika
i Interview hette The Best of the Worst.

Jag recenserade filmer, men bara…
De var inte ens B-filmer.

De flesta gjordes av bolaget
American International Pictures,

som specialiserade sig
på en filmgenre jag älskade.

De visades i New York
för distributörerna.

Jag gick på visningarna
och skrev krönikan i ett par år.

Därefter skrev jag I Cover the Waterfront
som var mer universell.

Jag skrev om allt, inte bara film.

-Jag sa ju att jag hade den boken.
-Vilken?

Allt du skrev i Interview på 1970-talet.

-Mina filmrecensioner är med.
-Just det.

-The Best of the Worst.
-Just det.

-Minns du de där AIP-filmerna?
-Ja.

De visades aldrig i New York.
Eller kanske på 42nd Street.

De hade visningar
för drive in-biografernas ägare.

För det var mest där de visades.

De hade visningar på 1600 Broadway.

-Minns du det visningsrummet?
-Underbart. Så smutsigt.

Jag såg till att komma med på en AIP-lista
för att få se filmerna.

Sen började jag bara skriva om dem.

Det var roligare att skriva om dem.

Jag var inte ute efter att bli kritiker.

Jag ville hitta nåt roligt att skriva om.

-Och det var de.
-De var osannolika.

Men du har gjort en sån.

-Boxcar Bertha.
-Som jag recenserade.

-Läste du den?
-Nej.

Jag minns det,
för när jag nyligen fick veta

att du hade gjort Boxcar Bertha,
sa jag: "Jag recenserade den."

Jag visste inte att du gjort den.

Ja?

Kan du tala om hur det var
att skriva för Interview och Andy Warhol?

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Det var så länge sen.

Jag var ung när jag började på Interview.
Jag var 20 år.

Jag tror att jag skrev för dem i 11 år.
Det var ganska länge.

Och jag drog aldrig jämt med Andy.

Andy drog inte jämt med mig.

Det går bättre för honom som död.

Hur vet jag det? Jag sålde
alla mina Warhol två veckor före hans död.

Jag sålde dem
för att betala underhåll på min lägenhet.

Så jag fattar inte bara
dåliga fastighetsbeslut.

Och ärligt talat tror jag
att det var därför Andy dog.

Han tänkte säkert:

"Nu så!"

För i dödsögonblicket steg priserna.

För mig finns inget mer symboliskt
för hur New York har förändrats

än att det som förr var
ett hela natten-, 24 timmar om dygnet-,

alltid öppet stort tidningsstånd
vid Columbus Circle nu hyr ut cyklar.

New Yorks skepnad
är fullständigt förändrad.

New York brukade svämma över
av dagstidningar.

-Ja.
-I rännstenen. I soptunnorna.

Minns du stället på Times Square
med alla tidningarna?

Ja, men stan dränktes i tidningar
för folk slängde dem.

En miljard tidningar
som kastades varje dag.

De låg i rännstenen.
Papperskorgarna var fyllda med tidningar.

Det låg tidningar på sätena i tunnelbanan.
På golvet.

Och nu ser man sällan
nån läsa en tidning i tunnelbanan.

Och förr var det… Alla gjorde det.

Men man ser folk läsa riktiga böcker
på tunnelbanan.

Inte en miljon personer,
men en del gör det, oftast unga personer.

De är oftast mellan 20 och 30.

Jag frågade min redaktör
som har barn i den åldern:

"Läser dina ungar böcker
på Kindle, eller vad det heter?"

Han svarade:
"Nej, mina ungar läser böcker."

Han sa: "De som oftast läser…"

Det finns andra än Kindle,
vad de nu heter.

Han sa att det är mest folk
över 40 och 50.

Så jag kan inte alltid se…
Jag försöker jämt se vad folk läser.

Det är oerhört viktigt för mig.
Vad läser du?

Till och med när jag ser på boken
och tänker: "Vem läser den där?"

Så, bra. Det är en bok.

Läs på.

Hej. Köper folk böcker här?

-I den här kiosken?
-Nej, säkert inte.

Är det okej att ta med böcker
till Times Square?

-Det är inte sjyst mot böckerna.
-Sant.

De har inget att säga till om.

Det är skadligt.

Vad säljer ni om ni inte säljer böcker?

Vad gör ni här? Säljer du t-tröjor?

-Vi säljer många kassar. Vi säljer böcker.
-Ja.

Den här är jättebra.
Jag köper den ofta åt barn.

En mycket bra bok.

Mina damer och herrar,
en applåd för Fran Lebowitz!

Kom Metropolitan Life
eller Social Studies först?

-Metropolitan Life.
-Sen Social Studies.

Galet underhållande
humoristiska essäsamlingar, båda två.

Och hur många gånger
har de publicerats i olika former?

I olika format,
troligen fyra eller fem gånger var.

-Nu har du skrivit en barnbok. Din första.
-Ja.

Tänker du nånsin skriva nåt nytt?

-Den är ny.
-Pandaboken?

-Ja.
-Men den är för barn.

-Jag skriver en roman.
-Precis som för sex år sen.

-När vi pratade för sex…
-Nej.

Då skulle jag skriva en roman,
men jag tjurade i tio år.

-Tjurade du i tio år?
-Ja.

-Uppnådde du dina mål på det området?
-Jag har nästan tjurat klart.

-Lider du av…
-Ja.

Okej.

New York Public Library har
en kylskåpsmagnet med ett av dina citat.

-Ett halvt citat.
-Ett halvt.

Det halva citatet lyder:
"Tänk innan du talar.

-Läs innan du tänker. " Hur lyder resten?
-Om jag minns rätt, för det är gammalt…

Det är nåt jag skrev åt Newsweek 1978.

Newsweek var för övrigt
en mycket viktig publikation 1978.

De hade en krönika på sista sidan
kallad My Turn.

De bjöd in olika personer
till att skriva den.

När min första bok kom ut 1978
bjöd de in mig.

Mina föräldrar trodde inte sina öron.
"Har de bett dig?"

Mina föräldrar läste Newsweek.
Många judar köpte inte Time.

Time ägdes av Henry Luce,
en ökänd antisemit.

De köpte Life, för av nån anledning
var de inte lika vakna där.

Men de köpte Newsweek
som hade den här krönikan.

Jag sa: "Jag ska skriva den."
"Vad menar du? Du?"

Det var otänkbart för dem.

Så jag skrev en grej om tonåringar.
Det var olika råd till tonåringar.

Om olika saker de skulle göra.

Och jag tror att originalcitatet löd…

Tänk innan du talar. Läs innan du tänker.

Då får du nåt att tänka på
som du inte själv har hittat på.

Ett klokt drag i alla åldrar,
men särskilt när man är 17,

när risken är som störst
att man drar irriterande slutsatser.

TILL MINNE AV
TONI MORRISON

Det här stället vi är på,
The Players Club,

köptes av skådespelaren Edwin Booth.

Vid nån tidpunkt
startade han Players Club.

När han dog
fick Players Club ärva byggnaden.

Men hans bror

var John Wilkes Booth.

Hans bror dödade Abraham Lincoln.

Och det finns ett brev en trappa upp…

Inte det faktiska brevet, utan en kopia,

som han skrev till en tidning.

Det är adresserat till "mina landsmän",

och han ber om ursäkt för sin bror.

Jag läste brevet och tänkte för mig själv:

"Jag känner många
som gnäller över sina syskon."

I stort sett alla som har syskon
gnäller över dem.

Men när jag läste brevet, tänkte jag:

"Det kvittar hurdana syskon man har…"

Man kan säga till sig själv:
"Min bror betalar aldrig tillbaka."

Eller "min syster skvallrar" eller…

Men man kan alltid säga sig själv:

"Min bror dödade åtminstone inte Lincoln."

Edwin Booth lyssnade säkert också
på vänner som gnällde på sina syskon,

tills brodern dödade Lincoln.
Efter det, om nån började säga

"min bror lånade", så sa säkert folk:
"Tyst. Hans bror dödade Lincoln.

Vi släpper det här."

Det finns alltid personer
med värre problem än en själv.

-Då så.
-Är vi klara? Jag förstår.

Fortsätt. Filma på.

Precis så. Fortsätt gå.

Åt vänster.

Ja, det kommer en bro till.

Toppen. Det gick bra.

Vad hände med han
som ville dra en motorväg genom Manhattan?

Robert Moses. Han byggde det här.
Det var hans idé.

-Hela den här grejen?
-Han skulle hållit sig till modellbygge.

Robert Moses visste det inte själv,
men han var bäst som miniatyrist.

Jag var på världsutställningen,
men såg inte denna.

Världsutställningen var så full av
sensationella attraktioner

att ingen hade tid för
eller ens kände till det här.

Otroligt att det finns kvar.

Då så. Ja.

Undertexter: Jessika Johansson