All language subtitles for Israel.Palestine.on.Swedish.TV.1958-1989.2024.1080p.WEB.x264-NGP_track3_[swe]

God morgon. Upp med er!
– Ni ska gå till skolan allihop, Ra'ida!

Upp med dig!
Det är dags att gå till skolan.

Kom igen nu, Samar. Vakna nu.

–Det är bara skola på eftermiddagen.
–Nej, det är på morgonen.

Shuroug, upp!
Det är morgon nu, älskling.

–Varför det?
–För att alla går i skolan.

Utegångsförbudet är över nu.

Är du vaken? Vill du somna om?
Ge mig en puss!

Somna om, du.

Du är sen. Klockan är 06.35.

Jag vill inte ha nåt bröd.
Jag vill komma i väg.

–Men du måste äta frukost.
–Det vill jag inte. Hoppas att jag dör.

Vad vet ni om Jabalia?

Vi vet precis det vi behöver veta.

Vad då?
Jag vet inget alls om den här platsen.

Det har varit ett flyktingläger i 40 år.
Så här lever de och så vill de leva.

Det du såg nyss är allt som finns att se.

Vad gör ni här på taket?

Kollar att allt är lugnt.
Vad har vi där inne att göra?

Vi sitter här och de sköter sitt.
Vi gör bara vårt jobb.

Vi blandar oss inte i deras liv.

Ni är sena. Skynda på!

Vi gillar inte att sitta och övervaka dem.
Inte våra befäl heller.

Palestinierna gillar det inte heller, så det
är ett problem. Hur skulle du lösa det?

–Jag? Jag skulle ge tillbaka allt.
–Till vilka?

–Palestinierna. Västbanken och Gaza.
–Så känner jag också.

–Men Israel vill inte förhandla, eller hur?
–När de får en motpart gör de nog det.

Då har Israel kanske en ny regering
som vill förhandla.

Tack så hemskt mycket.

Jag lovar att det finns mycket finare
platser att fotografera än den här.

Jag kan föreslå några,
om du är intresserad...

–Vad är det för fel på den här platsen?
–Inget, men vad är intressant med den?

–Vad vill du veta?
–Lösningen på problemet.

Vi har ingen. Om vi hade en lösning,
hade vi förmodligen inte varit här.

Text från kortkatalog:

En vårdag 1948 kunde Palestine Post
under stora rubriker förkunna–

–att staten Israel var född. Nu har
Israel firat sin tionde nationaldag–

–med religiösa processioner, fackel-
tåg, danslekar, idrottstävlingar.

Sionisternas kolonisation av Israel–

–den började
långt innan staten Israel fanns till.

Den här bilden togs 1909.
Några kolonister grundade en ny stad.

Man döpte platsen till Tel Aviv
– "vårens kulle".

Idag brer här ut sig
en stad med 300 000 invånare–

–med stora industrier. Det är en stad
med en snabbt pulserande livsrytm.

På 1920-talet var Jerusalem bara
en enkel provinsstad.

Nu är den judiska delen av den
4 000-åriga staden Israels huvudstad.

Hur gick då allt det här till?

Ja, innan vi kommer in
på dagens aktuella läge–

–så ska jag i stora drag skissera
bakgrunden–

–som kanske kan ge ett lite djupare
perspektiv på dagens Israel.

Den rörelse som vi kallar sionismen–

–den uppkom, så att säga,
i kölvattnet–

–på de olika nationalitetsrörelserna
i Europa under 1800-talet.

Det var många judiska intellektuella–

–som greps
av förtvivlan och misströstan–

–under trycket
utav de antisemitiska strömningarna–

–i Tyskland och Frankrike–

–och judeförföljelserna, pogromerna,
i Polen och Ryssland–

–under andra hälften utav 1800-talet.

De grep i sin bitterhet tillbaka
på den Sions-längtan–

–som den judiska religionen hade
bevarat århundrade efter århundrade.

Man ville också grunda
ett nytt, fritt samhälle–

–som var fritt
ifrån klasshat och klasstrider.

Det verk som inledde
den moderna politiska sionismen–

–det var Theodor Herzls
Der Judenstaat.

Det var hans järnvilja som förmådde
de olika sionistiska föreningarna–

–att sluta sig samman
till en enhetlig världsorganisation.

Under tiden så arbetade
organisationens ledning–

–på att värva stöd och sympati
ifrån stormakterna.

Och den brittiska regeringen sa
i Balfourdeklarationen–

–att den med gillande såg att
det upprättades ett nationellt hem–

–för det judiska folket i Palestina.

Så fick Storbritannien
efter första världskriget–

–Nationernas förbunds mandat
över Palestina.

Den judiska invandringen
kom igång på allvar.

Från 1920
fram till andra världskriget–

–så ökade den judiska befolkningen
i antal från omkring 80 000–

–till nära en halv miljon.

Men den här vackra medaljen–

–den hade en mycket ful
och mycket allvarlig baksida.

Britterna hade nämligen
under första världskriget–

–dragit lite för många växlar
på framtiden.

De hade också gett araberna
löften om nationellt oberoende.

Och i mitten av 30-talet bröt
ett stort arabuppror ut i Palestina.

Till sist,
strax före andra världskriget–

–gav Storbritannien efter
för den arabiska nationalismen.

Den brittiska regeringen förklarade
att Palestina inom tio år–

–skulle bli en arabisk stat–

–där judarna bara skulle få ha
minoritetsrättigheter.

Medan miljoner judar förintades
i Hitlers gaskamrar...

...så stängdes Palestinas portar–

–för de människospillror som lyckades
fly ifrån det ockuperade Europa.

I mitten av 40-talet exploderade
judiska motståndsrörelsens bomber–

–överallt i Palestina. Det var
en tid av våldsamma attentat–

–från de judiska terrorligorna
Irgun och Stern.

Storbritannien beslöt att skjuta den
besvärliga Palestinafrågan ifrån sig–

–och överlämna mandatet
till Förenta Nationerna.

Delegaterna diskuterar
en delning av Palestina–

–i en judisk och en arabisk stat.

Trots att araberna
hellre strider än ger efter–

–röstar församlingen för delning.

Enligt FN-kommissionen
så skulle arabiska staten omfatta–

–västra Galileen, Samarien
och Judeen.

Den israeliska staten
skulle omfatta östra Galileen–

–och vidare kustslätten
längs Medelhavet–

–ifrån Haifa
till trakten söder om Tel Aviv.

Israel skulle också få
huvuddelen utav den stora Negevöknen.

Jerusalem skulle varken bli arabiskt
eller judiskt, utan förvaltas av FN.

Den 14 maj 1948
upphörde det brittiska mandatet–

–och Union Jack halades för sista
gången av britterna i Palestina.

Judarnas starke man,
David Ben-Gurion–

–proklamerade nu den första judiska
staten i Palestina på nära 2 000 år.

Israels självständighet blev signalen
till arabstaternas invasion.

Egyptiska styrkor angrep från söder,
syriska och irakiska från norr.

Den berömda transjordanska
arablegionen–

–trängde, som vi kan se här,
in i gamla staden i Jerusalem.

Men de israeliska styrkor som byggts
upp under slutfasen av mandatet–

–bjöd hårt motstånd, och grep snart
initiativet i norr och söder.

Arabiska flyktingar flydde Palestina
till Transjordanien och Gazaområdet.

Genom vapenstilleståndet blev Israel
något större än FN hade tänkt sig.

I Jerusalem gick demarkationslinjen
tvärs igenom stan.

Den gamla staden stannade
i den jordanska arablegionens hand.

Mitt namn är Mirjam Lederberger.

Jag emigrerade till Israel vid
statens grundande 1948 från Sverige.

När det gäller bostadsfrågan–

–så kan man köpa en våning mot
mycket bekväma avbetalningsvillkor.

Om hörnet har jag en självbetjänings-
affär där jag handlar, då jag vet–

–att mjölkprodukter och grönsaker
är dagsfärska från jordbruken.

Inte långt från min bostad
finns en klinik med vår husläkare.

I fall av intagning på sjukhus
har sjukkassan sina egna sjukhus–

–en del av dem byggda efter
svenskt mönster, där all vård är fri.

Staten Israel är en av världen yngsta.

Och den har upprättats av ett av
världens äldsta folk, 4 000 år gammalt–

–efter 2 000 år av utspridning
och förföljelser utan motstycke.

Den bär ett stort, värdefullt arv från det
förflutna, men är vänd mot framtiden.

Detta är Avdat mitt i Negevöknen.
Här regnar mindre än 200 mm om året.

Vattnet är det huvudsakliga problemet
vid öknens odlande.

Dess jord är ofta bördig.

Låt oss höra vad jordbruksminister
general Moshe Dayan har att säga.

Vi har vårt vatten i landets norra del.

Och den huvudsakliga nederbörden
faller i landets norra del–

–medan den största delen av jorden
ligger i landets södra del.

Genom dessa rör
kommer det regnrika norr–

–att släcka den regnfattiga söderns
omättliga törst och läka öknens sår.

I detta förtorkade land
har hängivenhet och kunnighet–

–äntligen gjort årtusendenas visioner
till verklighet.

Innan judarna kultiverade detta land
var det ett land av skoglösa berg–

–förbränd jord, hopplöshet,
elände och tiggeri.

Detta är Israels stolthet.

Varje träd vi ser på vägen ner från
Jerusalem och Tel Aviv är planterat.

Många av dessa träd är skänkta.

Alla dessa träd är ett folks gåva
till sin jord, till dess framtid.

Det är svårt att säga
vad som är mest makalöst:

Israels återupprättande
efter 2 000 år–

–eller sammansmältandet av en miljon
immigranter från 102 olika länder–

–talande 72 olika språk,
till en moralisk och kulturell enhet.

En hel värld tvivlade,
men undret är ett faktum.

Vad betyder då Israel för den
som där beretts inte bara fristad–

–utan också hem och en ny framtid?

Jag föddes i Polen
där jag fick sionistisk uppfostran.

De svåra upplevelserna
i koncentrationslägren–

–har ytterligare stärkt
min strävan att komma till Israel.

Efter kriget hade jag en underbar tid
i Sverige där jag fick ett hem.

Jag trivdes mycket väl, fick
en ny tro på livet och människor.

Men trots detta
är det bara här i Israel–

–där jag kan vårda
min mördade familjs minne.

Huvuddelen av landets 200 000 araber
bor i Galileen och i Negev.

Araberna har
fulla medborgerliga rättigheter–

–rösträtt, egna politiska partier
och representanter i Knesset.

Araberna tjänstgör emellertid inte
i armén.

Likställighet mellan könen
ger den arabiska kvinnan rösträtt–

–rätt till lika lön och samma
utbildningsmöjligheter som mannen.

Långsamt luckrar detta upp
det patriarkaliska synsättet.

Jag har i dagarna givit ut en bok
som heter Jerusalem i taggtråd.

Jag måste säga att jag, som
de flesta resenärer som kommer dit–

–blev slagen utav problemens allvar.

Det mest akuta är naturligtvis
frågan om arabflyktingarna.

Araber som nu vistas
mestadels i Jordanien–

–200 000 i Egypten, 100 000
i Libanon och en del i Syrien.

Dessa flyktingar har icke kunnat
absorberas i arabvärlden.

De lever där i väntan
på att återvända till Israel.

Västerlandet måste här göra
en kraftansträngning–

–inte minst, snarare mest, Israel.

Naturligtvis är jag ense med Hägglöf
på den enkla och centrala punkten–

–att denna fråga om arabflyktingarna
bör lösas.

Längre gick inte Hägglöf,
annat än när han sa–

–att huvudsakligen Israel
måste göra ansträngningar.

Hur är då i själva verket läget?

Vi har ett krig
som börjades av arabstaterna–

–sedan Förenta Nationerna skapat,
kan man säga, det nya Israel.

Vidare är det ju inte så att det är
araberna som söker en uppgörelse.

Israel har år efter år sedan 1948
sökt en uppgörelse med araberna–

–där de säger: "Vi är villiga att ta
emot flyktingar, att ordna med fred"–

–"vi gör väldigt mycket
för att få denna historia klar."

Under tiden håller inte bara arab-
länderna på med en blockad av Israel.

År efter år, vecka efter vecka,
kommer detta från arabländerna:

"Flyktingarna skall tillbaka." Men de
skall tillbaka för att krossa Israel.

De indoktrineras för att bli en
förtrupp för denna arabiska invasion.

Jag utgår ifrån att Hägglöf inte vill
att Israel ska försvinna.

Vill han att Israel ska krossas?
Det vill han inte.

Däremot att Israel ska anta en upp-
görelse som blir Israels undergång.

Låt oss först konstatera
vad arabflyktingarna egentligen är.

Det var ju så att 1947–1948
det flydde lite över 700 000.

Varför flydde de?
Det har sagts på israelisk sida–

–att de var uppmanade
av arabstaterna omkring.

De uppmaningarna
föreligger i tryck...

Men det är alldeles klart
att inte detta var orsaken.

Vad som framför allt
skrämde upp dessa araber–

–av vilka den stora massan
var jordbrukare och trädgårdsmästare–

–det var den förfärliga terror...

...den massaker som ordnades utav
den judiska terrororganisationen–

–när de förintade
praktiskt taget hela befolkningen–

–den arabiska befolkningen,
i byn Deir Yassin den 9 april 1948.

Det var efter det illdådet
som den stora floden flyktingar kom.

De tog sig över då till Jordanien.

Den tredje och största vågen
av flyktingar kom senare under 1948.

På det viset flydde lite mer
än 700 000 människor över gränsen.

Sedan hände det oerhörda
att de icke fick komma tillbaka–

–till det land
där de hade bott i över tusen år.

Det är det som är alltså
historien om arabflyktingarna.

Jag förstår att Hägglöf varit fäng-
slad av denna linje i tankegången.

"Israel ska ta emot flyktingarna
för att de levat där i tusen år."

Då ska vi gå ut ifrån...
Om Hägglöf sa: "Israel bör gå under."

"Israelerna bör flyttas till Amerika
eller Madagaskar." Då förstår jag.

Men han kan inte gå ut ifrån
att en självständig stat–

–och som har presterat kanske mer
än någon annan liten stat har gjort–

–plötsligt ska välkomna flyktingarna.

"Ni kommer för att krossa oss, men
varsågod!" Vill han verkligen det?

–Vill ni ha krig med Israel?
–Ja, vi vill slåss mot Israel.

Vi är utbildade att slåss – mot Israel
och alla som hjälper Israel.

För att befria Palestina
från Israels händer.

För Palestina är mitt land.

Israel är inringat av sina fiender:

Förenade Arabrepubliken, Jordanien,
Syrien, Libanon.

Terroristattackerna ifrån
syriska gränsen är otaliga.

Tågresenärer får vara beredda på att
en kula kan slå in genom fönstret.

Den här israeliska patrullen måste
ha vaksamheten skärpt varje sekund.

Till min stora sorg
är det en sak som inte har förändrats–

–och det är den ständiga ökningen
av vapen i arabländerna.

De har fri tillgång till vapen.
De kan få dem när de ber om dem.

Och även på ett enklare sätt:
de behöver inte betala för dem.

Åtminstone inte direkt, medan vår
situation ser helt annorlunda ut.

–Kan Israel vinna ännu ett krig?
–Ja, det tror jag.

Israeliska soldater slåss för ett syfte.
Syriska soldater slåss för pengar.

Är krig oundvikligt för att lösa tvisten
mellan Israel och arabvärlden?

Nej, det vore inte bra. Krig föder hat.

Vildåsnorna nämns
på flera håll i Bibeln–

–tillsammans med många andra djur.

Mycket av det som finns beskrivet
i Bibeln är naturligtvis borta–

–men mycket finns
förvånansvärt nog kvar här.

Öknen är
både skrämmande och imponerande.

Och dyster. Och varm, torr.
Vattenfri, praktiskt taget.

Men rätt som det är
kommer man fram till en oas.

När israeliterna började borra här
hittade de vatten i stora mängder.

Det finns väl ingen plats i Israel
där undret är så påtagligt som här.

Vandrande, gul ökensand
förbyts plötsligt i grönskande åkrar–

–och fält med blommor
i enorma mängder.

I kibbutzen blommar de privat anlagda
trädgårdarna vackert.

Palmdungen är ett gammalt karavan-
märke, känt ända sen Bibelns tid.

Palmerna är greniga,
vilket inte är så vanligt.

Det är den östligaste och nordligaste
utposten för en palmart–

–som är vanlig i Sudan. Ett
afrikanskt inslag i Israels flora.

Dungen var belägen
ganska nära jordanska gränsen.

Det sas att det inte var riskfritt
att gå här.

Man kunde bli beskjuten
från andra hållet.

Vi höll oss i bakkanten av dungen
så att vi inte syntes.

Det var nog inte så farligt. Vi såg
inte ett liv på den jordanska sidan.

Haifa. Sensommaren -66.

Bland turister och hemvändande
israeler, ett 60-tal immigranter.

Likt de en och en kvarts miljon andra
som invandrat sen Israel blev fritt–

–har de följt paragrafen
i självständighetsförklaringen–

–att Israel står öppet för judiska
immigranter och judar i landsflykt.

Hur hörde du talas om livet här?
Varför kom du hit?

Min vän var här förra året.
Hon var här i ett år.

Hon bodde på en kibbutz i ett halvår
och berättade om det.

Jag har alltid varit för Israel,
så jag bestämde mig för att åka hit.

VÄLKOMMEN HEM, FIONA!

"Om du vill är det ingen saga."

Sionisten Hertzels trosvissa
försäkran till nykomlingen.

Känns den patetisk
för de unga som kommer idag?

Mer eller mindre väl informerade om
vad som väntar dem i dagens Israel:

Kontrastrikt, problemfyllt,
lika ungt som många av de själva.

Men flertusenårigt när det gäller
religion, tradition och förhoppning.

Jag åker till Israel för att få vara
bland de gamla judarna–

–och få höra det hebreiska språket
talas överallt.

Judar måste vara i Israel
om de vill leva i fred.

Nykomlingen lär sig att varje israel
från 18 år, flicka eller pojke–

–gör 20 respektive
30 månaders värnplikt...

...att Israels armé kan vara fullt
mobiliserad inom mindre än 72 timmar.

I kampen för att försvara
det man byggt upp–

–satsar man dryga 40 procent
av nationalbudgeten på sin armé.

Dans på en krutdurk.
Känner man det så? En flicka svarar:

"Vi vaknar inte i skräck
för en ny provokation vid gränsen."

"Men vi är inte som andra därför att
vi inte får leva i fred som andra."

Idealen är döda.
Roa sig den som kan och har tid–

–för det gäller att ta sin examen och
skaffa sig ett jobb, gärna utomlands.

Men det utrikespolitiska läget har
inte gjort alla unga till nihilister.

Det har även haft motsatt verkan. Man
söker sig till arméns specialförband.

Det kommer
pionjärtidens insatser närmast.

Jag har utbildats inom
ungdomsrörelsen sen jag var tolv år.

Jag känner att jag behöver det.

I kibbutzen bor man
tillsammans med folk dygnet runt.

Det är ett annat sätt att tänka.

Tel Aviv, 58 år gammal, nära 400 000
invånare under en slösande sol.

De långa sandstränderna–

–där en gång judiska flyktingar
möttes av vapen och fick vända om.

Jag hade hört fantastiska saker
om Israel, men det stämde inte.

Språket är väldigt svårt,
och jag kom hit mitt under mina studier.

Men jag vänjer mig med tiden.

–Vad har varit svårt, förutom språket?
–Folks och ungdomars sätt att leva här.

Det skiljer sig helt från i Chile.
Pojkarna här är inte trevliga.

I Chile är de väldigt trevliga.
Kanske för trevliga. Och här är de friare.

De ser inte så stora skillnader mellan
pojkar och flickor. De är inte trevliga.

Och flickor gör också militärtjänst.
Deras liv liknar pojkarnas.

Jag är plutonchef.

Jag ansvarar för 45 flickor.
Jag måste utbilda dem i 1,5 månad–

–innan de börjar jobba inom armén.

Säkerheten
är ett allvarligt problem i Israel.

Våra grannar väntar på
att kunna driva ut oss i havet.

För oss är det en överlevnadsfråga.

Vad är det som ger den unga israelen
styrkan att hålla ut–

–i ett land som är en gräns mellan
jude och arab och stormakterna?

Är det den för iakttagaren olustiga
övertron på arméns förträfflighet?

Eller är det
kärleken till det judiska arvet–

–och minnet av sex miljoner döda
i nazistiska förintelseläger?

I Israel försöker de ge en kunskap
om det förflutna i skolor och överallt.

De vill inte att man ska glömma.

Att man ska vara...medveten,
men samtidigt tänka på det förflutna.

Besöker du ofta minnesplatsen
i Jerusalem?

Jag har varit där några gånger.
Det gör mig väldigt rörd.

Jag har läst mycket om Förintelsen.

Det är inte bara intressant,
utan viktigt att veta. Det är allas plikt.

Det är min plikt att känna till det.

Han kom i immigrantvågen av orien-
taliska judar på 50-talet från Irak.

Nu bor han med familjen
i ett jordbrukssamhälle–

–och drömmer om att bli chaufför.

Varför flyttade ni till Israel?

De sa att vi kunde flytta hit, så vi gjorde
det. Det var inte av nån särskild orsak.

Det gäller inte bara mig. Alla som vill
kan komma. Vill man inte slipper man.

Vad jobbade er man med
i ert gamla land?

Han var taxichaufför.

Du var så ung när du kom hit.
Känner du dig mer som israel nu?

Jag vet inte ens hur livet där borta är,
så varför skulle jag flytta dit?

Jag kommer att stanna här.

Har du känt nån skillnad mellan dig–

–och unga pojkar som kommer hit
från Europas öststater?

Jag har aldrig känt nån skillnad.

Nio år i genomgångsläger, fem år
i det här huset som inte är färdigt.

Långt från komforten i villorna på
Karmelberget i Haifa en bit härifrån–

–där få israeler av orientaliskt
ursprung har råd att bo.

Men de unga här tror på framtiden.

Kanske för att man inte bor i städer
vid havet eller i Negevöknen–

–där skaror
av nordafrikanska ungdomar–

–driver omkring missnöjda,
ofta utan arbete.

Driver du bara runt och gör ingenting?

Jag pluggade i ett halvår,
men det ledde ingen vart.

Jag ville hjälpa min familj och tänkte
att det var bättre att börja jobba.

Men det finns inte så många jobb här.

Var det det man väntade sig
när man i Marocko talade om–

–landet av mjölk och honung?

Ungdomskriminaliteten, särskilt
grövre våldsbrott, är i stigande.

Sämre ekonomisk standard, kombinerad
med ett försök till revolt–

–mot ett österländskt
patriarkaliskt familjesystem–

–sägs vara en av anledningarna.

Sydväst om Nasaret
ligger en annan värld.

Immigrantstaden Migdal Ha'Emeq.
Cirka tio år gammal, 8 000 invånare.

En entusiastisk ung borgmästare
går i spetsen och driver på.

Fabriker och synagogor
är hans recept.

I dag, 1966, är lördagsnöjet för alla–

–att åka till stranden
eller gå på bio, fest eller diskotek.

Men själv går jag till synagogan.
Jag ber.

Vi tror på Gud.
Vi har lagar, vi har regler.

Vi är gudfruktiga.
Vi har en mening i livet.

Därför tycker jag att troende människor
är de bästa i Israel.

Han är en av cirka 30 000 beduiner
i Israel.

Han erkänner
att de har politiska rättigheter–

–att mycket gjorts för att förbättra
deras sociala ställning.

Jag måste studera här i två år.

Sen vill jag studera journalistik
och hitta ett jobb.

–Kanske i Afrika eller nån annanstans.
–Vill du stanna i Israel?

Gärna, men här har jag mindre chans
att hitta ett jobb.

Israel är en demokrati
och här finns många partier.

Vissa av dem gillar araber, andra inte.

De säger att vi kom för att krossa
landet, inte för att bygga upp det.

Under ett besök hos far känner han
igen känslan av att leva utanför–

–i en omöjlig politisk situation.

Är det stor skillnad mellan ditt liv
i Jerusalem och i din stam?

Det är stor skillnad.
Det är en patriarkal familj.

Det är fadern som styr
och han har tre fruar och många barn.

Man kan inte göra vad man vill
utan att andra blandar sig i.

Och relationen mellan dig
och de andra blir då väldigt svår.

Kommer er son
att återvända hit efter studierna?

Det är upp till honom.
Nu studerar han historia.

Han behöver inte återvända till sin stam
för att lära dem historia.

Men om han hade studerat jordbruk–

–hade han behövt komma tillbaka
till stammen och lära oss om jordbruk.

–Vill ni att han kommer?
–Ja.

Men hittar han ett jobb i stan
glömmer han oss inte.

Han kommer att hälsa på oss
för att träffa sin bror och sin familj.

Vad skulle hända
om araberna angrep Israel?

–Skulle du försvara Israel?
–Vi är förlorade här.

Vi är förlorade, för vissa judar här
ser oss som krigsfångar.

Och araberna ser oss som fiender
för att vi bor i Israel.

Vi pratar med dem,
skriver i deras tidningar–

–och talar om fred och sånt
som de inte vill att vi ska höra.

Det är det tragiska i våra liv.
Vi vet inte var vi hör hemma.

Vi vet inte hur vår framtid ser ut.

Vi lever bara för dagen
och hoppas på det bästa.

Den 5 juni går israeliska flygvapnet
till massiv attack–

–och slår på några timmar ut det
egyptiska flygvapnet redan på marken.

Attacken kom
som en total överraskning–

–trots en kraftigt stegrad spänning
i området.

Israel kände sig hotat från tre håll:
Egypten, Jordanien och Syrien.

På några timmar
krossades Egyptens flyg.

Utan flygskydd var Egyptens infanteri
och pansar i Sinaiöknen chanslösa.

Efter segern över Egypten vände sig
nu Israel mot Jordanien och Syrien.

Också här lyckades man på några få
dar slå ut sina militära motståndare.

Ett av världshistoriens kortaste krig
var slut efter sex dar.

Hela Sinaiöknen togs från Egypten,
Jordanien förlorade Västbanken.

Viktigast på Västbanken var östra
Jerusalem, inklusive gamla stan.

Där ligger den för judarna
så betydelsefulla Klagomuren.

När general Moshe Dayan promenerade
in i Jerusalems gamla stad–

–var det en sensationell triumf
för Israel.

Jerusalem är
en historiskt oersättlig stad.

Trupperna hade order att inte använda
tungt artilleri när de intog staden.

Skadorna tycks också vara små.

Moshe Dayan, nu försvarsminister,
har redan förklarat:

"Nu släpper vi inte Jerusalem
ifrån oss."

För det palestinska folket
var det en katastrof utan like.

Nu flydde tusentals palestinier
över Jordanfloden.

Hela arabvärlden sörjde. Det var
en känsla av skam och förödmjukelse.

Här har några
av de hårdaste striderna stått.

Förödelsen här runt omkring oss
är fruktansvärd.

De israeliska stridsvagnarna har gått
fram genom de egyptiska linjerna–

–som en varm kniv genom smör.

I El Arish finns inte ett enda helt
hus kvar. Likadant i alla andra byar.

Överallt ser man också vita trasor
upphängda som kapitulationsflaggor.

En israelisk officer som jag mötte
sa till mig:

"Är inte det här
ett kort och härligt krig?"

"Kort, ja", svarade jag. "Men
kan nånsin ett krig vara härligt?"

"För oss har det här i alla fall
varit ett verkligt härligt krig."

De egyptiska förlustsiffrorna anges
nu av Israel till omkring 20 000 man.

Här och där
ser man arabiska kvinnor och barn–

–som med hackor gräver gravar
i ökensanden och begraver de döda.

I den dallrande hettan
ligger en vidrig, sötaktig lukt.

Flyktingarna i Gaza
är det överväldigande problemet.

Israel klarar det inte ensamt. Det
förutsätter en stor folkomflyttning–

–som redan börjat, då invånare i Gaza
nu tillåts resa till Västjordanien–

–säkert med förhoppningen hos Israel
att de sen ska stanna där.

Frågan om jordanskt vatten är ur
världen, gränserna lätt att försvara–

–och i Sinai arbetar tre egyptiska
oljekällor av betydelse för Israel.

Nya problem följer när man plötsligt
har ett åtta gånger större område–

–och med en dryg miljon
fler människor att sörja för.

Jordanien är hårdast drabbat
av de tre länder–

–som fått ge upp land och ta emot
folk under och efter kriget i juni.

Jordanien är också kallast av dem.
I Amman låg snön halvmeterdjup.

Nu har den smält bort, vilket gör att
gatorna blir floder som svämmar över.

182 000 nya invånare har sökt sig
till Amman sen juni månad.

Det bidrar till situationens absurdi-
tet att dessa människor vägrar–

–varje tecken på något som kan få dem
att anses som fast bosatta.

De vill tillbaka. De tänker inte bli
bofasta flyktingar som de från 1948.

Det bor folk överallt i Amman. Vid
floden, i grottor i bergsväggarna.

Vinden är svidande kall. Inne
i tälten finns bara ett primuskök–

–att hålla värmen för skolösa fötter
och tunnklädda kroppar.

Det här är Muhammed Khalil
och hans familj.

Hustru och nio barn,
det tionde på väg.

Han bodde i Jeriko, sju kilometer
bort på andra sidan Jordanfloden.

Nu bor han i ett tält. Hans ägodelar
är det ni kan se på tältgolvet.

Det värsta är
att inte ha nåt att göra, säger han.

Ahmed Jabbar Ahmet försökte ta sig
hem illegalt. Hans ansökan avslogs.

Han försökte återvända,
men greps av israelerna i själva Jeriko.

Varför försökte han återvända?

Det är mitt land och min stad,
och min familj bor kvar där.

Allt jag äger och hela min familj.

Hur länge klarar Jordanien att stå ut
med den nuvarande situationen?

Den utgör väl ett enormt tryck på landet
både ekonomiskt och psykologiskt?

Jag skulle vilja omformulera frågan:

Hur länge tänker världen låta
den nuvarande situationen fortsätta?

Den nuvarande situation fortsätter
att utgöra ett verkligt hot.

För det första
mot arabernas rättigheter.

För det andra
mot flyktingarnas rättigheter.

För det tredje
mot Förenta Nationernas principer.

Och för det femte eller sjätte
mot freden–

–som utgör en del
av hela den internationella freden.

På bron som förbinder
det som nu är Israel, med Jordanien–

–möts en familj
för första gången på över ett år.

–Vem var det ni mötte på bron?
–Min mor.

–Har ni inte setts på länge?
–Nej, det var nästan 1,5 år sen.

Varför?

Vi gav oss av i oktober 1966.
Jag hade fått ett stipendium i England.

Jag tog med mig min fru och mina barn.

Så det här var första gången vi kunde
träffa våra föräldrar och anhöriga igen.

–Fem minuter?
–Ja, bara fem minuter eller mindre.

Det är inte första gången vi försöker
få träffa släkten, utan fjärde.

Men varje gång har det slutat med
att vi inte har fått träffa dem.

Har ni försökt åka tillbaka?

Ja, vi ansökte via Röda korsets
vanliga kanaler för tre månader sen.

Men vårt namn dök tyvärr aldrig upp.

Vi har varit strandade här
och tvingats stanna där vi är.

Otaliga är historierna om hur de
nykomna känt sig osäkra i tillvaron.

De har körts upp på nätterna
och visiterats–

–i israelernas jakt på kommandos som
ställt till sabotage och explosioner.

Du kom tillbaka från Jeriko nyligen.
När kom du tillbaka?

–För över en vecka sen.
–Varför?

–Jag jobbade på en bar.
–På en bar?

Varje kväll samlade den judiska armén
ihop oss–

–och började skjuta över våra huvuden
och sa: "Du är en kommandosoldat."

"Du måste ge ditt hem till Östbanken."

Jag är rädd, för de sa till mig–

–att jag är en kommandosoldat
och att de tänker gripa mig.

I en park i Jerusalem samlas en gång
om året Israels nordafrikanska judar–

–för att fira minnet
av filosofen Maimonides.

Ingen läser hans skrifter längre
och många känner inte ens hans namn.

Men han ger en välkommen anledning
till en jättestor picknick–

–där man bjuder vänner och fiender
på mat och dryck.

Då dansar och sjunger man hela dagen
i patriotisk yra.

Samma mångfald som i Israels ansikte
finns i dess musik.

Nu smälts alla dessa traditioner
från Afrika, Asien och Europa samman–

–och förlorar snabbt sin egen art.

Den som samlat de många judiska
musikaliska tungomålen är Edith Kiwi.

Under mer än 20 år
har hon fångat upp immigranter–

–och tagit vara på och vetenskapligt
dokumenterat deras traditioner.

Här träffar hon
två sångare från Kurdistan.

Någonstans i den judiska musiken
finns en grundton–

–gemensam
för alla dess många traditioner.

Genom århundraden
har all världens judar bevarat–

–sitt eget sätt att recitera
och sjunga de heliga texterna.

Sedan kriget,
under de här fem månaderna...

...har två andra sorters krig ägt rum.

Det första är Fatahs terroristkrig–

–som startade kort efter krigets slut.

Och det andra,
som jag motvilligt vill kalla ett krig–

–är nån sorts motståndsrörelse
på Västbanken.

Osynligt från eldupphörlinjen
som ligger nån halvmil härifrån–

–ligger en av
de många flyttbara frontbaser–

–som de palestinska motståndsmännen
har skapat.

Arbetare, studenter och bönder
tränas tillsammans.

De måste vara starka kroppsligen–

–förmögna till självständig,
individuell krigföring–

–och att underordna sig kollektivet.

Här läser man Che Guevara och Mao
och diskuterar intensivt i tälten.

Ghassan Kanafani är talesman för
den palestinska motståndsrörelsen.

Han är själv nära lierad
med Palestinska befrielsefronten.

Han representerar en hel massa saker
i arabvärlden idag:

Han är ung, han är palestinier,
han är författare och journalist.

Ghassan, vilken sorts personer
är de palestinska fedayeen?

Motståndsmännen?

Alla är förstås palestinier.

De flesta är unga,
mellan 20 och 35 år gamla.

Det betyder att några av dem föddes
i Palestina före Israels ockupation 1948.

Resten föddes i exil, i flyktingläger.

60–70 % av dem är utbildade
och har universitetsexamen.

Många av dem är läkare,
advokater, ingenjörer...

Vad är målet? Att ta tillbaka den mark
som Israel ockuperade 1967?

Eller är det att ta tillbaka
den mark de ockuperade 1948?

Motståndsrörelsen är en frihetsrörelse.

För det palestinska folket
är det ett fortsatt steg–

–på tragedin som inleddes 1948.

Vi palestinier kan inte skilja
mellan till exempel Nasaret–

–och Jerusalem.
Jag ser själv ingen skillnad.

Jag ser ingen skillnad mellan Jaffa,
min hemstad där jag föddes–

–Ramallah på Västbanken eller Gaza.
För oss är det en nation, ett hemland.

Vårt fall är inte politiskt.

Vi vill inte förhandla om mer mark
eller färre flyktingar.

Vi vill förhandla om frihet. Det är vårt
land och vi slåss för att befria det.

Palestinas folk
slåss för Palestinafrågan.

VI SLÅSS MOT ISRAEL
FÖR ATT DE OCKUPERAR VÅRT LAND

ABBA EBAN, ÅK HEM!

Det är med stor glädje jag välkomnar er
till svensk tv, mr Eban–

–och vårt program med frågor och svar.

Journalisterna som ställer frågor
heter Per Gahrton från Liberal debatt–

–och Lennart Ljunglöf
från dagstidningen Aftonbladet.

–Herr Ljunglöf, första frågan är er.
–Tack.

Mr Eban, Israel bildades för 20 år sedan.

Vilka är Israels största bedrifter
inom världspolitiken sedan dess?

Och vilka är de största besvikelserna?

Vår största bedrift är att vår nation
har vuxit. Befolkningen har ökat.

Vår största besvikelse är förstås
att vi ännu inte lyckats uppnå–

–en harmonisk relation
till våra grannländer.

Om vi ser på framtiden
och relationerna med arabvärlden–

–är det då sant att israeliska trupper–

–utan prövning
river hus på ockuperad mark–

–som ett straff
för så kallade terroristaktiviteter?

Det kan ha förekommit
att man har rivit någon byggnad–

–varifrån mord och våldsamma angrepp
har utförts mot civilbefolkningen.

Men såna handlingar är inget som
vanligtvis pågår i ockuperade områden.

Till 98 % pågår livet i de här områdena
precis som vanligt.

Jag hade förväntat mig
att i ett tv-program–

–få fler frågor om folk som sprängs
än om byggnader.

Det är en strategisk fråga för ömsesidig
förståelse mellan individer och Israel.

Nej, jag tycker
att det är en väldigt trivial fråga.

Inte ens en internationell fråga.

Enligt vissa lagar
kan det här hända var som helst.

Om en grupp kriminella i Tel Aviv
höll till i ett hus–

–från vilket de sköt
och dödade kvinnor och barn–

–skulle det bli en polissak
och byggnaden skulle kunna elimineras.

Med andra ord är det
ett juridiskt straffrättsligt problem.

Varför går det inte att låta flyktingarna
återvända till sina hemländer?

För att det inte råder fred.

Då kan man inte lösa invecklade
ekonomi- och säkerhetsproblem–

–som man kan lösa vid fred.

Frågan är vilken avsikt en person
som kommer till ens land har.

Vill han hedra dess flagga?
Respektera dess institutioner och kultur?

Eller kommer personen dit
för att försöka spränga det inifrån?

När var du senast
på den israeliska sidan?

För tre dagar sen.

–Vad var det för en operation?
–Nåt israeliskt ingenjörsställe.

Vad gjorde ni där? Vad angrep ni?

Det var ett bakhåll. Vi överraskade dem.

De var helt oförberedda.
Den som överraskar vinner slaget.

En grupp människor var ute och gick.
Vi var tio, femton meter ifrån dem.

Varje överraskningsanfall
är bra för vår kamp.

Vi hade kalasjnikovs allihop,
sköt dem och retirerade.

–När ska ni utföra nästa uppdrag?
–Vet inte. Först övervakar och spejar vi.

Barn. Barn som tränas för krig
i ett av Al Fatahs läger i Jordanien.

Barn som tränas för krig. Vad är det
för mentalitet som ligger bakom det?

Bakgrunden är kanske den här:

Flyktinglägret där de här barnen bor.
Baqa'a heter det.

Där finns 65 000 flyktingar.

De kallar sig själva
"ett folk utan hopp"–

–men många tycks betrakta gerillan
Fedayeen som en strimma av ljus.

–Vi har varit här i tre år.
–Kom ni hit 1967?

–Hur är det att vara här?
–Förfärligt! Vad tror ni?

Lopporna biter oss, så är det.

–Hur är vintern och regnet?
–Regn, kyla... Vi är utsatta för allt.

Vi bodde i det här tältet, som rasade.

Då bad vi vår chef om hjälp och fick bo
med våra fedayeenbröder i huset.

Inom lägret
är Fedayeen inte bara frihetskämpar–

–utan också ungdomsledare, lärare,
kuratorer och socialvårdare.

En flickskola i Amman,
öppen för döttrarna–

–till vad Al Fatah kallar martyrer –
stupade och tillfångatagna Fedayeen.

Vad ritar du för något?

Jag har ritat mark,
ett hus och palestinska flaggor.

Och en fedayeensoldat.

Vad vet du om Fatah?

Det är en organisation
som har som mål att befria Palestina.

Vad händer när ni har befriat Palestina?
Och hur?

Vad tänker ni göra med israelerna
som bor där?

De judar som vill
kan bo tillsammans med oss.

Varför kan du inte säga vad du heter
och varför får vi inte filma ditt ansikte?

För det första är jag kommandosoldat.
Jag slåss på israelisk mark.

För det andra
befinner sig min familj i Israel.

Fienden kanske tänker
förstöra deras hus.

Vad gjorde du
innan du blev kommandosoldat?

Jag studerade på universitetet.

–Hur länge tänker du fortsätta slåss?
–Jag kämpar till sista blodsdroppen.

Du är medlem
i Folkfronten för Palestinas befrielse.

Vad är frontens mål?

Alla rörelser kämpar mot sionismen–

–imperialismen och kolonialismen
i Israel, och inte mot det judiska folket.

Så du tror att ni kan leva tillsammans
med judarna i Palestina?

Är det inte dags att finna stöd
för era åsikter i Israel?

Och hur tror du
att det skulle kunna utvecklas?

Huvudsaken är
att vi kämpar mot en fast ideologi.

Jag har hört att det i Israel finns
en väldigt liten grupp–

–som strävar efter
ett fridfullt liv för alla i Palestina.

Men inte genom den fred Dayan ber om,
inte den fred regeringen talar om–

–utan en fred som sluts med folk,
mellan folk.

Och det går inte utan kamp,
utan en revolution.

Kommer de orientaliska judarna och
araberna i Israel att vara på er sida?

Ser ni dem som en del av er rörelse?

Jag tror inte...
De arabiska eller orientaliska judarna–

–kommer kanske att vara mycket mer
reaktionära än de europeiska.

Men revolutionära personer
på båda sidor–

–kommer att gå med i revolutionen.
De som har väldigt...

Kapitalisterna och bourgeoisien
kommer alltid att hålla sig till sin klass.

Hur vill du att ett framtida Palestina
ska se ut? Vad ska det vara för en stat?

En socialistisk stat
där religionen inte har nån plats.

Inte etnisk religion heller–

–utan en demokratisk social stat
för alla människor.

Jag lärde mig spela på en sån här
av en ung israel.

Och han hade lärt sig
att spela på den av araber.

Hoppas att de kan leva ihop igen
förr eller senare.

De sista åren,
en ensam och isolerad man–

–men med obruten andlig vitalitet.

Han filosoferar om framtiden. Bara
en ny "aliyah", en ny massinvandring–

–kan ge Israel fast fot
på Västbanken.

Huvudfrågan som har uppstått
efter kriget lyder:

Är en stor judisk immigration möjlig?

Bara från utvecklade länder.

Det största är förstås USA.

Därefter Latinamerika,
England och Västeuropa.

Om man bara fick en procent av dem
skulle det bli 80 000 personer per år.

Är Israels befolkning för liten i dag?

Ja, den är för liten.
Det land vi har nu är för stort för oss.

Det hade inte varit det om vi hade
kunnat få den immigration vi inte kan få.

För det krävs ett annat system.

Den ryska återupprustningen av
arabstaterna efter sexdagarskriget–

–inger oro. Man vet inte
vad Sovjetunionen kan hitta på.

De är rädda för Kina.

Ingen kan säga
vad Ryssland tänker göra.

De vill vinna över araberna på sin sida.

De är beredda att gå långt
för att vinna över dem.

Om Ryssland hade velat ha fred
i Mellanöstern hade det varit det nu.

Av de 6 miljoner judar som förintades
i de tyska koncentrationslägren–

–var 3,5 miljoner polska judar.

Efter kriget återstod det
endast 150 000 judar i Polen.

Många utvandrade till det nya Israel–

–men många stannade också
som trogna kommunister.

När de nya förföljelserna satte in
för drygt två år sen–

–fanns det bara 24 000 judar kvar
i Polen.

Idag finns det knappt 7 000 kvar,
och flyktingströmmen fortsätter.

Här i Warszawa vill ingen uttala sig
officiellt om judeproblemet.

Under ett långt samtal som Fokus fick
på utrikesministeriet–

–framgick det att polska regeringen
inte anser sig ansvarig–

–för att 24 000 judar utvandrat från
Polen bara under de två senaste åren.

De har gjort det frivilligt.

Annars märker man inte av
antisemitiska attityder just nu.

Några montrar vid universitetet
påminner om sexdagarskriget.

Den antisemitiska propagandan har
skett med täckmantel av antisionism–

–det vill säga
propaganda mot staten Israel.

Med den polska stadsfärjan Grip
kommer flyktingarna till Ystad.

3–4 dollar i kontanter
är allt de är tillåtna att ta med.

Många vill förbli anonyma, därför
att de har anhöriga kvar i Polen.

Dessutom lever minnena av nazitidens
koncentrationsläger ännu kvar.

I Rabka slog de ut tänderna på mig.

Jag blev av med alla här och här.

Och här i huvudet har jag ärr
efter att ha blivit slagen.

Vilka koncentrationsläger satt ni i?

Rabka, Auschwitz, Gleiwitz–

–Gross-Rosen, Blechhammer,
Buchenwald och Altenburg.

–Och er familj?
–Om min familj var med mig? Nej.

Hur många var ni? Er far? Er mor?

Min far och mor,
en bror och två systrar.

Efter kriget återvände jag till Polen,
men hittade ingen från min familj där.

När märkte ni först av
nya förföljelser i Polen?

Det vill jag helst inte tala om,
för då kan min fru råka illa ut.

Kan ni tala om
varför ni har lämnat Polen?

För att det 1968–

–inte var lätt att vara jude i Polen.

Det kommer nya judiska utvandrar-
grupper praktiskt taget varje dag.

De flesta kommer med tåg, som den
grupp vi mötte på stationen i Wien.

Unga, gamla, friska, sjuka–

–från alla delar av Sovjet,
från alla samhällslager.

De här har kommit till Polen med tåg,
fortsatt genom Tjeckoslovakien–

–och sedan över gränsen
till Österrike.

Vid gränsen mellan Tjeckoslovakien
och Österrike–

–anföll två arabiska terrorister
ett av tågen–

–och tog tre judar och
en österrikisk tullman som gisslan.

Utvandrarna får ofta vänta länge
på utresetillstånd.

De trakasseras ofta, och mister sitt
sovjetiska medborgarskap när de far.

Jag är från Vilnius.
Från Vilnius i Litauen.

–Är ni systrar?
–Ja, vi är systrar.

–Hur många dagar har ni rest?
–Vi har rest i två veckor.

–Jag är från Minsk.
–Vad är ert yrke?

–Läkare.
–Och nu är ni på väg till Israel?

Ja, vi är redan i Wien.
Vi är nästan hemma.

–Har ni många släktingar där?
–En syster. Hon är redan i Israel.

I staden Nasaret, där Jesus föddes.

Är det farligt i nuläget–

–att resa från Sovjetunionen
till Israel via Wien?

Det vet vi inte.
Vi hade det svårt i Polen.

Vi fick höra alla möjliga glåpord.
De avskyr vårt land.

NER MED IMPERIALISM,
SIONISM OCH ISRAEL

Tre plan kapas
av Palestinska befrielsefronten–

–och tvingas landa i öknen
i norra Jordanien.

Nära 500 personer
sitter instängda i de heta planen.

En av de ovanligaste presskonferenser
som hållits–

–är den med de fångna passagerarna
och besättningsmännen.

Vi kom hyfsat bra överens
med männen som kapade planet.

Tvekade ni att flyga
dit han sa åt er att flyga?

Nej, det var aldrig
någon tvekan om den saken.

Man har ju en pistol riktad mot sig
och måste flyga planet.

Och han sa
att han hade andra dödliga vapen.

Och han sa att om vi inte...

Om vi inte gjorde som han ville
tänkte han spränga oss i luften.

–Finns det dynamit på planet?
–Jag tror det.

–Har de hotat att spränga er i luften?
–Nej, inte alls.

De har sagt väldigt lite,
bara att allt kommer att ordna sig.

De sa att vi skulle få
frukost, lunch och middag i dag.

–Vad gör ni inne i planet?
–Läser och lägger lite pussel.

–Är ni rädda?
–Nej, folk är inte rädda nu.

Jag har inte hört av mina föräldrar,
men de har nog underrättats.

Om ni inte går härifrån
tvingas alla passagerare ombord igen.

Passagerarna avlägsnas
för att senare friges.

Hur betedde sig dessa palestinska
kommandosoldater när ni hade landat?

De var trevliga, oerhört hjälpsamma,
hjärtliga och vänliga.

Och de tyckte om barnen.
Det la alla märke till.

Värden för många miljoner förstördes,
men passagerarna var i säkerhet.

Genom attentatet visste nu
hela världen vad PFLP stod för.

Klockan fem på morgonen
den 16 september–

–började striderna i Amman.

Två veckor senare
ligger hela stadsdelar i ruiner.

Värst är det
i och kring flyktinglägren.

Människor som redan förut
hade det svårt har nu förlorat allt.

–Är det här ert hem?
–Ja, det här är vårt hem.

Två hus har krossats.

Soldaterna slog oss med en yxa.
Vi kommer att dö här.

–Vad hände med henne?
–Hon fick en kula i huvudet.

Huvudet sköts sönder. Hon dog.

Jag höll henne i mina armar
och frågade soldaterna om det.

"Se vad ni har gjort!" De sa:
"Försvinn! Gå in, annars skjuter jag er!"

De tog oss och straffade oss,
mig och min son.

Och de förde ut oss i öknen.

–Till ett läger?
–Ja, och de har behållit min son.

Bara ett par mil norr om Amman
börjar det område–

–som gerillan
fortfarande kontrollerar.

Här finns inga regeringstrupper,
inga av kungens tjänstemän.

Här har man en vägspärr vid en bro
som man sprängt så pass–

–att den inte längre ska hålla
för stridsvagnar.

Den här pojken och hans äldre bror
gick på en landmina.

Brodern ligger här.

Regeringen säger
att dödsoffren i de här striderna–

–är nånting mellan 700 och 1 000.

Kommandosoldaterna
talar om tiotusentals döda–

–tjugo-, trettiotusen.

Sanningen ligger väl
nånstans där mittemellan.

Men den saken är klar, det är
bland civilbefolkningen som man har–

–de flesta offren
och det största lidandet.

I Kairo undertecknas eldupphör–

–mellan kung Hussein
och gerillaledaren Yassir Arafat.

President Nasser är medlare.

Större delen av Israels OS-trupp
hålls fortfarande som gisslan–

–i sin förläggning. Detta sen en
grupp palestina-arabiska gerillamän–

–trängde in i OS-förläggningen, sköt
ihjäl en israelisk brottningsledare–

–skadade ytterligare en israel
som avled senare...

Klockan fem i fem kom frivilliga
poliser utrustade med k-pistar–

–till den byggnad där attentatsmännen
uppehåller sig med sin gisslan.

För bara några minuter sen
avbröt polisen sina planer.

Samtliga fem polismän som uppehöll
sig på taket tog sig ner igen.

Gerillamännen kräver
att 200 palestina-araber–

–som sitter fängslade i Israel,
ska friges–

–annars kommer gerillamännens gisslan
att skjutas, har de sagt.

Sen Lufthansamaskinen landat
kom helikoptrarna med gisslan.

Två av terroristerna gick fram
till maskinen för att undersöka det.

Plötsligt uppstod skottlossning.

Det var tydligen polisens
skarpskyttar som hade stått färdiga.

De lyckades döda tre av terro-
risterna. En ska ha begått självmord.

En jagas nu av ett uppbåd poliser–

–med stridsvagnar,
med motorcyklar, med hundar.

Här vid flygfältet hörs hela tiden...
Klockan är halv två på natten.

...skott. En polis uppges ha dödats–

–och en av helikoptrarna
har satts i brand.

Var det riktigt
att fortsätta olympiaden?

De får väl fortsätta
med sitt spektakel.

Det märks att det finns killar
som vågar göra saker, offra sina liv.

–Du tycker att det var bra gjort?
–Det kan det ha varit.

Ser man det från palestiniernas sida,
så är det schyst.

–Bra att de slutar med eländet.
–De gör inte det, de fortsätter.

Fortsätter de?! Trots
att till och med Nixon är emot det?

Ze'ev Friedman.

Eliezer Halfin.

Shaul Ladany.

Yossef Romano.

Amitzur Shapira.

Kehat Shorr.

Mark Slavin.

Tuvia Sokolovsky.

Andre Spitzer.

Moshe Weinberg.

Det är ett avskyvärt vidrigt
våldsdåd.

Man känner den djupaste sympati
med offren för detta våldsdåd.

Vad kan politikerna i världen göra
för att förhindra sånt i framtiden?

Det finns denna stigande tendens
mot terror...

...våldsdåd.

Dem måste man ingripa mot,
försöka förhindra–

–och samtidigt undanröja orsakerna,
för det finns alltid orsaker–

–till såna meningslösa handlingar,
och skapa en fredligare värld.

Men det blir allt svårare
att skydda sig mot fanatiker.

Inslag av kritik mot Israels politik
har börjat märkas.

Även i Sverige har debatten om Israel
förändrats efter sexdagarskriget.

Tidigare har man sett på Israel
som den svaga parten i konflikten.

Efter 1967 har många börjat se
på Israel som den starka parten–

–inte minst militärt. Dessutom
har man fått en ökad medvetenhet–

–om den palestinska nationens
rättigheter.

Tidigare visste de flesta nog
knappast någonting om palestinierna.

Det förefaller som om många ansåg–

–att det här området var
praktiskt taget tomt på människor–

–när judarna invandrade
efter andra världskriget.

Många tycker nog att det är orimligt
att en stat existerar–

–på religiös grundval.

Jag tror fortfarande att Israels
vänner är i majoritet i Sverige.

Samhället bygger på socialistiska,
demokratiska värderingar.

Utvecklingen går väldigt snabbt
i Israel – ekonomiskt, tekniskt.

Det börjar bli en utvecklad industri-
stat med dess vanliga kännetecken–

–också med en del negativa fenomen.

Men det är ett mycket kamratligt,
mycket solidariskt samhälle.

Det här är staden Ramla
en dryg mil utanför Tel Aviv.

De flesta fattiga
är orientaliska judar.

De har kommit från länder som
Marocko, Irak, Bulgarien och Turkiet.

Orientaliska judar
kallas för sefaradim–

–och utgör mer än hälften
av den judiska befolkningen i Israel.

Skillnaden mellan dem och ashkenazim,
judar från Europa och USA–

–är skrämmande stor.

–Hur många bor här?
–Sex.

–Sex personer?
–Ja.

–Och hur sover ni?
–Alla tillsammans.

–Hur många barn har ni?
–Fyra.

–Har ni alltid bott här?
–Jag är från Bulgarien.

–Hur är det att bo här?
–Inte bra.

–Har ni bett nån om ett bättre boende?
–Socialtjänsten.

–Och vad säger de?
–Ingenting.

–Säger de att de inte har något?
–Ingenting.

SVARTA PANTRARNA

Israels svarta pantrar
har i ett par år fört en hård kamp–

–för de orientaliska judarnas
rättigheter.

Vissa fall är värre, vissa är bättre,
men det finns tiotusentals fall.

Det här är resultatet
av vår regering, vår regim, vår sionism.

Enligt mig är det här det största brott
som kan hända i världen i dag.

Det största brottet är att överge folk.
Först ta hit dem från deras länder–

–lova dem guld och gröna skogar
och sen överge dem så här–

–i en hemsk situation, som ni har sett.

NU RÄCKER DET MED FATTIGDOM

Folk börjar förstå deras situation.
Framför allt folk som är fattiga.

Och de är beredda att slåss för dem,
vilket de inte alltid har varit.

Tidigare led folk jämt i det tysta.

I dag är det mer accepterat i världen–

–att staten Israel är
som alla andra kapitalistländer.

Att det finns fattigdom
och de som lever på andras bekostnad.

Och att det inte är nån skillnad
mellan Israel, USA och andra länder.

Omkring 400 000 araber
bor i staten Israel.

De är israeliska medborgare,
men är diskriminerade.

"De är andra klassens medborgare
i den judiska staten."

Så säger kritiska röster,
och de finns också inom landet–

–bland annat i Israels förbund
för de mänskliga rättigheterna.

Israel har inte samma lagstiftning
för alla medborgare.

Personer av en viss etnicitet, religion
och nationalitet föredras framför andra.

Vi judar skulle aldrig tolerera förföljelse
av en judisk minoritet i nåt annat land–

–så vi borde inte tolerera det i Israel,
att vi gör så mot andra.

Jag håller inte med
min premiärminister, mrs Golda Meir–

–som hade fräckheten att för cirka
sex veckor, två månader sen säga–

–att hon om kvällarna oroar sig för–

–hur många arabiska barn det fötts
under gårdagen–

–och hur många judiska.
Och hon kallar sig själv för socialist.

Det här är inte bara
en chockerande reaktionär åsikt.

Bara Enoch Powell i England
oroar sig också för det.

Men jag drar mig inte för
att jämföra det med nazistiska åsikter.

Kanske inte nazismen på 40-talet.
Jag satt i Bergen-Belsen i nästan två år.

Men rasistisk nazism så som den
såg ut på 1920- och 1930-talet.

När nazismen uppstod
i början på 20-talet–

–oroade man sig för
antalet judiska barn i Tyskland–

–och hur många judar det satt
på den och den positionen i Tyskland.

Det var så nazismen började.
Jag anser att vårt samhälle–

–eller mitt samhälle som jag tillhör
som laglydig medborgare–

–håller på att nazifieras.

Och det är min plikt, precis som det var
i Tyskland för 30–40 år sedan–

–att göra vad jag kan på laglig
och demokratisk väg för att förhindra–

–att det sker en nazifiering
av mitt samhälle och mitt folk.

I de av Israel erövrade områdena
bor omkring en miljon araber.

Deras situation har kraftigt
förändrats efter sexdagarskriget.

Några mil söder om Jerusalem
ligger staden Hebron–

–också den jordansk före 1967.

Jag har aldrig betraktat Västbanken
som ockuperat territorium–

–för ända sedan jag var liten...
Jag kommer från en troende familj–

–och vi hade Bibeln
och profeternas böcker.

Och däri nämns Hebron
som den plats där Abraham bodde.

Och jag tänkte aldrig så mycket
på de politiska aspekterna.

Det stod att judarna skulle återvända
till Israel från hela världen.

Så när vi såg miraklet hända–

–blev vi förvånade
och kunde inte tro att det var sant.

Men med tiden uppfylls allt fler profetior,
så vi börjar se det som ganska naturligt.

Ramat Magshimim på Golanhöjderna
är en sorts kibbutz–

–alltså en helt civil anläggning.

Varför har du flyttat hit?
Det är inte direkt en gästvänlig plats.

Det är svårt att svara på. Det här är
en del av Israel. Folk måste bo här.

Det är även praktiskt.
Regeringen sponsrar boendet.

Varje månad flyttar det hit nya personer.

Regeringen säger att det här
kommer att förbli israeliskt territorium.

Det är syftet.
Därför finns det bosättningar här.

Inte heller Gazaremsan
kommer att skiljas från Israel–

–inte ens efter en fredsöverens-
kommelse, enligt officiella källor.

Det här strider mot den resolution
som FN antog 1967–

–och bekräftade
så sent som i december 1972.

Där sägs det att ockuperade
territorier måste återlämnas.

Angreppet kom på
den heligaste av Israels helgdagar.

Egypten var mycket framgångsrikt.

Man tog en bra bit av sitt gamla land
på andra sidan Suezkanalen.

Man lät filma korsandet av kanalen.
Några strider filmades inte–

–men man filmade
den glädje soldaterna visade.

Här anföll två arabstater på
var sin front i ett samordnat anfall.

Den syriska armén gick långt in i det
av Israel ockuperade Golanområdet.

Det tog flera dagar innan Israels
krigsmaskin kom igång på allvar.

Då mötte de hårt motstånd.

Robotar av sovjetisk modell ställde
till svåra problem för Israels flyg.

President Sadat sa häromdagen
att kriget måste fortsätta.

Han är beredd att offra
en miljon man varje år.

Man ryser.

Inte bara åt tanken på
att en miljon man offrar sina liv–

–utan åt att ett folks ledare kan säga så.

Vi vill inte ha döda på vår sida.

Vi gläds inte åt
att orsaka död hos andra.

Men det här folket har, trots att
det är litet och omgivet av fiender–

–beslutat sig för att leva.

Och om vi måste betala priset
för att leva, måste vi göra det.

Utrikesminister Abba Eban
kom oväntat till New York–

–för att stödja den växande kampanjen
för att hjälpa Israel med pengar.

Israel vill ha er kärlek
och er solidaritet.

Har vi er kärlek och er solidaritet?

Har vi det, är vi säkra på att vinna.

Då kommer vi att komma ut ur mörkret
till en strålande gryning.

Pengar, som under
krigets första vecka–

–har flutit in i ett tempo
av över en miljon dollar i timmen.

Affärsmän som själva skänker
stora summor jobbar på vårt kontor–

–i 18 timmar, för vi måste stänga
vid midnatt. Man kan inte ringa senare.

De ringer upp personer och ber
om väldigt stora individuella bidrag.

Sjunde dygnet av kriget i Mellersta
Östern. Våldsamma strider i norr.

Att kriget kräver offer för Israel–

–framgår av det här reportaget
från Israels sida av Golanfronten.

Inga syriska plan sågs till...

Svåra förluster för Israel. Hur känns
det att vara här och se kriget på tv?

Det känns mycket, mycket dåligt
att grabbarna...

...faller vid fronten.

–Ja...
–Vem kommer att vinna kriget?

Jag är... Vi är säkra på
att Israel kommer att vinna kriget.

Men det är inte bara med egen kraft,
utan med hjälp av USA också.

Man har riktat anfall mot mål
i Damaskus, den syriska huvudstaden.

Där har också civila offer krävts.

Hur känns det att vara palestinier
här i Sverige och se kriget på tv?

Det känns obehagligt, oroande.

Man hör motstridiga uppgifter, man
vet inte riktigt hur det går till.

Så man är liksom orolig.

Jag känner många i gerillan. Jag
antar att de flesta araber i Sverige–

–har en släkting, en bekant, en vän
eller en skolkompis i gerillan.

Jag känner att svenska folket tror–

–att det är araber
som har ställt till det hela.

Jag skulle gärna vilja tala om–

–att det här problemet är inget
problem mellan araber och judar.

Vi har inget ont mot judar. Vi har ju
levt tillsammans i tusentals år.

Problemet är för det första
mellan araber och sionister.

Men över dem sitter de andra stora
som petar bara för att göra nånting.

Hur mycket berör oss det här kriget?

Det är väl... Det är oljan
som det kan bli problem med.

Och kontrollen av Mellersta Östern–

–om ryssar eller amerikaner
ska ha kontroll.

–Pratar ni mycket om det här?
–Ja, vi har haft stora diskussioner.

Det har inte varit
nåt annat prat än om det här.

–Hur ligger sympatierna?
–50/50.

–Ni tror inte det är sista kriget?
–Nej, det tror jag inte.

Amerikanerna måste hålla igång
sin krigsindustri.

Förutsättningarna för fred är att de
lämnar tillbaka ockuperade områden.

–Och att arabvärlden erkänner Israel.
–De lämnar aldrig tillbaka.

Har du själv
varit med och stridit tidigare?

Tidigare, ja. -67, i sexdagarskriget.

Också i Sinai.

–Kan du berätta om det?
–Ja...

Krig är ju krig, och det...

Det är nånting...
Vad ska jag säga...?

Det är en mycket svår, tror jag,
upplevelse.

Jag såg en egyptisk soldat,
en officer–

–som låg på sanden i solen...

Och han hade en papperslapp i fickan,
som jag kunde se.

Eftersom det var en officer–

–trodde jag att det kanske var något
dokument som kunde intressera.

Sen när jag tog ut papperet...

...så såg jag att det var ett brev.

Ett, kan man säga,
kärleksbrev på arabiska.

Och jag läste brevet.

Ja. Och när jag läste brevet
förstod jag att...

...killen och...

...damen, eller kvinnan
som hade skrivit brevet, var nygifta.

Det är en känsla
av ett ansvar som man har fått–

–utan att ha velat ha
ett sånt ansvar. Att faktiskt...

...döma någon till döds.

Den 3:e egyptiska armékåren
inringades under de sista dagarna–

–innan vapenvilan
trädde i kraft på Sinaihalvön.

Dryga 20 000 egyptiska soldater–

–ligger bakom sandvallarna
på andra sidan kanalen.

Varje dag kommer ett femtiotal
av de inringade egyptiska soldaterna–

–över kanalen
för att hämta förnödenheter.

Utan dem
skulle soldaterna snabbt gå under.

Det finns många förklaringar till
varför israelerna gick med på detta.

En har varit att USA tvingade Israel
till eftergiften.

Egypten, och indirekt Sovjet, skulle
inte tillåtas tappa ansiktet helt–

–genom förlusten av en hel armékår.

Den libanesiska
och den israeliska vägen–

–löper parallellt
längs gränsens taggtrådsnät.

Gerillan kan ta sig över – och då
kommer den israeliska hämnden.

Den 11 april
– gerillaattack mot Kiryat Shmonah.

Flera barn dog när de kastades ner
från det hus som gerillan stormade.

Slutstriden blev ytterligt våldsam.

När gerillamännen insåg sitt omöjliga
läge, sprängde de sig själva i bitar.

Israelisk hämnd mot Libanon
två dagar senare.

Anfall mot sex byar.
Två kvinnor dödas, civila förs bort–

–24 hus sprängs,
men gerillan undkommer.

Det flyganfall vi gjorde i går kväll
kan vi göra om.

För att vara tydlig:
om vi inte kan leva i fred på vår sida–

–kommer hela södra delen av Libanon
att bli obeboelig.

Libanons befolkning får sitta emellan
i kriget mellan Israel och Palestina.

Vi tar emot
alla möjliga sorters människor.

Vi tar sällan emot gerillasoldater.

Folk plockar upp det de tror är leksaker,
men som är nåt som israeler slängt dit.

Den här pojken såg en penna.
Den var förstås lockande för pojken.

Han plockade upp den
och då exploderade den.

Det ledde till
att han förlorade båda sina händer.

Vi räddade honom,
men det är en väldigt sorglig situation.

En tolvårig pojke utan båda sina händer.

Om Chrusjtjovs berömda sko hör
till de eviga minnena här i FN-huset–

–så var årets bidrag till
den sortens minnen när Yassir Arafat–

–med revolverhölstret synligt,
talade inför generalförsamlingen.

Det här är en viktig händelse.

Palestinafrågan tas åter upp
inför Förenta Nationerna.

Han sa att han kom
med en frihetskämpes gevär–

–men också med en fredens olivkvist.

Det enda svar vi fick efter hans tal
var från mr Rabin.

Han sa: "De enda förhandlingar
vi tänker ha med PLO är på slagfältet."

Men å andra sidan har vi fått andra svar
från majoriteten av världsopinionen.

Och hela arabvärlden erkänner PLO
och vårt folks rättigheter.

Hela vårt folk står nu enat
under PLO:s ledarskap.

De här faktorerna gör
att vi närmar oss självständighet.

Men nästan samtidigt
angrep andra gerillamän Bet She'an.

I besinningslöst raseri bränner
israeler männens döda kroppar.

Platsen heter Al Nagila–

–och är en gammal järnvägsstation
på järnvägen mellan Gaza och Kairo.

I tre veckor i sträck tjänstgör
pojkarna i den s.k. buffertzonen–

–mellan Israels och Egyptens arméer.

På sommaren kan temperaturen ibland
gå upp till 50 grader i skuggan–

–om man nu hittar någon sådan.

Och inget annat än sand och minor
så långt ögat ser.

Varför söker man då FN-tjänst?
Är det för spänningens skull?

–Det är olika från man till man.
–Upplevelser.

Vad gör man inte för freden?

Kortfattat:
Jag är tacksam om jag slipper–

–det svenska överflödssamhället för
nån månad. Det är värt ganska mycket.

–Det ger dig perspektiv på Sverige?
–Ja. Vi är bortskämda i Sverige.

Det är skönt att få komma ut och se–

–lite grann av de verkliga problemen
som finns ute i världen.

–Hur många höjdare har det varit?
–Inte många.

Var fick du virket ifrån
i all den här sanden?

–Järnvägssliprar.
–Från den gamla järnvägen?

Tornedalingar är vana vid bastun.
De klarar sig inte utan bastu.

Lite nyheter: Henry Kissinger,
USA:s utrikesminister–

–landar i morgon i Israel
för samtal med Rabin.

Han säger sig vara beredd
att avträda mark i Sinai–

–under förutsättning att Egypten
går med på ett icke-anfallsavtal.

Förhandlingar i skytteltrafik.
Här i Jerusalem.

Sedan Assuan, så Damaskus.

Henry Kissinger
rusar mellan förhandlingsborden.

Här skapas bilden av mannen
som mejslar fram den nya freden.

Men i Israel är bilden av honom
annorlunda – starkt kritisk.

En opinion anser att Kissinger hellre
går arabernas ärenden än Israels.

Den 22 mars lämnade en bitter
Kissinger högkvarteret i Jerusalem.

Han lät förstå att det var
Israels hårda inställning–

–som orsakat
sammanbrottet i förhandlingarna.

Kissingers metod att mala ner mot-
sättningarna i sina beståndsdelar–

–för att sedan skapa en helhets-
lösning, misslyckades kapitalt.

Flaggan på USA:s ambassad
här i Tel Aviv–

–har tidigare symboliserat
ett mycket kraftigt stöd för Israel.

Men nu ska USA:s regering
ompröva sin Mellanösternpolitik–

–och sitt förhållande till Israel.

Det finns inget att ompröva
om Mellanöstern.

–De säger det.
–Nej.

De omprövar USA:s strategi
och diplomati i världen.

Under de senaste månaderna–

–har händelserna i Mellanöstern
inte varit de värsta gentemot USA.

Det man bör lära
av andra krigsskådeplatser–

–är att Israel bör kunna försvara sig
på egen hand, för sin egen skull.

Så ni är inte rädd för
vad omprövningen kan leda till?

Rädsla är en dålig rådgivare.

Vet ni
vad president Roosevelt en gång sa?

Det enda vi har att frukta
är fruktan själv.

Jag kan garantera
att striderna upphör vid gränserna–

–när de drar sig tillbaka
till mina gränser.

Och jag tänker inte ingå
något separat avtal med Israel.

Jag måste säga–

–att Palestinafrågan är orsaken
till hela konflikten i Mellanöstern.

Det är inte Sinai eller Golanhöjderna,
utan Palestinafrågan.

Så tillsammans med PLO kan allt lösas.

Beirut, tisdag. Kissingers för-
handlingar mellan Egypten och Israel–

–trappar upp spänningen i Libanon–

–det arabiska land där palestinierna
har störst rörelsefrihet.

Här ger vi palestiniernas syn
på det aktuella läget.

Vi tänker trappa upp vår militära
operation i vårt ockuperade land.

Och vi tänker trappa upp kampen
på flera områden:

Politiskt, diplomatiskt
och även mellan våra folk.

Kissinger kom hit för att slutföra–

–det som utarbetats mellan Egyptens
kapitulerande regim och Israel.

Ser ni mr Sadat som en förrädare?

När vi säger
att Egyptens regim har kapitulerat–

–menar vi att han har kapitulerat
inför imperialismen.

"Yankee go home", säger israeler
till höger och araber till vänster.

De är överens om något,
säger Kissinger.

Här kritiseras han
för att blunda för Palestina-frågan.

För att störa de egyptisk-israeliska
förhandlingarna–

–skickade den militanta
extremistgruppen PFLP in–

–en självmordspatrull
mot en israelisk kibbutz.

Efter sex timmars eldstrid
var de tre gerillasoldaterna dödade.

Häromdagen skickade ni
en självmordspatrull till Israel.

Tänker ni intensifiera såna åtgärder?

Vi har sagt att vi tänker trappa upp
våra operationer mot fienden Israel.

Du har själv skadats.
Hur kommer det sig?

Har det med kampen att göra?

Det beror på israelernas terroristattityd.

Fienden Israel skickade en bombbok
som exploderade för tre år sen...

...för att försöka få den här tidningen
att lägga ner.

Eller för att tysta oss.

Beirut har skakats
av häftiga strider–

–mellan milis från det kristligt
konservativa falangistpartiet–

–och milis från vänsterradikala
muslimska grupper.

Palestinierna anser
striderna vara riktade mot dem–

–i ett försök
att likvidera Palestina-rörelsen–

–för att underlätta vidare
arabisk-israeliska förhandlingar.

Ni lär aldrig sova på samma plats
två nätter i rad, stämmer det?

Ja, för att jag har olika aktiviteter.

Jag är överbefälhavare
för de palestinska styrkorna.

Det är en väldigt svår revolution.
En revolution är ingen picknick.

Det som kännetecknar Beirut är tät
spänning efter de senaste striderna.

Avståndet kan tyckas stort mellan
det behagliga livet på stranden–

–och de dagliga, öppna
motsättningarna.

De olika privatarméerna
i Libanon växer.

Den libanesiska armén är flera gånger
om utnumrerad av otaliga grupper.

Palestinska flyktingar känner nu inte
bara motstånd från grupper i Libanon.

De har manats att demonstrera
också mot Sinai-avtalet.

Det tjänar USA:s och Israels
intressen, inte arabernas.

I demonstrationerna ser man också de
tungt beväpnade kommandosoldaterna–

–vandra sida vid sida
med små skolflickor–

–ett bevis på att palestinierna
redan i de yngsta åldrarna–

–deltar i frihetskampen.

Har ni märkt av nån större förändring
i USA:s policy gentemot er?

Ja, definitivt.
Vi känner av en lätt förändring.

Framför allt israelerna. De har...

Hallå? Ring mig senare.

Nej, senare! Ring mig senare!

För att rädda israelerna...

Framför allt efter deras
barbariska räder mot våra flyktingläger...

I de räderna dödades och sårades
över 250 personer – i en enda räd.

Upplever ni att den svenska
regeringens attityd har förändrats?

Ni skickade ett tack till statsministern–

–efter omröstningen i säkerhetsrådet.

Ja, det har vi definitivt känt av.

Vi har känt
att det har skett en stor förändring.

Inte bara från regeringen,
utan också från folket.

Och vi vet hur mycket ni gjorde–

–för den vietnamesiska revolutionen.

Ni gav dem ett starkt stöd.
Ni, det svenska folket.

Så jag är säker på att ni kommer
att göra samma sak för palestinierna.

Beirut är huvudstad i Libanon.

Nu när det har varit krig i 1,5 år
är nästan alla hus förstörda.

Det finns inga skolor längre.
Många barn har inget hem.

Flera har mist sina föräldrar–

–och måste själva försöka skaffa mat
och nånstans att bo.

En del av barnen utbildas till
soldater och strider med de vuxna.

De flesta av de rika
har flytt från Beirut–

–men de allra fattigaste
är tvungna att stanna kvar.

Bland dem är
de palestinska flyktingarna.

De har fått lämna
de sönderskjutna flyktinglägren–

–och flyttar från plats till plats
för att söka skydd.

I Beirut är det mycket ont om vatten.

Varje gång man går till brunnen
är det risk att man blir skjuten.

Israeliska sidan av gränsen.
Bara Israel har tjänat på kriget.

Araber stred mot araber, och
palestinierna var fullt upptagna där.

Israel ger de kristna i söder
hjälp med vapen.

Och Israel har öppnat gränsen för att
låta libaneser, de gamla fienderna–

–handla och arbeta i Israel.

Det är en politik som man gärna
visar upp för utländska turister.

Före inbördeskriget i Libanon
fanns det inga gränsövergångar–

–för libaneser eller israeler
mellan Israel och Libanon.

Libanon var ett fiendeland
som förklarat krig mot Israel.

Jisses...

Vi slogs här i Mellanöstern
för samma ideal–

–som de kristna i södra Libanon–

–som slogs mot palestinierna
och muslimerna i södra Libanon–

–vilka är många och starkare
och stöttas av arabländerna.

Beväpnade libaneser går fritt omkring
på den israeliska sidan.

De ville vända sig till sina
egna bröder för att få hjälp–

–men de sköt på dem,
så de vände sig till "fienden".

Och fienden tar emot dem väl.
Inga horn, ingen svans.

En israelisk officer
förklarar för turister...

Det här är
en libanesisk sjuksköterska.

...medan libanesiska flickor
poserar med gevär.

Det konservativa partiet Likud säger–

–att inte en cm ska återlämnas av det
land Gud lovat det judiska folket.

Ledaren, Menachem Begin, finner stöd
på många platser under valkampanjen.

Begin kan bli ny premiärminister.

Vad tror då Begin om att nå resultat
vid fredsförhandlingar–

–och få en lösning av frågan
om den ockuperade Västbanken?

Ockuperade områden på Västbanken?
Jag måste rätta er.

De är inte ockuperade, utan befriade.

Och den så kallade Västbanken
omfattar Judeen och Samarien.

Varför "ockuperade"? För nästan
exakt tio år sedan, i juni 1967–

–blev vi anfallna, omringade och hotade
med utrotning av alla arabländer.

Vi nyttjade vår rätt att försvara oss–

–och befriade Judeen,
Samarien och Jerusalem.

Det hade vi full rätt till–

–för det var våra förfäders land.
Vi har inte tagit något land från någon.

–Vi tänker fortsätta kampen.
–Hur då?

På olika sätt. Militärt och på andra sätt.
Det här är en fråga om rättvisa.

Raymonda Tawil bor i Ramallah,
norr om Jerusalem.

Hon är palestinsk aktivist,
journalist.

Satt förra året i husarrest
i fyra månader, telefonen avstängd.

Polis bevakade hennes hus. Ingen
tilläts besöka henne utan kontroll.

Hennes ord förklarar varför israel-
erna ser henne som en säkerhetsrisk.

Vi vet hur stor västvärldens sympati är
för det judiska folket–

–på grund av Förintelsen
och det Hitler gjorde.

Men vad har vi palestinier gjort?

Det är inte vårt fel. Vi har inte begått
de synder som Hitler begick.

Varje dag betalar vi priset för dem.

Detta hat, denna annektering,
denna utvisning och detta dödande.

Vi betalar priset. Varför?
Oskyldiga palestinier!

Israelerna säger
att ni dödar oskyldiga civila i Israel–

–genom bussbomber,
terroristattacker och så vidare.

Det är vårt svar.

Så svarar vi när man tar vårt hem,
utvisar oss och jagar ut oss.

Det finns inget annat alternativ
än väpnad kamp.

Fyra krig har utkämpats
mellan israeler och araber.

Fyra krig på 30 år.

Så plötsligt är Egyptens president på
besök i Israels huvudstad, Jerusalem.

Kanske viktigaste händelsen i Israels
historia, kanske viktigare än krigen.

Vägen till fred kan komma att bli svår,
men inte lika svår som vägen till krig.

Vi var och är beredda på–

–att kompromissa om alla våra gränser.

Men bara på ett villkor:
gränserna måste ge oss säkerhet.

Vi inser förstås att det finns palestinier,
men vi tror att det finns en lösning.

En lösning som blir bra för dem
och säker för oss.

Därför finns det inget samband–

–mellan vårt motstånd–

–mot en annan stat mellan oss
och Jordanien, en palestinsk stat...

Liten, förmodligen inte livskraftig,
kanske tvingad till expansion...

Herr president,
om vi skulle gå med på det–

–skulle det vara 16 kilometer mellan
havet och gränsen till den staten.

Ni kan inte förvänta er att vi ska känna
oss säkra med sådana gränser.

I vårt fredsavtal med Jordanien måste
det finnas en lösning för palestinierna–

–så att lägren försvinner
och tillhör det förflutna.

Men inte på bekostnad
av Israels säkerhet.

Den början som ni har inlett
med stort mod och hopp om fred–

–måste fortsätta, ansikte mot ansikte,
mellan oss och er–

–så att även en gammal dam som jag
får uppleva fred.

–Det brukar jag alltid säga.
–Ni kallar mig jämt för en gammal dam.

Så gammal är hon inte, säger hon.

Mina damer och herrar,
USA:s president–

–Egyptens president
och Israels premiärminister.

När vi först kom till Camp David
kom vi överens om–

–att be alla människor i världen
att be för framgångsrika förhandlingar.

Vi har blivit bönhörda.

Det har gått bättre än förväntat.

Ett avtal mellan president Sadat
och premiärminister Begin har titeln:

"En ram för fred i Mellanöstern."

Det handlar framför allt om framtiden
för Västbanken och Gaza–

–och behovet av
att lösa Palestinafrågans alla aspekter.

Ramen föreslår en femårig övergångs-
period på Västbanken och i Gaza–

–under vilken den israeliska militär-
regeringen kommer att dra sig tillbaka–

–och en självstyrande myndighet
kommer att väljas–

–som kommer att vara självständig.

Israeliska styrkor kommer att finnas kvar
på angivna platser under perioden–

–för att garantera Israels säkerhet.

Förhandlingarna utgår
från bestämmelserna och principerna–

–i FN:s säkerhetsråds resolution 242.

Den garanterar att Israel kan leva i fred
inom säkra och erkända gränser.

Det andra dokumentet har titeln:

"Ram för ingående av ett fredsfördrag"–

–"mellan Egypten och Israel."

Det ger Egypten suveränitet över Sinai.

Det kräver att de israeliska styrkorna
drar sig tillbaka från Sinai.

President Carters kortege
genom Kairo.

Hans medlarresa
plus hård påtryckning gav resultat.

Det blir ett fredsavtal
mellan Egypten och Israel.

Amerikanerna får betala freden, och
den blir dyr: 30–40 miljarder kronor.

Palestiniernas ledare Arafat kallade
Camp David för en smutsig kohandel.

Han svor att fortsätta kampen för ett
palestinskt folkhem och mot Egypten.

Bland palestinierna på Västbanken
och i Gaza steg oron.

Demonstrationer mot Israels ockupa-
tion blev vanligare och våldsammare.

Fördömandena av president Sadat
var hårda och enhälliga.

Camp David är som en begravningsbyrå
för att begrava Palestinafrågan.

Resultatet av Camp David
och alla avtal de har slutit–

–leder bara till
att ockupationen fortsätter.

De diskuterar Palestinafrågan–

–utan att prata med folket
som berörs av problemet.

Det talas mycket om fredsavtalet.

Men det israelerna gör–

–uppmuntrar oss inte och ger oss inte
mycket tro på att det de säger är sant.

Just nu gräver bulldozrar
mellan Rafah och Khan Yunis.

Det håller israelerna tyst om,
men de vill bygga en ny bosättning–

–i stället för den
som kommer att rivas i Sinai.

Men om inte leendena
ska stelna på Sadat och Begin–

–måste fredsprocessen gå vidare.

Nu gäller det att lösa den svåraste
knuten: palestiniernas framtid.

Det är denna knut Egypten, Israel
och USA försöker lösa inom ett år–

–med val till ett självstyrande
palestinskt råd som resultat.

Ett begränsat självstyre där Israels
militär skulle svara för säkerheten.

Detta självstyre går inte att hitta
stöd för bland palestinierna själva.

Ingen godkänner planen på självstyre.

De säger att planen gäller folket,
inte landet.

Ska planen hänga löst i luften?

De försöker få vårt eget folk
att styra över oss–

–men säger åt dem vad de ska göra.
Det är inte självstyre.

Det är bara ett annat sätt...

...att uttrycka ockupationen.
De använder bara andra ord.

Vårt eget folk ockuperar oss.

För första gången sedan Israel
bildades, vajar en israelisk flagga–

–över en israelisk ambassad
i ett arabiskt land.

Den nya israeliska ambassaden i Kairo
är ett synligt resultat–

–av Camp David-överenskommelsen.

Palestinska skolflickor
vid ambassaden grät–

–och protesterade högljutt
vid öppningsceremonin.

1948 utropade judarna staten Israel.
Arabstaterna anföll genast.

Arabiska flyktingar strömmade ut.
En del flydde från striderna.

Men en del drevs också bort
av judiska armén och terrorgrupper.

En grupp under ledning av Israels
nye premiärminister Menachem Begin:

Irgun Zvai Leumi ansvarade
för Mellanösterns Song My:

En massaker på 250 män,
kvinnor och barn–

–i den arabiska byn Deir Yassin–

–för att skrämma araberna
att lämna området.

Mr Begin, i många europeiska länder–

–uppfattas ni som en f.d. terroristledare
som blivit premiärminister.

Hur beskriver ni själv skillnaden–

–mellan er frihets- och befrielsekamp
och dagens terroristaktiviteter?

En sån jämförelse är en hädelse.

Mina vänner och jag kämpade
mot ett främmande styre i vårt land–

–för att rädda folket från att förgöras helt.

Ni minns vår befrielsekamp under
andra världskriget och direkt därefter.

Sex miljoner judar utrotades
i Västeuropa–

–och landet, som lovats som hem
för det judiska folket–

–stängdes för alla judar
som försökte fly från helvetet.

Vi måste kämpa för att rädda vårt folk.
Och inom Irgun, som jag var ledare för–

–gjorde vi vad vi kunde
för att varna civila:

Män, kvinnor och barn
som var i farozonen.

Medan det så kallade PLO:s
folkmordsliknande metoder–

–går ut på att förvandla civila
till mål för deras attacker.

Vem för palestiniernas talan i dag?

Vilka är palestinierna, min vän?
Jag är palestinier.

Fler bosättningar kräver
fler militärer till deras beskydd.

Fler militärer skapar ökat motstånd
och konfrontation med araberna.

För första gången har något inletts
som israeliska tidningar kallat–

–början till uppror på Västbanken.

Men varje palestinsk handling
av protest besvaras med järnhand.

Affärsmän som strejkar
får sina affärer öppnade av polisen.

De mest aktiva borgmästarna
har deporterats.

De få som finns kvar
har fått husarrest–

–som borgmästaren i Ramallah,
förbjuden att tala med pressen.

Eller borgmästaren i Betlehem,
bannlyst också han.

Här går en protestmarsch.

Det är vänstern som är här.

Naturligtvis blir det tumult
när en polis tappar fattningen.

Det börjar koka mellan parterna.

Ändå är det märkvärdigt med vilken
godmodighet båda tar provokationen.

Här finns förstås
barrikadkämpen Uri Avnery–

–förespråkare för en palestinsk stat
på Västbanken och i Gaza–

–och med en konspirationsteori om
varför arabiska borgmästare utvisas.

Israels regering är intresserad av
att radikalisera palestinskt ledarskap–

–för att berättiga
att man inte kan prata med palestinier.

Så enligt er teori
är det målet för Begins regering?

–Ja.
–Att öka våldet på båda sidor?

Jag påstår inte
att de avsiktligt vill öka våldet.

De vill krossa grunden för en lösning
som omfattar en palestinsk stat.

Ockupationen
och annekteringen av territoriet–

–är för dem
grunden för hela framtidsutsikten.

De har ett intresse av
att palestinierna extremiseras.

En av palestinska rörelsens främsta
män ska begravas efter ett attentat.

Hans kista förs in i den
romersk-katolska kyrkan här i Beirut.

Många av palestinierna är kristna.
Plötsligt ett stort säkerhetspådrag.

Gatorna här
behärskas snabbt av palestinier.

Och så kommer han: Yassir Arafat,
väl bevakad av sina egna.

Han har inget hem, inget land
att styra. Men han har en armé.

Palestinierna har senaste halvåret
fått sändningar av vapen från Libyen.

Barnen i Beirut
är uppfödda under krig.

Den här pojken är föräldralös.

Soldaterna är hans lekkamrater,
vapnen hans leksaker.

Han ser med glädje fram till den dag
då han själv ska få gå ut i strid.

Vid midnatt i tryckeriet stiger
stämningen. Man får jobba på allvar.

Material som den arabiska tidningen
skickat till den israeliske censorn–

–kommer tillbaka nu.
Censurerat. Kraftigt censurerat.

Man får börja kasta redan
satta artiklar som censorn förbjudit.

Redaktionen går igenom
en pärm av strykningar–

–från morgondagens nummer.

Man har strukit lite här och där,
ibland så att det inte hänger ihop.

Ibland får lokaltidningen
för Västbanken–

–inte ut ett ord om Västbanken.

Här är en rubrik
om vad som händer i Italien–

–en explosion i Frankrike
och nåt om befattningshavare i Kuwait–

–men inget någonstans
om vad som händer på Västbanken–

–vilket har fått rubriker världen över.

När tidningen kommer ut
syns det inte att den är censurerad.

Det är förbjudet
att lämna blanka ytor.

Det brukar finnas nån ursäkt
för att material saknas.

Läsekretsen känner inte till
hur kraftigt beskuren tidningen är.

Man hade för morgondagens nummer
en religiös filosofisk betraktelse–

–där man inte nämnde Västbanken,
Israel eller ockupationen–

–utan bara talade om att allt nog kan
bli bättre – i yvigt blomsterspråk.

"Låt alla veta att det efter varje
lång natt kommer en gryning."

"Och efter månader av havandeskap
kommer det ett nyfött barn."

–Vad händer om ni trycker det?
–Då kan de lägga ner tidningen.

Sånt som redan publicerats
i hebreisk press, radio och tv...

Begins tal, till exempel...

Även sånt material måste gå till
censorn och kanske inte går igenom.

–Censurerar de Begin?
–Ja.

Sånt som Begin, Shamir och andra
israeliska befattningshavare har sagt.

Så nu vid midnatt sätter man nya
artiklar för att fylla ut tomrummen.

Man förbereder ofta för
fyra tidningar för att få ihop en.

Märkvärdigast är kanske
att detta äger rum i en tid–

–då Israel talar mycket
om autonomi för palestinierna.

De ska få bestämma lokalt
över sitt eget liv.

Men idag, över sin lokala
information, får de inte bestämma.

Hela södra Libanon avskärs nu
av de israeliska trupperna.

Här bombas Nabatieh, ett av
palestiniernas starkare fästen.

Idag har stan intagits
av de framryckande trupperna.

Men Israel för hela tiden in
mer trupper i området.

Hela kustlinjen
står i brand efter attackerna.

Framför Israels trupper går ett
lämmeltåg av flyktingar mot Beirut–

–där det idag pågår
hårda bombningar.

Vi befinner oss i en upprensningsfas–

–som kommer att fortsätta
tills området är upprensat.

Nu kontrollerar israelerna
nästan hela södra halvan av landet.

De israeliska styrkorna har idag
bombat palestinska flyktingläger–

–och palestinagerillans högkvarter
i de södra delarna av Beirut.

De här bilderna togs
av en fransk tv-fotograf i Beirut–

–där den palestinska organisationen
PLO:s högkvarter anfölls.

Folk flyr, men det finns ingenstans
att ta vägen.

Bilderna blir skakiga. Det här är
den franske fotografens sista bilder.

I den här attacken dödades han.

Det kallas för eldupphör.

Eldupphör i Mellanöstern brukar vara
så här – det varar inte alls.

Vi frågade om skadade och dödade.
Ingen visste.

Döden var överallt. Det till och med
luktade död. Vad betyder då siffror?

Men man kan få se röntgenbilden av
en ung man som stod i sin trädgård–

–och tittade på striderna.

–Överlever han?
–Vi hoppas det.

–Vi försöker rädda hans liv.
–Deltog han i striderna?

Nej, han stod bara i sin trädgård.
Han trodde att han var i säkerhet.

Skottet kom nog långt bortifrån.

Mitt i allt detta strider man.
K-pistar smattrar på avstånd.

Plötsligt tar man en fånge.
Han hade gömt sig utan skäl.

Utan skäl, kan man undra,
när eldgivning pågår 500 meter bort.

Fast fångarna får man inte filma.

Och de palestinier som inte flytt,
fångats eller dödats, hittade vi här.

Det folk som av arabisk och israelisk
politik hållits i läger i tiotals år–

–har nu inte ens flyktinglägret kvar.

De sitter, äter och sover
under träden i en fruktträdgård.

Den 21 augusti. Första kontingenten
palestinier ska lämna Beirut.

Vi har kommit in i ett höghus
precis bakom hamnområdet.

De israeliska militärerna
tittar ut över hamnen–

–från vilken palestinska soldater
kommer att evakueras.

Vi gör vårt bästa för att inte visa oss–

–och hålla låg profil.

Klockan är nu 11.30, och
de första PLO-soldaterna evakuerar.

De har med sig sina egna vapen.

De går ut ur sina jeepar,
upp mot Cyprus Lines båt–

–som ska föra dem
till Larnaca på Cypern.

Det är svårt att säga vem som är
segraren i slaget om Beirut–

–en av de märkligaste militära
operationerna under efterkrigstiden.

Palestinierna är nu oroliga
för vad som ska hända.

Alla beväpnade män försvinner ju.
Kvar blir kvinnor, barn och gamla.

De är rädda.
När de inte längre kan försvara sig–

–då utbryter de långa knivarnas natt.

Goldmann har varit ordförande
i såväl Judiska världskongressen–

–som Sionistiska
världsorganisationen.

Det har sagts
att utan Goldmann, inget Israel.

Efter kriget,
då 80 % av Europas judar hade dött–

–i nazisternas förintelseläger
enbart för att de var judar–

–blev nu Goldmann, Ben-Gurion
och Chaim Weizmann ledande–

–inom den sionistiska världsrörelsen–

–med målet
om ett judiskt nationalhem.

Israel borde enligt min mening–

–aldrig ha blivit en stat
som andra stater–

–som Sverige, Norge eller Libanon.

Det fanns alltid två tendenser
inom sionismen:

Dels Theodor Herzl,
en väldigt assimilerad jude.

Han ansåg att språket i Israel
skulle vara tyska.

Så Herzl tog över idén
om en modern demokratisk stat–

–och fick det att verka enkelt.

Å andra sidan hade vi en annan
stor sionistideolog: Ahad Ha'am.

Han hette Asher Ginsburg och var
från Odessa. Han var en stor tänkare.

Han sa:
"En stat är inte av intresse för oss."

"Det viktiga är
att ha ett andligt centrum i Israel."

Kanske i form av en stat, eftersom
alla folk på 1900-talet hade en stat.

Men det viktiga var
ett moraliskt andligt centrum.

En plats
skapad för den judiska religionen.

Mellan dessa två tendenser fanns det
aldrig nån syntes inom sionismen.

Dagens Israel är främst Herzls sionism:

En judisk stat, en armé som utkämpar
krig. Så var det aldrig tänkt.

Det Nahum Goldmann idag räknar
som en av sina stora framgångar–

–var den dag då han lyckades
övertyga USA:s president Truman–

–om vikten av att också
en judisk stat bildades i Palestina.

Sionismens största synd,
och då inkluderar jag mig själv lite...

Jag såg vikten av arabfrågan
mer än andra, men slogs inte för den.

Jag hade inte så stort inflytande heller.
Jag var för ung.

Och sionismens
andra stora katastrof var–

–att bildandet av staten inleddes
med ett krig mot araberna.

Goldmann har från sin oberoende
position ofta agerat mellanhand–

–mellan Israel och grupper och länder
som Israel inte haft kontakt med.

För att överleva måste Israel
accepteras av arabvärlden.

Om arabvärlden vägrar att acceptera
landet, kan Israel inte överleva.

Det här måste judarna förstå.

Begin, med sin politik
som han bedrev i god tro–

–såg som sitt uppdrag att återupprätta
Israels historiska gränser. Dumheter!

Under många perioder i historien–

–har den gamla judiska staten
haft olika gränser.

Med Begin ser jag inga möjligheter till
en överenskommelse med arabvärlden.

Och Camp David och hans halva fred
med Egypten är bra–

–men det löser inte problemet.

Palestinierna kan bilda ett förbund
med Jordanien–

–eller bilda en oberoende stat,
men de måste bestämma.

Det ska inte bestämmas
av Begin, Reagan eller egyptierna.

Det är ingen tvekan om
hur de här personerna dog.

Kulhålen i väggen visar tydligt–

–att de radades upp
och sköts med skottsalvor.

När man undersöker kropparna
är det också tydligt–

–att några av dem
bara är unga pojkar.

Israeliska journalister uppger idag–

–att Israels regering visste om
att en massaker pågick–

–i de palestinska flyktinglägren
i Beirut, utan att stoppa den.

Israeliska underrättelsetjänsten
ska ha varnat för en sån massaker–

–om kristna milistrupper
tilläts komma in i lägren.

Premiärminister Begin avfärdar idag
uppgifterna som "enbart lögner".

Mördandet började redan
i torsdags kväll.

Milisen som sköt och knivskar
hundratals män, kvinnor och barn–

–var kvar i lägren
till lördag förmiddag.

Och allt detta
– 1,5 dygn av ren människoslakt–

–medan israeliska stridsvagnar stod
runt lägren med kanoner riktade inåt.

Amerikanske journalisten
James Pringle rapporterar om–

–hur israeliska soldater höll
palestinierna instängda i en fälla.

Pringle försökte komma in
i lägret Sabra medan dödandet pågick–

–men hejdades av israeliska soldater
och män ur major Haddads milis.

När han frågade Haddads män vad som
pågick, svarade de: "Vi slaktar dem."

USA och Reagan har krävt
att israelerna lämnar Beirut.

Republikaner uttalar sig kritiskt
om Begin.

Oppositionsledaren Shimon Peres
kräver en utredning–

–om vad som hände i Beiruts flykting-
läger och om vem som bär skulden.

Det blev den största demonstrationen
i Israels historia.

Bortåt 10 % av landets befolkning
samlade här på en gång.

Många har upplevt pogromer,
"the Holocaust"–

–och därefter odlat minnet
av förföljelsen av judar.

Nu var det judar som var ansvariga
för massakern på palestinier.

Jag såg en bild i tidningen på en häst–

–en död häst, som låg på...

...döda människor.

Det är otroligt, omöjligt.

Sharon fick veta det via telefon, men
de gjorde inget. De hjälpte dem bara.

Vad borde hända
med Begin och Sharon?

De är direkt ansvariga. De är lika
ansvariga som de som gjorde det.

–Måste ni kämpa för en ny regering?
–Ja.

Vad tycker ni om Sharon?

–Han är en stor jävla...
–Säg det inte.

I dag är Israel skyldigt i världens ögon.
Och jag håller med världen.

Världen är inte emot Israel
eller har blivit mer antisemitisk–

–men Israel ger folk en anledning
att vara emot dem. Och jag förstår dem.

Det är väldigt sorgligt, för jag kom hit
från ett annat land med mycket hopp–

–men inser att det här i dag
finns en fascistisk regering.

–Hur ser du på sammankomsten?
–Det är en viktig åsiktsyttring.

Kanske den största samlingen
i vår historia.

Det är inte bara partimedlemmar.

Det visar att det finns
en bred folkopinion som inte är nöjd–

–med de senaste veckornas händelser.

Från någonstans på Medelhavet:
Voice of peace är din röst – dygnet runt.

Det är ironiskt att det här är en region–

–där alla profeter som talade om fred
gick längs stränderna–

–om det så var Kristus,
Muhammed eller de judiska profeterna.

Vi kände alla
att det här borde ha varit den region–

–där folk levde
i kärlek, fred och samförstånd.

Men ingen annanstans i världen–

–finns det så mycket hat, frustration
och rädsla bland människor.

Just nu, när solen går ner,
gör Voice of peace en sändningspaus–

–på trettio sekunder
till minne av alla våldsoffer.

Vi hoppas att ni gör oss sällskap
i en stilla bön.

1948, när kriget började,
blev vi omringade av israeler.

Vi lämnade Dimra
och begav oss till Gaza.

Några lyckades ta sig till Rimal i Gaza.

Vi var en stor familj
och var väldigt trötta–

–så vi kom inte längre än till Jabalia.
Vi kunde inte gå längre.

Min mor och min far var väldigt trötta.

Jag hade sex systrar
och vi var fyra bröder.

Vi bodde på varandra.

Varje morgon gick vi upp
och gav oss av vid tre, halv fyra.

Vi skyndade oss till jobbet, från Gaza.

Vi hoppade på bussar som åkte
till Tel Aviv eller Jaffa och jobbade.

Det där är Dimra.

Vi bodde här. Våra fäder och
förfäder också, på samma mark.

Vi odlade jorden
och odlade apelsinträd–

–vete och korn och hade boskap.
Vi var väldigt lyckliga.

Runt 25.

Med tiden lär man känna dem
och älskar dem, utan tvekan.

Här på gården
jobbar judar och araber tillsammans.

Det kan vara ett fantastiskt exempel
på fredlig samexistens.

Jag ser att ni har kaktusar.
Låg det en arabisk by här före 1948?

Ja, här låg en arabisk by.

I det här området
bodde det framför allt araber.

Alla vi som bodde i Dimra, Dayr Suneid,
och Huj var grannar.

Här låg Isdood. 3 000 personer
bodde här fram till 1948.

De arbetade med jordbruk. I Isdood
fanns det en skola och en moské.

Israel förstörde byarna för att radera
alla spår efter oss palestinier.

Här är vårt hem. Här bor vi. Vi är
jordbrukare. Jag är son till jordbrukare.

Jag är nog jordbrukare mest av allt.

Där borta ligger Najd.

Och här Dimra. Det här är
Muhammed Ayoubs fruktodling.

Se på hans kaktusar.
De finns fortfarande kvar.

Kom!

Pappa!

Ser ni den, barn? Farfars by.

När vi var i er ålder blev vi flyktingar.

Nu är vi gamla män
och vill se vår gamla by.

–Det här är privat mark. Varifrån är ni?
–Från Gaza.

Vi har bott här tidigare.

–Vänta, var?
–Här.

–En sak, bara.
–Ja?

Det här är vårt hem.

Den som vill komma hit
måste ha vårt tillstånd.

Var snälla och gå till er bil
och åk härifrån.

Vi jobbar i Tel Aviv och Jaffa, vilket inte
är förbjudet, men det här är det?

Ja, det här är förbjudet.

–Vem är ni? Regeringen?
–Det här är mitt hem!

Är det förbjudet?

–De är gäster.
–Får man inte ha gäster?

Är det förbjudet att ta emot gäster?

Ledaren Rabbi Kahane
håller valmöte i Jerusalem.

Etablerade partier
ville förbjuda Kach–

–men fick inte stöd
av Högsta domstolen.

Kach tar plats i Knesset
med ett klart rasistiskt program.

Jag vill att araberna lämnar landet.
De är en cancer mitt ibland oss.

De avskyr oss.
De vill ha ett Palestina, inte ett Israel.

Jag vill att de bor i ett eget land
och att vi bor i vårt.

–Hur då?
–Det kvittar hur.

De har ingen rätt att vara här!

De måste ut härifrån!

De måste utvisas!

Kahane har sitt främsta stöd
bland judar från arabländerna.

De som för några år sen
sågs som en tragisk samling–

–är nu en politisk kraft
som skakar Israel.

Anhängarna är unga,
ofta dåligt utbildade.

Nej, de känner inte till Schopenhauer
eller Hegel, men däremot araber.

De har fostrats på gatan.

Den genomsnittlige taxichauffören
har mer sunt förnuft än nån i Knesset.

De är framtiden.
Om vi ger araberna demokrati–

–har de rätt att skaffa så många barn
att de utgör en majoritet.

Sen förvandlar de det här till Palestina.
Inte genom krig, utan genom barn.

Jag har sagt detta i 15 år. Sionism och
västerländsk demokrati går inte ihop.

Opinionsundersökningar som gjorts här
har chockat demokrater i Israel.

Tilltron till snabba enkla lösningar,
till starka män är stor i skolorna.

Tilltron till demokrati är liten.

Mycket beror på generationen
som växte upp efter kriget 1967–

–i en stat som var van vid att regera–

–över en stor mängd arabiska personer.

De var vana vid dubbelmoral.
Demokrati för judar, men inte för araber.

De växte upp i en miljö
med välstånd och makt–

–och lever inte som min
eller mina föräldrars generation–

–som är mer ödmjuk och har ideal.
Vi kom hit med en massa ideal.

Efter nästan tio timmar
på den israeliska segelbåten–

–gav kaparna plötsligt upp
utan att ha fått igenom sina krav.

På däcket lämnade de en död kvinna.

Ingen visste då att de två israeliska
männen låg ihjälskjutna inne i båten.

Sex israeliska bombplan
förstörde PLO:s högkvarter i Tunis.

Minst 50 människor dödades,
varav flera civila tunisier.

PLO-ledaren Arafat
befann sig i närheten–

–men undkom oskadd
och vandrar här omkring i ruinerna.

Det är en hämnd
för förra veckans attack på Cypern–

–då tre israeler mördades
av palestinier "från PLO".

Vårt flygvapen flög
den långa sträckan på 240 mil–

–och bombade PLO:s högkvarter,
som hade utfört ett terrordåd.

Italienska lyxkryssaren Achille Lauro
ska ha lagt till i Port Said.

En amerikan dödades innan kaparna
gav upp sent i eftermiddags.

De kom inte så bra överens.

En isolerade oss,
en annan tog ut oss igen.

De körde hela tiden
med lite propaganda i stil med:

"Reagan, inte bra. Arafat, bra."

Visste ni nåt i förväg
om kapningen av Achille Lauro?

Absolut inte.
Varför ställer du den frågan?

–Men...
–De tillhör inte PLO.

Vi har fördömt det. Vi är emot det.

09.15 i förmiddags gick de till
attack vid flygplatsen utanför Rom.

Målet var det israeliska flygbolaget
El Als incheckningsdisk.

Attentatsmännen kastade handgranater–

–och började sen skjuta vilt
omkring sig, enligt ögonvittnen.

–Vad jag minns att jag såg?
–Ja.

Mig själv i en blodpöl,
det är allt jag minns.

Samtidigt gick tre män till attack
vid Wiens internationella flygplats.

Yitzhak Shamir på väg
till premiärministern i Jerusalem–

–för att diskutera
hur han ska bli premiärminister.

Under tiden slängde man två
handgranater på en grupp soldater–

–på parkeringen
utanför Klagomuren igår kväll.

En död och ett 70-tal skadade.

Jag är säker på att de som kastade
granaterna vid Klagomuren i går–

–spelade israeliska extremister
i händerna–

–precis som de spelar de palestinska
extremisterna rakt i händerna.

Det stärker bara slutsatsen
att det inte finns nån lösning–

–på Mellanösternkonflikten
med hjälp av militär kraft.

Så att ge igen och hämnas
löser inte problemet?

Nej, men jag tycker inte
att israelerna ska agera "kristet"–

–och vända andra kinden till.

Men det går inte att undertrycka
Palestinafrågan. Den måste lösas.

På samma sätt kan palestinierna
inte heller undertrycka Israel.

Egentligen är lugnet och friden
det mest typiska.

20 år efter sexdagarskriget–

–har ockupationen blivit vardag
på Västbanken.

Normalt behövs
färre än 1 000 israeliska soldater–

–för att kontrollera 1,5 miljon
palestinier under ockupation.

Med jämna mellanrum
blossar oroligheter upp.

Oftast demonstrationer
och stenkastning.

Under 20 år har tiotusentals
palestinier fängslats.

Stenkastning kan ge 10–15 år.

Bara att vara med i PLO
kan ge ett par års fängelse.

Israel betalar ett lågt pris
för sin ockupation.

Palestinierna är splittrade
och dåligt motiverade–

–och de saknar ledare på Västbanken.

Gaza kallas "det glömda territoriet".

Men alla Västbankens problem finns
också här. Oftast är de allvarligare.

Gaza är fattigare,
mer efterblivet och mer religiöst.

Här bränns restauranger
som serverar öl.

På universitetet lär man ut
att Darwin hade fel.

Och motståndet mot israelerna
har fått en helt ny inriktning.

Folk har inget annat val
än att välja jihads och kampens väg.

Alla andra dörrar är ständigt stängda.

Vårt blod och vår själ offrar vi
för dig, Palestina!

Det började i Gaza den 8 december–

–med ett spontant uppror
utan synbara ledare.

Ett israeliskt arméfordon
körde över fyra araber.

Det var den gnista som behövdes
för att tända krutdurken.

Revolten i Gaza
möttes med tårgas och batonger–

–men också med gevärskulor
från Israels säkerhetsstyrkor.

Det första dödsoffret
blev en elvaårig pojke.

Dagens oroligheter var de värsta
på över tio år i Jerusalem.

Revolten som började i det fattiga
Gaza för snart två veckor sedan–

–leds av skolbarn och tonåringar.
Men de vuxna visar sin solidaritet–

–genom att strejka
och stänga sina butiker.

Idag i Jerusalem
sköt soldaterna i luften–

–och tumultet fortsatte i flera
timmar medan tårgas låg över staden.

Vi tänker klargöra
att våld och terror inte leder till nåt.

Bara till mer lidande för dem själva.

Medan likräkningen fortsätter
sitter Israels regering lamslagen–

–av kraftiga inre motsättningar
om hur krisen ska lösas.

Premiärminister Shamir varnade idag
FN för att anta en resolution–

–som fördömer Israels agerande.

En sån resolution
stärker terroristerna, sa Shamir–

–som uppmanar USA att blockera
resolutionen med sitt veto.

Igår la USA ned sin röst
i FN:s säkerhetsråd–

–när det med 14 röster mot noll
fördömde Israels senaste insatser.

För det palestinska folket
är det här en tung jul.

Den julklapp man fått
är fler soldater på gatorna–

–och löften om hårdare tag.

Inga unga väljer att tjänstgöra här,
de beordras hit.

Dödsskjutningarna har föregåtts–

–av att unga pojkar känt sig trängda
av en stenkastande folksamling.

De skjuter i ren skräck.
Inte mot benen–

–utan blint, rätt in i folkhopen.

Karin Loewe är 17 år.

Hon, liksom alla kvinnor,
gör två års värnplikt.

Hon betonar sin försvarsvilja,
men vägrar bli ockupationssoldat.

Den här situationen
är väldigt farlig och omoralisk.

När vi styr ett folk
handlar vi inte bara fel mot dem.

De är inte befriade
och har inte samma rättigheter som vi.

Vi förstör också för oss själva.

En soldat som skickas till territorierna
och lär sig slå folk–

–kommer sen hem igen till Israel–

–och då kan han inte glömma
allt våld han har upplevt.

Men jag såg inga stenar.

Jag såg inga stenar. Varför greps de?

Vi har...

Fadern sa att de greps
precis när jag kom.

Översten, ni borde titta på det här.
Det här är inte bra, inte alls bra.

Upproret har kostat många liv–

–men intifadan har också
satt djupa spår i Israels samhälle.

Ada bor i Jerusalem.
Hon försörjer sig som städerska.

Samma månad intifadan började
gick hon med i en fredsgrupp:

Kvinnorna i svart. Varje fredag
demonstrerar de mot ockupationen.

Först var det fasansfullt.
Intifadan var helt enkelt fasansfull.

Våldet det lockade fram i det
israeliska samhället var skrämmande.

Vissa tar anstöt av att vi bryr oss,
men det påverkar också folk.

Hur kommer det sig
att du kan svenska?

Jag har bott i Uppsala
i ungefär tre år.

Och nu bor du här i lägret?
Berätta vad som hände i natt.

Det händer varje natt. Soldater
kommer på kvällen när alla sover.

Men de sover inte egentligen.
Soldaterna knackar på dörren.

Alla killar är rädda.
Ingen vill öppna dörren för dem.

Sen gör de sönder
alla dörrar och fönster.

De vill tvinga folk att öppna
dörrarna. Det är jättefarligt.

De slår alla barn, alla kvinnor,
alla killar. Det är jättehemskt.

–Hör du också soldaterna på natten?
–Ja, varje natt.

Vi hör vad som händer varje natt.
Alla skriker.

Stockholm. I en lägenhet äter
den judiska familjen Rokem middag.

Freddie Rokem,
född och uppvuxen i Sverige–

–har bott de senaste 20 åren
i Israel.

Nu är han i Sverige under ett år
tillsammans med sina barn.

De är oroliga för
utvecklingen i deras hemland.

Jag är lite rädd när vi kommer
tillbaka till Israel om sex månader–

–att det kommer att fortsätta.

Jag pratade med några kamrater.

Som en mer liberal människa
tycker jag inte om vad som händer nu–

–även om det är mitt land.

Det gäller att hålla freden med dem.

–Man kan ge dem ett land under...
–Det är svårt.

–Under förutsättning.
–Att vi har fred med dem.

Vi blir bara sämre
och dödar dem mer och mer.

Då gör de samma sak.

De blir också sämre och sämre
och dödar oss mycket mer.

På Västbanken sköts idag
två unga palestinier ihjäl.

Det är oklart om det var
av soldater eller civila.

Uppretade bosättare har nyligen
varit inblandade i flera incidenter–

–efter att en bosättare igår skadats
när en bensinbomb träffade hans bil.

Varför fördömer ni inte behandlingen
av palestinier på ockuperat område?

Att skjuta obeväpnade demonstranter,
slå ihjäl barn och begrava folk levande.

Och jag har en följdfråga.

Helen, vi har pratat med regeringen där.

Vi har också pratat
med de palestinska ledarna–

–för det är uppenbart att upploppen
inte bara är spontana och lokala.

Vem exakt kritiserar ni när ni säger–

–att upploppen inte är lokala
eller spontana?

Vi har haft...

Det är lite svårt för mig, för det finns
vissa saker jag inte borde säga.

Men vi har fått antydningar om–

–att det har förekommit vissa personer,
terrorister, utomstående–

–som kommer in med vapen och
uppmuntrar till oroligheter i områdena.

Och det är
en av de svåraste bitarna med detta.

Vi ser en inspelning
med en ung psykologistudent.

Han kom ut från sitt hus
i sin by på morgonen.

Han sköts med gummikulor
på nära avstånd, fem–sex meter.

De kallas gummikulor, men inuti finns
en stålkärna som väger cirka 11 gram.

När kulan träffar huden stoppas gummit,
men metallkulan fortsätter in.

Han sköts i underläppen.

Gummit stannade utanpå,
men metallkärnan fortsatte–

–och krossade fem tänder i överkäken
och tre i underkäken.

Metoden de använder leder till
att Israel sår ett våldsamt hat.

Både hos barn och vuxna.

Barnen glömmer det aldrig och
kommer att berätta det för sina barn.

Vilka patienter kommer du ihåg?

Jag minns dem alla
och glömmer dem aldrig.

Det här är vår "arm".

Det här är min arm, men också mitt
vapen. Mitt vapen mot israelerna.

Jag är inte rädd för att dö för Palestina.

Om jag kan göra stora uppoffringar
så att vi befrias från sionisternas grepp.

Det krävs att varje medborgare,
varje palestinier–

–och alla som ser sig som palestinier
offrar sig för sitt hemland.

Och vårt beslut är att fortsätta
tills ockupationen upphör.

Våg efter våg.

Kan man säga att "stenarnas revolt"
har åstadkommit en definitiv rörelse?

Ja, den har brutit status quo. Det
Israel har upprätthållit hela tiden.

Den har brutit status quo
och palestinierna har initiativet.

Även om Arafat i intervjun
gav intryck av–

–att PLO styrde det hela från början.
Det är tveksamt.

Man kan också se den
som en revolt mot PLO–

–och arabvärldens oförmåga
att lösa den här frågan.

En 16-årig pojke dödades idag,
20 andra palestinier sårades.

Bland de sårade var en flicka
som här förs till en bil.

Flickans upprörda anhöriga ville
så snabbt som möjligt till sjukhus.

De israeliska soldaterna
ställer sig hindrande i vägen.

För dem är det viktigare att förhöra
kringstående än att flickan får vård.

Och som vanligt:
En soldat hindrar vidare filmning.

Mina damer och herrar, mr Arafat,
ordförande för PLO:s styrelse.

Hans excellens Yitzhak Rabin, Israels
premiärminister, samt USA:s president.

Så kom de där tillsammans.

Igår fiender, idag överens om
att försöka leva i fred med varandra.

De stod där tillsammans på podiet
utanför Vita huset i solskenet–

–och hela världen där utanför
i förundran såg på.

Publiken höll andan
inför undertecknandet.

Först Israels utrikesminister,
Shimon Peres.

Sen för PLO: Mahmud Abbas.
Men sen kom jublet.

Det steg ytterligare när de gamla
fienderna Arafat och Rabin till slut–

–om än kanske inte så hjärtligt,
skakade hand med varandra.

Kampen för fred, mina damer och
herrar, är den svåraste striden i våra liv.

Och den förtjänar
alla våra ansträngningar–

–för fredens land–

–längtar efter en rättvis
och omfattande fred.

Vi som har kämpat emot er palestinier–

–vi säger i dag till er, högt och tydligt:

Nu räcker det med blod och tårar!
Nu räcker det!

Textning: Anders Kaage
Svensk Medietext för SVT

Översättning: A. Blombergsson,
M. Kapla, R. Morra och L. Rossi
Svenskt Medietext för SVT