All language subtitles for Pretend.Its.a.City.S01E06.720p.WEB.H264-STRONTiUM

EN ORIGINAL-DOKUMENTÄRSERIE FRÅN NETFLIX

Om jag vetat det jag vet nu
när jag var ung,

hade jag inte gjort de misstagen.

Men jag har dåliga nyheter.
Man fortsätter göra fel.

Man slutar inte göra misstag
vid en viss ålder.

Man fortsätter göra misstag,
och har färre ursäkter,

för när man är äldre är det sällan
man har möjligheten att göra nya misstag.

I stället tänker man:
"Hur kunde jag göra det igen?

Jag visste ju…
Första gången visste jag inte,"

och då är det okej.

Sen: "Det är den sextonde gången
jag gör samma misstag."

Samma misstag, om och om igen.

Det bevisar bara att man är kass
på just det, vad det än är.

Ja?

Får du ångest av tanken på
en möjlig miljöapokalyps?

Nej. Jag är inte så ung.
Blir det en apokalyps…

Du vet, det är som…

Jag har råd att leva kanske fyra år till.

Om jag visste att apokalypsen
var på väg… Ett år.

-Var vi så här många på Public Speaking?
Nej.

Nej.

Tja, det är fest nu.

Tänk att det är nio, tio år sen dess.

-Man blinkar, plötsligt har tio år gått.
-Inte så plötsligt.

Men det kändes överhängande varje gång.

Är vi igång? Kör vi nu?

-Ja.
-Ja. Vi fortsätter filma.

-Jag visste inte det. När började vi?
-När grejen gick sönder.

När de pratade och vi kom ner.
Vi filmar alltihop.

Man ska berätta sånt!

-Har du några skamliga njutningar?
-Nej, för jag skäms aldrig över njutning.

Det är otroligt att man ens säger
"skamlig njutning."

Såvida din njutning inte dödar andra.

Men jag skulle aldrig känna…
Mina njutningar är harmlösa,

och då menar jag att ingen dör.
Ingen blir ofredad.

Så nej, jag skäms inte över njutning.

Vi lever i en värld
där folk inte skäms över att döda andra,

folk skäms inte över
att sätta barn i burar vid gränsen,

folk skäms inte för det,
men jag ska skämmas för vadå?

För att jag äter två portioner?
För att jag läser en deckare?

Folks skamliga njutningar
är alltid underhållning i nån form

som inte är högkulturell, eller hur?

Om jag säger: "Jag vill verkligen läsa
en självhjälpsbok.

Det ska vara skamlig njutning.
Det är njutning, inte skam.

Och njutning för mig, ju äldre jag blir,

är allt mer:
"Allt roligt du kan göra, gör det.

Gör det. Ta det." Det är så jag känner.

Jag har alltid gillat att ha roligt.
Folk borde ha roligt

så länge det inte är nåt
som är destruktivt för andra.

Om jag frågar: "Varför gör du det där?"

och får svaret: "Det är roligt,"
så är det bra.

Ett dåligt svar är: "Du förstår inte
hur viktigt det här är…"

Det är dåligt.
Men "det är roligt" är ett bra svar.

Jag gillar fester. Det säger folk aldrig.

Alla avskyr fester,
särskilt när de är på fest.

Jag bryr mig inte om baler,
jag kom för flickornas skull.

Folk har ofta sagt om mig,
när jag har suttit där:

"Fran gillar fester,
som om det är nåt udda.

"Fran gillar fester."

Jag gillar fester
för att de ska vara roliga.

Som filmer, när jag var barn.
Filmer är bra.

Godis är bra. Fester är bra.
Det är inget fel med fester!

LEOPARDEN, REGI: L. VISCONTI

Sist jag såg Leoparden var
en mindre restaurerad version på Ziegfeld.

När jag såg den på Ziegfeld
var jag kanske inte den enda,

men en av få som inte var filmregissörer.

Jag såg mig om.
Det var som sist jag såg Richard Pryor.

När jag såg honom på Town Hall
var hela publiken komiker.

När jag såg Leoparden
var hela publiken regissörer.

Så du gillar film?

Jag älskar film.

Går du på bio,
eller tittar du på dvd hemma?

Som jag sa, så går jag sällan på bio,
för jag står inte ut med alla andra.

-Som pratar med bioduken?
-Ja, pratar.

Pratar i telefon, diskuterar,
äter trerättersmiddag.

Jag har en dvd-spelare som nån gav mig.

-Är den inte kopplad till tv:n?
-Nej.

-Mr Scorsese gav mig den.
-Okej.

En liten, som man kan titta på
när man sitter i soffan,

men den är ganska komplicerad.

-Hur träffades ni?
-Hur vi träffades?

-Vill du berätta?
-Vet vi det?

-Nej.
-Nej.

Folk frågar ofta hur jag träffade Marty,
och jag vet inte.

Jag antar att vi träffades på en fest.

Varför tror jag det?
För att jag går på många fester.

-John Waters 50-årsfest?
-Då kände jag dig redan.

-Du kände mig då.
-Ja.

Jag vet att jag kände Marty länge
innan jag kände honom väl,

för jag går på fler fester än Marty,

det är därför han har gjort många filmer
och jag inte har skrivit många böcker…

Men jag märkte
att när jag träffade Marty på fest,

så tillbringade vi hela tiden tillsammans.

Jag kunde inte sova,
för jag drack kaffe hela kvällen.

Och filmen jag frågade om en gång,

med Cary Grant, Första gången du såg mej,
visades på natten.

-Första gången jag såg dej.
-Just det.

-Har du sett den?
-Nej

Det finns ingen Cary Grant-film
där han är mindre Cary Grant.

Vid den tiden försökte han göra roller
för att slå sig fri från sin persona.

Han fick bara en Oscarsnominering,
för Blott den som längtan känt.

-Men han försökte. George Stevens.
-George Stevens.

Jag såg honom en gång.
Jag gick på Madison Avenue.

Det var nog på 80-talet.
Han var redan gammal.

Och när jag gick där märkte jag
att folk hade stannat.

Cary Grant gick längs Madison Avenue

i en vit linnekostym,
med sitt linblonda hår,

och liksom strålade.

Han bara… Så jag tänkte: "Är det dåligt?"

Jag menar…

Okej.

Kör.

När jag var barn
var luftkonditionering ovanligt,

men det var vanligt på bio.

Biosalonger hade skyltar utanför,

med bokstäver som såg ut som isbitar,

där det stod: "Luftkylt,"
eller "Luftkonditionering."

Ibland sa folk:
"Det är så varmt. Vi går på bio."

Det var därför man gick på bio.

Jag älskade att gå på bio,
men jag kan inte säga att…

Jag kan säga med eftertryck
att jag inte hade nån koll.

Jag tänkte bara: "Filmer!"

Du vet, bra!

Finns det nån film
som du kan se om och om igen?

Det finns många som jag gillar så mycket.

När jag var barn fanns en tv-serie
som hette Million Dollar Movie.

Det var en film som visades varje dag.
De visade samma film varje dag i en vecka.

Så jag började titta på en film,
Pojken med gröna håret.

Det var på måndag.

Exakt 19.30, en halvtimme in i filmen,
var jag tvungen att gå i säng.

-"Snälla, får jag se…"
-"Nej, du måste lägga dig."

Hela veckan, fem dagar,
såg jag den första halvtimmen av filmen.

Jag har frågat min mamma senare:
"Hade det skadat att låta mig se den?"

Jag var en bra bit över 40
innan jag såg slutet på filmen.

Jag gick i säng 19.30, vilket är tidigt,
tills jag var ungefär tio år gammal.

Jag frågade mamma:
"Varför skulle jag sova så tidigt?"

Jag skyller min livslånga sömnlöshet
på det. Jag la mig inte när jag var trött.

"Varför skulle jag sova så tidigt?"
Hon sa: "Ärligt talat, Francie.

Vid 19.30 orkade jag inte
lyssna på dig längre."

-Gramps.
-Ja, grabben?

Jag har grönt hår.

Det året stod jag i hissen i mitt hus,
och en pojke med grönt hår kommer in.

Inte nån tonåring med färgat hår.

Utan en pojke vars mamma
inte bara låtit honom se filmen,

utan låtit honom färga håret.
Han var sju år gammal.

Jag tittade på honom och sa:
"Jag gillar ditt hår." Han sa: "Tack."

Jag sa: "Har du sett filmen
Pojken med gröna håret?"

Han sa: "Det finns ingen sån."

Jag sa: "Jo, den finns."
Han sa: "Nähä."

Jag såg honom senare,

och sa: "Det finns en film som heter så."
Han sa: "Jag tror dig inte."

Så jag sa: "Du har säkert
en sån där modern pryl. Kolla upp det."

Jag såg honom aldrig igen.

Det här är nåt jag såg på riktigt.

En liten pojke. Han var nog fyra,
vilket är för gammalt för att åka i vagn.

Han hade en pryl av nåt slag,
och hans mamma körde honom.

Hans riktiga mamma, inte en barnflicka.

Han kollade vägbeskrivningar
och sa: "Nej, det är 23rd Street!"

Jag ville säga: "Ursäkta mig.

Är din son gammal nog att navigera
så är han för gammal för vagnen."

Jag har inget emot att barn gör sånt.

Barn gör sånt för att
de har haft tillgång till det hela livet.

Jag tror inte att det förändrar dem,
för de är inte öppna för förändring ännu.

När jag var liten sa pappa alltid:
"Vi hade ingen tv."

Det var helt ointressant för mig.
"Jaha, ni hade ingen tv."

Jag menar… "Det har jag."
Det var inte svårare än så.

Hur går du ihop med unga människor?

Det beror på.

Små barn, antagligen inte vad du menar,
tycker jag väldigt mycket om.

Folk blir alltid förvånade
över att jag gillar småbarn.

Jag gillar dem
för att de är minst irriterande.

Folk tycker att barn är irriterande.
Det kan de vara. Högljudda.

Men de är minst irriterande
för att de är minst benägna

att säga nåt som du hört en miljon gånger.

De är inte fulla av klichéer ännu.

Så de är mer originella än vuxna.
Det tas ur dem ganska snabbt.

Och de vet inte vad saker är,
så de hittar på, eller ställer frågor.

De försöker oftast inte övertyga dig
om att de vet nåt som de inte vet.

Jag tycker att de är väldigt intressanta.

Om du menar unga i tjugoårsåldern
så har jag inte tänkt på det.

Inte ens när jag var i den åldern.

En unge kom fram till mig
på en restaurang

och sa: "Vill du veta
vad millenniegenerationen tänker?

Här får du min e-postadress.

Och jag sa: "Varför vill jag veta det?"
Han sa: "Många vill veta det."

Jag sa: "Folk som vill sälja saker.
Jag säljer inget.

Har du ett företag som vill sälja kläder
till dem, så vill jag veta vad du tänker.

Men varför skulle du vara den personen,
av alla miljoner som är 20 år?

Är du den utpekade 20-åringen?"

Det finns inte många fördelar
med att vara gammal, men här är en.

När man läser
att vattnet kommer att vara slut år 2050,

så tänker man: "Herregud!"
Sen tänker man: "2050? Då är jag död."

Nån annan får oroa sig över det.

Jag vet inte om det händer dig,
du har ju ett eget barn.

Jag menar inte småbarn, utan tonåringar.

Folk i den åldern,
din dotters ålder eller lite äldre,

frågar ofta mig om
vad de ska göra i livet.

Och jag tänker alltid:
"Först och främst bryr jag mig inte."

De är så vana vid att vara i centrum.

När de ser nån, tänker de:
"De kanske kan hjälpa mig."

Men det är ett misstag med mig, för…

De frågar alltid
vilken sorts konstnär de ska bli.

Men de säger: "Tycker du att jag ska bli
författare eller filmskapare?"

"Vore jag i din ålder
skulle jag leta vatten.

Du borde bli
en sån som letar efter vatten,

eftersom det tydligen…

Jag vet inte varför det tog slut,
men vi drack visst upp det.

Vi lämnade inget åt er."

Vi träffades vid nio

Vi träffades vid åtta

Jag kom i tid

Nej, du var sen

Ja, jag minns det så väl

-Vi träffades vid nio
-Vi träffades vid åtta

-Jag var i tid
-Nej, du var sen

Ja, jag minns det så väl

Xerox-skrivsystemet
låter dig skapa och redigera

direkt på en skärm
innan det hamnar på papper,

och minns alltihop
även om du inte gör det.

Ja, jag minns det så väl

Sms, sociala medier, e-post,
telefonsamtal. Hur är du med sånt?

Sms:ar du, pratar du i telefon?

-Ingetdera.
-Inte?

Nej. Jag har ingen dator, ingen iPhone
eller mobil, ingen iPad.

-Ingen mobil?
-Jag har en vanlig telefon.

Jag har en adress. Det räcker.

När de uppfann datorerna…
Jag menar datorerna i folks hem.

De kallades ordbehandlare.

En vän köpte en och sa:
"Du måste se det här."

Och hon visade mig den.

Vad det såg ut som, och var,
var en snabb skrivmaskin.

Men jag hade ingen skrivmaskin.
Jag hade ingen av de gamla maskinerna.

Jag skrev med penna.

Jag tänkte: "Jag behöver inte det här.
Jag har inte ens en skrivmaskin.

Jag ger mig inte in i det här."
Jag visste såklart inte

att hela världen
skulle anamma den här maskinen.

Det kom gradvis. Jag märkte det knappt.

Och nu är hela världen inne i det,
och folk säger:

"Och nu kan du inte de här grejerna."

Men det stämmer inte,
för folk berättar hela tiden om dem.

Jag vet så mycket som jag vill.

Jag vet mer än jag vill.
Det är som Kardashians, okej?

Jag har aldrig sett programmet,
men känner till dem.

Så känner jag för internet,

som ju på nåt vis
är kopplat till familjen Kardashian.

Allt jag vet om internet

är sånt som folk har berättat eller visat,
för folk beter sig alltid som:

"Stackars Fran, hon kan inte det här.
Låt mig visa dig."

Det är ofta folk jag inte ens känner,
så det är ju trevligt att de gör så.

Den senaste veckan
har två personer, båda yngre än mig,

en av dem lite yngre
och den andra mycket yngre…

Den ena förklarade vad Instagram är,
och den andra förklarade vad Twitter är.

Jag blev så arg att jag sa:
"Låt mig förklara en sak.

Jag är inte utan
för att jag inte vet vad de är.

Jag är utan för att jag vet vad de är.
Det är därför jag inte har dem."

Jag var på en middag nyligen, och nån…

Det var en konsthandlare där.
Det var hans middag.

Han sa att folk köper konst
på internet och att det är befängt.

Man upplever inte konsten
om man köper den på internet.

Det är ingen äkta konstupplevelse.
Jag sa: "Inte för dig.

För dem är det deras upplevelse.
Det är det de bryr sig om."

Det är nya människor. Annorlunda.
De har vänner som de aldrig har träffat.

Han sa: "Det är inte äkta vänner."
Jo, för dem.

Det var en stor sexskandal här
med Anthony Weiner.

Det förekom inget sex.
Han raserade sin karriär i en sexskandal…

-Utan att få ligga.
-…utan att ha sex.

Det var förbluffande.
Jag menar, ska man rasera sin karriär…

I en sexskandal ska man åtminstone ha sex.

Ja. Det är sant!

Så vi har sexskandaler utan sex,
vänskaper utan vänner, konst man inte ser.

Det är en helt ny sorts människa.

Jag har en syster som snart blir tre år,
och hon har en egen iPad

som hon använder hela tiden.
Jag har ingen iPad.

Tror du att det påverkar
hur hon interagerar med folk i framtiden?

Tror du att det här
förebådar framtida generationer?

Hon har en tvåårig syster
som har en egen iPad,

men hon har ingen själv.

-Era föräldrar tycker om henne mer.
-Jag vet.

Jag oroar mig inte för tvååringarna,
för jag behöver inte handskas med dem.

Jag oroar mig mer för de som är 22.

Ja, hon blir annorlunda. Så är det.
Men kanske inte sämre.

Hon kanske blir bättre. Det vet vi inte.
Det här kanske gör dem bättre.

De blir bättre på iPad-världen,
för det är världen.

Jag tror
att man bara kan förstå sina jämnåriga.

Att man inte riktigt kan förstå andra.
Och att man kan…

Jag förstår verkligen folk i min ålder.
Bara genom att titta på dem.

När jag säger min ålder,
menar jag plus minus tio år.

Jag vet vad deras kläder betyder.
Vad de tycker att deras kläder betyder.

Vad de tror sig mena när de säger
vilken musik eller vilka böcker de gillar.

Men jag vet inte det med de unga.

Grejen med unga människor
är att alla bara känns unga.

Och det är ett befängt sätt
att kategorisera folk.

BJÖRNEN, REGI: J.J. ANNAUD

Jag reste mycket när jag var ung.
Jag tyckte bättre om det då än nu.

En gång åkte jag till Alaska,

och vi åkte till en park
som heter Glacier National Park.

Jag anlitade en kille, Bruce,
som är björnjaktsguide,

eller om man bara vill fotvandra
och kanske se björnar,

kan man anlita Bruce
utan att behöva döda björnarna.

Så vi ger oss iväg på vandringen.
Vi är åtta personer.

Jag är nog den minst atletiska,

men det är inte
världens mest energiska grupp.

Bruce samlar oss alla
och berättar om björnar.

"Om ni ser en björn, spring inte,

för björnar kan springa i 95 km/h.
Man kan inte springa ifrån en björn.

Den fångar dig och äter dig,
så spring inte.

Stanna bara där, stå på tårna,

sätt händerna i luften och sjung."

För sången får björnen att tänka:
"Vad är det här för nåt?"

Och det har inget att göra med
om man är en bra sångare.

"Och då kommer björnen att gå iväg,"
sa Bruce.

Så jag sa: "Bruce,

jag kan lova att jag springer
om jag ser en björn.

Jag har inte den sinnesnärvaron.

Man behöver en väldig disciplin
för att stå still och sjunga för en björn.

Jag skulle få panik och springa."
Han sa: "Då skulle björnen anfalla."

Bruce hade en stor pistol
i sitt hölster. Jag skojar inte.

Ett hölster med en stor pistol.
Så vi börjar vandra.

Det var den tiden på året

då laxen simmar åt ett visst håll.

-Och björnar äter lax.
-Det är en grej.

Vattendragen var fulla
av sönderrivna laxar.

Å ena sidan

var det som ett slags
väldigt naturligt Russ & Daughters.

Och å andra sidan var det som
att björnarna var människor.

När det finns så mycket,
säger de: "Jag vill ha den här delen."

De var sönderrivna.
"Jag gillar inte det här."

"Jag vet inte.
Jag vill inte ha det där. Vill du ha det?"

Det var hundratals sönderrivna laxar.

Hela grejen var skrämmande, men till slut
sa jag bara: "Ser du några björnar, Bruce?

De här laxarna blev sönderrivna
av en björn."

Jag var hysterisk. Riktigt rädd.
Jag klängde på Bruce.

Ena handen på hans axel.
Andra handen runt hans midja.

Han stannade, jag stannade.

Gick han en halvmeter från mig,
sa jag: "Var är du, Bruce?"

Och Bruce sa: "Fran…"

Han var ganska trött på mig.
Han sa: "Fran, jag måste berätta nåt."

Jag tänker: "Det är en björn här."
Han säger: "Jag är en gift man."

-"Va?"
-"Jag vill att du ska veta det."

Jag sa: "Jag klänger inte på dig
för att du är oemotståndlig.

Du har en pistol.

Och jag känner att om vi såg en björn,

skulle du inte stå och sjunga,
du skulle skjuta björnen.

Det är det jag vill."

Jag vill inte dö
på ett sätt som roar andra.

För jag vet
att om jag blev uppäten av en björn,

skulle folk inte tänka: "Så gräsligt."

Utan: "Så dråpligt,
Fran blev uppäten av en björn!

Hon av alla, uppäten!"

Och jag tänkte:
"Min död ska inte vara dråplig."

Visst, det vore roligt.

Om jag inte var Fran och hörde det
skulle jag tänka att det var roligt.

Men jag vill inte dö så.

Jag minns inte frågan,
men det är historien om björnen.

Ingen som är ung nog att gå i skolan

är medveten om
att de kommer att förfalla.

Det blir man inte förrän det händer.

Om jag ser nån som jag inte sett på länge,

tänker jag: "Vad fan hände med dig?"

Och jag inser
att de tänker samma sak om mig.

Jag tänker inte så om mig själv,
för jag ser mig själv jämt.

Så lite som möjligt, men jag menar…

Jag hittade kontaktkopior
från en Vogue-plåtning.

Jag hade antecknat överallt på dem.
Jag skickade tillbaka dem och skrev:

"Anna, bilderna är gräsliga.
Vi måste ta om dem."

Jag såg på dem och tänkte:
"Om jag vaknade så här nu,

skulle jag vara överlycklig."

Undertexter: Lisbeth Pekkari